SKÄLEN TILL EN FIENTLIGHET. Om massmedia

Översatt från Guerra Sociale

Vår fientlighet till journalister – deras ord, deras bild – behöver en del klargöranden. Som vi förklarar i anteckningarna som följer är poängen inte den större eller mindre hederligheten hos den individuelle journalisten eller fotografen, utan rollen hos mediaapparaten i sig. Att massmedia har anspråk på att vara den totala representationen av verkligheten görs uppenbar av detta enkla faktum: för den är det så att den som vägrar tala med journalister ”inte vill kommunicera med någon”. Som om det vore omöjligt att kommunicera på ett direkt sätt, utan pressens och TV:s filter. Det är samma inställning som de politiska myndigheterna har: någon som vägrar ha förbindelse med dem, talar de om för oss, vägrar dialog med alla. Och ändå, trots de stora stegen framåt till socialt tämjande, är världen inte bara befolkad av myndigheter, snutar och journalister. I själva verket är det bortom och emot deras makt som verklig dialog börjar.

Massmedia är en integrerad del av den härskande ordningen. Som sådan tvingar den till delaktighet, exkluderar,rekuperar och undertrycker på samma gång.

Den tvingar till delaktighet.
Alla måste tro att den enda verklighet som finns är den som tidningarna och TV formar varje dag, statens och ekonomins verklighet. Media är det oumbärliga verktyget för skapande av konsensus. Det är den moderna versionen av myten, dvs, representanten som förenar de exploaterade med exploatörerna. Media socialiserar pöbeln.

Den exkluderar. Tankar och aktioner fientliga till det här samhället får inte framkomma. De måste tystas, förvanskas och göras obegripliga. Tystas när deras blotta existens är ett angrepp på den rådande ordningen. Förvanskas när det som inte kan tystas måste bli lämpligt rekonstruerat. Göras obegripligt när media tvingas avslöja någon delsanning om revolten, så att dess fulla innebörd går obemärkt förbi. Media tar ifrån de maktlösa varje medel till självständigt uttryck. Informationens ensidiga natur är motsatsen till kommunikation mellan individer.

Den rekuperar. Den bjuder oss in till dialog med institutionerna, den skapar talespersoner och ledare, den integrerar alla subversiva idéer och handlingar när de väl gjort dem harmlösa, skiljer dem från deras sammanhang, får oss att konsumera dem utan att leva dem, kväver den med tristessen hos det redan välkända.

Den undertrycker. Den samarbetar med polisen i fördömande och förtal, den bereder väg för den med opportun bestörtning, den rättfärdigar offentligt deras operationer. Ibland undertrycker den genom att medge att en aktion är rätt – någon kallade detta ”lovprisande repression” – dvs, genom att framställa det som inte är subversivt som att vara det, det som finns runt hörnet som avlägset, det som just börjat som avslutat. Oftare är allt man får från massmedia förfalskningsarbete och repression, dvs den mer öppet förtalande och kriminaliserande aspekten. Men vreden mot journalistiska lögner är kortlivad då den kan undermineras under mindre konfliktfyllda perioder med rader av lämpligt hederliga artiklar. Problemet är inte hederligheten hos den individuelle journalisten eller korrektheten i artiklarna, utan snarare massmedias sociala verksamhet. I massmediaapparaten sopas intellektuella kvaliteter och etiska normer undan av massan av information, av ”fragmentets totalitarism” som är nyheternas sanna ansikte. Kritisk intelligens formas genom association, analogi, minne. Nyheter är tvärtom produkten av separering, av detaljer, av det eviga nuet. Mediapassivitet är bara reflektionen av passiviteten hos arbetet och marknaden. Som känt är kommer det liv som lämnar oss tillbaka i bildform. Ju mer man blir informerad, ju mindre vet man, dvs, ju mindre lever man.

Idag kan ingen föra politik utan att sälja sin image. Den som inte vill bryta med politiken i alla dess former vill inte bryta med mediarepresentationen. Hon kan förolämpa journalister i flera veckor när det är omöjligt att göra något annat; sedan återvänder hon till dialogen.

Media är nödvändig som medlare med makten. Den är i sig, och nyliga händelser bekräftar detta, den som kräver dialog för att sålunda främja repressionen mot de som inte för dialog med sina fiender.

I konsensustjattret ger sig polisen direkt på den som förblir tyst. För att bryta med pressen och televisionen, med de bilder och etiketter som de sätter på oss, betyder att bryta med politiken.

Men slutsatsen kan inte vara autismen hos gettot, utan istället ett uppror som ger sig själv sina egna verktyg till autonom kommunikation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: