Johann Most – Personligt och privat

Johann Most – Personligt och Privat
av Frederic Trautmann

(Översatt från ”The Voice of Terror: A Biography of Johann Most”, Greenwood Press 1980.)

Johann Mosts mor, en guvernant, lämnade sitt arbete när barnen pekade på hennes mage och fnissade. Johann Mosts far, en kontorist, spenderade mer än han tjänade. Stadshuset nekade dem äktenskapslicens eftersom sökande måste bevisa betalningsförmåga. Senare, då folk sa, ”Det du vill är emot lagen, Jack”, sa Johann Most, ”Jag blev född emot lagen.” [1]

Kolera dödade hans mor. Hans styvmor tvingade honom att putsa skor, bära vatten, tvätta kläder, elda, rengöra lampor och springa ärenden – före frukost. Hon gav honom tillräckligt med föda för att reta aptiten men inte tillräckligt för att döva hungern. Svältande tiggde han och stal. Hon slog honom. Skrämd rymde han hemifrån men återvände, gråtande. Hon slog honom. Ju intensivare han grät, ju intensivare slog hon. Då han var vresig slog hon honom. Då han inte gjort något hon kunde anmärka på, slog hon honom av princip. [2]

En natt mitt i vintern då han var sjuk skickade hon honom till sängs i ett ouppvärmt rum. Hans kind förfrös. Under fem år, på vänstra sidan av hans ansikte, varades bulnader, ruttnade kött och frättes ben. Kvacksalvare föreskrev patentmedel. Han bar heta och kalla grötomslag, svalde oljor, drack téer, läppjade buljonger och stjälpte i sig spad. Han påminde om ett sjukrum och stank som ett bårhus. Läkare gav piller, pudrade och smetade hans kinder, drog ut hans tänder och gav upp. Professorer i medicin läste fler böcker, skakade sina huvuden och kom fram till: ”Cancer. Obotlig. Obotlig.” Till sist öppnade en kirurg kinden från tinning till mun, skrapade, mejslade och stötte och sydde igen såret som om det vore ett hål i förra årets arbetskläder och tilldelade under tiden fem doser kloroform. Operationen varade i en och en halv timme; effekterna, en livstid.

Från det ansiktet – kinden förvriden och munnen sliten i en skrynklad, missbildad, kuslig knut – vände sig folk bort i avsmak och ryggade tillbaka i äckel. I det ansiktet smällde dörrar till jobb, hjärtan och drömmar igen. Han måste visa det för en intolerant värld tills hans skägg täckte över det. Till och med då var hans vänstra sida hans mörka sida; han vände den bort från alla ögon, särskilt från kamerans öga. Senare rakade amerikanska fångvaktare honom och uppvisade sin ”fula, lilla, galna anarkist”, som Barnums senaste freak. [3]

Lika grym som styvmodern och lika ondskefull som fångvaktarna var läraren som älskade att göra elever smarta. Denne klassrummets potentat hade käppar, striglar, spön, piskor, kvistar och påkar bakom skrivbordet och valde ut en som skulle åsamka den smärta som passade försyndelsen. För ett fel i räknekonst, fyra slag med piska; och elever som inte kunde addera eller subtrahera lärde sig multiplicera. För varje slag intonerade han: ”Ondskan lurar djupt i barnets bröst, men piskan jagar ut det.” Han blev snart intagen på mentalsjukhus.

Även om Most vann priser i skolan för lärdom hade den riktiga utbildningen börjat i hemmet, där hans riktiga mor hade börjat lära honom att läsa och skriva och älska att lära. Han lärde sig själv därefter. Föraktfull mot lättsinnigt tidsfördriv tillbringade han kvällarna läsande historia, vetenskap och litteraturens klassiker. Att leva var att studera och han studerade tills han dog. Böcker täckte hans rum från golv till tak, rad efter rad. Av tidningar kunde han inte få nog. Skarpsinnig och lärd i socialismens, anarkismens och arbetarrörelsens historia följde han ivrigt och flitigt deras framsteg. Hur han skulle få tiden att gå var aldrig något problem, inte ens i fängelse; han tillbringade den med att läsa, studera och skriva. För det räckte tiden aldrig till. Ständigt beordrade han sig själv att ”ordna mer tid för studier!” Ständigt bad han fångvaktare om ”ett större bord, tack; mer plats att studera, tack!” Erbjuden extra betalning för att arbeta längre med att binda böcker sa han att han inte ville binda böcker utan läsa dem. Kallad för lat för att han inte tjänade mer pengar sa han att han inte ville bli rik, utan bli en människa. [4]

Religion undervisades i skolan och han lärde sig att hata det. Han krånglade sig undan bikten och övertalade andra att göra samma sak och lärare och präster agade honom. Livet ut en militant ateist med en religiös fanatikers nit kunde han mer bibellära än de flesta präster kunde – för att bättre kunna driva gäck med dem genom motsägande textstycken. För honom var religion ”Guds-pesten”. Hans essä med den titeln har ständigt funnits i tryck på flera språk sedan den utgavs 1887. [Till exempel på svenska: ”Den Religiösa Pesten”, Bokförlaget Brand 1931]

Hans angrepp på religionen slutade inte vid det teoretiska. Han övertalade vänner i Hermannsburg, ett gudfruktigt samhälle, att glömma kyrkan och tillbringa söndagarna på världshus. Historier om hur de rumlade spreds tills värdshusvärdarna vägrade servera dem. Han gav igen. På kvällen för missionsgudstjänsten, en stor afton då bönderna kom från mil omkring, drogade han nattvakten och satte igång brandlarmet. Hans vänner på sammankomsten skrek: ”Elden är lös!” Sammankomsten skingrades. Morgonen efter sov fortfarande nattvakten, under ett träd, med larmhornet fäst på pannan, pekande som hornet på en noshörning. [5]

I högstadiet var han den bäste i ämnen han gillade och grälade med lärarna i de han ogillade. Han fick stryk och låstes in. Som hämnd spred han snus. Lärarna hostade och nös. Han fick stryk och låstes in. Då, som Roderick Random, startade han kabaler. Han organiserade en strejk när läraren i franska gav en kabal straffarbete, och blev relegerad.

I två veckor låtsades han fortsätta, gick ut på morgnarna med böcker under armen, orolig. Hans styvmor fick reda på sanningen av en klasskamrat. Med käpp i handen konfronterade hon honom. Hans far gick emellan. Efter ett gräl påbjöd hon att den oduglige skulle lämna hemmet. Hans far, blek och skakande, kallade in honom i sängkammaren och sa: ”Jag släpper dig åt ditt eget öde. Välj ett yrke och sätt igång och lär dig det. Och må din upproriskhet piskas ur dig.”

”Vad sägs om bokbindning? Det får duga tills jag blir skådespelare.”

Hans far fnyste och pekade på spegeln. ”Titta på dig. Det ansiktet på scenen. Få mig inte att skratta.”

Bitterhet färgade de få ord de utbytte hädanefter. Johann lämnade snart hemmet och lärde sig bokbindning, och återvände aldrig. Som vandringsgesäll passerade han genom sin hemstad men undvek sin far. Åratal senare, då Johann ställde upp i val till parlamentet, höll hans far tal för motståndaren.

Johann blev bokbindare men ville bli skådespelare. Han läste om skådespeleri, studerade pjäser, memorerade roller, reciterade dikter och deklamerade offentligt. När folk lyssnade repade han mod. Inför sitt inre öga såg han sig själv på världens scener och föreställde sig folkmassor resa sig upp och ge honom stående ovationer. Så drömde han i åratal och om och om igen sa han sig: ”En dag, då mitt ansikte blir bra…” [6]

Men fakta trängde sig på. För ett ansikte på en affischtavla var han alltför ful och hans ansikte skulle aldrig bli bra. En skådespelare? Du? Folk hånade: ”Ifall en gravid kvinna såg dig skulle barnet bli ett monster”, och ”Du hör hemma på en institution”. Han sa till Emma Goldman: ”Grymheten i det, den bittra grymheten! Att tänka sig att jag kunde ha varit i Possarts [den tyske skådespelaren] ställe, kanske till och med större än han, ifall det inte hade varit för mitt skrämmande ansikte.” Hon, som mindes hans lysande tolkning av Baumert i Hauptmans Vävare, sa: ”Så annorlunda hans liv kunde ha blivit om han hade kunnat förverkliga den längtan! Erkännande och ära istället för hat, förföljelse och fängelse.” [7]

Som lärling hos en bokbindare vid namn Weber fick han binda från kl. 5 på morgonen till solnedgången på somrarna och klockan 10 på kvällen på vintrarna. ”Slaveri”, kallade han det. Han och Weber grälade gång på gång, för han vägrade gå i kyrkan och smet iväg för att titta på pjäser istället. Då Weber, pyrande över gudlöshet och dagdriveri, hittade en bristfälligt rengjord pensel i en limburk, kastade Weber burken på honom, kallade honom för ”kriminell” och släppte lös honom sex veckor för tidigt. Weber blev Mosts urtyp för en kapitalist, en rå sälle som förtjänade all vrede arbetare kunde för utlopp på.

Most lämnade Augsburg, en vandringsgesäll i ett yrke som lockade ett släkte kringresande revolutionärer. Sjutton år gammal, vägande trettiofem kilo, men stolt över att vara en vandringsgesäll och glad åt att vara borta från sin ungdoms tyranner, kände han sig uråldrig och stor. Tanken på frihet fick honom att skrika och sjunga och himlen tycktes le mot honom – tills han fick ett jobb.

Arbetsdagen var fjorton timmar lång. Inhyst på en vind delade han bädden med en annan vandringsgesäll och många vägglös. Den stora händelsen var sjätte vecka var byte av lakanen. En knackning på dörren väckte honom kl. 5:30. Frukost var en sjundedels brödlimpa och en kopp svart kaffe. Mitt på dagen: tunn soppa, magra grönsaker och ett stycke sönderkokt kött. Sönderkokt för att döda maskarna, sa han. Till middag: tre skivor korv och några potatisar. En ledig kväll? Otänkbart. I bästa fall kunde en veckas sparsamhet låta honom slå på stort tre eller fyra timmar på söndagen på ett kafé, smutta på kaffe som han ville svepa i sig, knapra på franskan som han ville sluka och läsa varenda tidning från första till sista sidan. [8]

Missnöjd, flyttade han till Preussen. Men Preussen gick i krig mot Österrike och han anslöt sig till tusentals som blev av med arbetet. Med avsky såg han Preussen hissa flaggor, slå på trummor, rulla ut kanoner och blåsa i signalhorn. Äcklad, såg han preussare, till och med de som gjorts sysslolösa av kriget, marschera med och sjunga nationalsången. Rasande, kallade han kungen för en kanonfödetorsk till prins och Bismarck för en gangster. En grupp preussare hörde honom, jagade honom över berg och dal, som jakthundar efter en räv och skulle ha dödat honom ifall han inte lyckats villa bort dem. Några dagar senare kom han nätt och jämnt undan arrestering för majestätsbrott.

Han gick från jobb till jobb, i femtio städer i sex länder. I livet bland den internationella underklassen närdes och mognade en idé som tjänandet under Weber hade planterat, idén att nöden var lotten (orättvist) och meningslöst liven (i onödan) för arbetarklassen, hans klass. Krig måste få ett slut, och han ville göra slut på det. Fattigdom måste få ett slut, och han bestämde sig för att hjälpa till att göra slut på det.

I Wien, sparkad och svartlistad för att ha startat en strejk, var han oanställbar. En vän lånade honom verktyg till att tillverka hattaskar och tändsticksaskar, anteckningsböcker och cigarrlådor, som han nasade på kvällar och på söndagar tills polisen stoppade honom för att han inte hade någon licens. Han vägrade skaffa en och de beordrade honom bort från gatan. [9]

Så slutade han sina år som hantverkare på samma sätt som han hade börjat sina år som lärling: i revolt. Sedan barndomen hade han lärt sig att hata auktoritet i alla former och att förakta rådande sociala förhållanden och han hatade och föraktade dem till döden.

Han hatade och föraktade kvinnor också. Han ville ha relationer med dem, men de tittade på honom och ryggade undan. När han svarade på viskningar om att han hade en affär jämförde han sig med maken till damen ifråga: ”Han är en stor och stark figur; jag är en vekling. Han är stilig; jag är ful. Hur kan en dödsfixerad vara Don Juan?” [10]

Han tog tillflykt i kvinnohat, mindes sin styvmor som bigott, girig, grym – en subba. I Wien talade han ovänligt om en socialistisk kamrat, Marie Podany. Han sa att hon var en okunnig pratmakare, en marketentare [en lösaktig kvinna som följer med en armé], som stack sitt smutsiga finger i varenda soppa, provocerade svartsjuka, orsakade bråk och spred stank. Problemet var att hon var kvinna. Hans utfyllnadsord för folk som irriterade honom, oavsett deras ålder eller kön, var ”tandlösa gamla kvinnor!” Kvinnorna i den amerikanska anarkiströrelsen kallade han för ”sexuella opportunister”, som ville fånga män. Problemet var att de var i första hand kvinnor och i sista hand anarkister. För honom var vin poetiskt; kärlek prosaiskt. Kärlek efterlämnade en dålig smak. ”För kvinnor är mitt hjärta igenbommat”. [11]

Hans skägg förvandlade honom. Kvinnor tog plats i första raden vid hans tal. Efter ett tal trängde sig en lång ung kvinna med purpurblommor i hatten sig närmast honom. ”Hela tiden under hans utgjutelser hade hon sett på honom med en andaktsfull blick. Hon tog honom uppenbarligen för en profet.” [12]

Han lade kvinnohatet åt sidan och gifte sig med Klara Hänsch, den vackra dottern till en gendarm i Chemnitz. Det var en olycklig allians som gjorde honom bitter igen i åratal framåt på kvinnor. Under hans fängelsevistelser hade hon affärer med andra ledare för den sachsiska arbetarrörelsen. Gräl utbröt över ”Vem ska ligga med Klara inatt?” Kretsen skvallrade och han ömkades som bedragen äkta man. Mosts barn dog unga, följda av Klara själv, efter att ha varit separerad från honom i sju år. [13]

Ytterligare några äktenskap och några förbindelser var försök till kärlek som blev hat. Hans förbindelse med Emma Goldman var platonisk, sedan sexuell, sedan platonisk igen. ”Kärlek, kärlek – alltihop är sentimentalt nonsens”, hörde Emma honom säga; ”det finns bara sex!” [14] Hon försköt honom, de återupptog relationen, han bröt med henne, och hon piskade honom med ett ridspö.

När han passerade fyrtio och börjat vilja ha en maka att beundra honom, föda barn, sköta huset och dyrka honom, gifte han sig med Helen Minkin, en invandrad arbetarflicka som han levt med i flera år. Hon gav honom två söner. Stark, varm, och förälskad i honom, förändrade hon hans idéer om äktenskap och familj. Han älskade henne och sina söner. Hon blev hans högra hand, hjälpte till att sköta Freiheit och skrev artiklar lika svidande som de han riktade mot de värsta av fiender. På sin dödsbädd kallade han på henne. När han dog var hennes sorg avgrundsdjup. Hon fortsatte utge Freiheit till hans minne i tre år.

Ändå var för honom hem och familj sekundärt efter Saken. Liksom Fred Hoff i The 42nd Parallel ansåg han att revolutionären ”borde inte ha någon familj, inte förrän efter revolutionen”. Han brydde sig inte ett dugg om sina bröder och systrar. Han värderade vänskap lägre än Saken; allt som stod i motsättning till Saken fördömde han även om det var hos en vän. Han sa till vänner: ”Ifall du inte är för Det, är du emot mig.” [15]

Genom att bli förälskad i Saken var han typisk för sin tids radikaler. Många hade varit intelligenta, känsliga barn som umbäranden, försummelse, förakt eller brutalitet hade genomdränkt med hat som drev dem till abnormiteter. Ofta blev de försummade, föraktade eller brutaliserade för att de var vanställda. Denna vanställdhet, eller någonting annat bortom deras kontroll, hade ofta krossat en dröm. Krossade drömmar, förlorade hopp och outnyttjade möjligheter gjorde anarkister av en del av de mest begåvade män Terence Powderly någonsin kände. [16]

Av de som influerade Mosts ideologiska tänkande berättade Victor Dave (enligt ryktet köttslig son till chefen för belgiska skatteverket) inte mycket om barndomen, vilket gav intrycket att den var smärtsam. August Reinsdorff var den akademiskt begåvade pojken som blev en trumpen sättare och arg anarkist. Wilhelm Hasselmanns far övergav Hasselmann och efter att hans mor dött växte han upp hos familjen till en rik onkel som behandlade honom som en fattig släkting. [17]

Groende radikaler, regelbundet utblottade, blev ännu harmsnare när, efter att de sett och känt skillnaden mellan rik och fattig, propaganda sade dem att fattigdom var onödigt och fel. Eftersom de förkastade religion eller aldrig hade känt den, och trevade efter mening och sökte tro någon annanstans, följde de ledare som tycktes ha svar; de såg Gud i Karl Marx. Men inte ens Marx hade svar för de patologiskt förbittrade: ofta tog de livet av sig. [18]

Most övervägde att ta livet av sig. Hade han inte antagit principer han kunde leva för kunde han ha begravts namnlös på en fattigkyrkogård, död för egen hand.

Den sista stationen på en karriär mot vänsterradikalism var en troskris som nådde förtvivlans rand. Ifall förtvivlan inte besegrades följde självmord. De som besegrade förtvivlan gjorde det med hjälp av en lämplig och aktuell propaganda som förklarade vad som orsakat krisen och berättade hur förtvivlan vänds till hopp.

Most, i kris, ältade hopplöshet och orättvisa. Arbetarklassen, hans klass, var exploaterad. Varför? Någonting måste göras. Vad? Orätter bör rättas till. Hur? Någon bär skulden. Vem? Det måste finnas lösningar. Var? Saker kan förbättras. När? Han kände problemen men kunde inte formulera dem, kände övergrepp men förstod dem inte, och ställde frågor men kunde inte besvara dem. Vart skulle han vända sig?

Vid förtvivlans rand trevade han efter mening, bad om vägledning och sökte tro. Det han sökte fanns inte långt borta och skulle inte heller ta lång tid att finna, för han var i Schweiz’ Juraregion. Känt lika mycket för sina radikaler som för sina klockor producerade Jura fler socialister och anarkister per capita än någon annan plats i världen. Passini i Farväl till Vapnen talar om urmakarna i Jura och säger: ”Vi tänker. Vi läser. Vi är inga bondtölpar.” Mitt i ett blomstrande, sorlande överflöd av radikala idéer hängde snart Most med näsan över Lasalle och grubblade över Marx. Han deltog på en arbetarfestival i La Chaux-de-Fonds, hem för en lokalavdelning av Internationalen; dess talares predikande om det Kommunistiska Manifestets evangelium var rimligt för honom. De såg vad som var fel och visste vad som behövde göras och övertygade honom om deras position. Hans kris var över.

Han gick med. Han var den nyaste av lokalavdelningens sjutton medlemmar och också den hårdast arbetande. Han rekryterade fler medlemmar själv än vad resten av lokalavdelningen rekryterade tillsammans. Han valdes till sekreterare.

”För första gången, och från och med då, var jag människa”, sa han. ”Det privata Jaget skrumpnade ihop och filistern [kälkborgaren] i mig sinade. Mänsklighetens sak var min sak. Mänsklighetens varje steg fyllde mig med stor glädje. Varje bakslag, orsakat av reaktion, väckte mitt hat mot reaktionärer och deras institutioner… Jag agerade, tänkte, talade och skrev utifrån mina känslor, jag fann tillfredsställelse och var lycklig över att vara vid liv.” [19]

Så djupt hade Saken gripit honom, så långt tog vänsterideal honom, att fyrtio år som kämpe i arbetarrörelsen och en förkämpe för vänstern fick honom att tvivla på sig själv bara en gång. Driven av skymfningar och repression till Storbritanniens främmande kuster, som tycktes honom lika problematiska som de tycktes Julius Caesar, grubblade han på sitt livs väg och mål. Han var en främling i ett främmande land, utan pengar, vänner eller anställning; han talade inte ens språket. Inte bara hade han inget hem, han hade inget hemland. Tyskland hade låst honom ute för alltid.

”Djävulens pessimism grep mig [sa han] och Djävulen försökte med spetsiga horn visa mig vägen att ta när man vill framåt, framåt till en bekväm lägereld, framåt till glädje, framåt till ett liv utan fara, kamp, fejder och ”vänners” förräderi.

Gå framåt, gå framåt – detta skulle ha varit en rimlig önskan, ifall jag hade varit villig att nära den. Tre gånger – i Chemnitz, Mainz och Berlin – efter att jag rest ett tält, bröt hagelstormar av politiska strider ut över mig och krossade tältet. Och sedan drev mitt offentliga livs orkaner mig från plats till plats, ett fattighjon. Man kan få nog av en sådan tillvaro, tusentals har det.

Fångenskap i Wien och Sauben, i Chemnitz och Zwickay, i Berlin och Plötzensee – för att inte nämna besök i andra fängelsehålor – kort sagt sex år bakom galler, äta vid snåla bord, kunde slita ut en starkare karl än jag. (Min vikt: 48 kilo.) Och sedan exil!

Helt klart tillräckligt för att ompröva min karriärriktning. Men jag stod fast. Jag ville varken uppnå ”det goda livet” eller tjäna ett levebröd på det vanliga sättet. Jag var tvungen att göra vad jag gjorde för att i min hjärna malde en besatthet: Revolutionen måste ske!” [20]

Konverterad till nya ideal som hade gett honom en anledning att leva och glädje över att finnas till ville han av tacksamhet ägna det liv han så återfått och hänge det liv som så berikats till att främja de idealen. Han ville agitera för Revolutionen. Då händelser i Österrike sa honom att Österrike var den lämpligaste platsen, for han till Österrike.

NOTER:
[1] Freihet, 20 juni 1896. Se också Johann Most, Memoiren 1:9-10.
[2] Most, Memoiren 1:16-17. Most, Acht Jahre hinter Schloss und Riegel, s. 8.
[3] Most, Memoiren 1:13-15. “Ful, liten, galen anarchist” är en ordkomposition som amerikanska fångvaktare använde för att beskriva Most.
[4] Ibid. 1:39-40. Emma Goldman, Living my Life, s. 29 och 66.
[5] Most, Memoiren 1:43-46.
[6] Ibid. 1:18-20. Acht Jahre, s 8-9.
[7] Goldman, Living, s. 380. Se också Goldman, “Johann Most”, s. 159.
[8] Most, Memoiren 1:21-31.
[9] Ibid. 1:38-63.
[10] Ibid. 1:56.
[11] Ibid. 2:63. Se också Goldman, Living, s. 33-34.
[12] New York Times, 18 april 1887, s. 1. Se också Pittsburgh Post, 19 november 1894.
[13] Most, Memoiren, 3:27-28. Mist, Die Bastille am Plötzensee, s. 5. Ernst Heilmann, Geschischte der Arbeiterbewegung in Chemnitz und dem Erzgebirge, s. 84.
[14] Goldman, Living, s. 72.
[15] Freiheit, 20 augusti 1896.
[16] Terence Powderly, The Path I Trod, s. 200-201.
[17] Karl Schneidt, “Vom jungen Anarchismus”, s. 622, 672, 718.
[18] Ulrich, Linze, Organilierter Anarchismus im deutschen Kaiserreich von 1871, s. 22-24.
[19] Most, Memoiren 1:52-53, 55.
[20] Freiheit, 20 juni 1896. Se också 20 juli 1896 och 7 januari 1899.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: