När jag skrev Död mans hand

Folke Fridell
Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 5 1973

DÖD MANS hand kom ut första gången 1946. Min debutroman – och väl samtidigt mitt första försök till en fortsättning på arbetardikten – kom året före, men skrevs egentligen nära tio år tidigare. Delar av romanen publicerades då i tidningen Arbetaren under titeln Fattig barndom. Annars låg manuskriptet – efter diverse turer och returer – i min skrivbordslåda tills Federativs förlag gav ut den 1945 under titeln Tack för mig, grottekvarn.

Avsikten med den boken var, och det gäller förresten de flesta av mina böcker, att försöka berätta om en arbetares dåtida situation mot en bakgrund – inte av forna tiders fattigdom och armod – utan granskad i ljuset av pionjärernas utopier och vår socialistiska målsättning.

Än i dag tycker jag att detta är det rätta och riktiga utgångsläget. Vi upplever nu, precis som under fyrtiotalet, en svår identitetskris mellan lära och leverne, mellan målsättning och en bister verklighet. Jag tror att denna kris är till stort förfång både för socialismen och framtiden.

Det var bl a denna identitetskris jag försökte beskriva i mitten av fyrtiotalet.

DET BLEV ett halvt misslyckande med Tack för mig, grottekvarn och kritiken var, med några få undantag som gladde mig mycket, besk och oförstående.

Nu kan jag bättre förstå kritikerna. Boken var för svartvit på något sätt, om man räknar bort enstaka kapitel som jag än i dag tycker kan duga. Jag var också själv för mycket osäker på Tack för mig, grottekvarn.

Efteråt bestämde jag mig för att sluta med alla skönlitterära försök. Jag medarbetade sedan många år i tidningen Arbetaren, mest på ledaravdelningen, och jag fick vid ungefär samma tid en debattbok utgiven på KF:s förlag om Kooperationen och den industriella demokratin.

Jag gav mig själv ett löfte att aldrig mer skriva skönlitterärt. Så hittade jag plötsligt titeln ”Död mans hand” och det blev ett snabbt löftesbrott. Jag tror det är viktigt för en författare att ha en titel klar redan före skrivarstarten. Åtminstone om den täcker innehåll och komposition, och det tyckte jag att ”Död mans hand” gjorde – på många sätt.

Jag skrev natt och dag. Hemma om dagarna och på arbetet om nätterna. Jag hade ständigt nattskift på den tiden. Dygnets timmar flöt ihop och jag upplevde en febril och nästan overklig tid de dryga tre månader det tog att skriva Död mans hand.

UNDER arbetet med min första bok hade jag väl då och då haft vissa diffusa och dåraktigt optimistiska förhoppningar inför framtiden, men kritiken lyckades grundligt ta död på dylika drömmerier. När jag skrev ”Död mans hand” hade jag inga fantasier åt det hållet. Jag var en namnlös som berättade om mig själv och om andra för lika namnlösa medmänniskor.

Jag var redan halvgammal med trettio år inom textilindustrin bakom mig och hade gått igenom alla de stadier som dessa år måste föra med sig. Jag satt fast och ville berätta om hur detta kunde kännas om man samtidigt var socialist och drömde om en ny människovärdering.

Plötsligt var det mig nästan likgiltigt hur kritikerna skulle bedöma den boken. Under själva skrivperioden var jag tvärtom övertygad om att den skulle dömas ut. Hårdare och obevekligare än min första.

Men det förhållandet gjorde mig inte mycket. Jag arbetade under ett hårt tryck – allt det jag och andra hade upplevat under de trettio åren krävde sitt utrymme – och bakom det hela fanns en förvissning om att jag höll på med en viktig bok – hur den än sen kom att bedömas.

Det var sanningen om de namnlösas situation jag ville beskriva, och än i dag tycker jag att ”Död mans hand” ligger den sanningen ganska nära.

NÄR DET gällde kritiker hade jag både rätt och fel. Visst blev Död mans hand både dömd och fördömd. De flesta tidningar föredrog att tiga och det kan också betraktas som ett slags omdöme. Dåliga alster är inte värda att skriva om.

Men det kom också många överraskande fina recensioner: Viveka Heyman, Karl Vennberg, Stig Carlson, Lennart Göthberg m fl. De kom alla på ett tidigt stadium efter bokens utgivning. Långt om länge hittade också Ivar Harrie fram till Död mans hand:

”Folke Fridells bok är en märklig gärning, ty den har lyckats på nytt klä i kött och blod, gestalta i människor som lever och angår oss, kampsångens ärofulla slitna paroll: Människovärdet vi fordrar tillbaka.”

Den sena recensionen gladde mig mycket. Var det någonting Död mans hand ville ge uttryck åt så var det just kravet på människovärde.

Det här gällde åren strax efter utgivningen, sen kom naturligtvis några tysta år. De flesta böcker har ju bara några korta veckors aktualitet kring utgivningstid och julrusch för att sen försvinna i glömskan. Det har hänt de flesta av mina böcker också, även om jag själv tycker att några av dem har ungefär samma angelägenhetsgrad som Död mans hand.

RIKTIGT TYST om Rivar-Bohm har det dock aldrig varit under de drygt tjugofem år som gått sen Död mans hand kom ut första gången. Diskussionen flyttade över från dagstidningarnas recensionsavdelningar till fackföreningspress och veckoslutskurser. I de sammanhangen fanns romanen med på ett hörn under hela 50-talet, även om den befann sig lite i skymundan.

Under senare hälften av 60-talet fick Död mans hand plötsligt en alldeles ny aktualitet. Anledningen vet jag inte riktigt, men att det sammanföll med en våldsamt växande social medvetenhet hos ungdomen är mycket troligt.

De ungas respektlösa frågeställningar överensstämde i mycket med de problem som redovisades i Död mans hand tjugofem år tidigare. Under de senaste åren har jag fått brev från många unga människor som uttrycker sin uppskattning av ”Död mans hand” och tycker att den utgör ett utmärkt komplement till de s k faktaböcker som ungdomen i dag så gärna läser.

NÄR JAG ögnar igenom det jag hittills skrivit i denna artikel så får jag en skamsen känsla av att alltihop mynnar ut i en absurt självbelåten konklusion: hurra, vad Död mans hand är bra!

Men jag försäkrar att så inte är meningen. Jag har blivit ombedd att skriva en redogörelse om hur Död mans hand kom till och hur den togs emot, och jag har försökt berätta om både motgångar och glädjande händelser i sammanhanget. Skulle jag ha redovisat bara de negativa bedömningarna och de dystra erfarenheterna så hade den här artikeln blivit lögnaktig.

Första gången jag träffade Jan Fridegård sa han att Död mans hand kommer att bli en klassiker inom arbetardiktningen. Jag trodde då att det var fråga om en artighetsfras, men den kontakt vi sedan hade ända fram till Jans bortgång bekräftade att han menade allvar den gången för längesen.

På sätt och vis fick han ju rätt om man med klassiker menar en bok som lever genom åren och engagerar nya generationer av läsare.

MAN BÖR kanske också uppmärksamma att när Död mans hand kom ut i mitten av 40-talet så hade arbetardikten i det närmaste upphört att existera eller åtminstone förnyas. Tjugo- och trettio-talens arbetarförfattare hade skrivit av sig sina ungdomserfarenheter och sökt sig nya litterära områden.

Det var en ganska allmän uppfattning att arbetardikten hade haft sin tid och att någon förnyelse eller fortsättning inte var trolig eller ens önskvärd. Den tiden var det inte särskilt populärt att ge ut arbetarskildringar. Möjligen kunde en bok i ämnet förlåtas av den tongivande kritiken, men den som fortsatte stämplades gärna som en ensidig författare i avsaknad av utvecklingsmöjligheter.

Dessutom fanns den uppfattningen att skönlitteraturen inte kan påverka det sociala skeendet. Nu finns det ju på sina håll också andra värderingar och det är väl bl a detta som skapat nytt intresse för sådana böcker som Död mans hand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: