OKÄNDA HJÄLTAR: Cesar Saborit Carrelero

OKÄNDA HJÄLTAR: Cesar Saborit Carrelero
av Miguel Garcia

Övers. 2004
Medan jag fortfarande väntade på rättegång 1951 och förväntade mig dödsstraffet, kom nyheten till fängelset att Cesar Saborit Carrelero hade hamnat i bakhåll av en polisagent och skjutits i ryggen när han steg av bussen i Santa Coloma. Det var den 19 juli 1951 – bara femton år efter vår stora seger i Barcelona.

Det kändes som om världen rasat samman. Han var inte bara en av de tuffaste kämparna i motståndsrörelsen. Han var vårt sista hopp. Vi var säkra på att han skulle försöka få oss loss ur fällan, som han hade försökt med sin bäste vän Perez Pedrero (el Tragapanes). I det hade han misslyckats bara för att när “el Tragapanes” fördes till domstolen var han omringad av kedjor av beväpnade poliser som om det var en militär aktion. Annars skulle ingenting ha varit för djärvt för honom att försöka.

Fastän han aldrig gick med i någon grupp kunde alla räkna med honom för riktig aktion – han stod troligen närmast den militanta gruppen Los Maños, som höll igång aktioner i Katalonien under många år. 1947 blev han sekreterare för Kommittén för Barcelonas Försvar (bildad av “el Quico”) som slogs mot fruktansvärda odds för att dämpa grymheten i den fascistiska terrorn.

Cesar Saborit var född 1915 i en familj som liksom alla katalanska vävare var medlemmar i CNT och var från pojkåren hängiven den frihetliga saken. 1935 utsattes den anarkistiska rörelsen för kraftig repression från den katalanska autonomistiska regeringen (som nu framställs av media som nästan frihetlig själv!) och Frihetlig Ungdom beslutade sig för att statuera exempel med de två gangsterbröderna Badia, varav en var polischef. Han dödades. I den efterföljande vågen av gripanden hittades en vapendepå hemma hos Cesar men han höll sig undan tills inbördeskriget då han kom fram ur gömstället och anslöt sig till Durrutis kolonn på Aragonienfronten.

När kriget var över kunde han, liksom många av oss, inte acceptera Hitlers seger över arbetarklassen. Men han kunde inte leva i Frankrike, där han förtvivlade. Barcelona var för honom, liksom för många andra, en magnet. Det var vår stad som ingen annan. Dess industri hade drivits av oss; över dess byggnader hade vajade våra färger; vi hade försvarat det i namn av vår idé. Cesars hat mot fascisterna var särskilt riktat mot parasiterna som blomstrade på Arméns seger, som inte kom struttande i uniform själva men profiterade på misären. Lånehajarna med sina förgreningar hos både polisen och brottsligheten frossade på vävarna som var nere på svältlöner och rasade ner i skuldsatthetens avgrund.

Cesar var inte vävare, men hans föräldrar var det. Han hade bra lön som tegelslagare och tjänade alltid tillräckligt för att hålla sig själv, hans compañera Magdalena och deras son (född 1942). Men i försvar av vävarna och för att hålla igång motståndsrörelsen, trappade han upp aktioner mot lånehajarna och tvingade till sig bidrag av dem till CNT. Det måste erkännas att dessa hade ett dubbelt syfte: att samla in pengar och att rensa ut dem. De gav ingen nåd – de fick ingen av honom. Samtidigt var han den sortens man som fastän hård som stål aldrig märktes i en folksamling. Det fanns ingenting uppblåst hos honom.

Jag minns några kamrater som kom över Pyrenéerna och eskorterade in en grupp, det var vad de gjorde, fraktade en del ut undan Franco och andra in undan Hitler . . . (vilken värld!) ibland var det välbeställda judar som betalade bra, eller brittiska flygare (betalda för av konsuln, ur hans hemliga fonder). Men det här var ett gäng judiska och socialistiska motståndsarbetare som vi inte tog betalt av. “En dålig affär”, sa jag skämtsamt. “Nu måste vi ordna pengar för att försörja dem!” Omedelbart gick Cesar Saborit ut och rånade en av de fascistiska ockrarna, sköt honom och tog hans byte. Han lämnade över pengarna och sa lakoniskt, “Det var för tidigt på dagen för att vara mycket . . . men jag brände i alla fall hans kassaböcker.”

Med en man med så snabba reflexer vågade polisen inte närma sig honom direkt. Han sågs på en buss på väg för att träffa sin bror, som bodde öppet i utkanten av Barcelona, Santa Coloma. Det verkar ofattbart att han skulle ha varit slarvig nog att fara till det distriktet, men i motståndsarbete är ett misstag tillräckligt. Agenten följde honom ut ur bussen och sköt honom i ryggen.

Många av de “respektabla” frihetliga i Toulouse gav Facerias skulden för att ha lett Cesar Saborit i trubbel. Jag kan gå god för att detta är felaktigt, den vanliga formeln att angripa den levande militanten och prisa den döde, ibland med modlöst prisande som är ännu mer fördömande. Saborit var ingen som ledde eller blev ledd. Men i alla fall så måste han ha lockat Facerías mer än en gång att åter ta sig in i Spanien.

Det skulle ha förvånat Saborit att kallas en av den spanska motståndsrörelsens “okända hjältar”. Det var inte så han såg sig själv. Det han inte kunde utstå var grymheten hos erövrarna och framförallt deras uselhet och rovgirighet.

Han var långt ifrån ovanlig. Ska vi tro på att folk som han kommer att godta en annan diktatur i Francos ställe?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: