Den arbetslösa.

Karl Elving
Brand nr 4 1908 (lördag 25 jan.)

Det är vinter och han är arbetslös igen. Han minnes så väl den förra vintern, då han i fyra månader fick svälta och frysa, ty de som hade pängar, spekulerade då mindre än vanligt i människokött och blod. Nu då han går där på vägen, frusen och utsvulten, är det så många minnen som står så livligt för honom; han ser den grå stugan i skogskanten, där han är född, och där han levat den lyckligaste delen av sitt liv, sin barndom; han ser sin far på kvällen komma hem utsläpad efter en 15, 16 timmars hård arbetsdag, han känner ännu smekningarna och de veka, vänliga orden från sin mor, kanske den mäst naturliga och ärliga kärleken han fått i sitt liv, något som så många som ej haft föräldrar aldrig fått ta del av. Så mycket lyckligare han varit än dessa! Många år har gått sedan dess, hans föräldrar äro gamla och fattiga, han älskar dem innerligt och hängivet, det plågar honom att ej kunna göra något för dem.

Hungern gör sig påmint, det skriker i magen, hans sköna minnen fly, han blir ej mätt av dem, tankarna i hans huvud snurra runt. Hans minns nu förra vintern, då han saknade pängar, måste gå utan tak över huvudet en del nätter, ty pängar ha större värde än människoliv, och alla människor äro starkt utpräglade egoister, något som är naturligt, fast onaturligt och fegt att ej våga erkänna det. Ovädersnatten då han gick ute, i köld och snöyra; han måste för att ej förfrysa springa på den isbelagda ån, så klättra i snödrivorna flera meter högt på bankarna för att komma opp igen, var till sist uttröttad, med kyla och en tom mage som sällskap, sjönk ned i en snödriva bakom en kiosk som skyddade för stormen, väntande på en ny dag för att komma in på något ställe att värma sig, beredd att ånyo möta en liknande natt! Skall denna vinter bli lika! ”Nej, nej, jag har fattat mitt beslut”, mumlade han; ”denna gång skall nog hungern fördriva feghet och fördom: respekt för eganderätten.”

Han hade ju sett stora butiker och magasin fulla med mat och kläder, som han varit behjälplig att producera. Det var ju så naturligt och rätt att han tog, då han behövde. ”Samhället kallar det stöld”, sade han för sig själv, ”men det angår mig ej, samhälle, stat, fosterland”, han hånskrattade. ”Har jag ej plikter mot mig själv som är större; men folket? Jag ger fan i folket: denna okända obestämda massa.” han stannar vid vägkanten på en bergsluttning med utsikt över staden. Det började ringa i kyrkklockorna, kungsringning; han log, ett medlidsamt leende. Regering, stat, lagar, mänsklighet, får, idioter, tänker han. Hans mummel har övergått till högt eldigt tal. ”Har ej dessa institutioner frånrövat individen det ädla och goda, och vad har det blivit av mänskligheten? Skurkar, lögnare och stortjuvar, men ve den fattige som följer sin natur, bryter, trotsar och går utom lagligheten. Tro ej nationerna, en samling medvetna och omedvetna skurkar, färdiga att mörda, råna, plundra och bränna för den chimär som kallas fosterland! Och vill man ej erkänna falska apostlars predikan, d. v. s. om man ej är ett helgjutet får, som stämmer in med sitt långdragna bä-ä-ä i den stora hjorden, så är man sjuklig och abnorm. Men det angår mig ej, om massan eller jag är sjuklig. Och då man störtat den i höjden inbillade guden, vill man den ena människan skall se en gud, en auktoritet i den andra. Dårar! Jag är min egen gud, som sådan vill jag strida för mig själv, jag vill kämpa mot allt och alla om min lycka fordrar det, och om jag skall materiellt duka under, och någon då vill frigöra mig, – ett hånskratt skall bli mitt sista svar, kanske blandat med medlidande, då jag tänker på en mänsklighet som lever, men är död. Och du gud däruppe – han såg mot höjden – måtte vara både döv och blind, såvitt du ej för länge sedan begått självmord vid åsynen av sin skapelse, ditt misslyckade värk. Eller är du en bandit i likhet med dina av dig själv skapade beläten härnere?” Han knyter sina händer och ser trotsande omkring sig.

”Samhället”, började han på nytt att tala, ”förbannade samhälle, jag beklagar och hatar lidelsefullt ditt vidriga, usla, giftiga tillstånd, som förpästar varje individ, gör livet odrägligt för en massa, förkväver känslan och mördar själen redan hos barnet, skapar lidande och onaturliga laster av alla slag; det nuvarande samhället är djävulen, den hemska mörksens furste som för varje sekund utspyr dödd, fördärv och lögn överallt.”

Det sista ordet är knappt uttalat förr än hunger och trötthet, som hans hat och lidelse en stund behärskat, får makt över honom, han dignar ner till marken och ligger en stund orörlig. ”Nej, jag måste uppbjuda alla mina krafter, jag måste vilja.” Han reser sig, det är den inre människan som befaller: ”Jag måste rädda livet! Är det också värt att rädda? Är ej livet endast en serie tomma illusioner? Dock, för den, som är feg att se värkligheten i ansiktet, är hoppet och illusionerna bra. Om jag skulle begå självmord? Det gör endast den som är för feg att leva, säger människorna. Jag bryr mig inte om vad människorna säger! Självmord är förnuftigt och berättigat, då man anser sig göra sig själv en tjänst därmed, då är man ej bunden av mod eller feghet. Är mitt liv värt att leva? Jag! Jag skall leva, kämpa och trotsa, trots ett samhälle som vimlar av hycklare och bedragare, jag vill vara mig själv oberoende av allt och alla, och har jag fördel av andligt eller materiellt samarbete med andra så har jag det, annars inte. Då jag ej längre har fördel av min nästa, må han gå, han har då fyllt sin uppgift för mig”.

Han går mot staden igen, långt har han ej dit; men så är det också snart ute med honom. Vägen slingrar sig genom en mörkgrön barrskog, naturen ler mot honom, vinden spelar i träden, en liten ekorre, som bytit om kostym så han är grå i stället för brun, sitter på den knotiga grenen av en säkert sekelgammal fura och smackar. Nu komma barndomsminnena över mannen igen, huru han sprang och jagade dessa små fredliga djur; nu är han rädd för att skrämma dem, han ser i dem mera ärliga vänner än i människor. Livet har lärt honom det. Känslor slita hans inre, hatet det glödande mot allt det lumpna, som ett orättfärdigt samhälle för med sig, känslan för de lidande och förtryckta, för sig själv. Skogen, naturen gör honom vemodig. Hungern börjar rasa på nytt och skrika i hans mage. Då han får syn på staden, börjar han åter förbanna samhället, där allt finns i överflöd och ändå skall han och så många, många svälta!

”Men”, ropade han i vrede, ”jag skall ta ifrån någon, som stulit mycket kött och blod. Må idioterna kalla det stöld, vad angår det mig! Jag vill följa det högsta av alla bud: plikten emot mig själv”.

K. Elving.

Störta samhället!

Albert Jensen
Brand nr 3 1908 (Lördagen 18 januari)

Den kapitalistiska finans- och industrikrisen har kommit och så gott som över hela världen skapat en gigantisk arbetslöshet. Nöd och elände följer krisen på samma sätt som död och förintelse följer kriget. Så förskräckligt är detta fasansfulla spöke ”krisen” till sina värkningar på underklassens livsförhållande, att färger saknas att måla eländet och orden bli så små så små vid sidan av värkligheten.

Hur skall arbetarna kunna skydda sig mot detta spöke? Slut er till organisationerna, slut er till fackföreningarna, ropar man. De skola tillvarataga edra inträssen.

Ack, vilket självbedrägeri!

Naturligtvis skola arbetarna ansluta sig till sina fackföreningar, icke därför att de skola få skydd mot krisens värkningar, ty ett sådant skydd förmår icke fackföreningen lämna, men därför att fackföreningarna äro arbetarnas bästa vapen i den sociala klasskampen.

Och hur skulle fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot en kapitalistisk kris, när icke kapitalisterna själva kunna skydda sig mot densamma, utan falla som dess offer.

Skulle människorna kunna skydda sig mot en kris, så skulle de göra sig till produktionens herrar, ty krisens orsak ligger just däri, att människorna under detta kapitalistiska produktionssystem äro produktionens slavar. De ha förlorat kontrollen över produktionen, som driver kapitalistiskt planlöst, och bli därför regerade av produktionen istället för att regera denna.

Hur skall fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot krisen? Krisen skapar arbetslöshet. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Krisen skapar dyr tid. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Fackföreningarna kunna väl förhindra lönerna att sjunka absolut, men icke förhindra deras relativa sänkning. Krisen fördyrar kapitalet, industriens rörelsekapital, genom räntehöjningar. Fördyrat rörelsekapital betyder fördyrad produktion och fördyrade varupriser. Också på flere andra sätt värkar krisen till varuprisens stegring. Arbetaren erhåller icke längre samma mängd varor för sin avlöning. Denna ha visserligen icke sjunkit absolut, men relativt i förhållande till varuprisen och hans livsstandard har prässats ner. Och häremot stå arbetarnas organisationer fullkomligt maktlösa.

Skall man kunna behärska eller förhindra kriserna, så måste man vända upp och ned på förhållandena, man måste göra sig till herre över produktionen. Och detta kan icke ske på annat sätt än att störta kapitalismen och införa socialismen, ty endast i ett socialistiskt samhälle, där det industriella frikonkurrens-systemet är slopat, kan man åter komma i besittning av kontrollen över varuproduktionen.

Därför måste arbetarna sammansluta sig i sina fackföreningar och göra sig förtrogna med att genom ett direkt revolutionärt ingripande av arbetarnas massa, störta kapitalismen, genom att sätta sig i besittning av produktionsmedlen och själva taga hand om produktionen för hela samhällets räkning.

Medlet härtill är:

generalsträjk.

A. J-n.

Till minne av Joe Hill. Lyckad sabotage.

Brand nr 51 1915 (Lördagen den 18 december)

Joe Hill – vem kände inte honom? Han den ärlige kämpen, hos honom som ej något svek fanns.

En episod rinner mig nu i minnet. Det var år 1909. Vi, eller rättare sagt jag arbetade i en rätt stor fabrik för tillverkning av motorer. Vi var en tre hundra man, en sammanrafsad skara, men många svenskar. Flera var gifta och levde på bolagets mark. Någon förening att tillvarataga våra intressen fanns ej.

Det gick någorlunda drägligt så länge den gamla förmannen fanns där, men så gick han all världens väg och en annan kom istället, en tyskfödd djävul. Han var ung och – dum, vilket var ännu värre. ”The Taylor system” skulle börjas att praktiseras med ens, förstås. Han var så sliskig och vänlig att börja med, men då han ej kunde pressa mer arbete av oss, så sänktes avlöningen utan vidare med 20 procent.

Vi hade ju tålt mycket förut av honom, men detta blev för mycket. Vi samlades till sist och protesterade, med resultatet att vi alla kördes ut. Vad var att göra? Allting var ju oordning. Till råga på allt skaffade bolaget en massa strejkbrytare genom Farlay, den store strejkbrytarehövdingen. Då föreslog vi sinsemellan att vi skulle välja ut ett antal av oss att söka arbete i och för sabotage. Vi skulle åtminstone hämnas litet. Men det blev mycket av hämnd istället, tack vare Joe Hill. Han hade fått nys om vår kamp. Han organiserade oss. Han bringade reda i förhållandena, van som han var vid dylika situationer. Sabotagen gillade han. Åtta utsågs, däribland undertecknad. Vi fick anställning vid fabriken igen, fast just ej samma arbete som förut.

Innan vi började, fick vi det välbetänkta rådet av Hill att ej i våra fickor bära något som kunde röja oss, och det var ett gott råd. Min närmaste kamrat var en irländare vid namn Downey. Han körde den stora karusellsvarven, den stannade på eftermiddagen, stod fast som ett berg. Ni skulle ha sett ”tyskens” uppsyn då lagren befanns vara så upprivna av grov smärgel som om de var huggna med mejsel och hammare. Och så brått som det var med alla beställningar!

Nästa nummer. De båda maskiner, som jag höll på att prova, skulle till Japan. Marinen hade sina kontrollanter där på verkstaden så det kunde ej fuskas. Maskinerna fyllde jag i alla ömtåliga ställen med så mycket smärgel jag hann med. Det riktigt gjorde mig ont att se de fina, genomborrade vävaxlarna fördärvade, och sedan allt annat – men säg, käre läsare, hur stora värden tror ni ej nu, i den stora, oberättigade världsstriden går till spillo? Vår strid var berättigad. Följden av mitt verk blev, som ni nog kan förstå, att allt skadat måste göras om, för att hålla de bestämda måtten. Det kostade kovan. Förmännen sprang som yra höns. ”Tysken” skummade av raseri. Kom så härtill, att Farleys folk var odugliga till arbete, så förstår ni nog situationen. Den allmänna villervallan gjorde ju det lättare för oss åtta att fullfölja vår avsikt, att göra så mycket djävulstyg vi kunde hinna med, och så passa oss för spioner, för det fanns där gott om. Men allt gick galant, tack vare Hills förmåga att organisera oss. Jag blev ju häktad dagen därpå, även min kamrat Downey. De andra minns jag ej riktigt hur det gick med, men jag tror de klarade sig.

Jag och Downey blev underkastade förhör först ett på 24 timmar, det klarade vi, sedan ett längre. Den andra förhörsdomaren kallades ”eldaren”. Han hade ögon som en tiger. Vi blev underkastade vad vi i Amerika kallar för the third degree, och den som gått igenom det, vet vad det vill säga. Ej mat, ej sömn på 48 timmar. Bara pock på att man skall bekänna. När den ena plågaren slutar, tar en annan vid. Vid ett tillfälle som detta är väl mutor också med i leken, för att plåga oss och få oss på tukthuset några år. Det lax inte. Vi blev frikända två dar efter, i brist på bevis.

Men Hillström hade ej varit overksam. Han skaffade medel att hjälpa de mest behövande, och då två veckor hade gått, var bolaget villigt att underhandla. Allt avgjordes då rätt bra till arbetarnas fördel. Fast jag och Downey skulle naturligtvis ej få börja. Hillström erbjöd sig att slå ett slag för oss. Jag för min del var mest nöjd med att få lämna platsen; ävenså min kamrat Downey. Den kväll, då underhandlingarna avslutades, då var det säkert många som i sitt hjärta tackade Hill, som kom såsom en räddande ängel och bringade reda och ordning samt förde våra underhandlingar.

Jag träffade honom 2 år senare i en annan stad. Vi talade då om denna episod. ”Ja”, svarade han, ”det var nog ej första gången jag varit med i en sådan situation, och inte blir det väl den sista heller.”

Nu är han mördad. Nu kommer nog ingen sista gång då den oböjlige, rättrådige kämpen i egen person leder kampen mot förstryck, Fienden har mördat honom. Men hans livsgärning lever.

Frid över honom!

Mexico.

En patriotisk skrymtare

Av Didrik Stigman (Albert Jensen)
Brand nr 1 1914, lördagen den 3 januari

”Jag svär vid klangen av de åldriga klockor … att jag är och vill vara Eder vän och bundsförvant – att jag beundrar och högaktar Edert arbete och Edert tysta tålamod – och att jag hyser ett orubbligt förtroende till Edert upphöjda tänkesätt och Eder ärliga och ädla patriotism. – Vore jag likgiltig för Edert öde skulle jag också med likgiltighet kunna bevittna Eder lugna gång mot förintelsen” – – –

Så talar till arbetarna den tibetanske profeten, som vill frälsa dem från den förskräcklige ryssen.

Hycklare och narr!

Om du inte är likgiltig för arbetarnas gång mot förintelsen, varför åser du då i stum tystnad arbetarnas dödsmarsch till kapitalismens gnisslande svältmusik?

Om du vill rädda arbetarna, varför ställer du dig icke i spetsen för deras befrielsekamp? Inte för att de behöva dig, men du skulle åtminstone visa att det fanns lite mening i dina storvulna fraser!

Du är inte likgiltig för deras öde, och likväl ser du med lugn på hur de plundras inpå skinnet av sina arbetsköpare. Du vill dem väl och du ser stumt till statens förtryck när slavarna vilja resa sig! Din tunga talar medkänsla, men din hand och ditt hjärta är med på ”andra sidan barrikaden”, hos arbetarnas svurna fiender.

Är du blind? Ser du inte de hundratusende som våndas och malas i Grottes kvarn, som släpar sina tunga bojor från vaggan till graven för att dina klassbröder skall kunna leva flott. Ser du inte de svältande proletärbarnen och mödrarna med de sinade brösten plundrade av dina klasskamrater. Ser du inte arbetsslaveriet, det tomma och glädjefattiga trälaslitet för andras välmåga? Ser du inte hur de stupa, arbetets soldater, stupa för arbetslöshetens kanoner, för fabrikernas köttätande maskineri, för armodets dödsspyende kulsprutor, för kapitaliststatens mördande tyranni?

Ser du det, eller ser du det icke? Är du en gemen hycklare eller en enfaldig narr?

Om du ser det, varför vänder du dig inte med dina straffpredikningar till dina klassbröder, mammonsträlarna, som plundra och mörda arbetsslavarna genom sitt samhällssystem. Du ser och likväl tiger du! Stackare! Gå ut till dina öknar och trampa dem kors och tvärs med den krönte krigsgalningens blodmärkta stövlar och dölj ditt ansikte i skam, i skam över ditt misslyckade försök att bedraga arbetarna. De låta inte bedraga sig längre.

De förstå att du inte är med dem och då du inte är med dem så är du mot dem, ty de ha aldrig sett dig kämpande i deras leder; och några feta fraser räkna de inte för solidaritet. De vilja ha handling. Endast den väger något.

Du beundrar arbetarnas ”tysta tålamod”. O, tack för de orden! Tack för denna piskande blodsskymf som skall träffa de såvande som rapp och jaga skammens rodnad i deras ansikten!

Deras ”tysta tålamod” är det, som gjort dina klassbröders plundring av deras arbetskraft till en lugn och risklös guldgruva, deras tysta tålamod är det som gjort det så lätt för plundrare och tjuvar att röva deras livslycka.

O, tack än en gång för de skymfande ord, som skola hjälpa slavarna att resa sig och göra ett slut på detta föraktliga, tysta och undergivna tålamod, som du så mycket beundrar.

Och din beundran skall komma till sitt slut.

Du säger att du vill frälsa arbetarna från utländskt slavok? Men hur?

Vi ha engelska och tyska och franska kapitalister som stjäla rikedomen ur våra skogar, våra gruvor, våra torvmossar. Vill du hjälpa arbetarna att bekämpa dem?

Och sedan dessa äro jagade ur landet, vill du hjälpa arbetarna att också befria sig från de inhemska plundrarna?

Nej, du vill det inte, ty du lever själv deras liv, är kött av deras kött och blod av deras blod.

Därför – du är likgiltig för arbetarnas plundring.

Och du vill befordra den, ty du vill arbetarnas underkastelse under kapitalistiskt och statligt tyranni.

Tig då storskrävlare och hycklare! När du inte vill arbetarnas befrielse ur det nuvarande slaveriet, så är du deras öppna fiende, icke deras vän.

Och du är så mycket föraktligare fiende, som du kommer till dem under en hycklad vänskapsmask för att bedraga dem, i stället för att bekämpa dem som ärlig fiende!

Oscar Malmborg av Emil Manus

Brands Julnummer 1921

Det var ju inte i går, men det är sannt ändå…

Jag var en 10-12 år, hoppas jag, och bodde i en liten småstad mitt emot en skola, och i den skolan gick det många barn.

En dag berättade ryktet att det hade kommit två pojkar från Malmö, två kusiner, och de voro enormt duktiga att gå på händerna, de kunde gå hela skolplanen runt utan att vila eller falla ned på benen igen. Jag var då mycket intresserad av sådana experiment, mer än nu, och måste in och se på dessa två hjältar. Det var första gången jag träffade Oscar Malmborg, ty han var den ene av dessa två.

Några år försvinna med lek och som en lek. Och så börjar allvaret att strö aska över våra huvuden. Först och tätast över Oscar Malmborgs. Vi hade åter mötts tillfälligt i ungsocialistiska klubben, i Landskrona. Men så reste han, 16-årig, till Hälsingborg som sättare på Nya Folkviljans tryckeri, och här mötte han första gång Justitia. Hon var då liksom nu en gammal blind käring, och jag tror inte Malmborg blev förälskad i henne, trots att han ofta sedan varit bjuden till henne på besök. Men hon blev förälskad i honom, allvarligt, och hon behöll honom i förvar i ett och ett halvt år. Det var efter en av de första antimilitaristiska demonstrationerna i Hälsingborg. Malmborg hade burit ett av standaren, och när polisen ville taga det från honom, gjorde både han och folkmassan motstånd. Och så dömdes han som upprorsledare, men man tog hänsyn till hans ålder, han var ju blott 17 år och dömdes därför ”milt”.

Men han kom ju ut igen, och in i igen. Varför minns jag inte, men jag minns att han år 1908 satt i fängelse igen. En vacker söndagskväll, när dansen var slut i Folkets Park, gick vi en stor skara kamrater från parken ut till fängelset för att uppmuntra honom med sång. Jag minns det så väl därför att jag just då var verliebt i en liten vacker flicka, och just den kvällen hade vi två dansat slutvalsen samman och hon gjorde sällskap med dit ut. Man förstår alltså att jag minnes det mycket väl, och jag minnes också att jag samman med de andra sjöng ”Frihetssången” med glödande själ, och armen om min flickas liv. Det var ungdomsårens ljusa glada tid, ljus mitt i nattens mörker, ljus för fångarna därinne en liten stund medan sången bröt nattens tystnad.
*
Året efter, storsträjksåret, kamperade vi samman i Upsala, Malmborg var ännu en armstark ung man, men nu drog han nytta av armstyrkan när han stod framför kasten. Han var en av de snabbaste sättare jag har sett arbeta, ihärdig och uthållig, en ren sättmaskin. Malmborg var, och är för resten ännu, en hög blond nordisk typ, med lockigt hår – som moden var för de riktiga ungsocialisterna på den tiden.

Det var hans liv att deklamera, och han kunde ta en församling. Under storsträjken rörde sig allt i Upsala omkring oss, icke blott Malmborg och mig naturligtvis, men omkring ungsocialisterna. Alla initiativ kom från den ungsocialistiska gruppen, och lönen blev ju också att när storsträjken avblåstes offrades de flesta ungsocialisterna, Malmborg blev så hedrad att boktryckarna satte ett pris på hans huvud. Den boktryckare som vågade ta honom i arbete, skulle betala 5500 kr. böter.

Nu återstod det blott att erövra världsberömmelsen, och året efter, 1910, träffades vi igen, denna gången för att erövra världen. Det höll på att lyckas. Jag minns jag var i Prag, när jag fick brev från en vän att Malmborg var häktad i Wien. Det föreföll mig lite underligt, ty jag hade just haft brev från honom från Berlin, och han skrev att nu var det på tiden att vi träffades igen, ty nu kunde han inte härda ut längre för den lön han fick. Det var också en annan Malmborg, en student, som häktats i Wien, han hade försett sig med andras pengar utan att vara lovlig stortjuv. Men vi drog stilla och obemärkt vidare, en promenadtur runt mellaneuropa på 8 månader.

Nu frågar måhända någon om alla dessa ansträngningar var nödvändiga för att bli tryckeriföreståndare för ungsocialistiska partiets tryckeri. Jag svarar nej.

Han blev föreståndare för partiets tryckeri emedan man inte hade någon annan som var dum nog till att ta den platsen. Och så var han blott 23 år. Det är i varje fall en av förklaringarna.

Tryckeriet låg i Tunnelgatan den gången. Det var värderat till 12,000 kr. och partiet hade 758 kr. kontant när det köptes. Kort tid efter var tryckeriet uppsagt från de lokaler i vilka det var inhyst – man hade förmodligen glömt att betala hyra – och till allt det andra hade man alltså också den uppgiften att skaffa nya lokaler. Förstår man så att jag har rätt när jag säger att det inte fanns någon annan som var dum nog. Och han fick sitt straff. Om fredagarna, när andra folk gick hem till sin familj med 30 kr., fick han två kronor, om lördagen kunde han få 3 kr., och så om måndagen när pengarna började komma in för Brand kunde han få ända till 5 kr. Naturligtvis är det ingen konst att vara tryckeriföreståndare, bara till att fråga tryckaren hur mycket papper han behöver och vad slags, och så telefonera efter det. Vidare skriva ut avlöningslistor och betala pengar. Det är hela konsten. Så skall man naturligtvis kunna gå genom ”gatorna” utan att välta formar, d. v. s. man skall inte vara för tjock, kan man detta, kan man också vara tryckeriföreståndare. Bara inte för ett sådant företag som ungsocialistiska partiets tryckeri under åren 1912-15. Man vill förstå och tro mig utan många ord när jag säger att jag har sett lockarna rakna på Malmborg vid tanken på växeln som förföll dagen efter, men de kröktes igen när han tänkte på att man dock klarade den som förföll två dagar innan.

Jag kan gott förstå att V. U. skriver: ”Med största energi, omsorg och noggrannhet har Du städse kämpat för rörelsens bästa.” Jag måste tillägga: utan att ta hänsyn till vänskap och andra känslor som vi andra mer eller mindre låta oss ledas av. Jag var vän med Malmborg. Det hände ofta på fredagseftermiddagen att vi först drack kaffe samman, som blott vänner gör, och så återgick vi till vårt arbete. Jag arbetade på ackord då, och Malmborg skulle kontrollera mina räkningar. En halv timma efter kaffesällskapet kommer han in med måttet och korrektur och allt, fanstyget och säger: Du har räknat två rader för mycket här! Två rader! Det var fyra öre den gången. Men sådan är han. Jag spekulerade ofta på att bjuda honom på kaffe om fredagseftermiddagen för att slippa hans näsvisheter, men man kunde blott riskera att han blev värre.

Ådan som han var mot smålänningen. Det var en kassör i partiets tjänst, alltså samtidigt för tryckeriet. Han var ytterst glad för Malmborg, anförtrodde honom allt, och så en dag omtalade han att han ville tjäna pengar. Det fanns så mycket dumt folk i Småland, och kungafamiljen hade just blivit populär genom bondetågshistorien. Nu frågade han Malmborg vad han trodde om den geniala idé han hade fått. Han ville låta gruppera hela kungafamiljen fint och låta trycka det samman med en vers som gick i bönderna, och så sälja det hela och tjäna pengar på det. Malmborg svarade att det var en fin idé, men lite osmaklig, vad han annars tänkte sade han emellertid inte. Och smålänningen började realisera sin idé. Malmborg visste att smålänningen inte själv hade några pengar, det var alltså partiets fattiga medel han jobbade med, och han tänkte väl också på skandalen, fast smålänningen hade gömt sig så väl, att det nästan var omöjligt att skaffa bevis mot honom för dem som var inne i historien. Ty naturligtvis gick Malmborg ögonblickligen till C. K. när han såg att smålänningen gjorde allvar av sin plan. Så belönar han vänskapen.

För Brands tryckare, Kalén, är Malmborg en gud, han brukade nämligen alltid säga, när Malmborg försökte inbilla honom något: ”Nej, du Satan!” Detta meddelar jag blott som ett bevis på att det alltid rått himmelska förhållanden under Malmborgs ledning. De två kom efter hand att passa gott till varandra. Malmborg var icke blott en snabb sättare, men han hade också en intuitiv säker smak för vad som gör sig, och att samarbetet mellan dessa två varit fruktbart, visar de bokomslag och jultidningar som partiet utsänt. De står på höjden av det bästa. Därför har jag alltid avundats Malmborg; allt besväret med ledningen av tryckeriet kunde han gärna ha för sig själv, men hans säkra smak och sinne för de dekorativa, rena och stora linjerna i typografien kunde göra mig grön av avundsjuka.
– – –
Jag träffade för en tid sedan i Köpenhamn en dansk typograf som hade en annan uppfattning av Malmborg än jag tillåter mig att ha och som jag ser att också S. U. P:s V. U. har. Han hade luffat samman med honom i Tyskland och han sade att han var en rå kamrat. ”Han hade ikke Respekt för noget. Det var grusomt att höre ham tale om Madonnebillederne og Jesusbillederne der stod ved Landevejen. Det var en fael, raa Materialis.” Det var också något om ett rågbröd, tror jag det var, men det får de klara sinsemellan om de någonsin träffas mer.

Vi ha alla en önskan: att få det bästa möjliga ut av våra strävanden och det som vi tagit hand om, och ju större allmän betydelse dessa strävanden ha, dess större är förtjänsten att ha fullfört dem. Om någon tidigt har lyckats att fullkomna en uppgift, så är det Oscar Malmborg.

När han nu har packat sina kappsäckar står ett monument efter honom, ett monument, skapat genom idogt dagligt arbete och nätters vaka och sömnlöshet. Ett monument, skapat genom handlingens och arbetets stora befruktande verksamhet.

Emil Manus.