Kropotkin: Communist-Anarchism

Peter Kropotkin 1888

A Speech Delivered by P. Kropotkin at the Freedom Group Meeting, 15 March 1888

The teachings of Proudhon are taken as a basis for individualistic Anarchism by a numer of English-speaking Anarchists. Proudhon is undoubtedly one of the greatest writers who have ever dealt with economical questions; and for one who does not attach importance to his dialectical methods, and looks more at the ideas than at the methods of expressing them, he is one of the most suggestive – may be the most suggestive – amongst those writers who lead men to think for themselves. He has covered in his works nearly the whole field of human enterprise: economics, politics, art, war; and everywhere he has dealt with the subject in the most suggestive way.

As a critic he is great, as a constructor weak. And when, in 1848, he was forced from the sphere of thought to that of action, compelled by his friends (as he writes) ‘to write the programme of a revolution by law and decree paragraph after paragraph’, he obviously made a failure. Revolutions are not made by decrees; still less an Anarchist revolution.

As in the case of so many born thinkers – Lasalle, Louis Blanc, Auguste Comte – there is a wide difference between Proudhon the philosopher an Proudhon the practical politician. His scheme of Mutual Banking was an evident compromise between the middle-class and working-class interests. It even seems probable that he did not believe in it himself, and only hoped that it might steer the workers to act on their own behalf.

Down to 1869 a large number of French members of the International Working Men’s Association were Proudhonians. The now bourgeois Senator Tolain, and Fribourg, whe represented the French Socialists in the early years of the International, were Proudhonian Mutualists. But since the Commune, Mutualism has virtually disappeared amongst French workmen.

The modern Individualism initiated by Herbert Spencer is, like the critical theory of Proudhon, a powerful indictment against the dangers and wrongs of government, but its practical solution of the social problem is miserable – so miserable as to lead us to enquire if the talk of ‘No force’ be merely an excuse for supporting landlord and capitalist domination.

Turning now to Communism, we find that forty years ago, before and in 1848, the theory was put forward in such a shape as to fully account for Proudhon’s distrust as to its effect upon liberty. The old idea of Communism was the idea of monastic communities under the severe rule of elders or of men of science for the directing priests. The last vestiges of liberty and of individual energy would be destroyed, if humanity ever had to go through such a communism, especially under the rule of savants. * But this old idea has completely faded before the practical experience of the revolutionary movement.

The Commune showed the people how a seemingly powerful government can be blown away in twenty-four hours. And though the foe at the gates prevented the development of the social revolution in Paris, enough initiative in social reorganisation was shown by the Parisian workers to mark the immense progress of their ideas since 1848.

During the last seventeen years that progress has been enormously quickened. The idea of expropriation, of the producers taking possession of the means of production, has sunk deep into the hearts of the people all over Europe, and even, during the last six or seven years, into those of Englishmen. The conditions in which a new 1848 will find Europe are thus completely different from what they were when Proudhon wrote. And these new conditions of mind must be taken into account.

Forty years ago, when the Paris workmen overthrew the Government, they timidly asked for universal suffrage as a means for bringing into life social reforms. They timidly asked State help for productive associations, for experiments in Communism.

Seventeen years ago, when the Paris workmen proclaimed their Commune, they asked for autonomy of the Commune as a means for permitting social reforms in the autonomic city. But as to those reforms their minds were not settled at all. The word expropriation frightened them. Their respect for bourgeois property was great, especially among the Mutualists. And therefore we saw their elected leaders in the Council of the Commune discussing such matters as divorce between Church and State, communal autonomy, and reduced rents for apartments.

Quite different will be the condition of men’s minds in tomorrow the Commune is proclaimed in several cities of France. The respect for bourgeois property has gone amidst the workers, and even the lower middle class. The Bank of France would be considered as belonging to the nation; the houses as belonging to all inhabitants, and not to their legal owners; the stores of food, clothing, and so on, as the stock of the nation, not as the property of the few. And, so far as we can judge from indications already observable in the last Communal revolution, the workers will consider that nothing hasbeen done as long as each man, woman, and child in the city has not been provided with food, decent lodgings, and clothes.

Let us look at this question practically; absreactions which lead to no practical conclusion are hateful. They are good to show us the way, but they are worth nothing if they cannot be brought to a practical issue.

Our experience of the effect of wars and such minor distrurbances as have lately occurred in the trade of the world has shown how easily international trade is disorganised by the disorganisation of any branch of it. In last month’s Freedom we gave the instance of the increase of distress in Lancashire occasioned by the Franco-Tonkinese war, and its disastrous influence on the export of Indian cotton goods to China, and so on the Indian demand for English manufactured cottons.

The first effect then of any serious revolutionary disturbances in any part of Europe will be the decline of the export trade. Those workers especially who are employed in making luxuries for the rich – and we know how numerous they are now – will be thrown out of employment. The means of expenditure of the rich will be curtailed, and they themselves will flee from the disturbed districts; moreover, the raw material required in such costly manufacture will not be forthcoming.

But these raw materials are not the only imports that will fail. Do you think that Russian or Indian peasants, for instance, will send to England wheat which they need themselves, selling the food of their children to pay the taxes? Do you not think that they will rather prefer to pay no taxes, and keep their supplies of corn that they may not starve next spring? Do you think also that the railway servants of America will continue to transport corn for nothing from Illinois, merely to increase the rent value of the lands of the railway companies?

The supplies of food will be shortened, and the profits derived from the export trade will be curtailed. Will the workers patiently starve in such conditions? Or, will they try to begin the great social reorganisation of which they are thinking now all over Europe?

In 1848, the Paris workers gave three months to their bourgeois rulers for making a new start in economical life, and the rulers took advantage of the delay för massing troops, for arming the middle classes, and for disorganising the workers, so as to crush their first attempt at revolt at the end of the three months. Grape-shot and bullets were the middle-class answer to their claims, when they raised in June their black flag of ‘Bread or Labour’. So that, despairing of the Republic andtheir Radical leaders, they accepted the Second Empire, saying, ‘We know that Napoleon with his fine promises is a scoundrel, but all these Radicals and pseudo-Socialists are no better than he.’

Just so the coming revolution will be crushed in the despair of the workers if we are not prepared to meet the crisis. Prepared by the full acceptance of Communism.

In 1848, it was all right to devise schemes for the gradual extinction of house-rent by manual banking. But the workmen of our times – the French workers, at least – do not recognise at all the rights of property in houses claimed by their present owners. The will proceed by expropriation, and see in it no injustice.

In our great cities, for instance, can the houses be fairly described as in any real sense belonging to the present landlords? The value of those houses is created, not by any isolated individuals, but by the presence of the whole community. What would be the value of the handsomest London mansion in the wilds of Siberia? It would not be worth the expense of warming! All the inhabitants of the city contribute to the value of each dwelling place, and all these houses belong therefore in whole justice to the whole community. This is how the workers reason now.

To maintain the private ownership of houses will become impossible; and therefore the first task of the Revolution will be to arrange things so as to share the accommodation of available houses according to the needs of the inhabitants of the city, to clear out the slums and fully occupy the villas and mansions. But sixty elected persons sitting round a table and calling themselves a Municipal Council, cannot arrange the matter on paper. It must be arranged by the people themselves, freely meeting to settle the question for each block of houses, each street, and proceeding by agreement from the single to the compound, from the parts to the whole; all having their voice in the arrangements, and putting in their claims with those of their fellow citizens; just as the Russian peasants settle the periodical repartition of the communal lands.

Equally pressing will be the great question of food. During previous revolutionary persiods social wealth has been doled out by the authorities in unequal portions. Even during the Commune, which proclaimed that none of its officials would get more than 12s 6d a day, whilst the combatants of the National Guards had only 1s 3d. But in the next Revolution even equal money wages will not do. The question of food will become as pressing as it is in a besieged city, and the workmen will demand that the food supply be placed at once at the public disposal for the common consumption. Most great cities have food for several months stored within reach. Paris was besieged for six months and not reduced to absolute starvation.

But the general food supply cannot be seized and administered by an elected municipal council; it must be distributed according to the needs of each family by volunteers, who will surely be found in each street and each quarter, to organise just distribution under the eyes of all people concerned; and a system of distribution of food, organised again by the people themselves, will necessarily spring out of the revolution.

Again, in the matter of clothing. When the workers are not labouring, and whilst nothing new can be made, the people must depend for their supply on the things already stored in the shops. Thus from the very beginning the idea of private property necessarily will be shattered, and practical Communism introduced into the daily life of the masses.

The like will occur in the reorganisation of production. The first, the most obvious necessity, will be to raise from the soil the food required by the community. The fields round London are left uncultivated now because of the heaviness of the clay, we are told. Rather because of the heaviness of the social conditions! The oxen have little interest in the crop, whilst the dogs lie on hay! But when the dogs are driven off, when the land is free of monopolists demanding an impossible rent, the fields will very quickly be cultivated with hearty goodwill by free associations of labourers, driven by necessities of the population to raise produce to supply the common needs. The need will plainly be common, and common labour the speediest way to supply it.

The same with industry. The manufacture of plush for West End ladies and silks for Russian courtiers will not be revived, but the needs of the people will force the artisans into cooperation to make warm woollen cloth for the workmen who are now sleeping between two newspapers in the neighbourhood of Trafalgar Square.

As soon as the respect for private property has been shaken, and the very necessities of maintaining life have driven the workers towards Communism, the production must become communal. The workers cannot be persuaded any longer that the millions of horse-power of our steam-engines are the just property of those who possess them now. They will consider them as a common legace from past generations, and use them for supplying the needs of the community.

Free workers, on free land, with free machinery, and freely using all the powers given to man by science, could with the greatest easiness grow the necessary food for the whole of the population of the country, even if it should soon be doubled, and supply all the necessities for a comfortable living for all members of the community.

The two great movements of our century – towards Liberty of the individual and social co-operation of the whole community – are summed up in Anarchist-Communism.

* Bakounin, in God and the State, has beautiful pages on that kind of government. It would be worse than the present.

Freedom 19, April 1888

Act for Yourselves, Articles from Freedom 1886-1907

Fridell: På tröskeln till freden…

Av Folke Fridell
Arbetaren Nr 99, årgång 23, 1 Maj 1944

Arbetarrörelsens och socialismens traditionsrika dag – första maj – har ändrat färg. Det är inte längre den röda och av framtidsförhoppningar och frihetsvisioner mättade massmönstring av kämpande arbetarmassor världen över, som det en gång i tiden var fråga om den första maj.

Skulle man under nuvarande förhållanden och med hänsyn taget till det allmänna världsläget välja en tidpunkt på året som mera korresponderade med arbetarrörelsens styrka och vilja att beträda socialistiska vägar, då vore det lämpligare att förlägga arbetarklassens mönstringsdag på hösten; en gråkall höstdag med regn och nakna träd bland fallna och vissna löv.

Höst? Vilar det inte någonting av höststämning över hela arbetarrörelsens sätt att verka och förbida tiden? Är inte det socialistiska ansikte, som arbetarrörelsen i dag visar fram för världen en kopia av höstens och ålderdomens livshärjande förtvivlan och svikna förhoppningar? Går det inte en våg av av åderförkalkningens gubbskrumpna fatalism genom de glesnande lederna? Vilar det inte över hela arbetarrörelsen en socialistisk begravningsstämning, som ger ett intryck av att desillusionerade människor är på väg till historiens kyrkogård med det socialistiska liket?

Verkar det inte på något sätt som om ett lättsinnigt och profant tricks att i vårens och knoppningens tid vandra ut för att demonstrera för en socialism, vilken på håret liknar det kapitalistiska tillstånd som nu är rådande. Minst av allt borde årets demonstration se tillbaka på det som gått och skrytsamt tala om det myckna som uträttats. Tidens egen vånda och förtvivlan är mer än nog tillräckligt för att bevisa hur kapitalt och fullständigt vi misslyckats i våra socialistiska strävanden. Bara det faktum att det är krig visat med fruktansvärd tydlighet, att försöken att nå fram till socialismen ömkligen misslyckats. Hur ska vi egentligen kunna tala om frihet, fred och socialism; hur ska vi kunna tala om sammanhållningens styrka och folkens slagkraft i en värld, där flygplanens brummande och krigets kakafoni dränker våra små ynkliga röster och allt vårt prat om en urvattnad socialism.

Nej, arbetarrörelsen borde hålla sig till höstetid med sina lamentationer och sin förfuskade socialistiska lära: med sitt bekännande av begångna fel och sin ängsliga iver att försona sig med statsterror och kapitalistisk utsugning; med sin nymilitarisering och otidsenliga nationalism. Allt det där är ingenting för vårtider och för den ungdom som ser mot framtiden.

Skall förhållandena ändras till det bättre, då måste utgångspunkten vara ett klart erkännande av begångna misstag och ett lika konsekvent bekännande av nödvändigheten att beträda vägar, som leder till målet i stället för till krig och katastrof.

Socialismen grundades en gång för att ersätta det kapitalistiska systemet och föra massorna fram till ett socialt tillstånd av frihet och fred. Nu befinna vi oss mitt uppe i ett slavtillstånd och i historiens mest omfattande och totala krig. Detta är det bittra beviset på hur kapitalt och fullständigt vi misslyckats.

Varför ha vi då misslyckats?

Är anledningen den, att de krafter som stod oss emot var alldeles för starka? Ligger det inte någon sanning i vårt gamla socialistiska påstående, att vår makt som producenter är tillräcklig för att utforma samhället till ett frihetligt och socialistiskt?

Nej, nog hade vi makt nog. Nog ha vi fortfarande makt nog att realisera vårt socialistiska program och göra världen fri och trivsam för människorna. Det är alltså inte här och på detta område vi ha att söka orsaken till misslyckandet. Det är i stället det, att vi använt oss av fel taktik; beträtt vägar som inte leda till målet utan tillbaka till utgångspunkten igen. Det är fortfarande en levande och odiskutabel sanning att vår styrka som producenter är mäktig att övervinna reaktion och mörkermannakrafter och genomföra ett förnuftigt socialistiskt tillstånd; det är fortfarande riktigt att ett internationellt uppträdande i socialistisk nydaning leder fram till det åsyftade resultatet. De allmänna socialistiska parollerna är i dag likaväl som tidigare byggda på faktiska förhållanden, och ingenting har hänt som vederlagt våra uppfattningar i detta fall.

Det har bara varit på det sättet, att vår verkliga styrka aldrig satts in och att våra parollers bärighet inte prövats i verkliga livet. De ha fattats som bombastiska talesätt och tomma proklamationer; som högtids- och jubileumsfraser, lämpliga att använda som camouflage för en strävan, som många gånger gått i en rakt motsatt riktning.

Den socialistiska arbetarrörelsen har aldrig prövat sin styrka som producenter och konsumenter i dess fullaste mening. Visst har det strejkats och visst har man vunnit många segrar och tagit många nederlag, men något internationellt uppträdande med syfte att en gång för alla ta upp kampen för ett socialistiskt världstillstånd har inte genomförts. Det har visserligen inte saknats ansatser, men dessa ha aldrig fått den universella omfattning som ensamt kunnat garantera segern, utan i stället begränsats både till sina syften och till sin omfattning. Faktum är att arbetarrörelsen aldrig helt bejakat socialismen eller internationalismen i verklig handling. Dessa vackra idéer – som äro de enda som kan ge arbetarna tillräcklig styrka och slagkraft – är fortfarande i stort sett oprövade i praktisk gärning.

I stället för att bejaka internationalismen och socialismen som världslära, och därmed uppnå det verkliga styrkeförhållandet, har arbetarrörelsen bejakat nationen, kapitalismen, staten, kriget. I stället för att uppträda som producenter över hela världen har man uppträtt som tyskar, svenskar, engelsmän. D. v. s. som nationalister. Socialismen är läran om en ny produktionsform, där producenterna äga och kontrollera industrin, jorden, produktionsmedlen. Socialismens ekonomiska system kan inte trängas samman inom en nationell gräns, under en stat eller avdelas till ett begränsat geografiskt område. Socialismens ekonomiska system förutsätter universell omfattning och praktisk internationalism. Socialismen är en producenternas egen interna angelägenhet, en löneslavarnas reagens mot att behandlas som handelsvara. Endast betraktad som en på så sätt handlande rörelse, kan arbetarrörelsen nå målet och viljan till kamp.

Genom att överlämna frågan om socialismens genomförande åt partier och politiker, togs det första avsteget på vägen fram mot socialismen. Man räknade inte längre med styrkan som producenter, som arbetare med anknytningspunkter och gemensamhetsintressen över gränser och nationer. Man började i stället räkna med arbetarrörelsen som en del i nationerna; med dess styrka som väljare och bärare av nationell politik. Man började dela upp arbetarrörelsen i nationella sektioner med statligt begränsade politiska aspekter. Därmed hade man också slagit en kil in i den ursprungliga internationella solidariteten. Socialismen blev inte längre en angelägenhet för producenterna utan för de nationella politikerna.

I och med att man slog in på den vägen och därmed förlorade kontakten med internationalismen, var man inne på bejakandet av kapitalismen och kriget. Också arbetarna – som intet fosterland äger utan endast sin styrka som producenter – fick nationella intressen. De fick gemensamma intressen med den andra klassen inom den egna nationen, fick gemensamma intressen med den egna staten. Så slogs då internationalismen sönder och arbetarrörelsen uppspaltades på nationella sektioner, vilka visserligen med läpparna bekände sig till brödraskap och internationalism, men som i verkligheten solidariserade sig med motståndare och reaktionärer inom det egna landets gränser, mot sina klasskamrater i andra länder.

Därav blev också betraktelsesättet ett helt annat. Man bedömde problemen nationellt. Man fick nationellt medinflytande och statligt ansvar. Man förlorade kontakten med andra länders arbetarrörelse. Man blev medansvarig för den egna statens intressen gentemot andra stater och bejakade militarismen som ett nödvändigt försvar för nationen. I stället för att skapa en internationell rörelse, som skulle utgöra ett skydd mot de olika staternas makt och göra dessa svagare än arbetarrörelsen, bidrog man på detta sätt till att göra nationerna och staterna ännu starkare.

Följderna av denna avvikelse från den ursprungliga socialismen blevo fruktansvärda. Det kapitalistiska systemet fick fortsätta att utbreda sig och resultatet blev ekonomiskt kaos, kriser och arbetslöshet. Arbetarnas samlade styrka som producenter kom aldrig till användning i kampen mot kapitalismen. Så kom kriget som en given följd av politisk nationalism och kapitalistisk strid om världsmarknaden. Inte heller kriget kunde arbetarrörelsen förhindra.

När arbetarna i år går att ånyo fira sin förstamajdag, stå de på tröskeln till freden. Frågan är då, om arbetarna äntligen skola göra ett försök att återknyta sin verksamhet till målet som sattes när rörelsen en gång var ny och ofördärvad.

Frågan är, om arbetarrörelsen inför den kommande freden fått upp ögonen för sin egen styrka som producenter. Ett bejakande av freden är och måste vara ett bejakande av världssocialismen. Ett bejakande av nationalismen blir ett erkännande av framtida krig. Arbetarrörelsen har att välja. Vi stå på tröskeln till freden och det ankommer på världens arbetare att avgöra, om freden endast skall bli en intervall mellan krig, eller den skall bli en mänsklighetens samlade avståndstagande mot kriget.

Rüdiger: Joseph Ishills livsverk

av Helmut Rüdiger

Dagstidningen Arbetaren, Nr 182, årg. 34, Tisdagen den 9 augusti 1955

Den märklige amerikansk-judiske anarkisten Joseph Ishills namn har tidigare nämnts på DT:s kultursida. I denna artikel presenterar Helmut Rüdiger Ishills livsverk som boktryckare, privatförläggare och inte bara bibliofilt intressant bokkonstnär.

I de latinska länderna, huvudsakligen bland spansktalande anarkister, hör man ofta uttrycket ”den frihetliga familjen” (la familia libertaria). Även i Max Nettlaus, till den yttre formen anspråkslösa, ”tunga” historieskrivning spårar man ett starkt sinne för det mänskliga och personliga: hans anarkister är framförallt frihetsälskande individer, först i andra hand anhängare av den ena eller andra lärobyggnaden. Ur denna attityd resulterar också toleransen: alla även skenbart motsatta nyanser inom anarkismen uppfattas som uttryck av samma grundtendens. En mycket personlig, helt särpräglad bekännelse till den anarkistiska familjens brokiga människomyller finner man också i den amerikansk-judiske anarkisten Joseph Ishills livsverk som här en gång tidigare omnämnts i samband med en anmälan av hans fint utstyrda lilla utgåva av Josiah Warrens individualistiska ”Manifest”. För någon tid sedan utgav Ishill en bok på 478 sidor under titeln ”The Oriole Press, a bibliography” som innehåller en överblick av den frihetlige boktryckarens arbete mellan 1916 och 1953.

I den av Ishill själv handsatta, handtryckta, för hand inbundna och rikt illustrerade boken presenteras utgivaren av Rudolf Rocker – med ett till engelska översatt kapitel ur hans minnen som annars endast är tillgängliga på spanska och jiddisch, Ishill, son till en judisk bondefamilj från Rumänien, blev boktryckare i USA. Sedan 1916 verkar han också som förläggare och efter 1926 framträder han med en lång rad egenartat vackra handtryckta förlagsverk för anarkistiska bibliofiler spridda över hela världen – varje bok eller broschyr endast i två-trehundra exemplar och med utgivarens personliga dedikation till ägaren. Alla av Ishill utgivna förlagsverk är satta i utsökta stilar och framställda medelst en liten handpress på fritid efter de långa arbetstimmar som den outtröttlige hantverkaren tillbringar på en typografisk verkstad i New York. Ingen av böckerna är ett försäljningsobjekt. Ishills böcker trycks som gåvor åt den frihetliga familjen i hela världen.

Ishills personlighet och det väsentliga för hans Oriole Press har kanske bäst kännetecknats av en tysk bibliofil som 1932 i ”Imprimatur”, Berlin, utan närmare kännedom om utgivarens frihetliga idévärld talat om hans ”individualanarkism”. Anmälaren (dr. Emil Tuchmann) fortsätter sedan: ”I samband med Oriole Press har vi kommit att tala om en människoklass som står vårt hjärta utomordentligt nära, nämligen privatförläggarna, gestalter som är omgivna av särlingens lätta melankoli och som, mestadels utanför sitt egentliga brödförvärv, för någon sorts dubbelliv som boktryckare och förläggare. De eftersträvar ingen vinning.. En sådan strävan att utge böcker måste nog ha sin rot i djupa skapande krafter.” Just i denna betydelse är Ishill anarkist, men även som sådan en engångsföreteelse. ”Det lätt romantiska inslag” som enligt Tuchmann präglar Oriole Press’ typografiska smakriktning och Ishills esteticism hör oskiljbart till hans förläggarverksamhet och även till hans anarkism, som har sina rötter huvudsakligen hos en generation som var verksam redan före första världskriget.

På ett femtiotal sidor i Ishills bibliografi återges efter Rockers inledande presentation engelska essäer av olika författare som hyllar förläggarens arbete – bland dem kan nämnas Nettlau med en både varmhjärtad och upplysande uppsats skriven med anledning av Ishills minnesbok över bröderna Reclus. Sedan följer talrika äldre ställningstaganden och recensioner på franska, tyska, jiddisch, rumänska, spanska m. fl. språk. Bland en stor samling brev till Ishill finner man många bekanta namn: Henri Barbusse, Alexander Berkman, Edward Carpenter, Havelock Ellis, Emma Goldman, Sophie Krapotkin, Eugene O’neill, Romain Rolland, Bernard Shaw, Benjamin R. Tucker, Stefan Zweig.

Listan över Ishills förlagsverk omfattar 93 nummer, den här omtalade boken inte medräknad. 1916 började förlagsverksamheten och tio år senare startade Ishill arbetet med sin handpress. De publicerade böckerna var omväxlande stora och små. Bland de större och mest värdefulla kan nämnas minnespublikationerna om Krapotkin och bröderna Reclus, den sistnämnda den egna pressens första produkt. Ett lika omfattande minnesverk är tillägnat Havelock Ellis, med bidrag av bl. a. Bertrand Russell, H. L. Mencken, Barbusse, Ellen Key, domaren Ben B. Lindsey m. fl. Av Eugene Relgis utkom The principles of humanism, tillsammans med ett brev av Albert Einstein. Av Emma Goldman, Tucker, Stephen Pearl Andrews och talrika andra författare finns mindre skrifter. Lyriska bidrag levereras av Ishills hustru, skaldinnan Rose Freeman som också inlett boken med en dikt till ”The unknown martyrs” – de miljoner judar som mördats under barbariets herravälde i Tyskland.

Joseph Ishill är i dag 67 år gammal och lever i vänkretsen kring Rudolf Rocker och den på jiddisch utkommande ”Freie Arbeiterstimme” i New York. Genom flera porträtt – både fotografier och träsnitt – får man i hans nyaste bok stifta bekantskap med Ishill själv. 1911 poserar en elegant och vacker 23-åring stolt med fladdrande konstnärsslips vid en prunkande balustrad i fotoateljén. Bilden som tagits 1940 visar en försynt, vithårig, smärt man i skjortärmar med fint förandligat ansikte omgiven av böcker stående bakom skrivbordet. Han har funnit sitt eget uttryck, byggt upp sin egen värld inspirerad av de sociala ideal som gripit honom för ett halvsekel sedan. Ett stycke förverkligad anarkism mitt i vår tid: ett alltigenom individuellt verk i tjänst hos en fri gemenskap, den anarkistiska familjen.


Proudhon: Makten och rättvisan

Pierre-Joseph Proudhon
Dagstidningen Arbetaren Nr 166, årg. 34, 21 juli 1955

Inburad i det anrika fängelset Sainte-Pelagie för publicistiska angrepp på regeringschefen Louis-Napoleon, sedermera kejsar Napoleon III, skrev Proudhon (1851) det filosofiska verk, som skulle kunna kallas anarkismens bibel, ”Idée générale de la révolution” (Revolutionens generalidé). Nedanstående avsnitt handlar om regeringsmakten som beskyddare av privilegier.

Den form under vilken de första människorna uppfattade ordningen i samhället var den patriarkaliska eller hierarkiska formen, det vill säga i princip auktoriteten, i praktiken regeringssystemet. Rättvisan, som senare blivit särskilda i distributiv och kommutativ, uppträdde från början endast i den första gestalten: en överordnad som ger åt sina underordnade vad dem tillkommer.

Regeringsidén föddes alltså ur familjesederna och de husliga erfarenheterna: ingen protest uppstod då, eftersom regerandet föreföll lika naturligt som beroendeförhållandet mellan far och barn.

Den primitiva uppfattningen av ordning genom styrelse tillhör alla folk: och även om de försök, som på ett tidigt stadium gjordes att organisera, begränsa, modifiera maktens verksamhet, att anpassa den till de allmänna behoven och till omständigheterna, visar att kritik och förnekelse fanns med redan från begynnelsen, är det ändå ett faktum, att ingen motsatt teori blivit framlagd; andan har överallt förblivit densamma. Allteftersom folken lämnat vilde- och barbarstadiet har man sett dem omedelbart ge sig in på auktoritära banor, genomlöpa en cirkel av institutioner – alltid desamma; historikerna brukar ordna dem i kategorier: monarki, aristokrati, demokrati.

Men vad som är allvarligare är följande:

Den auktoritära fördomen tränger djupt ned i medvetandena och formar intellektet efter sitt beläte; därför har varje annan uppfattning för långa tider blivit omöjlig, och de djärvaste bland tänkarna har nöjt sig med att säga, att allt detta regerande visserligen är en plåga, ett straff för mänskligheten, men att det är ett nödvändigt ont. . .

Det är därför som ända till våra dagar revolutioner och ärliga frihetssträvanden alltid mynnar ut i trohetsförsäkran och underkastelse för en ny makt och som alla revolutioner endast tjänat till att återställa tyranniet; 1793 och 1849 års konstitutioner, de två mest framskridna uttrycken för den franska demokratin bildar inget undantag. Vad som hållit denna andliga tendens vid liv och under så lång tid gjort den oövervinnerlig, det är att regeringen alltid till följd av den föregivna likheten mellan samhället och familjen, framställts som det naturliga organet för rättvisan, den svages beskyddare, fredens bevarare. Genom denna karaktär av försyn och högre beskydd trängde regeringstanken in i hjärta såväl som förstånd; den blev en del av den universella själen; den var samhällsvarelsernas tro och innersta, oövervinnerliga vidskepelse. Hände det att regeringen urartade, sade man om den som om religionen eller om egendomen: det är inte institutionen som är dålig, det är missbruket. Det är inte kungen som är elak, det är ministrarna. Å, om kungen visste!

Alltså: den regerande myndigheten som existerande faktum fick stöd i ett ideal, som talade till själen, och oupphörligt motverkade driften till jämlikhet och oberoende: medan folket vid varje revolution efter sitt hjärtas ingivelse trodde sig reformera regeringsmaktens oarter, förråddes det av sina egna idéer; det trodde sig kunna göra makten till organ för sina egna intressen, men hade den i verkligheten alltid emot sig; i stället för en beskyddare gav det sig en tyrann.

Erfarenheten visar i själva verket, att regeringsmakten överallt och alltid, hur folklig den än varit till sitt ursprung, ställt sig på de rikas och bildades sida mot de fattiga och många; att den efter att någon tid ha visat sig liberal så småningom blivit självtillräcklig och urartad, att den slutligen i stället för att stödja friheten och jämlikheten mellan oss, envetet arbetat på att förstöra dem, till följd av sin naturliga böjelse för privilegier.

Vi har i en annan studie visat, hur revolutionen sedan 1789 ingenting åstadkommit, hur fördelningen av förmögenheterna lämnats åt slumpen: regeringen vars uppgift det är att beskydda egendomen liksom individerna, fann sig i praktiken tillsatt för de rika mot de fattiga. Vem ser inte nu, att det onormala tillstånd, som man ett ögonblick kunnat uppfatta som egendomligt för vårt lands politiska konstitution, är gemensam för alla regeringssystem. Inte vid någon tidpunkt har man upplevt, att egendomen varit beroende uteslutande av arbete; aldrig har arbetet varit skyddat genom de ekonomiska krafternas jämvikt: i det avseendet har civilisationen på 1800-talet inte kommit över barbarstadiet. Auktoriteten, som försvarar godtyckligt förvärvade rättigheter och skyddar godtyckligt uppkomna intressen, har alltså alltid varit för rikedomen mot de missgynnade: regeringarnas historia är proletariatets martyrolog.


Utdrag ur Rockers ”Den ryska statskommunismens bankrutt”

Rudolf Rocker (1921)

Dagstidningen Arbetaren Nr 160, årg. 34, Torsdagen den 14 juli 1955

På sista sammanträdet för Röda Fackföreningsinternationalens kongress i Moskva 1921 kom det till ett betecknande intermezzo. Bucharin begärde plötsligen ordet och gjorde en häftig attack mot anarkisterna. Kort efter sin ankomst till Moskva bildade de utländska kongressdelegaterna en särskilt kommitté som hos sovjetregeringen skulle kräva frigivandet av de då fängslade anarkisterna och anarkosyndikalisterna. Man lovade kommittén att göra det möjliga, och denna förpliktade sig samtidigt att inte diskutera den pinsamma angelägenheten på kongressen. Kommittén höll sitt löfte. Desto större blev förvåningen när Bucharin kort före kongressens slut helt omotiverat framlade frågan för kongressens plenum. När den franske delegaten Sirolle i sin tur begärde ordet i frågan, försökte ordföranden Lossovskij hindra honom, men han fick till sist böja sig för kongressen. Bucharing försökte bevisa för delegaterna att man inte fick förväxla de ryska anarkisterna med andra länders. Här i Ryssland rörde det sig om en särskild avart som regeringen måste skydda sig för. De fångna anarkisterna var vanliga förbrytare, anhängare av bandithövdingen Maknov, kontrarevolutionärer m. m. förklarade han.

I själva verket hade anarkisterna spelat en aktiv roll i den allmänna revolutionära rörelsen. De disponerade då ett större antal dagliga tidningar och deras propaganda hade trängt in djupt hos massorna. I Kronstadt, Odessa, Jekaterinburg och en del andra städer hade de hela arbetarklassen bakom sig. De hade skrivit parollen ”Hela makten åt råden” på sina fanor innan bolsjevikerna överhuvud visste vilken ställning de skulle inta till sovjeterna.

I Paristidskriften ”Les Temps Noveaux” har en rysk anarkist beskrivit händelserna efter revolutionen. Lenin skyndade sig att publicera ett dekret, skriver han, där han förklarade att hans parti framdeles skulle kalla sig för ”Kommunisternas parti”. Petrograds Anarkistiska federation avkrävde honom en deklaration om vad han avsåg med kommunism. Eftersträvade han en fri kommunism eller skulle arbetare och bönder gå i partiets ledband? Lenin svarade att han ville införa fri kommunism, men att detta endast kunde ske etappvis, och tillade att han därtill också behövde de anarkistiska gruppernas hjälp. Anarkisterna var naiva nog att ta dessa ord för sanning och stödde bolsjevikerna i kampen för det gemensamma målet. Men så snart som kampen och den omedelbara faran var över, började bolsjevikerna se med största misstro på de anarkistiska organisationerna.

Efter vapenstilleståndet med tyskarna växte eländet bland massorna. De s. k. folkkommissarierna utsände dekret efter dekret utan att kunna förbättra läget. Anarkisterna började i samverkan med de vänsterorienterade socialrevolutionärerna att reagera mot bolsjevikernas metoder, och deras första försök var att organisera ”folkkök” och hem för de svältande och bostadslösa befolkningsgrupperna. Framförallt försökte de också att skapa fackliga organisationer för arbetarna istäderna och på landet och att bygga upp fria kommunistiska bygemenskaper. I denna situation blev det Mirbach, den tyska regeringens representant i Moskva, som fäste Lenins uppmärksamhet vid att en ordentlig stat inte fick tolerera folk som anarkisterna. Därmed fick Lenin en förevändning att gå fram mot anarkisterna. Han gav order att storma och ockupera anarkisternas lokaler i Moskva. Natten mellan den 14 och 15 maj 1918 inringade polisen alla hus där anarkister brukade träffas. Kanoner och kulsprutor ställdes upp och trädde i aktion. Under hela natten förekom bombardemang och slaget blev så häftigt som om en främmande armé försökte ta staden. På morgonen erbjöd de kvarter där kampen rasat en fruktansvärd anblick. Hus var sönderskjutna, mellan förstörda möbler och ruiner låg omkring i gårdarna och på gatorna. Segerherren som lett kampen mot anarkisterna var Bela Kun, Ungerns kommande kommunistiske diktator.

Upphetsningen bland befolkningen var så stor att Lenin och Trotskij såg sig föranledda till en förklaring, Det var inte avsikten att gå fram mot alla anarkister, sade de, utan bara mot dem som inte ville underkasta sig diktaturen. Några av de anarkister som befann sig i tjekans händer frigavs också. Men de anarkistiska organisationerna upplöstes, deras bibliotek konfiskerades, litteraturen brändes. Häften av de anarkistiska grupperna likviderades, ett stort antal kamrater försmäktar nu bakom fängelsegaller, resten har blivit kringströdda över hela landet precis som under tsarens regim, slutar den ryska anarkisten i ”Les Temps Noveaux”.

I ett uttalande som antagits av den ryska anarkosyndikalistiska kongressen den 25 augusti 1918, förklarades att kamp skulle föras mot stat och kapitalism, för en federativ sammanslutning mellan råden och för samverkan mellan arbetare- och bondeorganisationer med syfte att organisera produktionen. Uttalandet rekommenderade bildande av ”fria sovjeter” och vände sig emot ”folkkommissariernas sovjeter” som förklarades vara en för folkets intressen skadlig organisation. Fördelningen av livsmedel och andra förnödenheter skulle överföras i arbetar- och bondeorganisationernas händer och ”de väpnade aktionerna mot bönderna” skulle inställas, eftersom dessa metoder försvagade solidariteten mellan arbetarna och bönderna och endast gynnade kontrarevolutionen. Man kan hysa delade meningar om denna resolutions teoretiska och praktiska betydelse, men ingen normal människa kan påstå att dessa strävanden var kontrarevolutionära såsom bolsjevikerna påstod.

För att känneteckna bolsjevikernas tendenser räcker det däremot att såsom ett bland hundra exempel citera ett ord av Bucharin: ”Proletärt tvång, börjande med summariska avrättningar och tvångsarbete, detta är, så paradoxalt som det än må låta, den metod medelst vilken den kapitalistiska epokens människomaterial omformas till den kommande kommunistiska mänskligheten.” Man tar sig i huvudet och frågar om mannen som uttalat dessa ord rymt ur ett mentalsjukhus. Herr Bucharin och hans vänner tycks inte förstå att de själva tillhör ”den kapitalistiska epokens människomaterial” och att just de behövde ”omformas” för att passa till en ”kommunistisk mänsklighet”. Man påminns om Torquemadas dystra gestalt som med tårar i ögonen följde sina offer till bålen – också han var av den uppfattningen att tidens ”människomaterial” endast genom de renande flammorna kunde ”omformas” till trogna tjänare för den heliga kyrkan. Torquemadas mål var den ”heliga kyrkan”, Bucharins är ”den kommunistiska mänskligheten”, men deras metoder har framsprungit ur samma mentalitet.

I sin skrift om Radikalismen som kommunismens barnsjukdom skriver Lenin om de metoder som det gäller att använda för att överrumpla arbetarorganisationerna: ”Man måste förstå att göra motstånd mot allt detta, man måste vara besluten att bringa alla offer och att,om nödvändigt, även bruka list, slughet, illegala metoder, förtigande och förhemligande av sanningen för att tränga in i de fackliga organisationerna, för att stanna i dem och för att där genomföra kommunistisk verksamhet.” Men denna centralism som blivit till en dogm för de flesta riktningarna inom socialismen var inte bara oförmögen att skapa den av alla efterlängtade arbetarrörelsens enhet, den kunde inte heller upprätthålla enheten inom det egna partiet. Splittringar framträder överallt. Dessa eländiga misslyckanden medför dock inte att dessa människor börjar fundera över orsakerna. Efter varje fiasko skärps centralismen och disciplinen blir ännu hårdare, så att man, för att citera bolsjeviktidningen ”Kommunist” i Stuttgart, t. o. m. kan skriva: ”Partimedlemmen måste vara beredd att skjuta sig på partiets order. Kort sagt, varje egen vilja upphör.” Men för en revolutionär arbetarrörelse behövs andra förutsättningar för att nå målet. Självständigt tänkande, kritiskt ställningstagande till alla ting, personlig frihetslängtan och skapande handling är betingelserna för den slutgiltiga segern. Sovjetism (rådssystem), inte bolsjevism, frihet, inte diktatur, detta är våra paroller.


Nyheter om Peter Krapotkin.

Syndikalisten N:r 70. 9:de årg. Onsdagen den 3 september 1919

Vad den berömda revolutionären tänker om situationen i Ryssland.

I La Bataille skriver märket Mongival följande som vi antaga kan intressera även våra läsare:

”Från absolut säker källa erhålla vi upplysningarom vår store vän Peter Krapotkins ställning f. n.

Har det icke från visst håll påståtts att han åter förenat sig med Sovjetregimen? Vi äro i dag i tillfälle att framlägga en kategorisk dementi av detta påstående, som väl aldrig tagits på allvar av dem som kände Krapotkins idéer, Krapotkin som kanske mest av alla har arbetat för en revolutionär och frihetlig anda i Ryssland.

Krapotkin har emellertid icke förklarat bolsjevismen krig. I det ryska folkets strävanden till frihet betraktar han bolsjevismen som en övergående kris, som det saknas anledning att taga tragiskt, och som i en nära framtid, skall lämna plats för en i verkligheten republikansk och demokratisk regim. Han är övertygad att de, som f. n. utöva diktaturen i proletariatets namn, skola föras till att förena sig med övriga socialistiska grupper, och alla avancerade element inom nationen. Detta skulle betyda upphävande av den terror som härskar, varje gång regeringen känner sig hotad samt upprättande av en frihetlig regim.

I stort sett är Krapotkins förtroende till revolutionens förmåga att utveckla sig i rätt riktning orubbad.

Inbjuden att tala på en kooperativ kongress – en mäktig organisation som sovjetregeringen undantagsvis respekterat – har vår vän givit uttryck åt den meningen, att Rysslands ekonomiska pånyttfödelse skall vara ett verk av producenter och konsumenter, grupperade i sina föreningar. Han uttalade sig likaledes emot all despotism, vem som än utövade den.

En av de frågor som livligast sysselsätter vår kamrat, liksom alla verkliga vänner av den ryska revolutionen, är den från Sibirien utrustade imperialismens tilltagande inträngande. Åtföljd av alla tänkbara excesser mot befolkningen, av alla klasser eller meningsriktningar skapar ”befriarna” från yttersta östern en allvarlig fara för ryska folket.

Slutligen äro vi lyckliga nog att kunna förklara, att trots kritiken – stundom livligt uttryckt både i tal och skrift – mot de ryska diktatorernas politik, så är Krapotkin icke föremål för några rigorösa åtgärder från sovjetmyndigheterna. Han är respekterad och har fått bibehålla sin fullständiga rörelsefrihet.

Kropotkin: The Coming Revolution

Peter Kropotkin 1886

We are living on the eve of great events. Before the end of this century has come we shall see great revolutionary movements breaking up our social conditions in Europe and probably also in the United States of America.

Social storms cannot be forecast with the same accuracy as those which cross the Atlantic on their way to our shores. But still, there are tokens permitting us to predict the approach of those great disturbances which periodically visit mankind to redress wrongs accumulated by past centuries, to freshen the atmosphere, to blow away monopolies and prejudicies.

There is a certain periodicity in these great uprisings of the oppressed. The end of each of the last five centuries has been marked by great movements which have helped Freedom to gain ground in France, in England, in the Netherlands, in Switzerland and in Bohemia. The great Germanhistorian of our century, Gervinus, saw un this periodicity a law; while the Italian patriot and philosopher Ferrari, devoting special attention to the phenomena of evolution and revolution, tried to explain its causes. Explained, or not, it has been a fact for five centuries past.

No doubt our century will be no exception to the rule. It is sufficient to look around us, to observe. All those facts which foreshadowed the approach of revolutions in times past, cannot but strike the unprejudiced observer.

The commercial crisis grows worse and worse. Millions of workmen, driven away from the country to the ever-growing cities, are wandering about without work. We boast of our gigantic cities, and unheard-of misery grows up in those centres where all the wealth of the world is spent in an unhealthy luxury, amidst the rags and destitution of the poor.

Nowhere, in our quarter, any prospect of improvement. The crisis must grow worse. Having its cause in the circumstance that those who produce wealth cannot purchase it; that customers must be sought elsewhere than amidst the producers; that for all such customers in India, in Africa, and everywhere else there are two or three competitors – the crisis cannot be only a temporary one. Some great modification of our system of our production must be made, and it must be made at once: the sufferers will wait no longer; they cannot.

The political institutions in which so much faith was put half a century ago, have proved a failure. The huge machinery of the State satisfies nobody and faith in Parliamentary rule, in suffrage, be it limited or universal, is disappearing. Even the democratic institutions of the United States have proved a worse failure than all those of Europe.

‘A new departure must be made,’ – such is the general outcry.

Meantime a new social force has grown up in our midst – the workman, the producer of wealth. A mereincrease of wages, a mere reduction of hours, is no longer the sole demand of the workmen of Europe. The go farther. They percieve how small their share of the immense wealth they have produced of late; how unprotected they are – even the happiest of them – in the ups and downs of our industry; how dependent theyareof forces beyond their control, that is, on the needs of customers far away. Andthey want to produce for themselves the wealth they can produce with the perfected machinery of our times.

Every day increases their longing for equality. The wealth they produce. the higher enjoyments of science and art which now they guarantee to a few – they wish to enjoy these for themselves. They wish no longer to send their children of fifteenor thirteen to the mines, nor see them becoming servants to machines – machines themselves.

And in proportion as the longong for Equality and Freedom grows; in proportion as the workman, becoming more closely acquianted with the rich, perceives that they are made of the same bones, muscles, nerves, and brains as himself; in proportion as the daily press makes him acquianted with the mean passions, the narrow views, and the vices of his rulers, respect for the Great Unknown – the Government – dies away; the last force which kept our decaying institutions standing, veneration, disappears. The grey wig of the lawyer becomes as little impressive asthe coronet of the peer and the speech of the Prime Minister.

The spirit of revolt spreads in the masses. The most insignificant circumstance becomes the cause of an outbreak. This has always been the case on the eve of revolutions. A childish game becomes a disturbance, leading to bloodshed; an interference of the police, an armed conflict; meetings become riots, and strikes lead to civil war.

Take all these factors together, analyse their mutual action, and if you know what nations have been on the eve of revolutions, you will doubt no longer the close approach of the Revolution of the nineteenth century.

But few years will elapse before Governments will be overthrown on the Continent. Already in 1848 the insurrection in Italy spread all over the Continent, barricades in Paris were immediately repeated in the barricades at Vienna and Berlin. Now that Europeans are so closely by steam and electricity; now that the same ideas inspire the Norwegian workman and the Italian peasant, the rapid spread of the revolution is yet more inevitable. Governments will be overthrown. Republics and Communes will be proclaimed. And upon these Republics and Communes the masses will impose the modification of the present system of production and political organisation on new principles.

Spanish and Russian, German and French, Belgian and Italian peasants will seize the soil of which they have been despoiled. Workmen in towns will seize factories and mills. Acts of expropriation will take place. New forms of life will be submitted to a trial; new departures will be made in the industrial and political life of societies.

Successful, or partially unsuccessful – all revolutions have succeeded in a measure. The Bourbons returned to France, but the feudal institutions did not return with them nor the absolute rule of the King. Partially defeated or not, the coming revolution will give, as it has always given, the watchword to the evolution of the next century.

Will England remain untouched by this movement? The middle classes of England have the reputation of being far-sighted enough to make the necessary concessions in time: will they be able to do this again?

Forty years ago they could say to the workmen in revolt: Be our political equals, and in the industrial field let us go hand in hand to the conquest of the world-market. The situation is no longer the same, nor the points at issue. The promise of continually enriching the country by manufacturing for other people than the workers themselves has not been kept. Were it again repeated, it would be out of date. So also with representative government.

The points of centest also are not the same. As long as Germany and France revolted to gain what was already realised in England, French and German revolutions could have no hold on English minds. But the German and French workmen go farther now. They ask economic equality, they ask for new forms of economic life; their insurrection will be for Socialism, not for political representation; and the ideas of the Continental workmen will find a living echo in England.

Are the English middle classes prepared to take the lead in the new movement, as they did in that for Parliamentary reform? Are their leaders aware of the new tendencies? Do they recognise their justice? No. And the waves of the European revolution will no longer break against the cliffs of England: they will sweep some of them away.

It is no use to sneer, and cry, ‘Why these revolutions?’ No use for the sailor to scorn the cycklone and cry, ‘Why should it approach my ship?’ The gale has originated in times past, in remote regions. Cold mist and hot air have been struggling long before the great rupture of equilibrium – the gale – was born.

So it is with social gales also. Centuries of injustice, ages of oppression and misery, ages of disdain of the subject and poor, have prepared the storm.

We, a handful of men who see the gale coming, and warn the careless, and are pelted with stones for that warning, – we are as unable to prevent the storm as to accelerate its arrival. Its first coming will depend on causes greater than those we take hold of. But we may, and must, show its real causes. We must endeavor to discover and to enunciate in plain words the hopes, the faint, indistinct ideal which sets the masses in motion. The better understood, the more warmly taken to heart, the better will be the results achieved, and the less numerous the useless victims.

These hopes are hopes of getting rid of capitalist oppression, of abolishing the rule of man by man, of Equality, of Freedom, of Anarchy. And those who fight for these tendencies – deeply rooted in, and cherished by, Humanity – will win in the struggle! Without these principles no society is possible.

Freedom 1, October 1886

Act for Yourselves, articles from Freedom 1886-1907, 1988

Kropotkin: Are We Good Enough?

Peter Kropotkin 1888

One of the commonest objections to Communism is, that men are not good enough to live under a Communist state of things. They would not submit to a compulsory Communism, but they are not yet ripe for free, anarchistic Communism. Centuries of individualistic education have rendered them too egoistic. Slavery, submission to the strong, and work under the whip of necessity, have rendered them unfit for a society where everybody would be free and know no compulsion except what results from a freely taken engagement towards the others, and their disapproval if he would not fulfill the engagement. Therefore, we are told, some intermediate transition state of society is necessary as a step towards Communism.

Old words in a new shape; words said and repeated since the first attempt at any reform, political or social, in any human society. Words which we heard before the abolition of slavery; words said twenty and forty centuries ago by those who like too much their own quietness for liking rapid changes, whom boldness of thought frightens, and who themselves have not suffered enough from the iniquities of the present society to feel the deep necessity of new issues!

Men are not good enough for Communism, but they are good enough for Capitalism? If all men were good-hearted, kind, and just, they would never exploit one another, although possessing the means to do so. With such men the private ownership of capital would be no danger. The capitalist would hasten to share his profits with the workers, and the best-remunerated workers with those suffering from occasional causes. If men were provident they would not produce velvet and articles of luxury while food is wanted in the cottages: they would not build palaces as long as there are slums.

If men had a deeply developed feeling of equity they would not oppress other men. Politicians would cheat their electors; Parliament would not be a chattering and cheating box, and Charles Warren’s policemen would refuse to bludgeon the Trafalgar Square talkers and listeners. And if men were gallant, self-respecting, and less egoistic, even a bad capitalist would not be a danger; the workers would soon have reduced him to the role of a simple comrade-manager. Even a King would not be dangerous, because the people would merely consider him as a fellow unable to do better work, and therefore entrusted with signing some stupid papers sent out to the other cranks calling themselves Kings.

But men are not those free-minded, independent, provident, loving, and compassionate fellows which we should like to see them. And precisely, therefore, they must not continue living under the present system which permits them to oppress and exploit one another. Take, for instance, those misery-stricken tailors who paraded last Sunday in the streets, and suppose that one of them has inherited a houndred pounds from an American uncle. With these hundred pounds he surely will not start a productive association for a dozen of like misery-stricken tailors, and try to improve their condition. He will become a sweater. And, therefore, we say that in a society where men are so bas as this American heir, it is very hard for him to have misery-stricken tailors around him. As soon as he can he will sweat them; while if these same tailors had a secured living from the Communist stores, none of them would sweat to enrich their ex-comrade, and the young sweater would himself not become the very bad beast he surely will become if he continues to be a sweater.

We are told we are too slavish, to snobbish, to be placed under free institutions; but we say that because we are indeed so slavish we ought not to remain any longer under the present institutions, which favour the development of slavishness. We see that Britons, French, and Americans display the most disgusting slavishness towards Gladstone, Boulanger, or Gould. And we concluda that in a humanity already endowed with such slavish instincts it is very bad to have the masses forcibly deprived of higher education, and compelled to live under the present inequality of wealth, education, and knowledge. Higher instruction and equality of conditions would be the only neans for destroying the inherited slavish instincts, and we cannot understand how slavish instincts can be made an argument for maintaining, even for one day longer, inequality of conditions; for refusing equality of instruction to all members ofthe community.

Our spaceis limited, but submit to the same analysis any of the aspects of our social life, and you will see that the present capitalist, authoritarian system is absolutely inappropriate to a society of men so improvident, so rapacious, so egoistic, and so slavish as they are now. Therefore, when we hear men saying that the Anarchists imagine men much better than they really are, we merely wonder how intelligent people can repeat that nonsense. Do we not say continually that the only means to rendering men less rapacious and egoistic, less ambitious and less slavish at the same time, is to eliminate those conditions which favour the growth of egotism and rapacity, of slavishness and ambition? The only difference between us and those who make the above objection is this: We do not, like them, exaggerate the inferior instincts of the masses, and do not complacently shut our eyes to the same bad instincts in the upper classes. We maintain that both rulers and ruled are spoiled by authority; both exploiters and exploited are spoiled by exploitation; while our opponents seem to admit that there is a kind of salt of the earth – the rulers, the employers, the leaders – who, happily enough, prevent those bad men – the ruled, the exploited, the led – from becoming still worse than they are.

There is the difference, and a very important one. We admit the imperfections of human nature, but we make no exception for the rulers. They make it, although sometimes unconciously, and because we make no such exception, they say that we are dreamers, ‘unpractical men’.

And old quarrel, that quarrel between the ‘practical men’ and the ‘unpractical’, the so-called Utopists: a quarrel renewed at each proposed change, and always terminating by the total defeat of those who name themselves practical people.

Many of us must remember the quarrel when it raged in America before the abolition of slavery. When the full emancipation of the Negroes was advocated, the practical people used to say that if the Negroes were no more compelled to labour by the whips of their owners, they would not work at all, and soon would become a charge upon the community. Thick whips could be prohibited, they said, and the thickness of the whips might be progressively reduced by law to half-an-inch first and then to a mere trifle of a few tenths of an inch; but some kind of whip must be maintained. And when the abolitionists said – just as we say now – that the enjoyment of the produce of one’s labour would be a much more powerful inducement to work than the thickest whip. ‘Nonsense, my friend,’ they were told – just as we are told now. ‘You don’t know human nature! Years of slavery have rendered them improvident, lazy and slavish, and human nature cannot be changed in one day. You are imbued, of course, with the best intentions, but you are quite ”unpractical”.’

Well, for sometime the practical men had their own way in elaborating schemes for the gradual emancipation of Negroes. But, alas!, the schemes proved quite unpractical, and the civil war – the bloodiest on record – broke out. But the war resulted in the abolition of slavery, without any transition period; – and see, none of the terrible consequences foreseen by the practical people followed. The Negroes work, they are industrious and laborious, they are provident – nay, too provident, indeed – and the only regret that can be expressed is, that the scheme advocated by the left wing of the unpractical camp – full equality and land allotments – was not realised: it would have saved much trouble now.

About the same time a like quarrel raged in Russia, and its cause was this. There were in Russia 20 million serfs. For generations past they had been under the rule, or rather the birch-rod, of their owners. They were flogged for tilling their soil badly, flogged for want of cleanliness in their households, flogged for imperfect weaving of their cloth, flogged for not sooner marrying their boys and girls – flogged for everything. Slavishness, improvidence, were their reputed characteristics.

Now came the Utopists and asked nothing short of the following: Complete liberation of the serfs; immediate abolition of any obligation of the serf towards the lord. More than that: immediate abolition of the lord’s jurisdiction and his abandonment of all the affairs upon which he formerly judged, to peasants’ tribunals elected by the peasants and judging, not in accordance with law which they do not know, but with their unwritten customs. Such was the unpractical scheme of the unpractical camp. It was treated as a mere folly by practical people.

But happily enough there was by that time in Russia a good deal of unpracticalness of the peasants, who revolted with sticks against guns, and refused to submit, notwithstanding the massacres, and thus enforced the unpractical state of mind to such a degree as to permit the unpractical camp to force the Tsar to sign their scheme – still mutilated to some extent. The most practical people hastened to flee away from Russia, that they might not have their throats cut a few days after the promulgation of that unpractical scheme.

But everything went on quite smoothly, notwithstanding the many blunders still committed by practical people. These slaves who were reputed improvident, selfish brutes, and so on, displayed such good sense, such an organising capacity as to surpass the expectations of even the most unpractical Utopists; and in three years after the Emancipation the general physiognomy of the villages had completely changed. The slaves were becoming Men!

The Utopists won the battle. They proved that they were the really practical people, and that those who pretended to be practical were imbeciles. And the only regret expressed now by all who know the Russian peasantry is, that too many concessions were made to those practical imbeciles and narrow-minded egotists: that the advice of the left wing of the unpractical camp was not followed in full.

We cannot give more examples. But we earnestly invite those who like to reason for themselves to study the history of any of the great social changes which have occured in humanity from the rise of the Communes to the Reform and to our modern times. They will see that history is nothing but a struggle between the rulers and the ruled, the oppressors and the oppressed, in which struggle the practical camp always sides with the rulers and the oppressors, while the unpractical camp sides with the oppressed; and they will see that the struggle always ends in a final defeat of the practical camp after much bloodshed and suffering, due to what they call their ‘practical good sense’.

If by saying that we are unpractical our opponents mean that we foresee the march of events much better than the practical short-sighted cowards, then they are right. But if they mean that they, the practical people, have a better foresight of events, then we send them to history and ask them to put themselves in accordance with its teachings before making that presumptuous assertion.

Freedom 21, June 1888

Act for Yourselves, articles from Freedom 1886-1907