Fridell: På tröskeln till freden…

Av Folke Fridell
Arbetaren Nr 99, årgång 23, 1 Maj 1944

Arbetarrörelsens och socialismens traditionsrika dag – första maj – har ändrat färg. Det är inte längre den röda och av framtidsförhoppningar och frihetsvisioner mättade massmönstring av kämpande arbetarmassor världen över, som det en gång i tiden var fråga om den första maj.

Skulle man under nuvarande förhållanden och med hänsyn taget till det allmänna världsläget välja en tidpunkt på året som mera korresponderade med arbetarrörelsens styrka och vilja att beträda socialistiska vägar, då vore det lämpligare att förlägga arbetarklassens mönstringsdag på hösten; en gråkall höstdag med regn och nakna träd bland fallna och vissna löv.

Höst? Vilar det inte någonting av höststämning över hela arbetarrörelsens sätt att verka och förbida tiden? Är inte det socialistiska ansikte, som arbetarrörelsen i dag visar fram för världen en kopia av höstens och ålderdomens livshärjande förtvivlan och svikna förhoppningar? Går det inte en våg av av åderförkalkningens gubbskrumpna fatalism genom de glesnande lederna? Vilar det inte över hela arbetarrörelsen en socialistisk begravningsstämning, som ger ett intryck av att desillusionerade människor är på väg till historiens kyrkogård med det socialistiska liket?

Verkar det inte på något sätt som om ett lättsinnigt och profant tricks att i vårens och knoppningens tid vandra ut för att demonstrera för en socialism, vilken på håret liknar det kapitalistiska tillstånd som nu är rådande. Minst av allt borde årets demonstration se tillbaka på det som gått och skrytsamt tala om det myckna som uträttats. Tidens egen vånda och förtvivlan är mer än nog tillräckligt för att bevisa hur kapitalt och fullständigt vi misslyckats i våra socialistiska strävanden. Bara det faktum att det är krig visat med fruktansvärd tydlighet, att försöken att nå fram till socialismen ömkligen misslyckats. Hur ska vi egentligen kunna tala om frihet, fred och socialism; hur ska vi kunna tala om sammanhållningens styrka och folkens slagkraft i en värld, där flygplanens brummande och krigets kakafoni dränker våra små ynkliga röster och allt vårt prat om en urvattnad socialism.

Nej, arbetarrörelsen borde hålla sig till höstetid med sina lamentationer och sin förfuskade socialistiska lära: med sitt bekännande av begångna fel och sin ängsliga iver att försona sig med statsterror och kapitalistisk utsugning; med sin nymilitarisering och otidsenliga nationalism. Allt det där är ingenting för vårtider och för den ungdom som ser mot framtiden.

Skall förhållandena ändras till det bättre, då måste utgångspunkten vara ett klart erkännande av begångna misstag och ett lika konsekvent bekännande av nödvändigheten att beträda vägar, som leder till målet i stället för till krig och katastrof.

Socialismen grundades en gång för att ersätta det kapitalistiska systemet och föra massorna fram till ett socialt tillstånd av frihet och fred. Nu befinna vi oss mitt uppe i ett slavtillstånd och i historiens mest omfattande och totala krig. Detta är det bittra beviset på hur kapitalt och fullständigt vi misslyckats.

Varför ha vi då misslyckats?

Är anledningen den, att de krafter som stod oss emot var alldeles för starka? Ligger det inte någon sanning i vårt gamla socialistiska påstående, att vår makt som producenter är tillräcklig för att utforma samhället till ett frihetligt och socialistiskt?

Nej, nog hade vi makt nog. Nog ha vi fortfarande makt nog att realisera vårt socialistiska program och göra världen fri och trivsam för människorna. Det är alltså inte här och på detta område vi ha att söka orsaken till misslyckandet. Det är i stället det, att vi använt oss av fel taktik; beträtt vägar som inte leda till målet utan tillbaka till utgångspunkten igen. Det är fortfarande en levande och odiskutabel sanning att vår styrka som producenter är mäktig att övervinna reaktion och mörkermannakrafter och genomföra ett förnuftigt socialistiskt tillstånd; det är fortfarande riktigt att ett internationellt uppträdande i socialistisk nydaning leder fram till det åsyftade resultatet. De allmänna socialistiska parollerna är i dag likaväl som tidigare byggda på faktiska förhållanden, och ingenting har hänt som vederlagt våra uppfattningar i detta fall.

Det har bara varit på det sättet, att vår verkliga styrka aldrig satts in och att våra parollers bärighet inte prövats i verkliga livet. De ha fattats som bombastiska talesätt och tomma proklamationer; som högtids- och jubileumsfraser, lämpliga att använda som camouflage för en strävan, som många gånger gått i en rakt motsatt riktning.

Den socialistiska arbetarrörelsen har aldrig prövat sin styrka som producenter och konsumenter i dess fullaste mening. Visst har det strejkats och visst har man vunnit många segrar och tagit många nederlag, men något internationellt uppträdande med syfte att en gång för alla ta upp kampen för ett socialistiskt världstillstånd har inte genomförts. Det har visserligen inte saknats ansatser, men dessa ha aldrig fått den universella omfattning som ensamt kunnat garantera segern, utan i stället begränsats både till sina syften och till sin omfattning. Faktum är att arbetarrörelsen aldrig helt bejakat socialismen eller internationalismen i verklig handling. Dessa vackra idéer – som äro de enda som kan ge arbetarna tillräcklig styrka och slagkraft – är fortfarande i stort sett oprövade i praktisk gärning.

I stället för att bejaka internationalismen och socialismen som världslära, och därmed uppnå det verkliga styrkeförhållandet, har arbetarrörelsen bejakat nationen, kapitalismen, staten, kriget. I stället för att uppträda som producenter över hela världen har man uppträtt som tyskar, svenskar, engelsmän. D. v. s. som nationalister. Socialismen är läran om en ny produktionsform, där producenterna äga och kontrollera industrin, jorden, produktionsmedlen. Socialismens ekonomiska system kan inte trängas samman inom en nationell gräns, under en stat eller avdelas till ett begränsat geografiskt område. Socialismens ekonomiska system förutsätter universell omfattning och praktisk internationalism. Socialismen är en producenternas egen interna angelägenhet, en löneslavarnas reagens mot att behandlas som handelsvara. Endast betraktad som en på så sätt handlande rörelse, kan arbetarrörelsen nå målet och viljan till kamp.

Genom att överlämna frågan om socialismens genomförande åt partier och politiker, togs det första avsteget på vägen fram mot socialismen. Man räknade inte längre med styrkan som producenter, som arbetare med anknytningspunkter och gemensamhetsintressen över gränser och nationer. Man började i stället räkna med arbetarrörelsen som en del i nationerna; med dess styrka som väljare och bärare av nationell politik. Man började dela upp arbetarrörelsen i nationella sektioner med statligt begränsade politiska aspekter. Därmed hade man också slagit en kil in i den ursprungliga internationella solidariteten. Socialismen blev inte längre en angelägenhet för producenterna utan för de nationella politikerna.

I och med att man slog in på den vägen och därmed förlorade kontakten med internationalismen, var man inne på bejakandet av kapitalismen och kriget. Också arbetarna – som intet fosterland äger utan endast sin styrka som producenter – fick nationella intressen. De fick gemensamma intressen med den andra klassen inom den egna nationen, fick gemensamma intressen med den egna staten. Så slogs då internationalismen sönder och arbetarrörelsen uppspaltades på nationella sektioner, vilka visserligen med läpparna bekände sig till brödraskap och internationalism, men som i verkligheten solidariserade sig med motståndare och reaktionärer inom det egna landets gränser, mot sina klasskamrater i andra länder.

Därav blev också betraktelsesättet ett helt annat. Man bedömde problemen nationellt. Man fick nationellt medinflytande och statligt ansvar. Man förlorade kontakten med andra länders arbetarrörelse. Man blev medansvarig för den egna statens intressen gentemot andra stater och bejakade militarismen som ett nödvändigt försvar för nationen. I stället för att skapa en internationell rörelse, som skulle utgöra ett skydd mot de olika staternas makt och göra dessa svagare än arbetarrörelsen, bidrog man på detta sätt till att göra nationerna och staterna ännu starkare.

Följderna av denna avvikelse från den ursprungliga socialismen blevo fruktansvärda. Det kapitalistiska systemet fick fortsätta att utbreda sig och resultatet blev ekonomiskt kaos, kriser och arbetslöshet. Arbetarnas samlade styrka som producenter kom aldrig till användning i kampen mot kapitalismen. Så kom kriget som en given följd av politisk nationalism och kapitalistisk strid om världsmarknaden. Inte heller kriget kunde arbetarrörelsen förhindra.

När arbetarna i år går att ånyo fira sin förstamajdag, stå de på tröskeln till freden. Frågan är då, om arbetarna äntligen skola göra ett försök att återknyta sin verksamhet till målet som sattes när rörelsen en gång var ny och ofördärvad.

Frågan är, om arbetarrörelsen inför den kommande freden fått upp ögonen för sin egen styrka som producenter. Ett bejakande av freden är och måste vara ett bejakande av världssocialismen. Ett bejakande av nationalismen blir ett erkännande av framtida krig. Arbetarrörelsen har att välja. Vi stå på tröskeln till freden och det ankommer på världens arbetare att avgöra, om freden endast skall bli en intervall mellan krig, eller den skall bli en mänsklighetens samlade avståndstagande mot kriget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: