Tellez: Sabaté – Kapitel 1

Har en gammal påbörjad översättning liggande på Antonio Téllez Solàs bok ”Sabaté – Stadsgerilla i Spanien”. Kommer att lägga ut något kapitel då och då, i mån av tid och ork. /Sovversiva

Sabaté – stadsgerilla i Spanien
ANTONIO TÉLLEZ SOLÀ

Kapitel 1
Sabaté

Manuel Sabaté tillhörde Guardia Urbana [1] i den lilla staden Hospitalet de Llobregat [2], som med sina sjuttiotusen invånare är en del av det stora, vidsträckta komplexet Barcelona. Hans hustru Mardona Llopart, självförnekande, hårt arbetande, fullständigt hängiven omvårdnaden av sitt hus och sin familj, var en typisk spansk hemmafru.

De hade fem barn. Tre av dem spelar en roll i vår berättelse: José, den äldste, född 1910; Francisco, född den 30 mars 1915; Manuel, född 1927: Den fjärde, Juan, och en syster, Maria, deltog aldrig i brödernas verksamhet. Francisco, mer känd under sitt katalanska dimunitiv Sisco, Sisquet eller Quico, var självsäker och visade karaktärsstyrka redan som pojke.

Deras föräldrar, som var fullständigt okunniga om förhållandena i den tidens skolor och dåligt rådgivna, beslutade att skicka sin okuvlige gosse till Duranhemmet i Barcelona då han var bara sju år gammal. Denna institution drevs av munkar och var en verklig straffanstalt för minderåriga. Duranhemmet blev en plantskola för rebeller. En annan av dess elever var Mariano Rodriguez Vazquez, känd under dimunitivet Marianet, som senare blev generalsekreterare [3] under inbördeskriget för Landsorganisationen, CNT [4], den viktigaste av alla fackföreningarna i Spanien.

Under inbördeskriget blev Duranhemmet jämnat med marken och munksamfundet upplöst. Efter kriget återbildades de och köpte gården Torre Vilana i en av Barcelonas mer aristokratiska förorter, komplett med moderna inventarier. Disciplinen upprätthölls dock i enlighet med den gamla byggnadens kända linjer. [5]

Under tiden El Quico [6] var där slog dess fängelsedisciplin, med dess många förödmjukelser och dess kroppsaga, an en sträng hos honom, och efteråt kämpade han alltid för rättvisa och frihet. Det tog inte lång tid innan han fått nog och en dag klättrade han över gårdsmuren med hjälp av ett träd och ett improviserat rep och återvände hem. På sina knän tiggde han föräldrarna att inte skicka tillbaka honom till institutionen och sa att om de gjorde det skulle han omedelbart rymma igen – den här gången för gott. Han lovade vara en ”snäll” pojke bara dom inte förde honom tillbaka och med en blandning av vädjanden och hotelser fick han snart igenom sin vilja.

Utbildningen i Spanien var vid den här tiden något som regeringen brydde sig föga om. Statliga skolor var sällsynta och de privata avgiftsskolorna kontrollerades av munkar och Marister [7], utom räckhåll för vanliga arbetare, särskilt de med stora familjer som El Quicos. Skollärare i Spanien aktades inte högt socialt. Det fanns ingenting humoristiskt i det folkliga uttrycket ”att vara hungrig som en skollärare” – det var inget yrke någon sökte sig till. För tusentals barn var den enda skolan gatan och senare verkstaden där de blev lärlingar vid tio års ålder eller tidigare. El Quico var inget undantag från regeln och hans lärlingsskap som rörmokare var helt normalt: det bestod mest av örfilar och ovett, som han tog illa.

Vid första tillfälle gick han med i Hospitalets allmänna syndikat, som tillhörde CNT, och denna organisation förblev han trogen i resten av sitt liv – i anda om än inte i disciplin. Han gick med just före republikens utropande 1931. ”Arbetarnas” republik var allt utom vad namnet indikerade. Den ärvde alla monarkins synder och korrupta institutioner. Den övertog armén som alltid var beredd att intervenera i politiken och som avskydde alla demokratiska institutioner. Den gav svängrum åt kyrkan, med dess oräkneliga religiösa ordnar och deras obskyra mentalitet, svurna fiender till kultur och framsteg. Den tolererade feodalismen över jorden där jordägarna och aristokraterna härskade genom den fruktansvärdaste misär i halva Spanien. Denn upprätthöll en steril och korrupt byråkrati.

Utropandet av republiken gav upphov till våldsamma folkliga stöddemonstrationer. Den sågs som en ny eras ankomst; två dagar senare, den 16 april, sa dock inrikesministern, Miguel Maura, till reportrar: ”Jag skulle vilja att ni gör det klart i era tidningar att jag inte är beredd att tillåta några ytterligare gatudemonstrationer. Folket är bortom kontroll! Allting urartar snabbt till en oacceptabel politisk skandal!”

Mauras [8] arroganta uppträdande vid det här tillfället kan inte avfärdas som ett vanligt fall av nervositet: under hela sin karriär visade han symptom på att vara ett fall av kronisk abnormitet. Denne katolske och republikanske gentleman visade världen sitt verkliga väsen när han några veckor senare beordrade armén att förstöra en anarkosyndikalistisk mötesplats i Sevilla, en bar som hette Casa de Cornelio och låg på La Macarena. Tre artilleripjäser sköt tjugotvå högexplosiva granater in i den gamla baren och förvandlade den till en ruinhög.

Den nya republiken tog omedelbart ställning mot det folk som i åratal krävt stora förändringar av Spaniens ekonomi och sociala liv. Den vände vände sig med grymhet mot just det folk som fört den till makten. Den sociala jäsningen i Spanien under tiden för republiken behöver här inte beskrivas i detalj, men för att kunna ge en uppfattning om den revolutionära stämningen hos folket (som senare skulle bli det första i Europa att resa sig mot fascismen) bör vi nämna upprorsrörelsen den 18 januari 1932 i gruvdistriktet Alto Llobregat y Cardoner i de katalanska Pyrenéerna. Anarkosyndikalisterna i Figols och Sallent utropade frihetlig kommunism, avskaffade all privar egendom och användandet av pengar i sina byar. Emellertid hade denna revolutionära arbetarrörelse krossats inom fem dagar efter en bitter strid. Revolutionens sista bålverk, Cardoner, föll den 22 januari. Bitter repression följde över hela Katalonien. I Den mörka gryningen den 11 februari seglade skeppet Buenos Aires ut från Barcelona mot Bata i spanska Guinea [9], med 104 konfederala militanter ombord, bland dem Buenaventura Durruti Dumanger [10] och Francisco Ascaco Abadia [11]. Under tiden tillämpades Ley de Fuga [12] av armén och polisen överallt i de norra provinserna och fyllde kyrkogårdarna och fängelse med sina arbetarklassoffer.

Folkliga protester mot deportationerna och polisvåldet uttryckte sig genom många strejker över Spanien och ibland rentav med nya uppror, som det som bröt ut i Tarrasa den 14 februari där folket intog gatorna och var under några timmar i full kontroll över situationen; de intog stadshuset, arresterade borgmästaren och alla reaktionära ämbetsmän de fick tag på. CNT-FAI:s rödsvarta fana vajade stolt över stadshuset. Trupper sändes dock snabbt dit från Barcelona och lyckades återta kontroll över staden. Fyrtiotvå män arresterades och åtalades under militära lagar. När de ställdes inför rätta krävde åklagar fyrtiotvå dödsdomar. [13]

Jordbrukarna i Hospitalet gick också ut i strejk under den här perioden i protest mot de feodala förhållanden under vilka de tvingades arbeta. Jordägarna vägrade ge med sig och strejken drog ut på tiden. Då inga pengar flöt in hölls arbetarna och deras familjer bokstavligt talat svältande. El Quico och en annan ung anarkistisk kamrat bestämde sig för att stödja jordbrukarnas försvar på deras eget sätt. De rånade en av de viktigaste lokala jordägarna och tog varenda peseta han ägde. Pengarna som ordnades lämnades över till strejkkommittén för fördelning bland de familjer som var i störst behov.

Reaktionen slog snart tillbaka. Uppgiften att generalen José Sanjurjo Sacanell, chef för carabiñeros och guardia civils [14] f d chef höll på att förbereda ett militäruppror var allmänt känd. Sanjurjokonspirationen [15] exploderade den 10 augusti 1932 i Madrid och Sevilla, men två månader tidigare, den 9 juni, i en fråga till cortez om situationen i Sevilla [16], läste delegerade Miguel Garcia Bravo Ferrer högt ett flygblad som hade spritts i den andalusiska huvudstaden och som skrivits under av de revolutionära arbetarnas och soldaternas kommitté:

”Guardia civil under den kriminelle Sanjurjo förbereder upprättandet av en mordisk diktatur i Spanien. Förbered er medborgare, för kampen timme har slagit. Soldater, medborgare och arbetare – tillsammans ska vi kämpa mot Sanjurjo och guardia civil [17]. Fatta ditt gevär och gör din plikt. Folk; Viva la anarquia!”

I Madrid hade resningen emellertid framgång endast med att ta kontroll över krigs- och kommunikationsministerierna.

Castilblanco var en by med fyratusen invånare i provinsen Badajoz. Den 1 januari 1932 höll femhundra strejkande lantarbetare en demonstration där som upplöstes av guardia civil med salvor av gevärseld. I raseri attackerade byborna de frånvarande jordägarnas försvarare och siffrorna var vid dagens slut fyra vakter och en lantarbetare dödade och ett antal demonstranter svårt sårade. De bybor som åtalades för att ha dödat guardia civils dömdes till döden, men de allmänna protesterna var så stora att myndigheterna tvingades omvandla deras straff och de fick slutligen en amnesti. [18]

I Arnedo (Logroño) attackerade guardia civil den 5 januari ännu en gång en demonstration med gevärdeld. Kvinnor och barn deltog i demonstrationen och resultatet blev en fullkomlig massaker. Sex människor dog – fyra av dem kvinnor – och trettiotvå människor skadades. Förtrytelsen var enhällig i hela Spanien och detta var det verkliga skälet till Sanjurjos avsked. Den man som tog hans plats, general Miguel Cabanellas var en annan av den spanska historiens lika svekfulla figurer.

I Sevilla utropade anarkosyndikalisterna generalstrejk och stormade kasernerna. Genom detta räddade de ironiskt nog republiken som förföljt dem så grymt. Det var under denna period av permanent social oro som Sabaté tillsammans med andra unga män bildade en av de första aktionsgrupperna – ”Los Novatos”. Den äldste i gruppen var José, El Quicos bror, som då var tjugotvå år gammal. Los Novatos tillhörde lokalfederationen av Iberiska Anarkistfederationen (FAI) [19]. Gruppen gav sig nästan direkt in i större aktioner. Den 8 januari 1933 utbröt nya revolutionära rörelser, inspirerade av FAI, i protest mot de systematiska och ihärdiga förföljelserna mot arbetarna av regeringen ledd av Manuel Azaña y Diaz, en erfaren och kapabel förföljare. I Zaragoza och i Barcelona gjordes en mängd gripanden innan det fanns någon enda antydan om revolution. Hursomhelst bröt proteströrelsen ut på många platser. I Ribarroja och andra byar i Levanten utropades frihetlig kommunism och andra försök följde i Andalusien.

I Casas Viejas i Cadizregionen reagerade republiken med en barbariskhet som är sällsynt i dess historia. En sjuttio år gammal lantarbetare, Francisco Cruz, mer känd som ”Seisdedos” (sex fingrar), vägrade kapitulera för stormtrupperna. Tillsammans med sin familj och likasinnade som önskade social rättvisa barrikaderade han sig på en bondgård. De republikanska legotrupperna bombarderade byggnaden och dödade alla, även kvinnor och barn, i enlighet med premiärminister Azañas [20] order:

”Skona inte de sårade, ta inga fångar. Skjut ner dem som hundar.” [21]

Denna order från den framtida presidenten resulterade i att av de tjugofyra som kämpade lämnades tjugofyra döda.

På sommaren 1933 deltog Sabatés grupp på ett av de många möten som organiserades av FAI. Det var på en för dem välkänd plats, Funte del Oso, på ett berg nära Esplugas, i distriktet San Feliu de Llobregat och det var där de möttes för att lära sig vapenbruk och att hantera sprängmedel. Medan mötet pågick för fullt varnade vaktposterna att det närmade sig två busslaster guardia civil och mozos de escuadra – den katalanska milisen som Generalitat organiserat av skogvaktare för att bekämpa tjuvskyttar och inkräktare. Mötet avslutades. Vissa undkom med lätthet i den närliggande barrskogen medan andra, för att dela upp styrkorna, snabbt sprang över det öppna fältet. Bland de senare var El Quico. Jakten pågick i över en halvtimme med ständig skottlossning, men faístas hade lyckligtvis inga stupade eller sårade. Det var elddopet för Los Novatos. Nästa dag publicerade CNT:s dagstidning Solidaridad Obrera en förstasidesartikel med rubriken ”Ingen fångst i barrskogen”.

Omkring denna tid utlystes valen till den 19 november 1933. CNT krävde total röstbojkott. Vid kampanjens inledning öste konfederationen ut en enorm mängd propaganda och under valupptakten organiserades massmöten i det kolossala Plaza de Toros i Barcelona där välkända militanter från CNT-FAI, som Buenaventura Durruti, medverkade. Antivalkampanjens slagord var ”Makten åt folket – inte åt politikerna”. Högern vann valet och CNT fullfuljde sitt löfte. Den 8 december utbröt ännu en gång uppror i Barcelona, Zaragoza, Valencia och Granada, fast revolutionens centrum var i regionerna Aragonien och Rioja där de rödsvarta fanorna ännu en gång vajade över byarna som utropat frihetlig kommunism. Los Novatos som hade gjort intensiva förberedelser för att delta i revolutionen kastade sig ut på gatorna där de med lätthet övermannade regeringsstyrkorna i Hospitalet, tog kontroll över alla offentliga platser i staden och samlade ihop alla register och personakter de kunde få tag på (dessa senare försåg dem med synnerligen gott bränsle till de många brandbål som ordnades under festligheterna som följde). Upproret slog slutligen ner den 14:e men först efter att många dödade och sårade tunnat ut arbetarnas led. Tusentals cenetistas sattes i fängelse. I Zaragoza arresterades hela CNT:s nationalkommitté, liksom revolutionskommittén, ledd av Buenaventura Durruti, Cipriano Mera Sanz och Isaac Puente Amestoy [22]. Solidaridad Obrera bannlystes, om än den hade indragits av regeringen första gången 1933. Från och med då och 1934 (dagen innan upproret mot Generalitat) hann den avstängas tre gånger, en gång i 104 dagar. Enskilda nummer drogs in trettiofyra gånger. [23]

Bröderna Sabaté lyckades fly undan repressionen men fängelserna i Spanien fylldes av anarkosyndikalistiska militanter.

Ädå kunde repressionen inte hindra utropandet av många fler bittra strejker och en ojämförlig stärkning av motståndsandan. Den mest enastående var generalstrejken i Zaragoza. Första Maj firades i den aragoniska huvudstaden med fullständig och total arbetsnedläggelse. Arbetsköparna sparkade alla sina arbetare. Fackföreningarna förklarade då generalstrejk för att alla avskedade skulle återanställas, och då ingendera sidan var villig att ge med sig, hölls staden paralyserad i 36 dagar. De strejkande bragdes till fullständig misär. Redaktören för Solidaridad Obrera, Manuel Villar Mingo [24], organiserade en insamling för att skicka de strejkandes barn till Katalonien för att lindra deras plågor och hjälpa deras föräldrar att vinna striden. Insamlingen hade en framgång utan motstycke och inom några få dagar hade ”Solis” kontor samlat in vad som, på den tiden, var en betydande summa pengar. Folket i Barcelona gjorde sig beredda att ta emot den första tillströmningen av barn från Zaragoza, som skulle anlända till den konfederala tidningens högkvarter klockan sex en söndagskväll. Ett stort antal människor hade samlats utanför tryckeriet för att invänta deras ankomst. För att förhindra denna solidaritetsyttring gick Generalitat till aktion. Utan någon föregående varning stoppade de bussarna som medförde barnen och öppnade eld mot demonstranterna – många av dem kvinnor och barn – vilket dödade en arbetade och skadade andra. Som resultat av de häftiga allmänna protesterna bannlystes Solidaridad Obrera igen genom ett regeringsdekret. Bussarna fick vända om och anlände inte förrän efter en lång försening. Barnen lämnades då över till arbetarnas familjer som hade väntat på att ta emot dem. [25]

Som svar på denna provokationshandling beslutade CNT:s katalanska regionalkommitté att som protest utropa en tjugofyratimmars generalstrejk i provinsens huvudstad. Beslutet om generalstrejken skulle tillkännages genom ett offentligt manifest. Francisco Sabaté och en annan yngling fick uppdraget att hämta dokumenten. De skulle träffas på baren ”La Tranquilidad” i Barcelonas centrum, på Paralelo. När de två vännerna anlände till den förutbestämde platsen talade kamrater om för dem att manifestet skulle hämtas på en bar på Montjuich. Medan de väntade på den baren anlände polisen och arresterade alla närvarande. El Quico för fick första gången pröva på fängelse. Han tillbringade en natt i cellerna hos kommissariatet i Pueblo Seco och dagen efter i Palacio de Justicia där hans fall prövades, följt av två dagar i Modelofängelset i Barcelona. Åtalet ”illegala möten” höll inte, och efter sjuttiotvå timmar släpptes samliga.

Den 6 oktober bröt uppror ut igen och under femton segerrika dagar var alla vänsterns krafter i Asturien enade under det gemensamma slagordet ”Förena er, proletära bröder!” (UHP), men i Katalonien var resningen en katastrof, då den var inspirerad av nationalisterna och CNT-FAI gjorde inga försök att intervenera. Gruppen Los Novatos ägnade sig åt att samla in vapen som dumpats på gatorna och i avloppen av männen från Generalitat. Det var dessa vapen som senare hjälpte till att krossa den fascistiska resningen i Katalonien i juli 1936. El Quico fick sina inkallelsepapper till militärtjänsten 1935, men som övertygad antimilitarist dök han inte upp och klassades som desertör. Det var också vid den här tiden som han utförde sin första expropriering för att finansiera de Politiska Fångarnas Hjälpkommitté, på bekostnad av banken i Gava, ett samhälle med 6,000 invånare i kommunen San Feliu de Llobregat alldeles utanför Barcelona. Mot slutet av 1935 träffade han Leonor Castells Marti, kvinnan som skulle bli hans följeslagare under de kommande åren. Strax efter att han träffade henne, efter sex månaders fridfullt liv, exploderade Spanien. Det var den 18 juli 1936.

Leonor säger i ett av sina brev:

”Jag minns det som om det var igår. Efter många möten, utan sömn och nästan utan mat, kom kamraterna till det lilla hus vi byggt med kärlek och hårt arbete. Francisco, som alltid var aktiv och modig, lämnade min sida, man kan nästan säga för alltid… Revolutionen hade börjat – Francisco omfamnade mig och jag höll honom i mina armar en kort stund och sedan var han borta.”

Noter:

1. Kommunalgardet, Guardia Urbana, kontrollerades av kommunerna lokalt under börgmästarens befäl. De övervakade trafiken och genomförde stadspolisens bestämmelser.

2. Folkmängden i Hospitalet har vuxit betydande sedan seklets början. Sedan 1962 har dess befolkning på 150,000 ökat till 250,000 år 1972.

3. Mariano R. Vazquez var född i Barcelona år 1909. Han drunknade under en simtur nära Paris i floden Marne den 18 juni 1939. Se boken av Manuel Munoz Diez: ”Marianet, Semblanza de un Hombre”, CNT, Mexiko 1960.

4. Confederación Nacional de Trabajo bildades på landskongressen hållen i Palacio de Bellas Artes i Barcelona den 30 oktober – 1 november 1910. Den var influerad av de bakuninistiska idéerna i den Första Internationalen.

5. Denna ”utbildningsinstitution” finns till fullo beskriven i Michel de Castillos bok ”Tanguy”, Julliard, Paris 1957 – hemmet benämns som ”Asile Dumos, Centre de Redressement”.

6. Efter Sabatés död har ett antal journalister tolkat hans namn som härlett ur Chico, Pequeno, vilket betyder kort eller liten. Så var inte fallet då Sabaté var robust byggd, smidig och ganska lång (5 fot, 9 tum = ca 175 cm.).

7. En religiös orden vars namn kommer från ”Marias Efterföljare”, bildad i Lyon under 1800-talet av abbot Colin i syfte att ”utbilda unga människor”.

8. Miguel Marura var född i Madrid 1887. Han ersattes som inrikesminister den 14 oktober 1931 av Santiago Cesares Quiroga – en politiker lika impopulär som sin föregångare. Maura dog i Zaragoza 1971.

9. Fernando Poo och Rio Muñi, i spanska Ekvatorialguinea, erhöll sin självständighet 1968; territoriet återlämnades slutligen till Marocko genom Fezpakten den 4 januari 1969.

10. Durruti, en av de mest enastående figurerna inom spansk anarkism, föddes i Leon den 14 juli 1896. Han dog vid Madridfronten i området vid Universitetsstaden den 20 november 1936. Se ”Durruti, Folket i Vapen” av Abel Paz, ed. De la Tôte de Fenilles, Paris 1972.

11. Ascaso, född den 1 april 1901 i Almudebar. Oskiljaktig kamrat med Durruti som dog i Barcelona den 20 juli 1936 under anfallet på Atarazanaskasernerna som hade rest sig till stöd för Franco. Hans äldre bror Domingo dödades under Majhändelserna 1937 i Barcelona.

12. Ley de fuga – en lag som tillät skjutandet av de som försökte fly från ordningsmaktens klor. Den hade uppfunnits av general Severiano Martinez Anido, Barcelonas guvernör, och tillämpades från 1920 och framåt. Det var den lättaste lagliga metoden att eliminera arbetarorganisationernas framstående talesmän och militanter; myndigheterna brukade frige fångarna från polisstationerna och fängelserna och, när de gav sig av hemåt, massakrerades de på gatan, skjutna i ryggen av k-pisteld. I rapporterna blev det helt enkelt ”ett flyktförsök”.

13. Se Solidaridad Obrera, Barcelona 7 april 1933. Domarna som faktiskt mottogs var fyra på tjugo år och en dag, sex på sex år och en dag, två frikännanden och fyra nedlagda. De andra fick domar på tolv år och en dag, enligt Diego Abad de Santillán i hans bok Bidrag till Arbetarrörelsens Historia i Spanien, volym 3, Ed. Cajica, Mexiko 1971.

14. Sanjurjo avskedades som generaldirektör för Guardia Civil den 8 januari 1932 som ett resultat av händelserna i Castilblanco och Arnedo. Presidenten, Manuel Azaña, erbjöd honom som kompensation generaldirektoraret för Carabiñeros.

15. Sanjurjo, Markis av Rif, var den drivande kraften bakom den ’nationella resningen’ 1936. Han var född i Pamplona den 28 mars 1872 och dog den 21 juli 1936 i Portugal när flygplanet som tog honom till Spanien kraschade. Vid hans död övergick ledarskapet till general Francisco Franco.

16. Bravo Ferrer, den Radikale deputeraden för Sevilla, gjorde ett dramatiskt uttalande om situationen i den andalusiska huvudstaden, som kan kort sammanfattas som följer: under tremånadersperioden från oktober till december 1931 var det trehundra enskilda strejker i Sevilla och ett stort antal bomber exploderade. Det var en hastig ökning av antalet rån och attentat. Offren räknades i dussintals.

17. Civilgardet, en motsägelse i namnet, är en uniformerad militärkår, kontrollerad direkt av Arméministeriet och det spanska Inrikesministeriet. 1940 slogs det ihop med Carabiñeros. Det hade grundats av den andre hertigen av Ahumada år 1844 för att bekämpa banditism och den anförtroddes mycket snart regerings-, domstols, skattindrivande och polisuppgifter. 1969 uppgick Guardia Civil till 60,000 man.

18. Citerat av Joaquin Arraras i hans Den Andra Spanska Republikens Historia, Editora Nacional, Madrid 1969.

19. FAI (Federación Anarquista Iberica) bildades under general Miguel Primo de Riveras diktatur, på den anarkistiska nationalkonferensen hållen i Valencia den 25-26 juli 1927.

20. Azaña var född i Alcalà de Henares 1880. Han dog den 1 november 1940 i Montauban (Frankrike), kort efter att ha avgått från Republikens presidentpost.

21. I själva verket lyckades en undkomma från Casas Viejas, om än svårt sårad – Maria Silva Cruz, kallad ’La Libertaria’, dotterdotter till Francisco Cruz och dotter till Juan Silva, ett annat av offren. Hon överlevde fram till augusti 1936 då hon mördades av frankisttrupper på Jerezvägen, i Medina Sidonia.

22. Cipriano Mera, född i november 1897, flydde till Nordafrika efter inbördeskriget men lämnades 1942 över av Pétainregeringen till de spanska myndigheterna som hade krävts hans utlämning. Han dömdes till döden året efter, men hans straff omvandlades senare till livstids fängelse. Han frigavs villkorligt 1946 och for till Frankrike där han arbetade som murare innan han nyligen pensionerade sig vid sjuttiofyra års ålder.

Isaac Puente, en doktor från Alava och en ledande anarkistisk teoretiker, mördades av Francostyrkor i juli 1936.

23. För vidare information se Manuel Villar, El Anarquismo en la Insurrección de Asturias, Ed. Nervio, Buenos Aires 1936.

24. Förutom att vara redaktör för ’Soli’ och Valenciatidningen Fragua Social hade han också gett ut La Protesta i Buenos Aires fram till hans utvisning från Argentina. Han arresterades vid slutet av kriget och frigavs några månader senare, bara för att fängslas igen 1941 för sina aktiviteter mot Francoregimen. Han släpptes inte förrän i april 1946.

I maj 1947 blev Enrique Marcos Nadal, sekreterare för CNT:s underjordiska nationalkommitté, arresterad i Barcelona och hans plats togs av Villar. Den 20 november arresterades Villar i Madrid och i januari 1949 ställdes han inför en krigsdomstol i Ocaña och dömdes till tjugofem års fängelse. Han dog i Buenos Aires 1972.

25. Andra förflyttningar av barn organiserades, en av dem av gruvarbetare i Sallent. En annan med destination Barcelona stoppades av asaltogardister och barnen togs till ett klosterhärbärge, varifrån barnen till föräldrarna beordrades hämta dem. Till slut, som ett resultat av dessa solidaritetshandlingar, vann Zaragozas arbetare sin strid.