Aftonbladet om Bakunin, 18 maj 1863

De anfall, för hvilka den politiske flyktingen hr Bakunin förut varit föremål i Dagbladet och Posttidningen, har i lördags förnyats i sistnämnde blad. Hr B:s svar, hvaruti de första anfallen behandlas efter förtjenst, synes ej ha gjort tillfyllest. Den allmänna förtrytelsen inom den svenska allmänheten, hvars rättskänsla och takt sårats såväl af de obehöriga insinuationerna som af de temligen genomskinliga motiver, som för dessa legat till grund, synes emellertid ha bort här bjuda tystnad. Artikelförfattaren i Posttidningen utropar nu med en viss segerglädje, att hr B. är kommunist. Och en kommunist är, som hvar man vet, en ytterst vådlig person, ett slags socialt odjur, hvarav reaktionära regeringar nu i tjugo år begagnat sig för att skrämma enfaldigt folk – en person, som ingen stat bör tåla inom sitt sköte. Den praktiska konklusionen af denna argumentation synes temligen klar: hr Bakunin är kommunist, han bör alltså utvisas ur landet. Men på hvilka skäl stöder man väl denna beskyllning? Jo, hr Brockhaus i Leipzig har sagt det i sitt konversationslexikon. Men hvilka bevis har då hr Brockhaus? Ingenting annat än uppgifter från en och annan regerings hemliga polis, och enkannerligen ryska regeringens agenter. Der har man således ett skäl, hvilket må synas fullt öfvertygande för artikelförfattaren, denne långsynte statsman, men icke för oss, icke för den stora massan af Sverges publik.

Men – invänder man här – det är ju hr Bakunin sjelf som förklarar sig vara kommunist. Posttidningsförfattaren har upptäckt det i den sista af hans artiklar. I sin framställning af det ryska folkets urgamla opinioner har nemligen hr B. påpekat det märkliga, redan af andra förut omtalade förhållande, att nämnde folk betraktar all rysk jord såsom sin egendom, och att detta folk, häruti skiljande sig från vesterns nationer, icke erkänner den enskildes utan endast kommunernas eganderätt till denna jord. Hr B:s officiöse förföljare vill sålunda göra denne skyldig till kommunism på den grund, att han omtalat tillvaron af ett historiskt och ett socialt förhållande: en ganska besynnerlig bevisningsmetod. Af samma skäl skulle ju hvar och en, som sade, att polygamien utgör en af hufvudgrunderna i Turkiets samhällsorganisation, nödvändigt sjelf vara en polygamist, hvar och en, som ville yttra sig om regeringar och deras fiender, sjelf misstänkas att vara en regeringsledamot. Ja, hvarföre kunde icke alla de bland våra representanter, som nu under tre riksdagar diskuterat kommunallagen, inregistreras i kommunisternas straffklass.

Men här förekommer ytterligare en omständighet, som vi önskade underställa denne samhällsordningens försvarares granskning. Långt före hr B:s ankomst till Stockholm skickades nemligen en berömd preussisk agronom, baron Haxthausen, en som man lätt kan föreställa sig ganska nitisk konservativ, af sin regering till Ryssland för att studera detta lands ekonomiska organisation, och denne har öfver ifrågavarande förhållande gjort alldeles samma iakttagelser, som de nu klandrade. I sitt häröfver utgivna arbete åtnöjer han sig icke blott med att redogöra för den ryska kommunens egendomliga organisation, utan han drifver djerfheten ända derhän att uppräkna dess fördelar, och deraf draga den slutföljd, att Ryssland utan tvifvel kan emotse en politisk och social utveckling, egendomlig, men i visst hänseende att föredraga framför de vesterländska folkens. Hvad hr Bakunin härom yttrar tjenar således blott att bekräfta hr von Haxtthausens iakttagelser och uppfattning. Kan man nu häraf draga den slutsatsen, att den ene likaväl som den andre är en kommunist?

Och nu vilja vi slutligen äfven å vår sida anställa en liten rannsakning. Hvad kan väl vara orsaken till denna förbittring hos artikelförfattaren emot hr B? Han talar om vådor. Men om ock hr B. verkligen vore en kommunist, hvilket vi ej tro honom vara, hvad ondt kunde han väl dermed göra Sverge? Kan artikelförfattaren verkligen tro på möjligheten af en kommunistisk propaganda i Sverge? Trodde han på någonting dylikt, så vore han bra enfaldig – således tror han icke sjelf derpå. Alltså gäller faran icke Sverge utan ett annat land eller rättare sagdt en annan regering, den despotiska nemligen, som har sitt säte i Petersburg.

Vi avsluta nu dessa betraktelser öfver kommunen, kommunismen, senscommun med den anmärkningen, att de farhågor, som ett oskyldigt ordande som den första på vissa håll väckt för den andra, synas ha framkallat en total förgätenhet af den tredje, men icke minst vigtiga om ock minst vådliga bland dessa samhällselementer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: