MAN SKÖRDAR VAD MAN SÅR: Angående en ”anarkistisk” journalist

Översatt från Guerra Sociale
25 november 2003

Fakta
Torsdagen den 13 november dyker Fulvio Fiorini från Trentino upp vid det ockuperade Bocciodromo för att ta några foton. Ockupanterna har redan skrivit tusen gånger på sina affischer och flygblad att utrymmet är öppet för alla som vill träffa dem, men stängt för partier, poliser och journalister. De har sagt det tusen gånger på plazan. i protesttåg, på demonstrationer. Några ockupanter som känner honom personligen har redan sagt det många gånger till Fiorini själv. Trots allt detta och trots en medialynchning som har nått exempellösa nivåer under de sista månaderna, dyker Fiorini, som kryddar artiklarna mot anarkister – oavsett hur indirekt – med sina bilder, upp i Bocciodromo och börjar ta bilder utan att fråga någon om något. Med den arrogans som är typisk för hans ställning tror han att han kan bortse sin a motivs vilja i namn av ”rätten till nyheter”. En kamrat bad honom upprepade gånger att ge sig iväg, fast resultatlöst, då han bara fick förolämpningar och det obligatoriska ”Jag gör bara mitt jobb” tillbaka. I det här läget åkte han snabbt ut och gav sig av utan sitt minneskort (motsvarigheten till en filmrulle för digitalkameror); det skedde ingen misshandel. Han informerar omedelbart tidningarna och far sedan iväg till militärpolisens kaserner för något fotojobb. Här noterar han att han inte har minneskortet och berättar för militärpolisen om incidenten (hans version, vill säga). De senare går till aaktion mot en kamrat. Uppmuntrad av pressen som talar om en ”misshandlad och rånad” fotograf, vräker repressionsstyrkorna Bocciodromo och arresterar de nio kamrater som var där för ”grov stöld av elektronisk energi”. Tre dagar senare döms sju av dem till mellan 6 och 8 månaders fängelse för den här åtalspunkten. Tack vare omvandlade straff släpps de sedan. Dock är en kamrat, Bogu, kvar i fängelse idag. Fiorini åter och som alltid skickad för att fotografera vräkningen, kallas sen till kasernerna för att identifiera Bogu som sin ”rånare”. Han identifierar honom. Dagen efter, i en intervju där han säger att han inte ombads att gå utan istället misshandlades på en gång, skryter fotografen om att han inte satt dit någon, och detta på grund av hans ”moraliska och ideologiska principer”. Omedvetna om allt detta tänker vi: ”Nå, man måste erkänna att han åtminstone har sin anständighet”. Sedan fick vi reda på hur det egentligen gått till. Faktiskt har han inte gjort formella anklagelser. Han har bara agerat informatör åt militärpolisen och sedan identifierat den person som soldaterna gick till formell aktion emot. Alla fattar den stora skillnaden. Särskilt vår kamrat som fortfarande sitter i fängelse på grund av honom.

I samma intervju ger Fiorini, som fortfarande anser sig vara anarkist, lektioner i anarkism till ockupanterna av Bocciodromo som han beskriver som ”fascister”, ”kårmedlemmar” och ”politiskt: lik”. Politikerna – från högern till vänstern – och Journalistordern uttrycker sin solidaritet med fotografen, en ”sann anarkist” och ”exemplarisk medborgare”.

Från den andra sidan
Om det finns något som sätter hjärtat i brand hos anarkister, är det hatet mot uniformer och fängelser. Fiorini skickade någon i fängelse. Han kan beskriva sig hur han vill, men han är verkligen ingen anarkist. Vi tvivlar inte på att militärpolisen har svindlat och utpressat honom, precis som de har utpressat så många andra mot oss. Vi tvivlar verkligen inte på det, eftersom vi vet att en fotograf som arbetar åt dagstidningarna inte kan tillåta sig att ha icke-kollegiala förbindelser med ordningsmakten: mycket av hans arbete är faktiskt grundat på direkt utbyte mellan polisstyrkor, redaktioner och individer skickade av tidningarna. Men detta rättfärdigar inte något; om inte annat skulle det få en att reflektera mera över det ansvar som någon som tar ett sådant jobb får. För att ge ett exempel: fotografer informeras om en vräkning innan den sker.

De är på något sätt en del i operationen. Fiorini insisterar på att man kan vara mer eller mindre hederlig i att göra ett jobb som detta. Vi känner honom, och hans uppträdande förr har för det mesta visat detta, som de som känt honom i många år känner till. Men sedan nås en punkt där skillnaderna alltmer försvinner, eftersom strider radikaliserar och repression snabbt följer. En punkt nås där man – inför en identifiering – måste välja huruvida man är en människa eller en fotograf, en människa eller en informatör, en människa eller något annat. Och Fiorini, ”anarkisten”, har valt.

Vreden över hans arrogans gav oss en bitter smak i munnen. Men nu är vår kamrat i fängelse, och fotografen som skickade dit dem är tyst. Vi skrev om militärpoliserna som dog i Irak att ”man skördar vad man sår”. Detta är giltigt inte bara för de där soldaterna, yrkesmördare som ingen nationalistisk propaganda någonsin kommer att få oss att kalla hjältar. Det är giltigt för oss alla, för man kan inte lägga skulden för våra handlingar på historien, ödet eller syndabocken plikten. Vi förväntar oss inte av myndigheterna och/eller massmedia att de ska tala gott om oss. Vi spelar inte de eviga offrens roll. Den som betalas för att försvara det här systemet kommer alltid att försöka få oss att betala för det. Man är inte antikapitalist och antiauktoritär ostraffat. På samma sätt arbetar man inte för tidningar som förtalar anarkister, utan minsta tecken på protest, och sedan kräver att dessa anarkister välkomnar en med öppna armar. Man skickar inte en kamrat i fängelse och talar sedan om anarkistiska principer. Vi kallar en katt för en katt och en tjallare för en tjallare.

En viss Serantinigrupp
Det är ironiskt att Fulvio Fiorini på 1970-talet var med i den lokala Serantinigruppen, vars namn var en hyllning till en anarkistisk kamrat som slogs blodig av polisstyrkor och sedan lämnades att dö i fängelse i maj 1972, eftersom han konfronterade ett fascistmöte i isa. Om man läser den roveretanska pressen från den tiden, finner man i allmänhet samma lögner och förtal (bland dem det att vara kårmedlemmar och fascister) mot Serantinigruppen och ”utomparlamentariker” i allmänhet som vi kan läsa mot anarkister idag. Vidare, under en generalstrejk mot höga priser i mars 1976, misshandlade Serantinis kamrater en fotograf och tog hans filmrulle när han sprang för att fota de krossade fönstren på en stormarknad.

Så vem är det då som förändrats? De nuvarande yrkesfrilansarna från den tidigare Serantinigruppen, eller de som fortsätter att undvika karriärer och tidningsfotografer? Vem är ett ”politiskt lik”? De som fortsätter i sin etiska och praktiska fientlighet mot det här samhällets grundvalar och mot dess institutioner, eller de som beskrivs som ”exemplariska medborgare” av politiker och journalister? De kallar oss huliganer och terrorister. Vi föredrar detta.

Roveretanska anarkister

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: