De två anarkismerna

Legalism och illegalism i den frihetliga rörelsen i det sena artonhundratalets Spanien

Av Miguel Amorós

TVÅ FELAKTIGA synsätt har dominerat frihetlig historiografi till denna dag. Det första betraktar spansk anarkism mellan 1868 och 1910 som en slags förhistoria till CNT. Manuel Buenacasa uppfann den här uppfattningen 1927 och Juan Gómez Casas gav den slutputsen 1968. Enligt det här synsättet var treenigheten CNT-FAI-FIJL kulmen på en rörelse som hade följt en linjär utveckling sedan Fanellis resa till Spanien. Det andra synsättet lägger fram den påstått unika karaktären hos det spanska fallet och dess speciella genealogi; det här synsättetvar en produkt av den administrativa fantasin hos Uralesfamiljen och Santillán. För dessa dignitärer är iberisk anarkism nästan ett rasfenomen, mer avkomma till Pi y Margall än till Bakunin; den skulle alltså verka härstamma från Anselmo Lorenzo, Farga Pellicer och Serrano Oteiza, togs sedan upp av Llunas och Tárrida, och kulminerade med Mella och redaktionen på La Revista Blanca. Allihopa var de gamla republikaner och representanter för legalistiska, doktrinära och liberala tendenser som var praktiskt taget alltid i minoritet och ofta avvisades av de revolutionära arbetarna. Sålunda blir handlingens anarkism utelämnad eller nästan fullständigt ignorerad: anarkismen hos González Morago, Salvochea och Vallina, en anarkism som var baserad på på illegalistiska och konspirativa affinitetsgrupper och som var dominerande i den frihetliga miljön och inflytelserik inom arbetarrörelsen under lång tid. Om den här sortens anarkism sägs inte mycket; om den andra sortens anarkism, kongressernas fredliga och byråkratiska anarkism, spinns episka berättelser. Vi kan börja nysta upp denna motsättning genom solid historisk forskning som kommer att sätta alla på sin rätta plats, men dess främsta orsak var aldrig avsaknaden av kritiskt undersökande utan snarare trögheten hos en rörelse som aldrig har gjort ett bokslut över nånting. Få perioder i dess långa historia har tagits upp med noggrannhet, passion och objektivitet; de flesta studierna i det här ämnet har kokats ihop i universitetsköken. Den måste räddas från ett sådant öde.

Det mest överraskande med artonhundratalsanarkismen är dess förvandling från en taktik om massinsurrektion till en ideologi separerad och extern från arbetarklassen, vilket skedde mellan 1877 och 1889, mellan Vervierskongressen och den internationella anarkistiska kongressen i Paris. Om det finns någonting speciellt med det spanska fallet så är det det faktum att på grund av den spanska anarkismens närmare band med arbetarklassorganisationer tog denna förvandling två eller tre år längre tid än på andra platser för att nå sin kulmen.Denna utveckling reflekterade de problem som hade uppstått avseende praxis i ett sammanhang av arbetarrörelsens nedgång, främst problem gällande organisation, aktion och bildandet av revolutionär medvetenhet. De otillfredställande lösningar som erbjudits dessa problem orsakade anarkismens sociala inflytande att minska och dess revolutionära kapacitet att sjunka. Som resultat vann facklig och politisk reformism mark och förvärrade den farliga situationen för den anarkistiska rörelsen, som under tiden hade splittrats längs två snävt begränsade och oförenliga positioner. På ena sidan fanns anhängarna till organisation till varje pris, vilken skulle upprätthållas uteslutande genom muntlig och skriven propaganda; på den andra sidan de villkorslösa förespråkarna för våldsam agitaton, som identifierade organisation som auktoritet och satte all sin tro till den exemplariska naturen hos handlingens propaganda. För de förra skulle, när väl majoriteten av befolkningen var övertygad och organiserad, revolutionen automatiskt äga rum i fred och ära; för de senare skulle våldshandlingar utförda av små grupper eller rentav individer vara nog för att släppa lös spontana resningar som skulle inleda revolutionen mitt i en katastrof. De två positionerna, när de väl förstenats, förstärkte gemensamt varandra, eftersom den ena var en reaktion på den andra, och de degenererade efter 1890 till ett tillstånd av skolastisk skleros, på den ena sidan, och en amoralisk och aggressiv individualism på den andra. Den fruktansvärda repression som Staten utövade mot anarkisterna åstadkom vad de mest klartänkta anarkisterna var oförmögna att åstadkomma, det vill säga få ett slut på den sekteristiska galenskapen, men det krävde ett väldigt högt pris: offrandet av en generation av kämpar. Den teoretisk och praktiska återvändsgränd i vilken anarkismen befann sig kunde inte undkommas med mentala språng framåt som, genom att ignorera aktion—från vardagskampen till såkallad “expropriation”—hängav sig åt spekulation om det framtida samhället och uttryckte åsikten att anarkin skulle vara produkten av en ofrånkomlig evolution som beror mera på vetenskapligt framsteg än på individers vilja (alla Krapotkins och Mellas verk uttryckte denna tendens). Inte heller hjälpte huvudlös aktivism till att befria anarkismen från den pedagogiska och kontemplativa pacifism den hade fastnat i; och det sista utbrottet av individualism, uttryckt i den fashionabla populariteten hos Nietzsche och Stirner och det intellektualistiska och elitistiska avfärdandet av klasskampen, var till och med ännu mindre kapabel att vara en drivkraft som kunde hjälpa anarkismen att bryta sig loss ur sin stagnation. Anarkismen återkom egentligen på historiens scen först när den gick in i fackföreningarna och började förespråka sabotage och generalstrejken, och fick därmed slut på sin värsta period av förvirring.

Arbetarklassanarkism föddes i Internationalen som en antiauktoritär strömning som proklamerade den omedelbara möjligheten av en social revolution genom krossandet av staten och klasserna, i enlighet med det exempel som utgjordes av Paris kommunen. Den drabbade snart samman med de auktoritära strömningarna i Internationalen, varifrån den bröt sig ur och förblev enad som en separat strömning fram till 1878. Efter 1878 reducerades anarkismen, på grund av förföljelse, olika insurrektioners misslyckande och arbetarrörelsens nedgång, till en minoritetsfraktion och isolerades från den proletära miljön, medan ”arbetarpartierna”, ofta ledda av landsflyktiga, genomgick en period av snabb tillväxt. Massornas revolutionära uppvaknande ägde inte rum och anarkisterna underkastade sin taktik en granskning. Arbetarstrider för delvisa förbättringar—“den ekonomiska kampen”—sågs ner på, för de ansågs vara uttryck för egoism som avledde klassen från dess revolutionära mission. Samtidigt hyste anarkisterna icke desto mindre en blind tro på de arbetande massornas revolutionära spontanitet, vilket antogs vara en lätt sak att provocera med några exemplariska handlingar. Någon annan sorts propaganda ansågs vara ineffektiv. Organisationen—tidigare hörnstenen för internationalismen—kom att anses vara ett hinder för frihet som, dessutom, ledde till moderation och odlandet av en ledare-följare-mentalitet. Små affinitetsgrupper skulle vara nog för aktion; alla försök att organisera bortom sådana grupper hamnade under misstanke omauktoritärism. Londonkongressen (1881) bekräftade denna radikala perspektivförändring. Det blev ett allmänt tumult till stöd för frihet närhelst någon talade om organisation, som om de två sakerna var inkompatibla. Ens själva faktumet att hålla kongresser, välja delegater och diskutera resolutioner tycktes vara ett hinder som stod i vägen för individers fria initiativ och en begränsning för massornas fria impuls. Det var ett misstänkt insisterande på bombtillverkning—det bekräftades senare att den franska polisens agenter låg bakom dessa förslag—och “revolutionär moral” utsattes för löje. Slutsatsen: taktik baserad på massorganisation och utbildning genom propaganda och “ekonomiska störningar” motsattes till stöd för den enklare metoden med handlingens propaganda och insurrektion.

Här på halvön tog saker en annorlunda vändning. När Fanelli kom fann han en arbetarklass som hade nått en sådan mognadsgrad att den hade separerat från den borgerliga radikalism som representerades av republikanerna för att elaborera sina egna mål och ideologi. Denna uppgift utfördes av Federación Regional Española de la Internacional [Internationalens Spanska Regionalfederation]. FRE sökte organisera arbetarna genom “motstånd” och “samarbete” för den sociala revolutionen, och det adekvata vapnet var den “vetenskapliga strejken”, men denna krävde en organisationsnivå och en urverksprecision som var verkligt orealistisk. Vid den tiden var organisationsidénföreträdande; den var den internationalistiska taktikens hörnsten, klassolidaritetens förkroppsligande och det framtida samhällets livmoder. Man kan säga att när organisationen slipats till perfektion, skulle revolutionen börja. Revolutionen måste inte vara blodig, sa internationalisterna, “Fred till människor, krig mot institutioner”. Icke desto mindre ledde förbjudandet av FRE på grund av händelserna 1873 till en radikal taktikförändring. Å ena sidan hade insurrektionerna i Sanlúcar, Alcoy och Cartagena utmattat organisationen, och hade också stärkt den legalistiska tendensens position bland en del medlemmar i motståndssällskapen. Å andra sidan hade den gamla jordägarklassen och de industriella och kommersiella medelklasserna bildat en enhetsfront till försvar av privat egendom och religion. Proletariatet tvingades konfrontera den enade bourgeoisien, som var redo för europeisering åtminstone vad gällde stärkandet av statens repressiva apparat. Madridkongressen (1874) förespråkade inte “motstånd” eller strejken, och uttalade sitt stöd för insurrektion och “vedergällningar”: “Situationen är sådan att politisk aktion kan inte längre ta någon annan form än konspiration och våldsam revolution.” FRE gick under jorden, förklarande att den inte tänkte erkänna borgerlig legalitet—“Internationalen står över lagen”—och den blev en “hemlig” organisation; dess sektioner och associationer upplöstes till “revolutionära aktionsgrupper” och det antog ett bakuninistiskt program. Eftersom de inte hade tillräckliga styrkor, försökte FRE:s federala kommission att dra nytta av republikanernas, och försökte övertala dessa att ansluta sig till ett uppror, men lönlöst. Kontrasten mellan den revolutionära viljan hos internationalisterna och massans kallsinniga och passiva tillstånd var oöverstiglig, vilket underlättade framväxten av en reformistisk fraktion inom internationalisternas led. 1881 var FRE utmattat och de som förespråkade en återgång till legalitet, en möjlighet som uppstått på grund av ekonomiskt välstånd och den nya liberala regeringen, fick stöd av organisationens majoritet. Som resultat avskaffades den federala kommissionen och FRE självt upplöstes och ersattes av en annan organisation, Federación de Trabajadores de la Región Española [Spanska Regionens Arbetarfederation].

FTRE:s taktik kan definieras som fullständig legalism och byråkratism: Utnyttjande av alla legala medel, förkastande av aktion utanför lagen, betraktande aktion som utövande av en rättighet och reformer som ett steg framåt. Den fördömde våld—“Framsteg, inte våld, är läraren”—och allt störande av ordning, strejker, till exempel, skulle vara föremål för så komplicerade regler att de blev praktiskt taget omöjliga. En gradvis förbättring av ekonomiska villkor söktes genom “laglig praktik”, kooperativ och kontrakt arrendatorbönder, utan att räkna bort allianser med andra partier “för att försvara frihet”, och inte förakta association med “alla bildade personer” av borgerligt ursprung. Det var därför inte helt oväntat att den nya organisationen skulle ha låtit bli att sprida deklarationerna,som var så motsatta till dess eget projekt, från London kongressen. FTRE:s “destruktiva politik”, inspirerad av “Framsteg” med stort “F” [Progress med stort P], var “så varierande som omständigheterna tillåter och som behoven kräver”, och utgjorde faktiskt ett försök attåterställade politiska villkoren under Första Republiken, det vill säga den mest gynnsamma sorts borgerliga legalitet, utifrån vilken FTRE skulle kunna vinna en eskalerande serie reformer. Efter att ha krävt modifiering av proletariatets ekonomiska omständigheter genom lagstiftning, och vägrande att stödja någon revolutionär rörelse eller ens offer för repression, bekände den att den inte aspirerade att göra slut på borgerligt styre, utan att spela rollen social demokrati. Motsättningen mellan dess politik och anarkismen som proklamerades i dess stadgar var blott en skenbar motsättning, eftersom den anarkismen bara var en formalitet. Separerad från arbetarstridernas närande pragmatism, var den ett “ideal”, konstruerat långt från klassen, undervisad av intellektuella medlemmar i organisationen. Den var inte, som på Internationalens tid, resultatet av arbetarnas vardagliga erfarenheter, kristalliseringen av deras sociala erfarenhet, utan produkten av en handfull ideologers spekulerade. Legalisterna var de första att separera teori och praktik, förvisande anarkismen till en ”filosofis” status.

Både reformismen hos FTRE och nedgången i arbetarklassens revolutionära anda och aktivitet främjade utvecklandet av en borgerlig anarkism, en anarkism som påstod sig stå över klasser. Bakuninistiska idéer övergavs och bröt därmed ner just broarna till filosofi, historia och dialektik. Den bakuninistiska kritiken av borgerlig kultur och av vetenskapsfetischismen ignorerades med olympiskt lugn, och borgerliga tänkare som Büchner, Comte och Rousseau konsulterades för att koka ihop en positivistisk ideologi som kunde gälla för anarkism. Den här sortens anarkism uppfattade inte någon specifik rörelse eller historiskt initiativ som kunde tillskrivas proletariatet, och sökte i vetenskap, antropologisk optimism och naturen själv, de sociala lagar som skulle skapa de materiella villkoren för emancipation. För att studera den sociala frågan var det nödvändigt att imitera det sätt entomologer studerar fjärilar, det vill säga, den måste behandlas som ett biologiskt faktum. Genom att utesluta samhällets historiska determination—och individerna som lever i samhället—och ignorera relationen mellan tjänandet av levebrödet och former av social organisation, uppfattade den nya frihetliga ideologin sociala sakförhållanden som resultaten av naturlagar som kunde tolkas av vetenskapen. Dessa lagar var tidlösa; för att uppnå anarkin var det endast nödvändigt att upptäcka dessa lagar och att samhället låter sig vägledas av dem. Anarki var inget annat än naturen regerande sig själv med sina egna lagar, vilka kan reduceras till en enda lag: lagen om framsteg (progress). Framsteg och frihet var därför synonym. Oberoende av individers vilja inbegrep framsteg oavbruten social utveckling till uppnåendet, tack vare en naturlag, av anarkin. Den i högsta grad borgerliga tron på framsteg var så stark att, för en ideolog som Mella, var revolutionen bara evolutionens slutliga fas, en process som äger rum i samhället och i historien, moral och konst, liksom i naturen. Revolution och evolution var konvergerande realiteter. Kort sagt var detta en vulgär anarkism som idealiserade bourgeoisiens ekonomiska och sociala utveckling och som passade den reformism som propagerades av FTRE som hand i handske. Avståndet mellan den reella bourgeoisien och dess idealversion var så stor att den tillät all slags filantropisk liberalism att gälla för riktig anarkism.

Isolerad från arbetarrörelsen i många länder upphörde anarkismen att vara det mest radikala uttrycket för den historiska rörelse som upplöser de existerande förhållandena. Med vägen till aktion praktiskt taget blockerad, var den knappast kapabel att utvecklas på det teoretiska planet, om vi undantar formulerandet av frihetlig kommunism och de krapotkinistiska studierna med ennaturalistisk böjelse. Det fanns stora motsättningar mellan teori och praktik, vilket demonstrerades av de futtiga resultat som nåddes genom proklamerandet av handlingens propaganda och insurrektion; faktiskt var anarkisterna oeniga i varenda fråga. Ett misslyckat försök att nå enhet påGenevekongressen (1882) fick en av deltagarna att utbrista: “vi är enade i vår oenighet.” Ett liknande försök på Barcelonakongressen (“Cosmopolitankongressen” 1885) var ett ännu större fiasko, “på grund av obehärskningen hos en del avdelegaterna, som med sina protester ständigt avbröt debatten”.

Den övervägande känslan—särskilt i Frankrike—var ett antiorganisationellt sinnestillstånd som Malatesta döpte till “amorfisk”. Malatesta, en sann bakuninist, var en av de få anarkisterna på sin tid som var övertygad om att revolutionens framgång hängde på existensen av internationellt organiserade krafter. De flesta anarkisterna hade reservationer mot legitimiteten med en kongress för att fastslå en handlingslinje, och var ännu mindre entusiastiska över det om det skulle främja någon slags reorganisering, vid en tid då till och med minsta försök till koordination betraktades som tvång (coercive). För många av dem var kongresserna meningslösa och hade inget existensberättigande, men för andra var de nödvändiga för att förhindra rörelsens isolering och marginalisering, och det fanns till och med dem som ville attrahera folk från de socialistiska kongresserna. Det var dock först när Clement Duval och Vittorio Pini proklamerade rätten att stjäla vid sina respektive rättegångar som den ideologiska förmultningsprocessen i anarkismen nådde sin högsta punkt. Den internationella kongressen i Paris (juli 1889) var ett forum för denna upplösning. Anarkismen slog i sin absoluta botten: den sociala frågan förvandlades till en existentiell fråga. Individen ersatte klass som det revolutionära subjektet. Världen och individen förstods inte längre i tandem, som relaterade till varandra; den sociala konflikten tolkades inte som en klasskamp utan som en kamp mellan den ensamme individen och borgarsamhället. Massorna var oväsentliga eftersom de inte var revolutionära. Rörelsen hade gått, utan några övergångsfaser, direkt från spontanistisk optimism till defeatistisk pessimism. Om vi läser Tjuven, till exempel—romanen av Georges Darien—ser vi massorna beskrivna som fegisar, imbecilla och servila lakejer, ivriga att slita för att berika exploatören, att erbjuda sina tjänster åt de ambitiösa, och att buga inför de mäktiga. Fienden var inte längre institutioner, utan människor; alla borgarna, till och med de mest betydelselösa, och alla slavarna, varav allihopa var värdelösa. Mänskligheten förtjänade ingen respekt för det fanns inga män mer. Det var inte längre nödvändigt att följa några beteendenormer. Vemhelst som kunde bryta mot flest sådana normer var mer revolutionär än någon annan. Uppstånden ur en inverterad moral, uppfattade den illegalistiska mentaliteten all moral som bara ett antal fördomar och som ett tecken på svaghet. Den laglöse figuren, mannen som tog med våld vad borgarsamhället hade förnekat honom, som under den romantiska epoken, var föremål för beundran. Till och med en simpel handling motiverad av självbevarelse som stöld upphöjdes till kategorin revolutionära handlingar. Förgäves pläderade Krapotkin att stöld eller “individuell expropriation” inte avskaffade, utan snarare stärkte, privat egendom. Eftersom amoralisterna skyllde allt på samhället och eftersom de begränsade sig till att göra sina egna individuella revolutioner, erkände de ingen motsättning mellan mål och medel. Medlen de använde var dessutom förenliga med målen de sökte.

De särskilda egenskaperna hos det spanska fallet skulle få den illegalistiska psykosen att inledas med en reaktion mot FTRE:s legalism och ett radikalt ifrågasättande av dess organisatoriska uppfattning. FTRE hade knappt bildats förrän den första dissidentfraktionen uppstod, “De Arvslösa”, som manade till en återgång till FRE:s taktik, det vill säga en decentraliserad, hemlig organisation, insurrektionell revolutionär aktion och uppmaningar till vedergällning. Polisen svarade med affären “La Mano Negra” [Den Svarta Handen], vilket ledde till fängslandet av hundratals andalusiska arbetare. När Sagastaregeringen utnyttjade möjligheten att förbjuda FTRE, fördömde FTRE:s federala kommission de brott som påståtts ha begåtts av spökorganisationen La Mano Negra utan att uttrycka det minsta tvivel på polisens version av affären, och lämnade sålunda över sina andalusiska militanter till torterarna och lejda hejdukar. Sedan höll lokalfederationen i Gracia en hemlig kongress (1884) där det beslutades att FTRE skulle upplösas och att organisationens medlemmar skulle gå under jorden (“Aventine-secessionen”). Konfrontationen mellan de gamla ledarna (“svikare”och “förrädare”) och “Aventine-dissidenterna” (“jakobiner”, “bråkmakare” och “charlataner”) skulle upprepas på “Cosmopolitankongressen” följande år. Madridkongressen 1885 lyckades förhindra FTRE:s upplösning men bara i utbyte mot att den federala kommissionen avgick och antagandet av mindre hierarkiska stadgar. Den nya jämvikten mellan tendenserna visade sig dock vara alltförsvag, och de katalanska sektionernas nya orientering avgjorde hela federationens öde. Alla de föreslagna resolutionerna var riktade emot grunderna till den byråkratiska byggnad som rests 1881. De ville ha upplösning av federala kommissionen, avskaffande av kongresser och stadgar, tillåtande av mer än en sektion inom samma branch eller lokalfederation att operera i samma stad, avskaffandet av kravet att aspirerande medlemmar i federationen ska uttrycka enighet med dess principer, förkastande av delegaternas bindande mandat, etc. Konferenserna för Sociala Studier hållna i Barcelona (1887 och 1888) rekommenderade till och med förkastandet av själva sektionsstrukturen, hörnstenen till arbetarklassens hela organisationssystem (som senare skulle kallas sindicato), eftersom dess skapande uttryckte önskan att uppnå omedelbara förbättringar i arbetsförhållanden som, på grund av att sådana förbättringar var nästan omöjliga, istället måste koncentreras på förverkligandet av revolutionära ideal. Sektionerna måste därför ersättas av grupper av arbetare oavsett branch eller yrke. “Motstånd” som en produkt av en organisation slipad till perfekthet såg bra ut på papper, men visade sig opraktiskt i verkligheten. “Spontant och naturligt” motstånd var att föredra, utan regler, i hettan av en oöverlagd solidaritet som inte var påverkad av överväganden av egenintresse. Den mest adekvata organisationsformen för detta nya perspektiv kunde inte vara FTRE, utan en federation i vilken individer, associationer och sektioner skulle vara fullständigt autonoma, det vill säga, en i vilken var och en av dess konstituerade element skulle bevara sin specifika ideologi, sina särskilda mål och självständighet i handling. Snarare än en ny federation beskrev denna en slags ad hoc överenskommelse för gemensam handling utan några stadgar, eller ledning, eller ömsesidigt bindande åtaganden. Det nya systemet befriade strejker från alla byråkratiska hinder men föreställde sig inget sätt att förvandla dem till antingen vapen för revolutionen eller skolor för anarkismen. Den revolutionära frågan förblev därför olöst: de som hittade på Pakten för Union och Solidaritiet försökte lösa detta problem med ett slags anarkistiskt parti (OARE), sålunda separerande “motståndet mot kapitalet” från “kampen för anarkin”. Anarkismen avlägsnade sig från den sociala striden eftersom den hade sin egen separata strid, en som var på högre nivå. Den kom alltså till samma slutsatser som reformisterna: proletärerna var oförmögna att gå bortom “motstånd”, såvida de inte anslöt sig till en ideologi som uttrycks på ett fragmentariskt sätt av grupper externa till klassen.

Den andra faktorn som banade väg för illegalismen var den teoretiska kamp som släpptes lös angående distributionen av arbetsprodukten i det framtida samhället. Konflikten mellan kollektivism och kommunism lades ovanpå de större meningsmotsättningarna som gällde organisation och aktion, vilket var var striden egentligen gällde. Vad som egentligen stod på spel var två motsatta koncept av anarkismen. Formeln “till var och en efter behov”, som sammanfattade anarkistisk kommunism, dök upp 1876 i Italien och antogs av majoriteten av europeiska anarkister några år senare. Repression i Frankrike och Italien—särskilt efter Lyonrättegången 1883—tvingade många anarkister i landsflykt, varav en del tog skydd i Spanien och slog sig ner i Barcelona, där de tog kontakt med den dissidentiska sektorn av FTRE och propagerade kommunistiska idéer. Anarkisterna i Gracia var de mest radikala och gav omedelbart eko åt de nya idéerna i sin tidning, La Justicia Humana, redigerad av Emilio Hugas och Martín Borrás, genom att initiera en debatt med supportrarna tillden kollektivistiska formeln, “till var och en hela frukten av hans arbete”, som var den gamla Internationalens slagord. Krapotkins arbeten började också att översättas och hade stor påverkan, och kollektivisterna retirerade för att söka tillflykt i kompromissloganen formulerad av Tárrida vid den andra socialistiska kongressen i Reus (1889): anarkism “utan adjektiv”, eller “ren” anarkism, eller för att uttrycka det mer exakt, ”odefinierad” anarkism. Malatestas pamflett, Mellan Bönder, som förespråkade den kommunistiska positionen, publicerades också på spanska, och fem år senare var alla spanska anarkister kommunister. Skillnaderna mellan kommunister och kollektivister var inte begränsade till hypoteser om det framtida samhället. De spanska anarkokommunisterna förkastade organisation, i överensstämmelse med Krapotkin och fransmännen (och i opposition mot Malatesta): sektioner, federationer, delegater med mandat,röstning, protokoll, majoriteter, valda funktionärer, osv. De accepterade bara existensen av informella grupper,utan några förpliktelser för deras medlemmars del. De hävdade att broderlig kontakt mellan kamrater, mer effektiv än något regelverk eller cirkulär, räckte för att skapa de nödvändiga relationerna för propaganda och aktion. Deras utgångspunkt var idén att, för att genomföra revolutionen, behövdes varken överenskommelser eller regler, eller någon slags strategi, mycket mindre någon organisation; revolutionen var en explosion av folklig vrede som skulle äga rum spontant, tack vare det faktum att vissa våldsamma handlingar kommer att väcka de förtryckta massornas pyrande anda.Så, “istället för att förkasta personliga handlingar där individen betalar med sitt liv för att ha utfört en heroisk aktion för rättvisans sak, ska vi istället hylla dem så att de får efterföljare, och dessa handlingar, när de blir generaliserade, är de handlingar som kan leda den spontana revolutionen” (Tierra y Libertad, Gracia 1899; detta var tidningen som tidigare hette La Justicia Humana). Vägen till att orsaka revolutionens utbrott kunde inte vara mera enkelspårig: istället för förberedelser, vilket naturligvis skulle medföra organisation, den hypertrofierade exemplariska naturen hos imponerande personliga handlingar. Våld höjdes glatt till skyarna: “Våld slås tillbaka med våld. Det är därför dynamit uppfanns” (motto för Arbetets Offer, 1889). Aktion och handlingens propaganda var samma sak, då de båda innebar våld och illegalism: “utnyttja varje tillfälle … till att provocera folket att attackera och gripa egendom, till att trotsa auktoritet och till att håna och bryta mot lagen….” (i Den Sociala Revolutionen, 1889, redigerad av Francesco Serantoni; samma tidning tryckte ett lovtal för Pini). Effektiviteten med dessa metoder vad gällde att väcka arbetarnas upprorsanda hade ännu att bevisas, och faktiskt verkade den motsatta slutsatsen ha mer bevis på sin sida. Fyrverkerierna hade exploderat sedan 1886 i sympati med den perioden arbetarkonflikter, utan någon större ökning av arbetarklassens stridsvilja och utan att någon ens frågade om alla bomberna var värda riskerna och problemen de orsakade. Detta var den spontanistiska taktikens svagaste punkt: den orealistiska värderingen av nyttan av våldsamma aktioner och det okänsliga bortseendet av deras förutsebara konsekvenser. Utan att vara medvetna om det drev deras vägran att göra ett bokslut över sina ord och handlingar de mest resoluta spanska anarkisterna nerför stupet av ideologiskt kaos och oansvarig äventyrspolitik, ett stup som deras europeiska motsvarigheter redan hade rasat nerför.

Arbetarrörelsen upplevde ett kort återuppvaknande med Första Majdemonstrationerna och kampen för åttatimmarsdagen, men kuvades nästan omedelbart. Sedan gjorde för första gången anarkistisk individualism sin debut i dess ultravåldsamma version i publikationerna El Revolucionario och El Porvenir Anarquista [Den Anarkistiska Framtiden] (Gracia 1891), i proklamationer skrivna av Paolo Schichi, Paul Bernard och Sebastián Suñé. Malatesta, som besökte Barcelona runt den här tiden, fick ett kyligt mottagande av den kommunistiska sektorn, särskilt av Schichi, som nyligen hade utgett en tidning med en otvetydigt signifikant titel (Pensiero e Dinamita [Tanke och Dynamit]), och tvingades slutföra sin spanska turné med en eskort av kollektivister. Som resultat av bombattackerna vid Plaza Real fängslades gruppen som var influerad av Schichi och Bernard, men andra tog vid där de slutade. Varenda nyans och variant av illegalistisk anarkism propagerades i kortlivade publikationer:amoralism, “för att nå vårt mål är alla medel goda” (La Cuestión Social, 1892, skrivet i Valencia av flyktingar); orealistisk optimism, “eftersom ingen respekterar den längre, kollapsar auktoriteten” (La Revancha [Hämnd], 1893, redigerad i Reus av Bernard); triumfatorisk individualism, “individuell propaganda är och kommer alltid att vara den mest livfulla och kommer att ge mest resultat” (La Controversia 1893, också skrivet i Gracia av flyktingar); kulten av våld, “vetenskapen har till vårt förfogande ställt vad som krävs för att få de mest solida fästningar att flyga i luften” (El Eco de Ravachol, Sabadell 1893); organisationsfobi, ”organisation alstrar underkastelse” (La Unión Obrera, Sant Martí de Provençals 1891), “organisation och revolution är två ord som är som katt och råtta mot varandra” (Ravachol, Sabadell 1893), “Organisationen är auktoritetens avkomma” (La Controversia), “[organisation] är lathetens skola” (El Eco del Rebelde, Zaragoza 1892), etc. Den drakoniska repressionen mot upploppet i Jerez (1892) skulle ges eko genom dömandet av Ravachol i Frankrike, en personlighet som hade hyllats så ofta att han hade förvandlats till ett offer för samhället och en martyr för idén på båda sidorna av Pyrenéerna. Törsten att hämnas grymheten som visades i Jerez fann en modell i Ravachols bomber, då klimatet redan var moget för terrorism. För många människor legitimerade den borgerliga repressionens sadism alla handlingar, oavsett hur fruktansvärd och blodig den må vara. Sålunda fann en längtan till hämnd mot bourgeoisien och dess bödlar uttryck i Pallas misslyckade mordförsök på general Martínez Campos och Salvadors bomber vid Liceoteatern. Dessa var inte längre fall av handlingens propaganda; de var desperata handlingar som sökte lära härskarklassen ”en hård läxa”, för att visa den att dess seger inte var fullständig, att från och med nu var det krig till döden. Tyvärr var aldrig anarkisterna medvetna om det faktum att de var konfronterade av en reaktionär klass förskansad i caciquismo och religion, en klass som inte tänkte tillåta ens de mest triviala reformer, och för att hindra förlusten av sina privilegier och sin egendom var den kapabel att decimera arbetarklassen utan att höja ett ögonbryn. Att terrorisera den utan att verkligen orsaka den någon allvarlig skada var den värsta sortens misstag för den repression den släppte lös som svar på dessa attacker slog långt bortom dess föregivna måltavlor och påverkade till och med dess mera progressiva sektorer. Staten utfärdade två lagar mot anarkismen medan den samtidigt skapade den poliskår—den “politiska-sociala brigaden”—som ansvarade för att genomdriva dem. Inte heller var det allt, för Staten hemföll också åt indragandet av medborgerliga rättigheteroch till provokationer. Genom agenter som infiltrerat den frihetliga miljön,arrangerade polisen en attack i vilken bara oskyldiga människor skulle dö: bomben som kastades på Corpus Christiprocessionen i Barcelona då den passerade nerför gatan Cambios Nuevos (1896). Plötsligt var det fri jaktsäsong på alla anarkister, oavsett hur fredliga de må ha varit; sedan vändes repressionen mot de militanta arbetarna, oavsett om de var anarkister eller inte; och slutligen, utvidgades förföljelsen utan mycket logik till journalister, republikaner, intellektuella och till och med modesta borgerliga liberaler. Denna repressionsvåg avslutades i Montjuichprocesserna, skenrättegångar som blev symboler för den brottsliga orättvisan och gränslösa grymheten hos de borgerliga inkvisitörerna. Vad gällde illegalitet hade den spanska bourgeoisien utklassat anarkin. Avrättningen av Cánovas 1897, som var hjärnan bakom Montjuichdramat, var en ynklig moralisk kompensation.

Återvändande till konceptet om “affinitetsgruppen”, på vilket agitationen under perioden mellan 1890 och 1897 var baserad, ser vi att frånvaron av ideologiska kontroller, ansvarsområden och regler blottställde grupperna för intrigerna från kriminella och opportunister som attraherades till grupperna genom utsikten om möjliga belöningar av illegal aktion, och öppnade upp dörren för bedragare och infiltratörer som använde våldsamt språk. Det var inte utan orsak som de mera fredliga anarkisterna anklagade den illegalistiska miljön för att vara full av okunniga nollor och fanatiker som arbetade hand i hand med tjuvar, provokatörer och informatörer. Deras orealistiska idé om revolution kan först ha varit inget annat än harmlös sentimental peccadillo från revolutionärernas sida i deras kamp mot reformisterna, men när den väl passerat en viss tröskel kan idén inte förstås som något annat än en brottslig brist på medvetenhet. De omedelbara resultaten av denna puerila taktik var förvirring och katastrof. Arbetarnas motståndssällskap slogs sönder, liv spilldes utan mening, och delar av befolkningen tog regeringens sida. De många grupperna och tidningarna försvann utan ett spår, lämnande ett vakum som skulle komma att fyllas av de politiska partierna. Många militanter distanserade sig permanent från anarkin och de som stannade var alltför få för att arbeta ensamma, och måste samarbeta med republikaner och filantropisk bourgeoisie. Kampanjen för nya rättegångar för offren vid Montjuich, Jerez och La Mano Negra lyckades, men revolutionen var mera avlägsen än någonsin. Anarkismen hade, i fatal avsaknad av en strategi, förlorat det sociala kriget i dess första skärmytslingar. Den skulle återhämta sig historiskt med sitt inträde i fackföreningarna, men den återfick aldrig sin gamla vigör. Alltför ofta användes ordet “frihet” för att sabotera ansträngningar att förverkliga den, och alltför ofta användes “omständigheter” som en ursäkt för kapitulation: voluntarism utan idéer och principlös opportunism var alltid dess kroniska sjukdomar.

Miguel Amorós

Transkription av av ett föredrag hållet på Biblioteca Arús den 7 oktober 2003, organiserat av Ateneu Enciclopédic Popular. Översatt från libcom.org

Annons

Fritz Ståhl i Ådalen 1948

Två st. intervjuer med Sandömannen från 1948.

Arbetartidningen tors 17 juni 1948

Fritz Stål i hembygden efter 25 års bortvaro

Frisk och vital trots dödförklaring i V A

Fritz Ståhl, känd från det s k Sandöupploppet 1907, då han och brodern Henning samt Albert Sundin dömdes till åtta års fängelse för sin kamp mot strejkbrytare, har helt apropå kommit på besök hos en syster i Frånö. Fritz Ståhl emigrerade 1923 till Kanada, och det är första gången han är hemma efter 25 år.

Med besöket i hembygden dementeras på det kraftigaste Västernorrlands Allehandas uppgift för en månad sedan, att han varit död sedan åtskilliga år.

Västernorrlands Allehanda hade den 11 maj med anledning av landsfiskal Borins 75-årsdag en artikel om Sandöupploppet, då landsfiskalen som bekant blev av med sitt ena öga. I artikeln utpekas Fritz Ståhl som gärningsmannen, och VA tillägger: ”I detta sammanhang kan nämnas, att agitatorn och våldsverkaren Ståhl – död sedan åtskilliga år tillbaka – själv blev blind flera år före sin död.”

Det äratt vara väl underrättad. Fritz Ståhl ser mycket bra än i dag, även om han bär glasögon. Och skall man döma av det yttre, tycks han besitta stor vitalitet och bör mänskligt att döma leva åtkilliga år ännu.

Vi för VA:s artikel på tal, varvid Ståhl framhåller, att det aldrig blev klart, vem som kastat den plankbit, som slog ut landsfiskal Borins öga. I det fallet hänvisar jag till rättegångsprotokollen, säger han. Att jag inför rätten erkände, att jag var en bland dem som kastade plankbitar är en annan sak. Och vår avsikt var aldrig att skada landsfiskalen. Det är en händelse, som jag beklagar. Vi ville jaga bort strejkbrytarna och tillämpa oss föreningsrätten, och i det sammanhanget förstår jag inte, varför landsfiskalen skulle in till strejkbrytarna.

Sandöupploppet sonades med 5 år och 2 mån.

De s k ledarna dömdes till åtta års fängelse men straffet avkortades och inalles satt Fritz Ståhl inne i 5 år och 2 månader. Albert Sundin satt lika lång tid, medan Henning Ståhl kom ut efter 4 år och 8 månader.

1917 dömdes Fritz Ståhl till 8 månaders fängelse för sitt deltagande i hungerdemonstrationerna i Ådalen. Då det vid tiden efter förra världskriget visade sig svårt att få arbete och utkomst i Sverge for han till Kanada och är för närvarande bosatt i Winnipeg.

Vill studera socialvården och lönepolitiken

Avsikten med besöket är att studera vår socialvård samt fackföreningsrörelsen och lönepolitiken, men det är ju klart, att man samtidigt passar på att hälsa på släktingar och gamla bekanta, säger Ståhl.

Fritz Ståhl är verksam inom fackföreningsrörelsen i Kanada, och av hans berättelse framgår, att arbetsförhållandena där ute avviker en smula från vad vi är vana i Sverge. Ståhl är själv träarbetare, och han uppger, att arbetsförtjänsten håller sig kring 10 dollars om dagen, vilket torde medge en något högre levnadsstandard än i Sverge.

I Kanada förekommer inget ackordsarbete och följaktligen inte heller någon mätning å byggena. Det arbetas endast på timpenning och alla basar tillhör fackföreningen, fast de sistnämnda har omkring 10 procent högre betalning än arbetarna.

Detta system avviker som man ser från vad vi är vana här hemma. Här försiggår ju i stort sett allt arbete på ackord och arbetarna får ut eventuellt överskott, sedan mätning företagits.

Vi undrar om inte timpenningsystemet leder till att arbetarna förlorar intresset att driva arbetet ochatt de i stället försöker hålla tillbaka arbetstakten och bara försöka få tiden att gå. Det går inte, anser Ståhl. Basarna är många, och ser de, att någon inte presterar tillräckligt, kan vederbörande vara säker om att få en lapp med ett litet meddelande om att han anses översflödig på arbetsplatsen. Det är denna ständiga bevakning och ständiga hot om avsked, som driver arbetarna att knoga på.

Krigshetsen blommar

Vi för in vårt samtal på krigshetsen och Ståhl medger, att den blommar våldsamt i Kanada. Det är nästan otroligt, hur man lyckats jaga upp stämningen. Det bedrivs mera propaganda emot Sovjet nu än som under kriget utvecklades för att få soldaterna att gå ut i kriget.

Därför tycker jag det är roligt att komma till Sverge, ty här tar man sakerna betydligt lugnare, även om man också här förmärker något av den allmänna oron ute i världen, tillägger Ståhl.

Fritz Ståhl, som färdas i ett splitter nytt amerikanskt vrålåk, omtalar till sist, att han kom till Göteborg till pingst och att resan därifrån till Norrland gått som genom en enda stor trädgård. Överallt har han mött blommande äppel- och körsbärsträd, och många gånger har han och hans sällskap stannat för att beundra den vackra naturen. Och de små, i grönska inbäddade röda stugorna, har återkallat minnen från tiden, då seklet var ungt.

Expressen sön 11 juli 1948

Dynamit-proletär från 1918 återser Ådalen i Kaiser-lyx

Fritz Ståhl, han som för 30 år sedan hotade att spränga centralfängelset i Härnösand i luften, är på besök i Sverige – okänd för en yngre generation, välkänd för en äldre, som minns Sandökravallerna 1907, hungerdemonstrationerna i Ådalen under förra världskriget och den stora arbetarmönstringen på Kronholmstorget i Härnösand 1918, då de s k Amaltheamännen skulle befrias ut Härnösandsfängelset med dynamit.

Det blev ingen smäll. Regeringen skickade upp blivande landshövdingen Ivar Wennerström för att lugna massorna, och Fritz Ståhl, som var en av ledarna för demonstrationen, fick åtta månaders fängelse.

I samband med Sandöbråket 1907, då några yngre arbetare – däribland Ståhl – stormade strejkbrytarnas bostadskaserner, hade han dömts till sju års fängelse, men benådades efter fem år.

Fritz Ståhl, arbetartalaren med den ljungande rösten, lämnade Sverige på Wennerströms inrådan. Efter en kort återvisit i sitt hemland slog han definitivt ned sina bopålar i Winnipeg i Kanada, där han blivit Fred Steele.

Och nu är han alltså hemma i sitt gamla Röda Ådalen igen med barn och blomma och sonhustru och ett flott amerikanskt lyxåk av det föga proletära märket Kaiser.

Ångermanlänningarna tror förstås att Ståhl är Ådalspojke, men han förklarar själv att han är tvättäkta Söderkis, född på Götgatan 56.

-Åjo, mitt intresse för arbetarnas löneförhållanden och levnadsstandard mister jag inte så länge jag lever, säger Fritz Ståhl på god svenska med knappast märkbar brytning.

Jag skall stanna i Sverige till i augusti och tänker bl a studera de svenska socialreformerna. Det finns tyvärr inte mycket likhet med dem i Kanada.

I Albert Vikstens roman ”Storm över niporna”, som skildrar förra världskrigets arbetarhändelser i Ådalen, figurerar Ståhl under namnet Spjut, men han är inte nöjd med Vikstens framställning av honom: ”Den är partisk och målar bara de svarta sidorna.”

-Jag skall hälsa på Albert när jag kommer förbi Färila på någon av mina bilturer i sommar. Men jag har inte något romanstoff att ge honom den här gången…

Jag tillhör inte något politiskt parti, fortsätter Ståhl, men jag håller fortfarande på ”direkt aktion” och lutar nog åt syndikalismen.

Fritz Ståhl är snickare och fackligt organiserad i American Federation of Labor, ”stockkonservativt så det förslår”. Han är en drivande kraft i flera av de svenska föreningarna i Winnipeg. I manskören Svenska sångarbröder är han den äldste medlemmen.

-En av mina viktigaste uppgifter under Sverigevisiten blir att förmå Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet att inte totalt glömma bort Kanada, säger Ståhl. Det finns nämligen något annat än USA på den amerikanska kontinenten, ett faktum som är sorgligt nonchalerat.

SVEN BROMAN

Albert Meltzer som Brands Londonkorrespondent.

