Cafiero: Aktion

Aktion
av Carlo Cafiero

(”L’Action”, Le Révolté, 25 dec. 1880. Brukar felaktigt tillskrivas Peter Krapotkin. Översatt från Raven nr. 6, okt. 1986.)

Det finns ingen anledning för intellektuella att rycka på axlarna så mycket, som om de var tvungna att bära hela världens börda: det var inte de som uppfann revolutionsidén. Det var det förtryckta folket som genom sina ofta omedvetna försök att skaka av sig sina förtryckares ok drog intellektuellas uppmärksamhet till samhällsmoral, – och det var först senare som några sällsynta tänkare lyckades finna denna itillräcklig och ännu senare som andra var överens om att finna den fullständigt falsk.

Ja, det är blodet spillt av folket som till slut formar idéer i intellektuellas huvud. ’Ideal kommer ur handlingar och inte tvärtom’, sa Carlo Pisacane i sitt politiska testamente, och han hade rätt. Det är folket som gör framsteg likväl som revolution: de konstruktiva och destruktiva aspekterna av samma process. Det är folket som offras varenda dag för att upprätthålla världsproduktionen och det är samma folk igen som med sitt blod föder facklan som lyser upp mänsklighetens öde.

När en tänkare som noggrant studerat boken om människosläktets lidanden definierar formeln hos en folklig strävan – början konservativa och reaktionära av alla slag världen över skrika allt de kan: ’Det är skandal!’

Ja, det är en skandal; och vi behöver skandaler; för det är genom skandalens kraft som den revolutionära idén banar väg. Vilken skandal det blev när Proudhon utropade: ’Egendom är stöld!’ Men idag finns det ingen människa med förstånd eller känsla som inte anser att kapitalisten är den värsta uslingen av tjuvar; mer än så – den enda verkliga tjuven. Beväpnad med det mest fruktansvärda tortyrredskap, hungern, plågar han sitt offer, inte en stund utan i en livstid: han plågar inte bara sitt offer, utan också mannens hustru och barn har han i sin makt. Tjuven riskerar sin frihet och ofta sitt liv, men kapitalisten, den verklige tjuven, riskerar ingenting och när han stjäl tar han inte bara en del utan hela arbetarens välstånd.

* * *
Men det är inte nog att finna en teoretisk formel. Precis som handlingen gav upphov till den revolutionära idén, så är det handlingen åter som måste sätta den i praktiken.

På Internationalens första kongress var det bara några få arbetare i det franska proletariatet som accepterade idén om kollektiv egendom. De behövde det ljus som Kommunens gnista kastade över hela världen för att få liv och sprida den revolutionära idén, och föra oss till Haagkongressen som genom rösterna från 48 representanter för de franska arbetarna igenkände fri kommunism som målet. Och ändå minns vi ännu att vissa auktoritära dogmatiker, fulla av allvar och klokhet, upprepade för bara några år sedan att Kommunen hade hindrat den socialistiska rörelsen genom att leda till de mest katastrofala reaktioner. Fakta har visat sundheten i åsikterna hos dessa ’vetenskapliga socialister’ (de flesta av dem vet ingenting om vetenskap) som bland socialisterna försökt sprida den välkända ’resultatens politik’.

Så det är aktion som behövs, aktion och åter aktion. När vi går till aktion arbetar vi på samma gång för teori och för praktik, för det är aktion som ger upphov till idéer, och som också är ansvarigt för att sprida dem över världen.

***
Men vilken sorts aktion ska vi ta till?

Ska vi gå in i eller sända andra för vår räkning till parlamentet, eller rentav till kommunfullmäktige?

Nej, tusen gånger Nej! Vi har ingenting att skaffa med bourgeoisiens intriger, ifall vi inte vill delta i deras förtryck. ’Att gå in i parlamentet är att underhandla; och att underhandla är att sluta fred’, sa en tysk f d revolutionär, som underhandlat åtskilligt efter det.

Vår aktion måste vara permanent revolt, i ord, i skrift, med dolk, med gevär, med dynamit, ibland rentav med röstsedel då det handlar om att rösta på en ovalbar kandidat som Blanqui eller Trinquet. Vi är konsekventa och vi ska använda varenda vapen som går att använda för revolt. Ingenting är fel för oss som inte är legalt.

***
’Men när ska vi gå till aktion och sätta igång vårt anfall?’ frågar vänner oss ibland. ’Borde vi inte vänta tills våra styrkor är organiserade? Att anfalla innan man är redo är att avslöja sig och riskera nederlag.’

Vänner, om vi ska fortsätta vänta tills vi är starka nog innan vi anfaller – kommer vi aldrig att anfalla och blir som den gode mannen som svor att han inte skulle gå ut i havet förrän han lärt sig simma. Det är just revolutionär aktion som utvecklar vår styrka, precis som träning utvecklar vår muskelstyrka. Det är sant att våra slag från början inte kommer att bli dödliga sådana; kanske kommer vi till och med att få de allvarliga och kloka socialisterna att skratta, men vi kan alltid svara: ’Ni skrattar åt oss för att ni är lika korkade som de som skrattar åt ett barn som ramlar när det lär sig att gå. Roar det er att kalla oss barn? Nåväl då, vi är barn, för utvecklandet av vår styrka är ännu i sin barndom. Men genom att träna på att gå visar vi att vi försöker bli män, dvs fulländade organismer, friska och starka, förmögna att göra en revolution, inte klottrande redaktörer, åldrade i förtid, ständigt tuggande en vetenskap som de aldrig kan smälta, och alltid förberedande i oändlig rymd och tid en revolution som försvunnit upp i det blå.’

***
Hur ska vi börja vår aktion?

Titta bara efter en möjlighet och den kommer snart att visa sig. Överallt där en revolt går att känna eller där en strid kan höras, det är där vi måste vara. Vänta inte på att delta i en rörelse som dyker upp med stämpeln officiell socialism på sig. Varje folklig rörelse bär redan med sig fröna till den revolutionära socialismen: vi måste delta i den för att garantera dess tillväxt. Ett klart och exakt revolutionsideal formuleras endast av en mycket liten minoritet, och ifall vi väntar på att delta i en rörelse som visar sig exakt som vi föreställt oss den i våra sinnen – kommer vi att få vänta förevigt. Imitera inte dogmatikerna som frågar efter formeln före allt annat: folket bär den levande revolutionen i sina hjärtan, och vi måste slåss och dö med dem.

Och när anhängarna till legal eller parlamentarisk aktion kommer och kritiserar oss för att inte ha något att göra med folket när de röstar, ska vi svara dem: ’Givetvis, vi vägrar att ha något att föra med folket när de är nere på knä inför sin gud, sin kung, eller sin herre; men vi ska alltid vara med dem när de står upprätt mot sina mäktiga fiender. För oss är avhållande från röstning inte avhållande från revolution; vår vägran att delta i någon parlamentarisk, legal eller reaktionär aktion är måttet på vär hängivenhet för en våldsam och anarkistisk revolution, för slöddrets och de fattigas revolution.’

Förhöret med Emile Henry

Förhöret med Emile Henry

Källa: Jean Maitron, Ravachol et les anarchistes. Paris, Julliard, 1964;
Översatt från marxists.org.

DOMSTOLSFÖRHÖR MED EMILE HENRY

FRÅGA: Den 12 februari gick du in på Café Terminus.

SVAR: Ja, klockan åtta.

F: Din bomb hade du i byxbältet.

S: Nej, i min överrocksficka.

F: Varför gick du till Cafe Terminus?

S: Jag gick först till Bignon, Café de la Paix och Americain men det var inte tillräckligt med folk. Så jag gick till Terminus och väntade.

F: Där fanns en orkester. Hur länge väntade du?

S: En timme.

F: Varför?

S: Så att det skulle bli mer folk.

F: Och sedan?

S: Det vet du mycket väl.

F: Jag frågar dig.

S: Jag kastade min cigarr! Jag tände stubinen och tog sedan bomben i handen och gick och på vägen ut kastade jag bomben från dörröppningen.

F: Du föraktar mänskligt liv.

S: Nej, bourgeoisiens liv.

F: Du gjorde allt du kunde för att rädda ditt eget.

S: Ja, så att jag kunde göra om det. Jag räknade med att lämna kafét, stänga dörren, skaffa en biljett till Saint-Lazarestationen, komma undan och sätta igång igen nästa dag.

F: När du gick mötte du en kypare. Sedan grep en viss Etienne dig och sa: “Jag har dig, ditt kräk!” Du svarade: “Inte än.” Vad gjorde du sedan?

S: Jag sköt mot honom.

F: Han föll. Vad sa du då?

S: Att han hade tur att jag inte hade en bättre revolver.

F: Sedan greps du av en barberare. Vad gjorde du?

S: Jag sköt honom med revolvern.

F; Han träffades och har inte återhämtat sig. Agent Poisson följde efter dig.

S: Vid det här läget stannade jag, eftersom en folkmassa höll på att samlas. Jag väntade på agent Poisson och avlossade tre skott mot honom med min revolver.

F: Du blev sedan arresterad och polismännen hade det besvärligt att skydda dig från folkmassans vrede.

S: Som inte visste vad jag gjort.

F: Du hade speciella kulor på dig. Varför?

S: För att orsaka större skada.

F: Och en dolk som hade ett preparat på.

S: Jag hade förgiftat bladet för att hugga en anarkistisk informatör.

F: Du hade för avsikt att hugga agenten med det vapnet?

S: Självklart.

F: Du hade suttit vid ett bord nära dörren och hade kastat tingesten framför dig. Varför träffade du inte fler människor med den explosionen då du hade siktat mot orkestern?

S: Jag kastade bomben för högt. Den träffade en lampa och for ur kurs.

F: En dov explosion hördes och kafét blev totalförstört: bord stolar, snickerier krossades. Det var många sårade: tjugo. En av dem, M. Borde har sedan dess dött. Hans ben var täckt av sår. En annan, M. Van Herreweghen, fick fyrtio sår. Där fanns kvinnor: Mme Kingsbourg, som fortfarande lider av sina skador, många andra som du ska får höra om. Och dessa kvinnor var så skrämda att de gömde sig och sina sår. Du sa att ju fler borgare som dör desto bättre.

S: Det är precis vad jag anser.

F: Först sa du att du hette Breton. Lite senare avslöjade du dig och sa att ditt namn är Emile Henry och du förklarade hur du hade tillverkat tingesten. Hur gjordes den?

A: Det var en liten plåtburk med en detonator och en stubin.

F: Du sa att du varit relativt framgångslös. Vad betyder det?

S: Jag ville döda fler, men burken var inte korrekt tillsluten.

F: Du hade lagt projektiler i den.

S: Jag hade lagt 120 hagel i den.

F: Vaillant, som sa att han ville skada och inte döda, hade lagt i nubb och inte hagel.

S: Jag, jag ville döda och inte skada.

F: Din adress var inte känd.

S: Jag har sagt att jag inte hade någon adress i Paris, jag förklarade att jag hade anlänt från Marseille eller Peking.

F: Kort efteråt plundrades ett rum i Villa Faucheur. Poliskommissarien hittar sprängmedel och inser att detta är ditt hem.

S: Jag vet inte vem som plundrade mitt hem.

F: Du blev varnad om att din adress hade upptäckts och i det läget deklarerade du att mängder av sprängmedel måste ha hittats i ditt hem.

S: Jag hade tillräckligt för att göra tio till femton bomber.

F: (Till juryn) Ni känner till brottet och den anklagade som just cyniskt har erkänt sitt brott.

S: Det är inte cynism, det är övertygelse.

F: Ville du döda kyparen Etienne?

S: Jag ville döda alla dem som ställde sig i min flyktväg.

F: Ville du döda agenten Poisson?

S: Självklart. Hans sabel var höjd och han skulle ha dödat mig.

F: Ville du döda människorna på Café Terminus?

S: Självklart, så många som möjligt.

F: Ville du förstöra byggnaden?

S: Åh, jag kunde inte bry mig mindre!

Domaren till juryn: Detta bör räcka för att fastslå skulden hos den anklagade. Men oavsett brottet avviker aldrig rättvisan – och detta är vår ära – från de vanliga reglerna. Vi måste undersöka alla detaljer och stanna till vid en annan handling som den anklagade förebrås för.

F: Din far bodde vid Brevannes, sedan for han till Spanien, deltog i Pariskommunen, och din mor blev änka med tre barn. Du fick ett stipendium till Ecole J-B Say, vid sjutton års ålder kvalificerade du dig till inträde vid Ecole Polythechnique. Du fortsatte inte.

S: För att inte bli soldat och tvingas skjuta på de nödställda, som vid Fourmies.

F: Du hittade job hos en byggare, M. Bordenave, din släkting. Hur mycket tjänade du?

S: I Venedig tjänade jag 100F i månaden.

F: Varför slutade du?

S: Av skäl som inte spelar någon roll här.

F: Du sa att han ville tvinga dig att föra hemlig övervakning, vilket upprörde dig. När M. Bordenave utfrågades protesterade han.

S: Han sa att det blivit ett missförstånd.

F: Du hittade sedan ett annat jobb.

S: Jag genomled tre månaders fattigdom innan det!

F: I vilket fall hade du snart en plats.

S: En rätt medioker sådan: 100 till 120 F i månaden.

F: I det här läget kom du under inflytande av en av dina bröder. Ett kort tag senare blev du arresterad efter ett möte för att hedra Ravachol, och din chef hittade anarkistiska verk i ditt skåp, mest anmärkningsvärt en översättning från en italiensk tidning om hur man tillverkar nitroglycerin och i vilken vi läser: “Leve stölden, leve dynamiten!” Vi kan där se de regler du praktiserade vid attacken på Rue des Bons-Enfants. Så sedan sparkade din chef dig.

S: Jag fick sparken när dessa skrifter hittades.

F: Du sökte arbete hos en urmakare. Sedan anställdes du av l’En dehors, redigerad av Matha, som dömdes år 1892 – det år du kom till tidningen – för uppvigling till olydnad bland soldater. Du vägrade att bli soldat.

S: Jag hade redan fullgjort tre år i en skolbataljon och det var allt jag kunde göra som soldat.

F: Du undvek kallelsen till militärtjänst och din mor tog avstånd från dig.

S: Hon fruktade att jag skulle förvisas utomlands.

F: På rekommendation av Ortiz, en inbrottstjuv, började du arbeta hos M. Dupuis.

S: Jag vet inte vad Ortiz har gjort sedan jag kände honom.

F: M. Dupuis hade höjt din lön.

S: Jag kände honom stor tillgivenhet.

F: Skulle du vilja upprepa inför juryn den bekännelse du gjorde under förhöret? Jag skulle väldigt gärna vilja att det är du som talar.

S: Självklart. Imorgon ska jag lämna motiven för min handling. Societé des Carmaux är representerat i Paris av sin administration. Efter strejken köpte jag en plåtburk. Jag hade dynamit, en tändhatt, stubin.

(Förhöret fortsätter. Den anklagade vägrar att säga vad han gjorde under 1893. Under en besvärlig period i förhöret ropar domaren:)

F: Akta dig för din tystnad!

S: Jag bryr mig inte. Jag behöver inte akta mig för min tystnad. Jag vet mycket väl att jag kommer att dömas till döden.

F: Hör nu; jag tror att det finns en bekännelse som skulle skada din stolthet. Vaillant medgav att han hade mottagit 100 F från en inbrottstjuv. Du vill inte inse att du racket ut handen för att ta mot pengar från en stöld, den hand vi idag ser täckt av blod.

S: Mina händer är täckta av blod, precis som din domarskrud! Hur som helst behöver jag inte svara dig.

F: Du är anklagad och det är min plikt att förhöra dig.

S: Jag erkänner inte din rättvisa.

F: Du erkänner inte rättvisa. Tyvärr för dig så är du i dess händer, och juryn kommer att notera detta.

S: Jag vet!

(Domaren): Sitt ner.

Wenceslao Giménez Orive

Wenceslao Giménez Orive
av Miguel Iñiguez

Född i Gijón 1921, dödad i Barcelona 1950.

Känd som Gimeno och som Wences. Han var en ledande medlem i de aktionsgrupper som opererade i frankistiska Spanien. Efter att ha flyttat till Zaragoza som barn arresterades han vid flera tillfällen före 1946, det år då han tycks ha kontaktat Zubizarreta och utvecklat ett intresse för anarkism och kampen mot Franco. 1947 representerade han Aragonien på CNT-regionernas nationalplenum i Madrid i juli. Han tillbringade en del tid med landsbygdsgerillorna tills han, desillusionerad över deras ineffektivitet, gav sig av till Frankrike (arbetade som montör i Paris och Lyon). Följande år inledde han ett samarbete med Facerías och sedan med en egen grupp (Los Maños). Opererade i Barcelonacomarcan – och ryckvis i andra området, som i Madrid i ett försök att mörda Franco – kom och gick från Frankrike. I december 1949 begav han sig in i Katalonien i ett försök att få stopp på den katastrofala våg av gerillakrigare som omkom i polisens händer. Med honom for Rodolfo, Salgado, Plácido och Simón. I en sammandrabbning med polisen i Barcelona i januari 1950 sårades Wences och kan mycket väl ha tagit sitt eget liv.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com