Antonio Cieri, 1898-1937

Antonio Cieri, 1898-1937
av Nick Heath

En kort biografi om den italienska anarkistiske järnvägsarbetaren, antifascistiske militanten och spanska inbördeskrigskämpen Antonio Cieri.

Antonio Cieri var född i Vasto nära Chieti i Abruzzien 1898. Han tjänstgjorde som officer i den italienska armén under första världskriget och dekorerades.

Efter kriget blev han aktiv i den anarkistiska rörelsen i Ancona. Han fick jobb som teknisk konstruktör på de italienska järnvägarna.

När Italien inledde en imperialistisk intervention i Albanien och förberedde sig att skicka trupper från hamnen i Ancona blev det massmotstånd från arbetarklassen, med strejker och ockupationer av kaserner. Antonio var tungt inblandad i detta motstånd.

Som straff förflyttade järnvägsadministrationen honom till Parma 1921. Detta passade honom bra eftersom han kom i kontakt med den stora gruppen anarkister där och även med gruppen kring den militante socialisten Guido Picelli.

Han blev ett ledande ljus i det antifascistiska Arditi del Popolo i arbetarkvarteret Borgo Naviglio. Under fem dagar i augusti 1922 deltog han i det framgångsrika försvaret av arbetarkvarteren Oltretorrente, Borgo Naviglio och Borgo Saffi mot tungt beväpnade fascistpatruller under befäl av Italo Balbo, 20,000 stycken till antalet.

Med Picelli var han en av de huvudsakliga organisatörerna av motståndet. Barrikader kastades upp och hela arbetarbefolkningen kom ut. Fascisterna bekämpades med skjutvapen, stenar och knivar.

En lustig incident från de här dagarna av stor dramatik: när Antonio och hans kamrater byggde en barrikad såg de en präst komma cyklande fort. Efter en sarkastisk ordväxling mellan Antonio och prästen ledde den senare honom in i kyrkan. Antonio hade inte satt sin fot på en sådan plats sedan barndomen. Prästen greppade tag i ena sidan av en bänk och anbefallde Antonio att hjälpa honom att bära ut den för att förstärka barrikaden.

Alla bänkarna togs ut ur kyrkan, men prästen hindrade att biktbåset lades på barrikaden. Snart, sade han, kommer ni att döda fascister och bryta mot det femte budet och då kommer ni att behöva bikta er!

Det heroiska försvaret av arbetarkvarteren har odödliggjorts i den historiska romanen Oltretorrente av Pino Cacucci.

Sparkad från järnvägen 1923 och tvingad i exil anlände han till slut till Paris tillsammans med sin hustru 1925 där han fortsatte med sin anarkistiska verksamhet. Han startade den anarkistiska tidningen Umanita Nova tillsammans med Camillo Berneri och andra och var under lång tid dess redaktör.

Han var också en av organisatörerna till Sartrouvillekongressen, vilken ledde till reorganiserandet av den italienska anarkiströrelsen i exil.

1936 flyttade han till Spanien och anslöt sig till en militärkolonn. Han var en av grundarna av den italienska kolonnen som anslöts till Ascasokolonnen och var en av dess befälhavare tillsammans med sin abruzziske kamrat Giuseppe Bifolchi från december 1936 till april 1937.

Han ledde en patrull bombkastare under anfallet den 7 april då han sköts ihjäl i strid på Huescafronten. Det fanns starka misstankar att han hade skjutits i ryggen av en stalinist och denna anklagelse framfördes i Guerra di Classe, Berneris tidning.

Hans två barn, Ubaldo och Renee, adoperades och uppfostrades av Giovanna Caleffi, Camillo Berneris partner.

Den 22 oktober 2006 sattes en plakett till hans minne upp i det kvarter han hjälpt till att försvara mot fascisterna i Parma.

Nick Heath
Översatt från libcom.org i januari ’09.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: