Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin.
Tyska socialdemokratin i kamp!
(Brev från Berlin)
Didrik Stigman (A. Jensen)
Brand 4, 1908

Det är fredagen den 10 jan. 08. Utanför det preussiska lantdagshuset i Berlin har samlat sig väldiga folkmassor, som man uppskattar till minst 10,000, män och kvinnor.

Därinne sitter det preussiska junkerdömets representanter, den preussiska feodalismens utkorade, väl skyddade genom ett skändligt treklassvalsystem och för tillfället också av tjocka murar, en rymlig samvetslöshet och starka polispatruller.

Vadan allt detta?

Jo, den Bülowska regeringskamarillan skall i dag därinnifrån säga folket om det kan få sin rösträtt utvidgad, om tredjeklass-orätten kan borttagas.

Och folket står tåligt i väntan och bidan. För omväxlingens skull höjer man ett leve för rösträtten eller sjunger en rösträttssång. Och så pratar man om rösträtten denna modärna S:t Petri-nyckel till paradiset.

Och därinne talar junkerväldets representant. Vad? Jo, han slungar det tåligt bidande folket ett knytnävslag i ansiktet, som säger ungefär så mycket som så: ”Vi ge inte tiggare någonting om fredagarna. Gå hem och lägg er!”

Och så – -? Ja, så knuffar polisen massan åstad. Brutalt, rått; knektmannen behärskar gatan. Brutalt rått junkermanér därinne.
Så skallar det ur tusentals strupar:

Den fria rösträtt, åt alla lika
Skall ge oss seger. Nå välan!
Ej vill vi hat emot de rika,
Nej! lika rösträtt till varje man.

Polisen blir näsvis! Det är ju också rent av en revolution. Än brutalare gå de löst med knuffar och knektkommando. De ridande kosackerna sporra hästarna in i mängden. En häst som tyckes hysa mänskligare känslor än djuret i sadeln, vägrar bestämt att trampa in bland massan. Sporrarna pressas i köttet. Pladask! där ligger polisen i gatan, avkastad. Dålig disiplin på den hästen. Tydligen icke lämpad för ”ordnings”-tjänst.

Nå, massan knuffas och sparkas och kommenderas, och hjältemodigt draga de åstad med polisen i ryggen. Och så sjunga de:

Ej skräck för fienden
Ej skräck för faran all
Vi följa käckt den bana’
Oss visats av Lasalle.

Då orkade jag icke längre behålla allvaret, ty situationen blev värkligen komisk i sammanhang med dessa strofer.
*
Det är söndagen den 12 jan. 08. Massor av offentliga protestmöten avhållas runt om i Berlin. Det är på ett av dessa. Den väldiga hallen är fylld till sista plats långt innan tiden. Jag väntar mig en revolutionär stämning, revolutionära tal och revolutionära beslut. Jag väntar att få se en ansats till handling. Att det någon gång skulle bli annat än stora, stora ord.

Talaren börjar. Och snart slutar han också. En timme har han talat och ingenting har han sagt.

Jo, det är sannt. Ungefär detta: Vi ha fått ett slag i ansiktet. Vi ska vara laglydiga. Vi ska vänta. Vi ska inte tillgripa revolutionära medel. Vi ska politiskt organisera de lägsta massorna, som ligga djupt, djupt nere. Så ska vi fortsätta kampen.

Detta var allt!

Fortsätta att ”kämpa”. Är det icke det mäst barbariska sätt att behandla språket. Är detta kamp? Fraser, ord, feghet, undfallenhet, lagslaveri, ammandet av slöhet!

Vi äro dock icke i gamla testamentet. Icke fälla vi längre murar med att blåsa i basuner. Icke fälla vi kapitalismen med munväder.

Så troppar massan, denna väldisiplinerade, smått böjliga massa ut att börja ”kämpa”.
*
Men härute, på gatan ha arbetarna själva tagit saken om hand. Alla de tusental som icke fått plats i möteslokalerna ha samlat sig till demonstrationer i alla delar av Berlin samtidigt, liksom efter överenskommelse. I skaror på tre till sex à åtta tusen tåga de på olika vägar in åt det centrala Berlin.

Detta var mer än poliskanaljeriet kunde åse med lugn. På dussintals ställen drog polisen blankt och kastade sig in på demonstranterna för att skingra dem, men särskilt kom det till fem allvarsamma sammanstötningar mällan de pickelhuvade barbarerna och demonstranterna.

Särskilt hjältemodigt uppträdde ”ordningens” handhavare vid Tischerbrücke där den med blanka vapen föll demonstranterna i ryggen. Många blevo sårade genom hugg i ryggen och över nacken med skarpa klingor. Ängslan och förskräckelse drev folket ända upp till fjärde våningen i de kringliggande husen, där de anropade de inneboende om skydd. Ett skott avfyrades från ett av husen, dock utan att träffa.

Vid Alsenbrücke gjorde den ridande polisen schock mot en demonstrationsskara på 6,000 pärsoner. Likaledes vid Kotbuser-Tor mot en demonstration på 3,000.

Vid trakten kring Rosentahler och Schönhauser Tors möttes en 5,000 mans demonstration på samma sätt av polisschocher och poliser till fots med dragna sablar. Här blev en beriden polis dragen ner från hästen och så illa tilltygad att han genast måste föras till ett sjukhus.

På Unter den Linden kom det vid halv femtiden till en femte allvarlig sammandrabbning. En demonstrationskara på 6,000 man kom här, med Wilhelmsstrasse och Bülowska palatset som mål, då polispresidenten, som här själv var närvarande befallde attack. Ett 50-tal beridna poliser högg med blanka vapnen in på demonstrationen från båda sidor, understödd av polispatruller till fots. Men lyckades slutligen driva demonstranterna neråt Friedrichsstrasse och ut åt de sydostliga arbetarekvarteren.

Överallt vid dessa sammanstötningar, och vid många andra tillfällen, gjorde det uniformerade poliskanaljeriet bruk av skarpa vapen. Efter kravallerna betäcktes gatorna av hattar, käppar, paraplyer, galoscher. T. o. m. av fruntimmershattar, som på ett mycket präktigt sätt karaktäriserade den ”ordning” som poliskanaljeriet alltid med förkärlek upprätthåller.

De sårade anslås i runt tal till hundra, därav tre poliser och 28 allvarligt tilltygade.

Myndigheterna hade tydligen förberett sig på allvarsamma saker, ty dragonregementet i Blücherstrasse var konsignerat i kasernen hela dagen och hade blivit försatt med skarpa skott. Först 40, sedan en tillsatts av 20 extra pr man. Och för att de icke skulle ha allt för tråkigt tillåtos de att av hjärtans lust inmundiga så mycket bier de behagade, vilket åstadkom en synnerligen animerad stämning, ja, en så hög stämning att en del av det patriotiska manskapet med otålighet väntade order på utryckning.

Reflexioner tränga sig på oss men utrymmet tillåter inga.
*
Ett par smådrag till slut som visar att folkets egen ordning står skyhögt över polis-”ordningen”.

På en trång gata, där den elektriska spårvagnen gick igenom, kom en demonstration och hotade trafiken med stoppning. ”Rechts abtreten!” skrek man från flera håll och den väldiga demonstrationen packade sig samman på högra sidan och trafiken pågick obehindrat. Däremot stoppade polisen själv trafiken på flera gator.

På Grosse Hamburgerstrasse kom en väldig demonstration som fyllde hela gatan från vägg till vägg. Marschen gick under jublande sång, marseljäsen och Johann Mosts ”Arbetsmannen”, som mycket gouteras bland Tysklands arbetare. Plötsligt skär ett gällt utrop genom sången: ”Ein Krankenhaus!” Från den ene till den andre gick ropet och inom ett par minuter var det dödstyst, och under dödstystnad fortsatte marschen, till man var kommen ett gott stycke förbi detta sjukhus. Man hörde knappt trampet från den ringlande, tusenhövdade människoormen, vars steg dämpades av den mjuka, vita snön. Ett högtidligt ögonblick med en högtidlig stämning och ett vackert drag av de föraktade massornas rörande hänsynsfullhet.

Ett par kvarter längre fram arrangerade polisen ”ordning” medelst svordomar, knuffar, sparkar, sabelhugg och beridna attacker!

Didrik Stigman.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: