Mina vänner anarkisterna

Alvar Alsterdal
Arbetarekalendern 1975, s. 70-76.

Några känner jag bara genom böckerna och fortsätter också att umgås den vägen. Det är främst Rudolf Rocker och Max Nettlau. Av den senare läste jag senast boken om Errico Malatesta, som kommit ut i billig facsimilupplaga (Die revolutionären Aktionen des italienischen Proletariats und die Rolle Errico Malatestas, Karin Kramer Verlag, Berlin). Den är fylld av samma minutiösa lärdom som alla Nettlaus böcker.

Rudolf Rocker träffade jag heller aldrig, men under många besök i Londons East End har jag försökt rekonstruera den immigrantmiljö där han verkade, den icke-judiske utgivaren av jiddisch-tidningen Arbeiterfraint och kulturtidskriften Germinal, som jag tyvärr aldrig lyckats spåra något exemplar av. Intresset väcktes först av Rockers egen berättelse i The London Years, den enda del av självbiografin som finns på något annat språk än spanska.

Bland de livslevande frihetliga socialister jag mött var förstås Helmut Rüdiger. Han var väl en smula reserverad mot en socialdemokrat men delade alltid med sig av sitt stora vetande. Det retar mig fortfarande, att jag misslyckades i en valhänt ansträngning att ordna ett stipendium, som skulle ha gjort det möjligt för honom att äntligen skriva sin bok om Proudhon.

I det tidiga femtiotalets Klara skymtade Rudolf Berner, alltid hetsigt på väg någon annanstans. Senare möttes vi i Bryssel när han var chef för Fria Fackföreningsinternationalens filmavdelning. Detta ledde snart till att vi blev arbetskamrater på Arbetet i Malmö. Jag har nog inte träffat en mera självständigt självbildad person. Av honom hörde jag första gången många namn som sedan blev djupt förtroliga: Erich Mühsam, Franz Pfemfert, Kurt Tucholsky, Egon Erwin Kisch eller Franziska zu Rewentlow, som vid sidan av Mühsam torde ha varit den mest äventyrliga produkten av det prudentliga Lübeck.

Toni Bakels i Amsterdam

Resten av den här historien utspelas i Amsterdam. Där lärde jag framför allt känna Toni Bakels. Om honom sade Helmut Rüdiger, som var betydligt mera välordnad: ”Han har läst allting, han känner alla människor, han talar alla språk – och han gör absolut ingenting!”

Nej, i hans efterlämnade bibliotek fanns knappast en bok av honom själv. Han skrev en utmärkt artikel ibland, t ex en minnesartikel vid Rockers död i Arbetaren (det var Bakels som smugglade ut manuskriptet till ”Nationalism och kultur” ur Nazityskland). Men han kunde inte sitta stilla tillräckligt länge för att åstadkomma en bok. Inte heller memoarerna blev skrivna. Han hade tänkt kalla dem Jag hade en vän i Pernambuco, ty det hade han; där också.

Jag minns honom som företrädare för en art, som väl alltid varit fåtalig, som var mer än europé, en kosmopolit, som samtidigt var holländsk patriot, en ganska framgångsrik affärsman, som var anarkist och revolutionär; en glad broder, som med sin konversation förvandlade en hamnkrog till ett Greco, ett Procope, ett Josty eller något annat litterärt café.

Var skulle jag ha mött honom om inte i ett antikvariat. Det var K. van Boeschotens i Huidenstraat, specialiserat på äldre politisk och socialistisk litteratur. Jag hade lagt undan Ricarda Huchs bok om Bakunin och stod och bläddrade i H. P. G. Quacks De Socialisten. De sex delarna verkade mycket vederhäftiga, men min holländska var embryonal och kassan begränsad. Jag skulle just ställa in sista delen igen men hejdades. ”Köp den, det finns inget bättre på något språk”, kom det på bruten svenska ur en sammansjunken fåtölj. Det var Toni Bakels.

Jag lydde som väl var. Ett nästan lika stort verk som G. D. H. Coles A History of Socialist Thought är slarvigt hopkommet i jämförelse med Quacks. Denne fromme professor och storbankschef ville framför allt komma åt de socialistiska idéerna i deras ännu outvecklade form. Därför började han sitt arbete med att gå på kajerna i Paris och leta upp glömda broschyrer. Om detta har han skrivit några lyckliga sidor i sina memoarer, som Bakels skickade mig många år senare.

Quacks bibliotek finns nu i Amsterdams universitetsbibliotek. Katalogen är på 148 sidor. Jag noterar att den fourieristiska tidningen La Démocratie Pacifique saknas. Quack har berättat, hur han en gång spårade upp en komplett svit hos en fattig bonde i trakten av Bourdeaux. Han har ägnat över hundra sidor åt Fourier i ”De Socialisten” och var naturligtvis mycket angelägen om att förvärva dyrgripen. Han bjöd den lilla förmögenheten av tusen franc. Men bonden sade nej. De bundna årgångarna hade blivit hans bibel, ”som han drömmande läste i varje kväll efter dagens arbete”.

Bakels frågade efter Victor Vinde, Eyvind Johnson och Tage Aurell. Han hade känt dem i tjugutalets Paris, bott i samma kvarter uppe vid Pére Lachaise och mött dåvarande Victor Andersson på anarkisttidningen La Libertaire.

En historisk strejk

Vi hade nu lämnat antikvariatet och gick längs de gamla husen vid det förnäma Heerengracht. Om alla hade han något att berätta.

”Allt det här gick jag en gång och förtalde för Max Nettlau. Så upptäckte jag att jag måste rusa till stationen för att hinna med nattåget till Berlin. Nettlau blev alldeles bestört. Hur kan ni ger iväg till Berlin, sade han: vem skall då berätta för mig om de andra gamla husen längs kanalerna?”

Vi gick förbi Rembrandts hus i Jodenbreestraat och jag fick en föreläsning om Rembrandt och det judiska. Så stod vi på Jonas Daniel Meijerplein i det gamla ghettot och såg upp mot monumentet över den strejkande hamnarbetaren. Han står där och vänder en kraftfull profil mot portugisiska synagogan. De stora händerna levandegör standardfrasen i nyhetstelegrammen: nedlägga arbetet. Han nedlägger verkligen arbetet, ”Stänga de judiska skolorna, tycks han säga: vet ni ingen levande hut, då kan ni lossa och lasta själva, era svin!”

Det var en spontan strejk, menade Bakels, även om dess snabba utveckling till generalstrejk organiserades av kommunister och anarkister var för sig. Denna historieskrivning bekräftas av B. A. Sijes arbete De Ferbauristaking (Haag 1954). Februaristrejken i Amsterdam den 25-26 februari 1941 var en av de få strejker i historien, då man strejkat för andra och inte för sig själv. Vad hade hamnarbetarna med de judiska skolorna att göra? Bakels svar var enkelt:

”Det fanns antisemitism här som överallt. Men till skillnad från Berlin och Wien hade Amsterdam massor av judiska arbetare. De holländska arbetarna kunde inte låta bli att känna sig solidariska. På väg till och från arbetet passerade många genom ghettot. De såg vad tyskarna hade för sig där? Och så sa de: Låt bli våra judar!”

Toni hade haft förlag i Berlin, Warszawa, Prag och Budapest. Han var en europé som blev holländare, och det var tyskarna som gjorde honom till det. När de ockuperade Holland, for han hem och blev kvar. Han blev mer och mer upptagen av holländsk historia. För dagens inrikespolitik och dess växlande koalitionsregeringar hade han bara ett skrällande skratt, men i maj 1964 fick jag ett upprört brev om prinsessan Irenes giftermål med Hugues de Bourbon Parma:

”Holland är rasande – protestanterna därför att han är katolik, katolikerna därför att han är carlist. Alla ser vi honom som en icke önskvärd utlänning. Traditionen spelar en stor roll. Huset Oranien är en symbol för frihet och tolerans och har i åttio år slagits mot Spanien. I hjärtat är holländarna republikaner, men de är alla anhängare av huset Oranien. Före 1817 var vi republik i flera hundra år. Genom den förbannade tyrannen Napoleon blev vi monarki och genom den förbannade tyrannen Hitler blev vi monarkister.”

För att uppleva Toni Bakels både som holländare och som kosmopolit var det nödvändigt att se honom i hans burgna omgivning i den bokfyllda villan vid Parnassiakaade i Haarlem likaväl som att dra runt med honom på Amsterdams caféer. Amsterdam blir aldrig detsamma utan Toni Bakels. Vem skall nu berätta om de andra gamla husen längs kanalerna?

I Arthur Lehnings forskarlya

I Amsterdam fanns också Arthur Lehning, utgivare av avantgardistiska tidskrifter, anarkistisk sekreterare i Spanien, senare professor i Djakarta och nu sedan många år upptagen av att ge ut Mikael Bakunins samlade verk. Den senare uppgiften var en länge oförverkligad ungdomsdröm. En stimulans kom väl från Gustav Mayer, Friedrich Engels’ levnadstecknare, som i Arthur Lehnings Berlin hade en av världens första lärostolar i arbetarrörelsens historia.

Men en anarkist kunde ju också av sig själv komma på idén att återupprätta den som var rörelsens största teoretiker och strateg och inte bara dess mest romantiska gestalt. Av t ex E. H. Carrs i och för sig lysande biografi kan man lätt få uppfattningen, att Bakunin bara for omkring och lyfte förskott men just ingenting skrev. I själva verket skrev han så mycket att det blivit den ena kvartovolymen efter den andra, när Lehning med hjälp av ett västtyskt ochett holländskt forskningsanslag fått möjlighet att samla den kringströdda produktionen.

Vi satt i Lehnings forskarlya vid Amstel och påminde oss, att Kungliga Biblioteket har äran av att ha Bakunins första utkast till sin hemliga allians, ett projekt som Carr tycker var rena storhetsvansinnet men som i alla fall visade sinne för apparatens och yrkesrevolutionärens avgörande roll; en tanke som skulle fullbordas av Lenin.

Från och med trettiotalet har Arthur Lehning mest ägnat sig åt politik och historia. Annars hade han börjat som estet. Han var nära vän till den expressionistiske poeten H. Marsman. Hur de tillsammans upptäckte livet och konsten, har Lehning skildrat i en bok, som nära ett halvsekel efteråt lyckats förmedla ungdomens bävande entusiasm.

I ”Ariadnes tråd” (De draad van Ariadne) har Lehning samlat essäer från 1927 till 1965, som inte sällan belyser oväntade sidor av det intagande Holland. Att landet blev illa hanterat av tyska ockupanterna, kan inte dölja att det här fanns både samarbetsvilja och kryptofascism. Hermann Rauschnings bok om Hitler fick inte komma ut i Holland. Innan det fanns judiska onderduiker som Anne Frank, hade ordet en mindre hedrande betydelse: tyska antinazistiska flyktingar, som måste gömma sig för att inte av de holländska myndigheterna bli utlämnade till Gestapo.

När Lehning och jag senast träffades, talade vi om årets historikerkongress i Groningen, som hade ägnats anarkismen. Märkligt, sade Lehning: när rörelsen har förlorat nästan all praktisk betydelse, tas den plötsligt på allvar av vetenskapen.

Han såg ändå inte särskilt glad ut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: