Los Solidarios

Los Solidarios
av Miguel Iñiguez

Enormt berömd anarkistgrupp ihopsatt i Barcelona 1922.

I själva verket var Los Solidarios ett nytt namn på den förut existerande Crisolgruppen (som hade kopplingar till gruppen Los Justicieros) bildad i Zaragoza, vars viktigaste förkämpar flyttade till Barcelona där deras numerär stärktes av andra militanter som bodde i Katalonien. I augusti 1922 möttes Durruti, Ascaso, Suberviela, Torres Escartín och Campos i Barcelona och tog kontakt med några CNT-militanter, särskilt från Träarbetarsyndikatet, tills gruppen Los Solidarios slutligen tog form i oktober: F. Ascaso, Durruti, Torres Escartín, A. Miguel, Suberviela, Brau, Manuel Campos, García Oliver, Aurelio Fernández, Ricardo Sanz, Antonio el Toto och García Vivancos. Över åren skiftade gruppens sammansättning (några medlemmar dog och andra anslöt sig). Den hade en mäktig infrastruktur och gott om hjälptrupper: Julia López, María Luisa Tejedor, Pepita Not, Ramona Berni, Mas, A. Martín, Palau, Flores, Ballano, María Ruis, Boada, H. Esteban, P. Martín, J. Blanco, Pérez Combina, Batlle, Sosa, etc. Senare anslöts gruppen av Antonio Ortiz (1926) och Jover (också under diktaturen). Dess syfte var att stå emot pistoleros, hålla CNT:s struktur intakt och skapa n anarkistisk federation på halvön. För detta planerade de utrotandet av de mest framträdande antiarbetar-ledarna (Regueral, Soldevilla, Anido, Arlegui, Coello, Bugallal, Languía..) och i flera fall lyckades de: García Oliver och Ascaso avrättade Languía i Manresa (1923), Suberviela och el Toto gjorde slut på Regueral i León och Torres Escartín och Ascaso dödade kardinal Soldevilla i Zaragoza. De var också med och samarbetade vid mordförsöket på Dato (finansierade försvaret av Nicolaus och Mateus), sammankallade en anarkistkongress som sådde fröna till FAI. Durruti, Ascaso och Aurelio Fernández valdes av den kongressen att bilda en sambandskommitté.

De var ursprungligen dåligt beväpnade men hade snart byggt upp ett helt nätverk av vapengömmor med granater och gevär, allt under Braus försorg, i Barcelona och däromkring; en del av denna utrustning köptes i Eibar (oktober 1923) med bytet från ett rån mot Banco de España i Gijón (september 1923) – en operation med hemska konsekvenser genom att den kostade Brau livet och följdes av gripandet av Torres Escartín som senare blev vansinnig. Efter att Primo de Riveras diktatur införts korsade flera gruppmedlemmar gränsen till Frankrike och satte ihop en revolutionskommitté mot diktaturen och den var i hög grad ansvarig för de olycksaliga episoderna med Vera de Bidasoa och Atarazanaskasernerna (1924), samt fritagningen av Ascaso från fängelse i Zaragoza. Förföljelse mot gruppen trappades upp, särskilt av Anido, och vågen började vändas mot dem: en vapengömma upptäcktes i Pueblo Nuevo; Suberviela, Campos, Aurelio Fernández och Domingo Ascaso omringades (i mars 1924), vilket ledde till de första tvås död och gripandet av Fernández. Under åren som följde var gruppen skingrad fram till republikens ankomst, då den kunde omgrupperas efter en period av meningsskiljaktigheter mellan Ascaso/Durruti och García Oliver/A. Miguel/García Vivancos. På sommaren 1931 var de tillsammans igen (det hölls ett möte med García Oliver, Ascaso, Durruti, Jover och Sanz) och någon tid senare gick de med i FAI som Nosotrosgruppen och skaffade sig några nya lagrar; de var direkt inblandade i den tidens mest framstående episoder (resningarna 1932 och 1933, den revolutionära gymnastiken, massor av massmöten och möten), med de ofrånkomliga fängelsevistelserna. Under republiken hade de mycket stort inflytande och många såg dem som härskare över CNT. När inbördeskriget startade 1936 hade de alla framskjutna poster i miliserna och i regeringen.

Inte ens när de hade ett eget organ, Crisol, var de särskilt bemärkta inom teori och doktrin; inte heller tycks de ha dragit jämnt i denna fråga (sålunda tillskrivs vanligen García Oliver att ha intagit en anarkobolsjevikisk linje som inte delades av Ascaso och Durruti, kanske på grund av deras tidiga död). I vilket fall tycks det enda säkra vara att García Oliver var deras mest kända talesman och hans resonemang kan sammanfattas som följer: betoning på klasskampen och faístalinjen mot treintas och syndikalisternas reformism, upprättandet av en revolutionär armé (som de identifierade som den centralt kontrollerade medlemskåren), gripandet av makt (inte statsmakt, utan insurrektionell makt, vilket vill säga samlandet av de federerade revolutionskommittéerna för att säkerställa revolutionär ordning och upprätthålla frihet och folkets initiativ).

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Antonio Agraz

Antonio Agraz
av Miguel Iñiguez

Ca 1905 – 1956.

Var medlem i poliskåren fram till 1930 då han avskedades för att ha deltagit i en demonstration i San Sebastián. Av pittoreskt slag, poet och redaktör på CNT. 1931 publicerade han dikter i La Tierra (använde pseudonymen Gerineldo) och började från och med 1931 hjälpa till på CNT (på avdelningen Romances de CNT) tills han bröt med den tidningen p g a meningsskiljaktigheter med dess utgivare (García Pradas) och sin förtjusning i vin. En mycket välkänd figur under republiken som publicerades i alla sorters tidskrifter. Efter att inbördeskriget brutit ut var han involverad i försvaret av Madrid (1936-37) och arresterades i slutet av kriget och dömdes till 12 år, avtjänade 4. Han dog i Madrid 1956. Författare till: Romances de CNT (Madrid 1936), Aquí Madrid, capital de la tierra! (Madrid 1938?) och Del campo vendrán (Madrid 1937?).

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Jesús del Olmo Saez

Jesús del Olmo Saez
av Miguel Iñiguez

Med smeknamnet Malatesta. Zaragoza 1924 – Antibes (Frankrike) 1958, dödad i en trafikolycka.

En medlem i de konfederala antifrankistiska aktionsgrupperna, mycket nära förbunden med Facerías, som gjorde många anfall in i Spanien (med Saborit och Facerías 1950) och Italien. Han dök upp i Italien 1952 i sällskap med Facerías, med vilken han utförde omfattande utgivningsarbete i Genua, Carrara och Livorno, hjälpte till att organisera de internationella anarkistlägren och involverade sig i organisatorisk verksamhet och exproprieringar. I slutet av 1954 distanserade han sig från Facerías och for tillbaka till Frankrike.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Manuel Buenacasa

Manuel Buenacasa
av Miguel Iñiguez

Caspe 1886 – Valence (Frankrike) 1964.

Anarkist och CNT-medlem med stor prestige och en framstående och stor organisatör. Den kvicktänkte pojken sändes till Villanuevaseminariet ( i Sevilla) år 1900, vilket han lämnade fem år senare som övertygad ateist. 1906 var han i Zaragoza som snickare och var sekreterare för arbetarsällskapet och efter några månader fick han tillbringa ett halvår i fängelse (det första av oräkneliga fängelsestraff). 1910 var han ansvarig för tidningen Cultura y Acción; det året gifte han sig, men tvingades på sin bröllopsdag fly till Frankrike (när han var i London träffade han Malatesta); han återvände under amnestin 1914 men flydde till Frankrike igen 1915 (där han träffade Lenin och Zinovjev i Paris) där han skulle tjänstgöra i den internationella anarkistiska sambandskommittén. Han återvände till Spanien 1918 och representerade CNT på FNA-kongressen i Valencia, deltog på Sanskongressen, tjänstgjorde i katalanska regionalkommittén och antog posten som nationalsekreterare för CNT, genomförde en propagandaturné i Levanten och Andalusien och hamnade i fängelse. Kort efter det tog han sig an organiserandet av kongressen 1919; 1921 var han chefredaktör för Cultura y Acción; 1925 hjälpte han till med El Productor (Blanes), förenade sina journalistiska aktiviteter med ett liv av intensiv verksamhet (1923-24 anslöt han sig tillsammans med Macià i en resning mot Primo de Riveras diktatur, 1923 planlade han Ascasos utbrytning ur fängelse och var vid den tiden sekreterare för CNT i Aragonien). 1926 gick han i exil, återvände efter två år, bara för att fly till Frankrike igen 1929 (och deporterades senare från det landet). Vid kollapsen för Primo de Riveras diktatur var han inblandad i återställandet av CNT, men innehade inga ansvarsposter. Under kriget slogs han i Aragonien och var ledare för Skolan för Militanter. 1939 gav han sig av till Frankrike, internerades i franska koncentrationsläger och fängslades i Mornat, kom ut i ett mycket försvagat tillstånd. 1943 bodde han i Valence, arbetade med antinazister och hjälpte till att återbygga CNT; hans sista företag tycks ha varit att organisera Pariskongressen 1945. Han förblev CNT-medlem till sin död.

Hans långa exil gjorde att han var bekant med många bemärkta personer, anarkister och andra (folk som Voline, Machno, Unamuno, Quipe de Llano, Faure, Nettlau, Ryner, Blasco Ibañez, Gandhi..). Beskriven som en rätt romantisk och lättsam figur, insiktsfull och framförallt den störste organisatör den spanska anarkismen någonsin haft (kongresserna 1919, 1931, 1936 och 1945 och konferensen 1922 var alla organiserade av honom).Hans ständiga resande och aktivitet var inget hinder för honom att utföra värdefullt arbete med anarkistiska publikationer; han var chefredaktör för Cultura y Acción och Solidaridad Obrera (i Gijón) och medverkade i oräkneliga tidningar och skrev böcker och pamfletter i överflöd: La política y las obreros (Zaragoza 1910), Contra la Guerra (Barcelona 1915), La Rusia Roja (Pueblo Nuevo 1918), Que es el Sindicato Único? (San Sebastián 1919), Verdades como Puños (Logroño 1920), Autonomía y federalismo (San Sebastián 1922), El terrorismo blanco (Zaragoza 1922), Un hombre de honor (Barcelona 1923), Rosa (Barcelona 1924), Problemas fundamentales (Béziers 1925), La CNT, los Treinta y la FAI (Barcelona 1933), Almas gemelas (Lyon 1936), Manual del militante (Barcelona 1937), Más Lejos (Barcelona 1938), Perspectivas del movimiento obrero español (Mexiko 1946), Tragedía española (opublicerad), El movimiento obrero español (Barcelona 1928), El movimiento obrero español. Figuras ejemplares que conocí (Paris 1966). Hans bok El movimiento obrero español 1886-1926 har nått klassikerstatus, trots felaktigheter den innehåller; den består av två delar, den första med underavdelningarna a) en överblick på spansk anarkism, region efter region (med detaljer om framstående militanter från de olika regionerna) och b) en historia om anarkism i Spanien från FRE och framåt. Den andra delen är mindre intressant.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com