Ernesto Bonomini, 1903-1986

Ernesto Bonomini, 1903-1986
av Nick Heath

En kort biografi om den italienska anarkisten och spanska inbördeskrigskämpen Ernesto Bonomini som mördade en ledande fascist i Frankrike.

Ernesto Bonomini föddes den 18 mars 1903 i Pozzolengo i Italien. Från mycket ung ålder blev han intresserad av socialistiska idéer och blev en aktiv antimilitarist. Han utbildades till skräddare, och han blev expert i yrket.

Med den fascistiska repressionen mot arbetarnas socialistiska och anarkistiska rörelser tvingades Ernesto att emigrera till Frankrike 1922.

I Paris blev han anarkist. Förskräckt over misshandeln, fängslandet och morden som administrerades av fascistregimen bestämde han sig för att agera.

Den 20 februari 1924 sköt han en ledande italiensk fascist i en Parisrestaurang och dödade honom. Den här fascisten, Nicola Bonservizi, var den ledande funktionären för det lokala fascio och redaktör i Paris för fascisttidningen L’Italie Nouvelle och korrespondent för den italienska fascisttidningen Popolo d’Italia. Bonservizi spionerade på den landsflyktiga oppositionen, lämnade information till Mussolinis hemliga polis och såg till att de trakasserades i Frankrike.

Han arresterades efter mordet och ställdes till svars den 24 oktober 1924. Vid sin rättegång förklarade han att han ville hämnas fascismens offer och tillade att han inte hade någon sympati för sovjetkommunism som förföljde anarkister lika mycket som fascismen gjorde. Han dömdes till 8 års straffarbete som sedan omvandlades till vanlig fångenskap.

Han frigavs den 20 februari 1932 och utvisades ur Frankrike i juni. Han stannade i Belgien några månader innan han återvände illegalt till Frankrike, smugglad över gränsen av Umberto Marzocchi.

Han arbetade sedan i Lille i Marzocchis bokhandel Librairie Moderne. De arresterades i april 1933 och båda dömdes till en månads fängelse.

Ernesto återvände till Paris och arresterades igen. Han satte då igång en lång hungerstrejk.

1935 deltog han på Italienska Anarkister i Exils kongress i Paris.

I slutet av juli 1936 for han till Spanien och tog en aktiv roll i revolutionen och kampen mot Franco. Han fördömde stalinisternas attacker mot den anarkistiska rörelsen i Camillo Berneris tidning Guerra di Classe.

I april 1938 deltog han på ett offentligt möte i Paris under falskt namn men arresterades och dömdes till ett års fängelse för att ha brutit mot utvisningsordern. Han internerades i Rieucroslägret i departementet Lozère.

Han lyckades fly i april 1939, först till Belgien och sedan till Kanada och USA. Här lärde han sig möbelstoppning i Kalifornien och fick job på Twentieth Century Fox Studios i Hollywood. Han fortsatte med sin anarkistiska verksamhet och skrev i den anarkistiska pressen under namnet Dick Perry. Han dog den 6 juli 1986 i Miami.

Nick Heath
Översatt från libcom.org i januari ‘09.

Rudolf Berner, 1907-1977

Rudolf Berner, 1907-1977
av Nick Heath

En kort biografi om den svenske anarkisten Rudolf Berner, aktiv i Spanien och i underjordiskt arbete i Nazityskland.
Berner, Rudolf (Rube) alias Frank Tireur
Rudolf Berner, född 14 juli 1907 i Skövde (västra Sverige), växte upp i en småbrukar- och arbetarfamilj med många barn. Han gick i skola och lärde sig målning och hantverk.

1931 for han till Uddevalla, där han var skeppsmålare. Han träffade en försäljare av de anarkistiska och syndikalistiska tidningarna Brand och Arbetaren. Läsningen av Brand verkade som en uppenbarelse. ”Någonting i mig sa att det här var exakt vad jag alltid tyckt men aldrig kunnat formulera”, mindes han senare. Hans första artiklar dök därefter upp i Brand och Arbetaren. I oktober 1931 flyttade han till Stockholm, där han arbetade i redaktionen på Brand.

Som delegat för Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) deltog Berner på en Tysklands Anarkokommunistiska Federations (FKAD) kongress i Berlin i slutet av 1931. Där träffade han Helmut Rüdiger, Berthold Cahn, Rudolf Oestreich, hörde ett föredrag av Erich Mühsam och träffade Franz Pfembert..

Framförallt kände han sig dock hemma i Berlin-Adlershofgruppen ledd av Willi Boretti. 1932 återvände han till Sverige. Men 1936 for han på luffen och reste genom Danmark, Tyskland, Tjeckoslovakien och Österrike. I Klosterneuburg nära Wien träffade han Pierre Ramus, en ledande österrikisk anarkist. Här hörde han om det spanska inbördeskrigets utbrott.

Hans första försök att fara till Spanien stoppades vid den schweiziska gränsen. Omedelbart reste Berner över Tyskland tillbaka till Sverige. Men i oktober 1936 reste han som delegat för den svenska syndikalistorganisationen Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) till Spanien. Han arbetade på CNT-FAI:s internationella avdelning och redigerade deras vecko-informationstjänst på svenska språket.

I Barcelona upprätthöll han nära kontakt med de tyska anarkisterna i DAS-gruppen (Tyska Anarkosyndikalister Utomlands). Vid den här tiden hade DAS ingen direkt kontakt med den underjordiska anarkiströrelsen hemma i Tyskland.

Den tyske anarkisten Helmut Kirschey mindes hur DAS bad Berner att utföra ett uppdrag där, eftersom han talade flytande tyska, hade personliga kontakter med FKAD-medlemmar och var känd som en modig man.

De nödvändiga resepengarna från Sverige samlades ihop av Mollie Steimer, kontakten i Paris. Officiellt reste Berner som delegat för ILO.

Tvärt emot vad han fruktat kunde han med lätthet ta sig in i Tyskland. Gränsvakterna hade inte noterat inresestämpeln till det republikanska Spanien i hans pass. Hans första anhalt var Wuppertal. Här mötte han Änne Niessen, Helmut Kirscheys äldre syster. Han for sedan till Düsseldorf.

Hans ankomst den 20 februari 1937 sammanträffade med Anton Rosinkes begravning, en ledande FAUD-militant som hade mördats av Gestapo. Innan nazisternas maktövertagande hade det i Düsseldorf existerat tre anarkistgrupper i olika kvarter. En del av dessa hade redan arresterats och en del arresterades kort senare.

Från Düsseldorf for Berner till Leipzig och träffade anarkister där. Han mötte sedan Boretti i Berlin som satte honom i förbindelse med Rudolf Oestreich, den ledande FKAD-militanten, och han träffade också andra FAUD-aktivister.

Berner återvände sedan till Sverige och tog sig till Polen. I Warsawa kontaktade Berner det polska anarkosyndikalistiska facket Centrany Wydzial Zawodowy (ZZZ), vars konspiratoriska anarkosyndikalistiska flygel leddes av en av de ledande funktionärerna i FAUD, Alfons Pilarski.. De polska anarkosyndikalisterna hade samlat in pengar åt spanska barn i nöd, och Berner smugglade solidaritetsfonderna till Barcelona.

Efter att ha fullgjort sitt uppdrag i Polen återvände Berner till Berlin för att besöka Boretti. Dagen efter reste han tillbaka till Rhen just som nästa arresteringsvåg inträffade. Dock höll hans tur i sig och han lyckades undkomma över gränsen till Holland. Efter att ha lämnat sin rapport återvände Berner till Barcelona.

I november 1937 återvände Berner till Stockholm. Detta orsakades på grund av hans meningsskiljaktigheter med Augustin Souchy, den tyske ledaren för CNT-FAI:s internationella avdelning i Barcelona. Han hade ett spänt förhållande med de ledande funktionärerna i SAC, som tog Souchys sida, och tyckte att han inte togs på allvar politiskt och hade smädats som ”bohem”. Han hamnade i en depression.

Eftersom han var för feg för att begå självmord, skrev han till Rüdiger, var han nästan alltid full. Han var oförmögen att skriva en planerad bok om Erich Mühsam på grund av sin situation – han hade ingen fast bostad och bara tillfälliga jobb. Men våren efter kunde han återvända till Spanien.

I Barcelona och Madrid arbetade Berner som journalist för CNT-FAI och skrev en svensk pamflett om den spanska situationen. I december 1938 for han tillbaka till Stockholm där han förberedde ett planerat besök av en CNT-delegation. Han var nu oförmögen att återvända till Spanien då Katalonien hade fallit åt fascisterna.
Istället reste Berner till Paris där han inte hade någon chans att få arbete och var ”dömd att svälta”. I juli 1939 utvisades han till slut av den franska polisen och återvände till Sverige.

I början av 40-talet gifte sig Berner med en tysk kvinna som hade emigrerat till Sverige. Om hans aktiviteter under kriget finns det knappt någon information.

Han arbetade på Arbetaren och var i april 1946 korrespondent i Frankrike som tillhandahöll artiklar om CNT i exil. Han arbetade också som reporter i Schweiz och Spanien, som han reste in i illegalt och skrev en daglig rapport under en tvåveckorsperiod som trycktes i Arbetaren.

En splittring utvecklades mellan CNT i exil och det underjordiska CNT i Spanien efter kriget. Exil-ledningen, ledd av Federica Montseny, drabbade samman med CNT på halvön som krävde en bred front av antifrankistiska organisationer. Berner tog CNT-Spaniens sida. I Sverige skickades solidaritetspengar samlade av SAC till Montseny. Berner bröt med SAC. Hans kamrater mottog det mycket illa när de fick reda på hans avhopp genom en artikel Berner hade skrivit i en socialdemokratisk tidning. Några år senare reviderade Rüdiger sitt omdöme om Berner och såg honom som ”en pålitlig vän till CNT ”, ”även om han hade valt en väg” som han inte kunde följa.

För perioden efter 1946 är information om hans verksamhet sparsam. I januari 1954 arbetade Berner för Arbetarnas Internationella Filminstitut i Brüssel och organiserade en arbetarnas internationella Filmfestival i Hamburg 1954. I juli 1955 återvände han till Sverige och arbetade som journalist i Lund.

I början av 1962 arbetade han som frilansjournalist och skrev för en kulturtidskrift i Lund. Han översatte texter av Erich Mühsam till svenska. Han reste åter till Barcelona förklädd till turist för att skriva en rapport år 1958. Den 11 mars 1977 dog han i Lund.

Hans svenska memoarer om hans turné i Tyskland, Den Osynliga Fronten, översattes till tyska för några år sedan av Helmut Kirschey.

NICK HEATH
Översatt från libcom.org i januari ’09. Några av författarens misstag har rättats till.

Attacken mot Spaniens ambassad i Genua 1949

Attacken mot Spaniens ambassad i Genua 1949
av Antonio Téllez Solà

I den frihetliga rörelsens drabbning med Francoregimen sticker 1949 ut som ett av de blodigaste åren, med ett stort antal av dess prövade och testade kämpar skoningslöst eliminerade. Den systematiska slakten hade inletts 1947 och 1948, med dödandet av bland andra Antonio López och Diego Franco Cazorla (”Amador Franco”), som sköts ner i San Sebastian, och Raúl Carballeira Lacunza och Ramón González Sanmarti som sköts ner i Barcelona.

Om än vår lista måhända inte är uttömmande hade dödsfallen en enorm påverkan på stadsgerillakrigarna liksom på grupperna som opererade i sierras i Aragonien och Andalusien, för att inte nämna andra regioner vilka skulle ta för lång tid att lista.

Som vi sagt startade året med krigsdomstolen som gav dödsdom mot två aragoniska gerillakrigare: Justiniano Garcia (”El Macho”) och Pedro Acosta Cánovas (”El Chaval”), båda bördiga från Utrillas (Teruel). De avrättades i Zaragoza den 22 mars.

Den 9 mars, efter en eldstrid med säkerhetsstyrkorna, sårades och arresterades galiciern José López Penedo i Torrasa: han ställdes inför en avrättningspluton i Barcelona den 4 februari 1950 tillsammans med 31-årige Carlos Vidal Pasanau, Saturnino Culebras Saiz och Manuel Sabaté Llopart, som alla hade gripits 1949.

Miguel Barba Moncayo (”Reyes”) hade knappt släppts ur fängelse efter att ha arresterats 1947 förrän han mördades i kallt blod av polisen den 11 mars 1949 i sitt eget hem.

I mitten av maj 1949 tog sig en grupp på tio gerillakrigare in i Spanien via provinsen Huesca. Åtta av dem förlorade livet: Fabián Nuez Quiles (36), Rogelio Burillo Esteban (35) och George Camón Biel (35) sköts ner när de försökte korsa floden Ebro nära Alborge (Huesca). Inom några dagar infångades de andra medlemmarna i gruppen och fem av dem sköts i Zaragoza den 8 maj 1950 – Manuel Llovet Isidro (43), José Capdevila Ferrer (29), Manuel Ródenas Valero (31), Alfredo Carvera Cañizares (37) och Roger Ramos Rodriguez (30). De andra två som överlevde avtjänade tjugo år i fängelse.

I juli förlorade ytterligare en 11-manna gerillagrupp, åter från Frankrike, Aurelio Marti (24) och Antonio Ribera (30) i Huescaprovinsen.

I september dog den italienske frihetlige Helios Ziglioli (21) i ett bakhåll lagt av civilgardet i Barcelonaprovinsen.

I oktober inkluderade den långa listan över frihetliga som stupade i den människojakt som släppts lös av frankismen, Bara i Barcelona: Luciano Alpuente, José Sabaté Llopart, Julio Rodriguez Fernández, Juan Serrano, Arquimedes Serrano Ovejas, Victor Espallargas, José Luis Barrao och Francisco Martinez Márquez. Många fler avrättades och ett stort antal sköts, som i fallen med José Pérez Pedrero, Pedro Adrover Font, Jorge Ponz Argiles, Santiago Amir Cruañes, Ginés Urrea Piña, för att inte nämna de förut nämnda personerna som avrättades tillsammans med José Lopez Penedo.

11 november såg gripandet i Barcelona av 47-årige Juan Vilello (”Moreno”), José Bartobillo (25), José Puertas (47) och bröderna Miguel och Jaime Guitó: inom några dagar hade varenda en av dem mördats på den öppna landsbygden.

Som om det inte vore nog korsade den 22 december ytterligare en grupp gränsen på kurs till Barcelona: detta var gruppen ”Los Maños”: Wenceslao Jiménez Orive sköts ner på gatan den 9 januari 1950 och två andra medlemmar i gruppen, Simón Gracia Flerigan och Plácido Ortiz Gratal arresterades samma dag: båda sköts den 24 december 1950.

Som kröningen på den här slakten 1949 stupade de legendariska gerillakrigarna Bernabé López Calle och Juan Ruiz Hercano i bergen kring Cadiz den 30 december.

Naturligtvis fortsatte slakten in på 1950. Här ska vi nämna endast gerillakrigarna Pedro Vargas Valverde (”Castellanot”), 32 år gammal, och Juan Subinya Heras (39) som sköts ner i Gerona i mars. Många av de namn som här nämns offentliggjordes aldrig hos exilkolonin, kanske för att undvika att avskräcka andrafrivilliga förutbestämda att möta samma öde.

Händelser i Katalonien, som var en gränsregion och den konsekventa rekryteringsbasen för kamrater som ägnade sig åt den antifrankistiska kampen, kunde knappast tystas ner helt och de hade enorma återverkningar utomlands.

En av protestyttringarna, kanske den mest sensationella, ägde rum i Genua (Italien) där en trio unga italienska frihetliga attackerade den frankistiska konsulärrepresentanten.

Torsdagen den 8 november 1949, cirka tolv på dagen, dök tre italienska anarkister – Eugenio De Lucchi (21), Gaspare Mancuso (26) och Gaetano Busico (25) upp vid det spanska konsulatet på Via Brigata Liguria nr 3.

Busico bar en Berettapistol i en attachéväska i skinn och en tysk Sipelbomb, komplett med kasthandtag i trä. Mancuso hade en pistol kaliber 7.65 och en flaska bensin: De Lucchi hade en kortpipig Beretta kaliber 9.

Trion tog sig upp på första våningen och gav dörrvakten ett lämpligt svepskäl för sin närvaro. Busico ledde vägen in till kontoren, följd av De Lucchi som eftertrupp. I väntrummet fann de sammanlagt femton personer, personer från personalen och allmänheten. De drog sina pistoler och sa åt folk att inte vara rädda, deras intresse var endast den spanske konsuln. Medan Busico och De Lucchi höll allihopa stången tog sig Mancuso efter att ha kapat telefonledningarna till konsulns kontor. Det var såklart ingen där: så han travade en del papper och möbler på golvet och hällde över dem med bensin.

Konsuln, Juan Teixidor Sanchez, var ute: tydligen hade han farit till en mottagning som hölls av sjöfartslinjen Italia ombord på ångaren Conte Biancamo.

Medan Mancuso var upptagen med sin uppgift anlände Busico för att se att konsuln var borta: han kunde endast ge utlopp för sina känslor på ett porträtt på general Franco som han slog i flisor. Sedan öppnade han fönstret där falangistsymbolen och den röda och gula flaggan hängde: han rev ned dem båda två och hissade upp den rödsvarta fanan med mottot ”Varken Gud eller Herre” – fanan för militanterna i den gamla genuanska anarkistfederationen.

Mancuso och Busico återvände till väntrummet och efter att ha förvarnat folk om vad de skulle göra, så att de inte skrämdes upp, kastade Busico in sin granat på konsulns kontor som låg i slutet av en lång korridor. Granaten exploderade och Busico for för att inspektera skadorna och sätta eld på papperen som tidigare dränkts in med bensin.

Inom några minuter var alla ute ur konsulatet: De Lucchi minglade med de andra, sedan kom Mancuso ut och Busico som innan de gav sig av ville kolla att ingen blivit kvarglömd på platsen. När han kom nerför trappan mötte han dörrvakten som försökte låsa dörren ut mot gatan. Busico fick hota genom att sikta på honom för att komma ut.

Från och med då började saker och ting gå illa. De Lucchi, fortfarande överväldigad av spänning, klev ut på gatan med pistolen ännu i handen och arresterades snabbt. När han nådde gatan tog Mancuso snabbt av till vänster och blandade sig med de förbipasserande, medan Busico hade lagt iväg i motsatt riktning.

Innan han gett sig av hade Mancuso tittat upp för att se den svarta delen av fanan med mottot fladdrande i vinden, fullt synligt. Han tog en spårvagn vid hörnet av Via Brigata Liguria och tog sig hem till sin syster där han fick en matbit, rakade sig och gav sig sedan av upp i bergen för att invänta skymningen. Omkring kl 17 köpte han ett exemplar av Il Mercantile på gatan där konsulatet låg. Där kunde han läsa de första rapporterna om attacken innan han for för att tala med några kamrater, bara för att få höra av dem att De Lucchi hade plockats in och hölls för förhör i carabinierikasernerna nära konsulatet. Ingenting hade hörts om Busico. För att lugna sig tog Mancuso första tåget till Carrara, där hans vän hade sitt hem och han anlände till marmorbrytarnas stad sent den natten. Han fick på anarkistfederationens lokaler höra att carabinieri redan hade varit dit som ett led i deras undersökning av attacken i Genua.

Men Busico hade inte alls lämnat Genua och medan Mancuso for mot Liorna i vän från Carraras bil, överlämnade sig Busico spontant till polisen för att axla sin del av ansvaret tillsammans med De Lucchi.

Mancuso stannade i Liorna en månad innan han korsade gränsen in i Frankrike vid Ventimiglia med en vän. I Menton tog de båda en taxi till Nice och reste med tåg vidare till Marseille. Efter några dagar for Mancuso vidare till Paris för att invänta datum för rättegången.

Medan polisen försökte spåra Mancuso publicerade Genuapressen (Il Corriere Ligure, Il Lovaro Nuovo, Ill Corriere del Popolo och Il Nuovo Cittadino) ett uttalande av den liguriska anarkistfederationen, undertecknat av Vincenzo Toccafondo:

”I respons till repressionen som släppts lös mot de spanska anarkisterna som i det marterade Spanien uttrycker sin brinnande önskan att hela folket ska åtnjuta frihet, har tre unga anarkister genomfört en symbolisk operation mot det spanska konsulatet. Anarkistisk ideologi menar att varje individ bör agera på eget initiativ. Detta bör ordentligt begripas av alla som kan tänkas anstränga sig för att avslöja någon påstådd sammansvärjning.

Uttalanden av de arresterade unga anarkisterna framhåller det vi just påpekat. Emellertid uttrycker den liguriska anarkistfederationen sin yttersta solidaritet med dessa ungdomar som genom att offra sin egen frihet sökte sätta sig emot den frankistiska diktaturen.”

Som konsekvens av det här uttalandet blev Vincenzo Toccafondo, en av de äldsta och aktivaste propagandisterna i federationen, åtalad, tillsammans med de direkta förövarna till attacken, och ställdes till svars med dem anklagad för att ha ursäktat brottet.

Högkvarteret för Genuas anarkistfederation utsattes för razzia av polisen och antimilitaristiska manifest, några exemplar av de liguriska unga anarkisternas tidning Inquietudine, en kopiator och diverse propagandamaterial beslagtogs.

När väl ett datum fastställts för rättegången överlämnade sig Gaspare Mancuso den 5 april 1950 till de italienska myndigheterna vid gränsposteringen vid Ventimiglia för att dela sina vänners öde. Han återanslöt sig till dem i Marassifängelset i Genua. Den popularitet som fångarna vunnit genom sin antifrankistiska demonstration innebar att alla tre placerades i samma cell.

De Lucchi, Mancuso, Busico och Toccafondo ställdes inför en utredningsdomare i Genua den 1 juni 1950, men rätten fann att den inte hade några befogenheter och fallet flyttades upp till en brottsdomstol.

Till sist, när fallet prövades den 13 och 15 november, blev det till en monsterdemonstration mot Franco. Följande kallades för att vittna om förmildrande omständigheter: Federica Montseny Mane; Franco Venturi, en fil. dr. och historiker inriktad på modern konst och som varit fånge i Spanien 1940-1941; Giaele Franchini, änkan till Mario Angeloni, den förste befälhavaren för Francisco Ascasokolonnens (CNT-AIT) italienska sektion fram till hans död vid Monte Pelado (Huesca) i enhetens första aktion den 28 augusti 1936; Marcello Bianconi, från den liguriska anarkistfederationen, som också hade tjänstgjort i Ascasokolonnen; Pier Carlo Masini, publicist och framstående propagandist för anarkistiska idéer i Italien, en eminent historiker vars artiklar och föreläsningar hjälpte kampanjen som startats för anarkisterna och det spanska folkets räkning efter 1945; Aldo Garosci, författare och journalist med stor prestige – hans deltagande i försvaret för de åtalade utgjorde ett väsentligt bidrag för att vända förhandlingarna till en anklagelse mot Franco och hans regim. Ett rörande brev från författaren Carlo Levi, som var oförmögen att delta personligen, lästes också upp. Ett av vittnena som orsakade ofantlig sensation var ingenjören Gino Bibbi, en anarkist från Carrara, för hans namn hade ofta förekommit i rubrikerna under Mussolini och han ansågs vara hjärnan bakom ett mordförsök på Il Duce, utfört av den unge Gino Lucetti i Rom den 11 september 1926.

Försvaret – Tommaso Pedio, Massimo Punzo, Giuseppe Macchiavelli, Gian Barrista Brubetti, Giuliano Vasalli och Ernesto Monteverde – satte med sina briljanta rapporter Francoregimen – som gjordes till en skymf mot mänskligheten – på de anklagades bänk.
Kort och gott: alla tre förövarna plus Toccafondo frikändes.

Det är värt att framhålla att rättegången hade mycket större betydelse än själva attacken.
Rättegången kastade också ljus på en ny och oväntad inställning från domstolsväsendets sida: ställd inför dilemmat att lyssna till det mänskliga samvetet eller agera som apologeter för den totalitära regim som blödde Spanien till döds, erkände de den höga moraliska och sociala betydelsen av den begångna handlingen som en till fullo förmildrande omständighet. Ingenting liknande hade man tidigare hört talas om i Italien!

Att domslutet mot förövarna var en engångsföreteelse är otvivelaktigt, men medan de egentliga förövarna till attacken släpptes fria, var det en absurd omständighet att italienarna Ivan Aiati, Alfonso Failla och Gigi Damiani ställdes till svars vid Rättvisepalatsets domstol nr 11 i Rom, anklagade för att ha försvaret brottet genom deras livliga försvar av de tre anklagade i Umanita Novas spalter. Damiani och Aiati dömdes till 8 månaders fängelse och Failla befanns oskyldig. Månaden innan hade en annan italiensk kamrat, Umberto Marzocchi, ännu en veteran från Ascasokolonnen i inbördeskriget, frikänts då han ställdes till svars för samma anklagelse.

Från Polémica nr 58, juli-september 1995 (s. 30-32). Översatt från engelska.