Från Brands Londonkorrespond.
Kamp i England för fred!
Brand nr 2 1940

Framtiden synes oss inte alldeles svart, ty ni skall inte tro all propaganda, som den imperialistiska regeringen sänder ut. Det Brittiska imperiet är inte alls så enigt i sin kamp för ”segern”, som det framgår av regeringens uttalanden. Ty under detta krig har den antimilitära inställningen kommit före, och inte efter, sedan massor av arbetare redan slaktats.

I Skottland är majoriteten av befolkningen socialistisk och antimilitaristisk. Speciellt i Glasgow, varifrån den rörelse, liknande anarkosyndikalismen (fabrikskommitterna) kom under förra kriget. Det övriga England är inte så revolutionärt, men även där finns en stark antimilitaristisk inställning mot kriget. Jag talar här inte om stalinister, fascister och andra tillfälliga krigsmotståndare, utan om vänstersocialister, en del socialdemokratiska fackföreningar, kooperativa föreningar – speciellt de kvinnliga; pacifisterna, I.L.P. (oavhängiga arbetarpartiet) och anarkisterna. Dessa utgör lokala antimilitära kommittéer.

Under inflytande av dessa organisationer ha redan, efter endast sex månader, tusentals vägrat att göra den militära tvångstjänstgöringen, trots att ännu endast tre årsklasser inkallats. Det är många fler, som äro medvetna antimilitarister, men som tagit den ”civila” värnplikten – ty lagen medger en viss frihet i detta fall.

Det finns också många pacifister, som föredraga att tjänstgöra vid ”Röda korset” i stället för militärtjänsten. Vi anarkister ha inte antagit något; vi ha inte antecknat oss varken för militärtjänst eller civiltjänst.

I de antimilitära socialistiska organisationerna propagerar man för direkt aktion, fastän detta inte är tillåtet enligt lag. I England ha vi strejkrätt. Javisst! Men endast on strejken inte hindrar krigsindustrien. Och vilken industri är f.n. inte krigsindustri? Varje politisk, eller mera allmän strejk, eller propaganda för sådan strejk är olaglig.

Hittills har inte vår anarkistiska propaganda förbjudits, men man måste komma ihåg, att med den speciella makt, som parlamentet givit Chamberlain, har denne full rätt att förbjuda vad han vill, göra husvisitationer och beslagta tidningar. Ännu har han inte gjort detta, men Daladier i Frankrike, som har samma fullmakter – har gjort det.

Den anarkistiska rörelsen är i Frankrike förbjuden, likaså de anarkistiska tidningarna. Den frihetliga rörelsen förföljes. Våra spanska kamrater (t. o. m. fransmän som kämpat i Spanien) ha sänts tillbaka till brigadgeneralen Franco, för att mördas.

Inom Brittiska imperiet har Indien vägrat att lämna hjälp åt England. Detta är ett faktum, trots att borgartidningarna i in- och utlandet säger motsatsen. Visst har imperieregeringen fått telegram med löfte om välvilligt bistånd. Men från vem? Från en del prinsar, som tjänstgör som poliser för imperiet. Dessa prinsar, som sitta i sina palats med hjälp av den Brittiska militären, de lovar att sända både folk och pengar till Englands hjälp.

Den indiska nationalkongressen vägrade att lämna någon hjälp till England. Denna kongress representerade den organiserade arbetarklassen, bönderna, nationalister och internationalister och hela den indiska oavhängighetsrörelsen. Alltså hela den indiska nationen – utom prinsarna.

Vid kongressen voro representerade två huvudriktningar: reformisterna (möjligen inklusive Gandhirörelsen) som vägrade att lämna någon hjälp till det imperialistiska kriget, till dess Indien befriats från den engelska imperialismen.

I Kanada, Australien och Afrika är inte stämningen fullt så enhällig som i Indien, den är där mera splittrad liksom i England. Jag kan försäkra att vår anarkistiska rörelse bedriver en intensiv kamp mot det imperialistiska kriget, för fred och frihet. Jag hoppas och tror att i kampen mot kriget, vi skall kunna bygga ut vår rörelse så, att vi kan krossa imperialismen och förena oss med den övriga världen i en segerrik kamp för anarkismen.

Vi hoppas att också ni kamrater, hjälper oss i denna vår kamp. Vi vet att bland arbetarna råder den uppfattningen, att revolutionen först skall bryta ut i Tyskland, och att en generalstrejk mot kriget skulle hjälpa Hitler. Men vi skall visa, att det inte är endast här i England, som de antimilitära organisationerna arbetar, utan att denna idé är ännu starkare i andra länder, och att arbetare och bönder i andra länder är med oss, och att vi kan förena världens arbetare i gemensam kamp mot kriget.

Därför önskar vi få oss tillsänt alla upprop och manifest, som utgives av de anarkistiska organisationerna i andra länder, och som bevisar att anarkismen överallt bekämpar kriget och imperialismen. Jag kan inte nu, på grund av de rådande förhållandena, skriva mera om vår aktivitet. Men ni kan vara övertygade om att vi medvetet arbetar för världsrevolutionen – och den frihetliga världsfederationen.

Leve anarkismen!

A. M.

Nettlau recenserar Stekloff

Den Första Internationalens historia
Max Nettlau. Brands Jul 1929.

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti år 1914, d.v.s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till år 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån år 1914 framtill våra dagar. Ubder sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendenserna i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl.a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m.m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev rörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m.fl., m.fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utg. i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyfsad, men tillika lömsk och kullpratande, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk om Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt vad som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

Troll mot John Andersson 1907

Brev till John Andersson. Källa: Nya Folkviljan nr 47, 1907.

Herr John Andersson, Göteborg!

Med anledning af ditt förbannade idiotraseri kan jag icke förtiga mitt afskyvärda omdöme om det referat, som i dag varit att läsa i våra tidningar angående ditt yttrande mot beväringsexercisen, din idiot, buse, bondlurk, stöfvel, dj-la dårhusmässiga människa (djur), bleckkäft, slusk, tandlip, skogsdjäfvul, jubelidiot, fåne, skurk m.m. m.m. o.s.v. o.s.v. du är värd att HÄNGAS I TUNGAN, brännas med varma järn, tills du blef halfdöd, sedan skulle man flå dig till hälften och lägga dig i kokande tjära, med få ord sagt, på dig tillämpa tortyrdöden i allra strängaste former.

Du har med detta ditt allbekanta yttrande skämt ut allt hvad svenskt folk heter, så väl arbetsgifvare som oss arbetare. Res till Sibirien, där träffar du dina jämlikar, tecknar m.h.o.p.

K. Johansson, H. Hällkvist, C. Dahlgren m.fl. medlemmar af fackförening.

Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Den arbetslösa.

Karl Elving
Brand nr 4 1908 (lördag 25 jan.)

Det är vinter och han är arbetslös igen. Han minnes så väl den förra vintern, då han i fyra månader fick svälta och frysa, ty de som hade pängar, spekulerade då mindre än vanligt i människokött och blod. Nu då han går där på vägen, frusen och utsvulten, är det så många minnen som står så livligt för honom; han ser den grå stugan i skogskanten, där han är född, och där han levat den lyckligaste delen av sitt liv, sin barndom; han ser sin far på kvällen komma hem utsläpad efter en 15, 16 timmars hård arbetsdag, han känner ännu smekningarna och de veka, vänliga orden från sin mor, kanske den mäst naturliga och ärliga kärleken han fått i sitt liv, något som så många som ej haft föräldrar aldrig fått ta del av. Så mycket lyckligare han varit än dessa! Många år har gått sedan dess, hans föräldrar äro gamla och fattiga, han älskar dem innerligt och hängivet, det plågar honom att ej kunna göra något för dem.

Hungern gör sig påmint, det skriker i magen, hans sköna minnen fly, han blir ej mätt av dem, tankarna i hans huvud snurra runt. Hans minns nu förra vintern, då han saknade pängar, måste gå utan tak över huvudet en del nätter, ty pängar ha större värde än människoliv, och alla människor äro starkt utpräglade egoister, något som är naturligt, fast onaturligt och fegt att ej våga erkänna det. Ovädersnatten då han gick ute, i köld och snöyra; han måste för att ej förfrysa springa på den isbelagda ån, så klättra i snödrivorna flera meter högt på bankarna för att komma opp igen, var till sist uttröttad, med kyla och en tom mage som sällskap, sjönk ned i en snödriva bakom en kiosk som skyddade för stormen, väntande på en ny dag för att komma in på något ställe att värma sig, beredd att ånyo möta en liknande natt! Skall denna vinter bli lika! ”Nej, nej, jag har fattat mitt beslut”, mumlade han; ”denna gång skall nog hungern fördriva feghet och fördom: respekt för eganderätten.”

Han hade ju sett stora butiker och magasin fulla med mat och kläder, som han varit behjälplig att producera. Det var ju så naturligt och rätt att han tog, då han behövde. ”Samhället kallar det stöld”, sade han för sig själv, ”men det angår mig ej, samhälle, stat, fosterland”, han hånskrattade. ”Har jag ej plikter mot mig själv som är större; men folket? Jag ger fan i folket: denna okända obestämda massa.” han stannar vid vägkanten på en bergsluttning med utsikt över staden. Det började ringa i kyrkklockorna, kungsringning; han log, ett medlidsamt leende. Regering, stat, lagar, mänsklighet, får, idioter, tänker han. Hans mummel har övergått till högt eldigt tal. ”Har ej dessa institutioner frånrövat individen det ädla och goda, och vad har det blivit av mänskligheten? Skurkar, lögnare och stortjuvar, men ve den fattige som följer sin natur, bryter, trotsar och går utom lagligheten. Tro ej nationerna, en samling medvetna och omedvetna skurkar, färdiga att mörda, råna, plundra och bränna för den chimär som kallas fosterland! Och vill man ej erkänna falska apostlars predikan, d. v. s. om man ej är ett helgjutet får, som stämmer in med sitt långdragna bä-ä-ä i den stora hjorden, så är man sjuklig och abnorm. Men det angår mig ej, om massan eller jag är sjuklig. Och då man störtat den i höjden inbillade guden, vill man den ena människan skall se en gud, en auktoritet i den andra. Dårar! Jag är min egen gud, som sådan vill jag strida för mig själv, jag vill kämpa mot allt och alla om min lycka fordrar det, och om jag skall materiellt duka under, och någon då vill frigöra mig, – ett hånskratt skall bli mitt sista svar, kanske blandat med medlidande, då jag tänker på en mänsklighet som lever, men är död. Och du gud däruppe – han såg mot höjden – måtte vara både döv och blind, såvitt du ej för länge sedan begått självmord vid åsynen av sin skapelse, ditt misslyckade värk. Eller är du en bandit i likhet med dina av dig själv skapade beläten härnere?” Han knyter sina händer och ser trotsande omkring sig.

”Samhället”, började han på nytt att tala, ”förbannade samhälle, jag beklagar och hatar lidelsefullt ditt vidriga, usla, giftiga tillstånd, som förpästar varje individ, gör livet odrägligt för en massa, förkväver känslan och mördar själen redan hos barnet, skapar lidande och onaturliga laster av alla slag; det nuvarande samhället är djävulen, den hemska mörksens furste som för varje sekund utspyr dödd, fördärv och lögn överallt.”

Det sista ordet är knappt uttalat förr än hunger och trötthet, som hans hat och lidelse en stund behärskat, får makt över honom, han dignar ner till marken och ligger en stund orörlig. ”Nej, jag måste uppbjuda alla mina krafter, jag måste vilja.” Han reser sig, det är den inre människan som befaller: ”Jag måste rädda livet! Är det också värt att rädda? Är ej livet endast en serie tomma illusioner? Dock, för den, som är feg att se värkligheten i ansiktet, är hoppet och illusionerna bra. Om jag skulle begå självmord? Det gör endast den som är för feg att leva, säger människorna. Jag bryr mig inte om vad människorna säger! Självmord är förnuftigt och berättigat, då man anser sig göra sig själv en tjänst därmed, då är man ej bunden av mod eller feghet. Är mitt liv värt att leva? Jag! Jag skall leva, kämpa och trotsa, trots ett samhälle som vimlar av hycklare och bedragare, jag vill vara mig själv oberoende av allt och alla, och har jag fördel av andligt eller materiellt samarbete med andra så har jag det, annars inte. Då jag ej längre har fördel av min nästa, må han gå, han har då fyllt sin uppgift för mig”.

Han går mot staden igen, långt har han ej dit; men så är det också snart ute med honom. Vägen slingrar sig genom en mörkgrön barrskog, naturen ler mot honom, vinden spelar i träden, en liten ekorre, som bytit om kostym så han är grå i stället för brun, sitter på den knotiga grenen av en säkert sekelgammal fura och smackar. Nu komma barndomsminnena över mannen igen, huru han sprang och jagade dessa små fredliga djur; nu är han rädd för att skrämma dem, han ser i dem mera ärliga vänner än i människor. Livet har lärt honom det. Känslor slita hans inre, hatet det glödande mot allt det lumpna, som ett orättfärdigt samhälle för med sig, känslan för de lidande och förtryckta, för sig själv. Skogen, naturen gör honom vemodig. Hungern börjar rasa på nytt och skrika i hans mage. Då han får syn på staden, börjar han åter förbanna samhället, där allt finns i överflöd och ändå skall han och så många, många svälta!

”Men”, ropade han i vrede, ”jag skall ta ifrån någon, som stulit mycket kött och blod. Må idioterna kalla det stöld, vad angår det mig! Jag vill följa det högsta av alla bud: plikten emot mig själv”.

K. Elving.

Störta samhället!

Albert Jensen
Brand nr 3 1908 (Lördagen 18 januari)

Den kapitalistiska finans- och industrikrisen har kommit och så gott som över hela världen skapat en gigantisk arbetslöshet. Nöd och elände följer krisen på samma sätt som död och förintelse följer kriget. Så förskräckligt är detta fasansfulla spöke ”krisen” till sina värkningar på underklassens livsförhållande, att färger saknas att måla eländet och orden bli så små så små vid sidan av värkligheten.

Hur skall arbetarna kunna skydda sig mot detta spöke? Slut er till organisationerna, slut er till fackföreningarna, ropar man. De skola tillvarataga edra inträssen.

Ack, vilket självbedrägeri!

Naturligtvis skola arbetarna ansluta sig till sina fackföreningar, icke därför att de skola få skydd mot krisens värkningar, ty ett sådant skydd förmår icke fackföreningen lämna, men därför att fackföreningarna äro arbetarnas bästa vapen i den sociala klasskampen.

Och hur skulle fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot en kapitalistisk kris, när icke kapitalisterna själva kunna skydda sig mot densamma, utan falla som dess offer.

Skulle människorna kunna skydda sig mot en kris, så skulle de göra sig till produktionens herrar, ty krisens orsak ligger just däri, att människorna under detta kapitalistiska produktionssystem äro produktionens slavar. De ha förlorat kontrollen över produktionen, som driver kapitalistiskt planlöst, och bli därför regerade av produktionen istället för att regera denna.

Hur skall fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot krisen? Krisen skapar arbetslöshet. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Krisen skapar dyr tid. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Fackföreningarna kunna väl förhindra lönerna att sjunka absolut, men icke förhindra deras relativa sänkning. Krisen fördyrar kapitalet, industriens rörelsekapital, genom räntehöjningar. Fördyrat rörelsekapital betyder fördyrad produktion och fördyrade varupriser. Också på flere andra sätt värkar krisen till varuprisens stegring. Arbetaren erhåller icke längre samma mängd varor för sin avlöning. Denna ha visserligen icke sjunkit absolut, men relativt i förhållande till varuprisen och hans livsstandard har prässats ner. Och häremot stå arbetarnas organisationer fullkomligt maktlösa.

Skall man kunna behärska eller förhindra kriserna, så måste man vända upp och ned på förhållandena, man måste göra sig till herre över produktionen. Och detta kan icke ske på annat sätt än att störta kapitalismen och införa socialismen, ty endast i ett socialistiskt samhälle, där det industriella frikonkurrens-systemet är slopat, kan man åter komma i besittning av kontrollen över varuproduktionen.

Därför måste arbetarna sammansluta sig i sina fackföreningar och göra sig förtrogna med att genom ett direkt revolutionärt ingripande av arbetarnas massa, störta kapitalismen, genom att sätta sig i besittning av produktionsmedlen och själva taga hand om produktionen för hela samhällets räkning.

Medlet härtill är:

generalsträjk.

A. J-n.

Till minne av Joe Hill. Lyckad sabotage.

Brand nr 51 1915 (Lördagen den 18 december)

Joe Hill – vem kände inte honom? Han den ärlige kämpen, hos honom som ej något svek fanns.

En episod rinner mig nu i minnet. Det var år 1909. Vi, eller rättare sagt jag arbetade i en rätt stor fabrik för tillverkning av motorer. Vi var en tre hundra man, en sammanrafsad skara, men många svenskar. Flera var gifta och levde på bolagets mark. Någon förening att tillvarataga våra intressen fanns ej.

Det gick någorlunda drägligt så länge den gamla förmannen fanns där, men så gick han all världens väg och en annan kom istället, en tyskfödd djävul. Han var ung och – dum, vilket var ännu värre. ”The Taylor system” skulle börjas att praktiseras med ens, förstås. Han var så sliskig och vänlig att börja med, men då han ej kunde pressa mer arbete av oss, så sänktes avlöningen utan vidare med 20 procent.

Vi hade ju tålt mycket förut av honom, men detta blev för mycket. Vi samlades till sist och protesterade, med resultatet att vi alla kördes ut. Vad var att göra? Allting var ju oordning. Till råga på allt skaffade bolaget en massa strejkbrytare genom Farlay, den store strejkbrytarehövdingen. Då föreslog vi sinsemellan att vi skulle välja ut ett antal av oss att söka arbete i och för sabotage. Vi skulle åtminstone hämnas litet. Men det blev mycket av hämnd istället, tack vare Joe Hill. Han hade fått nys om vår kamp. Han organiserade oss. Han bringade reda i förhållandena, van som han var vid dylika situationer. Sabotagen gillade han. Åtta utsågs, däribland undertecknad. Vi fick anställning vid fabriken igen, fast just ej samma arbete som förut.

Innan vi började, fick vi det välbetänkta rådet av Hill att ej i våra fickor bära något som kunde röja oss, och det var ett gott råd. Min närmaste kamrat var en irländare vid namn Downey. Han körde den stora karusellsvarven, den stannade på eftermiddagen, stod fast som ett berg. Ni skulle ha sett ”tyskens” uppsyn då lagren befanns vara så upprivna av grov smärgel som om de var huggna med mejsel och hammare. Och så brått som det var med alla beställningar!

Nästa nummer. De båda maskiner, som jag höll på att prova, skulle till Japan. Marinen hade sina kontrollanter där på verkstaden så det kunde ej fuskas. Maskinerna fyllde jag i alla ömtåliga ställen med så mycket smärgel jag hann med. Det riktigt gjorde mig ont att se de fina, genomborrade vävaxlarna fördärvade, och sedan allt annat – men säg, käre läsare, hur stora värden tror ni ej nu, i den stora, oberättigade världsstriden går till spillo? Vår strid var berättigad. Följden av mitt verk blev, som ni nog kan förstå, att allt skadat måste göras om, för att hålla de bestämda måtten. Det kostade kovan. Förmännen sprang som yra höns. ”Tysken” skummade av raseri. Kom så härtill, att Farleys folk var odugliga till arbete, så förstår ni nog situationen. Den allmänna villervallan gjorde ju det lättare för oss åtta att fullfölja vår avsikt, att göra så mycket djävulstyg vi kunde hinna med, och så passa oss för spioner, för det fanns där gott om. Men allt gick galant, tack vare Hills förmåga att organisera oss. Jag blev ju häktad dagen därpå, även min kamrat Downey. De andra minns jag ej riktigt hur det gick med, men jag tror de klarade sig.

Jag och Downey blev underkastade förhör först ett på 24 timmar, det klarade vi, sedan ett längre. Den andra förhörsdomaren kallades ”eldaren”. Han hade ögon som en tiger. Vi blev underkastade vad vi i Amerika kallar för the third degree, och den som gått igenom det, vet vad det vill säga. Ej mat, ej sömn på 48 timmar. Bara pock på att man skall bekänna. När den ena plågaren slutar, tar en annan vid. Vid ett tillfälle som detta är väl mutor också med i leken, för att plåga oss och få oss på tukthuset några år. Det lax inte. Vi blev frikända två dar efter, i brist på bevis.

Men Hillström hade ej varit overksam. Han skaffade medel att hjälpa de mest behövande, och då två veckor hade gått, var bolaget villigt att underhandla. Allt avgjordes då rätt bra till arbetarnas fördel. Fast jag och Downey skulle naturligtvis ej få börja. Hillström erbjöd sig att slå ett slag för oss. Jag för min del var mest nöjd med att få lämna platsen; ävenså min kamrat Downey. Den kväll, då underhandlingarna avslutades, då var det säkert många som i sitt hjärta tackade Hill, som kom såsom en räddande ängel och bringade reda och ordning samt förde våra underhandlingar.

Jag träffade honom 2 år senare i en annan stad. Vi talade då om denna episod. ”Ja”, svarade han, ”det var nog ej första gången jag varit med i en sådan situation, och inte blir det väl den sista heller.”

Nu är han mördad. Nu kommer nog ingen sista gång då den oböjlige, rättrådige kämpen i egen person leder kampen mot förstryck, Fienden har mördat honom. Men hans livsgärning lever.

Frid över honom!

Mexico.

En patriotisk skrymtare

Av Didrik Stigman (Albert Jensen)
Brand nr 1 1914, lördagen den 3 januari

”Jag svär vid klangen av de åldriga klockor … att jag är och vill vara Eder vän och bundsförvant – att jag beundrar och högaktar Edert arbete och Edert tysta tålamod – och att jag hyser ett orubbligt förtroende till Edert upphöjda tänkesätt och Eder ärliga och ädla patriotism. – Vore jag likgiltig för Edert öde skulle jag också med likgiltighet kunna bevittna Eder lugna gång mot förintelsen” – – –

Så talar till arbetarna den tibetanske profeten, som vill frälsa dem från den förskräcklige ryssen.

Hycklare och narr!

Om du inte är likgiltig för arbetarnas gång mot förintelsen, varför åser du då i stum tystnad arbetarnas dödsmarsch till kapitalismens gnisslande svältmusik?

Om du vill rädda arbetarna, varför ställer du dig icke i spetsen för deras befrielsekamp? Inte för att de behöva dig, men du skulle åtminstone visa att det fanns lite mening i dina storvulna fraser!

Du är inte likgiltig för deras öde, och likväl ser du med lugn på hur de plundras inpå skinnet av sina arbetsköpare. Du vill dem väl och du ser stumt till statens förtryck när slavarna vilja resa sig! Din tunga talar medkänsla, men din hand och ditt hjärta är med på ”andra sidan barrikaden”, hos arbetarnas svurna fiender.

Är du blind? Ser du inte de hundratusende som våndas och malas i Grottes kvarn, som släpar sina tunga bojor från vaggan till graven för att dina klassbröder skall kunna leva flott. Ser du inte de svältande proletärbarnen och mödrarna med de sinade brösten plundrade av dina klasskamrater. Ser du inte arbetsslaveriet, det tomma och glädjefattiga trälaslitet för andras välmåga? Ser du inte hur de stupa, arbetets soldater, stupa för arbetslöshetens kanoner, för fabrikernas köttätande maskineri, för armodets dödsspyende kulsprutor, för kapitaliststatens mördande tyranni?

Ser du det, eller ser du det icke? Är du en gemen hycklare eller en enfaldig narr?

Om du ser det, varför vänder du dig inte med dina straffpredikningar till dina klassbröder, mammonsträlarna, som plundra och mörda arbetsslavarna genom sitt samhällssystem. Du ser och likväl tiger du! Stackare! Gå ut till dina öknar och trampa dem kors och tvärs med den krönte krigsgalningens blodmärkta stövlar och dölj ditt ansikte i skam, i skam över ditt misslyckade försök att bedraga arbetarna. De låta inte bedraga sig längre.

De förstå att du inte är med dem och då du inte är med dem så är du mot dem, ty de ha aldrig sett dig kämpande i deras leder; och några feta fraser räkna de inte för solidaritet. De vilja ha handling. Endast den väger något.

Du beundrar arbetarnas ”tysta tålamod”. O, tack för de orden! Tack för denna piskande blodsskymf som skall träffa de såvande som rapp och jaga skammens rodnad i deras ansikten!

Deras ”tysta tålamod” är det, som gjort dina klassbröders plundring av deras arbetskraft till en lugn och risklös guldgruva, deras tysta tålamod är det som gjort det så lätt för plundrare och tjuvar att röva deras livslycka.

O, tack än en gång för de skymfande ord, som skola hjälpa slavarna att resa sig och göra ett slut på detta föraktliga, tysta och undergivna tålamod, som du så mycket beundrar.

Och din beundran skall komma till sitt slut.

Du säger att du vill frälsa arbetarna från utländskt slavok? Men hur?

Vi ha engelska och tyska och franska kapitalister som stjäla rikedomen ur våra skogar, våra gruvor, våra torvmossar. Vill du hjälpa arbetarna att bekämpa dem?

Och sedan dessa äro jagade ur landet, vill du hjälpa arbetarna att också befria sig från de inhemska plundrarna?

Nej, du vill det inte, ty du lever själv deras liv, är kött av deras kött och blod av deras blod.

Därför – du är likgiltig för arbetarnas plundring.

Och du vill befordra den, ty du vill arbetarnas underkastelse under kapitalistiskt och statligt tyranni.

Tig då storskrävlare och hycklare! När du inte vill arbetarnas befrielse ur det nuvarande slaveriet, så är du deras öppna fiende, icke deras vän.

Och du är så mycket föraktligare fiende, som du kommer till dem under en hycklad vänskapsmask för att bedraga dem, i stället för att bekämpa dem som ärlig fiende!