Axel Holmström om repression mot ungsocialister

Vi och ”rättvisan” Brand 4 1916
I.

Den 18 januari är en bemärkelsedag i den ungsocialistiska rörelsens historia. Den dagen började Albert Jensen avtjäna ett års fängelse på kronohäktet i Ystad, och sedan den dagen har det alltid suttit ungsocialister i de svenska fängelserna.

Ur minnet och ur tillgängliga årgångar av Brand vill jag för dess läsare redogöra för vår kamp med ”rättvisans” hantlangare.

Det första åtalet mot vår rörelse *) är antimilitaristrättegången i Landskrona 1902.

Socialistiska ungdomsförbundets C. K. – som bekant kallades den ungsocialistiska huvudorganisationen så till hösten 1908, då namnet ändrades till ungsocialistiska partiet – utgav i april 1902 ett antimilitaristiskt upprop med titel

”Du unge militär!”

I början av uppropet läser vi:

”Du unge militär, som ståtar där i ’kronans granna rock’ har du någon gång tänkt över din ställning?

Har du någon gång reflekterat över, att du endast är en lekboll i andras hand, att du endast är ett skydd för andras rättigheter?

Man har tutat dig i öronen vackra fraser, fraser om att du skall försvara ditt fosterland, att du skall värna vår urgamla frihet och skydda den för främmande förtryck.

Idel fraser!

Vad har du att försvara? Ditt fädernesland är inte ditt, det är de stora godsägarnas, de stora industriägarnas, tjuvarnas och skälmarnas fosterland. Du är bara ett illa behandlat styvbarn, en askunge i ditt fosterland, en ’rock bland rockarna’, en maskin del i den stora maskin som arbetar oavbrutet för att skaffa guld och lycka åt de rika.

Har du tänkt någon gång över samhällets orättvisor? Har du sett dessa överklassare, som varken syr eller spinner och dock lever som kung Salomo? Har du sett dessa fattiga, du själv är kanske en av dem, som får hungra och frysa, som ofta inte kan finna en köpare av sin arbetskraft?

Om du tänkt efter någon gång så skall du finna, att de rikas välde ytterst vilar på dig och dina likar i uniformen. Det är inte mot de yttre fienderna man klätt dig i lysande skal och givit dig mordredskap i händerna, det är mot de inre, det är mot underklassen, mot denna klass som väller fram ur kyffen och hålor för att kräva sin rätt, rätten till arbete, till delaktighet i livets ljus och lycka!

Tycker du inte att överklassen inrättat det på ett infernaliskt sätt? Först suger den ut folket och förhåller detsamma sin rätt och sedermera får detta samma folks söner hålla vakt kring rövargodset, som tillhör dem och deras bröder. Man måste medgiva att det är fiffigt uttänkt och djävulskt satt i scen.”

Det vore frestande att citera mera, men då kom jag in på de ”farliga” ställena och då lade kanske ”rättvisan” beslag på detta n:r av Brand.

Hela uppropet finns intaget i Brands 1-majnummer 1902, och tidningen blev ej åtalad, men på de 14 år som gått sedan dess har vi ju gått ”framåt” här i landet, så nu är risken säkerligen större än så.

Men i juninumret kunde Brand meddela att uppropet konfiskerats.

Artikeln börjar med följande motto:

”De största slynglar som Sverge fött
har angivarepressen fostrat och gött.”

Det var just på grund av angivarepressens tjut som justitieministern då, som så många gånger sedan, anbefallde åtal mot antimilitaristisk propaganda.

Uppropet utdelades vid de flesta mordövningsplatser.

I Landskrona överlämnade en överklassbeväring ett exemplar av uppropet till översten. Denna samhällsräddande yngling blev sedan ”avtackad inför truppen i fosterlandets och hela arméns namn.”

Den 4 juni omtalade Stockholmstidningarna att justitieminister Hammarskjöld godkänt kvarstaden och anbefallt åtal, som rådman G. Thestrup i Landskrona begärt.

Brand skrev bl. a. om åtalet: ”Det socialistiska ungdomsförbundet skall tydligen nu ha sitt åtalsdop för att växa upp till ett kraftigt och vitt utbrett förbund, i stånd att ännu mera verka för sin stora sak.

Ty fastän våra pekuniära resurser är ytterst ringa, så har vi dock vad som är ännu bättre: vi har den ungdomliga entusiasmen för och den bergfasta tron på vår rättvisa sak och att den slutligen skall segra. Trots allt!”

Den 20 juli började den första ungsocialistiska rättegången.

På grund av ett formfel med namnsedeln försökte åklagaren få tryckeriföreståndaren J. Malmborg, fader till Oskar Malmborg, fast som ansvarig, men det misslyckades. Det blev därför också flera inställningar innan den egentliga rättegången började.

Vid de två sista behandlingarna av målet, 8 och 15 augusti biträddes den ansvarige Wilhelm Jensen (en broder till Albert Jensen) av Hinke Bergegren.

Den 8 augusti inlämnades en skrivelse som började med följande träffande satser:

”Historien giver oss bland andra dyrbara lärdomar den, att det lyckas aldrig att (annat än för en kortare tid) krossa nya idéer. I alla land, i alla tider har de maktägande brukat våld, större eller mindre, emot de nya tankarnas bärare eller målsmän, – och de maktägande har därmed lagt i dagen att deras högsta strävan ständigt varit att värna om deras egen makt. De har haft våldets redskap: krigsmakten, domstolar och polis till sitt förfogande, och därför, så länge som folken inte förstått bättre än att dessa hart när onödiga institutioner ägt rätt att tysta ned framtidens jublande röst, har de styrande ogenerat kunnat fortsätta sina förföljelser och straff – ända intill våra dagar, då det väl borde vara slut därmed.

Tyvärr bli vi emellertid vittne till ett och annat recidiv; men allas vår önskan är väl dock, att även de ska försvinna, att friheten, då det gäller yttranderätten, måtte bli så oinskränkt att endast personlig smädelse brännmärkes såsom något lågt och otillbörligt.

Jag vet, att det från mörkmännens sida invändes: ’men samhället måste väl försvara sig mot farliga och upplösande tendenser, där sådana yppar sig!’ Och det kan vara alldeles riktigt resonerat, såvida man ej menar att försvaret skall ske medelst våld. Att på det fria meningsutbytets väg söka övertyga, söka bekämpa s. k. farliga åsikter och läror, det är ju såsom det skall vara. Men att ropa på polis, det är, förutom en så nedsättande feghet, ett intellektuellt fattigdomsbevis, sådant som ett tjugonde seklets upplysta samhälle väl inte borde vilja prestera.”

I den långa utförligt motiverade försvarsskrivelsen bestrides åtalet.

Då åklagaren bland sina jurymän nämnde ett par officerare, protesterade Bergegren och framhöll att de var jäviga. Men det tog ”rätten” ingen hänsyn till. En överstelöjtnant och en kapten kom med i juryn. Så nog var den juryn – opartisk.

Juryn sammanträdde 26 september och efter en timmas överläggning var den färdig med att förklara uppropet ”brottsligt”. Den 3 oktober dömde Landskrona rådsturätt Wilhelm Jensen till sex månaders fängelse.

Jensen hade emellertid redan innan han åtalades beslutat sig för att resa till Amerika, och den 22 oktober reste han från ”frihetens stamort på jorden” till det stora landet i väster. Och där vistas han fortfarande, så den gången fick fångplågarna ingen ungsocialist att pina. Men de har fått så många flera sedan.

Detta första åtal mot ungsocialismen har jag velat skildra någotsånär utförligt. I fortsättningen skall jag söka fatta mig kortare.

Axel Holmström.

*) Hinke Bergegren hade visserligen mer än tio år förut haft friplats på Långholmen ett par gånger.

II.
Värnpliktsvägrare. Brand 5 1916

Nästa åtal mot den ungsocialistiska rörelsen träffade Carl August Schönqvist, Sverges första ungsocialistiska värnpliktsvägrare.

Schönqvist, som är född den 7 april 1882, hade fått order att inställa sig vid Göta garde i slutet av april 1903. Men då han beslutat sig för att vägra, förstörde han beväringsboken och fortsatte arbeta i det bageri där han var anställd. Den 23 maj häktades han och insattes i Göta gardes arrest. Den 25 stod han inför krigsrätten och där förklarade han att han sedan flera år beslutat sig för att ej deltaga i krigsövningar eller i något som tillhör militarismen.

Advokat Sigurd Dahlbäck, som biträdde Schönqvist, erinrade att § 16 i regeringsformen säger ”att konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta,” och yrkade därför att Schönqvist skulle frikännas.

Men frikänna en sådan farlig upprorsman som trotsade hela krigsmakten kunde krigsrätten ej. Schönqvist dömdes för vägran till en månads fängelse och för rymning till åtta dagars fängelse.

Straffet är det lägsta som någon ungsocialistisk värnpliktsvägrare blivit ådömd.

Schönqvist avtjänade sitt straff på Långholmen.

1904 infann Schönqvist sig ej heller vid Göta garde och polisen lät honom var i fred. Men 1905 häktades han åter och den 24 maj dömdes han till två månaders fängelse.

Detta år var det även en annan av Stockholms norra socialistiska ungdomsklubbs medlemmar som vägrade, nämligen Fritiof Larsson.

Då han ej inställde sig till beväringsmönstringen hämtades han av polisen och tvångsmönstrades. Och då han ej inställde sig vid inryckningen på mordövningsplatsen häktades han och insattes i Svea gardes arrest. Efter majorsförhör dömdes han till 5 dygns mörk arrest. Då han suttit av dessa 5 mörka befalldes han att från förrådet uttaga nödiga persedlar. Larsson vägrade att göra detta. ”Det är under min värdighet att bära vapen,” förklarade han.

Så blev det nytt majorsförhör. Då han tillfrågades om det var av religiösa skäl han vägrade, svarade han: ”Jag är ej behäftad med någon vidskepelse.”

Den 25 maj dömdes han av krigsrätten till två månaders fängelse och skulle han sättas på fri fot d. v. s. han nedföras i logementet, där han befalldes vara med om uppställningen. Larsson erbjöds ”annat arbete” men vidhöll likväl ståndaktigt sin vägran.

Då ställdes han inför halvtroppen och tillfrågades om han ej ville ta sitt förnuft till fånga. Larsson svarade att det var både sitt förstånd och sin känsla såsom bildad människa han följde, då han vägrade att ta någon som helst befattning med vad till krigaryrket hörde, varför han häktades och fördes till arresten.

Dagen därpå fördes Larsson åter inför krigsrätten. Hinke Bergegren, som då biträdde Larsson, vädjade till krigsrätten att målet ej måtte upptagas till behandling, då ju Larsson redan var dömd för sitt s. k. brott.

”Då någon vägrar att avlägga vittneseden,” yttrade Bergegren bl. a., ”plägar domstolarna ålägga honom böter, och om han ändock vägrar, högre böter samt till sist fängelse. Men därmed är det också slut. Det är orimligt att en domstol, det må så vara krigsrätt, kan innan fängelsestraffet är uttjänat öka på detta fängelsestraff liksom domstolarna tagit sig friheten göra beträffande böterna i nämnda mål.”

Krigsrätten tog emellertid ej hänsyn till Bergegrens yrkande. Larsson dömdes till ytterligare två månaders straffarbete.

Larsson klagade hos krigshåvrätten, naturligtvis till ingen nytta.

De två månadernas fängelse förvandlades till en månads straffarbete; det blev alltså tre månaders straffarbete Larsson hade och dem avtjänade han i Uppsala fängelse.

I juli 1906 dömdes Viktor Forsell från Hanebo socken i Gävleborgs län till 3 månaders fängelse för värnpliktsvägran.

Den 29 april 1907 dömdes G. Abdon Johansson, medlem av Kalmar socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten på Ränneslätt till två månader och fem dagars fängelse.

I början av maj 1907 dömdes Josef Andersson, medlem av Hälsingborgs socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten vid Ljungbyhed till sex och en halv månads fängelse för vägran. De skånska officerarna har rykte om sig att vara de råaste och mest brutala militärer i Sverge och den stränga domen över Andersson styrkte denna uppfattning.

Albin Thunell hade liksom flera andra värnpliktsvägrare meddelat rullföreningsområdesbefälhavaren att han inte ämnade taga någon som helst befattning med människoslaktareyrket. Då han ej infann sig vid mönstringen hämtades han av polis. Då han tillsades att avkläda sig i och för läkarbesiktning vägrade han göra detta. Något försök att med våld avkläda honom, såsom de t. ex. gjorde med Josef Andersson, försöktes ej i Västerås. Utan den ringaste läkarundersökning tilldelades han infanteriet.

I mitten av maj 1907 dömdes Thunell för sin vägran av krigsrätten vid Västmanlands regemente till tre månader och fem dagars straffarbete.

Två baptister Set Alfred Fredriksson och Karl David Björkman dömdes vid samma regemente till vardera två månaders fängelse. Thunell var ungsocialist och därför skulle han ha mycket strängare straff än de religiösa vägrarna. Likhet inför lagen tillämpas ju alltid i detta upp- och nervända samhälle! Läsaren erinras om, att tre månaders straffarbete juridiskt sett är lika mycket som sex månaders fängelse. Då fängelse förvandlas till straffarbete förvandlas allttid två månaders fängelse till en månads straffarbete. Med den erfarenhet jag har av fängelse och straffarbete, vill jag hellre ha 2 månaders fängelse än 1 månads straffarbete. Straffarbetsfången är berövad nästan alla mänskliga rättigheter. Han måste vara klädd i fångkläder, det enda han tillåtes medföra i cellen är en tandborste, han måste leva uteslutande på den svältkost som fängelset består, han får ej skriva brev mer än en gång i månaden, han får endast läsa fängelsets litteratur. Fängelsefången däremot får ha egna kläder, har han över tre månader får han ha egen litteratur, han får skriva brev ungefär så ofta han vill, han får ta emot mat utifrån ….

I början av april 1908 dömdes Olof Magnusson i Karlskrona till åtta månaders straffarbete. Och i juni samma år fick Thunell krypa in på fyra och en halv månads straffarbete för fortsatt vägran.

Karl Wästman häktades i Arvika den 21 december 1908 och sändes till Stockholm där krigsrätten vid Svea ingenjörskår dömde honom till sju och en halv månads straffarbete för vägran att ikläda sig den militära tvångströjan.

Wästman hade förut varit värvad och tjänstgjort i 270 dygn, men rymde, och blev efter utståndet straff fri. Under sin tjänstetid insöp han så stort hat till militarismen att han fick mod att vägra.

Axel Holmström.

III.
Värnpliktsvägrare.
Nr 7 1916

Den 11 mars 1909 häktades Karl Jansson i Arvika och fördes av polisen till Stockholm, där han insattes i positionsartilleriets arrest. Den 16 mars dömdes han av krigsrätten till två månaders straffarbete.

Elis Höglund, även han medlem av Arvika ungsocialistiska klubb, dömdes 13 april 1909 av krigsrätten på Trossnäs till tre månaders straffarbete.

Samma månad dömdes E. H. Söderlund från Borlänge till två månaders straffarbete och Isedor Wallander från Tidaholm dömdes av krigsrätten vid Skaraborgs regemente till tre månaders straffarbete.

Av krigsrätten vid Västmanlands regemente dömdes Gottfrid Norrman från Kopparberg och Efraim Jansson från Hallstahammar till vardera tre månaders straffarbete; och i Uppsala dömdes Arvid Andersson från Avesta till tre månaders straffarbete.

Oscar Pettersson, medlem av Tranås ungsocialistiska klubb, dömdes vid Skillingaryd till åtta dygns mörk arrest, därför att han ej inställt sig å mordövningsplatsen, och sedan han suttit av dessa åtta gröna, dömde krigsrätten honom den 1 maj till sex månaders straffarbete för vägran att lära mördaryrket.

Rickard Almskoug tillhörande den då livaktiga Kalmarklubben dömdes först till åtta mörka och sedan till tre månaders straffarbete. Det blev döden för honom. Söndagen den 30 maj avled nämligen Almskoug.

Han låg svårt sjuk i Västerviks fängelse i den dystra ensamma cellen i tio dygn. Symtomen tydde på blindtarmsinflammation. Men fängelsemyndigheterna lät honom likväl ligga kvar i cellen. Han blev allt sämre och sämre. Den 30 på morgonen kl. 5 var en konstapel inne hos honom i cellen. Då han såg att döden var nära, anmälde han det. Det dröjde likväl tre timmar innan läkaren kom till Almskoug. Klockan ½ 10 fördes han till lasarettet, för att opereras, men han var då mera död än levande. Han var för svag för att opereras. Klockan 6.15 dog vår kamrat.

Hade Almskoug förts till sjukhuset ett par dagar efter han insjuknade, är det möjligt att han ännu varit bland oss. Därför kan man säga att ett mord begicks.

Den 28 maj 1909 dömdes Arnold Persson från Höganäs av krigsrätten vid Hallands regemente till två månaders och sex dagars fängelse. Samtidigt dömdes Oscar Pålsson medlem av Kävlinge socialistiska ungdomsklubb till fyra månaders och sju dagars straffarbete, och K. Karlsson dömdes vid Göta garde till två månaders och tio dagars fängelse.

Vid samma tid häktades Albin Thunell för att föras till någon illaluktande arrest och sedan till ett av statens pensionat. Men Thunell lyckades smita från polisen i Storvik, där de hade tagit in på ett hotell över natten.

Den 30 juli häktades Axel Holmström och insattes i Göta gardes arrest. Ett par dagar efter dömdes han till tio dagars arrest emedan han ej inställt sig. Därefter blev det krigsrätt med tre månaders fängelse och sattes H. på fri fot. Befalldes så tjänstgöra som handräckning vid regementets sjukhus. Härtill svarade H.: ”Jag fasthåller vid min vägran, och lyder således inga befallningar här.” Ett par dagar senare blev det ånyo krigsrätt och där dömdes Holmström till sex månaders straffarbete. De tre månadernas fängelsestraff förvandlades till en och en halv månads straffarbete. Det blev alltså sammanlagt sju och en halv månads straffarbete.

Hösten 1909 dömdes Georg Schröder för militärvägran till fyra månaders fängelse.

John Svensson medlem av Långshyttans ungsocialistiska klubb dömdes i Uppsala till två månaders och tjugofyra dagars fängelse för vägran att deltaga i mordövningarna.

Karl Västman övertygades ej av sitt första straff om nyttan med mordövningarna, därför vägrade han även 1910 då lagens hantlangare grep honom. Han dömdes denna gång till nio månaders fängelse.

Gustav Magnusson från Wåhlberg dömdes den 3 maj 1910 för vägran till tre månaders och fyra dagars straffarbete.

Vid krigsrätten i Boden dömdes John Reinhold Brunström från Malmberget i maj 1910 till två månaders och tjugofyra dagars fängelse.

Den 28 juni 1910 dömdes Gabriel Johansson från Västerås vid Västmanlands regemente till tre månaders straffarbete.

Karl August Schönqvist dömdes i maj 1911 till sex månaders fängelse och i maj 1912 till åtta månaders straffarbete.

Schönqvist har alltså sammanlagt varit dömd till nio månaders och åtta dagars fängelse samt till åtta månaders straffarbete. Över sjutton månaders internering på Långholmen för att han följde sina mänskliga känslor och vägrade låta sig mörda, stjäla och plundra.

De verkliga fredskämparna belönas ej med Nobelpris eller anslag från amerikanska miljonärer; nej, de har alltid och kommer säkerligen ännu en tid framåt att belönas med fängelsestraff.

Tage Hansson från Tomelilla dömdes i slutet av april 1913 till två månaders straffarbete.

I detta sammanhang må ock nämnas tvänne mobiliseringsvägrare, våra kamrater A. V. Nordberg i Vänersborg som för vägran att ha med mordyrket att göra erhöll 3 månaders straffarbete, avtjänade i Mariestads pinoinrättning, samt Thure Lindsäth, som, konsekvent fredsvän, absolut vägrade – trots han skulle vara sjukvårdssoldat – att ikläda sig lumpen och dömdes till 3 månaders straffarbete, vilket straff knappt var slut förr än han på nytt blev hämtad av polis och för fortsatt vägran dömd till 6 månaders straffarbete.

– Så vitt jag kunnat finna har jag nu omnämnt alla de ungsocialister, vilka blivit dömda för värnpliktsvägran. Skulle jag ha gått förbi någon, är jag tacksam för att få meddelande därom.

Sammanlagt har tjugosju ungsocialistiska värnpliktsvägrare blivit dömda till åttiotvå månaders och tjugoen dagars straffarbete samt till fyrtio månaders och tjugotre dagars fängelse. Härtill kommer ett par tre hundra dagars arrest. (Straffen för mobiliseringsvägran är som synes ej här medräknade.)

Även om ej resultatet av dessa kamraters vägran blivit så stort som kanske en del av dem hoppats, kan de dock alla med stolthet vara förvissade om att det nu skulle ha sett annorlunda ut i Europa, om alla unga socialister i vår världsdel uppträtt så modigt mot militarismen som dessa trotsiga värnpliktsvägrare.

Axel Holmström.

Holmö: Data ur svensk försyndikalism 1

DATA UR SVENSK FÖRSYNDIKALISM
1. HUR EN IDÉ KOM TILL
Rudolf Holmö
Våra Idéer, 2-78 (första gången 1955)

När vi i vår ungdom efter att i ett par års tid nyfiket lyssnat till de äldres intensiva men på den tiden ytterst lågmälda debatter om de socialistiska idéerna, omkring 1905 och åren därefter med hjälp av Folkbladet och Brand, som då var de ungas organ, började söka oss fram till en egen mening, framträdde – ur det dunkel som omgav särskilt oss som verkade på ”landsbygden” – här och där några ljusbåkar, som främst tilldrog sig vår uppmärksamhet.

I Stockholm sprakade gnistorna omkring Hinke Bergegren och dem som närmast fylkade sig kring honom. En annan stjärna började kasta allt klarare sken från Västsverige i anslutning till den intensiva väckelse som då pågick bland de bohuslänska stenhuggarna och ur vilken Gottfrid Ljungdal framträdde och väckte en känsla av omutlig vilja, oegennytta och tillförsikt. En tredje ljuspunkt bröt fram genom diset nere i Skåne, där ”många långhåriga pågar larmade”. Bland dem blev Gustav Sjöström i tilltagande grad den glöd, som från det hållet gav näring åt det som var i vardande.

Med tiden blev det alltmer tydligt, att Sjöström var ett mellanting av Hink och Ljungdal, i vissa fall mera hinkean och i andra fall mera ljungdalare. Ljungdal var en tillbakadragen, kallblodigt genomskådande teoretiker, studenten som genom sin realistiska syn redan i unga år förstod vilken utomordentligt stor uppgift den fackliga rörelsen var kallad att till slut fylla i arbetet på samhällets socialistiska omdaning och som därför sökte sig till och fick förankring i den franska syndikalismen. Hos honom framträdde därför en grundsyn, som väl rönte förståelse men i övrigt hade ringa resonansbotten hos Hinke, men som Sjöström däremot visade sig ständigt mera dragen till och som även de bland oss unga, som vid denna tid oftast i hemlighet, och under förföljelse, bildade fackföreningarna ute i bygderna, tilldrog sig det mest förtroendegivande intresset.

Ljungdal och Sjöström var jämnåriga. Ljungdal den metodiskt tänkande systematikern. Sjöström den oppositionsbildande, ständigt kampsugne med den revolutionära andan i blodet och med ett okuvligt behov att få tjäna en stor och värdefull sak i närkamp. Hur skulle ett sådant sammanträffande kunna få något annat påtagligt resultat än den tankegång, som till slut utlöste sig i syndikalismen?

Jag har ofta frågat mig om Sjöström och Ljungdal från början var medvetna om den andemening som höll på att utbilda sig genom den livliga korrespondensen mellan distrikten i Bohuslän och Skåne. De papper som speglar idékampen från denna tid lämnar emellertid åtskilliga intressanta uppgifter om, att det här var något i vardande, och att Sjöström och Ljungdal var särskilt engagerade i detta. Hölls en konferens i Bohuslän, så nog anlände lyckönskningstelegram till den från Skåne. Att det var Sjöström som stod bakom framgår av den eggande texten i de fall, inte hans namn skymtade i sammanhanget. Konferenserna i Skåne fick lika ofelbart lyckönskningstelegram från Bohuslän, och där skymtade Ljungdal i bakgrunden.

Där Sjöström och Ljungdal sammanstrålade spelade de också duett på sina olika men synbarligen samstämda instrument. Sjöström var, som vi ska se i ett annat sammanhang, stor beundrare av Ljungdals logiska skärpa och soliditet, och Ljungdal stimulerades av Sjöströms okuvliga och kampglada stridslynne.

Redan vid partikongressen i Örebro 1906, finner vi Sjöström och Ljungdal i arbete med att stämma sina instrument, Sjöström som ordförande och Ljungdal vid protokollet. Många tecken tyder också på att de två trots sin olikhet i kynne alltid höll varandra i handen för att ha säkert stöd när påfrestningarna hopade sig. Ljungdal, idégivaren, Sjöström, som måste ha utlösning för att inte förtäras av elden i sin själ.

I den tankegemenskap som efterhand utbildades mellan Sjöström och Ljungdal och som via Lundakommittén ledde till SAC:s uppkomst, får vi redan från början ofta göra bekantskap med ett annat namn: Axel Henriksson. Man frestas tro, att den gode Henriksson fyllde uppgiften som sekreterare och referent vid konferenserna från barnvagnen. Det synes ha varit regel, att där inte Ljungdal var sekreterare och referent på konferenserna i Västsverige, där var Henriksson det.

Till slut blev förbindelsen mellan Skåne och Bohuslän så grundligt genomförd, att de två distrikten höll sig med en egen kurir. Den uppgiften hade anförtrotts åt C V Cederholm. Ibland fick man t o m intrycket av referaten från möten och konferenser, att han talade både i Skåne och Bohuslän samtidigt. De som sökte honom i ena distriktet kunde vara rätt säkra på att finna honom i det andra, och alltid är det Sjöström och Ljungdal som under denna tid ryckte i trådarna.

Bilden blir dock snart åtskilligt förändrad. Sjöström och Ljungdal faller visserligen inte ur sikte, men upp på scenen tågar allt flera kraftiga, beslutsamma pågar i Skåne och stenhuggare i Bohuslän. Det är resultatet av flera års ihärdigt och samspelt samarbete, det är syndikalismen som är i antågande. Detta är naturligtvis inte enbart Ljungdals och Sjöströms förtjänst, men så mycket är fullt säkert, att hade inte Ljungdal och Sjöström existerat eller varit sådana de var, så hade SAC icke kallats till livet 1910 och kanske aldrig. Det var idégivaren Ljungdal och eldbäraren Sjöström som förenade vad de hade att ge och som på olika sätt men med gemensamma krafter gav impulserna till SAC:s uppkomst.

Av de tunga, skolade, kunskapshungriga garde, som de genom sitt eget och andras arbete kallade upp på scenen, erinra vi oss bland många andra: Stålblad i Lysekil, Alfr. Lind i Hällevadsholm, Aug. och Adolf Larsson i Hamburgsund, Stenman i Heestrand, O. Karlsson i Malmön, Björling i Hovenäset, Engelbrekt Andersson i Göteborg och många andra beslutsamma och hårdföra karlar i Västsverige: Flodin, Carl Nilsson, Karl, Otto och Bror Andersson i Hälsingborg, Lindstrand, Malmö, Johan Nilsson, Lomma och en rad andra i Skåne.

Här skulle man också kunna säga: Hade dessa män och deras kamrater inte slutit upp omkring de på angivet sätt framsprungna idéerna, skulle SAC inte kunnat uppstå. Ja, hade dessa personer inte trätt i täten på det sätt de gjorde, och tilldragit sig beundran och förståelse från vakna arbetare på andra håll, skulle SAC ej kunnat uppstå.

Naturligtvis bidrog även andra omständigheter och krafter, vilket vi ska återkomma till, men idén, som ledde till och bar upp verket, började ta form på sätt som vi här sökt ge en bild av.

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.

Jensen: SAC 15 år

Albert Jensen
Sverges arbetares centralorganisation fyller år.
Brand 27 1925

S. A. C. firar i år sin femtonåriga tillvaro. Självtillfredsställelse är i allmänhet en avskyvärd egenskap, men det är ju lite skillnad när det gäller individer eller rörelser, och icke utan visst berättigande kan S. A. C. se med tillfredsställelse tillbaka på de tillryggalagda åren. Från intet har den växt till en respektingivande organisation på 40,000 medlemmar.

Från intet? Ja, som organisation. Eljes var det dock redan något innan S. A. C. kom till, och detta något var de revolutionära idéer och den revolutionära anda, som var den ideologiska förutsättningen för organisationens tillblivelse. Och denna anda hade i sin ordning danats av den ungsocialistiska rörelsen. Utan förhävelse kan den ungsocialistiska rörelsen taga till sig en del av förtjänsten för såväl den syndikalistiska ideologiens som organisationens existens i Sverge.

Hur heter det i den gamla skapelsehistorien? ”I begynnelsen var tomhet och Guds ande svävade över vattnet?” eller något dylikt. Nu var det visserligen varken tomhet, som var före S. A. C., ej heller var det någon gudomlig ande, som svävade över det som var. Det var tvärtom en mycket mänsklig, mycket embryonisk och följaktligen mycket bristfällig ande. Eller rättare: den ungsocialistiska andan.

Betydelsen för S. A. C:s uppkomst av tillstädesvaron av denna anda kan icke förnekas av någon, som redan den gången var med. Påståendet att S. A. C. är en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena håller icke streck. Redan uppställandet av följande fråga visar dess ohållbarhet: Om S. A. C. var en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena, hur kom det sig då att det i så utpräglad grad var ungsocialister som blevo pionierer för S. A. C. och i så utpräglad grad kämpade för dess utbredande? Redan vid konstituerande kongressen framträder detta förhållande. Så vitt undertecknad minns rätt, fanns det icke mer än en eller två av dess medlemmar, som icke tillhörde den ungsocialistiska rörelsen. Om de ekonomiska förhållandena varit den enda drivkraften till S. A. C:s bildande, så borde hela den svenska arbetareklassen, som gemensamt var underkastad inflytandet av dessa ekonomiska förhållanden, reagerat ungefärligen likartat utan hänsyn till ideologisk inställning. Så var emellertid icke förhållandet. Det var till en överväldigande grad ungsocialistiska element som bröto bresch för S. A. C. Redan detta visar att S. A. C:s tillblivelse i mycket hög grad har att göra med den ideologiska inställning, som var utmärkande för ungsocialisterna.

De bärande ideologiska element, som ännu äro karaktäristiska för syndikalismens andliga innehåll, återfinner man redan i de propagandabroschyrer, såväl som i den muntliga propagandaverksamhet, som spreds av den ungsocialistiska rörelsen under de närmaste åren före S. A. C.

I en artikel i S. A. C:s propagandatidning för året, ”Syndikalisten”, skriver A. Holmberg bland annat: ”Den starkaste bland de av syndikalisterna framförda idéerna, nämligen att de nuvarande ekonomiska kamporganisationerna måste vara de organ, som skola övertaga produktionen efter kapitalisterna, har utan tvivel slagit igenom.” För denna tanke gjorde sig den ungsocialistiska rörelsen till tolk redan före S. A. C:s bildande. I en av de ungsocialistiska broschyrerna heter det exempelvis: ”Vad den produktiva verksamheten beträffar så har arbetarna i sina fackorganisationer redan nu organ som duga att övertaga denna verksamhet.” Och i en annan: ”Medan socialdemokratien hänvisar till staten vill ungsocialismen lära arbetarna att endast lita på sig själva, sin egen kraft och intelligens. De skola själva i fackföreningarna framskapa de organ, som övertaga samhällets produktiva verksamhet.”

Det har sagts att det syndikalistiska slagordet ”direkt aktion” innehåller hela kärnan i syndikalismens ideologi och filosofi. Agitationen för den direkta aktionen i motsättning till den indirekta, den parlamentariska bedrevs under många år av den ungsocialistiska rörelsen redan före S. A. C. I en broschyr heter det exempelvis: ”Vilja arbetarna, producenterna, verkligen överföra produktionsmedlen och de hopade samhälleliga rikedomarna från privat besittning till samhällelig egendom, så ha de därtill icke mer än en utväg: det direkta besittningstagandet; icke mer än ett maktmedel: den direkta aktionen.”

Man kan utan överdrift påstå, att allt det väsentliga av den syndikalistiska rörelsens idéinnehåll redan var framfört av ungsocialismen. Det var den ungsocialistiska propagandan, som genom sin mångåriga verksamhet skapade den andliga förutsättningen bland de svenska arbetarna för S. A. C:s bildande och utbredning, utan vilken förarbete S. A. C. säkerligen blivit åtskilligt mera senfödd.

Detta är endast ett enkelt konstaterande och ingenting annat.

Ungsocialismen, som sålunda är ideologiskt befryndad med syndikalismen, är blott en propagandarörelse, som även driver verksamhet på områden, som för syndikalismen äro neutrala. S. A. C. är en praktisk organisation och en begynnande nyskapelse av det framtida samhället. Ungsocialismen har alltid betraktat syndikalismen som den praktiska och ekonomiska rörelsen för förverkligandet av de strävanden, som äro karaktäristiska för den revolutionära arbetarerörelsen och varigenom således även de idéer, som äro gemensamma för ungsocialismen och syndikalismen, skola taga gestalt i det levande livet, träda ut från teoriens mera luftiga värld till handlingens mera konkreta.

Av detta andliga släktskapsförhållande följer naturligtvis, att den ungsocialistiska rörelsen med det allra största intresse följer den syndikalistiska kamprörelsens materiella och andliga utveckling och fullkomning, och att ungsocialismen fortfarande som i förgångna tider även fortsätter att vara en agitator för de syndikalistiska idéer som även äro ungsocialismens ideologiska innehåll. Den bedriver denna verksamhet under ett fortsatt bevarande av sin egen oavhängighet och självständighet, på samma sätt som den hävdar nödvändigheten av den syndikalistiska rörelsens fullkomliga suveränitet.

Efterhand som ungsocialismen återvinner mark bland ungdomen kan vår rörelse fylla en nödvändig uppgift – så länge syndikalismen icke själv har någon ungdomsrörelse – att skola och fostra ungdomen till förkämpar för syndikalismen.

När S. A. C. passerat ännu en femtonårsperiod, hoppas vi, att den, som under de första åren växt från det materiella intet till 40,000 medlemmar, skall ytterligare ha mångdubblat sitt medlemsantal och därtill vunnit det andliga ledarskap över landets fackliga organisationer som – enligt vår mening – med historisk rätt tillkommer densamma.

CJ Björklund: Anarkisten John Henry Mackay

CJ Björklund:
Anarkisten John Henry Mackay.
En kulturens och frihetens förkämpe.
Brand 25 1933

En av anarkismens fängslande gestalter har gått ur tiden. John Henry Mackay dog i Berlin den 16 maj, han var skotte till börden, född i Greenock den 6 februari 1864. Vid sin död var han således 69 år. Hitlerväldets seger har säkerligen bidragit till att påskynda hans död, som möjligen var frivillig.

Mackay, som tidigare torde ha varit oberoende i ekonomiskt avseende, har under senaste tiden haft att dragas med ekonomiska bekymmer. Hans stora och i allra högsta grad värdefulla samlingar, som i all synnerhet har intresse för den internationella arbetarrörelsen, vet man nu inte hur det går med. Komma dessa skatter att rövas av fascisterna? Få nazisterna tag i dem, så komma de säkerligen att förstöra samlingarna, till stor och säkerligen delvis obotlig skada för kulturen.

John Henry Mackay kom i unga år till Tyskland, där han uppfostrades. Vid universitetet i Berlin, Kiel och Leipzig studerade han under flera terminer filosofi, konst och litteraturhistoria. 1885 utgav han en diktsamling om Skottland, sitt hemland, som han kallade: ”Höglandets barn”, därefter utgav han ett sorgespel, första bandet av ”Dikter”, en novellsamling ”Skuggor” samt den sociala dikten: ”Arma parato fero”. Socialistlagen, som då införts, förbjöd denna dikt. 1887 reste Mackay till London.

Sommaren 1887 avslutade han sina Berlinnoveller ”Modernt stoff”, kärleksdikten ”Helena”, samt första samlingen av hans dikter under titeln: ”Framgång”. Från engelskan översatte han ”På andra sidan vattnet”. År 1887 lärde han närmare känna den sociala rörelsen och på vintern detta år skrev han sina berömda dikter ”Storm”, som citerades och lästes överallt där tyska språket talas.

I Rom år 1900 fullbordade han sin roman ”Anarkisterna”, som utkommit på engelska, franska, holländska, tjeckiska och svenska språket. Det är det enda arbete av hans hand, som finnes översatt till vårt språk. Förutom hans berömda diktsamling ”Storm” har en diktsamling, som heter ”Det starka året” samt noveller: ”Äktenskapets människor”, ”Den sista plikten”, ”Albert Schnells undergång”, ”Simmaren”, historien om en lidelse (tillhör hans senare arbeten), samt naturligtvis hans arbeten om Stirner: ”Max Stirner, hans liv och verk”, ”Små skrifter och polemik”, med flera.

Mackay har således utvecklat en omfattande litterär produktion, och som kännare av Max Stirner torde Mackay vara oöverträffad.

Han var en lidelsefull anarkist, som i staten såg frihetens största, ja enda fiende, ty staten är det organiserade våldet. Liksom våldet är dess innersta väsen så är rovet dess privilegium, frånrövandet av den ena till förmån för den andre dess medel att existera. Se i dag på den tyska staten!

För den som i ungdomen haft tillfälle att växa upp med Mackays tyska skrifter som andlig näring, känns det dubbelt smärtsamt att säga farväl av frihetsförkunnaren John Henry Mackay. Men hans verk lever. Och även om de nazistiska tyrannerna bränna hans verk, döda hans tankar kunna de icke. De leva och skola segra!
C. J. B.

Ateism.
Av John Henry Mackay.

Det är ju möjligt, då mitt öga brister
och jag sänks ned i dödens mörka natt,
att mitt förstånd av plågorna jag mister
och läppen stammar fram en bön så matt.

Det är ju möjligt med en lögn jag skrider
ifrån ett vara där jag sanning lärt, –
men då helt visst jag svåra smärtor lider
och mitt förstånd är föga tilltro värt.

Men är min själ ej utav plågor bunden
och mitt förnuft som uti hälsans dag,
då skall jag viska i den sista stunden,
då flämta skall mitt hjärtas sista slag:

Jag går från livet utan all förbidan
att i ett annat saligheten få,
jag tror ej på ett liv ”på andra sidan”,
ej heller på en gud i himlen blå.

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin.
Tyska socialdemokratin i kamp!
(Brev från Berlin)
Didrik Stigman (A. Jensen)
Brand 4, 1908

Det är fredagen den 10 jan. 08. Utanför det preussiska lantdagshuset i Berlin har samlat sig väldiga folkmassor, som man uppskattar till minst 10,000, män och kvinnor.

Därinne sitter det preussiska junkerdömets representanter, den preussiska feodalismens utkorade, väl skyddade genom ett skändligt treklassvalsystem och för tillfället också av tjocka murar, en rymlig samvetslöshet och starka polispatruller.

Vadan allt detta?

Jo, den Bülowska regeringskamarillan skall i dag därinnifrån säga folket om det kan få sin rösträtt utvidgad, om tredjeklass-orätten kan borttagas.

Och folket står tåligt i väntan och bidan. För omväxlingens skull höjer man ett leve för rösträtten eller sjunger en rösträttssång. Och så pratar man om rösträtten denna modärna S:t Petri-nyckel till paradiset.

Och därinne talar junkerväldets representant. Vad? Jo, han slungar det tåligt bidande folket ett knytnävslag i ansiktet, som säger ungefär så mycket som så: ”Vi ge inte tiggare någonting om fredagarna. Gå hem och lägg er!”

Och så – -? Ja, så knuffar polisen massan åstad. Brutalt, rått; knektmannen behärskar gatan. Brutalt rått junkermanér därinne.
Så skallar det ur tusentals strupar:

Den fria rösträtt, åt alla lika
Skall ge oss seger. Nå välan!
Ej vill vi hat emot de rika,
Nej! lika rösträtt till varje man.

Polisen blir näsvis! Det är ju också rent av en revolution. Än brutalare gå de löst med knuffar och knektkommando. De ridande kosackerna sporra hästarna in i mängden. En häst som tyckes hysa mänskligare känslor än djuret i sadeln, vägrar bestämt att trampa in bland massan. Sporrarna pressas i köttet. Pladask! där ligger polisen i gatan, avkastad. Dålig disiplin på den hästen. Tydligen icke lämpad för ”ordnings”-tjänst.

Nå, massan knuffas och sparkas och kommenderas, och hjältemodigt draga de åstad med polisen i ryggen. Och så sjunga de:

Ej skräck för fienden
Ej skräck för faran all
Vi följa käckt den bana’
Oss visats av Lasalle.

Då orkade jag icke längre behålla allvaret, ty situationen blev värkligen komisk i sammanhang med dessa strofer.
*
Det är söndagen den 12 jan. 08. Massor av offentliga protestmöten avhållas runt om i Berlin. Det är på ett av dessa. Den väldiga hallen är fylld till sista plats långt innan tiden. Jag väntar mig en revolutionär stämning, revolutionära tal och revolutionära beslut. Jag väntar att få se en ansats till handling. Att det någon gång skulle bli annat än stora, stora ord.

Talaren börjar. Och snart slutar han också. En timme har han talat och ingenting har han sagt.

Jo, det är sannt. Ungefär detta: Vi ha fått ett slag i ansiktet. Vi ska vara laglydiga. Vi ska vänta. Vi ska inte tillgripa revolutionära medel. Vi ska politiskt organisera de lägsta massorna, som ligga djupt, djupt nere. Så ska vi fortsätta kampen.

Detta var allt!

Fortsätta att ”kämpa”. Är det icke det mäst barbariska sätt att behandla språket. Är detta kamp? Fraser, ord, feghet, undfallenhet, lagslaveri, ammandet av slöhet!

Vi äro dock icke i gamla testamentet. Icke fälla vi längre murar med att blåsa i basuner. Icke fälla vi kapitalismen med munväder.

Så troppar massan, denna väldisiplinerade, smått böjliga massa ut att börja ”kämpa”.
*
Men härute, på gatan ha arbetarna själva tagit saken om hand. Alla de tusental som icke fått plats i möteslokalerna ha samlat sig till demonstrationer i alla delar av Berlin samtidigt, liksom efter överenskommelse. I skaror på tre till sex à åtta tusen tåga de på olika vägar in åt det centrala Berlin.

Detta var mer än poliskanaljeriet kunde åse med lugn. På dussintals ställen drog polisen blankt och kastade sig in på demonstranterna för att skingra dem, men särskilt kom det till fem allvarsamma sammanstötningar mällan de pickelhuvade barbarerna och demonstranterna.

Särskilt hjältemodigt uppträdde ”ordningens” handhavare vid Tischerbrücke där den med blanka vapen föll demonstranterna i ryggen. Många blevo sårade genom hugg i ryggen och över nacken med skarpa klingor. Ängslan och förskräckelse drev folket ända upp till fjärde våningen i de kringliggande husen, där de anropade de inneboende om skydd. Ett skott avfyrades från ett av husen, dock utan att träffa.

Vid Alsenbrücke gjorde den ridande polisen schock mot en demonstrationsskara på 6,000 pärsoner. Likaledes vid Kotbuser-Tor mot en demonstration på 3,000.

Vid trakten kring Rosentahler och Schönhauser Tors möttes en 5,000 mans demonstration på samma sätt av polisschocher och poliser till fots med dragna sablar. Här blev en beriden polis dragen ner från hästen och så illa tilltygad att han genast måste föras till ett sjukhus.

På Unter den Linden kom det vid halv femtiden till en femte allvarlig sammandrabbning. En demonstrationskara på 6,000 man kom här, med Wilhelmsstrasse och Bülowska palatset som mål, då polispresidenten, som här själv var närvarande befallde attack. Ett 50-tal beridna poliser högg med blanka vapnen in på demonstrationen från båda sidor, understödd av polispatruller till fots. Men lyckades slutligen driva demonstranterna neråt Friedrichsstrasse och ut åt de sydostliga arbetarekvarteren.

Överallt vid dessa sammanstötningar, och vid många andra tillfällen, gjorde det uniformerade poliskanaljeriet bruk av skarpa vapen. Efter kravallerna betäcktes gatorna av hattar, käppar, paraplyer, galoscher. T. o. m. av fruntimmershattar, som på ett mycket präktigt sätt karaktäriserade den ”ordning” som poliskanaljeriet alltid med förkärlek upprätthåller.

De sårade anslås i runt tal till hundra, därav tre poliser och 28 allvarligt tilltygade.

Myndigheterna hade tydligen förberett sig på allvarsamma saker, ty dragonregementet i Blücherstrasse var konsignerat i kasernen hela dagen och hade blivit försatt med skarpa skott. Först 40, sedan en tillsatts av 20 extra pr man. Och för att de icke skulle ha allt för tråkigt tillåtos de att av hjärtans lust inmundiga så mycket bier de behagade, vilket åstadkom en synnerligen animerad stämning, ja, en så hög stämning att en del av det patriotiska manskapet med otålighet väntade order på utryckning.

Reflexioner tränga sig på oss men utrymmet tillåter inga.
*
Ett par smådrag till slut som visar att folkets egen ordning står skyhögt över polis-”ordningen”.

På en trång gata, där den elektriska spårvagnen gick igenom, kom en demonstration och hotade trafiken med stoppning. ”Rechts abtreten!” skrek man från flera håll och den väldiga demonstrationen packade sig samman på högra sidan och trafiken pågick obehindrat. Däremot stoppade polisen själv trafiken på flera gator.

På Grosse Hamburgerstrasse kom en väldig demonstration som fyllde hela gatan från vägg till vägg. Marschen gick under jublande sång, marseljäsen och Johann Mosts ”Arbetsmannen”, som mycket gouteras bland Tysklands arbetare. Plötsligt skär ett gällt utrop genom sången: ”Ein Krankenhaus!” Från den ene till den andre gick ropet och inom ett par minuter var det dödstyst, och under dödstystnad fortsatte marschen, till man var kommen ett gott stycke förbi detta sjukhus. Man hörde knappt trampet från den ringlande, tusenhövdade människoormen, vars steg dämpades av den mjuka, vita snön. Ett högtidligt ögonblick med en högtidlig stämning och ett vackert drag av de föraktade massornas rörande hänsynsfullhet.

Ett par kvarter längre fram arrangerade polisen ”ordning” medelst svordomar, knuffar, sparkar, sabelhugg och beridna attacker!

Didrik Stigman.

INSTITUT FÖR SOCIAL HISTORIA

Av Rudolf Berner
Arbetarekalendern 1941

Vid en av Amsterdams bekanta ”grachten” – kanalgator – ligger ett litet, till det yttre oansenligt hus. Det ser ut precis som vilken som helst av de andra pittoreska byggnaderna i grannskapet. Man skulle kanske inte ens lägga märke till det, om inte några kraftiga bokstäver på husväggen fångade intresset: Internationaal Institut voor Sociale Geschiedenis. Översatt från holländska blir det: Internationella Institutet för social historia.

Om huset till det yttre är oansenligt, så är det inre så mycket mera intresseväckande. Allra först förvånar man sig över att det bakom dessa yttermurar kan finnas så mycket lokaliteter och utrymmen, men den saken är de holländska arkitekternas sak och deras äran. För den som är intresserad av det som rör sig i tiden, fångas intresset snart nog av det som ryms i lokaliteterna. Själv har jag aldrig hyst någon beundran i stor skala för arkiv och samlingar. Jag har nöjt mig med att erkänna deras nödvändighet för den som är intresserad av historisk forskning och som på basis av historien söker forma en bild av nuet och det kommande. Emellertid, här i denna lilla byggnad vid Keizersgracht, huset nummer 264, fick denna min inställning en grundlig knäck. Allra först så blir man överväldigad av det storslagna och omfångsrika material som här samlats. Man känner en underlig lust att få gräva ner sig för några år i dessa salar och bibliotek och riktigt få njuta av dessa skatter. Ty skatter är det. Men det är inte ett antikvariat. Den sociala historien är ju ett med livet och livet saknas inte här i dessa samlingar. Man skulle kunna säga att samlingen är retrospektiv, men inte därför avslutad, för varje dag växer materialet. De sociala striderna, det sociala arbetet, den sociala utvecklingen sätter dagligen sina spår i de olika länderna. Händelserna kommenteras och utläggas, i bokform, i skriftform, i tidningar, bilder och affischer. Och så hamnar ett exemplar av detta i institutets arkiv, bokhyllor eller studiesalar.

Självklart är att det som i dag mest intresserar är institutets historiska materialbestånd. Och det är vid anblicken av detta som man känner hur det börjar klia i fingrarna av lust att bara få dyka ned i detta rika material. Här finns böcker och skrifter så sällsynta och värdefulla för den som är intresserad av social forskning. Naturligtvis dominerar själva arbetarrörelsen och de alster denna avsatt. Men den sociala rörelsens fält är vidsträckt och detsamma gäller om arten av det samlade materialet i institutet.

Vad som framför allt frapperar då man går igenom de social-revolutionära historiska verken är den frihetliga rörelsens framträdande plats. Man måste till sin oförställda glädje konstatera att i arbetarrörelsens barndom, i dess första vaga gryningstimma, voro de frihetliga idéerna de förhärskande. Betänk bara den massa ”utopister” som äro representerade här. Det är inte bara de mera kända och relativt sentida fransmännen med ”utopismen” och anarkismen som specialitet man här finner. Institutets forskare och medarbetare har lyckats att få fatt på hittills okända exemplar och skrifter av sådana författare, vilka knappast den mest durkdrivne arbetarrörelsens historiker hade en aning om. Bland dessa ”förhistoriska” utopister finner man institutets rariteter, verkliga pärlor och oerhört värdefulla för den som vill följa arbetarrörelsens utveckling och de olika ideologiska tendensernas uppkomst. Den ”teoretiska anarkismens födelse” har genom upptäckten av dessa unika böcker flyttats ännu längre tillbaka i tiden. Naturligtvis ha dessa utopier och utopiska verk inte en Proudhons klarhet, en Krapotkins genomarbetning eller en Goodwinsk analys. Men det som är oklart i detaljerna uppväges av den genomgående, genomströmmande frihetslängtan och påvisandet huru de ekonomiska missförhållandena endast ha sin bot i individernas frigörelse ur det ekonomiska slaveriet.

Vidare har institutet en försvarlig samling handskrivna manuskript av oersättligt värde. Bl. a. har man lyckats att rädda största delen av Gustav Landauers korrespondens och efterlämnade skriftutkast. En bragd så god som någon nordpolsfärd, då man vet att materialet måst letas fram i och smugglas ur ett annat land. Men det finns en massa människor som äro begeistrade av institutet och dess uppgift och dessa personer ha satt in mycket och spelat högt spel för att till institutet samla det värdefulla och nyttiga materialet.

Institutet är inte ensidigt inriktat på ett visst politiskt parti eller på en viss facklig uppfattning. Här finns representerad en fullödig samling av material från de mest skiftande tendenser inom arbetarrörelsen och den sociala historien. Alla länder äro representerade. Att verk på tyska och franska språken dominerar, det beror på att det skrivits så mycket på just de språken. Men här finns allt med. Även från Sverge, Norge och Danmark förefinnes en samling, en samling som just nu håller på att fullständigas genom institutets representanter i Skandinavien.

En gång då man önskar skapa sig en bild av de spanska händelserna och deras inflytande på arbetarrörelsen i andra länder, så kan man lämpligast göra det i detta institut. Här finns en fullständig samling – åtminstone till 95 proc. – av allt som skrivits om Spanien och revolutionen – både spanska saker och utländska. Broschyrer och böcker, tidningar, affischer och fotos – ett gigantiskt material. Och därtill kommer allt det som skrivits om de ekon de spanska händelserna gjort i andra länder. Man behöver alltså inte leta förgäves efter Albert Jensens, på Federativs förlag utgivna broschyr ”Rättvisa åt Spanien”, lika litet som man behöver sakna Faludis skrifter i Spanienfrågan. Detta som ett exempel på materialets rikhaltighet. Naturligtvis finner man där även skrifter från svenskt kommunisthåll, från socialisterna, från socialdemokraterna och från andra riktningar – kort sagt, allt som har att göra med Spanien, på alla språk.

Här kan det kanske vara lämpligt att med några ord beröra institutets uppbyggnad och verksamhet. Företaget är en stiftelse, vars mål är att stödja och befrämja kännedom om och forskningen i den internationella socialhistorien i ordets vidsträckta betydelse, som statuternas första sats lyder. För att nå detta mål söker institutet att med alla medel få så fullständiga samlingar som möjligt av böcker, skrifter, fotos och bildverk av historisk betydelse. I statuterna ges också rum för möjligheten att institutet åtager sig härbärgerandet av samlingar och böcker – ett erbjudande som i en del fall har tillfört den studieintresserade besökaren en del verkligt fina och värdefulla verk. Även som lån kan institutet förvärva material. Främst inriktar man sig dock på att samla och förvärva och den delen har skötts med en verklig intensitet. Institutet har knutit förbindelser i olika länder med personer inom arbetarrörelsen och andra folkrörelser och genom dessa kanaler tillföres institutet många värdefulla saker, och främst säkras så tillförseln av det material som utkommer dagligdags runt jordens alla kanter.

Institutets samlingar äro tillgängliga för allmänheten, med den inskränkningen att de verk som lämnats till förvaring hos institutet endast äro tillgängliga för forskare, efter tillåtelse hos ägaren. Institutet stöder också forskningar på det socialhistoriska området. Vidare utger institutet en publikation ”Buletin”. Denna publikation är ett enastående tryckalster. Främst innehåller den digra luntan – utkommer minst 4 gånger om året – en ”bibliography” – en anmälan av alla de verk som institutet fått mottaga av aktuell art. Dessa recensioner äro skrivna på engelska och ger i kortfattad form en bild av det recenserade verkets karaktär, utgivningsort etc. Publikationen utfylles sedan med artiklar om nyförvärvade historiska verk, artiklar om sällsynta saker som institutet besitter och oftast måste man beteckna dessa artiklar som både högvetenskapliga, sensationella och allmänintressanta. Så förekommer bl. a. i en av de första bulletinerna en verkligt intressant artikel om den första ekonomiska kamptidningen, l’Echo de la Fabrique – Fabriksekot. Den var utgiven av arbetarna på en fabrik i Lyon och daterar sig från 1830-talet [*]. Man spårar i de ur tidningen citerade avsnitten början till den så sedermera bekanta franska syndikalismen. Vidare har i artiklar de hittills okända utopisterna och deras verk utförligt behandlats.

Institutet handhaves av en förvaltning bestående av minst 7 högst 11 personer, allt eftersom förvaltningen anser att den behöver för att arbeta perfekt. I denna förvaltning har en representant för Vetenskapsakademien i Holland också plats. Vidare en medlem från Amsterdamuniversitetets filosofiska fakultet.

Institutets direktör är tillika medlem och sekreterare i förvaltningen. Dessutom finnes ett slags arbetsutskott bestående av ordförande, sekreterare och skattmästare.

Utom denna förvaltning har institutet i sin tjänst bibliotekarie och vetenskapliga medarbetare, dessa senare ha att ordna och bearbeta det inkommande materialet och samtidigt till institutets egen och till andra publikationer skrivna artiklar om verken i institutets bestånd samt att på alla sätt deltaga i den vetenskapliga forskningen på socialhistoriens gebit.

Bland dessa vetenskapliga medarbetare märkes också den i Sverge bekante A. Müller-Lehning, föreståndare för Sammlung Max Nettlau i institutet. Självklart är att detta institut drar avsevärda kostnader, men det meddelades mig, vid ett samtal med direktören, universitetsprofesssor Posthumus, att man rönt stor förståelse överallt i världen för institutets arbete och att förlagen och tidningarna gratis tillställer institutet de saker som utkomma. Men de värdefulla historiska samlingarna har man måst köpa. Bakom det hela står bl. a. också Amsterdams Universitet, om inte officiellt, så dock indirekt. Sista punkten i statuterna lyder också: Skulle institutets verksamhet nedläggas tillfaller dess material Amsterdams universitet.

Att institutet skulle nedläggas behöver man inte befara, det finns starka krafter i verksamhet för institutets ekonomiska stödjande och intresserade medarbetare behöver det inte sakna. Det enda som hotar är att de politiska vindarna kan bli av den art att institutet sopas bort. Men de trägna tjänarna i den sociala forskningens vingård arbeta oförtrutet vidare – deras uppgift är både värdefull och nyttig – just i kampen mot de svarta, bruna eller regnbågsfärgade diktaturmolnen. Det är ett arkiv där man kan läsa och följa mänsklighetens eviga, segslitna kamp för frihet och rättvisa.
– – –
Sedan den tyska ockupationen av Holland 1940 saknas varje underrättelse om institutet. Man får hoppas att dess värdefulla samlingar kunna räddas undan förstörelsen.

Ett demonstrationsminne från Skåne.

Av C. V. C. [Carl V. Cederholm]
Brands Månadshäfte nr 6 (juni) 1913

En av de mäst entusiastiska perioder i den skånska ungsocialismens historia, är säkert 1906-1907. När man låter tankarna glida tillbaka till denna tid, tycker man sig vara mitt uppe i den och dock ha flera år gått. Det var då det oegennyttiga arbetet, den glödande hänförelsen och den aldrig sviktande lusten att göra något som drev fram arbetet. Motståndet från högfärdsgalna polismästare och bonddryga länsmän eggade även till att skärpa tanken för hänsynslösare kamp mot våldssamhället.

Det är just från denna tid som jag vill berätta en händelse som då väckte stort uppseende i vida kretsar.

Det var den 29 september 1906. Beväringskontingenten skulle hemforslas från sina påtvungna mordövningar. Socialistiska klubbarna i Hälsingborg ville som vanligt möta dem vid stationen med fanor och musik. De fanor, som vi då brukade bära såsom lösenord mot det legaliserade slakteriet, buro inskriptioner: Du skall icke dräpa! Bort med militarismen! o. s. v. Dessa voro förbjudna av stadens kolossalt viktiga polismästare. Men det oaktat togos de ut och skulle bäras i täten för demonstrationen. Man samlade sig ganska allmänt och vid tågets ankomst var en stor människoskara tillmötes.

Polismästaren förde själv befälet över ett tjugotal av sina lydiga redskap.

Tåget rusar in på stationen och snart strömma en mängd ynglingar ut. De mottagas med kraftiga hurrarop från mängden. ”Ned med militarismen! Leve freden!” ljuda klingande från flera håll och besvaras med ihållande hurrarop från tusentals strupar. Musiken spelar upp Internationalens livfulla toner. De vita och röda dukarna vecklas ut och svaja för vinden. Tåget sätter sig i rörelse, för att marschera mot Folkets park. Men, o ve! Som blodtörstiga tigrar störta ett tiotal poliser mot tåget, mot fanbärarna.

Flera personer kastas till marken av polisdrängarna, som nu tränga sig fram till fanbärarna, rycka till sig de vita dukarna med fredsropen. Läsarpolisöverdrullen tål ej se dem.

Det nyss så stolta demonstrationståget liknar ett virrvarr. Folket rusar om varandra. Svär och förbannar våldsmännens hänsynslösa beteende. Våldsmännen slita och dra i fanorna för att få dem, men det går ej så lätt. Den drar sina långa köttknivar och hugger runt omkring sig. Flera träffas ganska allvarligt. Folkmassan mister tålamodet och hotfulla ord och gälla visslingar skära genom luften. Några småstenar och tombuteljer få tjänstgöra som projektiler mot polisen. Folket intager en alltmer hotfull hållning och snart ser den ”mäktige” polismästaren sig nödsakad att draga sig tillbaka med den ena av de vita dukarna som byte. Polisens drummelaktiga uppträdande kunde säkerligen ha kostat flera människoliv, om ej folket varit så pass lugna. Men tack vare klubbisternas raska ingripande lyckades ej polisens provokation i detta fall.

Man ordnade sig snart åter i led och med musiken i spetsen tågades ner mot rådhuset, i stället för såsom ämnat var till parken. Ja, man var nog djärv att marschera över den terassliknande rådhustrappan och mitt på densamma gjordes halt och ett leve för friheten utbringades. Så fortsattes färden till Nytorget där denna spontana, men kanske mäst storslagna demonstration upplöstes.

På kvällen hölls föredrag i parken mot polisens hänsynslösa framfart.

Därmed var saken emällertid ej utagerad. Polisens smutsiga labbar var inte belåtna med en fana, de lurade även på dem som burit den.
Andra dagens morgon var polisen tidigt i arbete. Den ena klubbisten efter den andra, hämtades till rådhuset. Förhör hölls hela dagen med ett femtontal av klubbens medlemmar. Här skall statueras exempel! Och så häktades 7 à 8 av våra kamrater. Ledarna för demonstrationen blev av polisen utsedda och de som fingo äran blev: Filip Ström, Oscar Malmborg och Nils Hansson. Dessutom häktades Elis Höglund, S. Lundberg, A. Svensson och E. Svensson.

Nu blev det en lång rättegångsprocedur med polis och käringvittnen i flera omgångar. Man lyckades till slut få ihop en tillräckligt grovnaglad historia för att få dem dömda till uppror. Tänk, en liten demonstration med fredsfanor genom staden utan de höga myndigheternas tillstånd, dömmes som uppror.

Den stora domedagen kom. Mycket folk hade samlats för att höra vad slutet skulle bli. De anklagade uppfördes från sina osunda cellhålor. Den gamle darrige borgmästarn uppläste med skälvande stämma domen. Ström och Malmborg ansågos som ledare av upproret och dömdes den förra till tre och den andre, Malmborg, som ännu ej fyllt 18 år, till 1 år och 1 mån., Nils Hansson som ledare och deltagare till 2 år och sex mån. straffarbete, Lundberg och Höglund fingo vardera 2 år på sin lott, A. Svensson 2 år och 1 mån., O. Svenssson frikändes. De två senare var ej medlemmar av klubben.

Den skånska reaktionen firade nu en liten orgie. Den hade lyckats att klämma till en del av dem som de länge sökt komma åt. Men vad gjorde det? Trodde man sig kväva en idé som framsprungit ur ett varmt kännande proletärhjärta, misstog man sig grundligt. Ty just nu fingo de skånska revolutionärerna vind i seglen. Visserligen frånrycktes rörelsen några av dess bästa medlemmar, men många andra funnos kvar. Det blev fart i agitationen, hänsynslösare än den förut varit, ingen sparade sig. Alla ville göra vad de kunde för att visa att agitationen för fredens stora sak ej skrinlägges av hämdgiriga lagväktare.

Visserligen var den högre ”rättvisan” ej så dum som rådhusrätten, utan korrigerade domarna rätt betydligt, men faktum stod dock kvar: Man hade berövat unga entusiastiska kamrater friheten för att de kraftigt vänt sig mot krigseländet. Det heligt kristna fäet och överpolisbusen hade fått sitt hämdbegär mättat. Han hade länge utmanat, men aldrig lyckats få någon fast. Nu triumferade han. Hans svarta själ svalkade sig i hämdens örtagård, och förtjust föll han på sina tjocka knän och tackade söta Jesus för sin stolta gärning.

”Skaune ärr ett härrligt lan” säger skåningen. Men härligare minne än just dessa kraftiga insatser i den antimilitaristiska agitationen, har jag ej. Den gång ungsocialismens historia skall skrivas, kommer säkerligen Skåne att lysa som en vägledande stjärna på vägen till krigsgalenskaperns bekämpande.