Klara-kulturellt på 30-talet

Rudolf Berner
Federativs kalender 1979, s. 159-162

Emil Manus, handhavare av den oftast obefintliga ekonomin på tidningen Brand, stack till mig Folkets Dagblad Politikens bilaga Lördagskvällen och pekade på en stor artikel av Ture Nerman, bilagans redaktör. Busromantik eller social dikt löd rubriken. Medan jag läste denna nermanska avhyvling av vår vän Rulle Värnlunds senaste bok, utvecklade Manus stor telefonaktivitet. Han ringde till ”Brand-Pelle”, vaktmästaren i Klara Folkets hus, och tingade Stora salen.

Sedan lyckades han få telefonkontakt med ett par av de mera etablerade bröderna i Klara, vilka lovade sin medverkan. Därpå vandrade vi ner från Ölandsgatan uppe vid Skanstull och hamnade på Café Cosmopolite. Så småningom dök en och annan broder upp därstädes (vilket Manus visste att de skulle göra, det gällde bara att sitta tillräckligt länge).

Jo då, det skulle räcka till en opponentgrupp. ”Men ska du inte först fråga Ture om han vill ställa upp?” Manus plirade, tände den ständigt slocknande 39:an Turk-cigaretten och sa: ”Han kommer att utan betänkande säga ja!”

Manus, egentligen Emil Svensson från Landskrona, hade som vanligt rätt. Det framkom att Ture till den grad tände på förslaget att han tingade samma lokal till eget kvällsmöte ett par dagar senare.

Vi återvände till Brand, ställde oss vid kasten och satte upp en form för inträdesbiljetter, tryckte en laddning och beställde sen ”stor notis” att införas i Arbetarens måndagsnummer.

Stora salen spikad

När det närmade sig mötesdags visade det sig att Stora salen började bli fullsatt. Jag skulle de sista tio minuterna stå vid dörren och ”riva biljetter”. Efter några av dessa tio minuter kom Zäta Höglund och villa [sic] bara kliva in. ”Här kommer ingen in utan biljett!” förklarade jag. ”Men jag är Zäta Höglund!” sa han – och tillade: ”Redaktör för Socialdemokraten.” (Som om jag inte känt igen honom!) Men jag fortsatte att leka Sven Duva och gu’ vet hur det gått om inte Manus upptäckt att det var något trouble vid ingången. Och han släppte in Zäta – utan biljett.

Sen var det spikat in i minsta vrå, och jag kunde gå in i salen för att söka mig en sittplats. Det fanns ingen, men en parant och i mitt tycke en på detta ställe märklig dam makade åt sig, trängde sig tätt inpå den bredvidsittande (en på detta ställe lika malplacerad äldre herre, som jag tyckte på något vis påminde om en Voltaire-byst jag hade sett bilder av), och så sjönk jag ner på det stolutrymme som sålunda uppstått.

Nerman inledde, i stort sett med att läsa upp sin artikel. Barfota-filosofen Henning Rydkvist lät höra ett och annat utrop men eljest fick Ture tala i fred.

Sen skulle Rulle Värnlund gå i svaromål, och antagligen sa han ett och annat som kunde ha varit värt att höra – men vad han stod där, till synes blyg, och mumlade, det var det inte många som kunde uppfatta.

Artur Lundkvist var också uppe, men något uttryck för den laddade stämningen i salen utgjorde inte hans mässande på göiska.

Så steg då Harry Martinson upp och yttrade sig, stillsamt – ja, jag skulle vilja säga introvert.

”Sveriges ende anarkist”, Charlie Almlöf, som vanligt iförd frack och med röd nejlika i knapphålet, hyste ett suveränt förakt för sådana saker som dagordning m m, varför han – hors la loi – hoppade upp och utslungade med sin bästa skådespelarröst och -emfas: ”Busromantik – det vet jag inte vad det är. Men busjournalistik känner jag till, enär en sådan bedrivs mot mig i Busfolkets Dagblad och Svenska Dagbladet!” (Tog med histrionisk gest emot skrattsalvan och satte sig – tills vidare.)

De främsta stolsraderna var fyllda av uniformerade ungdomar, flickor mest, från den Kilboms-kommunistiska ungdomsklubben Revolt. Jag kan inte minnas att någon av förra mötets opponerande författare uppträdde, däremot minns jag att det var väldigt gott om sittplatser i salen. Manus satt och myste över detta faktum, belåten med att han snuvat Nerman på en mötessuccé.

Däremot var Charlie Almlöf i högst uppmärksammad grad närvarande, och när han passade på att kasta sig in i ordleken hände det saker.

Han inledde med några ord om hur underklassiga proletärerna är, ”det vet jag, för jag bor i ett hus där det bor proletärer och proletärers ungar”. (Han bodde då vid Erstagatan på Söder.) Och klämde så i med att förkunna: ”De gamla grekerna var ett härligt folk. När de gick i procession bar de en stor phallos i täten…”

Så långt gick det bra. De blåblusade och rödhalsdukliga Revolt-flickorna visste tydligen inte det grekiska ordets betydelse. Men när han sen började citera vad ”proletärernas ungar” brukade klottra på hissens väggar, då… Då reste sig Revolt-flickorna, kollektivt rodnande, och tågade ut ur salen.

Innan Almlöf hunnit avsluta, följde jag deras exempel. För nu hade alltihop spårat ur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: