När nihilismens öfverstepräst var här

När nihilismens öfverstepräst var här
av Birger Schöldström

Från Vid pulpeten n:r 14 – Minnen och anteckningar, Bonniers; Stockholm 1908

Våren 1906 lästes i bladen en liten notis om, att “de tre häktade ryssarne Alfr. Petr. Rasum, Paul Kalmin och Edv. Anson, hvilka så lång tid måst vistas i Stockholms hälsovådliga rannsakningsfängelse, nu lämnat detsamma; efter inställelse i poliskammaren blefvo de med ångaren Uleåborg öfverförda till Finland, där de skulle först landsättas i Åbo; de utvisade åtföljdes på resan af stockholmsdetektiver”.

Och jag erinrade mig härvid, huru tiderna förändras, hvilket helt annat mottagande politiske flyktingar österifrån rönte i den svenska hufvudstaden ett fyrtiotal år förut, främst bland dem den ryska nihilismens, anarkismens och revoltens störste profet och öfverstepräst. som sådan var det naturligtvis ej han här hyllades, utan man såg i honom endast eller företrädesvis den okuflige hataren af tsarväldet och den store politiske martyren, om hvars djärfva, lyckade flykt från Sibirien nyligen lästs i alla världens tidningar. Sympatierna för den i början af år 1863 återuppflammande frihetsstriden i Polen voro då stora här, och när mannen i fråga kom hit i en särskild mission för polska nationalregeringen, var det gifvet, att han skulle tags emot med entusiasm.

En vacker, solig middagsstund, vill jag minnas i mars, det nämnda året stodo jag och en vän vid den stora Fredsgatan utspringande stentrappan till dåvarande Palinska huset, midt emot Arffurstens palats. Min vän var då en ung tjänsteman och lefver ännu, en grånad veteran i pressens sold; jag var ännu yngre, men så unga vi än voro, ej mycket öfver de tjugu, tillhörde vi redan då tidningsvärlden, plitade ifrigt i bladen och voro ganska väl initierade i politikens irrgångar, både inåt och utåt. För Polen formligen glödde vi, och vi hade båda slutit ett förtroligt vänskapsförbund med den jämnårige Stefan Poles, eller såsom hans rätta namn var: Raphaël Tugenhold, adjutant vid den polska militära kår, som skulle landstiga i Samogitien – en af de älskvärdaste, intressantaste personligheter och störste äfventyrare jag någonsin råkat. Det var just på Poles, och en öfverenskommen middag på tre man hand å Rydberg, vi väntade, när en högrest gestalt vaggade fram snedt öfver Gustaf Adolfs torg och passerade förbi oss. Jag såg genast, att det var en främling, och jag minnes ännu, att jag egentligen ej fäste mig så mycket vid hans anletsdrag och gestalt som vid hans kläder, i ett egendomligt amerikanskt snitt. “Den där är bestämdt en yankee,” anmärkte jag. “Nej”, svarade min vän, “det är en fransman, som heter Henri Soulé; men han torde dock egentligen vara en mycket ryktbar ryss och här för polska agitationens skull; Poles berättade mig i går, att han, Soulé, härom dagen erhållit enskildt företräde hos kung Carl XV, som tillförsäkrat honom tt ostört få vistas här, men med antydan att tillika iakttaga en nödvändig tillbakadragenhet”. [Not: “Henri Soulé” bodde vintern 1863 i Stockholm i n:r 16 Drottninggatan.]

Kort tid där efter hade Christian Hammer, som nyss delvis hunnit ordna de dyrbaraste af sina redan då förvärfvade konstskatter, inbjudit ett stort sällskap damer och herrar, särskildt riksdagsmän, artister och litteratörer, att en afton bese sitt museum. Snart ådrog sig där en enda person allas uppmärksamhet. Det var en jättehög, groft byggd man med föga vårdad klädsel. Hans anletsdrag buro prägeln af tartariskt ursprung, det stora hufvudet passade väl tillsammans med den starka kroppen, där det lurfviga, gråsprängda håret ringlade långt ner på den icke höga pannan; det ej särdeles yfviga, men oputsade skägget förmådde ej undanskymma den stora munnen med de uppsvällda läpparna och framskjutande gula tandbetarna; oaktadt det godmodiga uttrycket i de ovanligt bildade ögonen, gjorde hela den obändiga gestalten ett ej alldeles behagligt intryck. Han hade presenterats som: monsieur Henri Soulé, men det dröjde ej länge, förrän alla i sällskapet visste, att den till det yttre så ovanlige främlingen var Michaël Bakunin. Få af gästerna kunde dock samtala med honom och August Blanche, som fört honom dit, hade svårt att uttrycka sig på franska; den ryktbare mannen blef därför mest beskådad, hvilket ej alls besvärade honom, där han satt i en af Hammers största och antikaste länstolar. Med den svenska punschen var Bakunin redan förtrogen, och när supén serverades, utvecklade han en förvånande konsumtionsförmåga.

Dagen därpå berättade hufvudstadstidningarna, att Bakunin vistades i Stockholm, Blanches illustrerade tidning meddelade hans porträtt, och han lät sig här framställas såsom en så inflytelserik man för Polens frihetsstrid, att det väckte betänkligheter hos dem, hvilka kände, att de härvarande polackerne icke hyste förtroende för honom. Så kunde till exempel baron Rozitsky, den dåvarande ägaren af Kolmårdens marmorbruk, icke förmås att sätta sig i förbindelse med Bakunin, ej heller den ädle major Myrberg, Polens trofaste vän och tappre kämpe från 1830 års frihetskrig, och den ryske agitatorn undveks med mycken omsorg äfven af furst Constantin Czartoryski, hvilken samtidigt med Bakunin vistades här.

Att Bakunin vid sin ankomst hit hade kunskap om och af den internationella revolutionära kommitté, hvilken då från London hade sitt politiska nät utkastadt öfver hela Europa, var utsedd att taga någon verksammare del i den af polska nationalregeringen bekostade expeditionen, som ställdes under Lapinskys befäl, men hvilken i alla afseenden misslyckades, framgick tydligt af yttranden, dem jag, och flere med mig, sedan många gånger hörde fällas af den ofvannämnda regeringens officielle agent i Sverige, Joseph Demontowicz; då man talade med honom om Bakunin, blef den annars så stillsamme mannen, som var en nobel karaktär, snart uppretad, ögonen började gnistra, rösten darrade, och ändå strängare omdömen än dessa undföllo honom då: “Bakunin gjort Polen micke skada, bara ondt”; – “Bakunin förstöra allt han hafva att göra med”; – “hafva icke hjärta för andra, bara för sig själfv”; – “ingen god människa”; – “kujon i farans stund”.

Emellertid blef Bakunin under sin vistelse i Stockholm ofantligt populär, och hans inflytande i tidningspressen blef allt mer märkbart. Särskildt voro Nya Dagligt Allehandas fulminanta, krigsupphetsande politiska artiklar alldeles bevisligt inspirerade af den ryske agitatorn. Så kom en afton Posttidningen med en längre artikel, hvari den ryske man, Stockholm slöt inom sin gästfrihets krets, porträtterades från ett allt utom smickrande synhåll, den del, han tagit i särskildt 1849 års politiska oroligheter i Dresden, framställdes i den märkaste färgnyans, och hans kommunistiska och revolutionära åsikter ansågos vara af den art, att dess förkunnare helt enkelt borde utvisas ur Sverige. Att denna artikel kom från regeringshåll. var alldeles tydligt, och som dess upphofsman nämndes genast, och många år därefter, statsrådet Bredberg; först nära trettio år därefter blef det genom Louis de Geers lefnadsminnen bekant, att det var regeringens chef, friherre de Geer själf, ur hvars penna uppsatsen i fråga flutit. [Not: “Blanche beskref Bakunin såsom den mest intagande människa han lärt känna; för mina ögon såg han däremot ut som den värste bandit”, säger de Geer i nämnda minnen.] Att de Geer då ej gärna ville framträda med öppet visir, utan så att säga garderade sig bakom en ämbetsbroders rygg, kan, om ock ej fullt försvaras från ridderlighetens ståndpunkt, dock förklaras af hans ställning inför allmänna opinionen, hvilken just i de dagarna med sådan hänförelse hälsat hans framlagda förslag till representationsförändring, men hvilken samma opinion, genom en i frågan nästan enhällig tidningspress, med den lifligaste harm tillbakavisade hvarje tanke på asylrättens kränkning genom den ryske flyktingens utvisning.

För att yttermera betona denna rätts okränkbarhet i Sverige, och på samma gång visa Bakunin en personlig hyllning, samlades den 28 maj tvåhundra personer ur alla samhällsklasser, äfven de högre, till en festlig middag å Hôtel Phoenix. Särskildt voro från den då samlade riksdagen borgare- och bondestånden mycket talrikt företrädda. Tal höllos af bondeståndets talman Nils Larsson i Tullus (för kung Carl XV), Blanche (för Bakunin), Lars Hierta (för asylrätten), P. R. Tersmeden (för det unga Ryssland), Harald Wieselgren (för Polen) och Carl Ekgren (för Ungern, hvilket land då ännu låg trampadt under förtryckets klackjärn). Johan Nybom, Karl Wetterhoff, Johan Gabriel Carlén och Herman Bjursten hade skrifvit verser, hvilka under festens gång sjöngos eller reciterades. I sitt svar på den för honom föreslagna skålen lade Bakunin i hög grad i dagen sin glödande vältalighet. Emedan han talade franska, var det väl långt ifrån alla af de närvarande som förstodo honom, men alla grepos dock af det imponerande i hans personlighet, af hans kraftfulla rörelser, af hans väldiga stämma, hvars djupa gutturaltoner påminde om rytandet från öknens lejon. Sedan det långa lysande talet hållits och applåderats, ägnade sig Bakunin uteslutande om festens materiella del, och på detta område visade han sig äfven som den främste.

I Bjurstens verser förekom mot slutet:

– – – Var du kommunist,
som förr du var. Vi äro det förvisst,
ty ljus och frihet – jordens skönsta krona –
de äro dock och bli communa bona.

I deras sold du kämpat. I din natt
en stjärna på din dystra himmel satt,
framtidens stjärna – stjärnan för det sanna –
och tvenne andra – under liljepanna.

Svensk, fatta därför glaset i din hand
och drick för Michaël – för hans fäders land;
drick för hans framtids dröm och för den tärna
som, biltog själf, blef den biltoges stjärna.

Detta syftade på Bakunins unga maka, hvilken mött honom i Stockholm. Hon var född i Sibirien, dotter till en högt bildad polsk familj, som dit förvisats. Fin, vacker och späd, halft ett naivt naturbarn, halft en verserad salongsdam, tog hon allas hjärtan, kvinnors som mäns, med hvilka hon här kom i bekantskap. Hon verkade rent af förtrollande, “Sibiriens ros”, som hon här kallades. Som hon hittills tillbragt hela sitt lif i det aflägsna isiga landet i fjärran östern, fanns här mycket, som var henne fullkomligt nytt. Så bland annat hade hon aldrig förr sett en törnros, aldrig förr smakat körsbär. Hon blef förtjust däri, och hennes make uraktlät heller aldrig under hela sommaren att, när han gjort sina besök å Aftonbladets och Allehandas byråer, hvilka den tiden voro förlagda i staden inom broarna, gå ner till Munkbron för att därifrån hemtaga en bukett rosor eller en påse körsbär till sin fru.

Sin make behärskade hon fullständigt, tycktes det. Bakunin kunde, t ex, sitta långt fram på nätterna hos doktor Karl Adam Lindström och för honom och Kalle Wetterhoff och von Qvanten och öfriga stockholmsvänner utveckla sina världsomstörtande planer och vältra troner öfver ända och skaka Europa fråm hörn till hörn – men rätt som han dundrade som värst, syntes i dörren den lilla sibiriska älfgestalten; hon behöfde blott varnande höja pekfingret mot honom och säga: “Michel!” så var som genom ett trollslag den himlastormande titanen förvandlad till en foglig, eftergifven äkta man, så borgerlig som hälst.

Under sommaren 1863 bodde paret i en liten enkel våning om tre rum i Mothanders manège å Djurgården och lefde mycket indraget. Lars Hierta hade under Bakunins vistelse här åtagit sig att vara hans financier och betalade därför alla hans utgifter. Nu ville det sig icke bättre, än att en dag, då Bakunin skulle betala hyran till Mothander – den skulle betalas förskottsvis – var Hierta bortrest, och som han gifvit Bakunin rådet att aldrig utbetala något utan att han, Hierta, sett räkningen, nekade Bakunin att betala förrän Hierta kom hem. Det var från det tillfället den så många gånger upprepade anekdoten förskriver sig, nämligen att, då Bakunin således för tillfället underlåtit att betala hyran, hans värd gått upp till dåvarande utrikesministern excellensen Manderström och förfrågat sig angående den rätt, hvartill han kunde instämma den försumlige hyresgästen, samt af den spydige excellensen fått svaret: “Till asylrätten”. Historien är lustig, men påhittad; åtminstone försäkrade mig så Mothander.

Emellertid gaf denna utspridda historia ett par spjufrar anledning till ett skämt med Mothander. Bakunin hade två egenheter, dem han för sina vänner icke dolde: han hatade allt hvad teatrar hette och han tyckte om att se på eldsvådor. Nu inbillade man Mothander, att hans revolutionäre hyresgäst, för att hämnas på honom för hans misstroende, ämnade, liksom han gjort med operan i Dresden under upproret 1849, tutta eld på hans manège, hvilket för sommaren var inredd till teater. Knappast ens ryske ministern i Stockholm var således så belåten som gubben Mothis, när Bakunin i oktober med sin fru lämnade vår hufvudstad, för att öfver Göteborg begifva sig till England. [Not: I de förut omnämnda de Geerska minnena säges, att minister Daschkoff under Bakunins vistelse i Stockholm lät hålla den noggrannaste utkik på honom. För excellensen Manderström hade Daschkoff särskildt beklagat sig öfver, att Bakunin erhållit audiens hos konung Carl och att denne senare alls icke dolde sin håg att vara Polen till tjänst.] Till bangården följdes den ryske revolutionären af den så kallade polska kommittén: riddarhuskoryféen baron A. C. Raab, konung Carl XV:s handsekreterare skalden Emil von Qvanten, August Blanche, Lars Hierta, Karl Adam Lindström, August Sohlman och Harald Wieselgren – det var annat det än, i våra dagar, Stendahls drabanter!

Med Sohlman hade Bakunin öfverenskommit att sända korrespondenser till Aftonbladet och fick i förskott en mycket vacker summa kontant. Han sände tre bref; blott ett kunde användas. De båda öfriga lämnades till tidningen Fäderneslandet, men äfven detta långt avancerade radikala blad fann den anarkistiska tendensen däri för magstark och undanbad sig fortsättning.

Bakunins följande lif var den fortsatta stridens. Han råkade till sist i fejd med själfva Internationalen, som på socialdemokratiska kongressen i Haag 1872 formligen uteslöt honom ur partiet. Efter en ytterligare häftig strid året därpå med Marx, drog han sig alldeles in i det enskilda lifvet. I djupt armod slöt han sina dagar i Bern i juli 1876. Hans son, enda barnet i hans äktenskap, fick härom året en bedröflig död. Hvar hans maka hamnade, därom har man här aldrig fått kännedom. Hennes nu ytterst få kvarlefvande svenska väninnor och vänner ha säkert mer än en gång undrat, snarlikt Byron, om den väna Haidée:

om endast vinden suckar, där det tros,
hon gått till ro, Sibiriens fagra ros

Annonser

Ett svar

  1. Körsbären och rosorna som Antonia älskade var nytt för mig. Deras tillgivenhet för varandra verkar ha varit stor. Däremot tror jag inte att han hade en son; det var antagligen Antonias i en senare relation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: