By Melchior Seele [Raffaele Schiavina]

On the evening of February 27th, 1933, a fire which caused considerable damage developed in the Reichstag building, in Berlin.

A political campaign for the election of a new parliament was in full swing. Since January 30th, a coalition Government was in power, composed of members of the Nazi and Nationalist parties, under the leadership of Chancellor Hitler. the Nazi chief.

The Nazi Party, aspiring to the absolute and exclusive control of the government, seized on the Reichstag fire as a campaign weapon to defeat its opponents who had already been cowed to a large extent by the furious violence of its storm troops. Holding all the keys of power, the police and the press, under their control, the Nazi chief had only to conceive the idea and give adequate orders to crush their enemies. So they did. They elaborately dramatised the Reichstag fire in such a way that they not only won by a slight majority at the polls a few days later – which was a foregone concluusion, since the ballot is for the German Fascists only an empty ceremonial – but they soon succeeded in driving the Social-Democratic and Communist Parties from Parliament and from the country – the sixteen or seventeen million votes cast in their favour by the electorate notwithstanding – and in imposing themselves on the German people, with a semblance of formal lawfulness, as the saviours of the Fatherland from the Marxist-Semite scourge.

As soon as the fire alarm had been given, a young man scantily dressed was arrested on the premises of the Reichstag building. He gave his name as Marinus Van der Lubbe, brick mason from Leyde, Holland. He promptly admitted having caused the fire by the means of ”Kohlenanzuender” (coal-fire-lighter), some curtains found on the premises, and part of his own clothes. He stated that he had no accomplices abd that all by himself had he conceived and executed his act. He added that he was a dissident Communist, expelled from the Party since 1931 and that by destroying the Reichstag he meant to protest against a political institution which was being used as an instrument to submit the workers to the yoke of a fascist dictatorship.

This was enough for the Nazis to attempt to involve the Communist and Social-Democratic Parties in a huge conspiracy to spread revolution over the Reich.

The conspiracy theme was played up to fantastic proportions from the first moment. During the night of February 27th thousands of Communists, Socialists and other revolutionaries were arrested – without warrant, of course. The news was given out that Van der Lubbe was a member of the Communist Party, a party-card – it was said – having been found on him when arrested, that the Reichstag fire had been ordered by the Communists as a signal to start a Bolshevik revolution, that the Social-Democrats had participated in the plot, that Van der Lubbe was but one of the incendaries, the others having succeeded in escaping immediate arrest, that the damaged caused by the fire was so great it was impossible to conceive it as the job of a single person. The discovery of huge quantities of incendiary materials – hundreds of pounds – in the neighbourhood of the destroyed building was announced. The dramatic zeal for speculation was pushed to such an extreme that by the beginning of March a pilgrimage had been organised through the ”ruins” of the Reichstag to give the god-fearing and law-abiding Germans of ”Aryan” blood an opportunity to witness the extent of the disaster and contemplate the unused quantities of incendiary materials which had been ”discovered”.

All this was utterly false. The sensational make-up was perfected in an atmosphere of terror. Thousands upon thousands of subversive suspects or Jewish citizens were being arrested all over the country. Assassinations were taking place by the score-abetted and fostered by the Government itself. Torture was resorted to. Censorship of news made reporting and criticism of acts and deeds by the Government and its partisans dangerous and impossible. The fantastic accusations piled up by the dominating faction against their enemies went unchallenged and were made to appear truthful by means of suppressing all attempts at discussion.

Hitler and his acolytes succeeded in getting a bare majority at the polls – which was a foregone conclusion. Any party in power can fabricate a majority – or make it appear – for itself. But they did not succeed in their attempt to involve the Social-Democrats in the so-called Reichstag fire plot. German Social-Democrats are too well known as ”respectable” politicians of a safe nature to be suspected of complicity in such an ”outrage”. Hitler could impose anything on the gullibility and cowardice of the Germans, except this impossible suspicion. Besides, German capitalists and junkers owed the Social-Democrats, who had saved them from the Revolution in 1918-1919, a debt of gratitude. Hinderburg saved the widow of his Socialist predecessor from the molestations of fanatic Hitlerites. Grateful German capitalism and junkerdom saved Social-Democracy from the Reichstag fire conspiracy frame-up.

German Communism had not so powerful protection. Herr Toergler, horrified by the accusations hurled against his party, went to the police, accompanied by his lawyer, using his parliamentary prestige, to defend it against so intolerable an accusation. He was arrested and later implicated in the conspiracy case. As all the other defendants – Van der Lubbe, a Netherlander; Popoff, Dimitroff and Taneff, three Bulgarian exiles – are all aliens and as such not members of the German Communist Party. Toergler was made into the vital link of the whole frame-up which is now being tried by the Reich’s Supreme Court, in Leipzig and Berlin.

That neither the German Communist Party nor the regular Communists – Toergler, Popoff, Dimitroff and Paneff – had any part whatever in the Reichstag fire, was amply proved: by the fact that Marinus Van der Lubbe consistently affirms he acted alone, that his co-defendants were completely unknown to him and he has had no relation whatever with the Third International Communist Parties since 1931. It is further proved by the alibi that each of these four has produced, and finally, by the character of the deed which was meant to be as much a protest against Nazism as against Parliamentary Communism.

The Communist Party – all its revolutionary verbiage notwithstanding – is at heart a party of law and order. Discipline is its byword; the State its fetish. Communists aim at the conquest of the State through discipline. They abhor individual initiative and action as vehemently as any bourgeois bureaucrat – if not more. They want to conquer power through ordered mass action – which means trade-union pressure, parliamentary politics, peaceful penetration and so forth. They are orthodox Democrats who claim their right to rule in the name of the majority of the people – who belong to the working class. Parliament is one of their means of propaganda and political action. Elections are their most coveted opportunities to reach the people and gather votes. Parliamentary emoluments are one of their sources for financing party leadership. Parliament is as sacred to them as to any other political party in a Parliamentary system. Don’t let yourselves be deluded by the dissolution of the Russian Duma in 1917. When they dissolved the Duma, the Russian Communists – who, by the way, were forced to take that step by the revolution they could not otherwise have controlled – were already in power. No party in power likes to be controlled by Parliament, even though they may be forced to tolerate it.

But the main reason that makes the Communists defendants in the Reichstag fire trial innocent of the deed they are accused of is also the main reason that made their whole party incapable of counteracting the Nazi colossal speculation of that event.

Had Communists been a true revolutionary party, they would have hailed the Reichstag fire as a signal for the German working class to rise against the bloody dictatorship of the Nazis – what it obviously was meant to be. Had they placed human common sense above political strategy, they would at least have pointed at the accusation of the Nazis the fact that the destruction of an empty building was after all a very secondary happening at a time and in a country where the paid agents of the government and of the ruling party were torturing and murdering inoffensive citizens by the hundreds, aoutawing more by the thousands.

Since Communists are not revolutionists but mere politicians, since they are more interested in political strategy than human common sense, they were – or pretended to be – horrified by the profanation of that sacred temple of politics. They joined the Social-Democrats – who have used it for decades to divert the toiling masses from the path of revolution – in deprecating the crime and vied with the Nazis themselves in showing their indignation against the outrage. This means that they played into the hands of Hitler’s gang.

Communists and Social-Democrats resorting to a belated united front, validated all the lies the Hitler government was feeding out to the German public. So it became an undisputed fact that the firing of the Reichstag had been the ”greatest crime of our times”, that Marinus Van der Lubbe was an irresponsible person incapable of sound thinking, a tool in the hands on political intriguers. From this point of view it may be safely said that the ”united front” went beyond the pale of Socialist and Communist politics – it clearly involved the Nazi Government itself in the pursuit of a common purpose: to present Marinus Van der Lubbe as an anti-social individual, a criminal of the basest sort and equally inimical to the German ”Arayan” race and to the working classes, by repudiating his claims to revolutionary ideals as insincere and by divesting his deed of any revolutionary implication.

Social-Democrats, Communists and Anti-Fascists of all descriptions took for granted anything the Nazi press said. So it was taken for granted that Van der Lubbe had qualified himself as a member of the Communist Party; that he had denounced prominent leaders of the same as his accomplices, that the Reichstag fire could not possibly be the work of a single man; that huge quantities of unused incendiary materials had been found on or near the premises… and so on. All of which has been demonstrated to be utterly false by the evidence produced at the trial opened on September 21st in Leipzig. Van der Lubbe has consistently declared from the beginning to the end that he had been expelled from the Dutch Communist Party in 1931; he has never admitted having any accomplice; he has never accused anybody but himself; he has always stated that each and every one of his co-defendants was absolutely unknown to him; no incendiary material has ever been found on the premises or nearby; finally it has been proved that the extent of the damage has been exaggerated and that the job could have been the work of a single person.

Thus, while the Nazis, in their effort to build a case against the Communists, were creating these now totally exposed lies – an easy task under a system of censorship, domesticated press and intimidated public – the Communists and their allies, far from casting any doubt upon the fabricated news stories which the Nazis were giving out, used them as if they were proven facts in their own effort to build a case against Nazidom.

The Nazi frame-up is now crumbling at their own trial in Leipzig and Berlin. The Social Democrat-Communist frame-up is crumbling also before the larger audience of the world, to whose final judgement their lies and perversions are being exposed by friends of Van der Lubbe’s and of the truth.

The Social Democrat-Communist frame-up stands exclusively on the assumption that Marinus Van der Lubbe is an agent provocateur. To prove this assumption the Social Democrats-Communists have sponsored a book written by an English lord* – a member of the most obtusive aristocracy the world has ever known – and a mock trial conducted in London by a body of bourgeois lawyers and politicians prior to the opening of the Leipzig trial. The conclusions arrived at by this body were announced on September 20th and are to the effect that the four regular Communist defendants are wholly innocent of the deed they are accused of, and that Marinus Van der Lubbe is most probably an agent provocateur, a tool of the Nazis.

The main reasons adduced by Communists and their allies to prove that Van der Lubbe is an agent provocateur are the following:

1. Van der Lubbe was expelled from the Dutch Communist Party in 1931 as a suspected police informer.

That this affirmation is not true is proved by the young Dutch mason’s friends and comrades who were the first ones to protest – since last April – against the malicious insinuation spread by regular Communists. They sent then a letter to the Paris Anarchist paper Le Libertaire stating that Van der Lubbe had left the Communist Party for theoretical dissension, that all honest persons who knew him were bound to believe that his deed was the consequence of honest conviction on his part, that he had been persistently persecuted by the police of his native country, that he would never say anything to damage anybody. Van der Lubbe’s behaviour before and during the trial absolutely confirms his comrades’ and friends’ opinion of him. He has said nothing that might in any way damage his co-defendants. He has not even tried an elaborate exposition of his political and social views at the trial, most probably for fear they might be interpreted as akin to those of the four Communists the German government is trying to link to the Reichstag fire – who he wishes in all justice to exonerate. Now, everybody knows that the task of an agent provocateur is to involve others in his deeds. Van der Lubbe not only involves nobody by direct admissions, but shows himself extremely cautious in not damaging his co-defendants by indirect inference – and this to the extent of renouncing an attitude which might best respond to the interests of his moral and legal defence. ”Let facts speak by themselves,” he wrote to one of his friends back in Leyde who was acquainting him the Social Democrat-Communist calumny, ”everything is as clear as crystal.” Everything is so clear in fact that Ernest Togler – his German Communist co-defendant – has not dared to accuse Van der Lubbe of being an agent provocateur in open court, but has simply qualified him as an Anarcho-Syndicalist.

2. Van der Lubbe is an homosexual pervert and as such had been a paid guest of some Nazi chiefs in the Saxe town of Brockwitz between the months of June and August, 1932.

This accusation has been repeated at the London mock trial, but E. Sylvia Pankhurst, after listening to all the evidence there produced, says that she does not believe that the witnesses brought from Holland to testify on this account said the truth. As a matter of fact, the former Socialist mayor of Brockwitz, who is supposed to have been the originator of this story, has denied at the Leipzig trial that any record exists of Van der Lubbe’s having ever been in that town. Dr. Bonhofer, an expert who vidited the prisoner soon after his arrest, said beforethe tribunal that he had not found in him any symptom authorising the presumption that he might be an homosexual. Van der Lubbe’s friends and relatives back in Holland deny it absolutely. What is more, Van der Lubbe was not in Germany at the time he as accused of having been a guest of the Brockwitz Nazi chiefs. From June 12th to October 2nd, 1932 he was in jail in his native land where he had been sentenced to three months for political activity of a seditious nature, as appears from an official document – it being a release from the Utrecht House of Correction – which was published by the French paper Le Semeur in its September 15th issue.

3. The Reichstag fire could not possibly serve any purpose but the Nazis’; therefore the Nazis must be the incendaries and Van der Lubbe their conscious or unconscious tool.

That the fire actually served mostly as a political speculative matter for the furtherance of the German Fascists’ political interests, need not be demonstrated at this late date. But if it served no better purpose – as it was undoubtedly meant to – it is not Van der Lubbe’s fault. Neither is it the fault of the German workers who are said to have received the news of the Reichstag fire with gratification. It is the fault only of the Social Democratic and Communist politicians who refused to take advantage of it, who did even worse; instead of interpreting it as a rallying call for all friends of the republic, of liberty and of the revolutionary cause of the proletariat to make a concerted effort to resist the violent reaction of the fascist hordes, they condemned it as vehemently as the fascists themselves as an anti-social act, and thereby played the latter’s game. It was a pitiful case of devotion to legality at a time when the so-called revolutionary parties – of Social Democracy and Communism – proved themselves to be the only lawful parties. There was no law in Germany on the 27th February 1933. The Weimar Constitution had long since been destroyed by President Hindenburg and the reactionary parties he had called to power of his own choice, against the will of the people and Parliament. The Hitler government was then given a free hand for its private troops which were conquering the country by force of arms. The police at the service of a minority government were aiding and abetting the fascists in violation of all constitutional guarantees. Honest Republicans, honest Social-Democrats and sincere Communists had at that moment no means of defence from the Nazi reaction under the protection of the law, because no such protection or law existed. Social-Democrats and Communists seem to have remained so utterly blind to the real nature of the events which were taking place that they still believed that their political problem could be solved through an electoral campaign. And the electoral campaign absorbed them so completely that they failed to preceive that nothing short of a revolution could possibly save them.

Van der Lubbe – whom they are at pains to describe as an idiot because his acts and words differ so profoundly from their opportunist policies – understood what they proved themselves unable to understand: that the electoral campaign about which they were raving was nothing but an ineffectual exercise destined to give an appearance of popular approval to the Fascist terror, that Parliament is always impotent against the brutal force of the dominating classes; that the workers should have had recource to action to save themselves; that an example was urgently called for, even at the price of life.

This does not mean that Marinus Van der Lubbe is a genius. It means only that he is a real revolutionist at heart, while the Social-Democratic and Communist leaders may well be geniuses – at lying and calumniating – but are at heart merely opportunist politicians.

* The Brown Book of the Hitler Terror, foreword by Lord Marney (Victor Gollancz, 1933) – Editor.

Man! Vol. 1 No. 11
November 1933.

Man! An Anthology of Anarchist Ideas, Essays, Poetry and Commentaries edited by M. Graham. Cienfuegos Press 1974.


Översatt från Guerra Sociale

Vår fientlighet till journalister – deras ord, deras bild – behöver en del klargöranden. Som vi förklarar i anteckningarna som följer är poängen inte den större eller mindre hederligheten hos den individuelle journalisten eller fotografen, utan rollen hos mediaapparaten i sig. Att massmedia har anspråk på att vara den totala representationen av verkligheten görs uppenbar av detta enkla faktum: för den är det så att den som vägrar tala med journalister ”inte vill kommunicera med någon”. Som om det vore omöjligt att kommunicera på ett direkt sätt, utan pressens och TV:s filter. Det är samma inställning som de politiska myndigheterna har: någon som vägrar ha förbindelse med dem, talar de om för oss, vägrar dialog med alla. Och ändå, trots de stora stegen framåt till socialt tämjande, är världen inte bara befolkad av myndigheter, snutar och journalister. I själva verket är det bortom och emot deras makt som verklig dialog börjar.

Massmedia är en integrerad del av den härskande ordningen. Som sådan tvingar den till delaktighet, exkluderar,rekuperar och undertrycker på samma gång.

Den tvingar till delaktighet.
Alla måste tro att den enda verklighet som finns är den som tidningarna och TV formar varje dag, statens och ekonomins verklighet. Media är det oumbärliga verktyget för skapande av konsensus. Det är den moderna versionen av myten, dvs, representanten som förenar de exploaterade med exploatörerna. Media socialiserar pöbeln.

Den exkluderar. Tankar och aktioner fientliga till det här samhället får inte framkomma. De måste tystas, förvanskas och göras obegripliga. Tystas när deras blotta existens är ett angrepp på den rådande ordningen. Förvanskas när det som inte kan tystas måste bli lämpligt rekonstruerat. Göras obegripligt när media tvingas avslöja någon delsanning om revolten, så att dess fulla innebörd går obemärkt förbi. Media tar ifrån de maktlösa varje medel till självständigt uttryck. Informationens ensidiga natur är motsatsen till kommunikation mellan individer.

Den rekuperar. Den bjuder oss in till dialog med institutionerna, den skapar talespersoner och ledare, den integrerar alla subversiva idéer och handlingar när de väl gjort dem harmlösa, skiljer dem från deras sammanhang, får oss att konsumera dem utan att leva dem, kväver den med tristessen hos det redan välkända.

Den undertrycker. Den samarbetar med polisen i fördömande och förtal, den bereder väg för den med opportun bestörtning, den rättfärdigar offentligt deras operationer. Ibland undertrycker den genom att medge att en aktion är rätt – någon kallade detta ”lovprisande repression” – dvs, genom att framställa det som inte är subversivt som att vara det, det som finns runt hörnet som avlägset, det som just börjat som avslutat. Oftare är allt man får från massmedia förfalskningsarbete och repression, dvs den mer öppet förtalande och kriminaliserande aspekten. Men vreden mot journalistiska lögner är kortlivad då den kan undermineras under mindre konfliktfyllda perioder med rader av lämpligt hederliga artiklar. Problemet är inte hederligheten hos den individuelle journalisten eller korrektheten i artiklarna, utan snarare massmedias sociala verksamhet. I massmediaapparaten sopas intellektuella kvaliteter och etiska normer undan av massan av information, av ”fragmentets totalitarism” som är nyheternas sanna ansikte. Kritisk intelligens formas genom association, analogi, minne. Nyheter är tvärtom produkten av separering, av detaljer, av det eviga nuet. Mediapassivitet är bara reflektionen av passiviteten hos arbetet och marknaden. Som känt är kommer det liv som lämnar oss tillbaka i bildform. Ju mer man blir informerad, ju mindre vet man, dvs, ju mindre lever man.

Idag kan ingen föra politik utan att sälja sin image. Den som inte vill bryta med politiken i alla dess former vill inte bryta med mediarepresentationen. Hon kan förolämpa journalister i flera veckor när det är omöjligt att göra något annat; sedan återvänder hon till dialogen.

Media är nödvändig som medlare med makten. Den är i sig, och nyliga händelser bekräftar detta, den som kräver dialog för att sålunda främja repressionen mot de som inte för dialog med sina fiender.

I konsensustjattret ger sig polisen direkt på den som förblir tyst. För att bryta med pressen och televisionen, med de bilder och etiketter som de sätter på oss, betyder att bryta med politiken.

Men slutsatsen kan inte vara autismen hos gettot, utan istället ett uppror som ger sig själv sina egna verktyg till autonom kommunikation.

Kupferberg: Sex and War (1962)

SEX & WAR by Tuli Kupferberg
BIRTH PRESS, New York, July 1962


The relationmship between sex and war has been recognized for some time now and is a simple corollary of the frustration-aggression theory.

It has never to my knowledge been seriously adt broadly discussed. Its implications of course are far reaching.

II. Why do men want or accept war?
1) Economic theories

Vulgar Marxists (and gratuitously it must be admitted that most Marxists are vulgar ones) opt for the economic interpretation of the causes of war: Rational men, (or a man), or groups of men, or nations decide consciously (or even unconsciously if you want to be sophisticated), (or refuse to accept a decision) that a particular economic course is desirable and are willing to kill and let others be killed and in some last analyses permit themselves to be killed for certain real or allegedly real economic advantages or for the preservation of these advantages.

Whatever real basis this motive may have had inithe past and whatever force (in certain areas say like Red China) it may have in the present, it is in my opinion not at the center of the problem today.

2) Moral theories

A certain group of moral theories of war involving original sin, Catholic doctrine, devil theories, innate evilness of human nature, basic stupidity and irrationality of man, retribution, ”death wish” (except as later discussed) I will dismiss here out of hand. Their arguments appear to me so weak that I do not wish to devote further time to refuting them.

3) Power theory

There is however a certain analog of the moral theory or better an unholy alliance of the economic and moral theories enjoying a certain currency which I shall term: the Power theory: Men fight because they want power over other men. The superficiality of this theory is apparent since one is immediately forced to ask: power for what reason?

In a society of material scarcity (which is almost until very recently the entire history of the human race) people have attacked one another to obtain goods and resources and control over the distribution of these resources. This is the history of class society and it is the history of the State.

At least in the West we have moved out of such material scarcity and the rest of the world can easily (if conditions are right) move out at a fantastically rapid rate.

Altho the persistence of what is inappropriate (economic) behavior may be one of the driving forces toward war at this time (if it ever was ”rational” at all may indeed be argued since men can undoubtedly advance themselves by cooperation as easily, indeed more easily, than by barbaric competition) both in the ”holding” capitalist West and in the ”grasping” Communist East, this illogical persistence must now be analyzed in terms of personality.

Frigid America and Puritan Russia!

Are these terms too harsh? Let us use them then as useful semi-artificial archetypes. Khrushchev is incensed by the can-can and a story of Kennedy’s first marriage is suppressed (or Rockefeller’s divorce costs him 100,000’s of votes).

The murder of Caryl Chessman for ”unspeakable” sexual practices (fellatio with an unwilling girl?) and the murder of the ”Lipstick King” for selling bootleg kiss-focus.

Is Khrushchev an Eisenhower with hyperactive adrenals? Their wives seem interchangeable. ”A Summer To Remember”, the Soviet film which succeeded so well here, seemed to me (altho I am sure most Americans loved it) a reactionary piece of sentimental ”familial” claptrap with about 50 obvious glaring errors of child psychology. Soviet autos exhibited at the Coliseum seemed horrible immitations of the worst U.S. models.

Obviously these cultures are drawing so close together as to soon appear almost inseparably alike.

Well if they are so alike why are they in conflict? That being the same is not incompatable with conflict may of course be seen through many examples: for instance: the British-German conflict in WW1.

Sexual Revolution

The vast inexhaustible well of setual misery has been well documented and lyrically described by men as far apart as Sigmund Freud, Havelock Ellis, D.H. Lawrence, Henry Miller, and Wilhelm Reich.

The reception of the work of Wilhelm Reich is ”amusing and instructive”. He was arrested or exiled in half a dozen Western nations (and thrown out of the International Paychoanalytic Association) and expelled from the Communist Party of Germany only to die in a U.S. prison for what? For being in favor of fucking! (sex).

In a travesty almost unparalleled even in America his once banned works (now that he is dead) have now been permitted to be printed and sold without any rescinding whatsoever of the original FDA ban.

”Is the law an ass?”

Well what are the implications for the problem of war? Simply this:

Men (and women) sexually miserable will tolerate, nay, even want the murder of others and (even) themselves

The reason why so many men were glad to leave their jobs and families in WW2 was that they were tremendously unhappy there. And at the core of most (not all) of this unhappiness was a sexual dullness and/or misery. Change, any change, was a change for the better.

The scapegoat mechanism has been well documented. What remains is to see the importance of the sexual frustration in areas where it is not recognized or admitted: the ”Negro” problem, War.

The reason many middle aged or old politicians on all sides are ready to kill you and themselves is that (simply put) they don’t enjoy getting laid (intercourse) anymore.

Is this hypothesisa distasteful to you?

Disprove it.

Any hope?

It is obvious to anyone that re are close to destruactio: the plane with the madbomber for a passenger carries us all to destruction, even the (rare) sexually happy one.

Our hope lies mainly in the dissatisfied disaffiliated youth, even (and especially?) in spite of all their distortions in the so-called ”delinquents”. (Over 50% of these must be so-called sexual delinquents, i.e. young people who have sex without their parents’ approval. ”J.D.’s” here, stilyagi in the USSR, YCND’s and Comittees of 100 in England (not Teds altho relations and separations must be made), Note how the word Beatnik becomes a measingless ”young hate” word.

We are seeing a world wide breakdown in old impossible sexual morality and have yet to see clearly the better forms of sex and child rearing which will emerge. This will be a time of great mistakea and great joy.

We are close to death and liberation.

Let us choose joy!

MAN SKÖRDAR VAD MAN SÅR: Angående en ”anarkistisk” journalist

Översatt från Guerra Sociale
25 november 2003

Torsdagen den 13 november dyker Fulvio Fiorini från Trentino upp vid det ockuperade Bocciodromo för att ta några foton. Ockupanterna har redan skrivit tusen gånger på sina affischer och flygblad att utrymmet är öppet för alla som vill träffa dem, men stängt för partier, poliser och journalister. De har sagt det tusen gånger på plazan. i protesttåg, på demonstrationer. Några ockupanter som känner honom personligen har redan sagt det många gånger till Fiorini själv. Trots allt detta och trots en medialynchning som har nått exempellösa nivåer under de sista månaderna, dyker Fiorini, som kryddar artiklarna mot anarkister – oavsett hur indirekt – med sina bilder, upp i Bocciodromo och börjar ta bilder utan att fråga någon om något. Med den arrogans som är typisk för hans ställning tror han att han kan bortse sin a motivs vilja i namn av ”rätten till nyheter”. En kamrat bad honom upprepade gånger att ge sig iväg, fast resultatlöst, då han bara fick förolämpningar och det obligatoriska ”Jag gör bara mitt jobb” tillbaka. I det här läget åkte han snabbt ut och gav sig av utan sitt minneskort (motsvarigheten till en filmrulle för digitalkameror); det skedde ingen misshandel. Han informerar omedelbart tidningarna och far sedan iväg till militärpolisens kaserner för något fotojobb. Här noterar han att han inte har minneskortet och berättar för militärpolisen om incidenten (hans version, vill säga). De senare går till aaktion mot en kamrat. Uppmuntrad av pressen som talar om en ”misshandlad och rånad” fotograf, vräker repressionsstyrkorna Bocciodromo och arresterar de nio kamrater som var där för ”grov stöld av elektronisk energi”. Tre dagar senare döms sju av dem till mellan 6 och 8 månaders fängelse för den här åtalspunkten. Tack vare omvandlade straff släpps de sedan. Dock är en kamrat, Bogu, kvar i fängelse idag. Fiorini åter och som alltid skickad för att fotografera vräkningen, kallas sen till kasernerna för att identifiera Bogu som sin ”rånare”. Han identifierar honom. Dagen efter, i en intervju där han säger att han inte ombads att gå utan istället misshandlades på en gång, skryter fotografen om att han inte satt dit någon, och detta på grund av hans ”moraliska och ideologiska principer”. Omedvetna om allt detta tänker vi: ”Nå, man måste erkänna att han åtminstone har sin anständighet”. Sedan fick vi reda på hur det egentligen gått till. Faktiskt har han inte gjort formella anklagelser. Han har bara agerat informatör åt militärpolisen och sedan identifierat den person som soldaterna gick till formell aktion emot. Alla fattar den stora skillnaden. Särskilt vår kamrat som fortfarande sitter i fängelse på grund av honom.

I samma intervju ger Fiorini, som fortfarande anser sig vara anarkist, lektioner i anarkism till ockupanterna av Bocciodromo som han beskriver som ”fascister”, ”kårmedlemmar” och ”politiskt: lik”. Politikerna – från högern till vänstern – och Journalistordern uttrycker sin solidaritet med fotografen, en ”sann anarkist” och ”exemplarisk medborgare”.

Från den andra sidan
Om det finns något som sätter hjärtat i brand hos anarkister, är det hatet mot uniformer och fängelser. Fiorini skickade någon i fängelse. Han kan beskriva sig hur han vill, men han är verkligen ingen anarkist. Vi tvivlar inte på att militärpolisen har svindlat och utpressat honom, precis som de har utpressat så många andra mot oss. Vi tvivlar verkligen inte på det, eftersom vi vet att en fotograf som arbetar åt dagstidningarna inte kan tillåta sig att ha icke-kollegiala förbindelser med ordningsmakten: mycket av hans arbete är faktiskt grundat på direkt utbyte mellan polisstyrkor, redaktioner och individer skickade av tidningarna. Men detta rättfärdigar inte något; om inte annat skulle det få en att reflektera mera över det ansvar som någon som tar ett sådant jobb får. För att ge ett exempel: fotografer informeras om en vräkning innan den sker.

De är på något sätt en del i operationen. Fiorini insisterar på att man kan vara mer eller mindre hederlig i att göra ett jobb som detta. Vi känner honom, och hans uppträdande förr har för det mesta visat detta, som de som känt honom i många år känner till. Men sedan nås en punkt där skillnaderna alltmer försvinner, eftersom strider radikaliserar och repression snabbt följer. En punkt nås där man – inför en identifiering – måste välja huruvida man är en människa eller en fotograf, en människa eller en informatör, en människa eller något annat. Och Fiorini, ”anarkisten”, har valt.

Vreden över hans arrogans gav oss en bitter smak i munnen. Men nu är vår kamrat i fängelse, och fotografen som skickade dit dem är tyst. Vi skrev om militärpoliserna som dog i Irak att ”man skördar vad man sår”. Detta är giltigt inte bara för de där soldaterna, yrkesmördare som ingen nationalistisk propaganda någonsin kommer att få oss att kalla hjältar. Det är giltigt för oss alla, för man kan inte lägga skulden för våra handlingar på historien, ödet eller syndabocken plikten. Vi förväntar oss inte av myndigheterna och/eller massmedia att de ska tala gott om oss. Vi spelar inte de eviga offrens roll. Den som betalas för att försvara det här systemet kommer alltid att försöka få oss att betala för det. Man är inte antikapitalist och antiauktoritär ostraffat. På samma sätt arbetar man inte för tidningar som förtalar anarkister, utan minsta tecken på protest, och sedan kräver att dessa anarkister välkomnar en med öppna armar. Man skickar inte en kamrat i fängelse och talar sedan om anarkistiska principer. Vi kallar en katt för en katt och en tjallare för en tjallare.

En viss Serantinigrupp
Det är ironiskt att Fulvio Fiorini på 1970-talet var med i den lokala Serantinigruppen, vars namn var en hyllning till en anarkistisk kamrat som slogs blodig av polisstyrkor och sedan lämnades att dö i fängelse i maj 1972, eftersom han konfronterade ett fascistmöte i isa. Om man läser den roveretanska pressen från den tiden, finner man i allmänhet samma lögner och förtal (bland dem det att vara kårmedlemmar och fascister) mot Serantinigruppen och ”utomparlamentariker” i allmänhet som vi kan läsa mot anarkister idag. Vidare, under en generalstrejk mot höga priser i mars 1976, misshandlade Serantinis kamrater en fotograf och tog hans filmrulle när han sprang för att fota de krossade fönstren på en stormarknad.

Så vem är det då som förändrats? De nuvarande yrkesfrilansarna från den tidigare Serantinigruppen, eller de som fortsätter att undvika karriärer och tidningsfotografer? Vem är ett ”politiskt lik”? De som fortsätter i sin etiska och praktiska fientlighet mot det här samhällets grundvalar och mot dess institutioner, eller de som beskrivs som ”exemplariska medborgare” av politiker och journalister? De kallar oss huliganer och terrorister. Vi föredrar detta.

Roveretanska anarkister

Snutar, legosoldater och skändligheter

Översatt från Guerra Sociale

Värdighet är inte till salu. Det här är något som snutarna av varenda order och grad aldrig kommer att förstå. Som legosoldater till yrket, vana att huka sig vid minsta nick från den överordnade, tror de att lydnad alltid är en dygd. Som trogna under århundraden, från monarkin till republiken, från fascism till demokrati, tror de att pengar alltid är starkare än idéer, att utpressning alltid är starkare än frihet. Som kollaboratörer med varenda tyranni och herravälde tror de att världen endast är befolkad av kollaboratörer. Det räcker att använda knölpåken.

Så för några dagar sedan kallades vår kamrat på en förevändning till polischefens kontor av vice-chefen Giansante Tognarelli. Väntade på honom gjorde en osannolik dr Franchi från inrikesministeriet, just anländ från Rom. I vilket syfte? Enkelt: att driva vår kamrat, genom föraktlig utpressning, till att samarbeta; kort sagt, till att göra något avskyvärt. Halva fraser, antydningar, förtäckta hotelser, klockren maffiastil. Sedan det oanständiga förslaget: att lämna information om kamrater och förhållanden i rörelsen i utbyte mot tjänster. Självfallet sa vår kamrat åt dem att ta sig i arslet, ynkryggarna.

Det här är ingen isolerad incident. Dessa ”förslag” ges allt oftare i hela Italien, särskilt till den som anses utpressningsbar (de med villkorliga eller oväntade domar, de med ekonomiska svårigheter, osv). Ställda inför spridningen av individuell och social revolt i praktiken, vet inte snutarna vilken fisk de ska fånga. Deras sofistikerade teknologiska kontrollmetoder räcker inte. De vill att vi ska vara informatörer, kollaboratörer, avskyvärda människor. Och är inte den avskyvärda människan (den ”botfärdige”, som både religiöst och juridiskt språk säger) nu statens bärande stöttepelare? Det juridiska systemet rör sig alltmer i riktning till att erbjuda belöningar. ”Om du samarbetar med oss så sänker vi ditt straff; annars får du ruttna i fängelse.” Ett system önskat av högern och vänstern, i namn av ”antimaffia” och ”antiterrorism”. Det räcker att betrakta fängelsereformen från ’75, lagen om upplösande, logiken med tjänster baserade på uppförande, om kollaboratörers ökade institutionaliserande med rättsväsendet. Den ekonomiska byteslagen har erövrat nytt territorium. Om man säljer andra kan man undkomma eller förkorta sitt eget fängelsestraff. Att uppfattningen om belöning är just den motsatta till den om rätt, upprör självfallet inte den som blott alltför väl vet att de mäktigaste upprättar Rätten för deras eget bruk och förtäring. Genom krig när så är nödvändigt. Utan den ”botfärdige” figuren skulle ett enormt antal rättegångar inte ens kunna hållas; rättsväsendet skulle kollapsa. Från vår sida finns inga illusioner. Det finns inget förtryck utan kollaboration. Det finns ingen kollaboration utan förtryck.

Men den här gången knackade de på fel dörr.

De som sår vrede skördar revolt.

Roveretanska anarkister.

När är folket ”redo” för frihet?

Av Johann Most, Freiheit, 15 november 1884.

”Inte än, inte på långa vägar!” är vad världens svartgardister har svarat sedan urminnes tider. Idag är det inte så mycket bättre ställt i det här avseendet, eftersom vi har folk som instämmer med denna uppfattning som annars uppför sig som om de arbetade för största möjliga mänskliga lycka.

Det är lätt att förstå att en eller annan kronprins deklarerar att folket inte är ”redo” för frihet; trots allt, om han skulle säga motsatsen skulle han visa precis hur överflödig han är och signera sin egen dödsattest.

På samma sätt, om han inte skulle förneka sitt eget existensberättigande, kan ingen aristokrat, byråkrat, advokat eller någon av regeringens eller ”lagens” mandariner medge att folket kan vara ”redo”. Visst, vi vet från ordspråket att världen styrs med ofattbart lite klokhet; men hur korkade dessa statens lättingar än är, har de fortfarande förstånd nog att begripa att ett folk lämpat för frihet snart kommer att sluta finna sig i sitt slaveri.

Alla de kyrkliga och litterära predikarna som finns är verkligen helt beroende av att vara folkets vakter, och därför gör de sitt yttersta för att försöka förvirra den mänskliga hjärnan med sitt dillande om Bibeln och Talmud, med deras tidningars bluffmakeri och teatraliska avskräde, med deras ordklyveri och skräpromaner, med deras historieförfalskning och filosofiska smörja – kort sagt, med hundratals olika sorters skulor – kommer de alltid att haspla ur sig någonting om folkets ”omogenhet”.

De uppblåsta och rundkindade kälkborgare som, trots att man kan läsa dumheten i deras ansikten, i sina positioner som exploaterande parasiter och statsbeskyddade rånare, känner sig lika lyckliga över ofriheten som grisar i en dyngpöl, gnuggar naturligtvis muntert sina händer och nickar medkännande sitt godkännande när deras organ utbasunerar från sina predikstolar, korpulpeter, katedrar och podier, för att söka bevisa för folket att det inte är redo för frihet och att det därför måste utplundras och skövlas inpå bara skinnet.

Den vanlige mannen på gatan har något av en apa eller papegoja över sig. Detta förklarar varför det är så att hundratusentals knallar runt och skär av sina egna halsar genom att kvacka för andra vad dessa sluga hjärntvättare har proklamerat. Vi är för korkade för frihet – se så korkade, korkade, korkade vi är!

Detta är helt begripligt. Vad som dock inte är begripligt är att folk som utger sig för att vara förkämpar för proletariatet också utkolporterar denna uråldriga gamla legend om att folket inte är redo och det därav för tillfället omöjliga i att låta det ta sin frihet i besittning.

Är detta bara okunnighet eller medvetet brott?

Låt dessa människor tala för sig själva; de visar klart och tydligt nog i både sina tal och skrifter att:

1. Konsekvenserna av det moderna samhället kommer att leda till dess förintande.

2. En av de mest fruktansvärda konsekvenserna av systemet vi har idag är den gradvis ökande försämringen för stora delar av befolkningen, deras fysiska förslappning och andliga demoralisering.

3. Dagens tillstånd av slaveri måste ersättas av ett tillstånd av frihet.

Med andra ord är det de säger detta: i det första fallet är det samhälle vi har nu oundvikligen på väg mot kollaps; i det andra fallet blir folket mer och mer eländiga (dvs mindre och mindre ”redo” för frihet) ju längre den nuvarande situationen existerar.

När därför sådana filosofer, trots sådana uttalanden, med sådana rörande toner hävdar att folket ännu inte är ”moget” för frihet, kan de inte annat än medge, i överensstämmelse med deras egen doktrin, att detta att vara ”redo” kommer att vara ännu mindre längre fram.

Är det så att dessa människor är oförmögna att följa sin egen tankebana från fastställt faktum till den resulterande slutsatsen? Om så vore fallet skulle de verkligen vara träskallar och, minst sagt, inte tillräckligt ”mogna” att framställa sig som folkets lärare. Eller är deras haltande logik helt klar för dem, och valsar de medvetet runt för att prostituera folket? Om detta vore fallet så skulle de vara kriminella svartgardister.

Vänta! – ropar någon till dessa människors försvar – vi har hittat ett sätt att motverka kapitalismens degenererande effekter och göra folket redo för frihet trots allt. Vi upplyser. Allt gott och väl! Men vem har sagt åt er att den hastighet som saker och ting utvecklas med kommer att ge er nog tid att genomföra er så kallade upplysning på ett systematiskt sätt? Ni själva tror inte på den sortens magi.

Men vad vill ni?

Vi provocerar; vi eldar på den revolutionära glöden och uppviglar folket till revolt på alla sätt vi kan. Folket har alltid varit ”redo” för frihet; de har bara saknat modet att kräva den.

Vi är övertygade om att nöden är och förblir den allt överskuggande faktorn i kampen för frihet och att därför hundratusentals män och kvinnor med tiden kommer att framträda på scenen som frihetskämpar utan att ha hört vår uppmaning till vapen; och har avsikten att bygga – genom att träna de vi kan nå nu – slussar som mycket väl kan visa sig lämpliga att leda den sociala revolutionens naturliga lavaflöden in i praktiska kanaler.

Liksom vid varje tidigare stor omstörtning kommer folkets ”redo” att visa sig i all sin storslagenhet i konfliktens stund – inte före, inte efter.

Och då, som alltid, kommer det att bli tydligt att det inte är teoretikerna eller de ”upplysta” ängsligt trevande som kommer att förse det raserade samhället med en ny fast grund, utan de mirakulösa krafterna när de behövs. Praktiska barn av naturen som fram till dess har levt stilla och blygsamma liv kommer plötsligt att sträcka sig ut och ta steg som ingen filosof i hela världen nånsin kunde ha drömt om på hundra år. Hur redo vi är för frihet kommer sedan som vanligt att dokumenteras på det mest förbluffande sätt.

Det är därför ett stycke monstruös idioti från varje socialist att hävda att folket inte är ”redo” för frihet.

Varenda en som inte hör hemma bland exploatörerna klagar över att andra är mer privilegierade än de själva är. Det är överallt tydligt att folket är missnöjt med sin lott. Och om det ännu inte vet vad det ska ersätta det nuvarande systemet med, kommer de att upptäcka det i den stund något praktiskt kan göras åt detta; vilket är – omedelbart.

Översatt från Anarchy Archives.