HINKE 70 ÅR

Kungl. svenska anarkismens grand old man berättar och bedömer nutid och den tid då det begav sig.

Stockholms-Tidningen, onsdagen den 22 april 1931

Den kungliga svenska anarkismens grand old man, hela Sveriges Hinke, tar emot den andfådde borgarjournalisten för en födelsedagsintervju fyra trappor upp i Vanadisgatan 15.

-Ansträngande? frågar Hinke, som själv alltjämt springer de 98 trappstegen utan att flämta, precis som han gjort det de senaste 30 åren. Hinke har bitit i Idunäpplet, som det hette, innan Voronov kom med aporna, och hans berömda vita tandrad är alltjämt lika vit, om den också inte längre så effektfullt står i kontrast till ett svart Mefistoskägg, utan endast milt harmonierar med en vit mustasch.

-Nå, redaktör Bergegren, säger intervjuaren, har ålderdomen – förlåt ordet – haft någon menlig inverkan på redaktörns allmänna och politiska åsikter?

Hinke, som sitter vid skrivbordet med ett porträtt av Strindberg på väggen bakom sig, Strindberg från tiden innan han hade bytt åsikter, slutar leka med sin lilla nyckelknippa och säger med iver:

-Inte det minsta! Ingen som helst inverkan! Besynnerligt är det, att om man står fast vid sina åsikter, så är man ett fä, men om man på gamla dar blir reaktionär, så är det som det ska’. Men jag tycker det har gått framåt med en hel massa saker, det har blivit mycket bättre sedan min ungdom, om man också kanske ville ha lite mer av samma entusiasm som på den tiden. Det enda jag tycker är sig likt, så är det riksda’n. Den är lika jäklig.

-Och herr Bergegren har aldrig frestats att låta välja sig till riksdagsman?

-Nej då. Det var 1889 på ett valmöte, där jag var som referent för Social-Demokraten, som någon föreslog Berggren som kandidat, märk Berggren. Jag kändes inte vid namnet, men upptäcktes och när ordföranden ville föreslå mig betackade jag mig och sa’ att förslagsställaren nog menade väl. Mitt parti har ju visserligen medlemmar i riksdagen och jag tillhör kommunistiska partiet, men det är för att det är så gott kamratskap där. Och ska’ det vara en revolutionär rörelse, så ska’ den vara byggd på gott kamratskap. Och det fanns det bland ungsocialisterna, när jag började.

Herr Bergegren kommer in på arbetarrörelsen och Sillénarna, som inte alls stå längre till vänster än Hinke, utan tvärtom.

-Jag tycker att man över huvud taget försummar de lägre stående arbetarnas sak, man dömer de urspårade, ja, även inom arbetarrörelsen, man ser dem inte alltid med den rätta medkänslan. Man intresserar sig för resten för lite för fängelserna och deras reformering inom arbetarrörelsen. Men det har blivit mycket bättre det också. Då jag första gången satt i fängelse kastades maten på golvet, man slängde bara in ett stycke ankarstock, nu har man visst en liten pall att lägga ransonen på. Och på den tiden, på 90-talet, gick man och knackade på dörrarna i fängelset mitt i natten för att väcka fångarna.

-Hur många gånger har herr Bergegren suttit inne?

-Fyra gånger, längsta straffet var tio månader.

-Vad är herr Bergegrens uppfattning av den svenska rättvisans hantlangare?

-Från samhällets synpunkt ha vi en mycket skicklig polis. Den begår misstag som alla människor, men den är skicklig, och den har undergått en förändring till det bättre, så att det numera aldrig förekommer att den förföljer andras åsikter, och det är verkligen bra sorgligt att folk ska’ kunna bli så upphetsade och omdömeslösa, att dom går och smäller till en polis. Polisen är något nödvändigt, och jag vill till och med säga nyttigt. Men jag undrar, om inte ordningsvakterna uppträda onödigt burdust ibland utanför matställena, och det upprör mig att arbetarna ska’ behöva stå under uppsyn, när de ska’ in och ha sig en bit mat. Rättvisan är god annars, men hemsk tycker jag strafflagen fortfarande är i många avseenden.

-Den moderna ungdomen då?

-Jag tycker om den moderna ungdomen. Själv intresserar jag mig inte för någon annan sport än den lingska gymnastiken, men den är jag entusiast för, och när jag bodde i Södertälje ställde jag till med gymnastik klockan 6 på morgnarna för kontorister och amanuenser, och det var jag som kommenderade. Bland mina lärjungar var också nuvarande borgmästare Pettersson. Men om nu ungdom tycker om ann sport, så låt den ha den, fast den kanske går till överdrift.

-Men en obehaglig sak, som inte fanns förr, när man var ute och reste, säger Hinke om en stund, det är grammofonen. Det är något gräsligt med grammofonmusiken på tågen…. Och en sak till: artigheten har kommit bort se’n min barndom. Man tycker det är något fjäsk med att vara artig, men det är ett misstag, artigheten gör livet behagligare för människorna.

Så talar endast en anarkist, som aldrig har kastat en bomb i sin dag och över huvud taget inte skulle falla på idén att kasta så mycket som den minsta lilla stinkbomb en gång.

Som exempel på herr Bergegrens älskvärda sidor som anarkist, erinrar intervjuaren honom om den gången, då han var uppe i Västerbotten och skulle predika anarkism och litteratur, först det ena och se’n det andra. Länsman hade tänkt att äntligen få fast den där Hinke och tog ut landsfiskalen från Umeå och en medarbetare från Umebladet som vittne och sa’ till dem att spetsa öronen och pennan. Men det slutade med att länsman blev så tjusad av Hinkes båda föredrag, att han bjöd både honom och landsfiskalen på middag, och det blev en mycket trevlig middag, som oftast när Hinke är med.

Men det episoden har hr Bergegren aldrig förut blivit informerad om. Beträffande anekdoter, så berättar han en, som han inte tycker passar sig för tryck, och bara för att visa, hur finkänslig Hinke är, så bör den dras fram i offentligheten. Den har f. ö. helt historisk karaktär. Hinke, som är mycket intresserad av hästar, var en gång på gamle kungens tid på Lindarängen. På sadelplatsen uppsöktes han av Jörgen och Lasse Stendahl, och Jörgen förklarade, att han, Hinke, var strängt bevakad, så att han inte skulle kunna hala upp någon bomb ur byxfickan.

-Ånej, svarade Hinke lågmält, inte spiller man krut på döda hökar. (Varmed han naturligtvis bara menade något symboliskt.)

-Är ni tokig, karl! skrek då Lasse Stendahl, så det hördes ända upp till kungen, ska’ ni stå och kalla hans majestät för en död hök!

Hinke har annars prästblod i ådrorna. Hans farfar var komminister i Storkyrkan, och enligt samtida vittnesbörd Stockholms på den tiden mest eftersökte präst.

-Det är väl efter honom jag har ärvt min förmåga att hålla tal. På mödernet härstammar jag från Härnösand, min mor var en livlig och radikal människa, och ännu på dödsbädden vid 84 års ålder var hon i ivrig diskussion med mig om kriget. Vi hade för resten olika åsikter. Men in i det sista var hon vid full vigör. Hon slocknade som när man blåser ut ett ljus. Det är efter min mor som jag har min livlighet, säger hr Bergegren och stiger upp och går några hastiga steg genom rummet.

-För resten gjorde jag mina publicistiska lärospån hos Jeurling, som på den tiden var redaktionssekreterare i Aftonbladet. Han var en storartad lärare och hade en regel som han präntade i en jämt och ständigt: Ta reda på allt som kan tas reda på, och förvissa er om att det är riktigt. Ja, Aftonbladet var en god skola med Jeurling som läromästare.

Den sjuttioårige Hinke säger till slut:

-En sådan polis och en sådan borgerlig press som det fanns i Sverige år 1906, är otänkbar i något annat land. När det då kom hit till Stockholm över 700 ryska flyktingar, av vilka bevisligen flera hade skjutit godsägare, slog överklasspressen vakt om dem, och inte ett enda hätskt ord hördes. Polisen och tidningarna uppträdde på det mest försynta sätt.

Sålunda talade som sagt den k. svenska anarkismens grand old man.

Och skall någon gång samhället sättas i gungning, så är det säkrast att Hinke får göra det.

Han.

Annonser

Ett svar

  1. Välvilligt men också lite raljerande skrivet av ST. Hinke kunde säkert vara underhållande men någon clown var han inte…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: