Viktor Fedorovitj Belash

Viktor Fedorovitj Belash
också känd som Bilash, 1893-1938
av Nick Heath

En kort biografi om Viktor Belash. Ukrainsk anarkistisk kommunist, järnvägsarbetare och briljant strateg i den machnovistiska rörelsen.

Viktor Belash var född 1893 i byn Novospasovka (ukrainska formen är Novospasivka) i södra Ukraina. Novospasovka var också hem för andra anarkister som senare deltog i den machnovistiska rörelsen som Vassili Kurilenko och Vdovichenko. Han fick grundskoleutbildning och arbetade som järnvägstekniker. Han var redan anarkistisk kommunist år 1908 vid femton års ålder. Han kom sent 1918/tidigt 1919 till Gulyai Polye för att ansluta sig till Machno. Här fick Belash i konsultation med Machno och andra partisaner uppgiften att organisera en kongress för militär reorganisering. Han valdes till stabschef för machnovisterna den 3 januari på en kongress i Pologi med över fyrtio delegater. Belash var skarpt medveten om behovet av bättre militär organisation. Vitgeneralen Denikins trupper mördade hans far, hans farfar och hans två bröder och brände ner all deras egendom som hämnd för Viktors involvering med machnovisterna, enligt Arsjinov, fast Skirda hävdar att det var österrikiska trupper som mördade hans far, farfar och kusin. Som Arsjinov säger: “Han var medlem av det Revolutionära Upprörsrådet och var en skicklig militärstrateg. Han utarbetade alla planer rörande truppförlyttningar och antog ansvaret för dem”.

Efter att Machno tvingades retirera över gränsen till Polen den 16 augusti 1921, som resultat av många skador, ledde Belash operationer mot de Röda i hans frånvaro.

Han fångades av bolsjevikerna den 23 september 1921 efter att ha sårats svårt i strid vid Znamenka. Han fängslades i Kharkovfängelset där han dömdes till döden. Medan han satt i fängelse uppmuntrades han av tjekan att skriva sina memoarer, vilket han lyckades göra väldigt detaljerat med hjälp av sina militära anteckningar och sin stridsdagbok. Han fyllde tre stora skrivböcker med dessa memoarer. Utdrag ur dessa utkom i nummer 3 av Letopsis Revoliutsii (Revolutionskrönika), maj-juni 1928 med många ändringar i texten av de sovjetiska censorerna. Han släpptes av sovjetregeringen under en amnesti 1923 och förvisades till Krasnodar i Kubanregionen. Där arbetade han som mekaniker för Jägarförbundet. I december 1937, under Stalins massförföljelser, arresterades han och ställdes framför en arkebuseringspluton året efter. Han rehabiliterades postumt i april 1976 för “otillräckliga bevis”.

Hans son Alexander, en veteran från Andra Världskriget, lyckades komma över manuskriptet till sin fars verk från statsarkiv och publicerade det, tillsammans med andra tidigare okända dokument, 1993. Det har visat sig, med sina exakta detaljer, att vara en extremt värdefull källa om den machnovistiska rörelsen, om än det bör läsas med varsamhet, i vetskap om att Belash skrev i kodad form och skyddade Machno och andra partisaner som fortfarande var vid liv. Machnovisternas militära framgångar berodde till stor del på denne anarkistiske arbetares organisatoriska förmåga.

NICK HEATH
Översatt från libcom.org

Maria Silva Cruz, 1915-1936

Maria Silva Cruz, 1915-1936
av Nick Heath

En kort biografi om ikonfiguren Maria Silva Cruz, ”La Libertaria”, hjältinna från resningen i Casas Viejas, mördad av frankisterna.

Maria var född i en familj av dagsverkare och kolare i den utfattiga byn Casas Viejas i Andalucien den 20 april 1915.

Hennes far Juan Silva Gonzalez och hennes farbror Jeronimo var med i CNT. Hennes farmor högläste anarkistiska romaner för henne som ung flicka.

Antonio Cabanas Salvador – Gallinito – var medlem i Frihetlig Ungdom i Casas Viejas. Han var 27 år 1932, delvis uppväxt i Cadiz där han hade kommit i kontakt med den anarkistiska rörelsen. Han undervisade år 1932 en grupp på tio unga kvinnor i Casas Viejas om anarkismens idéer. Han gick ut med Maria. Hon fick sitt smeknamn La Libertaria på grund av sin röd-svarta sjal. Denna chockade byns Guardia Civilsergeant som beordrade henne att ta av sig den. Hon vägrade, varpå han slet av den. Detta avskräckte inte de unga kvinnorna, som inkluderade hennes syster Catalina, hennes kusin Catalina och hennes nära vän Manolita Lago. Vid slutet av året hade de organiserat en grupp som hette Amor y Armonia (Kärlek och Harmoni).

Under upproret i Casas Viejas 1933 (som finns uttrycksfullt dokumenterat i The Anarchists of Casas Viejas av Jerome Mintz) tågade hon och Manuel Lago och Gallinito med den röda och svarta fanan genom staden sjungande revolutionära sånger. Frihetlig kommunism proklamerades i byn. När Guardia Civil omringade hennes familjs hus och dödade hennes morfar, “Seisdedos” (Sex Fingrar) och satte eld på huset, sprang hon ut med kläderna och håret i lågor, med ett av sina grannars barn och ropade “Skjut inte! Det är en pojke”. Hon flydde till sin mors hus. Hon arresterades den 14 januari 1933. Hon fängslades i två veckor i Medina Sidonia. Hon arresterades igen i Medina och förflyttades sedan till Cadiz där hon blev kvar i en månad.

Det blev ett massivt offentligt ramaski över hur myndigheterna brytalt hade krossat ett uppror av dåligt beväpnade bönder och hade skjutit många av dem i kallt blod. Maria frigavs med andra anarkistiska fångar.

Hennes mor for till Cadiz och Maria följde med henne. Den anarkistiske militanten Miguel Perez Cordon började uppvakta henne och efter 2 månader for de till Madrid för att leva i ett fritt förbund (Miguel redigerade tidningen CNT där). De fick en son i början av maj 1935. Senare återvände de båda till Andalusien. I juli 1936 bodde paret i Ronda. När fascisterna ockuperade området flydde Cordon till bergen. Maria stannade hemma med sin son, som var några månader gamla. Guardia Civil arresterade henne, slet med våld hennes son ur hennes armar. Hon sköts i gryningen den augusti tillsammans med två andra.

Miguel Perez Cordon sköts av frankisterna under inbördeskrigets sista dag vid Cartagena den 5 mars 1939. Gallinito föll i strid i en anarkistisk miliskolonn.

Marias och Miguels son kämpar för att hennes hennes kvarlevor ska grävas upp och erkännas.

Nick Heath
Översatt från libcom.org

Aniela Franciszka Wolberg

Aniela Franciszka Wolberg 1907-1937
av Nick Heath

“Som bara tjugoåring offrade hon tid och pengar för sitt ideal. På den tiden var hennes kritiska sinne och verklighetssinne högt utvecklat; hennes hjärta var passionerat för massorna, för revolutionen. Hennes brinnande mål var att hjälpa bildandet av en anarkistisk rörelse i Polen; en som inte skulle vara fastlåst i grupper, men mäktig, folklig, och förmögen att materialisera våra strävanden”. Dödsruna i Man! (anarkistisk tidning i Förenta Staterna)

Aniela Wolberg var född i Czestochowa, Polen, den 14 oktober 1907 i en välbärgad judisk familj. Hon studerade på Jagiellonianuniversitetet i Krakow. 1924 fick hon kontakt med en grupp bulgariska anarkistiska studenter, bland vilka fanns Tazco Petrov som senare dog i fängelse. Hon blev en aktiv medlem i Polens Anarkistiska Federation (AFP) 1926. Hon redigerade en underjordisk anarkistisk månadstidning, Proletarien (Proletariat). Hon flyttade till Paris 1926 för att fortsätta sina studier. Här bidrog hon med artiklar och pengar till den polska anarkisttidningen Walka (Kamp) redigerad av Isaak Gurfinkiel (som under pseudonymen Valevsky var en av undertecknarna till de Frihetliga Kommunisternas Organisationsplattform). Hon studerade sedan på Montpellieruniversitet i Frankrike där hon blev civilingenjör i kemiteknik. I Frankrike knöt hon band med franska anarkistgrupper, däribland CGT-SR och med spanska anarkistgrupper. Hon återvände till Paris och arbetade som ingenjör på en bilfabrik. Hon deporterades från Frankrike till Polen på grund av sin anarkistiska verksamhet 1932. Hon blev sekreterare för AFP samma år och redigerade den underjordiska anarkisttidningen Walka Klas (Klasskamp). Hon arresterades 1934, men släpptes i brist på bevis. Dock tvingades hon med den ökande repressionen mot den anarkistiska rörelsen att avbryta sin aktivism. 1936 flyttade hon till Spanien för att hjälpa revolutionen där. Hon dog i Warsawa av komplikationer efter en operation den 11 oktober 1937.

NICK HEATH

Översatt från libcom.org

Kurt Gustav Wilckens, 1886-1923

Kurt Gustav Wilckens, 1886-1923
av Nick Heath

Kurt Gustav Wilckens, född 3 november 1886 – Tyskland; död 15 juni 1923 – Argentina.

Wilckens föddes 3 november 1886 i Bad Bramstedt i Schleswig-Holstein, nära den danska gränsen i Tyskland, en av fem söner till August Wilckens och Johanna Harms. Han var av medellängd med rött hår och ljusblå ögon, älskade naturen och hatade städer. Han började arbeta som gruvarbetare i Silesien och emigrerade 24 år gammal till Förenta Staterna där han fick arbete i Arizonagruvorna.

I Arizona blev han involverad i den revolutionära arbetarorganisationen Industrial Workers of the Worlds (i folkmun kallade wobblies) agitation.

Wilckens deltog i strejker och var talare på gruvarbetarnas massmöten. IWW organiserade framgångsrikt bland mexikaner och sydeuropéer, de lägst betalda av gruvarbetarna. Som ett resultat av den växande styrkan hos gruvarbetarna i Bisbeeområdet organiserade de lokala affärsmännen och svartfötterna Lojalitetsförbund. Tidigt den 12 juli 1916 inledde 2,000 lojalitetsförbundare en ihopdrivning av gruvarbetare. En gruvarbetare sköt i självförsvar ihjäl en lojalitetsförbundare och sköts själv. Det skedde rån, vandalism, misshandel och skändningar mot kvinnor av lojalitetsförbundarna under räderna. 1,186 män, inklusive 104 wobblies, bland dem Wilckens, packades in i boskapsvagnar och dumpades på andra sidan gränsen i New Mexicoöknen. Wilckens, vid det här laget anarkist såväl som IWW-medlem, internerades i ett läger för tyska fångar. Han rymde därifrån, greps igen och deporterades till Tyskland 1920 varifrån han avreste till Argentina och anlände dit sent i september.

Han fick han jobb som lantarbetare i Rio Negro, sedan som hamnarbetare i Buenos Aires. Han besökte anarkistiska barer och center. Den 12 maj 1921 utsattes han för en provokation av en snut som försökte få honom utvisad från Argentina. Detta misslyckades, men Kurt tillbringade fyra månader i fängelse innan han frigavs. Vid den här tiden var anarkismen stark i Argentinas arbetarklass. Efter sin frigivning från fängelse ägnade Kurt all sin energi och alla sina pengar åt sina fängslade kamrater.

I södern, i Patagonien, hade anarkisterna börjat organisera bland lantarbetarna i Santa Cruzprovinsen och bland arbetarna i köttindustrin och hamnarna. Generalstrejker utbröt regelbundet och arbetarna formerade sig i ryttarförband. Patagonien upplevde ett väpnat uppror inspirerat av anarkister. Regeringen skickade in trupperna och, påeggat av de brittiska jordägarna, ihopsamlades 1,500 arbetare, däribland många anarkister, och blev summariskt avrättade. Ledaren för repressionen, överste Hector Varela, hyllades av britterna som sjöng ”For he’s a jolly good fellow”. Reaktionen hos prostituerade på en lokal bordell var annorlunda: de skrek ”Mördare! Grisar! Vi följer inte med mördare!”, då Varelas trupper dök upp efter slakten. De fängslades för att ha förolämpat män i uniform!

Avsky

Wilkens kände avsky över morden genomförda under Varelas ledning. Han var djupt påverkad av Tolstojs pacifism, men ansåg att våld från härskarklassen måste besvaras. Den 27 januari 1923 mötte han överste Varela på gatan och kastade en bomb på honom. Varela sårades i båda benen och försökte dra sin sabel. Wilckens tömde sin coltrevolver i honom och gjorde slut på denne slaktares liv. Han arresterades av en mobb och skrek ut: ”Jag har hämnats mina bröder!” Wilckens höll fast vid att hans handling var en individuell handling, utan medbrottslingar. På sin rättegång sa han att han hade skjutit Varela så att han aldrig skulle kunna döda igen.

I fängelset började Wilckens återhämta sig från de skador han ådragit sig under mordet. Anarkister visade stor solidaritet och han besöktes ofta och fick matpaket (han var helnykterist och vegetarian). Han kunde skriva för olika publikationer, däribland några internationella anarkisttidningar. Han förklarade att han inte ”såg Varela som en obetydlig funktionär. Nej, i Patagonien var han guvernör, domare, bödel och dödgrävare. Morgondagen, vår morgondag, kommer inte att främja konflikter, brott eller lögner; den kommer att främja liv, kärlek, vetenskap; låt oss arbeta för att skynda på den dagen”.

Straffet som rekommenderades av domarna var 17 års fängelse. Men redan höll armén och högern på att konspirera. På natten den 15 juni 1923, innan domen fallit, smugglade fångvaktare in Ernesto Perez Millan. Denne unge man, en fd polissergeant från Santa Cruzprovinsen, var medlem i Patriotiska Förbundet, en reaktionär och antisemitisk organisation bildad efter generalstrejken 1919, med uppbackning av armén, kyrkan och arbetsköparna. Han hade svurit på Varelas begravning att hämnas. Han sköt Wilckens genom bröstet. Kulan gick genom en lunga men dödade honom inte omedelbart. Han dog följande morgon.

Polisen och regeringen konfiskerade hans lik, men nyheten spreds och en total generalstrejk bröt ut genom landet. Polisen besköt en massdemonstration på Oncetorget. Två arbetare sköts ihjäl, däribland den spanske anarkisten Enrique Gombas, och en polisofficer. Millan själv överlevde inte mordet länge. Myndigheterna förklarade att han var obalanserad och satte honom i säkerhet på ett mentalsjukhus. Här blev han ihjälskjuten av en jugoslavisk dvärg (!)

Vilkens hade handlat i en tid av stora sociala konflikter och klasskrig. Han var en mild och idealistisk man med stor integritet som visade enorm solidaritet. Hans avsky över massakrerandet av arbetare hade tvingat honom att handla.

Nick Heath

Översatt från libcom.org

Leo Rothziegel, 1892-1919

Leo Rothziegel, 1892-1919
av Nick Heath

Leo Rothziegel, född 5 december 1892 – Österrike; död 29 april 1919 – Ungern.

Han föddes den 5 december 1892 i en judisk arbetarklassfamilj i Österrike och blev sättare. Polisen betecknade i en dossier de hade upprättat1910 om honom som en ”anarkokommunist”. Han var väldigt aktiv i Socialistisk Arbetarungdom 1914 och tog en ledarroll i Leopoldstadsgruppen i Arbetarungdomens Association, innan han petades från sin post för ”anarkism”. Han var en aktiv medlem i Anarkistfederationen. Han var också medlem i Poale Zion. Han bröt med den gruppen på grund av dess nationalism. Han inkallades under kriget och deserterade från Militärgeografiska Institutet den 3 november 1916.

Den 15 februari 1917 arresterades han för myteri, men lyckades rymma från fängelset. Han gick under jorden för att bedriva revolutionär verksamhet. Den 30 november 1917 blev han medlem i det första hemliga arbetarrådet som hade organiserats i Wien. Han spelade en viktig roll vid strejkerna i januari 1918. Rådet bytte namn till ”Arbetar- och Soldatrådet” efter att ett antal soldater gått med. Rådet var djupt involverat i en serie viktiga strejker (Den Stora Januaristrejken) i vilka fler än 100,000 arbetare deltog. Rådet inkluderade anarkister, syndikalister och de som nu såg sig själva som ”bolsjeviker”. Han utgav ett manifest som krävde omedelbar fred och återinförande av de individuella friheter som hade dragits in. I detta manifest uppmanade han arbetare att följa den ryska revolutionens exempel och skapa arbetarråd. Efter strejkvågen jagades han av polisen som arresterade honom i april 1918. Vid den Habsburgska monarkins fall befriades han från fängelset genom massaktion. Han utgav ett nytt manifest som krävde all makt åt arbetarnas och soldaternas råd.

Den 2 november skapade han ett väpnat förband, Röda Gardet. Dock lyckades de socialdemokratiska ledarna så splittring i dess led och det kollapsade. Han hjälpte till att grunda Revolutionära Socialisterna Internationella Federation och satt i dess verkställande råd. Denna grupp inkluderade ett stort antal arbetare och vänstersocialister som hade brutit med socialdemokratin. Den fick anslutning av journalisten Egon Erwin Kisch, som blev en nära vän till Rothziegel och en ledande medlem. Rothziegel representerade federationen på det österrikiska kommunistpartiets grundningskongress i februari 1919. Rothziegel skrev också för Revolution, organ för Wienanarkisterna, som hade blivit en veckotidning under redaktion av Karl F. Kocmata från den 22 februari 1919.

På ett massmöte framför Wiens stadshus försvarade han det internationalistiska behovet att hjälpa den ungerska revolutionen. Den 2 april marscherade han med 400 frivilliga, snart anslutna av 800 beväpnade arbetare, mot Ungern. Här blev de varmt välkomnade av den ungerska arbetarklassen. Bela Kun, ledare för Ungerns Kommunistiska Parti, inkorporerade dem i Röda Armén och sände dem till fronten mot de rumänska och franska trupperna vid Debrecen.

Istället för att sprida revolutionen i Österrike blev de 1,200 frivilliga pjäser i bolsjevikernas och den tröge Bela Kuns manövrer.

Under ett anfall av de rumänska styrkorna vid Vamospercs den 29 april 1919 blev Rothziegel dödligt sårad. Kisch skrev att ”kommunisten Rothziegel har stupat på slagfältet: han blev 27 år gammal, en kompetent tryckare, autodidakt, lysande talare och lika brinnande som sitt ideal, Bakunin”.

Nick Heath

Övers. från libcom.org