Motståndsrörelsen

Motståndsrörelsen
av Miguel García

Kapitel 2 i boken Franco’s Prisoner
Rupert Hart-Davis London. “Copyright 1972″
Översatt 2002

1939

Jag for till Madrid, bytte till civila kläder och brände mina stridskläder. Liksom många andra for jag dit där jag inte var känd. I Valencia hittade jag ett litet hotell vars ägare var en gammal vän till mig. Där såg jag fienden komma in. Så snart det var möjligt for jag hem till Barcelona där min mor hade ett litet pensionat som jag öppnat åt henne. Jag kunde ha tagit mig till Frankrike, men jag kände att jag måste vidta åtgärder för min familj. Liksom så många andra var min mor fullkomligt utfattig, för republikens pengar var nu värdelösa. Men hon hade fortfarande lägenheten och jag stannade för att hjälpa henne få ordning på den igen.

Under de följande månaderna såg jag den stora arbetarrörelsen som jag känt under så många år – som min far före mig varit aktiv i, många gånger till priset av sin frihet och som var en väsentlig del av våra liv – fullkomligt krossas. Tusentals av våra medlemmar gick i exil. De som hade tur for till nya liv i Latinamerika, några till England, som garanterade politisk asyl i enlighet med traditionen. I Frankrike drevs tusentals samman i stora taggtrådsburar under bar himmel som om de gjort sig skyldiga till något avskyvärt brott. Inburade som djur, noggrant vaktade av senegalesiska soldater, lämnades många senare ut till Franco, eller till Gestapo när Frankrike ockuperades. I Spanien sköts samtidigt tusentals, tusentals skickades i fängelse. Falangen var segerrusig. De kunde besöka ett hus, ta ut mannen, ibland också hans hustru, och skjuta honom eller båda två där de stod. Ibland kom den reguljära polisen och i så fall blev mannen – någon facklig aktivist som angetts för sitt nitiska motstånd mot fascismen – och ibland även hans hustru, förda till fängelse. Där fick de invänta rättegång och alltför ofta följde avrättning. Barnen? De blev oförmögna att betala hyran och kastades ut på gatan. Ibland kunde en släkting eller en granne ta hand om dem. Men det fanns alltför många i samma situation.

Detta i ett land som stoltserade med sin kristendom, som var i färd att återge katolska kyrkan dess glans. När den tillfrågades varför den inte gjorde något för att hjälpa svarade kyrkan att den självfallet skulle ge sista smörjelsen ifall så begärts. Gång på gång brukade prästen bönfalla den dömde att ta emot denna enda gåva den hade makt att ge. Barnen? När de legat i rännstenen ett år eller två kunde de som förhärdade brottslingar bli upplockade och förda, skrikande av skräck, till ett katolskt barnhem vars enda undervisning var religion och sodomi.

Senare skulle jag finna denna “kriminella generation” i Spaniens fängelser. Deras föräldrar hade varit hårt arbetande, självuppoffrande yrkesfolk med självaktning, som dukat under för kulor eller i fängelser. Barnen på gatorna togs inte om hand av någon; de lärde sig att stjäla och bedra.

Ofta var de som angetts helt simpelt offer för någon som eftertraktade huset de bodde i, eller var avundsjuka på dem av en eller annan orsak. Mycket personligt agg fick utlopp. Det var så enkelt. Ett telefonsamtal till polisen var allt som behövdes för de som sjönk ner i falangens barbari. Jag själv hade nästan lyckats sopa undan spåren efter mig när jag i maj angavs av en kvinna som jag stått på vänskaplig fot med i Madrid. Detta hände då jag försökte avbryta förbindelsen med henne. Polisen kom omedelbart och satte mig i fängelse i avvaktan på rättegång.

På grund av det enorma antalet fångar i fängelse kunde jag inte tas emot i Centralfängelset. Tre andra byggnader hade tagits i bruk för att hysa det enorma antalet krigsfångar, redan betraktade som kriminella. Det som jag togs till var ett stort hampamagasin i Pueblo Nuevodistriktet, tidigare i greve de Godos ägo, ägaren till Barcelonas ledande dagstidning La Vanguardia. Där fanns väggar och tak, men inget mera, inte ens ett golv. Alldeles innan hade det varit en avstjälpningsplats för hampabalar, nu var det en avstjälpningsplats för erövrat mänskligt kött. Vi sov ihopklämda på marken, nästan helt utan andningsutrymme. När jag först kom in var det sent på natten och det enda jag kunde se var kroppar. De kunde inte röra sig, packade som sardiner.

‘Var ska vi sova?’ frågade jag bestört när jag och fyra andra knuffades in. Som svar slogs dörren igen bakom oss.

‘Gå dit… dit bort… gå till den andra sidan…’ Det rådet fick vi av dem vi klev över. Men det fanns inte plats någonstans. Slutligen rasade vi ihop utmattade trots protesterna från de omkring oss vars liggutrymme blivit inkräktat. Vi kunde inte sträcka på oss, utan var tvungna att sitta ihopkrupna. I det kyffet, 25 gånger 6 meter, fanns 420 personer. Två hål i marken tjänade som latriner men det gick inte att nå dem utan att kliva på människor och om man gjorde det i alla fall så låg det någon över hålen. Vi låg där hela natten, kvävda av stanken från så många kroppar.

På dagen släpptes vi ut på gården. Det fanns åtta latrinhål i marken för 2,000 människor. Jag köade till en och hoppades hinna fram innan signalhornet ljöd ut ordern att ställa upp sig för en kopp kaffe.

Ordning upprätthölls av några ‘käppofficerare’. Även de var fångar, beväpnade med auktoriteten hos en käpp. En var en civilgardist som hade kämpat på den republikanska sidan, en annan en falangist som hade missbrukat sin makt och råkat hamna inför någon med inflytande. Befälen kom då och då in för att övervaka. De brukade emellanåt roa sig med att uppfinna bestraffningar. En fånge kunde beordras att ställa sig med en hand i luften eller att böja sig ner och röra sina fötter tills han beordrades sluta.

Det fanns såklart ingen läkarvård. Nästan alla fångar fick skabb, från den usla dieten och de överbefolkade förhållandena. För att lösa det ställde direktören upp fångarna nakna och hade hästdesinfektionsmedel som brände i köttet påslafsat dem med en målarpensel.

Det var i det här lägret som jag fick kännedom om världskrigets utbrott. De falangistiska officerarna var upphetsade, de kände sig oövervinnerliga. De hade brutit ned sina fiender till fullständig hjälplöshet, och på samma sätt skulle de ta hand om England och Frankrike. ‘Nu ska vi ta Gibraltar!’ ropade de.

Det var ropet med vilket general Franco hoppades kunna ena Spanien. Under åren som skulle följa skulle lika många som befolkningen i staden Barcelona dö av arkebusering, vanvård och sjukdom i fängelse, samt av domstolsenliga avrättningar. Men för att försona folket trodde han att han bara behövde frammana den där ödsliga klippan, som beboddes av några tusen människor som inte brydde sig ett dugg om Spanien.

En dag löpte en galen man amok i vårt rum. Han hoppade upp och ned på kropparna som låg där. Käppofficerarna kunde inte hålla honom och skickade efter vakterna. De släpade ut honom och misshandlade honom så grundligt att fastän de la honom i duschen för att återuppliva honom, dog han. Bland fångarna fanns en framstående baskisk kirurg, Medinabetia. Fängelsedirektören skickade efter honom och sa åt honom att skriva ut ett läkarattest. Medinabetia vägrade. ‘Jag har inte befogenhet att göra det som fånge’ sa han. ‘Men även om jag hade befogenhet, skulle jag inte vara medhjälpare till mord.’ Han bestraffades för sin vägran och fängelsedoktorn – som varit frånvarande från sina plikter, vilket vanligen var fallet – togs in för att skriva under en attest på att mannen dött av inre blödningar.

Det var i det hampafängelset som jag först träffade José Sabater (El Pépé). Han var äldste brodern till Francisco (El Quico), senare berömd i hela Spanien. Där svor vi att vi skulle fortsätta kampen. Vi utbytte adresser och gjorde upp att kontakta varann när vi kommit ut.

Allt som allt satt jag tjugotvå månader i fängelse. Från Barcelona skickades jag till koncentrationslägret Unamuno i Madrid. Det hade döpts efter den berömde filosofen som hade fördömt Francoresningen inför Doña Carmen Franco och general Millán Astray (en av de grymmaste rebellgeneralerna) i universitetet i Salamancha i krigets första början. Jag skickades till Madrid för att domaren i Barcelona menade att alla brott jag begått skulle ha varit inom huvudstadens jurisdiktion. Nr 1, för brottet att ha tagit till vapen för att försvara staden mot angriparna. Då jag redan avtjänat tjugotvå månader efterskänktes straffet och jag blev fri.

1941

Tillbaka i Barcelona började El Pépé och jag att ta itu med uppgiften att reorganisera vår rörelse. Överallt på barerna och kaféerna började gamla kamrater att träffas igen. De behövde inte tala öppet; de kom ihåg varandra från minnet av många strider tillsammans. Den förhastade förhoppningen att falangisterna – som nu organiserade hysteriska demonstrationer mot England – skulle dra in regimen i kriget gav oss skäl för vår optimism. Ifall de förde in landet i krig som allierade med fascistmakterna skulle de krossas.

Brittiska agenter kontaktade snabbt vår rörelse och lovade vapen och pengar. De behövde knappast tala om för oss att den brittiska regeringen ville se Franco störtad. Kondorlegionen, skickad av Hitler, hade hjälpt honom att vinna inbördeskriget. Hitler hade använt Spanien som övningsfält; över spanska städer hade flygarna lärt sig hur de skulle bomba London och Coventry. Det var tydligt att Hitler förväntade sig någonting tillbaka för hjälpen han gett nationalisterna, och så vände sig brittisk underrättelsetjänst till motståndsrörelsen.

Männen som tog upp gerillastrider i Pyrenéerna var garvade kämpar, härdade i inbördeskriget och hade i de flesta fall varit aktiva medlemmar i FAI (anarkistfederationen), i åratal tidigare engagerade i nästan öppet gatukrig mot kapitalistorganisationernas pistoleros och under senare år mot falangisterna och andra. I många fall hade de ett pris på sina huvuden. De kunde gerillakrigets konst utan och innan, och om inbördeskriget hade utkämpats på det här sättet hade de aldrig blivit slagna. De kände Pyrenéerna ingående och var ideala människor att guida flyktingar som svärmade över gränsen för att komma undan Hitler.

Vissa av de senare var rika, bara alltför angelägna om att få betala för sin passage, och gränsgängen, som också måste leva, lät dem naturligtvis göra det. Andra hade inget utom sin antifascism som rekommendation och de kom över gratis. Efter kriget gick trafiken åt det andra hållet. De spanska antifascisternas hustrur och deras familjer ville förena sig med sina makar i Frankrike och på annat håll.

På grund av deras nära kontakt med exilspanjorerna i Frankrike, vilka varit de första att ansluta sig till maquis mot Hitler, blev dessa smugglare snart ivrigt kontaktade av brittisk underrättelsetjänst. De flesta i motståndsrörelsen föraktade denna kontakt, för de hade inte mycket tilltro till de Allierade sedan erfarenheterna i inbördeskriget. De hade inte tagit till vapen för att hjälpa Storbritannien och ville inte att deras liv eller död skulle bero på Whitehalls politik. Men en del, som Santiago Amir Cruañes, såg inga problem. När han betalades den ganska eländiga summan på 1,500 pesetas i månaden som han fick för att eskortera flygare in i neutraliteten, sa han, ‘Om dessa gentlemän hade skickat vapen under inbördeskriget skulle VI ha tvingats betala dem. Nu passar det bourgeoisien att bekämpa Hitler, låt dem betala oss.’ Han såg ingen större invändning till att frakta vapen eller information än någon annan sorts smuggelgods, fast han var ingen legosoldat då han självklart aldrig skulle ha låtit sig köpas av den andra sidan. Detta visste de brittiska agenterna naturligtvis mycket väl. Cruañes, av någon anledning känd som ‘Sheriffen’ (El Chérif), måste ha gett ovärderlig hjälp åt de Allierade, och hans närvaro på vår rättegång var en av orsakerna till att den brittiske och franske konsuln närvarade. De kände honom väl, men intervenerade inte.

Vid ett av våra tidiga möten igenkände jag Gines Urrea Piña. Jag hade inte känt honom tidigare, men han var berömd i Barcelona för att ha dödat den allmänne bödeln. Under en av de stora oroligheterna före inbördeskriget hade en av våra kamrater dömts till döden och regeringen hade varnats att om han inte benådades skulle bödeln få dela hans öde. Till och med de mest hårdnackade anhängarna av dödsstraffet har alltid hyst motvilja mot bödeln, och Piña, som satte hotet att döda bödeln till verket, blev vida hyllad för sitt dåd. Han återvände från exilen i Frankrike när kriget bröt ut och hade genomkämpat det i en CNT-bataljon. Nu var han en av de mest brinnande förkämparna för att återuppta striden – inte fåfängt fortsätta skyttegravskriget, utan genom gerillataktik, som skulle skona civilbefolkningen.

‘Inga disciplinerade arméer mer, inga mer politiska allierade, vi är “odisciplinerat slödder” ännu en gång!’ sa han vid ett av våra första underjordiska möten. Kunde man märka en lättad underton? Vi hade varit ‘odisciplinerat slödder’ när vi reste oss på gatorna och höll gator och höll armén tillbaka. När skyttegravskriget började, tvingades armédisciplin på oss, och mycket gott hade den gjort. Nu var det möjligt att slå mot den verklige fienden och inte bara offra liv för några kvadratmeter mark. Han överraskade oss med att medge att han redan accepterat en del pengar från brittiska Secret Service för att få sin organisation igång.

En kamrat angrep honom för det. ‘Vi måste hålla händerna rena. Om du tar emot engelska pengar kommer du att bli deras springpojke. Är det inte det här vi alltid angripit kommunisterna för, att ta emot pengar från utlandet?’ Piña ryckte på axlarna. Han hade inga illusioner om de demokratiska makterna. ‘Ifall det passar dem kommer de utan tvekan att sälja ut oss. Men nu är Hitler deras fiende också. Dessutom förebrådde vi inte kommunisterna för att de tog emot pengar, vi förebrådde dem för att de lydde order. När jag tar order från Whitehall kan ni kalla mig för förrädare också.’

Hans grupp utförde många vågade räder och var mycket favoriserade av brittiska underrättelsetjänsten som medel att skaffa information om Axelmakterna genom inbrott. Antonio Moreno Alarcon var medlem i hans grupp: fastän analfabet var Moreno en av de viktigaste kuggarna i vår organisation och han hjälpte oss att återuppbygga vår regionalkommitté. Trots alla fruktansvärda slag började organisationen att fungera igen. Vi byggde illegala fackföreningsgrupper ännu en gång. CNT-medlemskorten utfärdades igen, arbetsplatsombud for varje vecka runt och samlade in medlemsavgifter, Om än arbetarna tvingats in i fascistsyndikaten låg deras sympatier och trohet hos de frihetliga. En del arbetsköpare fann det lämpligt att kringgärda lagen och förhandla med den skenbart inofficiella talesmannen för arbetarna, ett ombud för CNT.

Men veckostämplarna var mer ett sätt att stärka moralen än att täcka organisationens kostnader. Vi måste samla in pengar till tryckpressar, vapen, hjälp till fångar och till otaliga familjer. Så vi måste organisera bankrån storskaligt. Detta uppmuntrades av de brittiska agenterna, som sa att de ville se oss agera självständigt, men man kände att de var gladare åt att be om hjälp i demokratins namn än att betala i hårdvaluta för givna tjänster.

Jag är tacksam mot dem för en särskild sak. De skickade en hemlig agent som var förfalskningsexpert till Barcelona, i skydd av konsulatet. Han lärde mig konsten och jag blev expert. Jag hade ordnat en egen tryckpress med intäkterna från ett bankrån som gruppen utfört (jag hade varit sättare i min ungdom) och kunde börja arbetet med att devalvera den stora massa av alla slags officiella papper – efterfrågan var ändlös. Vi måste få våra medlemmar tillbaka i arbete igen och ut ur gömställena. Efter så många år av dödande var det tillfredsställande att lära sig en av de mest humanistiska konsterna i ett totalitärt land.

Min lärare beundrade en dag mitt hantverk i framställandet av ett tyskt diplomatpass, som han sa var oskiljbart från originalet. Han bevisade det genom att kritisera någon mindre detalj i originalpasset, då han förväxlat det med min imitation.

‘Det här bevisar att du tagit högsta betyg!’ sa han förtjust då jag påpekade hans misstag. ‘I England skulle du ha fått sju år!’ Han rättade sig hastigt. ‘Om du inte jobbat för oss, menar jag.’

På grund av mina färdigheter kom El Quico förbi en natt med en tysk professor. Han och hans hustru var judar, jagade av Gestapo. De hade korsat gränsen och var desperata. Då de upptäckte att vi inte tog betalt för de visum de behövde började kvinnan gråta. ‘De sa oss att Tallionligan var anarkister, banditer, kriminella’ sa hon.

‘Anarkister, ja’, sa jag till henne. ‘Men om ni tror att vi är kriminella så skulle ni ha bett staten att beskydda er. Ni hade domare och poliser i Tyskland – hur kom det sig att de inte kunde rädda er från nazisterna? Det är staten som är kriminell, inte vi.’

De var de första av många judar som hjälptes av motståndsrörelsen över gränsen in i och senare ut ur Spanien. Snart hade vi öppnat en hårt trafikerad flyktväg genom vilken det strömmade flyktingar från många nationer – brittiska flygare, frivilliga till de Gaulle. Senare blev den här rymningsrutten av några utlänningar tillskriven den spanska regeringens förbarmande.

1945/8

Mot slutet av kriget hade vi tretton syndikat anslutna till CNT-organisationen i Barcelona. Möten hölls i smyg på fabriksgolvet och kommittén träffades på fullsatta barer medan andra satt runtomkring och drack och sjöng högljutt för att distrahera alla polisspioner. Ännu en gång kunde vi kontakta vår rörelse i Frankrike där de landsflyktiga hade satt upp högkvarter i Toulouse. Men vad vi hörde gjorde oss rasande.

Det fanns nu en fraktion i vår rörelse i Frankrike som förespråkade politisk verksamhet, något som vår rörelse alltid motsatt sig. Vi hemma reagerade skarpt mot den här idén. Jag sa till den politiska verksamhetens emissarier som kom till oss från Frankrike: ‘Vi slåss som vi alltid slagits. Är det verkligen möjligt att nu, när det är slut med parlamentarisk verksamhet i Spanien i en generation framåt, så är ni angelägna om politiskt deltagande? Ni kunde ha fått alla portföljer ni ville under republiken – var vill ni ha dem nu, i den farsartade spanska regeringen som satts ihop i Mexiko? Vi är fortfarande vid fronten. De enda risker ni tar är att korsa gränsen!’

I en kritisk period var vi splittrade. De flesta av oss, särskilt i Katalonien, föreföll oss trogna sin anarkistiska övertygelse. Sedan, till vår klentrogenhet, började vi höra att vi kritiserades för att vara ‘för våld’. Hade då våra kritiker godtagit Francos seger? Vi var mindre beredda att ge upp 1945 än vi hade varit 1939. Vi tvingades till bankrån och förfalskningar, men vi var inte några vanliga kriminella. Män som kom över miljoner pesetas från rån stoppade inte ett öre i egen ficka fast de levde i fattigdom. Allt sipprade in i organisationen. Vem lät någonsin chansen gå förbi i krigstid att göra en räd mot fiendens skattkammare? Verkligen inte britterna – och det från så långt tillbaka som den första Elizabeths tid. Inga attackerade oss mer bittert för att vara ‘kriminella ligor’ än kommunisterna. Ändå var det de som år 1939, när Casado blåste till reträtt, hade velat fortsätta att slåss. Vad var det de trodde att vi höll på med?

Vår regionala ungdomskommitté bestod av en del av våra mest dynamiska unga män. De var fulla, snarare för fulla, av självförtroende, höll möten med trettio eller fyrtio deltagare som om de befann sig i ett fritt land. De utförde ett rån för att skaffa pengar till en liten Minevatryckpress. De distribuerade – alldeles för öppet för min sinnesro – en tidning som hette Ruta. Slutligen gjordes en razzia mot en bar de brukade frekventera, De Valeros, i Pueblo Nuevo. Trettiotre arresterades. En av dem kände till min dubbelidentitet (i underjorden kallade jag mig Ferrer) och utifall att han skulle bryta ihop under förhör beslöt jag mig för att lämna Barcelona och ge mig av och bo på landet ett tag.

Det fanns en organisation som hette FARE (Republikanska Spaniens Väpnade Styrkor) som bestod av tidigare carabiñeros (väpnade tullofficerare) eller poliser som inte funnit sig i nederlaget. De hade särskilda kunskaper om hemliga polisens rörelser och varnade oss för de möjliga konsekvenserna av räden mot De Valeros. Det var nära ögat för många av oss.

På landsbygden fann jag att det fanns en massa vagabonder: på grund av hungern i Barcelona under hela andra världskriget for folk ut i jakt på mat och plundrade fruktträdgårdar och bondgårdar. Guardia Civil brukade driva ihop dem. Då så många av dem var ungdomar, ofta tonåringar som förlorat sina föräldrar, försökte vår ungdomsgrupp att organisera dem och göra dem till en faktor i motståndsrörelsen, om än de egentligen inte var anslutna. På landsbygden kunde man ofta också hitta vapengömmor. En del hade blivit över från inbördeskriget och begravts, annat hade använts av maquis i Frankrike och förts in nyligare. Det var de enda vapen som fanns att tillgå och vi tordes inte tro att det i händelse av resning skulle komma någon vapenhjälp från utlandet. Nu, när Sabater (El Quico) höll till i bergen och gjorde räder mot själva hjärtat i staten, verkade det viktigt att ta reda på var vi vid behov kunde lägga vantarna på vapen.

Det fanns många aktiva kämpar som börjat operera igen mot falangisterna, och den jag beundrade mest för hans fullständiga osjälviskhet och ädla karaktär var Pedro Adrover Font, känd som El Yayo (katalanska för ‘farfar’). Han hade varit i ett av de franska taggtrådslägren och där blivit uttagen till tvångsarbete i den tyska organisationen Todt. Hans sabotageskicklighet hade blivit legendarisk, fast umbärandena i arbetet hade ådragit honom tuberkulos. När världskriget var över återvände han frivilligt till Spanien för att återuppta kampen.

1947 placerade Adrover en bomb i katedralen i Barcelona, tidsinställd att explodera det ögonblick som El Caudillo inträdde för att delta i en Te Deum. Men även om bomben exploderade så gjorde den det innan Franco anlänt, och den lyckades bara uppvirvla allt damm i byggnaden. Francos meddeltagare i mässan stod där hostande och storknande, med lunga fulla av följden av Adrovers oavsiktliga vårstädningsexercis. Vid ett tillfälle sprängde El Yayo in hela framsidan på en kommunal polisbyggnad. Det var vid det här tillfället en perfekt tajmad operation, men med ett tragiskt undantag. Någon stackars sate till luffare hade bestämt sig för att krypa in mot dörren och kura ihop sig, osedd för de förbipasserande, som ett bylte trasor. Han sprängdes i bitar. Detta orsakade en hel del kritik och nästa gång det kom en delegat från Frankrike blev vi högljutt förebrådda för dådet – som ingen, som det för det mesta var med Adrovers bedrifter, hade vetat någonting om förrän dagen efter – som sades ge vår rörelse dåligt rykte.

‘Du har rätt’, svarade jag sarkastiskt delegaten. ‘Jag minns dig som artillerist. Du lyckades alltid styra dina granater så noggrant att de bara föll på falangister med medlemskort och generaler med mer än en stjärna.’

‘Det var krig. Saken är en annan nu.’

‘Ifall det här inte är krig – leve Franco!’

Samtalet ägde rum samma dag som en segerparad hölls på Plaza de Cataluña. El Yayo slog till igen med en explosion som raserade presidenttribunen. Ingen av oss hade känt till det på förhand. Vi avbröt hastigt mötet när vi hörde nyheten.

Ifall vi var underkastade denna förskräckelse och dessa angrepp, så var det ingenting mot vad fienden tvingades utstå. Polisen tappade ibland fattningen, det mest ökända är fallet med en engelsk doktor. Den första rännilen med utländska turister började komma till Spanien när doktorn med sin familj reste ner till Spanien med sin husvagn. En lokal Guardia Civil upptäckte att de campade ute vid vägen på vad som då var ett ovanligt sätt. Han greps av panik och skickade efter specialstyrkan i Barcelona för förstärkning. Det måste vara Sabater! De blev tillsagda att skjuta direkt och inte ta några risker. Den olycklige doktorn och hans familj mördades av Guardia Civil, som när de upptäckte sitt misstag påstod att illdådet måste ha utförts av den ökände Sabater. Det var ingenting mot en del av de vilda anklagelser som gjordes mot Sabater, men det här var ett han tog särskilt illa vid sig av. Doktorn och hans familj var judisk, och Sabater hade räddat dussintals judar genom att eskortera dem över Pyrenéerna, räddat deras liv och riskerat sitt eget. Då han knappast kunde stämma för förtal for han till samhället och sprängde in framsidan på Guardia Civils kaserner.

Min enhet kallade sig för Talliongruppen. Detta namn – som polisen och pressen ändrade till ‘Tallionligan’ – var nästan synonymt med efterkrigsmotståndet. Vi tillverkade vapen och dokument för rörelsen på hela halvön, Portugal inräknat. Var vi kriminella? Kanske. Ingen regering i världen erbjöd oss förmånerna med dess legalitet, inte ens den spanska republikens stackars pappersregering i Mexiko City. För världen var vi banditer som iscensatte rån och sprängde regeringsbyggnader i luften, mördare som bodde i fallfärdiga skjul i fattigkvarteren. Miljoner pesetas letade sig in i de där rucklen, men inte en enda kom på avvägar. Allt var till motståndsrörelsen och pengarna var lika säkra som på banken. Säkrare. Ifall de hade satts in på banken i fackföreningens namn skulle falangisterna ha beslagtagit dem.

När motståndsgrupperna inledde sin verksamhet hade de, liksom alla andra, inte en peseta i kassan. Antonio Lopez, som var den konfederala delegaten för Rioja och Navarre, och en av modigaste män jag mött, började med taktiken om tvångsbidrag från industrialister. Han hade en portfölj över arbetsköpare vars fabriker hade kollektiviserats under den revolutionära perioden i början av inbördeskriget. Nu, under den nya regimen, hade arbetsköparna tagit tillbaka sina fabriker igen.

Lopez hade för vana att besöka den verkställande direktören med en begäran om att de skulle betala kompensation till den konfederala rörelsen som erkännande för det sätt arbetarna sett efter fabrikerna under deras frånvaro; och i vissa fall hade värdet fabrikerna under arbetarstyret tredubblats och fyrdubblats. Var arbetarna gällde så hade de inte bara förlorat allt; de hade ingen fackförening som såg efter deras intressen. Säkert ville direktören bidra till en god sak? Många av dem gjorde det, ganska beredvilligt, kanske för att det var sent på natten i deras privatbostäder och Lopez hade kommit beväpnad.

Vid ett tillfälle övertalade han mig att följa med till en doktors kontor, som låg en trappa upp ovanför poliskommissariatet. Doktorn hade lyckats komma över ett stort antal egendomar vars ägare flytt från Franco, samt att bli återinsatt som verkställande direktör för sitt eget företag. Lopez bad honom om motsvarande £5,000 och sa förbindligt att det skulle gå bra med en check, då han visste att doktorn inte skulle bry sig om att gå till polisen med tanke på sättet han kommit över sitt aktieinnehav.

Doktorn, en stor, imponerande man, reste sig över den satte Lopez och skrek ursinnigt och hotade att plocka upp telefonen och få hit polisen på direkten. Lopez tog fram sin revolver. ‘Nu är priset £10,000 och det måste vara i kontanter’, sa han. ‘Du har visat att du inte kan litas på!’

Doktorn var så skräckslagen att han gav med sig. Men han insisterade på att han inte hade så mycket kontanter i lokalen. Icke desto mindre lyckades han skrapa ihop £7,000.

‘Här har du kvittot’, sa Lopez, lugnt ignorerande de mordiska blickarna. ‘Ta väl vara på det. Det kommer att vara till nytta en dag för att visa att du har bidragit till vår kassa när vi behövde det.’

Vi gick långsamt nerför trapporna och ut på gatan. Vi hade ingen bil, men Lopez insisterade på att vi skulle gå långsamt förbi polisen för att inte väcka uppmärksamhet. Jag måste medge att jag var lika skräckslagen som doktorn hade varit. Men han ringde inte polisen, precis som Lopez var säker på att han inte skulle göra.

Ibland, under beslagtagandet av en avlöningslista, kunde Lopez hålla tal för lönekontoristerna och förklara att de på inga villkor skulle lämna över sina egna pengar, utan bara arbetsköparens. Han förklarade artigt rånarnas motiv, tydligen utan att begripa att de stackars satarna darrade av skräck för att polisen skulle komma och att de skulle hamna i en eldstrid.

Personligen deltog jag inte på några andra av Lopez räder. Min specialitet var förfalskningar. Den enda gången jag engagerade mig i ett bankrån var i det mot Baco de Vizcaya. Det var ett misslyckat sådant. Vi hade tagit en taxi utanför stan och beordrat chauffören att ge sig av. Det här var aktionsgruppernas vanliga förfarande och chansen fanns att han skulle informera polisen. Men detta hände knappast aldrig. Vid det här tillfället envisades chauffören att han hade en gammal taxi och att den skulle vara oduglig som flyktbil. Innan vi kom till banken visade sig kopplingen vara trasig. Vi tvingades överge projektet. Jag inbjöds aldrig mer till en sådan expedition, men jag användes ofta för information av de som kom över gränsen. Jag brukade undersöka terrängen och kan skryta med att vid varje tillfälle som jag lämnade information var det framgångsrikt. Vid vår rättegång anklagades vår grupp för att ha tagit sammanlagt 17 miljoner pesetas, och min del slogs fast till 275,000 pesetas. Detta var i underkant. Grupperna tog mycket mer än den summan, särskilt om man inräknar tvångsbidrag, men det är tveksamt om dessa någonsin rapporterades till polisen. Vad mig anbelangar så hade jag tagit mycket mer än så ur potten, för min tryckpress var dyr att driva. Vi hade massor av falska pass och tillstånd att utfärda samt utgivningen av en tidning.

Sammanlagt bestod den anarkistiska rörelsen motståndsnätverk av fem grupper. Vår, Talliongruppen, var belägen i Barcelona. De fyra andra kom från andra sidan gränsen. Det fanns gruppen ‘Los Manos’ som hade kommit till Barcelona och opererade från stadens förorter och i den hade Jorge Pons ingått och Jaime Albana anslutit sig till. Det fanns gruppen som organiserats av José Sabater (El Pépé); den som leddes av Piña och hade varit verksam under hela 2:a världskriget; och den som organiserades av Culebra och inräknade den yngste av Sabaterbröderna, Manuel.

José Culebra planerade att invadera Katalonien i september 1949 och som guide över Pyrenéerna tog han en gammal veteran på gränsräder, känd som Cara Quemada (Bränt Ansikte). Han hade tagit in den unge Sabater i sin grupp, fastän alla hade varnat honom för att han var för ung för att delta i en sådan expedition. Han familj var emot det, och hade varnat honom för att endast effekten av hans namn skulle innebära att alla andra skulle skjutas direkt ifall de blev fångade. Han envisades i alla fall med att fara. När de var i trakten av en liten by vid namn Moya insisterade Sabaterpojken på att han behövde nya skor, då hans var utslitna. Han sa att han skulle gå in i byn och köpa dem. Det var en dumdristig sak att göra men han vägrade att medge att exilen skulle ha gjort honom det minsta förändrad från hans eget folk i byn.

Av någon orsak bedömde Guardia Civil honom omedelbart som misstänkt och arresterade honom. Antingen för att han gav efter för tortyr eller för att han hade kartan över rutten på sig – vi kommer aldrig att få veta vilket – så hittade de gruppen där den väntade på honom på vetefältet. Gruppen togs med överraskning men öppnade eld. En italiensk kamrat i gruppen föll död ner under skottväxlingen. De andra sprang iväg över fälten. Alla utom Cara Quemada, som var sårad, tog sig till Barcelona där de arresterades i ett stort polissvep.

Cara Quemada lyckades nå en bondgård som gerillakrigarna kände som vänskaplig. Gårdsförvaltaren och hans svärson var sympatisörer till vår rörelse och brukade alltid ge husrum i ladan. Men Guardia Civil hade hunnit dit först. När han ropade på bonden att släppa in honom besvarades han med skur kulor, men han klarade i alla fall av att undkomma och lyckades ta sig tillbaka till Frankrike. Han fortsatte att ansätta gränsvakterna i flera år till och fortsatte under många år att vara en nyckelfigur för de som kämpade vidare i bergen. Bonden och hans svärson fördes ut och sköts.

José Facerías var en legendarisk figur i motståndsrörelsen; hans stålnerver hade gäckat polisen många gånger. Han hade bluffat sig ut ur alla lägen och myndigheterna skulle ha gett miljoner pesetas för hans infångande. Hans ljusa hår och baby face var mycket vilseledande.

Förutom hans fullständiga hängivenhet för saken så hade han en rackarhumor som bidrog till den fientlighet han betraktades med. Jag var personligen inblandad i det berömda Casita Blancarånet. Casita Blanca betraktades av vår grupp som en ‘utekväll’ för motståndsrörelsen. Motiven var varken finansiella eller politiska, utan psykologiska. Vi tyckte att det gav igen för många av de förödmjukelser som hade hopats på oss. Det var det dyraste horhuset i staden. Där, i hotellets lyxiga omgivningar, skötte de rika och mäktiga sina affaires. Vi menade att det skulle skapa skräck hos dem ifall de kände att de inte kunde vara säkra ens i deras hemliga oäkta sängar från dessa fruktansvärda människor anarkisterna; följaktligen gjorde vi en räd mot det och höll det i fyra timmar, renplockade damerna på deras juveler och herrarna på deras plånböcker. Vi samlade ihop gästerna i ett stort rum på nedre bottenvåningen. De kom, insvepta i filtar runt sin nakenhet, skakande av köld och skräck.

‘Var inte rädda’, sa vi till dem. ‘Ni står i begrepp att betala er tribut till motståndsrörelsen! Säkerligen kan ni människor inte sympatisera med de kristna dygder som förespråkas av El Caudillo!’

Räden fick ändlösa återverkningar på grund av de mäktiga politiker, affärsmän och societetsdamer som var närvarande och kände igen varandra då de samlades ihop. Bland etablissemangets besökare fanns en respektabel familjefar som var ute för natten med sin älskarinna, som upptäckte sin dygdiga tonårsdotter och hennes pojkvän med vilken hon var incheckad i ett annat rum. Där fanns också ett fashionabelt par vars bröllop dagen efter skulle bli månadens händelse, och vilka okänt för varandra hade tagit in med olika partners. Till och med en kyrkans rodnande stöttepelare var där och försökte skyla sitt ansikte såväl som sin kropp med det vita lakanet. I Spanien, där oskuld fram till äktenskapet och celibat inom kyrkan är så hyllat, skulle denna natts händelser bli föremål för societetsskvaller i flera år framåt.

Facerías hade organiserat en liknande operation i det rentav ännu lyxigare Hotel de Pedralbes och faktiskt återvänt en andra gång. Där hade han hittat en överste, en ökänd förföljare av vår rörelse, som under normala omständigheter skulle ha skjutits på fläcken. Men om det nu var för att Facerías inte kunde skjuta i kallt blod eller för att han skrattade så mycket vid tillfället, så hände det i alla fall inte. För den stackars översten visste att han var på vår ‘efterlystlista’, och genom en kombination av frustrerad passion, köld och skräck, tömde han tarmen på golvet.

Utan tvivel hade Facerías en instinkt för organisation förutom sina snabba reflexer. Han kunde ha uträttat stora saker om han fått mer stöd från en del av ‘puritanska’ elementen i den frihetliga rörelsen. Även om Facerías ofta förlorade män på sina räder in i landet, så var han alltid den förste som stack fram hakan. Han förebråddes för sina ‘ansvarslösa’ aktioner och i sådana ‘fåniga’ frågor som den med Hotel de Pedralbes, men de var viktiga moralhöjare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: