Vera Figner om Netjajev

Texten är hämtad från Vera Figners ”Natt över Ryssland” (Sthlm 1927), s. 138-143:

I januari 1881, när jag och några andra medlemmar av exekutivkommittén befunno oss i den konspirativa våning, som Issajev och jag hyrde tillsammans och som även användes av kommittén för möten och sammanträden, inträdde Issajev och lade en liten bunt tunna papper på bordet framför oss:

”Från Netschajev! – Från Peter-Paulsfästningen!” sade han.

Dessa ord av Issajev, som uttalades helt lugnt, gjorde ett överväldigande intryck på oss.

Från fästningen! Från Netschajev!

Jag var nitton år gammal, då jag i en avlägsen vrå av Kasanguvernementet för första gången hörde detta namn; jag läste då i tidningarna om rättegången mot honom. Mordet på Ivanov (för föregivet förräderi) beskrevs i hela sin tragik och gjorde ett outplånligt intryck på mig, medan allt det övriga lämnade mig oberörd eller var oförståeligt för mig.

Andra gången hörde jag Netschajevs namn i Zürich 1872.

På grund av ett politiskt mord levde Netschajev som emigrant i Schweiz, men förråddes av en medlem av första Internationalen, polacken Stempkovski, och utlämnades på framställning av den ryska regeringen.

Den offentliga meningen i Schweiz var emot Netschajev; den agitation, som en emigrantgrupp utvecklade till hans förmån, blev utan resultat. En broschyr på tyska språket, i vilken han gav en framställning av sin verksamhets politiska karaktär, vann ingen spridning; de möten, som man sammankallade för samma ändamål, blevo dåligt besökta och när representanterna för emigranterna vände sig till de båda starkaste arbetarorganisationerna i Schweiz – Grütli och en bildningsorganisation – och kallade dem till skydd för den hotade asylrätten, svarade båda organisationerna, att de icke ville uppträda till skydd för gemena mördare.

Netschajevs öde var beseglat redan genom det faktum att han häktades.

En grupp studerande ungdom – huvudsakligen serbier – hade för avsikt att befria Netschajev på vägen till bangården. Man antog, att en grupp på 30 personer skulle sammanträffa för detta ändamål. men i stället för 30 kom det blott ett par man. Trots detta lär man ha försökt att befria Netschajev, men försöket misslyckades, då åskådarna hjälpte till att ånyo fasttaga honom.

Som bekant blev Netschajev dömd till 20 års tvångsarbete. Formellt hade man därmed uppfyllt avtalet med Schweiz, att Netschajev icke skulle dömas som förbrytare. Men i stället för att sända honom till Sibirien i enlighet med domen, lät man honom spårlöst försvinna. Ingen anade vad som hade skett med honom, om han levde eller om han var död.

Så förgingo många år, tills han nu, denna januariafton 1881, plötsligt steg fram för vårt minne, när han ur Peter-Paulsfästningens kasematter vände sig till exekutivkommittén.

Men hur hade hans ord funnit väg till oss ifrån Alexej-fortet, där han var levande begraven?

När Stepan Schirajev, medlem av exekutivkommittén och förövare av attentatet på det kejserliga tåget, efter de 16 narodnikernas process i oktober 1880 hade förts till fästningen, satte sig Netschajev i förbindelse med honom och beslöt att vända sig till ”Narodnaja Volja” genom hans förmedling. Genom en gendarm, som var honom blint tillgiven, sände han ett brev för exekutivkommittén till en student, som var Schirajevs landsman och en god vän till Issajev.

Detta brev hade en strängt saklig karaktär. det var inga utgjutelser, ingen sentimentalitet, icke ett ord om vad Netschajev hade genomlidit och för närvarande genomled. Enkelt och sakligt framkastade han frågan om sin befrielse. Sedan han år 1869 hade flytt till utlandet, hade den revolutionära rörelsen fullkomligt ändrat karaktär. Den hade gått på djupet, blivit permanent och hade genomlöpt tre utvecklingsfaser: den utopiska, då man ”gick till folket”, den realistiska ”jord och Frihet-agitationen” och den därpå följande politiska verksamheten med bekämpande av regeringen, icke genom ord, utan genom handling. Och Netschajev? han skrev som en revolutionär, som helt nyss hade trätt ut ur kämparnas led, och nu skrev till sina i frihet kvarvarande kamrater.

Detta brev gjorde ett underbart intryck – allt som hittills hade satt en mörk fläck på Netschajevs personlighet, det oskyldigt utgjutna blodet, penningutpressningen, anskaffandet av komprometterande dokument i utpressningssyfte – hela lögnvävnaden i namn av ett ändamål, som helgar medlen – allt var plötsligt försvunnet.

Vi mötte en man, som efter långa år i ensam cell varken var försvagad eller omtöcknad, en vilja, som icke hade brutits av det fruktansvärda straffet, en energi, som icke var försvagad trots motgången. Vi läste Netschajevs brev under kommitténs sammanträde, och vi grepos alla av samma tanke: vi skulle befria honom!

I de följande breven avslöjade Netschajev undan för undan för oss sin verksamhet under de förflutna åren. Trots att han låg fängslad till händer och fötter i sin kasematt, arbetade han dock rastlöst. dag efter dag var han upptagen av bemödandet att ställa den fientliga miljö, som omgav honom, under sitt inflytande. Han studerade karaktären hos varje enskild gendarm, varje soldat, som bevakade honom. Han observerade, jämförde, sammanställde för att inverka på var och en efter hans art och själsförfattning. Dag ut och dag in undergrävde han disciplinen hos de lägre tjänstemän, som hade till uppgift att bevaka honom. Han rubbade i deras ögon förmännens auktoritet, agiterade, propagerade, påverkade förståndet och känslan, tvang till medgivanden, bemäktigade sig människornas vilja. Han utnyttjade den ovanliga och stränga behandlingen, för att omge sin person med ett mysteriöst skimmer, som för framtiden lovade något särskilt.

Tack vare denna sega, uthålliga verksamhet lyckades denna ovanliga människa underordna 40 vaktare sin vilja. Genom dessa hade han fått reda på alla enskildheter beträffande fortets och Peter-Paulsfästningens inre beskaffenhet, beträffande dess tjänstepersonal, dennas ömsesidiga förbindelser, tjänsteordningen, fästningens läge på ön, på vilken fortet då befann sig. På detta sätt hade han långsamt samlat en mängd oskattbara psykologiska och materiella erfarenheter, som satte honom i tillfälle att utarbeta en plan för sin befrielse och att gå till förverkligandet av denna, sedan han under åratal i sin grav hade förberett densamma.

Trogen sina gamla traditioner menade Netschajev, att hans befrielse måste äga rum under komplicerade och mystifierande omständigheter. Hans befriare skulle infinna sig i ordenssmyckade militäruniformer, för att imponera på de militära tjänstegraderna. De skulle förklara, att en statsvälvning hade ägt rum, som störtat kejsar Alexander, och i den nya kejsarens namn tillkännagiva för den häktade i Alexej-fortet, att han åter var fri. All denna kulissrekvisita var naturligtvis icke bindande för oss, utan blott karaktäristisk för Netschajev.

När frågan om hans befrielse behandlades vid kommitténs sammanträde, beslöto vi utan vidare att anförtro denna uppgift åt militärorganisationen. Vi voro eniga om att hela företaget skulle uppskjutas till våren, för att fästningen skulle kunna uppnås båtledes och icke över isen. Kommittén betraktade det dessutom som omöjligt att uppskjuta attentatet mot Allexander II. Då dessa förberedelser fordrade en koncentration av alla krafter, sågo vi oss nödsakade att meddela Netschajev, att vi kunde tänka på hans befrielse först sedan anslaget mot tsaren hade genomförts.

Vi överlämnade icke till Netschajev att avgöra denna fråga, så som man senare påstått i litteraturen. Varje uppskov med förberedelserna hotade med att leda till ett misslyckande av attentatet mot tsaren. Kommittén meddelade Netschajev sitt beslut och Netschajev svarade, att han skulle vänta.

Den förbindelse, som hade knutits med Netschajev, uppehölls en lång tid genom Issajev. Denne träffade vanligen på ett bestämt ställe på gatan en soldat från fästningen, och denne lämnade honom brevet från Netscchajev med hieroglyfer av hans egen uppfinning. Den 1 april blev Issajev häktad, förbindelserna avbrötos för en lång tid och blevo sedermera slutgiltigt avbrutna genom förräderi av Mirski (attentatorn mot gendarmchefen Drenteln), som samtidigt med Netschajev hölls fången i Peter-Paulsfästningen. Följden av detta förräderi var att de gendarmer och soldater, som voro tillgivna Netschajev, häktades. 23 av dem ställdes inför rätta och skickades till straffbataljonerna, andra avskedades. Netschajev själv dog i Alexej-fortet. De närmare omständigheterna vid hans död förblevo i hemlighetsfullt dunkel ända till revolutionen 1917. Först på grund av dokumenten i fästningens arkiv, kunde det fastställas, att han dog den 21 november 1882, utan att de många narodniker, som då sutto fängslade där, hade någon möjlighet att komma i förbindelse med honom. Sannolikt har han, som så många andra av invånarna i dessa mörka kasematter dött av svält. Näringen var sedan narodnikerna fördes dit, så bristfällig, att enligt vad Bogdanovitsch vittnade, fångarna efter en månads förlopp icke längre voro i stånd att gå, utan att stödja sig mot väggen.

Netschajev var en egendomlig figur i den ryska revolutionära rörelsens historia, en egenartad typ, vars like vi icke mera möta. Hur pinsam hans skrupulösa taktik – enligt regeln ”ändamålet helgar medlen” – än var, så kan man dock icke undgå att beundra hans järnvilja och hans stålkaraktär. Man måste erkänna oegennyttan i hela hans uppträdande. Hos honom fanns icke ett spår av personlig äregirighet. Han var den revolutionära saken uppriktigt och gränslöst tillgiven. Genom hela sin personlighet utövade han, i synnerhet på mindre komplicerade karaktärer, en oerhörd, fascinerande verkan. Enligt påstående av förvisade, som i Sibirien råkade de soldater, som dömdes och förvisades på grund av sina förbindelser med Netschajev, tänkte dessa aldrig med bitterhet på Netschajev, som dock hade varit orsaken till deras olycka. De talade alla om honom med en alldeles särskild känsla, som gränsade till ångest och sade, att de hade stått fullständigt under hans inflytande. ”Det var helt enkelt icke tänkbart, att man skulle underlåta att göra, vad han befallde”, sade en av dem. ”Det var tillräckligt, att han såg på en.”

Man berättade, att soldaterna och underofficerarna under rättegångsförhandlingarna uttalade sig om Netschajev, som om de alltjämt skulle ha fruktat honom. De nämnde honom aldrig vid namn; han betecknades alltid som ”han” eller numro 5. Icke ens i det fjärran Sibirien var den fångnes starka inflytande över dem riktigt borta. Varken bittra upplevelser, tid eller avstånd förmådde förstöra denna hypnotiska makt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: