Albert Meltzer som Brands Londonkorrespondent.

Från Brands Londonkorrespond.
Kamp i England för fred!

Brand nr 2 1940

Framtiden synes oss inte alldeles svart, ty ni skall inte tro all propaganda, som den imperialistiska regeringen sänder ut. Det Brittiska imperiet är inte alls så enigt i sin kamp för ”segern”, som det framgår av regeringens uttalanden. Ty under detta krig har den antimilitära inställningen kommit före, och inte efter, sedan massor av arbetare redan slaktats.

I Skottland är majoriteten av befolkningen socialistisk och antimilitaristisk. Speciellt i Glasgow, varifrån den rörelse, liknande anarkosyndikalismen (fabrikskommitterna) kom under förra kriget. Det övriga England är inte så revolutionärt, men även där finns en stark antimilitaristisk inställning mot kriget. Jag talar här inte om stalinister, fascister och andra tillfälliga krigsmotståndare, utan om vänstersocialister, en del socialdemokratiska fackföreningar, kooperativa föreningar – speciellt de kvinnliga; pacifisterna, I.L.P. (oavhängiga arbetarpartiet) och anarkisterna. Dessa utgör lokala antimilitära kommittéer.

Under inflytande av dessa organisationer ha redan, efter endast sex månader, tusentals vägrat att göra den militära tvångstjänstgöringen, trots att ännu endast tre årsklasser inkallats. Det är många fler, som äro medvetna antimilitarister, men som tagit den ”civila” värnplikten – ty lagen medger en viss frihet i detta fall.

Det finns också många pacifister, som föredraga att tjänstgöra vid ”Röda korset” i stället för militärtjänsten. Vi anarkister ha inte antagit något; vi ha inte antecknat oss varken för militärtjänst eller civiltjänst.

I de antimilitära socialistiska organisationerna propagerar man för direkt aktion, fastän detta inte är tillåtet enligt lag. I England ha vi strejkrätt. Javisst! Men endast on strejken inte hindrar krigsindustrien. Och vilken industri är f.n. inte krigsindustri? Varje politisk, eller mera allmän strejk, eller propaganda för sådan strejk är olaglig.

Hittills har inte vår anarkistiska propaganda förbjudits, men man måste komma ihåg, att med den speciella makt, som parlamentet givit Chamberlain, har denne full rätt att förbjuda vad han vill, göra husvisitationer och beslagta tidningar. Ännu har han inte gjort detta, men Daladier i Frankrike, som har samma fullmakter – har gjort det.

Den anarkistiska rörelsen är i Frankrike förbjuden, likaså de anarkistiska tidningarna. Den frihetliga rörelsen förföljes. Våra spanska kamrater (t. o. m. fransmän som kämpat i Spanien) ha sänts tillbaka till brigadgeneralen Franco, för att mördas.

Inom Brittiska imperiet har Indien vägrat att lämna hjälp åt England. Detta är ett faktum, trots att borgartidningarna i in- och utlandet säger motsatsen. Visst har imperieregeringen fått telegram med löfte om välvilligt bistånd. Men från vem? Från en del prinsar, som tjänstgör som poliser för imperiet. Dessa prinsar, som sitta i sina palats med hjälp av den Brittiska militären, de lovar att sända både folk och pengar till Englands hjälp.

Den indiska nationalkongressen vägrade att lämna någon hjälp till England. Denna kongress representerade den organiserade arbetarklassen, bönderna, nationalister och internationalister och hela den indiska oavhängighetsrörelsen. Alltså hela den indiska nationen – utom prinsarna.

Vid kongressen voro representerade två huvudriktningar: reformisterna (möjligen inklusive Gandhirörelsen) som vägrade att lämna någon hjälp till det imperialistiska kriget, till dess Indien befriats från den engelska imperialismen.

I Kanada, Australien och Afrika är inte stämningen fullt så enhällig som i Indien, den är där mera splittrad liksom i England. Jag kan försäkra att vår anarkistiska rörelse bedriver en intensiv kamp mot det imperialistiska kriget, för fred och frihet. Jag hoppas och tror att i kampen mot kriget, vi skall kunna bygga ut vår rörelse så, att vi kan krossa imperialismen och förena oss med den övriga världen i en segerrik kamp för anarkismen.

Vi hoppas att också ni kamrater, hjälper oss i denna vår kamp. Vi vet att bland arbetarna råder den uppfattningen, att revolutionen först skall bryta ut i Tyskland, och att en generalstrejk mot kriget skulle hjälpa Hitler. Men vi skall visa, att det inte är endast här i England, som de antimilitära organisationerna arbetar, utan att denna idé är ännu starkare i andra länder, och att arbetare och bönder i andra länder är med oss, och att vi kan förena världens arbetare i gemensam kamp mot kriget.

Därför önskar vi få oss tillsänt alla upprop och manifest, som utgives av de anarkistiska organisationerna i andra länder, och som bevisar att anarkismen överallt bekämpar kriget och imperialismen. Jag kan inte nu, på grund av de rådande förhållandena, skriva mera om vår aktivitet. Men ni kan vara övertygade om att vi medvetet arbetar för världsrevolutionen – och den frihetliga världsfederationen.

Leve anarkismen!

A. M.

Nettlau recenserar Stekloff

Den Första Internationalens historia
Max Nettlau. Brands Jul 1929.

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti år 1914, d.v.s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till år 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån år 1914 framtill våra dagar. Ubder sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendenserna i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl.a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m.m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev rörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m.fl., m.fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utg. i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyfsad, men tillika lömsk och kullpratande, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk om Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt vad som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

Troll mot John Andersson 1907

Brev till John Andersson. Källa: Nya Folkviljan nr 47, 1907.

Herr John Andersson, Göteborg!

Med anledning af ditt förbannade idiotraseri kan jag icke förtiga mitt afskyvärda omdöme om det referat, som i dag varit att läsa i våra tidningar angående ditt yttrande mot beväringsexercisen, din idiot, buse, bondlurk, stöfvel, dj-la dårhusmässiga människa (djur), bleckkäft, slusk, tandlip, skogsdjäfvul, jubelidiot, fåne, skurk m.m. m.m. o.s.v. o.s.v. du är värd att HÄNGAS I TUNGAN, brännas med varma järn, tills du blef halfdöd, sedan skulle man flå dig till hälften och lägga dig i kokande tjära, med få ord sagt, på dig tillämpa tortyrdöden i allra strängaste former.

Du har med detta ditt allbekanta yttrande skämt ut allt hvad svenskt folk heter, så väl arbetsgifvare som oss arbetare. Res till Sibirien, där träffar du dina jämlikar, tecknar m.h.o.p.

K. Johansson, H. Hällkvist, C. Dahlgren m.fl. medlemmar af fackförening.

Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Den arbetslösa.

Karl Elving
Brand nr 4 1908 (lördag 25 jan.)

Det är vinter och han är arbetslös igen. Han minnes så väl den förra vintern, då han i fyra månader fick svälta och frysa, ty de som hade pängar, spekulerade då mindre än vanligt i människokött och blod. Nu då han går där på vägen, frusen och utsvulten, är det så många minnen som står så livligt för honom; han ser den grå stugan i skogskanten, där han är född, och där han levat den lyckligaste delen av sitt liv, sin barndom; han ser sin far på kvällen komma hem utsläpad efter en 15, 16 timmars hård arbetsdag, han känner ännu smekningarna och de veka, vänliga orden från sin mor, kanske den mäst naturliga och ärliga kärleken han fått i sitt liv, något som så många som ej haft föräldrar aldrig fått ta del av. Så mycket lyckligare han varit än dessa! Många år har gått sedan dess, hans föräldrar äro gamla och fattiga, han älskar dem innerligt och hängivet, det plågar honom att ej kunna göra något för dem.

Hungern gör sig påmint, det skriker i magen, hans sköna minnen fly, han blir ej mätt av dem, tankarna i hans huvud snurra runt. Hans minns nu förra vintern, då han saknade pängar, måste gå utan tak över huvudet en del nätter, ty pängar ha större värde än människoliv, och alla människor äro starkt utpräglade egoister, något som är naturligt, fast onaturligt och fegt att ej våga erkänna det. Ovädersnatten då han gick ute, i köld och snöyra; han måste för att ej förfrysa springa på den isbelagda ån, så klättra i snödrivorna flera meter högt på bankarna för att komma opp igen, var till sist uttröttad, med kyla och en tom mage som sällskap, sjönk ned i en snödriva bakom en kiosk som skyddade för stormen, väntande på en ny dag för att komma in på något ställe att värma sig, beredd att ånyo möta en liknande natt! Skall denna vinter bli lika! ”Nej, nej, jag har fattat mitt beslut”, mumlade han; ”denna gång skall nog hungern fördriva feghet och fördom: respekt för eganderätten.”

Han hade ju sett stora butiker och magasin fulla med mat och kläder, som han varit behjälplig att producera. Det var ju så naturligt och rätt att han tog, då han behövde. ”Samhället kallar det stöld”, sade han för sig själv, ”men det angår mig ej, samhälle, stat, fosterland”, han hånskrattade. ”Har jag ej plikter mot mig själv som är större; men folket? Jag ger fan i folket: denna okända obestämda massa.” han stannar vid vägkanten på en bergsluttning med utsikt över staden. Det började ringa i kyrkklockorna, kungsringning; han log, ett medlidsamt leende. Regering, stat, lagar, mänsklighet, får, idioter, tänker han. Hans mummel har övergått till högt eldigt tal. ”Har ej dessa institutioner frånrövat individen det ädla och goda, och vad har det blivit av mänskligheten? Skurkar, lögnare och stortjuvar, men ve den fattige som följer sin natur, bryter, trotsar och går utom lagligheten. Tro ej nationerna, en samling medvetna och omedvetna skurkar, färdiga att mörda, råna, plundra och bränna för den chimär som kallas fosterland! Och vill man ej erkänna falska apostlars predikan, d. v. s. om man ej är ett helgjutet får, som stämmer in med sitt långdragna bä-ä-ä i den stora hjorden, så är man sjuklig och abnorm. Men det angår mig ej, om massan eller jag är sjuklig. Och då man störtat den i höjden inbillade guden, vill man den ena människan skall se en gud, en auktoritet i den andra. Dårar! Jag är min egen gud, som sådan vill jag strida för mig själv, jag vill kämpa mot allt och alla om min lycka fordrar det, och om jag skall materiellt duka under, och någon då vill frigöra mig, – ett hånskratt skall bli mitt sista svar, kanske blandat med medlidande, då jag tänker på en mänsklighet som lever, men är död. Och du gud däruppe – han såg mot höjden – måtte vara både döv och blind, såvitt du ej för länge sedan begått självmord vid åsynen av sin skapelse, ditt misslyckade värk. Eller är du en bandit i likhet med dina av dig själv skapade beläten härnere?” Han knyter sina händer och ser trotsande omkring sig.

”Samhället”, började han på nytt att tala, ”förbannade samhälle, jag beklagar och hatar lidelsefullt ditt vidriga, usla, giftiga tillstånd, som förpästar varje individ, gör livet odrägligt för en massa, förkväver känslan och mördar själen redan hos barnet, skapar lidande och onaturliga laster av alla slag; det nuvarande samhället är djävulen, den hemska mörksens furste som för varje sekund utspyr dödd, fördärv och lögn överallt.”

Det sista ordet är knappt uttalat förr än hunger och trötthet, som hans hat och lidelse en stund behärskat, får makt över honom, han dignar ner till marken och ligger en stund orörlig. ”Nej, jag måste uppbjuda alla mina krafter, jag måste vilja.” Han reser sig, det är den inre människan som befaller: ”Jag måste rädda livet! Är det också värt att rädda? Är ej livet endast en serie tomma illusioner? Dock, för den, som är feg att se värkligheten i ansiktet, är hoppet och illusionerna bra. Om jag skulle begå självmord? Det gör endast den som är för feg att leva, säger människorna. Jag bryr mig inte om vad människorna säger! Självmord är förnuftigt och berättigat, då man anser sig göra sig själv en tjänst därmed, då är man ej bunden av mod eller feghet. Är mitt liv värt att leva? Jag! Jag skall leva, kämpa och trotsa, trots ett samhälle som vimlar av hycklare och bedragare, jag vill vara mig själv oberoende av allt och alla, och har jag fördel av andligt eller materiellt samarbete med andra så har jag det, annars inte. Då jag ej längre har fördel av min nästa, må han gå, han har då fyllt sin uppgift för mig”.

Han går mot staden igen, långt har han ej dit; men så är det också snart ute med honom. Vägen slingrar sig genom en mörkgrön barrskog, naturen ler mot honom, vinden spelar i träden, en liten ekorre, som bytit om kostym så han är grå i stället för brun, sitter på den knotiga grenen av en säkert sekelgammal fura och smackar. Nu komma barndomsminnena över mannen igen, huru han sprang och jagade dessa små fredliga djur; nu är han rädd för att skrämma dem, han ser i dem mera ärliga vänner än i människor. Livet har lärt honom det. Känslor slita hans inre, hatet det glödande mot allt det lumpna, som ett orättfärdigt samhälle för med sig, känslan för de lidande och förtryckta, för sig själv. Skogen, naturen gör honom vemodig. Hungern börjar rasa på nytt och skrika i hans mage. Då han får syn på staden, börjar han åter förbanna samhället, där allt finns i överflöd och ändå skall han och så många, många svälta!

”Men”, ropade han i vrede, ”jag skall ta ifrån någon, som stulit mycket kött och blod. Må idioterna kalla det stöld, vad angår det mig! Jag vill följa det högsta av alla bud: plikten emot mig själv”.

K. Elving.

Störta samhället!

Albert Jensen
Brand nr 3 1908 (Lördagen 18 januari)

Den kapitalistiska finans- och industrikrisen har kommit och så gott som över hela världen skapat en gigantisk arbetslöshet. Nöd och elände följer krisen på samma sätt som död och förintelse följer kriget. Så förskräckligt är detta fasansfulla spöke ”krisen” till sina värkningar på underklassens livsförhållande, att färger saknas att måla eländet och orden bli så små så små vid sidan av värkligheten.

Hur skall arbetarna kunna skydda sig mot detta spöke? Slut er till organisationerna, slut er till fackföreningarna, ropar man. De skola tillvarataga edra inträssen.

Ack, vilket självbedrägeri!

Naturligtvis skola arbetarna ansluta sig till sina fackföreningar, icke därför att de skola få skydd mot krisens värkningar, ty ett sådant skydd förmår icke fackföreningen lämna, men därför att fackföreningarna äro arbetarnas bästa vapen i den sociala klasskampen.

Och hur skulle fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot en kapitalistisk kris, när icke kapitalisterna själva kunna skydda sig mot densamma, utan falla som dess offer.

Skulle människorna kunna skydda sig mot en kris, så skulle de göra sig till produktionens herrar, ty krisens orsak ligger just däri, att människorna under detta kapitalistiska produktionssystem äro produktionens slavar. De ha förlorat kontrollen över produktionen, som driver kapitalistiskt planlöst, och bli därför regerade av produktionen istället för att regera denna.

Hur skall fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot krisen? Krisen skapar arbetslöshet. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Krisen skapar dyr tid. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Fackföreningarna kunna väl förhindra lönerna att sjunka absolut, men icke förhindra deras relativa sänkning. Krisen fördyrar kapitalet, industriens rörelsekapital, genom räntehöjningar. Fördyrat rörelsekapital betyder fördyrad produktion och fördyrade varupriser. Också på flere andra sätt värkar krisen till varuprisens stegring. Arbetaren erhåller icke längre samma mängd varor för sin avlöning. Denna ha visserligen icke sjunkit absolut, men relativt i förhållande till varuprisen och hans livsstandard har prässats ner. Och häremot stå arbetarnas organisationer fullkomligt maktlösa.

Skall man kunna behärska eller förhindra kriserna, så måste man vända upp och ned på förhållandena, man måste göra sig till herre över produktionen. Och detta kan icke ske på annat sätt än att störta kapitalismen och införa socialismen, ty endast i ett socialistiskt samhälle, där det industriella frikonkurrens-systemet är slopat, kan man åter komma i besittning av kontrollen över varuproduktionen.

Därför måste arbetarna sammansluta sig i sina fackföreningar och göra sig förtrogna med att genom ett direkt revolutionärt ingripande av arbetarnas massa, störta kapitalismen, genom att sätta sig i besittning av produktionsmedlen och själva taga hand om produktionen för hela samhällets räkning.

Medlet härtill är:

generalsträjk.

A. J-n.

Till minne av Joe Hill. Lyckad sabotage.

Brand nr 51 1915 (Lördagen den 18 december)

Joe Hill – vem kände inte honom? Han den ärlige kämpen, hos honom som ej något svek fanns.

En episod rinner mig nu i minnet. Det var år 1909. Vi, eller rättare sagt jag arbetade i en rätt stor fabrik för tillverkning av motorer. Vi var en tre hundra man, en sammanrafsad skara, men många svenskar. Flera var gifta och levde på bolagets mark. Någon förening att tillvarataga våra intressen fanns ej.

Det gick någorlunda drägligt så länge den gamla förmannen fanns där, men så gick han all världens väg och en annan kom istället, en tyskfödd djävul. Han var ung och – dum, vilket var ännu värre. ”The Taylor system” skulle börjas att praktiseras med ens, förstås. Han var så sliskig och vänlig att börja med, men då han ej kunde pressa mer arbete av oss, så sänktes avlöningen utan vidare med 20 procent.

Vi hade ju tålt mycket förut av honom, men detta blev för mycket. Vi samlades till sist och protesterade, med resultatet att vi alla kördes ut. Vad var att göra? Allting var ju oordning. Till råga på allt skaffade bolaget en massa strejkbrytare genom Farlay, den store strejkbrytarehövdingen. Då föreslog vi sinsemellan att vi skulle välja ut ett antal av oss att söka arbete i och för sabotage. Vi skulle åtminstone hämnas litet. Men det blev mycket av hämnd istället, tack vare Joe Hill. Han hade fått nys om vår kamp. Han organiserade oss. Han bringade reda i förhållandena, van som han var vid dylika situationer. Sabotagen gillade han. Åtta utsågs, däribland undertecknad. Vi fick anställning vid fabriken igen, fast just ej samma arbete som förut.

Innan vi började, fick vi det välbetänkta rådet av Hill att ej i våra fickor bära något som kunde röja oss, och det var ett gott råd. Min närmaste kamrat var en irländare vid namn Downey. Han körde den stora karusellsvarven, den stannade på eftermiddagen, stod fast som ett berg. Ni skulle ha sett ”tyskens” uppsyn då lagren befanns vara så upprivna av grov smärgel som om de var huggna med mejsel och hammare. Och så brått som det var med alla beställningar!

Nästa nummer. De båda maskiner, som jag höll på att prova, skulle till Japan. Marinen hade sina kontrollanter där på verkstaden så det kunde ej fuskas. Maskinerna fyllde jag i alla ömtåliga ställen med så mycket smärgel jag hann med. Det riktigt gjorde mig ont att se de fina, genomborrade vävaxlarna fördärvade, och sedan allt annat – men säg, käre läsare, hur stora värden tror ni ej nu, i den stora, oberättigade världsstriden går till spillo? Vår strid var berättigad. Följden av mitt verk blev, som ni nog kan förstå, att allt skadat måste göras om, för att hålla de bestämda måtten. Det kostade kovan. Förmännen sprang som yra höns. ”Tysken” skummade av raseri. Kom så härtill, att Farleys folk var odugliga till arbete, så förstår ni nog situationen. Den allmänna villervallan gjorde ju det lättare för oss åtta att fullfölja vår avsikt, att göra så mycket djävulstyg vi kunde hinna med, och så passa oss för spioner, för det fanns där gott om. Men allt gick galant, tack vare Hills förmåga att organisera oss. Jag blev ju häktad dagen därpå, även min kamrat Downey. De andra minns jag ej riktigt hur det gick med, men jag tror de klarade sig.

Jag och Downey blev underkastade förhör först ett på 24 timmar, det klarade vi, sedan ett längre. Den andra förhörsdomaren kallades ”eldaren”. Han hade ögon som en tiger. Vi blev underkastade vad vi i Amerika kallar för the third degree, och den som gått igenom det, vet vad det vill säga. Ej mat, ej sömn på 48 timmar. Bara pock på att man skall bekänna. När den ena plågaren slutar, tar en annan vid. Vid ett tillfälle som detta är väl mutor också med i leken, för att plåga oss och få oss på tukthuset några år. Det lax inte. Vi blev frikända två dar efter, i brist på bevis.

Men Hillström hade ej varit overksam. Han skaffade medel att hjälpa de mest behövande, och då två veckor hade gått, var bolaget villigt att underhandla. Allt avgjordes då rätt bra till arbetarnas fördel. Fast jag och Downey skulle naturligtvis ej få börja. Hillström erbjöd sig att slå ett slag för oss. Jag för min del var mest nöjd med att få lämna platsen; ävenså min kamrat Downey. Den kväll, då underhandlingarna avslutades, då var det säkert många som i sitt hjärta tackade Hill, som kom såsom en räddande ängel och bringade reda och ordning samt förde våra underhandlingar.

Jag träffade honom 2 år senare i en annan stad. Vi talade då om denna episod. ”Ja”, svarade han, ”det var nog ej första gången jag varit med i en sådan situation, och inte blir det väl den sista heller.”

Nu är han mördad. Nu kommer nog ingen sista gång då den oböjlige, rättrådige kämpen i egen person leder kampen mot förstryck, Fienden har mördat honom. Men hans livsgärning lever.

Frid över honom!

Mexico.