Proudhon: Makten och rättvisan

Pierre-Joseph Proudhon
Dagstidningen Arbetaren Nr 166, årg. 34, 21 juli 1955

Inburad i det anrika fängelset Sainte-Pelagie för publicistiska angrepp på regeringschefen Louis-Napoleon, sedermera kejsar Napoleon III, skrev Proudhon (1851) det filosofiska verk, som skulle kunna kallas anarkismens bibel, ”Idée générale de la révolution” (Revolutionens generalidé). Nedanstående avsnitt handlar om regeringsmakten som beskyddare av privilegier.

Den form under vilken de första människorna uppfattade ordningen i samhället var den patriarkaliska eller hierarkiska formen, det vill säga i princip auktoriteten, i praktiken regeringssystemet. Rättvisan, som senare blivit särskilda i distributiv och kommutativ, uppträdde från början endast i den första gestalten: en överordnad som ger åt sina underordnade vad dem tillkommer.

Regeringsidén föddes alltså ur familjesederna och de husliga erfarenheterna: ingen protest uppstod då, eftersom regerandet föreföll lika naturligt som beroendeförhållandet mellan far och barn.

Den primitiva uppfattningen av ordning genom styrelse tillhör alla folk: och även om de försök, som på ett tidigt stadium gjordes att organisera, begränsa, modifiera maktens verksamhet, att anpassa den till de allmänna behoven och till omständigheterna, visar att kritik och förnekelse fanns med redan från begynnelsen, är det ändå ett faktum, att ingen motsatt teori blivit framlagd; andan har överallt förblivit densamma. Allteftersom folken lämnat vilde- och barbarstadiet har man sett dem omedelbart ge sig in på auktoritära banor, genomlöpa en cirkel av institutioner – alltid desamma; historikerna brukar ordna dem i kategorier: monarki, aristokrati, demokrati.

Men vad som är allvarligare är följande:

Den auktoritära fördomen tränger djupt ned i medvetandena och formar intellektet efter sitt beläte; därför har varje annan uppfattning för långa tider blivit omöjlig, och de djärvaste bland tänkarna har nöjt sig med att säga, att allt detta regerande visserligen är en plåga, ett straff för mänskligheten, men att det är ett nödvändigt ont. . .

Det är därför som ända till våra dagar revolutioner och ärliga frihetssträvanden alltid mynnar ut i trohetsförsäkran och underkastelse för en ny makt och som alla revolutioner endast tjänat till att återställa tyranniet; 1793 och 1849 års konstitutioner, de två mest framskridna uttrycken för den franska demokratin bildar inget undantag. Vad som hållit denna andliga tendens vid liv och under så lång tid gjort den oövervinnerlig, det är att regeringen alltid till följd av den föregivna likheten mellan samhället och familjen, framställts som det naturliga organet för rättvisan, den svages beskyddare, fredens bevarare. Genom denna karaktär av försyn och högre beskydd trängde regeringstanken in i hjärta såväl som förstånd; den blev en del av den universella själen; den var samhällsvarelsernas tro och innersta, oövervinnerliga vidskepelse. Hände det att regeringen urartade, sade man om den som om religionen eller om egendomen: det är inte institutionen som är dålig, det är missbruket. Det är inte kungen som är elak, det är ministrarna. Å, om kungen visste!

Alltså: den regerande myndigheten som existerande faktum fick stöd i ett ideal, som talade till själen, och oupphörligt motverkade driften till jämlikhet och oberoende: medan folket vid varje revolution efter sitt hjärtas ingivelse trodde sig reformera regeringsmaktens oarter, förråddes det av sina egna idéer; det trodde sig kunna göra makten till organ för sina egna intressen, men hade den i verkligheten alltid emot sig; i stället för en beskyddare gav det sig en tyrann.

Erfarenheten visar i själva verket, att regeringsmakten överallt och alltid, hur folklig den än varit till sitt ursprung, ställt sig på de rikas och bildades sida mot de fattiga och många; att den efter att någon tid ha visat sig liberal så småningom blivit självtillräcklig och urartad, att den slutligen i stället för att stödja friheten och jämlikheten mellan oss, envetet arbetat på att förstöra dem, till följd av sin naturliga böjelse för privilegier.

Vi har i en annan studie visat, hur revolutionen sedan 1789 ingenting åstadkommit, hur fördelningen av förmögenheterna lämnats åt slumpen: regeringen vars uppgift det är att beskydda egendomen liksom individerna, fann sig i praktiken tillsatt för de rika mot de fattiga. Vem ser inte nu, att det onormala tillstånd, som man ett ögonblick kunnat uppfatta som egendomligt för vårt lands politiska konstitution, är gemensam för alla regeringssystem. Inte vid någon tidpunkt har man upplevt, att egendomen varit beroende uteslutande av arbete; aldrig har arbetet varit skyddat genom de ekonomiska krafternas jämvikt: i det avseendet har civilisationen på 1800-talet inte kommit över barbarstadiet. Auktoriteten, som försvarar godtyckligt förvärvade rättigheter och skyddar godtyckligt uppkomna intressen, har alltså alltid varit för rikedomen mot de missgynnade: regeringarnas historia är proletariatets martyrolog.

PIERRE-JOSEPH PROUDHON

Utdrag ur Rockers ”Den ryska statskommunismens bankrutt”

Rudolf Rocker (1921)

Dagstidningen Arbetaren Nr 160, årg. 34, Torsdagen den 14 juli 1955

På sista sammanträdet för Röda Fackföreningsinternationalens kongress i Moskva 1921 kom det till ett betecknande intermezzo. Bucharin begärde plötsligen ordet och gjorde en häftig attack mot anarkisterna. Kort efter sin ankomst till Moskva bildade de utländska kongressdelegaterna en särskilt kommitté som hos sovjetregeringen skulle kräva frigivandet av de då fängslade anarkisterna och anarkosyndikalisterna. Man lovade kommittén att göra det möjliga, och denna förpliktade sig samtidigt att inte diskutera den pinsamma angelägenheten på kongressen. Kommittén höll sitt löfte. Desto större blev förvåningen när Bucharin kort före kongressens slut helt omotiverat framlade frågan för kongressens plenum. När den franske delegaten Sirolle i sin tur begärde ordet i frågan, försökte ordföranden Lossovskij hindra honom, men han fick till sist böja sig för kongressen. Bucharing försökte bevisa för delegaterna att man inte fick förväxla de ryska anarkisterna med andra länders. Här i Ryssland rörde det sig om en särskild avart som regeringen måste skydda sig för. De fångna anarkisterna var vanliga förbrytare, anhängare av bandithövdingen Maknov, kontrarevolutionärer m. m. förklarade han.

I själva verket hade anarkisterna spelat en aktiv roll i den allmänna revolutionära rörelsen. De disponerade då ett större antal dagliga tidningar och deras propaganda hade trängt in djupt hos massorna. I Kronstadt, Odessa, Jekaterinburg och en del andra städer hade de hela arbetarklassen bakom sig. De hade skrivit parollen ”Hela makten åt råden” på sina fanor innan bolsjevikerna överhuvud visste vilken ställning de skulle inta till sovjeterna.

I Paristidskriften ”Les Temps Noveaux” har en rysk anarkist beskrivit händelserna efter revolutionen. Lenin skyndade sig att publicera ett dekret, skriver han, där han förklarade att hans parti framdeles skulle kalla sig för ”Kommunisternas parti”. Petrograds Anarkistiska federation avkrävde honom en deklaration om vad han avsåg med kommunism. Eftersträvade han en fri kommunism eller skulle arbetare och bönder gå i partiets ledband? Lenin svarade att han ville införa fri kommunism, men att detta endast kunde ske etappvis, och tillade att han därtill också behövde de anarkistiska gruppernas hjälp. Anarkisterna var naiva nog att ta dessa ord för sanning och stödde bolsjevikerna i kampen för det gemensamma målet. Men så snart som kampen och den omedelbara faran var över, började bolsjevikerna se med största misstro på de anarkistiska organisationerna.

Efter vapenstilleståndet med tyskarna växte eländet bland massorna. De s. k. folkkommissarierna utsände dekret efter dekret utan att kunna förbättra läget. Anarkisterna började i samverkan med de vänsterorienterade socialrevolutionärerna att reagera mot bolsjevikernas metoder, och deras första försök var att organisera ”folkkök” och hem för de svältande och bostadslösa befolkningsgrupperna. Framförallt försökte de också att skapa fackliga organisationer för arbetarna istäderna och på landet och att bygga upp fria kommunistiska bygemenskaper. I denna situation blev det Mirbach, den tyska regeringens representant i Moskva, som fäste Lenins uppmärksamhet vid att en ordentlig stat inte fick tolerera folk som anarkisterna. Därmed fick Lenin en förevändning att gå fram mot anarkisterna. Han gav order att storma och ockupera anarkisternas lokaler i Moskva. Natten mellan den 14 och 15 maj 1918 inringade polisen alla hus där anarkister brukade träffas. Kanoner och kulsprutor ställdes upp och trädde i aktion. Under hela natten förekom bombardemang och slaget blev så häftigt som om en främmande armé försökte ta staden. På morgonen erbjöd de kvarter där kampen rasat en fruktansvärd anblick. Hus var sönderskjutna, mellan förstörda möbler och ruiner låg omkring i gårdarna och på gatorna. Segerherren som lett kampen mot anarkisterna var Bela Kun, Ungerns kommande kommunistiske diktator.

Upphetsningen bland befolkningen var så stor att Lenin och Trotskij såg sig föranledda till en förklaring, Det var inte avsikten att gå fram mot alla anarkister, sade de, utan bara mot dem som inte ville underkasta sig diktaturen. Några av de anarkister som befann sig i tjekans händer frigavs också. Men de anarkistiska organisationerna upplöstes, deras bibliotek konfiskerades, litteraturen brändes. Häften av de anarkistiska grupperna likviderades, ett stort antal kamrater försmäktar nu bakom fängelsegaller, resten har blivit kringströdda över hela landet precis som under tsarens regim, slutar den ryska anarkisten i ”Les Temps Noveaux”.

I ett uttalande som antagits av den ryska anarkosyndikalistiska kongressen den 25 augusti 1918, förklarades att kamp skulle föras mot stat och kapitalism, för en federativ sammanslutning mellan råden och för samverkan mellan arbetare- och bondeorganisationer med syfte att organisera produktionen. Uttalandet rekommenderade bildande av ”fria sovjeter” och vände sig emot ”folkkommissariernas sovjeter” som förklarades vara en för folkets intressen skadlig organisation. Fördelningen av livsmedel och andra förnödenheter skulle överföras i arbetar- och bondeorganisationernas händer och ”de väpnade aktionerna mot bönderna” skulle inställas, eftersom dessa metoder försvagade solidariteten mellan arbetarna och bönderna och endast gynnade kontrarevolutionen. Man kan hysa delade meningar om denna resolutions teoretiska och praktiska betydelse, men ingen normal människa kan påstå att dessa strävanden var kontrarevolutionära såsom bolsjevikerna påstod.

För att känneteckna bolsjevikernas tendenser räcker det däremot att såsom ett bland hundra exempel citera ett ord av Bucharin: ”Proletärt tvång, börjande med summariska avrättningar och tvångsarbete, detta är, så paradoxalt som det än må låta, den metod medelst vilken den kapitalistiska epokens människomaterial omformas till den kommande kommunistiska mänskligheten.” Man tar sig i huvudet och frågar om mannen som uttalat dessa ord rymt ur ett mentalsjukhus. Herr Bucharin och hans vänner tycks inte förstå att de själva tillhör ”den kapitalistiska epokens människomaterial” och att just de behövde ”omformas” för att passa till en ”kommunistisk mänsklighet”. Man påminns om Torquemadas dystra gestalt som med tårar i ögonen följde sina offer till bålen – också han var av den uppfattningen att tidens ”människomaterial” endast genom de renande flammorna kunde ”omformas” till trogna tjänare för den heliga kyrkan. Torquemadas mål var den ”heliga kyrkan”, Bucharins är ”den kommunistiska mänskligheten”, men deras metoder har framsprungit ur samma mentalitet.

I sin skrift om Radikalismen som kommunismens barnsjukdom skriver Lenin om de metoder som det gäller att använda för att överrumpla arbetarorganisationerna: ”Man måste förstå att göra motstånd mot allt detta, man måste vara besluten att bringa alla offer och att,om nödvändigt, även bruka list, slughet, illegala metoder, förtigande och förhemligande av sanningen för att tränga in i de fackliga organisationerna, för att stanna i dem och för att där genomföra kommunistisk verksamhet.” Men denna centralism som blivit till en dogm för de flesta riktningarna inom socialismen var inte bara oförmögen att skapa den av alla efterlängtade arbetarrörelsens enhet, den kunde inte heller upprätthålla enheten inom det egna partiet. Splittringar framträder överallt. Dessa eländiga misslyckanden medför dock inte att dessa människor börjar fundera över orsakerna. Efter varje fiasko skärps centralismen och disciplinen blir ännu hårdare, så att man, för att citera bolsjeviktidningen ”Kommunist” i Stuttgart, t. o. m. kan skriva: ”Partimedlemmen måste vara beredd att skjuta sig på partiets order. Kort sagt, varje egen vilja upphör.” Men för en revolutionär arbetarrörelse behövs andra förutsättningar för att nå målet. Självständigt tänkande, kritiskt ställningstagande till alla ting, personlig frihetslängtan och skapande handling är betingelserna för den slutgiltiga segern. Sovjetism (rådssystem), inte bolsjevism, frihet, inte diktatur, detta är våra paroller.

RUDOLF ROCKER