”Första Majgruppen” och kidnappningen i Rom av monsignor Marcos Ussia

”Första Majgruppen” och kidnappningen i Rom av monsignor Marcos Ussia, ecklesiastikattachén vid Spaniens ambassad i Vatikanen (fredag 29 april 1966-onsdag 11 maj 1966).
av Antonio Téllez Solà

På den tredje kongressen för spanska exil-CNTs lokalfederationer, hållen under den senare delen av oktober 1963 i Toulouse (Frankrike) upplöstes till sist den agentur som kallades Defensa Interior (DI), startad på 2:a interkontinentala CNT-kongressen i Limoges i augusti för att andas nytt liv i kampen mot Francoregimen. När DI nu var borta kom Första Majgruppen in på scenen, som den väpnade grenen för Frihetliga Iberiska Ungdomsfederationen (FIJL), som hade förbjudits av de franska myndigheterna genom ett dekret publicerat i Journal Officiell de la République Francaise den 30 oktober 1963. Historien vi berättar nedan tar upp en av operationerna som utfördes av den gruppen, vas aktiviteter fortsatte tills 1974. Det bör påpekas att Första Majgruppens terroristiska aktivitet alltid kännetecknades av en skrupulös respekt för människoliv.

Under flera dagar hade rörelserna hos monsignor Marcos Ussia, ecklesiastikrådgivaren vid den spanska ambassaden i Vatikanen, stått under bevakning: han lämnade alltid spanska ambassaden på Piazza di Spagna runt samma tid för att med bil resa till det spanska kollegiet på Via Giulia nr 5, där prelaten hade sin bostad.

Fredagen den 29 april 1966 gav sig monsignor Ussia som vanligt, men lite senare än beräknat, av på samma rutt. Då han korsade Via Farnesi, en smal, dåligt upplyst gata i gamla Rom ca 200 meter från spanska kollegiet, tvingades han stanna sin bil: ett annat fordon blockerade vägen och han kunde se någon ligga utsträckt på marken. Det var tveklöst en trafikolycka.

En man steg ut ur bilen som spärrade vägen för att hjälpa den skadade och prelaten gjorde likadant utan att ens slå av sin motor. Då han närmade sig det förmodade offret reste sig denne upp medan den andre gentlemannen som hade kommit dit bakband och eskorterade med hjälp av en tredje honom till bilen som blockerade hans väg. De satte på honom ett par svetsglasögon, vilket förblindade honom fullständigt och rivstartade bort från platsen.

De tre männen bar mössor nerdragna över ögonbrynen och deras ansikten doldes av näsdukar knutna i nacken. De körde i nästan tre kvarts timme innan de stannade. Två kidnappare hjälptes åt att få ut honom ur bilen och uppför några trappsteg in i ett hus. Sedan avlägsnade de glasögonen och han såg att han va i ett anspråkslöst rum innehållande en säng, ett klädskåp, ett bord och två stolar. De gav honom en pyjamas att byta om till och tog bort hans prästkläder.

Under dagen turades de tre männen om att vakta honom. De lämnade honom aldrig ensam och på natten stannade två stycken hos honom. Vid inget tillfälle kunde han se sina kidnappares ansikten, för de tog aldrig av sin maskering. Enligt vad monsignor Ussia sa vid sin frigivning var två av dem mycket pratsamma, talade en spanska med en dialekt liknande hans egen, dvs med baskisk accent. Den tredje yttrade aldrig ett ord, vilket fick honom att tro att han måste ha varit stum.

Redan från början bemödade sig kidnapparna om att deras fånge skulle känna sig trygg, talade om för honom att de inte skulle kröka ett hår på hans huvud, att de hade tvingats kidnappa honom trots deras motvilja till att behöva ta till en sådan aktion, eftersom situationen i Spanien för antifrankister förvärrades för var minut; fängelserna var fulla av politiska fångar och de, som var i frihet, hade skyldighet att försvara de av deras bröder som led under diktaturen. De läste t o m upp kommunikén för honom som de skrivit som ”Första Majgruppen” och som hade släppts till tidningarna och nyhetsbyråerna. De lät honom skriva till sin syster för att lugna henne och de rådde honom att skriva till ambassadör Antonio Garrigues för att underrätta honom om skälen till hans kidnappning och enligt vilka villkoren han skulle friges.

Klockan 22:00 den 29 oktober informerades carabinieri om att en Peugot med registreringsnummer CD2811 stod parkerad på Via del Farnesi med motorn igång, lysen på och dörr öppen och blockerade gatan. Prästens bil identifierades omedelbart och undersökningen om hans försvinnande sattes snabbt igång.

Från platsen där han hölls fången skrev monsignor Ussia två brev till familjen och ytterligare två till ambassadören dikterades för honom. Enligt vad han medgav efter sin frigivning hade hans kidnappares lugnande ord inte övertygat honom och han var säker på att han aldrig skulle få se dagens ljus igen i och med att villkoren som ställdes av antifrankisterna var oacceptabla. Tanken at få påven att lobba på Franco att befria fångar var barnslig och avsikten att få Franco att böja sig för deras krav genom den här kidnappningen var ännu mer löjeväckande.

Lördagen den 30 april rapporterade de italienska kvällstidningarna om försvinnandet av ecklesiastikrådgivaren vid spanska ambassaden i Rom och dagen efter var detta förstasidesnyheter i varenda tidning när det väl bekräftats att han hade bortförts av ett spanskt anarkistkommando som krävde att få byta honom mot frigivandet av alla politiska fångar i Spanien.

Luis Andres Edo, en militant i FIJL, gjorde följande uttalande rörande kidnappningen av monsignor Ussia till Agence France-Presse i Madrid söndagen den 1 maj:

”De desperata ansträngningar vilka regimen tvingats till för att finna et alternativ till den tveklösa flykten från och upplösningen i dess led, till vilket måste tilläggas den försvårande omständigheten med Francos fysiska oförmåga, vilket i sig oundvikligen ställer problemet med efterträdare, tillsammans med den försämrade situationen i varenda verksamhetsfält i landet (…)

Den frihetliga rörelsen DEKLARERAR:

Att hållandet av spanska ambassadens ecklesiastikrådgivare till påvestolen, monsignor Marcos Ussia, är ett klart och definitivt uttryck för de frihetliga militanternas ståndpunkt till diktaturen (…)

Och KRÄVER: det omedelbara frigivandet av alla politiska och sociala fångar som lösen för frigivandet av monsignor Ussia, vars fysiska integritet och personliga säkerhet är skrupulöst garanterad.

PROKLAMERAR: sin solidaritet med nationens medvetna element, arbetarna, studenterna och intellektuella som på gatan, i universitetet och i fabriken med direkt aktion som påtryckningar påskyndar diktaturens fall (…)
Den frihetliga rörelsen, kännande de historiska tider som landet befinner sig i, bekräftar sin tillit till folkliga aktioner som dagligen, med de framkommande generationernas aktivism, blir allt mindre benägna att fortsätta tolerera den döende Francoregimens skändlighet och godtycklighet.

Madrid 1 maj 1966.”

Måndagen den 2 och tisdagen den 3 maj förblev monsignor Ussias fall heta nyheter, med uttalandet av Luis Andres Edo i Madrid och ett brev från kidnapparna skickat till det italienska socialistpartiets tidning Avanti. Brevet sänt till tidningen sa:

”Vi är en grupp spanska anarkister som funnit oss förpliktade att ta till den här sortens aktion för att få den spanska ambassadören vid påvestolen att be påven offentligt pressa general Francos regering att frige alla de spanska demokraterna (arbetare, intellektuella och unga studenter) dömda till långa fängelsestraff av frankistdiktaturen som för nästan 30 år sedan tog makten tack vare Hitler och Mussolini.

Vårt mål är att säkerställa just ett sådant uttalande så att diktaturen förpliktas följa kyrkans petitioner och att fängslade spanska demokrater kan återfå sin frihet, vilket alla europeiska demokrater önskar.”

Uttalandet tillade att monsignor Ussias fysiska välbefinnande skulle skyddas skrupulöst och att han skulle friges så snart deras mål hade nåtts.

Världspressen slösade mycket papper och trycksvärta på monsignor Ussias fall och den spanska pressen låg inte långt efter i detta, om än de senare vanställde historien i och med att de vägrade återge varken Luis Andres Edos uttalande i sin helhet eller brevet till Avanti.

Istället arresterades den AFP-korrespondent som nedtecknat Edos uttalande av polisen och förhördes i flera timmar.

Den italienska pressen satte in en enorm mängd resurser för att finna var monsignor Ussia hölls, men lönlöst.
Efter 12 dagar av fruktlösa undersökningar informerades den italienska pressen om att gisslan skulle friges, som det angetts i kommunikén de fått från Första Majgruppen:

”Meningen med vår aktion var att fånga påvens uppmärksamhet, som den högste auktoriteten i kyrkan, och få honom att utfärda ett uttalande som uppmanade den spanska regeringen att frige spanska politiska fångar. I det syftet beslutade vi att kidnappa monsignor Ussia istället för señor Garrigues…

När nyheten kom ut i pressen och radion beslutade våra kamrater i Madrid att det främsta målet inte längre var uppnåeligt i och med att påven inte skulle vika sig under offentlig skrämsel. Från den stunden fanns det inget annat val än att blottställa den dramatiska situationen för de spanska antifascisterna som hålls i den spanska diktaturens fängelser, och konfrontera påven och kyrkan med en samvetsfråga just vid den tid då den frankistiska repressionen med brutalitet riktar sig mot katolska arbetare och studenter och t o m präster.
Som ett sätt att demonstrera våra höga aktning för frihet – vår egen och andras – tänker vi hålla vårt första löfte genom att återföra monsignor Ussia till hans vanliga liv och litar på att den nuvarande spanska regeringen – som så betonar sina pretentioner att vara en kristen regering – för sin egen del mycket snart demonstrerar sitt eget samvete och önskan till fred genom att ge frihet åt de spanska demokraterna som nu nekas det.

Vi hävdar att vi har gjort vår solidariska plikt och att ifall vi har hemfallit till en metod som hittills varit oss motbjudande, berodde det på att vi tvingades till det genom arrogansen och fegheten hos den spanska fascismen som aldrig gett någon respons på kraven från internationella personligheter och organisationer och inte heller på de fredliga förslag vi gett för att få politiska fångar frigivna.

Vi hävdar också att vi är säkra på att vi slåss för en rättfärdig sak och att vårt uppträdande rörande monsignor Ussia kommer att ha visat att vi anarkister är mer respektfulla för människan än de som, dolda bakom polisstatens överväldigande apparat, ger utlopp för sina känslor på försvarslösa offer.

Och för att bevisa att vi ända från början talat sanning och sagt det offentligt och till monsignor Ussia, låter vi meddela att han kommer att friges på onsdag.

Frihet åt politiska fångar!

Frihet åt det spanska folket!

Ned med diktaturen!

Första Majgruppen (Sacco-Vanzetti)”

Den kommunikén åtföljdes med ett brev som hävdade:

”Första Majgruppen (Sacco-Vanzetti) är en del av Frihetliga Iberiska Ungdomsfederationens (FIJL) aktionsgrupper”

Undertecknat i Madrid och stämplat av FIJLs ”halvökommitté”.

Kidnapparna tillkännagav rentav att frigivningen skulle ske kl 19:30 den 11 maj i en av de stora offentliga parkerna i Rom.

Varken polisen eller pressen trodde på att prelatens frigivning skulle ske som tillkännagett: det var uppenbart att nämnandet av en offentlig park i Rom var en fint i syfte att vilseleda polisen medan de frigav honom någon annanstans, utan onödig risk, vilket också var fallet.
Monsignor Marcos Ussia frigavs som utlovat kl 6:30 på morgonen den 11 maj 1966. Fem timmar senare höll han en presskonferens i ceremonirummet på den spanska ambassaden och förklarade omständigheterna kring sin frigivning.

Hans kidnappare hade väckt honom 4:00, gett honom en vanlig grå kostym och en stråhatt och satt på honom svetsglasögonen igen. De förde honom till en bil och efter en resa på en halvtimme hade de stannat till, räckt honom hans packning innehållande hans prästskrud och ID-dokument och sagt åt honom att inte röra sig ur fläcken eller vända sig om förrän de var utom synhåll.

När prästen såg sig omkring kände han igen platsen: han kom ihåg att han hade varit där en gång förut för att delta på invigningen av den nya vatikanska radiosändaren vid Santa Maria. Han såg på en vägskylt att han faktiskt var 4 kilometer utanför Bracciano, eller 8 kilometer från sändaren. I Bracciano tog han bussen in till Rom och steg av utanför vatikanska radion. Han sa till polismannen på vakttjänst: ”Jag är monsignor Ussia. De släppte mig för en timme sedan. Var snäll och ring ambassaden medan jag vilar mig en stund.” Detta var kl 7 på morgonen. Inom några minuter hade nyheterna om hans frigivning nått ambassaden, operationscentret för styrkorna som outtröttligt hade letat efter honom under de senaste 13 dagarna, den vatikanske statssekreteraren och nyhetsbyråerna.

En halvtimme senare vågade sig ambassadör Antonio Garrigues ut för att träffa honom tillsammans med alla carabinieriofficerare som hade varit involverade i undersökningarna. Monsignor Ussia lämnade den vatikanska radion omkring kl 8:30 och det tog bara ett par timmars vila innan han var redo att möta pressen som var ivriga att höra hans egen version av hans äventyr.

Fotoblixtar smällde på presskonferensen och reportrarna slogs med varandra för att ställa sina frågor: – Hur skedde bortförandet? – Vart kördes han? – Vilka var egentligen hans kidnappare? – Var hans brev och det från den mystiska Första Majgruppen som skickades till den spanske ambassadören, till Osservatore Romano, till nyhetsbyråerna och dagstidningarna äkta?

Lugnt och med aningen av ett leende svarade den nyrakade prästen på deras frågor.

Vi har redan redogjort för omständigheterna som omgav bortförandet. Prästen bekräftade dessa i varje detalj. Angående vart han förts förklarade han att under sin vistelse i fångenskap hade han försökt med allt för att upptäcka var de var. Hade det varit någon bondgård, lada eller uthus – resonerade monsignor Ussia – skulle han utan tvekan ha kunnat höra de ljud som kännetecknar den sortens byggnad: hönor som kacklar, åsneskrin, bönders röster… men det var bara tystnad. Förutom att han då och då kunde höra en bilmotor. Så var det någon avlägsen borgarvilla på landet? Monsignor Ussia sa att han bara hade några sekunder på sig att koncentrera sig för hela dagen hade kidnapparna en transistorradio på mycket högt, inställd på stationer som spelade lättsam musik. Det enda fönstret som inte var igenbommat – de i hans rum var förstängda hela tiden – var ett litet på toaletten, men ett fikonträd planterat mot väggen hindrade utsikten. Han sa också att han inte hört kanonen som avlossades mitt på dagen varje dag på Giancoloberget, inte heller sirenen som gjorde samma sak i Rom, fastän båda kunde höras tydligt runt staden, så det var uppenbart att hans gömställe hade varit en bra bit utanför Rom.

Ingen av dessa ledtrådar, vaga som de verkligen var, var av någon nytta i den fortsatta utredningen.
Sedan sa monsignor Ussia att han hade behandlats väl, att maten hade varit, om inte bra, så acceptabel, främst soppa och konserver. De hade också gett honom frukt och lite mozzarellaost. Han sa att han vid inget tillfälle sett skjutvapen i kidnapparnas händer om än de hade sagt att de hade pistoler.

Den viktigaste detaljen i den här kidnappningen var att fastän den genomfördes i Italien var inte en enda italienare involverad. Både förberedandet och verkställandet sköttes av Första Majgruppen.

Från Polémica nr 57, april-juni 1995. Översatt från engelska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: