Alfonso Failla, 1906-1986

Alfonso Failla, 1906-1986
av Nick Heath

En kort biografi om inspiratören till Siracusaupproret, kämpen i motståndsrörelsen och en nyckelfigur i återuppbyggandet av den italienska anarkiströrelsen efter andra världskriget, Alfonso Failla.

Alfonso Failla föddes i Siracusa, Sicilien, den 30 juli 1906. Han drogs till den anarkistiska rörelsen och var tungt inblandad i rörelsens verksamhet.

Han deltog i det väpnade motståndet mot de fascistiska patrullerna där år 1925. Med vapen i hand kämpade han och andra anarkister mot invasionen av tusentals beväpnade fascister, som innan de avseglade till kriget i Libyen skulle användas mot arbetarrörelsen. Svåra förluster drabbade fascisterna och lokalbefolkningen, med hamnarbetarna i spetsen, reste sig i uppror. Regimen tvingades avdela trupper på väg till Libyen till Neapels hamn under lång tid efter upproret.

Han internerades 1930 och frigavs inte (utom under en kort period under polisbevakning i Siracusa 1939) förrän 1943. Under 30-talet var han en av förkämparna för reorganisering av anarkiströrelsen bland fångarna.

Han förflyttades till Ventotene, på order av av den fascistiska prefekten i Siracusa den 11 juni 1940 där han lärde känna Gino Lucetti. Medan andra antifascistiska fraktioner frigavs i juli 1943 vid Mussolinis fall och installerandet av marskalk Badoglios regim blev anarkister det inte.

Många förflyttades till ett läger i Renicci d’Anghiari i Arezzo. Förhållandena där var ohyggliga, med skenavrättningar och brutalitet. De anarkistiska fångarnas motstånd var starkt och Alfonso, som redan blivit sårad av en bajonettstöt av en carabinieri (polisman), ledde en revolt och en massutbrytning.

Han anslöt sig sedan till motståndsrörelsen, var aktiv främst i Tuscana, Ligurien och Lombardiet. Han hjälpte till att befria hundratals italienska fångar som höll på att marscheras iväg till de tyska dödslägren. Han återupptog sin anarkistiska aktivitet. 1945 hjälpte han till att organisera Federazione Comunista Libertaria dell’Alta Italia (Övre Italiens Frihetligt Kommunistiska Federation) och fanns bland delegaterna på grundningskonferensen för anarkistfederationen FAI i Carrara 1945.

Han var en av redaktörerna på den anarkistiska veckotidningen Umanita Nova i Rom. Han var också mycket aktiv i det anarkosyndikalistiska USI och deltog på dess nationalkonferens i Carrara 1967 som delegat för det lokala USI. Han höll kongressens öppningstal för en stor publik och skulle delegeras till att delta på IAA:s kongresser under 70-talet. Som antimilitarist hjälpte han tillsammans med Carlo Cassola till att starta Lega per il Disarmo Unilaterale dell’Italia (Förbundet för Unilateral Avväpning av Italien).

Han var en av delegaterna på kongressen organiserad av Anarkistfederationernas International, som stördes av spontanisterna, med Daniel Cohn-Bendit i täten. Han deltog på hundratals andra konferenser och debatter och satt i många kommittéer, den sista som var i Pisa vid polismordet på Franco Serantini.

Han fick dra ner på aktiviteten i juni 1972 på grund av hälsoskäl. Han dog i Carrara i januari 1986.

NICK HEATH

Översatt från libcom.org

Buenaventura Durruti Dumange

Buenaventura Durruti Dumange
av Miguel Iñiguez

Leon 1896 – Madrid 1936.

Utan tvekan den spanska anarkismens alla tiders mest mytiska figur, t o m mer så än Salvochea och Anselmo Lorenzo, och hans tragiska död på Madridfronten under ännu oklara omständigheter kan ses ha varit en bidragande faktor till detta. Han kom från en familj kämpar som hade störtats i fördärvet p g a dess stöd för sociala krav. Efter grundskola arbetade han som mekaniker i en verkstad från 1910 och framåt; i april 1913 löste han medlemskap i UGT, den enda fackföreningen i området och han arbetade med sköljmaskiner i Asturien (i Matallana) och stack redan då ut för sin solidariska anda. Kort efter det började han på järnvägen som mekaniker och var aktivt involverad i strejken 1917 vilket resulterade i avskedande och samtidigt hans uteslutning ur UGT (som vänsterextrem) och tvingades fly till Gijón tillsammans med el Toto, efterlyst för sabotage och som desertör; i december korsade han gränsen till Frankrike och bodde på ett flertal platser (Marseille, Béziers, Toulouse, Bourdeaux, Biarritz..) I januari 1919 återvände han till Spanien, arbetade i Mieres och löste medlemskap i CNT; senare utförde han sabotageuppdrag i gruvorna i Leon tills han greps på väg till Galicien. Igenkänd som desertör skickades han till Marocko där han upptäcktes lida av bråck. Han lades in på sjukhus och rymde till Frankrike (i juni). På våren 1920 återvände han till halvön, kontaktade Buenacasa i San Sebastián (Buenacasa rådde honom att flytta till Barcelona). Han arbetade i Renteria och hjälpte effektivt till att stärka CNT och knöt kontakter med en rad hårdföra militanter (Suberviela, Ruiz, Aldabaldetrecu, Marcelino del Campo) med vilka han bildade gruppen Los Justicieros som opererade i Zaragoza och Baskien (inräknat ett misslyckat mordförsök på Alfonso XIII i San Sebastián). Tillsammans med Campos och Suberviela gav han sig av till Zaragoza och kontaktade Pina, Torres Escartín och andra och genomförde resor till Barcelona, Andalucien och Madrid i utsikt att bilda en anarkistfederation som omfattade hela halvön. Därefter kastade sig gruppen in i högtflygande företag medan den antog en mera solid form: 1922 slog han sig ihop med Ascaso och flyttade till Barcelona (Ascaso, Durruti, Torres Escartín, Campos och Suberviela) som på den tiden gick under namnet Crisolgruppen vilket senare (i oktober) ändrades till Los Solidarios och stärktes genom tillkomsten av ytterligare militanter (särskilt från Barcelonas träarbetarsyndikat), med Durruti som tog på sig att bygga upp en arsenal; för att förekomma en statskupp la de grundarbetet till en insurrektionell strejk (som skulle finansieras genom bytet från ett rån mot Banco de España i Gijón). Lite senare korsade Durruti gränsen in i Frankrike med Ascasi (de var i Paris från december 1923) och tillsammans var det avgörande för startandet av ett anarkistiskt förlag; Durruti deltog i den katastrofala Vera de Bidasoaexpeditionen och planerandet av ett attentat mot Alfonso XIII:s liv, innan han satte igång en kampanj genom Latinamerika (december 1924) från Kuba ner till Argentina, finansierade rationalistskolor och kuvade bossar genom att råna dem (ett tag i Argentina glömde de alla dessa illegala aktiviteter och drogs in i kontroversen som rådde i anarkiströrelsen i landet). I juni 1926 arresterades Durruti i Frankrike (med Jover och Ascaso) anklagad för att ha försökt mörda den spanske kungen och efter månader i fängelse utvisades han från Frankrike och slog sig så småningom ner i Belgien. Han återvände till Spanien med sina kamrater efter monarkins fall och satte igång att göra förberedelser för revolutionen; han deltog på kongressen 1931, höll oräkneliga massmöten och var insyltad upp till öronen i vartenda revolutionärt företag på den tiden och var regelbundet fängslad och förvisad; han satt i CNT:s revolutionskommitté, representerade den katalanska regionen på regionernas nationalplenum i maj 1934 och deltog på Zaragozakongressen 1936. Hans teoretiska ståndpunkt på den tiden kan sammanfattas som följer: beväpna folket och nej till förtrupper. När väl rebellerna besegrats i Barcelona i juli 1936 lämnade han miliskommittén efter meningsskiljaktigheter med Garcia Oliver och gav sig av till Aragonienfronten i ledningen för en kolonn döpt efter honom. Han stannade där tills november 1936 då han gav sig av till Madrid med delar av sin kolonn för att hjälpa till med försvaret av Madrid där han dog den 20 november 1936. Det var en massiv folklig uppslutning vid flyttandet av hans lik till Barcelona och på hans begravning där. Han var strikt talat en handlingen man (det enda han skrev var en artikel i La Voz Confederal), var enormt populär och förblir till denna dag en symbol för det bästa hos anarkister.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Fernando Tárrida del Mármol

Fernando Tárrida del Mármol
av Miguel Iñiguez

Havanna 1961 – London 1915.

Son till katalanska immigranter från Sitges, en ingenjör till yrket och lärare i matematik. Hans prestige i frihetliga kretsar har samband med Montjuichprocesserna och teorin om anarkism rätt och slätt (sin adjetivos), för vilken han var huvudrepresentanten och som godtogs av Nettlau, Mella, V. Clairac; dock var han redan innan repressionen i Katalonien en välkänd figur, som redaktör för Acracia, som den spanske representanten på Pariskonferensen 1889, hans deltagande på Barcelonakongressen om sekulariserad utbildning 1888, som delegat på Pactokongressen i Madrid 1891, där han korsade klingor med socialisterna, etc. Han flydde Spanien i slutet av Montjuichprocesserna och förde en rabiat kampanj mot regeringsterrorn, särskilt från Paris och från London (därefter hans hem), som fick stor respons. Han deltog också på fackföreningskongressen i London (med Negre) och fungerade som talesperson för Beneventogruppen. Han var krapotkinist och nära vän med Lorenzo (den senare tillägnade sin bok El Proletariado Militante till honom) och en man med intelligens, en enkel man, med särskilt intresse för vetenskapliga ämnen och hans ambition var att jämka ihop sociala frågor med en rationell, vetenskaplig grund (se serien han skrev för Acracia och avdelningen för vetenskapliga nyheter i La Revista Blanca). Han intresserade sig också för kritik av auktoriteterna, för antipolitik och pedagogik. Han lade fram sin teori om anarkism rätt och slätt (sin adjetivos) på det 2:a Socialistiska Forumet 1889, i flera artiklar i Le Revolté och i några pamfletter: han tog den linjen att det fanns en förklaring till anarkismens nedgång på vissa ställen och dess blomstrande i Spanien, nämligen att i Spanien hade interna gräl och personkult avstyrts och att den hade slagit rot i arbetarrörelsen. Det var Tárridas ambition därför att undvika det hårda och fördärvliga grälet mellan kollektivister och kommunister (ändå stövlade han in i grälet mellan anhängare till ententen och till tyskarna i 1:a världskriget och tog sida med de förra). Han skrev för många publikationer: Acracia, La Revue Blanche, L’Intansigent, Daily Chronicle, La Révolte, El Corsario, Ciencia Social, El Productor, La Huelga General, El Porvenir del Obrero, La Protesta, Tierra y Libertad, etc. Författare till: Anselmo Lorenzo. Estudio crítico-biográfico (Barcelona, odaterad), Les inquisiteurs d’Espagne (Paris 1897), Anarquía, ateísmo y colectivismo (Reus 1885), Problemas transcendantales (Paris 1908), Programa socialista libertario y la Constitución del mundo (Paris 1908).

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Vicente Moriones Benzúnegui

Vicente Moriones Benzúnegui
av Miguel Iñiguez

Alias El Navarro. Född i Sangüesa 1911, dog 1970.

En militant mycket aktiv i den underjordiska kampen åren under Franco. Han var medlem i Ponzáns grupp, plockades upp av Gestapo i Perpignan (1943) och deporterades till Buchenwald, varifrån han kom ut 1945, endast för att ta sig in i Spanien illegalt. Avslöjandet av Melis som förrädare var hans verk (1942). Han greps inne i Spanien, avtjänade 17 år i fängelset San Miguel de los Reyes, släpptes till slut efter påtryckningar utifrån. Efter sin frigivning stannade han i Spanien, hängiven kampen. Vid tiden för sin plötsliga död på gatan var han generalsekreterare för baskiska CNT, medlem i fackföreningsalliansen och i baskiska regeringens inrikes försvarsjunta.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com