Okända Hjältar: Caraquemada (Bränt Ansikte)

Okända Hjältar: Caraquemada (Bränt Ansikte)
av Miguel Garcia

Från BLACK FLAG – organ of the Anarchist Black Cross.
Vol IV, Nr. 6, JAN/FEB 1976.
översatt 2004

Francos engelska dödsrunetecknare har brett ut sig om hur han ”lurat” Hitler undan att stödja honom, hur Hitler sagt att han skulle hellre gå till tandläkaren än att ha ett sådant samtal till. Men varför använde Hitler inte bara våld som med andra europeiska länder som inte var villiga att hjälpa honom till det yttersta!

Franco var tvungen att ha att göra med folk bland vilka dessa ”okända hjältar” är en viktig del. Han vågade bara skicka frivilliga. Han kunde inte förlita sig på att hans undersåtar förhöll sig besegrade; inte heller vågade Hitler uppväcka halvön. Det var problemet. Då och då sprängdes tåg lastade med ammunition på den katalanska rälsen. ”Specialisten” på explosioner av det här slaget var Ramon Capdevila.

Ramon Capdevila – mer känd som ”Caraquemada” (Bränt Ansikte) ett av hans många smeknamn – var medlem i CNT-Berga. I den pyrenéiska regionen, som han kände så väl, skulle han komma att bli nästan legendarisk. Under inbördeskriget var han i en CNT-bataljon, senare skulle han bli kommissarie efter militariserandet av armén. Liksom el Catala, kände han motsättningen mycket skarpt. Efteråt for han till Frankrike för att undkomma gripande, och han startade en motståndsgrupp tillsammans med Massana. Massana (en av de få av de överlevande från det direkta efterkrigsmotståndet) har sagt att han ska skriva sin egen biografi. Det skulle vara synd om han inte gör det; han måste sammanlänkas med Sabate och Facerias som en av epokens hårdaste kämpar.

Caraquemada, Massana och Tallaventras (ung. Buksnittad) organiserade regelbundna räder i Pyrenéerna. Ramon var dock ovärderlig som guide över Pyrenéerna, och mycket efterfrågad till att smuggla folk över gränsen. Sanningen att säga var det något av en sport för honom – han gillade att mäta sin stora styrka mot bergen, och verkade inte begripa att andra människor blev utmattade på vägen. Själv skulle han inte ha stannat för att vila mellan Perpignan och Barcelona! Men han var tolerant mot de som ville vila varje timme – fast alltid otålig att fortsätta. Han var tillgivet, fast ironiskt, kallad ”Pasos Largos” (Långa Steg) av många veteraner från Motståndet pga hans långa kliv.

Under kriget kom många judar, liksom allierade soldater, på rymmen undan nazisterna, ut ur Europa genom den bakdörren, och Ramon var en av de mest eftersökta guiderna. Detta var en stor förlägenhet för Francoregimen i och med att de inte kunde skicka tillbaka de här människorna (senare tog de åt sig hela ära för ”det spanska folkets” räkning) fast de gjorde sitt bästa för att hålla dem borta – men lönlöst. De välbeställda betalade för guidens tjänster; soldaterna betalades för av brittiska underrättelsetjänsten; arbetare, de fattiga, och motståndskämpar for gratis. (Andra flydde efter kriget undan Franco åt andra hållet).

”Pasos Largos” tog sin last hela vägen över Pyrenéerna så långt som till Barcelona. Men han for aldrig in i Barcelona. ”Här är er slutstation”, sa han när de närmade sig ljusen från staden. ”Adjö”.

Till skillnad från andra, Franquesas till exempel, som for in i staden för att hjälpa till att organisera grupperna, höll han sig undan. Han var en ensamvarg. Han kunde inte gå med på att bli ledare, inte heller att ledas, men stod alltid till den anarkistiska motståndsrörelsen tjänst.

I ett gammalt kloster som vår rörelse använde som en bas för att fara in i Spanien (efter kriget) låg han och tryckte i väntan på att föra in en gerillagrupp, levde i veckor på fryst potatis och vilda svampar, hellre än att riskera att fångas genom att handla i byn. Med en halv gubbe sprängdeg brukade han spränga två elstolpar och få tågen att stå stilla.

T o m när han fastnade i ett bakhåll av Guardia Civil, hans följeslagare dödad och själv sårad i munnen, fortsatte han mer än hundra engelska mil till gränsen över snön i de höga Pyrenéerna … inte för intet talade guerillakrigarna som kom till Barcelona om djärvheten hos ”snömannen” som tog dem så långt som, men aldrig in i, staden.

Liksom många andra föll slutligen Ramon Capdevila i ett bakhåll av Guardia Civil. Han kunde inte leva under fascism. Han var en som var typisk för anarkismen i Katalonien, mot vilken Hitler föredrog ”tandvärk” och Franco skulle ha föredragit kopporna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: