Bland Anarkister

Bland Anarkister
av Rirette Maïtrejean

Översatt från franskan av Walborg Hedberg
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Alb. Bonniers boktryckeri 1914

Inledning.

Det är knappt ett halvt år sedan mitt namn och mitt privata liv tack vare en uppseendeväckande rättegång var i var mans mun. Hur denna smärtsamma prövning slutade är allmänt känt, – domstolen insåg min oskuld och frikände mig.

Jag kunde likväl icke komma ifrån, att jag, på närmare eller avlägsnare håll, varit inblandad i några av de mäns liv, som utgjort den så kallade ”Bonnot’ska” ligan. Jag hade känt dem, jag hade levat i deras krets.

Måste jag därför för alltid släpa på bördan av ett vanrykte, grundat på brott och mord?

Det ansåg jag icke själv. Frikänd genom ett domstolsutslag, ville jag åter bära huvudet högt, och jag såg andra människor oförfärat i ögonen, så som mitt samvete och min självaktning bjödo mig.

Men de andras ögon vände sig osäkert bort ifrån mig.

Då förstod jag, att man väntade, att jag skulle tala.

Därför bryter jag nu tystnaden. Ännu en gång skall mitt namn överlämnas åt den allmänna nyfikenheten. Men nu är det för att göra ett nyttigt verk, jag vill gottgöra det onda som andra gjort.

Måtte dessa mina minnen hejda den farliga sluttningen de förvillade, som dåliga exempel eller obetänksamma planer bestämt att bli den snart krossade lekbollen för ”illegalistiska” illusioner.

Genom att skriva dem, känner jag, att jag avbördar mig en skuld och fullgör en plikt.

Jag höll på att skriva, det finns idéer, som man måste slå ihjäl. Nej! Ty bakom illegalismen finns det icke ens några idéer, endast en quasi-vetenskap och en glupande lystnad. Och åtskilligt som är både löjligt och groteskt…

För övrigt må ni själva döma.

1. Mina första lärare i praktisk anarkism.

Det finns människor, som påstå sig vara anarkister, och som icke alls äro anarkister.

Det är sant, att det finns så många olika sätt att vara det, att det verkligen är mycket svårt att skilja de goda från de dåliga.

Anarkismen är i teorien en av de vackraste saker jag vet.

Vid sexton års ålder var jag anarkist.

Vid sjutton år gifte jag mig med min kamrat Maïtrejean.

Han var också anarkist.

Icke desto mindre läto vi viga oss inför mären; det bragte oss dock ingen lycka.

Om min man har jag bara en sak att säga, han var snäll och beskedlig…

-Det är det sista jag skulle vilja, att man sade om mig, anförtrodde mig några år senare min stackars vän Kilbatchich…

Jag förstår Kilbatchich så väl!

Min man hade sin egen uppfattning av anarkismen. För övrigt hade han icke så många idéer i sitt huvud, men desto envisare höll han fast vid dem.

Han var arbetare, en helt enkel man.

Och anarkismen är så invecklad…

Jag tänker icke försöka klargöra skillnaden mellan individualister och kommunister. Må det vara tillräckligt för läsaren att veta, att de endast ha en gemensam punkt, åtminstone teoretiskt, illegalismen.

Illegalismen har den egenskapen att göra en mängd saker, som de flesta människor finna straffvärda i praktiken, till goda, riktiga och moraliska i teorien.

På så sätt blir bedrägeriet en rättighet, inbrottsstölden en plikt och falskmynteriet ett heligt kall.

En anarkist bör framför allt kunna ”skaffa sig utvägar”.

Man måste ju leva, och som varje anarkist med någon smula självaktning det avlönade arbetet är en styggelse, återstår honom endast ett ganska begränsat antal utvägar att trygga sin existens.

Jag skyndar mig här att draga en nödvändig gränslinje.

Illegalismen tillåter allt utom våld mot personer. Överskrider man denna gräns, är man icke längre illegalist, utan bandit.

Det är det stora undantaget; den typiske anarkisten är icke nödvändigtvis en vildsint sälle, därför att han icke är en god medborgare.

Den förste anarkist jag kände, min man kan jag knappast räkna, bodde i ett hus på avenue Trudaine.

Jag har för honom bevarat en känsla av rörd beundran. Han hade ensam och endast å egna vägnar löst den sociala frågan.

Tidigt på morgonen gick han ner från sin lilla vindskammare högst uppe i det stora huset.

Nöjd med litet och dömd av sin mage till mjölkdiet, skaffade han sig här och var i de olika våningarna sin lilla ranson av mjölk och gifflar.

Det var hans frukost.

En sardinlåda, tillgripen ur skyltstället till en kryddbod, räckte i två dagar för honom.

Han levde en hel månad på en skinka, som han tagit hos den bäste charkuterihandlaren i hela Paris.

Han såg så fin ut och ådagalade en sådan hänsynsfull takt i sättet att ”återtaga sin egendom”, att ingen någonsin misstänkte honom.

Portvakten visade honom all aktning, och värden kunde icke besluta sig att säga upp honom, förrän han var skyldig honom sju kvartal.

Då flyttade han sina penater till det aristokratiska Passy-kvarteret, och jag förlorade honom ur sikte…

Det var min förste lärare i praktisk anarkism. Han var idel mildhet och predikade godhetens lära. Jag hade endast en förebråelse att göra honom, – att han icke tillstod för sina vänner stölden av skinkan, förrän den var uppäten, så att endast benet fanns kvar.

Det oaktat föredrar jag honom vida framför den vetenskaplige anarkisten, ty den herrn!…

Han kunde nätt och jämnt stava och hyste ett suveränt förakt för den franska grammatiken.

Det hindrade honom för övrigt icke från att träget följa med alla möjliga kurser i filosofi, antropologi, medicin, juridik, sociologi etc.

En dag träffade jag honom i Sorbonne. Jag var då nitton år.

Oupphörligt avbröt han professorn och skrek i förargad ton:

-Misstag, betänkligt misstag, anarkisterna säga så… anarkisterna säga så…

Dörrvakten körde ut honom…

Jag följde efter, intresserad och fängslad.

-Kamrat, säg mig ordentligt, vad anarkismen är…

Ett ögonblick efteråt sutto vi på en bänk i Luxembourgträdgården.

Och föreläsningen började. Under tre långa timmar hörde jag talas om ”substansens cirkulation” och ”den universiella förvandlingen”.

Tre gånger försökte jag ge mig av, men med en befallande åtbörd naglade föreläsaren mig fast vid bänken.
Klockan slog sju.

-Jag är så hungrig, sade jag skyggt.

-Vi skall äta middag, svarade han och drog upp ur fickan ett litet bröd, som han skar i små bitar, en böckling och en chokladkaka.

Jag sträckte redan fram handen.

-Ett ögonblick, sade han…

Och så fick jag åhöra en ny föreläsning om näringsvärdet hos bröd, skuret i små bitar, om den exakta kvantitet fosfor och kväve, som innehålles i en böckling, och om de värmande egenskaperna hos kakao och socker.

Fem minuter efteråt hade vi ätit.

-Nu skall vi dricka också, sade min värd, och så förde han mig till en vattenpost.

-Du kan lugnt dricka det, jag har analyserat vattnet, sade han med en åtbörd, som skulle anstått en furste.

Han drev sin artighet ända därhän att följa mig till spårvagnen.

Jag kom icke ifrån honom förrän efter en tredje föreläsning om hästkrafter.

Sedan dess har jag aldrig återsett honom.

Noga övervägt, tyckte jag då bättre om min man. Synd bara att han skulle vara så inskränkt!

Hans vänner voro honom knappast överlägsna.

Jag kommer ihåg en liten parvel, som väl kunde vara en sexton år. Själv kallade han sig ”kryddkrämarnas skräck” och gjorde med en makalös skicklighet sina razzior i de skyltställ, som kantade trottoarerna. Han var särskilt svag för choklad.

Det är för övrigt anmärkningsvärt, att det nästan alltid är kryddbodarnas skyltvaror, som de unga anarkisterna börja med att angripa, när de försöka övergå från teori till praktik. Det är ett utmärkt fält för det individuella återtagandet. Den dag skyltningen avskaffas, kommer illegalismen att undergå en kris.

Följaktligen såg sig den hygglige gossen, ”konservlådornas Attila”, som vi kallade honom, en vacker dag eftersatt av polisen.

-Jag skall knäppa dem allihop, förklarade han energiskt.

Och så köpte han sig, för billigt pris, ett halvt dussin revolvrar, som han stoppade fulla med patroner.

Men en morgon, då han tog sig ett bad i Marne, bemäktigade sig poliskonstaplarna hans kläder, som han lämnad kvar på stranden, och hade sedan ingen svårighet att gripa den badande.

Varje sann illegalist har sin revolver på sig. Det är ett yrkesvapen, om jag vågar uttrycka mig så på tal om folk, som just sätta en ära i att icke ha något yrke.

Varför denna revolver?

Det har jag aldrig riktigt kunnat förstå. De flesta av dem, som bli inburade, ha ingen annan nytta av sin revolver, än att de bli ytterligare dömda för bärande av förbjudet vapen.

Det är nu en gång brukligt bland dem; varje samhällskrets har ju sina sedvänjor.

Mig kostade det ett års preventivt fängelse. Sedan dess har jag avstått från revolvern, som jag för resten aldrig begagnat mig av.

Det finns icke desto minde åtskilliga ungdomar, vilkas ärelystnad inskränker sig till att ”knycka” några matvaror, och som skulle anse sig vanärade, om de icke drogo ut på dessa provianteringståg med fickorna fullpackade med projektiler.

Där ser man traditionens makt!

2. Allt för Idén.

Vid tjugu års ålder var jag fullständigt vunnen för anarkismens läror. Jag hade gjort kolossala framsteg, medan min man alltjämt stod kvar på samma punkt. Vårt samliv blev allt besvärligare. Hur beskedlig man än må vara, så finns det ändå saker, som man icke kan begripa utan en smula högre bildning.

Den anarkistiska moralen, som består i att göra människorna vackrare, större, renare och komma dem att förakta osunda nöjen och råa njutningar, tycktes mig en av de skönaste idéer i världen.

Att leva utanför samhället, frigjord från dumma fördomar, från föråldrade sedvänjor, vilken härlig dröm!

Allt detta predikade jag för min man med en nyomvänds hela nitälskan. Men han avbröt mig helt rått med ett:
-Kommer du ihåg, att vi ha exekutionsbetjänten här i morgon?…

Om anarkisten för revolvern har en ofta platonisk kärlek, så ägnar han till gengäld falskmynteriet en formlig kult.

Det var en tid för icke så länge sedan, då alla, som icke voro falskmyntare, ansågos som riktiga fårskallar.

Falskmynteriet var det universalmedel, som skulle göra slut på alla sociala orättvisor, det trodde också min man med den mest hårdnackade envishet.

Som åtskilliga andra för resten, var han icke fullt på det klara med, vad han skulle göra med sin rikedom, ifall han finge någon.

Nå, det hade ju också varit ett mycket otroligt fall.

Av alla de falskmyntare jag känt, ha visserligen numera en hel del erhållit en tryggad tillvaro, men det är staten som drar försorg om dem.

Några äro i fängelse, de andra på bagnon.

Livet är nu en gång sådant, att man icke endast är tvungen att tänka på exekutionsbetjänterna, utan ibland också på polisen.

Men vid tjugu års ålder har man ingen egen erfarenhet, endast andras att gå efter, och som man vet, är det endast den, man förvärvar på egen bekostnad, som räknas.

Några reflexioner gjorde jag likväl.

Jag lade märke till den djupa motvilja, som mina kamrater ådagalade för allt avlönat arbete, men med den metoden bli också pengarna sällsynta.

Och om också falskmynteriet är ett botemedel, så har ändå klingande och fullviktigt mynt sitt värde.
Den sorten sågo vi mycket sällan till.

Vi hade endast Idén att livnära oss på. Man åt så litet som möjligt och drack vatten.

Det är förvånande så mycket vatten åtskilliga anarkister inmundiga, jämfört med vad de använda till utvärtes bruk.

Att vara vattendrickare och vegetarian äro två kännemärken på den sanne anarkisten. De kunna icke se slaktad kött på sin tallrik, utan bära insristade i hjärtat valspråket: ”Varen goda mot djuren”.

Varken Callemin, Garnier eller Bonnot skulle för något pris i världen ha ätit en biffstek eller druckit ett glas vin.

Jag talar nu om den tid, då de icke voro annat än anarkister.

Och jag kan ännu icke fatta, hur de, som hade så få behov, kunnat sluta med att få en så glupande lystnad.

Under de tre år, jag levde tillsammans med Maïtrejean, hade vi under minst aderton månader dagligen besök av en vän till min man.

Han hette Chilon, men han var inte grek, utan bara anarkist.

Utan att man bjöd honom, slog han sig ner vid vårt bord, tog för sig de bästa bitarna och drack ur tre fjärdedelar av vinet.

-Anarkister emellan generar man sig inte, förklarade han.

Och i sina stunder av öppenhjärtighet tillstod han helt oblygt:

-Jag smörjer lika gärna kråset på bekostnad av ett anarkistfä, som av en kapitalistbracka.

Men så tog arbetet slut för oss och pengarna också.

-Jag vill hoppas, sade jag till min man, att du nu ger den där tallriksslickaren respass.

Maîtrejean lovade det, men gjorde ingenting åt saken.

Som klockan slog sju, inträdde vår gäst, som han brukade.

Jag hade endast dukat för två. Men utan att begära den ringaste förklaring, slog Chilon sig ned och åt sin soppa.

-Det smakte bra, sade han, i det han gick.

Vi voro tvungna att flytta vår väg, utan att lämna vår adress.

Att icke arbeta, det är huvudsaken för en anarkist.

Han kan lura på en sardinlåda i fem sex timmar och tycker sig ha gjort ett gott dagsverke, då den från kryddboddisken hamnat i hans ficka.

Det kan ju vara mycket vackert i teorien, men i praktiken är behaget av en dylik tillvaro ytterst tvivelaktigt.

Det förstås, var och en roar sig på sitt sätt.

Och vi får icke glömma, att vi framför allt leva för Idén.
Vi måste ha tid ledig för att tänka, tala och reflektera, tre ting som icke alltid följas åt.

Hur många har jag icke träffat, som talat utan att alls tänka på vad de sade.

Och vad reflektera beträffar, så är det icke allom givet att kunna det.

Jag tyckte synd om de ensidiga och utnötta arbetarna, som förgäves ansträngde sig därmed, och på det viset trodde sig leva livet.

Jag var mogen att helt och hållet övergå till de intellektuellas läger, jag hade då nätt och jämnt uppnått min myndighetsålder.

Alltså gick jag ifrån Maïtrejean. Allra först kände jag ett lätt samvetsagg däröver.

När allt kom omkring, var det ju en mycket hygglig karl, en duktig arbetare. I tre års tid hade han varje lördag ordentligt haft med sig hem en avlöning, som kom väl till pass.

Mina båda små flickor och jag ledo icke brist på någonting.

Vad hade jag väl att förebrå honom?

Ingenting bestämt. På sin höjd en oförenlighet i anarkistiska åsikter.

Våra hjärnor kunde icke hålla jämna steg. Varje begrepp av litet högre art kom honom att svindla, och jag åter trivdes endast på de allra högsta topparna.

Det är det enda, jag kan förevita den man, som under tre års tid uppfyllde alla mina fordringar.

Då Maïtrejean blivit ensam, slutade han alldeles att arbeta.

Tänkte han ännu på mig? Ville han återerövra mig? Ville han på ett ovederläggligt sätt bevisa mig, att han också var en sann illegalist?

Kanhända!

En vacker dag fick jag höra, att han blivit häktad som falskmyntare.

På sitt förra yrke som sadelmakare hade han förtjänat 10 francs om dagen. I hans nya hantverk åter gick hans förtjänst aldrig upp över 30 francs i veckan.

Det finns ingen, som blir så uppskörtad som en falskmyntare.

Fyra års fängelse blev frukten av hans mödor.

Det är aldrig utan en känsla av djup bedrövelse och medlidsam sympati, som jag tänker på mina barns far.

3. Bland de ”vetenskapliga”.

Så gav jag mig då av för att ”leva livet”. Jag gick direkt till de intellektuella, med dem kan man åtminstone tala. Samtalen intaga en mycket stor plats i den anarkistiska tillvaron.

Först måste jag likväl sätta på mig en etikett. Skulle jag vara individualist eller kommunist?

Jag hade intet val. Bland kommunisterna intar kvinnan en så underordnad plats, att man aldrig talar med henne, icke ens innan man flyttar tillsammans.

Det är då sant, att det är ungefär likadant bland individualisterna.

I alla fall gav jag företrädet åt individualismen.

Jag vill icke säga detsamma om illegalismen. Där tycker fördelarna icke stå i någon proportion till risken.

En föreläsare, så kallas nämligen ledarna i dessa kretsar, som icke erkänna någon slags överhet, åtog sig att fullända min anarkistiska uppfostran.

Aldrig har väl en lärjunge varit mera nitisk och läraktig. Jag kunde inte hjälpa det. Jag hade nu en gång ”gnistan”!

Jag bevistade träget de populära kåserier, som höllos i en ganska pittoresk lokal på rue d’Angoulême.

Längst bort på en mörk gård, från vars stenar uppsteg en frän stank av nöd och elände, öppnade sig i en fallfärdig mur ett slags salustånd, som fick sin enda tillförsel av luft genom en glasruta, vettande åt gården.

Det inre av denna håla fick en plötslig anstrykning av lyx genom de alster av modern konst, som prydde väggarna, medan åter ett låghalt bord, några maskstungna bänkar och en stor rykande lampa återskänkte den dess prägel av kyffe.

Var onsdag samlades där en krets av anarkister, rufsiga herrar med ovårdat yttre och barhuvade damer i kneippsandaler och utan snörliv.

Föreläsarna voro stundom berömda vetenskapsmän och kända författare. Man avhandlade där de mest upphöjda ämnen, sysselsatte sig med livets allvarligaste problem.

Och personer, som av en händelse kommit dit, gingo därifrån förvånade över, att det icke talats ett ord om bomber, och att man icke hängivit sig åt några orgier.

Varje anarkist, som har aktning för sig själv, måste leva vetenskapligt. Föda och klädedräkt, allt måste vara förnuftsenligt och rationellt.

Några gå till överdrift.

O vetenskap, hur många dumheter begår man icke i ditt namn!

En sommarafton sutto vi på rue Muller i Montmartre och väntade på en föreläsare, som skulle tala om hygien.

Den utsatta timmen gick förbi, utan att han syntes till.

Plötsligt blev det en stor folksamling bortåt Sainte-Marietrappan.

Fem hundra personer följde hojtande och gestikulerande efter en man, som endast var klädd i ett par simbyxor.

Det var vår föreläsare.

-Ni måtte ha en skruv lös, min stackars gosse! sade en poliskonstapel, som lockats dit av oväsendet.

-Visst inte, svarade den andre, jag klär mig bara efter min övertygelse. Hudens porer måste vara fria för att avsöndra de skadliga ämnen, som bortarbetas genom svettkörtlarna, det är därför ni ser mig så lätt klädd. Tokig är tvärtom den, som sveper in sig i tjockt kläde i en sådan här hetta.

-Nej, jag ser nog hur det är fatt! förklarade poliskonstapeln. Seså, kom med mig bara till polisvaktkontoret.

Poliskommissarien var av samma åsikt som sin underordnade.

Tre läkare konsulterades och förklarade, att han var fullt klok.

Att se tre läkare vara av samma åsikt, gjorde djupt intryck på kommissarien.

-Jag är väl tvungen att tro er, svarade han doktorerna, men säg åt patienten, att om han en gång till uppträder i en slik kostym i mitt kvarter, så skickar jag honom bums till polisvaktkontorets sjukstuga.

En annan långt mera praktisk vetenskapsman använde hela sin lärdom på att icke betala sin hyra.

En dag var jag hos honom i sällskap med en tre fyra vänner, då det knackade på dörren:

-Stig in!

Husvärden tågar in, flankerad av portvakten.

-Herr P…?

-Det är jag.

-Jag kommer för hyran.

-Hur sade ni?

-För hyran.

P… låtsas fundera ett ögonblick och gör därpå en åtbörd, som antyder, att han icke begriper.

-Ursäkta, vad är det ni önskar?

-Jag vill ha betalt för rummet.

-Jaså, ni är värden, som rår om huset… Varför sade ni inte det med detsamma? Jag skall bevisa det er klart som dagen, att all egendom är stöld.

-Jag vet, jag vet, infaller värden otåligt.

-Det tror ni bara. Låt mig förklara för er… Och föreläsningen började.

Efter en kvarts timme slog värden besegrad till reträtt.

-Låt honom vara. Han är tokig, men fasligt lärd på samma gång.

Det var just, var greve de Guiche sade om Cyrano.

Dylika små anarkistiska upptåg äro ju ganska oskyldiga, det måste ni medge. Jag har alltid haft en stor förkärlek för dem.

Det är så roligt att förbluffa brackorna.

Jag har till och med en gång lyckats förbluffa Carouy, som icke precis kan kallas för en bracka.

Carouy var ängsligt sparsam av sig, till och med en smula snål. Varje onödig utgift var honom en obeskrivlig plåga.

En afton promenerar jag med honom och Kilbatchich på boulevard Saint-Michel. Hela vår förmögenhet bestod av tre francs och några centimer, och Carouy visste det.

På ett tecken av Kilbatchich delade jag ut alla mina slantar åt de gatpojkar, vi mötte.

Carouy bokstavligen skummade av raseri: Hur kan man vara så fäaktig! Upprepade han oupphörligt.

Dagen därpå hade alla de anarkistiska kretsarna reda på historien, och Carouy förklarade för vem som ville höra det, att Kilbatchich och jag voro värda att svälta ihjäl, och att de, som intresserade sig för oss, voro bra dumma…

Jag är ingen ”vetenskaplig”, och icke heller är jag någon illegalist. Som jag redan sagt, finner jag risken alltför stor i jämförelse med resultatet.

Icke får samhället ett annat utseende, därför att en sardinlåda försvinner ur en specerihandlares skyltställ.

Jag måste likväl medge, att somliga illegalister icke äro utan en viss storartad fräckhet.

En av mina vänner, en gammal fattig poet, har berättat mig följande historia, som han hade mycket roligt åt.

En söndag promenerade han med en beryktad illegalist på rue de Clignancourt.

Den stackars gubben hade icke frukosterat dagen förut och ävenså hade han glömt att äta middag.

-Det här går icke för sig längre, sade den medlidsamme illegalisten. Kom med mig, jag har en idé.
Och samtidigt visslade han på sin hund.

Ett litet stycke längre bort höll en fågelhandlare på att hänga upp sina varor till skyltning.På ett tecken av sin husbonde, hoppar hunden upp, hugger sig en höna och gnor iväg. Fågelhandlaren efter i fullt språng.

Anarkisten tar helt lugnt ner en höna till och lägger en tredje i handen på den förbluffade poeten.

-Kom nu, så schappa vi, säger han.

Men plötsligt stannar han igen.

-Vad jag är tanklös, jag glömde ju sallaten, den goda vattenkrassen, som är så nyttig för hälsan.

Och han vänder om och tar två knippor sallat.

-Min hund tycker inte om krasse, förklarar han för sin följeslagare, i det han skyndsamt drog honom med sig till sitt logi.

Hunden stod och väntade på dem vid porten.

-Jag har aldrig ätit en så god middag, tillstod min gamle vän poeten.

Men icke alla illegalister äro lika hjälpsamma. Jag har känt en, som icke alls var det.

Vill ni höra en liten uppbygglig historia?

Två gamla vänner och kamrater, båda tillhörande den yttersta illegalismen, Metge och Carouy, hade lyckats göra, vad man kommit överens om att kalla, en ”bra kupp”.

Men som de ”arbetat” på skilda håll, voro de okunniga om varandras tur.

Den ene bodde strax utanför Paris, och den andre kom för att begära fristad hos honom.

-God dag, Carouy. Förtjust att se dig! Men du kommer olägligt, jag är alldeles barskrapad, sade Metge.

-Alldeles som jag, svarade Carouy.

Och så bägge två i korus:

-Förbannade elände! Inte ett öre!

De hade gott tiotusen francs tillsammans.

-Det gör ingenting, stanna du kvar i alla fall, inviterade Metge. Vi skaffa oss väl alltid någon utväg.

Och det gjorde de. När det blivit mörkt, gingo de båda vännernas väninnor till en åker i närheten och stulo några kålhuvuden, som de sedan kokade i vatten.

Ingen ville uppoffra fyra sous till litet smör.

Så levde de livet…

4. Libertad och hans märkvärdiga liv och död.

Då jag givit mig av för att ”leva livet”, jag också, ledde mina första steg till tidningen l’Anarchie, som då redigerades av Libertad.

Libertad, detta namn har hos mig kvarlämnat mina bästa och renaste anarkistiska minnen.

Man kunde icke se denne man utan en blandning av medlidande och häpnad. Jag ser alltjämt för mig hans kolossala huvud, betäckt med långt, lockigt hår, de stålblå ögonen med sin genomträngande och spejande blick, den breda pannan, örnnäsan och den sinnliga munnen, alltsammans på en förkrymt och sjuklig kropp.

Endast armarna tillhörde en atlet. Stödd på två kryckor, skuttade han fram i rytmisk takt.

Libertad var jämt i farten, han var med om alla upplopp och slagsmål, ja, han var den förkroppsligade demonstrationen.

En medlem av Franska akademien, en riktig medlem, bad en dag anarkisten Constant Martin att presentera Libertad för honom. Den odödlige ville skaffa sig upplysningar om anarkismen.

Libertad ställde ifrån sig sina kryckor i ett hörn och slog sig ner i en länsstol, innan han ännu blivit ombedd att sitta ner. Något besvär med att taga av sig hatten hade han icke, ty han bar aldrig någon huvudbonad.

-Constant har sagt mig, att du ville skaffa dig litet insikter, sade han till den förbluffade akademikern. Jag skall gärna åtaga mig att undervisa dig.

-Du är författare, det är mycket ledsamt. Jag skulle tyckt bättre om, att du varit skomakare eller murare.

-Du är späckad med examensbetyg, det är betänkligt.

-Alla de dumheter du lärt dig, hindra dig från att se klart.

-Jag blir tvungen att operera dig för starr.

Akademikern fann det onödigt att längre fortsätta samtalet.

Libertad hade haft en stormig ungdom. Oäkta son till en prefekt, elev vid lycéet i Bordeaux, hoppade unge Albert, Albert helt kort och gott, en vacker dag över skolmuren och begav sig av framåt stora landsvägen på väg till Paris, livnärande sig med tiggeri.

När skymningen brutit in, mötte försenade fotgängare i skogsbrynen en besynnerlig gestalt, som svängde en väldig påk i handen och tiggde i en så hotfull ton, att man icke tordes säga nej.

En vinternatt hittade en anarkist, som då var redaktör för ”le Libertaire”, på en bänk på boulevard de Rochechouart en vanskaplig och halvt ihjälsvulten yngling, som hackade tänder av köld.

-Följ med mig, sade han.

En stund efteråt hade lösdrivaren stillat sin hunger och sov i lugn och ro på en packe tidningar.

Unge Albert, ty det var han, tillbragte några dagar på tidningen och bemödade sig på allt sätt att göra nytta.

-Här luktar ju snusk, så att man kan storkna, anmärkte en dag en av kamraterna, om av dumhet eller av elakhet, är svårt att säga.

Albert förstod piken och gav sig av.

Det enda han tog med sig därifrån var namnet, Libertad…

Alldeles utsvulten styr han kosan till Sacré-Coeur. Där utdelas brödpoletter, men då är man också tvungen att åhöra mässan, och efter mässan kommer predikan.

Men knappt har prästen sagt ett par ord, förrän en stämma våldsamt hörs skrika: Jag begär ordet, jag begär ordet! Och i den djupa tystnaden i kyrkan börjar Libertad tala.Man kan tänka sig, hurudant detta tal var. Det väldiga skeppet fylldes av ogillande rop, men ingenting kan tysta ner talaren.

Kyrkvaktarna vilja föra ut den besatte. Med ryggen stödd mot predikstolen, svänger Libertad så vildsint sina käppar, att man måste uppge allt hopp att komma honom nära.

Den förstenade församlingen tvingas alltjämt att lyssna till de upproriska orden. Till sist går en knipslug präst efter ett lakan och låter det från predikstolen falla ner över huvudet på den envise talaren.

Insnärjd, överrumplad och bunden, fördes Libertad till närmaste polisvaktkontor.

Han fick sex månaders fängelse. Därmed var hans lycka gjord.

Fastän halt och ofärdig, demonstrerade Libertad outtröttligt.

Överallt där det ”gick hett till”, såg man honom, klädd i sin långa svarta typografblus med håret fladdrande för vinden.

Och så han kunde skräna sedan! Han var född till ledare.

Hur många gånger har jag icke sett honom, stödd mot en mur, svänga sina kryckor som ett par väldiga stridsklubbor, så att det blev alldeles tomt omkring honom. I sådana ögonblick var han verkligen ståtlig.

När man demonstrerar, är det minsta som kan hända en, att man blir arresterad, och Libertad blev det ofta. Men också därvidlag hade han sitt särskilda lilla knep.När han insåg, att allt motstånd var fruktlöst, kom han plötsligt ihåg, att han var ofärdig. Polisen hade i sina klor endast en lidande stackare, från vilken utgick en ständig jämmer.

-Aj, ni gör illa mig, rör inte mitt ben!… rör inte min arm.

Härigenom skaffade han poliskonstaplarna så mycket myror i huvudet, att de efter några gånger togo sitt parti att icke vidare arrestera Libertad.

Till gengäld höggo de utan förskoning alla, som omgåvo honom.

Det behövdes icke mera, för att somliga av oss, jag vill icke nämna vilka, skulle anklaga Libertad för att vara spion.

Den anarkistiska rättvisan skiljer sig just icke från andra människors.

Vad Libertad särskilt tyckte om, det var offentliga möten. Aldrig ägde ett sådant rum vare sig i eller utanför Paris utan att han ilade dit på sina kryckor, omgivna av sina trogna, som icke voro så många, men desto mera beslutsamma.

Han gick dit för att låta församlingen höra ett förnuftigt ord. Det var riskabelt att vägra honom tillträde till talarstolen.

En afton var det ett stort socialistmöte i Nanterre, där en viss deputerad tjänstgjorde som ordförande. Han hade förenklat sina åsikter, men fördubblat sin mage, som intog en mycket framskjuten ställning. Han var en fet och frodig goddagspilt, som det var en fröjd att se på, om också icke att höra på.

Med ens inträdde Libertad och hans vänner, som man glömt att inbjuda.

-Jag begär ordet! skriker Libertad.

-Mötet är upplöst! svarar ordföranden.

Då uppstod en episk drabbning. Anarkisterna stormade fram och bemäktigade sig talarstolen.

-Mötet fortsättes! ropar en anarkist.

Socialisterna storma fram i sin tur, och det utdelas skarpa hugg. Plötsligt fick man se folkrepresentanten, som blivit skild från sina valmän, lyftas upp och bäras bort av vanvördiga händer för att kastas ut genom fönstret.

Men ack, han kom inte ut helt och hållet, utan fastnade på halva vägen, och man såg icke annat än ett väldigt klot, som guppade upp och ner, och som Libertad dängde på av alla krafter, i det han förtjust gastade: Ut med dig, tjockis! Ut med dig, tjockis!

Det är ett av mina roligaste minnen.

Se här en annan historia:

På ett möte sade en talare utan vidare omsvep till sina förbluffade åhörare:

-Edra hjärnor äro lika grisiga som edra fötter!

Det blev en allmän protest.

-Nå, så visa edra fötter då, visa dem! skrek han.

-Visa dem själv, om ni törs! tjöt en åhörare.

Utan ett ögonblicks tvekan drog talaren av sig skorna mitt för näsan på fem hundra personer och sträckte ut sina nakna tår emot dem.

-Där har ni mina fötter, titta!

Det var ingen, som följde hans exempel…

Libertads död är nästan lika insvept i dunkel som hans födelse.

Litet emellanåt överväldigades han av en kraftlöshet, som fällde honom till marken. Men han reste sig snart igen, alltjämt lika eldig och stridslysten.

Under ett slagsmål fick han en spark i magen. Kort därefter måste han intaga sängen och fördes till sjukhuset. Där dog han åtta dar senare. Han hade testamenterat sin kropp till medicinska fakulteten.

Vid obduktionen visade det sig, att den erhållna sparken icke haft något med denna förtidiga bortgång att skaffa, utan att döden orsakats av fysisk kraftlöshet.

Kanske hade den också andra orsaker. Personliga sorger frätte på hans stolta sinne, och han plågades ytterligare av oenigheten med forna vänner och anhängare. Han kände, hur hans verk sviktade och kom in på avvägar.

Denne vildsinte slagskämpe, som så djupt föraktade alla mänskliga svagheter, var i själ och hjärta en känslofull drömmare.

Jag har sett honom gråta.

-Revolten var icke hans enda älskarinna.

Han dog vid trettiotre års ålder.

5. Oljans apostel.

De strider, som stundom uppstå om den borgerliga arvföljden, äro endast en barnlek jämfört med dem, anarkisterna utkämpa, när de tro sig ha intressen att försvara.

Inom anarkismen ha alla lika rättigheter, vilket, rent logiskt sett, ungefär betyder, att ingen har några.

Det är teorien, och den misshagar mig visst icke. Men i praktiken blir det en helt annan historia.

De anarkistiska lagarnas arsenal är icke vidare invecklad, och ännu en gång fick man ett ytterligare bevis på, att den starkares rätt är den bästa.

Kanske är icke ens det fullt riktigt, eftersom, när allt kommer omkring, det blott och bart var herr Lorulot, som drog fördel av det hela

Han hade naturligtvis icke varit inblandad i någon av de historier, som ledsagat successionsstriden. Illegalist varken i tal eller skrift, är han det ännu mindre i handling.

För några år sedan var han, som skulle bli känd som en ”individualismens” stridsman, endast en simpel medlem av den kommunistiska kolonien i Saint-Germain.

I principen är en kommunistisk koloni ett samfund av hedervärda män och kvinnor, som bildat en klick för sig själva i akt och mening att skapa ett framtida samhälle i det nuvarande stora samhället.

Det börjar oftast med en vädjan till medlemmarnas solidaritet och slutar nästan alltid med gräl och spektakel.

Men Lorulot gör ingenting som andra människor. Han var en kolonist av alldeles särskilt slag.

En kvävande het sommareftermiddag var hela kolonien sysselsatt med att arbeta för det gemensamma livsuppehället.

Några sysslade med trädgårdsgöra, andra lappade skor eller kläder och somliga ägnade sig åt hushållsbestyr.

-Men var är Lorulot då? frågade någon.

-Lorulot! Åhoj, Lorulot! ropar man från alla håll.

Intet svar.

En plötslig oro bemäktigar sig kolonien. Skulle det ha hänt den präktige kamraten något? Man börjar leta efter honom.

Letandet blev långvarigt, man sökte igenom det ena busksnåret efter det andra i skogen. Förgäves. Ingen Lorulot!

Man började redan förtvivla, då plötsligt ett rop skallade:-Nej, jag bedrar mig inte… där är han.

Och en av kolonisterna pekade upp i toppen av ett träd.

Ja, det var verkligen han. Där satt herr Lorulot i lugn och ro på en gren och läste vers.

Han hade till och med anlagt en kostym, särskilt lämpad för årstiden. Han var nämligen naken som ett nyfött barn.

Med händerna som en lur för munnen, skreko alla de andra i korus: Åhoj! Lorulot!

Denne sänkte sin blick nedåt, och följande samtal uppstod:

-Är du tokig? Vad gör du där uppe?

-Det ser ni väl, jag badar.

-Badar du?

-Ja visst, jag tar solbad. Och i docerande ton tillade han: Om ni inte vore sådana okunniga nöt, skulle ni veta, att en anarkist alltid bör taga solbad.

Men då inföll en missbelåten:

-Jaså, och under tiden skola vi då vara tvungna att knoga i stället för dig?

Lorulot funderade en stund och förklarade därpå i avgörande ton:-

Naturligtvis! Ni äro armarna, ni skola arbeta, jag är huvudet, jag tänker.

Och så återvände han till sin läsning.

Lorulot tyckte för resten mycket om att promenera i skogen. Han gick alltid och såg drömmande ut.

Vad sökte han väl?

En kokospalm kanhända.

Som samhällsförbättrare är Lorulot lika framstående som kolonist.

Strax innan han blev oljans apostel, gjorde han bananen till den axel, omkring vilket samhällsfrågan vände sig.

Han sade till arbetarna:

-Ni äro alltför fordrande. Det är ert eget fel, att det är så dyrt att leva.

-I stället för att oupphörligt begära ökade löner, skulle ni göra bättre i att från edra behov utgallra alla dem, som icke äro strängt nödvändiga.

-Tag bort kött och fisk från edra måltider. Det är överflöd. Nöj er med en banan om dagen. Det är kemiskt taget en fullt tillräcklig och naturlig föda.

-Inga flera strejker, inga arbetsgivare, inga arbetare, inga syndikat, allt detta tack vare bananen.

Och det bästa var, att han föregick med gott exempel.

Det är visserligen sant, att han just då inte hade ett öre på fickan…

Över armarna höjer sig huvudet, över havet fyrbåken, över illegalismen i handling herr André Roulot, kallad Lorulot.

Det är bara en sak som förvånar mig, att man icke alls tänkte på honom, när man skulle utse vetenskapsmännens furste.

Brisset är ju mycket bra, men Lorulot skulle varit bättre.

Brisset har ju bara upptäckt, att människan härstammar från grodan. Lorulot åter är fullt beredd att bevisa, att hon härstammar från valfisken.

Oljan, som valen bär i sitt sköte, är mänsklighetens alstrerska.

Oljan är hälsan, oljan är livet, oljan är frälsningen.

Det gör det möjligt att födas, att leva och bevara livet.

Ännu i våra dagar skyndar man sig ju, när man vill bevara födoämnen för flera år, att lägga dem i ett oljebad. Se bara på sardiner i olja, mackril i olja… Behövs det väl ett mera övertygande bevis?

Lorulot lever, som han lär. Denna den inre smörjelsens apostel förtär varje dag ett visst kvantum olja. Han konserverar sig.

Tro för all del icke, att jag diktar…

Liksom andra dricka vin, cider eller öl, så dricker Lorulot olja.

Han dricker det för att hävda sina teorier och hylla en anarkism, driven ut i det karikatyrmässiga.

För övrigt äro dylika excentriciteter ganska vanliga.

Jag har i Romainville sett anarkister, som nästan uteslutande livnärt sig av gräs liksom åsnor.

De ansågo sig därigenom ha löst dyrtidens svåra problem.

Ja, naturligtvis blev det billigare!…

Och de tillade, att denna föda var den enda rationella, den enda avpassade efter den mänskliga organismens behov. De åberopade sig på Haeckel och Büchner.

Alltid den välsignade vetenskapen!…

Lorulot liknar sig med förkärlek vid en fyrbåk, som höjer sig över det folkliga havet för att visa massorna den rätta vägen. En oljefyr alltså…

Hans egenskap av oljedrickare gjorde Lorulot genast ryktbar (i våra kretsar!! Naturligtvis).

Vattendrickarna voro ohjälpligt stukade, och åtskilliga individualister betraktade honom med beundrande blickar.

Något sådant hade man aldrig sett.

Hur färglösa tedde sig icke inför denne oförfärade oljedrickare de stackars risätarna och naturförfäktarna…

Lorulot valdes till hövding, det var icke långt ifrån att han blivit högtidligt smord därtill.

Allt vad han skrev lästes och kommenterades lidelsefullt.

Han skrev för resten om litet av varje, men jag väntar alltjämt på att få höra hans tankar om illegalismen.

Det ämnet har aldrig frestat honom.

Jag har ofta frågat mina vänner:

-Vad intryck göra Lorulots artiklar på er?

-Jag tycker, de verkar flottiga, svarade en dag en av kamraterna, som likväl var okunnig om mästarens smak för olja.

Om jag vore ”vetenskaplig”, skulle jag i denna anmärkning se en yttring av orsak och verkan.

Men jag är inte alls ”vetenskaplig”.

6. Ack, den ungdomen.

Nej, låt oss andas litet friskare luft ett slag!

Det fanns präktiga och hängivna kamrater uppe på l’Anarchie.

En av dem var son till förmögna föräldrar, som gåvo honom ett ganska rundligt månadsunderhåll. Han behöll aldrig något för sig själv, utan gav allt åt den ”goda saken”, åt propagandan.

Kom en fattig kamrat till honom och bad om hjälp, så avstod han genast sin bädd och sitt rum åt honom.

Det kunde hända honom att i sex graders köld ligga och sova ute i den dragiga korridoren.

Av en tjänstaktighet, som bestod alla prov, var det alltid han, som fick sig de tyngsta kommissionerna ålagda. Även de största tidningspackor avskräckte honom icke, och han vägrade till och med att taga Métro’n för att spara in tre sous.

En dag kom han bärande med ett dussin skämda sillar.

-Jag har fått dem för fyra sous, berättade han triumferande.

Det levde han på i en hel vecka.

Även några andra unga män, söner till förmögna borgare, gåvo frikostigt sina pengar och sin medverkan i sin entusiasm för ”saken”.

Man gjorde dem den stora äran att lämna dem tillträde till den gemensamma taffeln.

-De komma för att skrapa ev sig smutsen hos oss, sade några av kamraterna, vilkas förakt för den allra enklaste snygghet övergått till ordspråk.

Ack, den ungdomen!

Vid denna gemensamma taffel slog sig var och en ner, som hade lust. Men de som kommit först, ansågo sig ha vissa rättigheter och läto de andra tydligt känna det.

Men varken snäsor, bannor eller skällsord avskräckte någonsin en enda av bordsgästerna.

De voro icke kräsmagade av sig.

En av dem blev likväl en gång mäkta uppbragt.

Man hade lämnat honom ett guldmynt och skickat honom att köpa en del varor.

När han kom tillbaka, varseblev han vid granskandet av sin kassa, att man åter lurat på honom ett blymynt, som han sökt bli av med.

-En sådan kanalje till handelsman! utbrast han.

Jag har aldrig skrattat så mycket.

7. Jag gör bekantskap med Kilbatchich.

På en föredragsturné i norra Frankrike träffade jag i Lille en ung man med svarta oroväckande ögon. Han hade en liten föraktfull mun, välvårdade händer och cirklade åtbördor. Hans spensliga gestalt var klädd i en rysk blus av vit flanell, broderad med ljust silke, och han talade med mild, smekande stämma i valda ordalag.

Han misshagade mig i högsta grad.

-Fy, vad han är tillgjord! utbrast jag.

Och han sade till min vän Mauricius:

-Vad är det för en liten gås, du har med dig?

Det var mitt första sammanträffande med Kilbatchich.

Han hade kommit till Lille i sällskap med en ung kvinna, åt vilken jag genom en egendomlig slump några månader förut lånat mina papper, för att hon skulle kunna komma över till Belgien.

Dylika tjänster göra man varandra gärna, anarkister emellan.

Denna unga dam hade just blivit utvisad ur Brüssel för anarkistisk propaganda. Härav uppstod ett trassel, som herr Gilbert, min rannsakningsdomare, längre fram aldrig kunde fullständigt reda.

-Besynnerligt! sade den försträfflige mannen. Den belgiska polisrapporten påstår, att Anna Estorges, gift Maîtrejean, är i Brüssel, samtidigt som alla den parisiska polisens rapporter konstatera er oavbrutna närvaro på tidningen l’Anarchie, rue de Chevalier-de-la-Barre, i Montmartre. Kan ni förklara för mig…

Det aktade jag mig visligen för.

Under rättegången hade åklagaren ganska kinkigt att förklara denna samtidiga närvaro av samma person i två olika städer.

Gläd er, herr Gilbert, nu är den gåtan löst!

L’Anarchie med Lorulot som redaktör, nej, det tilltalade mig icke alls. Jag gav mig ut på resor, for till Italien i sällskap med Mauricius.

-Sådana förbannade brackor! sade våra vänliga kamrater.

De tordes likväl icke anklaga oss för att ha stulit ur tidningskassan.

Men det var nog åtskilliga, som tänkte det.

I Rom insjuknade jag i hjärnhinneinflammation och kom tillbaka till Paris i en helt annan sinnesstämning än jag farit därifrån.

Där råkade jag Kilbatchich på nytt. Han hade kommit till Paris strax efter sin vistelse i Lille. På l’Anarchie hade man tagit tämligen kyligt emot honom. Han luktade ”intellektuell” på långt håll, och det är en doft, som somliga anarkister icke kunna fördraga. Vad mig beträffar, retade han mig allt mer och mer.

Han bevistade träget våra måndagskåserier och tog då ibland till orda. Genast kastade jag mig in i diskussionen för att bemöta hans argument. Jag gjorde det med skärpa. Han svarade ytterst artigt. Jag kunde ha örfilat upp honom.

En gemensam vän, som i nära tre år haft ett stort andligt inflytande över mig, gjorde oupphörligt narr av oss.

-Ni skulle bara behöva prata tillsammans en timme, sade han, annorstädes än på ett allmänt möte, för att ni genast skulle komma om sams.

Och en vacker dag presenterade han oss högtidligt för varandra på folkuniversitetet i Faubourg-Saint-Antoine.

Min gamle vän hade rätt. –

Kilbatchich och jag träffades åter dagen därpå i Luxembourgträdgården. Ensam, övergiven och nedstämd, som han var, berättade han mig sitt liv. Han hade bott i Brüssel.

-Där träffade jag en liten lustig figur, anförtrodde han mig. Han heter Callemin och är en riktig drömmare. I Brüssel hade han gjort bekantskap med en liten ryska, som han älskade med en ren och platonisk kärlek. Mellan dem hade aldrig varit annat än ett utbyte av tankar.

-Den lilla ryskan reste tillbaka till Moskva, och Callemin visade sig alldeles otröstlig. Han skrev vers och strövade omkring under bar himmel, i det han oupphörligt upprepade: Å, om jag vore skön! Å, om jag vore stark!

-Stackars gosse! slöt Kilbatchich. –

Alla dagar träffades vi i Luxembourg. Det var början till en varm och oskattbar vänskap.

Bägge två tyckte vi om poesi, skymningen musik. Boulognerskogen tog många förmiddagar av oss, kajerna många kvällar.

-Kan du tänka dig, sade Kilbatchich till mig en dag, att jag ett ögonblick tog dig för en ”vetenskaplig” en!

Har man hört värre! –

Då och då gingo vi på måndagsmötena.

Kilbatchich hade liksom jag blivit en förklarad fiende till illegalismen. Om han ett ögonblick gillat den i teorien, så klandrade han den nu skarpt i praktiken, i betraktande av dess ömkliga resultat.

I slutet av 1911 höll Lorulot ett föredrag. Vi gingo dit.

Illegalismen var dagens lösen. Men herr Lorulot iakttog en försiktig tystnad, ty det är att lägga märke till, att denne store man aldrig sagt ett offentligt ord eller skrivit en rad om denna brännande fråga.
Kilbatchich åter sade rent ut åt snattarna av sardinlådor:

-Jag tycker, ni är ena riktiga idioter!

-Han är köpt! Han är en förrädare! skrek en röst. Det var Carouys. Och en knytnäve höjdes hotande. Det var Garniers. Det blev ett fasligt spektakel. Jag hade ett ögonblick en tydlig känsla av, att man utan vidare ceremonier skulle krossa skallen på oss.

Bland de våldsammaste voro några anarkister, som längre fram blevo våra olyckskamrater inför rätta.

Vilket för övrigt icke hindrade vissa av dem att under rättegången förklara, att den antiillegalism, vi lade i dagen inför juryn, var av allt för färskt datum för att vara ärlig, och att den helt enkelt var ett sätt att draga oss ur klämman.

Själva Lorulot, som inkallats som vittne, kunde icke påminna sig något annat. –

Kilbatchich får brev från Callemin. Den försagde älskaren trivs tydligen icke i Belgien. Styrelsen för Folkets Hus i Brüssel har förbjudit honom tillträde dit.

-Inga anarkister här! förklarar man.

-Jag är dem för stark, skriver Callemin suckande.

En dag i Luxembourg presenterar Kilbatchich mig för en mycket blyg och tyst och beskedlig ung man.

Man måste rent av köpa orden av honom. Men så småningom blir han mera upplivad. Han citerar ur minnet långa tirader av Anatole France och deklamerar riktigt bra några verser av Rictus. Om man ansätter honom en smula, kommer man underfund med, att han är kunnig och beläst och har gott minne.

Ansiktsuttrycket är på en gång smärtsamt och brutalt. Jag kommer ofrivilligt att tänka på Poil de Carotte.

-Adjö, till härnäst, Valet, säger Kilbatchich, då den unge mannen lämnar oss…

I Luxembourg träffa vi alltid en falskmyntare, som mistat alla illusioner. Affären går icke. Mellanhänderna ruinera honom. Var och en vill ha sin lilla provision, och råmaterialet kostar så mycket i inköp.

Genom att arbeta femton timmar om dagen, förtjänar han nätt och jämnt tre francs.

Han fäller ett strängt omdöme om dem, som hjälpa till att bringa falska pengar i omlopp.

-De äro allesammans tjuvar! sade han.

8. Anarkist-baronen.

När jag lärde känna kilbatchich, hade jag icke ett öre. Kilbatchich var icke stort rikare än jag.

Men han hade en vän, som var filosofie doktor, och som erbjöd oss tak över huvudet.

Det var på rue Tournefort, ett stort vindsrum allra högst upp. Det fanns ett fönster, men det satt litet högt upp, så att jag var tvungen att kliva upp på ett bord, när jag ville hämta frisk luft.

Men en sådan utsikt! Man blickade ut över en stor trädgård, planterad med väldiga fruktträd. Mitt i den reste sig en vacker brunn av smitt järn, och längre bort utskiljdes ett hus, där Balzac bott en längre tid.

Rummet var vitrappat. Den förnämsta möbeln var en stor samovar, som Kilbatchich för resten haft med sig.
Och under det vi drucko te, åt vår värd haschisch och drack eter.

Det var en filosof av ett mera ovanligt slag.

Han hade en elev, en ung sjuttonårig baron, herr de Ch…

Genom vilken slump hade den unge mannens familj kommit att anförtro omsorgen om hans uppfostran åt en dylik lärare? Det var en sak, som Kilbatchich aldrig kunde begripa.

Och Gud skall ändå veta, att vi icke besvärades av några fördomar!

Men hur som helst var denna elev en välsignad sak, ty han inbragte sin lärare två hundra francs i månaden.
Vår ankomst gjorde icke något störande avbrott i lektionerna, tvärt om.

-Jag höll på att ledas ihjäl i Lycéet, sade den unge baronen, här har jag roligt.

-Jag har en god nyhet att tala om för er, sade han en dag till Kilbatchich. Jag har övertalat min far att låta mig taga lektioner i fransk stil, och det är ni, som skall bli läraren.

Det var alltför härligt för att kunna räcka länge.

Examensdagen kom, och den unge kandidaten blev kuggad på det mest eklatanta sätt.

Hans föräldrar beslöto att låta honom avbryta sina studier.

Det var en olycksdag för oss.

Om dessa rader skulle råka under ögonen på baron de Ch…, som nu är godsägare, hoppas jag han förlåter denna lilla ogrannlagenhet vid minnet av många glada stunder…

Det var för resten en lycklig tid. Då baronen gett sig av, var det endast pengar, vi ledo brist på, och det brydde vi oss icke stort om för resten.

Och så hade vi många vänner.

Valet kom och hälsade på oss. Han tyckte om att tala om litteratur och deklamera vers.

Jag kommer ihåg en kväll, då fotogenen tagit slut och vi tänt ett ljus i stället. I det flämtande skenet fick Valets smärtsamt förvridna ansikte ett uttryck av outsägligt lidande.

Och i dyster ton läste han upp de mest melankoliska dikter…

En dag fingo vi veta, att vi skulle få besök av Carouy, som Kilbatchich lärt känna i Brüssel, men som jag ännu icke träffat.

-Han kommer för att döda dig, sade man till min vän.

-Å tusan! utbrast Kilbatchich, det är han verkligen i stånd att göra också! Men vad förebrår han mig då?

-Att ha dragit honom vid näsan.

-Sådana dumheter, svarade Kilbatchich, Carouys näsa är verkligen ingenting att draga i. Men han kan gärna komma, så få vi klara upp saken.

Och Carouy kom, åtföljd av en gemensam vän.

Kilbatchich var i början på sin vakt, men hans misstroende skingrades snart. Carouy smålog så vänligt emot honom.

-Jag äter frukost med er utan krus; vi hålla till godo med vad huset förmår, sade han.

Kilbatchich såg på mig helt konsternerad; vi hade icke tio sous tillsammans. Den gemensamme vännen förstod blicken.

-Kom, sade han till Carouy, så gå vi ut och proviantera.

Det blev en förtjusande frukost.

Då Carouy gick, räckte han Kilbatchich en louisdor.

-Se där, tag, min gubbe, du gör mig ett nöje därmed.

Och i gåtfull ton tillade han:

-Jag skall ut på en liten resa i kväll, det skall bringa mig lycka.

Kilbatchich visade mig tjugufrancsstycket, sägande:

-Du ser den här louisdorn? Det är det märkvärdigaste jag sett i mitt liv, ty Carouy är inte givmild av sig.

Dagen därpå mötte vi Carouy.

-Redan hemma igen?

-En konstig resa! svarade han lakoniskt.

Det är ju bara anarkister, som slå sig på att lura folk, säges det.

Själva den unge baron de Ch…, som blivit uppfostrad i de mest moraliska grundsatser, föraktade icke vid sin ankomst till Paris att taga sin tillflykt till ett litet knep för att i ansenlig grad öka det månadsunderhåll, han fick från sin pappa i landsorten.

Han hade inackorderat sig hos en ”borgarbracka”, som bodde i en elegant möblerad våning på boulevard Arago, och som mot 500 francs i månaden åtagit sig att hålla honom med mat, husrum och tvätt.

-Ni skulle vara mycket hygglig, om ni ville skriva ut mina räkningar till ett något högre belopp än vad de faktiskt äro på, hade han sagt till sin värd.

Denne lät icke alls bedja sig, utan skickade två månader å rad till den gamle baronen två räkningar på 800 francs. De tre hundra francs, som utgjorde överskottet, offrades av den unge baronen på glada dryckeslag.

-Vad min värd är för en stilig kurre! upprepade han oupphörligt.

Men han kom på andra tankar den dag, då han vid hemkomsten fann sin dörr spärrad av lagens sigill. Polisen hade varit där, men tyvärr kommit för sent, ty den tjänstvillige värden, som åtalats för alla möjliga bedrägerier, hade knallat av sig på morgonen, medtagande sin unge inackordents hela garderob och linneförråd.

Skulle icke ”borgarbrackorna” möjligen förstå sig bättre på tjuvknep än till och med anarkisterna?

9. Syndabocken Soudy.

Jag lärde känna Soudy på en bar i Quartier Latin, som besöktes av anarkister. Han presenterades för mig som en god kamrat, vilken redan två gånger dömts till fängelse för att han satt sig upp emot polisen.

Han hade alltid råkat illa ut.

Ända från elva års ålder hade han stått i kryddbod. Som tillhörande kryddbodbetjäntes fackförening, hade han först en månads och sedan tre månaders fängelse, för att han under en strejk stått och delat ut upproriska skrifter utanför de stora speceributikerna.

-Ja, vad skall man göra? upprepade han oupphörligt i resignerad ton. Jag har en sådan otur, det är alltid jag, som blir syndabocken.

Han kom ofta till oss på rue Tournefort, och så småningom gav han mig sitt förtroende.

Under två år hade han levat tillsammans med en av sina kusiner, som han var vansinnigt förälskad i.

Hon övergav honom… Ett år efteråt träffade han henne ånyo på Montmartre. Idyllen började om igen, men fick en hastig ändalykt.

Soudy togs in på Saint-Louis-lasarettet illa sjuk, men kurerad från många illusioner.

Alltid samma otur…

Innan han fördes till sjukhuset, hade han anförtrott nycklarna till sitt rum åt en god vän.

-Du kan begagna det under min frånvaro, hade han sagt; den kommer att bli långvarig.

En vacker dag blev vännen arresterad, för att han stulit en brevbärares velociped.

För poliskommissarien, som begärde hans adress, uppgav han Soudys.

Vid husvisitationen hittade man först åtskilliga sardinlådor (naturligtvis!) och sedan, vad som var betänkligare, en knippa med dyrkar och en kofot.

Hans vänner bli oroliga och tänka försöka röva bort honom från sjukhuset. För detta ändamål lämnar man pengar åt en kamrat, som gör ända på pengarna för egen del.

Soudy flyttas över till fängelselasarettet. Där blir han vanskött och kommer ut igen, angripen av tuberkulos. Samma evinnerliga otur!

För övrigt var det icke något ont med honom. Det enda man kunde förebrå honom var en ledsam förkärlek för ”lurendrejerier”. Men han var en mycket beskedlig illegalist.

Han kom ofta och hälsade på oss på rue Fessart, och det var hans stora nöje att taga med sig mina små flickor och lille Dieudonné, som vi då hade inackorderad, och gå ut i Buttes-Chaumont med dem.

Han var alltid mycket snäll och omtänksam mot dem. För att icke smitta dem, var han mycket noga med att, då han köpte kakor åt dem, alltid låta gumman sticka dem direkt i händerna på dem.

Barnen avgudade honom. Hans ankomst hälsades med glädjetjut.

-Där kommer Bécamelle! Där kommer Bécamelle! sjöngo de i korus.

Soudy skrattade helt förtjust.

Han var alltid tjänstvillig av sig, och hans vänner generade sig heller aldrig för att ”plocka” honom. Han kunde icke säga nej.

Tre dagar efter min häktning fick jag i Saint-Lazare höra talas om historien i Chantilly, men stor blev min häpnad, när jag hörde, vilken roll Soudy spelar däri.

Jag kunde icke föreställa mig lille ”Bécamelle” beväpnad med en bössa och skjutande på de förbigående. Det är sant, att han regelbundet bommade på varenda en, och så fort han kommit upp i vagnen igen, svimmade han.

Hur hade han kunnat låta locka sig ombord på den galejan?

Det vet jag icke, men allt kommer mig att tro, att det också denna gång var en tjänst, som man bett honom om, och som han icke tordes säga nej till. –

Bonnot åter hade jag varit mycket litet tillsammans med. Han var från landsorten.

Om honom vill jag endast berätta följande:

Platano var hans vän, och Platano ärver en dag 27,000 francs.

-Ska vi inte slå oss ihop och öppna en handelsaffär? föreslår han Bonnot.

-Jo, gärna, svarade denne.

Och så gåvo de sig av till Paris, i den stulna automobilen för resten.

Sakens vidare utveckling är bekant.

Lantpolisen i Lieusaint hittar på vägen en döende, sårad av flera revolverskott, och som ger upp andan i hans armar, det var Platano.

Bonnot anländer ensam till Paris och förklarar för sina vänner, att Platano sårat sig själv, under det han handskades med en revolver.

-Att skaffa honom hjälp hade varit alltför komprometterande, tillade han, därför gjorde jag slut på honom.

Hade han väl rättighet därtill?

Den saken diskuterades både länge och väl i de illegalistiska kretsarna, utan att diskussionen likväl ledde till något resultat.

När man längre fram gjorde husvisitationen hos Bonnots älskarinna i Lyon, hittade man under golvtiljorna 27 tusenfrancssedlar… en ren tillfällighet, försäkrade Bonnots anhängare, men det var just den summa, som Platano bör ha haft på sig i dödsögonblicket.

10. En lantlig utflykt.

Louise Dieudonné bjuder mig med på en utflykt i Romainville.

-Kom tidigt skriver hon, vi skola cykla.

Klockan fem på morgonen knackar jag på porten till paviljongen på rue de Bagnolet.

Carouy, garnier och Callemin äro redan färdiga att ge sig av. Men Louise Dieudonné och Marie Vuillemin låta vänta på sig.

-Å de kvinnorna! brummar Callemin. Vad de krångla till livet för en!

Slutligen sutto vi ändå alla sex i sadeln.

Vid porten till Romainville springer Marie Vuillemins gummiring sönder.

Garnier kastar sig av och börjar reparera skadan.

Callemin skummar av raseri:

-Låt henne sköta sig själv bäst hon kan, säger han till sin vän. Hon tråkar verkligen ut en till sist.

Marie Vuillemin protesterar. En ursinnig vrede bemäktigar sig Raymond la Science, som Callemin kallas, och vändande sig till Garnier, som alltjämt sitter nerhukad framför velocipeden, utbrister han i bönfallande ton:

-Octave, låt mig sparka henne i…

Då ringen blivit lagad, bege vi oss av igen och äro snart framme i Nogent.

-En liten roddtur? föreslår Carouy.

-Gärna, svara de båda andra herrarna.

Anarkister emellan, frågar man sällan damerna om deras åsikt.

Man gör loss en stor norsk snipa.

Jag slår mig ner i aktern med Louise Dieudonné. Callemin lägger sig ner på botten vid våra fötter. Carouy och garnier sätta sig vid årorna, och Marie Vuillemin, som alltjämt är stött, tar plats i fören.

Vädret är grått, men milt.

Tjocka moln glida över himlen, och landskapet ligger matt och smäktande, som hade det svårt att vakna.

Carouy och Garnier, som äro ett par starka karlar, ro med kraftiga årtag, och båten glider lätt över vattnet.

En sval och doftande fläkt smeker våra kinder. Jag känner mig till mods som en liten pensionsflicka. Även Callemin tyckes ha gripits av någon slags sinnesrörelse, och han stirrar på Louise och mig med ögon som äro allt annat än hätska. Han ser, på min ära, rent av trånande ut.

Det är så märkvärdigt, att Louise och jag brista i skratt.

Men Carouy hejdar sig ett ögonblick och håller upp årorna.

-Sjung något för oss, Louise, ber han.

Louise är sångerskan i sällskapet.

-Vad vill du, jag skall sjunga då? frågar hon.

-En romans, svarar Carouy, som tycker om känslofulla kompositioner.

Båten driver med strömmen, och sångerskans röst höjer sig i den stilla luften:

En kör av kärlekssånger
och kvitter örat når,
och tusen rosor blomma
på häckar och i snår;
i lunden näktergalen
slår sina ömma slag.
För alla dem som älska
det söndag är i dag.

Det är Carouys älsklingssång, och med sin grova röst faller han in vid refrängen:

Sjung, näktergal, i lunden den gröna
om kärleks bedårande makt.
Men akta dig väl för de sköna,
ty mitt hjärta i bojor de lagt.

Carouy är alldeles förtjust, orden ”mitt hjärta” sjunger han tremulerande på rösten. Själva Garnier stämmer upp sin lilla visa. Det hela är som en ljuvlig idyll. Callemin plockar tankspritt vattenblommorna, som snudda vid båten, och samlar den till en bukett. På stranden ligger en liten restaurang. Vi lägga i land, och under det värdinnan dukar fram frukosten, promenera vi arm i arm framåt en liten skuggig väg, som går längs efter viadukten.

Små fallfärdiga stugor, överhöljda av grönska, kanta vägen.

-Här är förtjusande! utbrister Garnier. Och han gnolar:

-Ja, här, ja, här vill jag leva…

Det var just här, han skulle komma att dö.

Promenaden har gett oss aptit. Vi proppa i oss en massa café au lait, kakor och gifflar. Vi äro som en skara lössläppta skolpojkar.

Fåglarna kvittra i träden. Halvspruckna knoppar skälva på varje kvist.

Solen har äntligen gått upp.

Den sentimentale Carouy försöker stämma upp en tyrolervisa.

-Livet är ändå härligt, säger Garnier.

Men Callemin kan icke låta ett dylikt påstående passera, utan att smälta sönder det i sin vetenskapliga degel.

-Ursäkta… börjar han.

Men Carouy låter honom icke komma längre.

-Håll käften! säger han helt enkelt.

11. Vi bli redaktörer av l’Anarchie.

Emellertid gick tidningen l’Anarchie icke alls under Lorulots ledning, utan denne förklarar sin avsikt att lämna den.

Man yrkar på att vi, Kilbatchich och jag, skola övertaga den i stället! Nej, aldrig, utbrast jag, det har jag fått nog av. Jag har ännu i friskt minne de få veckor, som jag efter Libertads död tillbragte vid Mauricius’ sida på rue du Chevalier-de-La-Barre. Jag kommer ihåg de ständiga angrepp, vi voro utsatta för. Icke för något pris skulle jag åter vilja börja om ett sådant liv.

Jag sade också till Kilbatchich:

-Tänk på, att vi skola bli omgivna av illegalister, min vän! Svallvågen brusar fram med en sådan våldsamhet, att varken du eller jag skall kunna dämma för den. Det kommer icke att dröja länge, förrän vi bli översvämmade.

Och jag påminde honom om de redan ganska avlägsna föredragsaftnar, då Garnier och Bonnot ville slå in skallen på oss.

Kilbatchich hörde småleende på mig.

Han hade slavernas milda och artiga envishet. Dessutom var han icke rädd för slagsmål.

Han upprepade oupphörligt: Det är något att göra… Det är något att göra… Tro mig, vi böra antaga det.

Till sist gav jag med mig. Jag gjorde likväl ett villkor – att vi icke skulle bli betungade med den finansiella delen av tidningen.

Lorulot gick in på allt. Kanske var han angelägen att komma ifrån det.

-Vem skall ha hand om kassan? frågade jag.

-Callemin, svarade han.

Denne var för övrigt under den korta tid, han stod kvar i tjänsten, en mönstergill kassör. Och han var icke bara det, utan också sättare, när så erfordrades. Och det en sättare av föga vanligt slag till på köpet.

Under de tre veckor, han tillbragte tillsammans med oss i Romainville, skulle han sätta en artikel av Lorulot.

I denna artikel lästes bland annat följande fras, som jag råkade få se:

”Alla tobaksätare, opiumätare, morfinister och baudelairister äro idioter.”

-Har du läst Baudelaire? frågade jag Lorulot.

-Inte en rad! svarade han. Jag har sannerligen ingen tid att öda bort.

-Men då fördömer du ju en författare, utan att ha läst honom?

-Ja, det har du kanske rätt i. Jag skall taga bort ordet ”baudelairister”.

Och han begav sig till tryckeriet för att göra ändringen.

Men då tidningen kommer ut, återfinner jag fortfarande ”baudelairisterna” bland dem, som drabbats av förkastelsedomen.

-Varför tog du inte bort det där ordet? frågade jag Callemin.

-Därför att om det också icke är Lorulots åsikt, så är det min, svarade Callemin i en ton, som icke medgav några invändningar. –

Tärningen var alltså kastad, och Kilbatchich och jag gjorde vårt inträde i tidningen l’Anarchie.

Den hade icke längre sitt säte på rue du Chevalier-de-La-Barre. Lorulot hade flyttat det sociala förnuftet till Romainville, rue de Bagnolet.

Han visade oss omkring i huset.

Först en stor blomsterträdgård, planterad med träd, och där syrenerna blomma.

En tvåvåningspaviljong över källarna. I andra våningen ett gästrum och ett annat, där straffången Huc bodde.

Litet längre bort en annan byggnad, bestående av en stor sal, där tryckpressen står, en skrubb, där de osålda tidningarna ligga hopade, och ett stort duschrum.

En trappa upp ett rum, som innehas av Garnier, och ett annat, där Carouy bor.

Bakom huset en stor bakgård och tre köksträdgårdsland, som Huc, straffången, sköter med kärleksfull omsorg.

-Välkomna, säger Lorulot och tillägger, vänd till mig:

-Laga i ordning frukosten, Rirette, så äta vi tillsammans.

Matsedeln utgöres av turska bönor, plockade i trädgården.

Jag kokar dem med tillsats av ett par droppar ättika, och alla enas om att finna dem utmärkta.

-Där ser man, vad inbillningen gör! utbrister Louise Dieudonné vid slutet av frukosten. Ni skulle nog inte ha ätit dem med så god aptit, om ni vetat, att Rirette satt till ett par droppar ättika.

-Har hon haft ättika i! ryter Callemin.

-Hur kan hon vara så fräck, grälar Garnier.

-Det är ju förfärligt! jämrar sig Carouy.

Jag vet för ett ögonblick icke, vilken känsla som är mest förhärskande bland bordsgästerna, häpnaden eller vreden.

De se så bestörta ut som munkar, vilka man lurat att äta kött på långfredagen.

Callemin talar till och med om att taga in ett kräkmedel.

Det är bara straffången Huc, som icke säger något.

Slutligen nedlåter man sig att förklara för mig, att ättikan är ett antivetenskapligt näringsämne. Endast oljan är tillåten.

Och man inviger mig i det lorulot’ska kökets hemligheter. Listan på tillåtna rätter är mycket uppbygglig och lyder: majsvälling, mjölkpuré, grönsaker, makaroner med ost, havresoppa (mycket havresoppa) och socker (man gjorde ända på 10 kilo i veckan).

I synnerhet rekommenderades en slags dekokt, gjord efter ett munkrecept.

-Inte något salt! förklarade Lorulot som avslutning.

-Inte peppar heller! yrkade Calemin. Det är stimulerande.

-Och inte körvel, förklarade Garnier, det hetsar upp blodet.

Allt detta avskräckte dock inte Kilbatchich.

-Du vill fortfarande ge dig in i det där? frågade ja honom, när vi gingo därifrån.

-Mer än någonsin, svarade han.

Och så installerade vi oss. Lorulot stannar för att sätta oss in i saken.

Men det är slut med de gemensamma måltiderna, som ägt rum i över ett år. Var och en äter nu uppe hos sig eller vid småbord i trädgården. De andra kamraterna kunna synbarligen icke riktigt ”smälta” den intellektuelle Kibaltchich.

När vi frukostera på tu man hand i matsalen, uppfånga vi lite emellanåt följande hotelse, alltid avfattad i samma ordalag:

-Det är inte värt, att de göra några slingerbultar, för då köra vi dem på porten med våra revolvrar.

Men Kilbatchich bara småler alltjämt. Men enda sak förargar honom, han kan icke vänja sig vid den lorulot’ska matordningen. Han vill ha te och kaffe. Det är mot alla principer, men i alla fall kokar jag sådant åt honom…

Besynnerligt nog, så finner jag alltid, om jag på kvällen lämnat en full kanna med te eller kaffe i köket, den ofelbart tömd på morgonen. –

Snart är allt i sina vanliga gängor. Var och en har sitt att sköta. Callemin har hand om kassan, Valet arbetar med sättningen, Garnier och Carouy vrida tryckpressen, Huc gräver i trädgården, Kilbatchich skriver artiklar… och Lorulot ser på.

Då och då uppstår det nog några slitningar. Garnier blir en dag alldeles ursinnig, därför att man vägrar taga in en artikel an honom med rubriken ”Salt är ett gift”.

Han utbrister till och med:

-Antingen skall l’Anarchie vara vetenskaplig, eller också kan hon gå i putten.

Men han lugnar sig snart och stoppar ner revolvern i fickan igen. –

I l’Anarchie äro alla medarbetare lika avlönade. Var och en har rätt till husrum, mat och tvätt.

Av pengar, inte ett öre. Behöver man mynt att till exempel köpa sig kläder för, är det att försöka finna andra utvägar. Kibaltchich ochjag, vi drogo oss ur klämman genom att göra översättningar åt Pavoletsky.

En morgon, fjorton dagar efter vår ankomst, fingo vi veta av tidningarna, att ett inbrott ägt rum i grannskapet.

Två personer, Camboulier och Rogasse, ha blivit häktade. De anklaga Carouy för at ha varit deras medbrottsling.

Är det sant, eller är det icke sant?

Carouy, som avskyr allt vad fängelse heter, lämnar i största hast Romainville. Två dagar efteråt kom hans älskarinna och flyttade bort hans möbler.

Vi skulle icke återse Carouy förrän inför rätta.

Efter ytterligare en vecka blev det ett allmänt uppbrott. Callemin, Garnier, Valet och Lorulot ge sig av ifrån oss.

Callemin överlämnar alla sina troget förda räkenskaper till en kamrat. Det felas icke ett öre.

Endast Huc stannar och arbetar alltjämt i trädgården.

12. Nya gäster

Vi få oupphörliga besök. Det är en ständig defilering av frivilliga medarbetare med manuskript i fickorna.
Jag kommer särskilt ihåg en av dem. Ett stort, fyrkantigt, skägglöst ansikte, med ett par glasögon grensle över näsan och en undersätsig, kraftfull gestalt.

På de anarkistiska utflykterna uppträdde han halvnaken med en avbruten trädstam i handen. Han spelade skogsmänniska.

Han hade sin egen särskilda stil och ägnade sitt hat företrädesvis åt butiksägare och portvakter.

Skräckinjagande ord sprutade fram under hans penna:

-Därför att jag stundom uraktlåter att pryda min hjässa med en inkongruent filtkupol, präglas min portvakts anlete av en ogillande förkastelsedom.

-Man måste hålla på sin värdighet, som månglerskorna säga, och jag skulle icke av någon, vem det vara må, vilja sammanställas med en vanlig hedersman. Därför betraktar jag mig själv gärna som en storslagen och lugnt leende vilsegången, som en övermänsklig vällusting.

I själ och hjärta var det en mycket hygglig karl och en oförvitlig posttjänsteman.

Så hade vi också Balaoo.

Genom vilka oförutsedda omständigheter hade denne man med det breda skrattet, den avlånga huvudskålen, de otympliga långa armarna och de i en elastisk språngmarsch alltid krökta benen råkat in bland oss? Det är en oförklarlig gåta.

Visst är att han nu är här en gång.

Hans enda originalitet bestod i att om sommaren gå klädd i en tjock överrock, om vintern i en bomullsjacka.

Genom att ständigt gå på sammankomsterna, hade han till slut fått en svag anstrykning av illegalism.

En dag stal han en låda sviskon.

-Hur bar du dig åt? frågade man honom.

-Jag bar mig inte alls åt, jag tog, svarade han.

Det var allt, vad Balaoo kunde göra.

Så drager den långa, stolta silhuetten av E. P. förbi i mitt minne.

Oföränderligen klädd i en lång rock, som räckte ända till fötterna på honom, satte han sin ära i att icke göra någon eftergift för vad han kallade ”de avskyvärda fördomarna”.

Hans valspråk var: ”Jag underkastar mig ingen och ingenting.”

Han dog i Schweiz av svält.

Callemin, Valet, Garnier och Carouy hade icke väl gett sig av, förrän de ersattes an andra kamrater.

En anarkistisk tidning är som ett värdshus. Vem som helst kan kliva in.

I synnerhet får man påhälsning av mer eller mindre misstänkta subjekt, som varken äro de minst besvärliga eller de minst komprometterande av hyresgäster.

Aldrig frågade man dem, varifrån de kommo, eller vart de gingo.

Några ha en minst sagt besynnerlig mani att alltid lämna efter sig packor och bylten, som de be att man skall taga i sitt förvar.

Det är folk, som ”skaffar sig utvägar”, och när man ”skaffar sig utvägar”, är det alltid på någon annans bekostnad.

Lorulot lämnade oss, tagande med sig sina matrecept.

Då tyckte vi i alla fall bättre om de vattendrickare, som vi träffade på rue du Chevalier-de-La-Barre.

De hade åtminstone ibland ganska pikanta infall.

En gång, då jag var sängliggande och klen efter en stark blodstörtning, fick jag av en god vän den välkomna presenten av sex buteljer gammalt rödvin.

-Det skall återge er krafterna, sade han.

Jag drack ett glas, jag drack två, men när jag kom för att slå i det tredje, fick jag se, att alla sex buteljerna voro tomma.

Vattendrickarna hade varit framme.

Vår trädgårdsmästare berättade mig en rolig historia.

Det var under Romainvilles glansdagar. Vid det gemensamma middagsbordet sutto alla dar Lorulot och Louise Dieudonné, Carouy och Belardy’skan, Garnier och Marie Vuillemin, samt Callemin alldeles ensam.

Munkdekokten flöt i strömmar.

Men en dag kände sig Marie Vuillemin illamående och gick till doktorn.

Han undersökte henne både länge och väl.

-Vad dricker ni för slag? frågar doktorn slutligen.

-En slags dekokt. Och hon beskriver den.

-Tag hit en flaska, säger doktorn, så skall jag analysera den.

När Marie kommer tillbaka dagen därpå, får hon till sin häpnad höra, att den märkvärdiga dekokten innehåller ett ämne, som skulle kunna bringa de starkaste magar i olag. Den är rent av ett preparat till tarminflammation.

När denna ”vetenskapliga” upptäckt blev känd på rue de Bagnolet, blev det en allmän bestörtning.

Store Gud! Vem skall man väl då kunna lita på?

Munkdekokten förjagades skymfligt från middagsbordet och ersattes av en annan, också av samma heliga ursprung.

-Den här är god! förklarade aposteln, och hans lärjungar trodde honom. –

Det har blivit en riktig mani på tidningen att konjugera verbet ”knäppa” från morgon till kväll.

”Jag skall knäppa dig… Han skall knäppa honom… Vi skola knäppa dem.”

”Knäppa”, det vill säga så mycket som: skjuta en kula i skallen på någon.

För resten knäpper man aldrig någon.

Då och då höras visserligen ett par skarpa knallar. Men var inte rädd, man skjuter bara till måls.

Anarkisterna äro sinsemellan mycket sparsamma med sina kulor.

Jag kan bara komma ihåg en ur våra kretsar, som gått från ord till handling, Lacombe.
Och han var tokig för resten…

Posttjänstemannen kommer med en ny artikel till oss.

Hans hat mot bodägare och portvakter hindrar honom att sova..

-Och du, olycksalige hökare, du skrattretande figur, lunsig till själ och kropp, du prånglar sötsliskigt ut gamla ruttna bönor och vämjeliga lustar.

-Du och en portvakt, ni är lika goda, enformiga och ledsamma som gaslyktor i en rad.

Han tar mig avsides och anförtror mig, att han tänker hålla ett föredrag, av vilket han väntar sig stor framgång. Ämnet har aldrig förr varit behandlat. Och han deklamerar:

-På samma sätt som vi inmundiga färska och smakliga födoämnen och efter några kemiska operationer åter ge ifrån oss överskottet, så fylla vi också våra hjärtan med världens skönhet och prakt och avsöndra åter denna prakt under form av konstverk.

Så tar han plötsligt upp klockan och utbrister:

-Anfäkta, jag måste skynda mig, annars kommer jag för sent till kontoret. –

L’Anarchie går emellertid allt sämre och sämre. Högen av osålda exemplar växer alltjämt.

Dessutom säljs det icke mera några böcker eller broschyrer, och bokhandeln har alltid varit tidningens förnämsta inkomstkälla.

En enda utväg återstår oss, att återvända till Paris.

Jag kan ännu i denna stund icke begripa, varför man flyttat byrån ut i en förstad.

Att säga upp bostaden är icke att tänka på. Lorulot har glömt säga oss, i vems namn paviljongen i Romainville blivit förhyrd. I varje fall var det icke i hans eget.

Det hindrar oss för resten inte från att flytta en natt. Vi hade då tillbragt precis tre månader i Romainville.
Jag har hyrt i mitt namn i Paris, rue Fessart, n:r 24, en våning en trappa upp, som blir l’Anarchie’s nya lokal.

Man kommer först in i matsalen, som på samma gång tjänstgör som kontor; sedan ligger det oundgängliga gästrummet och längst in vårt rum.

En rad av små trädgårdstäppor, varav det finns så fullt i Belleville, och längst bort ett lider, där vi installera tryckpressen.

Kamraten, som efterträtt Callemin som skattmästare, tillstår, att kassan är tom.

Man säljer pressen, och tidningen ges ut ändå.

På kamraternas begäran sätter jag mitt namn som redaktris. Det är hädanefter till mig, som korrespondensen skall adresseras.

Sedan vi flyttat till rue Fessart, träffade vi, med undantag av Soudy och Metge, icke längre någon av dem, som senare skulle utgöra vad man kommit överens om att kalla ”ligan”.

Vad skulle de väl haft där att göra?

Kilbatchichs åsikter stodo i strid med deras. Han började nu sitt fälttåg mot illegalismen.

En annan krets hade bildats i Paris, den Fria Tanken. Där trivdes de vida bättre.

Där funno de också de böcker och broschyrer, som de kunde behöva.

Vi träffade dem visserligen någon gång på föredrag eller föreläsningar, men det var allt.

Denna skilsmässa, som ägt rum tre veckor efter vår ankomst till Romainville, misshagade oss icke alls.

-Nu skola vi då kunna åstadkomma någon nytta, sade Kilbatchich, som envist upprepade: Här är åtskilligt att göra; här är åtskilligt att göra.

Och han drömde om en anarkism, byggd på kärleken lika mycket som på förnuftet, där känslorna ockso skulle ha sin plats, och från vilken skulle bannlysas den dumma och trångbröstade ”vetenskaplighet”, som gjorde sina adepter mogna för alla möjliga galenskaper och orimligheter.

-De komma att sluta på dårhuset! sade han.

Han tänkte ännu icke på giljotinen.

13. Mordet på rue Ordener.

Ett mord har begåtts på rue Ordener. Det är ett brott av anarkister, eller, rättare sagt, av ultra-illegalister.

Kilbatchich och jag se på varandra. Våra ögon uttrycka samma stumma fråga: Vem?

Kilbatchich låter undfalla sig ett namn.

Jag ger till ett bestört utrop.

-Det är han tillräckligt galen till! försäkrar Kilbatchich.

I alla händelser hade han icke varit ensam. Vi överlämna oss åt gissningar.

-Vilka äro de andra?

-Låt oss vänta litet, säger jag.

En dag, två dagar förflyta, utan att ge våra misstankar någon bestämd riktning.

Vid slutet av tredje dagen, klockan nio på aftonen, krafsar någon på dörren till vår matsal, som leder direkt ut till farstun.

Det är ett litet skyggt, nästan skamset krafsande.

Vi äro ensamma; vi ha lagt mina två små flickor, Maud och Chinette, klockan åtta, och de sova redan.
På krafsandet följa tre lätta slag.

Vilka kunna dessa blyga gäster vara, som på ett så egendomligt sätt be om inträde i ett hus, som stå öppet för alla?

-Gå och öppna, säger Kilbatchich åt mig.

En smula nervös vrider jag om nyckeln och slår upp dörren på vid gavel.

Ett samfällt skri tränger över våra läppar:

-De! Det är de!

I dörröppningen avteckna sig två silhuetter, en helt liten, den andra längre. Det är Callemin och Garnier.

Jag ser dem ännu framför mig, sådana de stodo där, ömkliga, utmattade, styva i lederna, med tillskrynklade kläder och dammiga skodon, en bild av trötthet, modfälldhet och vild, huvudlös flykt.

De! Det är de, som äro de skyldiga! Intet tvivel är längre möjligt.

-Kom in! säger Kilbatchich med sin mildaste röst.

De stiga in.

-Låt oss icke stanna här i matsalen, säger jag, där vi kunna bli överraskade av den förstkommande.

-Det är sant, säger Kilbatchich.

Och med en lampa i handen för han de båda gästerna längst in i våningen till vår sängkammare.

Det är ett stort fyrkantigt rum, möblerat med en säng i mitten, en liten barnsäng med balustrad, en chäslong, ett skrivbord, en bokhylla och ett toalettbord.

I vaser och skålar, spridda litet varstans i rummet, stå halvvissna blommor.

Elden glimmar i kaminen.

Den röda lampskärmen sprider ett milt sken över det hela.

-Vad här är skönt, utbrister Garnier vid inträdet i rummet.

-Sch! säger Kilbatchich och pekar på mina små flickor, som sova lugnt och gott i sin lilla säng.

-Å, jaså… mumlar Garnier. Och de båda männen taga försiktigt av sig sina överrockar och hattar.

Jag sätter mig i sängen, Callemin på chäslongen, Garnier på fotändan av barnens säng och Kilbatchich på en stol framför sitt skrivbord.

Hopkrupna, med armbågarna på knäna och händerna i kors, tyckas Callemin och Garnier försjunkna i djupa tankar.

Vad tänka de på? På ingenting, kanhända. De endast vila sina trötta lemmar.

Lång tystnad.

Kilbatchich bryter den först.

-Ni ha alltså kommit tillbaka?

-Ja, svarar Callemin med ett flyktigt leende. Glasen i hans pincenez ha blivit immiga, och han torkar av dem med sin näsduk.

-Det är således ni?

-Ja, svarar Garnier mörkt.

Med låg, undertryckt stämma, för att icke väcka barnen, börjar Raymond la Science:

-I tre dagar ha vi fört en gemen tillvaro. Vi ha icke velat gå till kamraterna för att inte kompromettera dem. Vi äro alldeles utmattade.

Raymond väcker verkligen ömkan. All hans vanliga fräckhet och högmod ha övergivit honom. Han ser ut som ett litet barn, som söker tröst, hjälp och beskydd.

Inbunden, som alltid, säger Garnier ingenting.

.Ni är kanske hungriga, vill ni ha något att äta?

-Nej, men jag skulle gärna vilja ha lite te, säger Callemin.

-Och jag en smula kaffe, förklarar Garnier.

De båda dryckerna äro snart färdiga, och jag bär in brickan, smygande på filtskodda fötter.

De smutta långsamt på sina koppar.

Fastän rov för en olidlig ängslan, huset är omringat av polis, det veta vi, försöker Kibatchich skämta.

-Ser man på, ni börjar ju dagtinga med edra principer, både Raymond och du, Octave, den ene dricker te, den andre kaffe. Tro mig, ni borde göra också åtskilliga andra eftergifter åt er ”vetenskaplighet”.

-Om man lämnar oss tid till det, ja…! svarar Callemin, vars ansikte mörknat.

-En sådan idiotisk historia! återtar Garnier, fullföljande sin tankegång. Vi hade gett oss av ut för en helt annan affär, som skulle avlöpa helt fredligt och beskedligt. Men den slog olyckligtvis slint. Och då sa Bonnot:
Nej, tag mig tusan, vi ska väl inte vända om med oförrättat ärende heller! och så förde han oss till rue Ordener. Han visste, att där fanns kontanter inne.

-Vi voro fyra i vagnen, fortsätter Callemin, men där fanns en, som skulle följt med, om han vetat, att det var fråga om att mörda en människa.

Och Garnier utbrister förbittrad;

-Ett sådant vildsint pack, alla de där som anställde skallgång efter oss! Vad kunde det egentligen göra de nöten, att vi ”gjorde upp vårt mellanhavande” med en bankvaktmästare! Om jag kunnat, skulle jag skjutit ihjäl hela kvarteret!

Kibaltchich tycks fundera. Plötsligt lyfter han upp huvudet och frågar i bedrövad ton:

-Hur ha ni kunnat komma därhän?

-Vi hade fått nog, svarar Callemin. Vi kunde icke längre leva på det viset. Man var alldeles utledsen på teorier och principer. Det utlovade välståndet lät alltför länge vänta på sig! Vi trodde, vi skulle erövra det med ett slag.

Och han säger detta i klagande ton, med rösten av en lidande, som söker tröst. Han förefaller mig som en barnunge, som vill bli vaggad.

Och olyckligt, det är han nog också i denna stund. I synnerhet som kuppen på rue Ordener misslyckats så ömkligt.

-Det är att börja om alltsammans från början igen, mumlar Garnier.

-Om man lämnar oss till det, ja… upprepar Callemin för andra gången.

Jag är orolig på deras vägnar.

-Varför ha ni kommit hit? Ni veta ju, att huset är noga bevakat. Det är att med berått mod kasta sig i varggapet.

-Än sedan! svarar Callemin, litet förr eller senare… I två dagar ha vi nu varit förföljda i hack och häl. Jag har två skavanker, som göra mig lätt igenkännlig, min pincenez och min litenhet. Jag kan varken vara utan den ena eller öka på den andra. Och Octave har ju sina ögon. (Garnier hade nämligen ovanligt glänsande ögon.) När vi äro ute på gatorna, säger jag oupphörligt åt honom: Slå ner ögonen Octave… Octave, slå ner ögonen. Och jag kan, som sagt, inte göra mig större. Vi måste bli gripna. Ni ser, att vi inte ens gjort oss besvär att förkläda oss.

Det var också sant, de voro alldeles ” oförfalskade”. Deras ansikten voro endast förvridna av en olidlig trötthet.

Mina två små flickor fortsatte emellertid att sova. Man hörde deras lugna, jämna nadetag. Det var, som om en slags dvala kommit över oss.

Vi kände oss, både Kibaltchich och jag, gripna av ett djupt medlidande med dessa två illgärningsmän, som nu endast voro ett par olyckliga stackare.

Klockan slog ett i Bellevilles kyrka.

-Redan, sade Garnier. Kom, Raymond, vi måste ge oss av.

De reste sig dröjande, liksom med saknad, drogo med en trött åtbörd på sig rockarna och satte på sig de rundkulliga hattarna.

Callemin rättade på sin pincenez, och med händerna i fickorna och spejande blickar smögo de sig ut genom porten. Vi sågo dem försvinna vid hörnet av rue Mélingue.

Jag drog en suck av lättnad. Lugnt, nästan med ett leende. Vänder sig Kilbatchich emot mig:

-Du ville icke gå in på, att Raymonds ”vetenskaplighet” bara var påsmetad! Tror du mig nu då?

Och plötsligt allvarlig tillade han:

-Jag inbillar mig nästan, att Callemin kom hit för att återfinna minnet av något från sin första ungdom,… från de dagar då han, drömmande och känslofull, promenerade med mig på Brüssels gator…

Det går en sägen, att ligan skulle ha brutit sig in i ett par butiker, där de funnit vapen och ammunition.

Det finns icke ett spår av sanning däri.

Callemin, Garnier, Bonnot, etc. ha aldrig brutit sig in i en vapenbutik.

Det var andra, som åtogo sig den saken, och som kommo och bjödo ut sina varor i våra kretsar.

-Vi äro handelsagenter, sade de, som befinna oss i en tillfällig knipa. Ni skulle göra oss en stor tjänst, om ni ville köpa några ”prover” av oss.

Jag köper åt Kilbatchich och mig var sin revolver och betalar dem ganska dyrt.

Men de skulle komma att kosta oss ännu mera, än vi trodde. Mig skaffade de ett års fängelse, och vad den stackars Kilbatchich beträffar så – avbetalar han fortfarande på dem.

Jag fick sedan veta, att Callemin, Garnier och Bonnot blivit starkt frestade av vapnens utmärkta kvalitet. Men de hade olyckligtvis icke nog pengar att köpa några.

-Det gör ingenting! sade de tillmötesgående agenterna. Ni få betala dem, så snart ni fått några inkomster…

När man säljer på kredit, ökar man alltid på priset en smula, och så var det också härvidlag.

Ovannämnda mellanhänder fingo ut sin betalning till sista öret. Det finns personer, som förstå att ”skaffa sig utvägar”.

Jag syftar härvidlag varken på Garnier eller Callemin.

14. Husvisitation och arrestering.

Carouys älskarinna, Belardy, blir arresterad. Efter en månad blir hon utsläppt igen, frigiven tills vidare.
Vi taga emot henne hos oss, och hon slår sig ner på rue Fessart.

Polisen bevakar synbarligen hennes steg. Man hoppas genom henne kunna få fatt i Carouy.

Det börjar bli riskabelt att bo tillsammans, i synnerhet som hon en smula missbrukat sin ställning. Hennes vänner ha fullt göra med att hindra henne från att begå oförsiktigheter.

En morgon knackar det på vår dörr. Sextio poliskonstaplar komma för att göra husvisitation.

En enda av dem anser sig nödsakad att vara rå och brutal. Han tillhör för resten underbefälet.

Sedan kommer herr Jouin i sin tur. Det är mitt första sammanträffande med honom. Han visar sig som en fulländad gentleman.

Redan samma kväll fördes Kilbatchich i fängelse. –

Soudy har ännu en gång haft otur.

Natten före visitationen hade han legat hos oss i ett ledigt rum, men givit sig av klockan fyra på morgonen, rädd för polisen, vars ankomst vi väntade varje ögonblick.

-En sådan tur jag hade, sade han till mig på aftonen, då han fick höra, vad som hänt. Om jag stannat en halvtimme till, hade jag varit fast.

-En sådan tur jag hade, sade han till mig på aftonen, då han fick höra, vad som hänt. Om jag stannat en halvtimme till, hade jag varit fast.

Det hålls en obarmhärtig skallgång efter Bonnot, Garnier, Callemin och Carouy, som till sist ändå måst söka tillflykt hos kamraterna. Dessa äro nog villiga att hjälpa dem, men de föra ändå en eländig tillvaro. Somliga av kamraterna, som känna sig vara förföljda, våga inte ens gå hem till sig, och om de också fått tak över huvudet, lida de nästan fullständig hungersnöd.

Bonnot tillbringar fyrtio timmar utan att smaka en bit, och Callemin och Garnier äro inackorderade ungefär på samma villkor.

Ingen av dem törs röra sig ur fläcken.

Det sprids ett rykte, att de är ”alldeles utan pengar”.

En kamrat uppoffrar sig och gör en insamling; den inbringar sextio francs.

-Jag skall gå till dem med pengarna, erbjuder sig någon.

Man beundrar hans mod, han utsätter sig ju verkligen för stor risk. Två dagar efteråt dyker han upp igen.
-Nå? frågar man.

-De vilja inte taga emot någonting, säger han. De svarade bara: Vi kunna icke ge anarkismen någonting, men därför vill vi inte heller taga emot något av den.

-Lämna då tillbaka pengarna!

-Här är, vad som är kvar, säger han och radar upp sex femfrancsstycken.

-Och de andra trettio francs’en?

-De andra trettio francs’en har jag gett ut, erkänner kommissionären och lämnar fram en räkning på sina omkostnader.

Det var ett vackert drag av individualism! Behöver jag väl säga, för att undanröja alla missförstånd, att bland kommunisterna, där jag räknar goda vänner, nedlåter man sig icke till några dylika fula knep, utan fördömer alla de tvetydiga förfaringssätt, som eufemistiskt benämnas illegalism av dem, som draga fördel därav.

Samme kamrat bad mig en gång om att få låna några böcker.

-Var så god, välj vilka du vill ha, svarar jag och öppnar bokskåpet.

Månne det bara var en slump, att han just valde de nyaste, de minst skamfilade böckerna?

Han tar sjutton stycken. Numero deus impare gaudet [ Not: Ett ojämnt antal behagar Gud.], fick jag litet senare lära mig i Saint-Lazarefängelset, då fångpredikanten undervisade mig i latin.

Men vad skulle han taga med sig böckerna i?

På ett bord ligger en alldeles ny portfölj, som kostat mig aderton francs.

-Du tillåter väl? säger kamraten och stoppar ner böckerna i den.

Jag har aldrig återsett vare sig böckerna eller portföljen eller den hedersmannen själv mera. –

-Callemin och Garnier önska tala med dig, underrättas jag en dag. Ni ska träffas i afton kl. halv sju på rue du Temple.

Jag tvekade, jag var ängslig för deras skull. Men jag älskar sinnesrörelser, och alltså gick jag.

De stå där bägge två i gathörnet.

Det är den stund på dagen, då ateljéerna och de stora magasinen tömmas, och omkring dem böljar en kompakt massa av arbetare och hantverkare, som ha brått att komma till sina hem.

De båda förföljda tyckas liksom drunknade i ett människohav.

-God dag, säger Callemin.

-Det var snällt, att du kom, tillägger Garnier.

Och vi börja prata. Vi hindra cirkulationen.

-Stå inte stilla där, säger en poliskonstapel i faderlig ton.

Vid åsynen av uniformen sticka Callemin och Garnier med en samfälld åtbörd händerna i fickorna.

Jag ryser till.

-Ni ser ju, att ni stå i vägen, envisas poliskonstapeln.

-Ja, ja, vi ska gå, brummade Garnier.

Vi gå in på en närbelägen restaurant.

-Jag bjuder er på middag, säger Garnier, som alltid varit den minst snåla av hela sällskapet.

Vi slå oss ner vid ett bord mitt i salen och synligt från alla håll, det enda, som är ledigt. Runt omkring oss sitta ätande människor med huvudet nerlutat över en tidning, som står stödd mot ett glas eller en butelj.

-Hundra tusen francs utlovas åt den, som utlämnar banditerna.

-Det är ändå en bra summa, vet du vad, säger en ung kvinna bredvid oss till sin kavaljer, som sitter mitt emot henne.

-Å, en belgiska, utbrister Callemin, som känt igen sin hemlands dialekt.

Och i det han leende vänder sig till sin granne, säger han med en tjuvpojksaktig överdrift av samma belgiska brytning:

-Det har ni minsann mycket rätt i, fröken. Jag har ofta tyckt detsamma. Jag skulle också gärna vilja ha litet med de där hundra tusen francs’en. Men så lycklig blir jag nog aldrig.

Garnier skrattar gott, men för min del har jag det litet svårt att få ner maten. Jag har hjärtat i halsgropen.

Garnier och Callemin har blivit fatalister. De göra sig icke längre besvär med att gömma sig, utan promenera fritt omkring, litande på sin tur.

-Man törs inte arrestera oss, förklarar Garnier, och det kan komma att räcka länge.

-Det räcker alltid lika länge som vi, tillägger Callemin.

Det påminner om La Palise, om vilken hans soldater sjöngo, att ”en kvart förrän han dog, var han ännu i livet”…

Jag får besök av Metge, som alltjämt har samma ömkliga uppsyn. Han har ett sätt att säga: Fördömda soppa, fördömda soppa, som skär en i hjärtat.

Jag bjuder honom på frukost.

Det är en oavbruten jämmer.

Rörd av hans klagan, delar Soudy med honom sin anspråkslösa förmögenhet, sex francs.

-Tack, säger Metge. Och när han går, hör man alltjämt hans. Fördömda soppa, fördömda soppa…

Min lilla Chinette börjar känna igen herr Jouin, souschef vid detektiva polisen.

Första gången var hon närvarande, då han arresterade min man, Louis Maîtrejean.

Upptagen sedan hos goda vänner, som bodde i en av förstäderna, såg min lilla flicka en afton några detektiver med herr Jouin i spetsen stiga in hos hennes adoptivföräldrar och taga med sig husfadern, som Chinette redan kallade för pappa André.

Då herr Jouin till sist, företrädd av en massa spårhundar, trängde in i vår våning på rue Fessart, stirrade Chinette en lång stund tankfullt på honom. Hon satt på en hög stol med hängande ben, och maskinmässigt började hon svänga med benen.

Hennes ena fot råkade därvid stöta emot detektivchefens knä. Chinette ryckte häftigt foten tillbaka, och herr Jouin märkte det.

-Var inte rädd, min lilla flicka, sade han milt, jag är inte elak, jag tänker inte göra dig något illa. Känner du inte igen mig?

-Jo, då, jag känner nog igen dig, svarade Chinette med sin läspande röst. Och snyftande tillägger hon:

-Du har redan fört bort pappa Louis, sedan förde du bort pappa André, och i kväll är jag säker på, att du tänker föra bort pappa Victor.

En viss rörelse avspeglar sig i herr Jouins anlete:

-Stackars unge! mumlade han.

Vilket för övrigt icke hindrade honom från att taga Kilbatchich med sig. –

Under min dörr finner jag en inkallelseorder från rannsakningsdomaren, herr Gilbert, som fordrar, att jag för fjärde gången skall infinna mig på hans ämbetslokal.

Besöket blir kort. Jag försöker göra mig kvick, och ännu samma afton hamnar jag i Saint-Lazarefängelset.

15. Fängelse-interiörer.

Jag kommer dit utfattig. Om anarkismen icke föder sin man, så föder den ännu mindre kvinnan.

Jag sätts in i den stora allmänna arbetssalen.

Där äro vi hundrafemtio stycken. Jag längtar att få komma därifrån och in i ”la pistole” [ Not: Del av de franska fängelserna, där endast fångar, som kunna betala för sig, sättas in. Ö. A. ], som hägrar för mig som ett paradis.

Vilket ännu en gång bevisar, att all lycka endast är relativ…

Efter tio dagar träda äntligen några vänner, som icke äro anarkister, hjälpande emellan, och jag flyttas till ”la pistole”.

”La pistole” är ett stort, fyrkantigt rum, vars väggar äro till tre fjärdedelar svartmålade och den återstående fjärdedelen vitrappad. Det gör, att det ser ut som ett gravkapell.

Tvärs över taket gå bjälkar, mellan vilka spindlarna ostört spinna sina nät. Ingen har någonsin tänkt på att ofreda dem.

När jag sedermera berättade om dem för Kilbatchich, avundades han mig deras närvaro, så gräslig var den ”administrativa snyggheten” i hans cell.

Mitt i rummet en liten, alldeles rostig kamin, och längs efter väggarna en rad av smala bäddar, bestående av ett sängställ, en halmmadrass, två kuddar, lakan och en grå filt.

Framför varje säng ett litet bord, där varje ”inackordent” radar upp vad hon vill.

Rätten att vistas i ”la pistole” betalas med fyra sous om dagen om sommaren och fem sous om vintern. I detta pris äro varken ved, kol eller ljus inberäknade.

Över sängarna löper en liten hylla, liknande den, där soldater stapla upp sin packning, och där vi lägga våra kläder och vårt linne. Sex stolar, lika många som sängarna.

Ett rött stengolv med stora sprickor, tilltäppta av ett tjockt, flottigt, hundraårigt damm.

Platsen är just icke inbjudande, men i alla fall hundra gånger bättre än den allmänna arbetssalen. –

Vid mitt inträde överhopas jag av mina rumskamrater med frågor. Mitt fall intresserar dem synbarligen.

-En anarkistkvinna, det är mycket sällsynt här i ”la pistole”, säger en gammal stamkund på stället. Och hon tillägger med stor talförhet:

-Under mina vistelser här har jag träffat fina damer, som stulit ett snörliv eller en underkjol i de stora magasinen, fruar som hämnats på någon man eller älskare eller schangtilare kokotter. Men den egentliga kundkretsen, tllade hon med en viss stolthet, det är sådana här hederliga hotellvärdinnor som jag, mot vilka polisen visst icke alltid visar sig så tillmötesgående, som man påstår!

Och i tanke att riktigt blända mig, slungar hon mig i synen:

-Jag har träffat fru Steinheil här, å, ett sådant charmant fruntimmer…

Men i Saint-Lazare finns det icke bara fångarna, utan också ”systrarna”.

Om också mina goda vänner anarkisterna skulle vråla däröver, så har jag av dem bevarat det ömmaste och mest tröstande minne.

Under det år, jag tillbragte i Saint-Lazare, voro de idel godhet emot mig. Som de kände min smak för vissna blommor, kommo de så finkänsligt till mig med de vissnade buketterna från jungfru Marias kapell, och jag prydde mitt bord och min vägg med dem.

Syster Léonide såg skräckinjagande ut. Hon var högröstad med våldsamma åtbörder. Det var alltid hon, som blev tillkallad vid de tillfällen, då ordningen blivit allvarsamt störd. Det hände ibland.

Hon kom med gnistrande ögon och huvan stridslystet på sned, och ni må tro, att hon icke skrädde sina ord. Vi hennes ankomst grepos de dristigaste av skräck. Ingen tänkte på att sätta sig upp emot henne. Och då lugnet blivit återställt, drog hon sig baklänges tillbaka, liksom en djurtämjare ur lejonens bur.

Men en dag, då hon icke hunnit stänga dörren fort nog, såg jag hennes ansikte förklaras av ett ljust och vänligt leende. Den snälla syster Léonide! –

Och den snälla råttsystern sedan! Så kallade vi den syster, som skötte hönsgården i fängelset.

Hon kom från landsbygden och hade därifrån bevarat sin tunga gång.

Hon födde upp höns och kycklingar, kaniner, ankor och duvor med en riktig bondgummas omsorg och kärlek.

Ibland blevo de små nykläckta ungarna uppätna av råttor, av vilka Saint-Lazare är svårt hemsökt.

Och ett vilt hat mot dessa objudna snyltgäster hade lågat upp i hennes fromma hjärta.

Följd av en råtthund, anställde hon varje dag en ursinnig jakt efter de små rovdjuren.

Hur många gånger har jag icke sett henne ligga på magen med huvan på sned och uppriven krage och rumstrera med en kvastkäpp i en avloppstrumma.

-Jag har en, jag har en, skrek hon. Hon har krupit in här, den snusklisan.

Vid andra ändan av röret stod hunden väntande, färdig att rusa på råttan, som drevs fram till honom. Också om nätterna fortsatte råttsystern sin jakt, beväpnad med en lykta. –

Man berättade en dag för fängelsepredikanten, att det fanns en från de ”intellektuellas” läger i ”la pistole”. Han kom en söndagseftermiddag för att hälsa på mig.

Det var en lång, vacker gubbe, full av välvilja.

-Sysslolösheten är en dålig rådgiverska, sade han. Vill ni arbeta, mitt barn? Vill ni lära er latin?

Jag tordes verkligen icke säga nej.

”La pistole” har med ens fått en prägel av skolrum. Alla mina kamrater vilja lära sig latin liksom jag. Vi ha allesammans köpt oss var sin lilla skrivbok.

De små borden ha blivit renröjda, skrivböckerna ligga uppslagna på första sidan, bläckhornet är fullt, pennorna i ordning.

Och ett glatt sorl löper genom fängelserummet:

-Vi ska lära oss latin.

Fängelseprästen gör sitt inträde. Han kastar en belåten blick på oss. Under armen bär han en grammatik.

-Så börja vi då.

Och han säger:

-Första deklinationen omfattar substantiv på a, genitiv ae.

-Dessa substantiv äro feminina, utom när de beteckna män och floder.

Min granne kväver ett fnittrande.

-Sch! säger prästen, och man hör nu icke annat än pennornas raspande.

Så fortsätter den hedersmannen:

-Andra deklinationen omfattar substantiv på us, maskuliner eller femininer, sällan neutrer.

Denna gång kan min granne icke längre hålla sig allvarsam. Detta förefaller henne så obeskrivligt komiskt.

Men prästen ger icke akt därpå, utan fortsätter:

-Substantiven på um äro alltid neutrum…

Denna gång brista vi alla i skratt.

-Elev X… säger prästen, ni skall tio gånger skriva av deklinationen rosa, rosen!

Det går inte ur fläcken med vårt latin. Jag skulle nog vilja arbeta på det, men våra framsteg äro i regeln minimala. Den hederlige prästen är förtvivlad. Straffläxorna göra icke något intryck på oss.

Och dagen innan man skall inför rätta, kan knappaste heller utsikten att skriva om rosa, rosen tio gånger väcka en starkare sinnesrörelse hos en.

Prästen lånar mig böcker och uppmanar mig att föra dagbok över mina intryck för var dag.

-Det skall förströ er, säger han. –

Ack, min lilla dagbok! Jag har just nu bläddrat igenom den igen.Se här några utdrag ur den:

-Den 6. Minnet av mitt samtal med prästen i går har kommit mig att tänka på troheten inom äktenskapet. Kanske om jag haft tron, en verklig tro, och gift mig med kyrklig vigsel, att jag då skulle blivit min man evigt trogen. Varför inte! När det gäller min övertygelse, känner jag mig i stånd till lika märkliga saker som det.

-Den 19. Fått besök av maïtre Adad. Det är, som om en smula liv skulle komma in här med honom. Och så mycken vänskap sedan! Hur många verkliga vänner har jag icke funnit på min väg!

-Jag vet icke, vad framtiden har i beredskap åt mig, men jag skall alltid känna en oändlig tacksamhet mot min advokat…

-Den 9. Tio minuters besök av Adad. I flygande fläng underrättar han mig om, att rättegången kommer att vara i tjugutvå eller tjugutre dagar. En mycket angenäm nyhet! Han tycks finna det helt naturligt, han.

-Den 12. Stort evenemang. S. R…s lilla barn har blivit döpt, och jag var gudmor. Om jag får tro prästen, så uppförde jag mig ytterst korrekt i kyrkan.

-Det är ett gott tecken, sade den snälle gubben till mig. Ni har inte förlorat all religion. Kanske skall ni en gång återvända till er första barndomstro.

-Ack, jag har kommit så långt ifrån den…

-Den 14. Jag får allt större avsky för de kvinnliga fångarna, som hjälpa till med städning och övriga hushållsbestyr. De missbruka den smula myndighet, systrarna beklätt dem med, för att tyrannisera sina kamrater. Det finns inga elaka spratt, som de icke spela oss.

-Den 20. Adad har varit här med Zévaès, som försvarar Carouy. Jag roade mig med att jämföra honom i det yttre med sin klient. De äro så märkvärdigt lika varandra, att Zévaès själv måste ha märkt det. Jag tordes icke fråga honom…

-Den 20. Fått veta, att Ducret är död, uff!

Vi ha en kamrat, som vi kalla ”baronessan”. Det är en liten ofrälse borgarfru, som dödat sin man. Så fort hon kommit in i fängelset, lät hon adla sig. Hon håller styft på, att vi inte skola glömma partikeln de framför hennes namn. Hon tillbringar sin tid med att brodera en ”grevlig” krona på sitt linne och därunder sina initialer, C. de P. Det sätter hon överallt, på sitt nattlinne, på sina underkläder.

Till och med hennes köksförkläde av bomullstyg ståtar med ett C. de P. i granna bokstäver.

Då hon dödade sin man, låg hon under skilsmässa och hade tagit ett juridiskt biträde härför. Mannens död gjorde juristens tjänster överflödiga.

-Men jag behåller honom i alla fall, förklarade hon för oss. Det är mera chic.

Baronessan tillbringar sina dagar trots änkesorgen klädd i en röd peignoir, så ilsket röd att den skulle gjort den beskedligaste tjur ursinnig.

-Ni måste tänka på, vad ni skall ha för klänning inför rätta, säger syster Léonide en dag till henne. Om åtta dar skall ni inför juryn.

Aldrig har väl en så sorgklädd änka tagit plats på de anklagades bänk. Till och med hennes näsdukar voro svarta.

Hon blev frikänd. –

I min lilla säng i ”la pistole” ligger jag ofta och tänker på mina stackars möbler där hemma i våningen på rue Fessart.

Vi hade så svårt att kunna köpa dem, Kilbatchich och jag, och jag är fäst vid dem för alla de minnen, de framkalla.

Några anarkistiska vänner ha skrivit till mig, att de taga hand om dem.

Det gör mig orolig.

Jag hade också skäl till min oro.

En pålitlig vän, som icke är anarkist, underrättar mig, att mina böcker äro skingrade, mitt linne försvunnet och mina möbler sin kos.

I mitt rum finns ingenting annat än sängen kvar, icke ens bordet och de båda stolarna, som till och med exekutionsbetjänterna respektera.

Och då min vän uppbragt sade ifrån, fick han till svar:

-Egendomsinstinkten är ett lyte. Rirette skall tacka oss, för att vi gjort henne den tjänsten att kurera henne därifrån.

De goda, vänliga själarna!

Min lilla flicka, Chinette, kommer för att hälsa på mig, ledsagad till fängelset av en av våra vänner.

Vid åsynen av samtalsrummet får hennes lilla ansikte ett smärtsamt uttryck, och hon blir alldeles stum.

En gammal fångvaktare, som är en mycket hygglig karl, kommer Fram för att smeka henne och räcker henne handen.

-Säg god dag åt mig, liten.

-Nej, skakar Chinette på huvudet.

-Var inte dum nu, säger jag åt henne. Den här herrn vill inte göra mig illa. Han är inte elak.

-Om han inte är elak, så säg åt honom att taga bort gallret, svarar Chinette. Sedan skall jag kyssa honom. –

Jag skall lämna Saint-Lazare. Dagen för rättegången nalkas.

16. Rättegången.

Vi ha blivit förflyttade till rannsakningshäktet. ”La pistole” med dess stora utrymme har gett plats för en liten trång cell. Också där finnas snälla, hängivna nunnor, men vi äro nästan icke alls under deras uppsikt. Deras milda disciplin har efterträtts av fångvaktarnas färla, vi äro underkastade den strängaste bevakning. Morgon och kväll visiteras vi, man tar ifrån oss snörband och snodder, berövar mig till och med mina hårnålar. Det blir allt svårare att kläda sig.

För alla de anklagade råder samma stränga instruktion.

Hela natten är den elektriska lampan i taket tänd och kastar sitt skarpa sken på cellens vita väggar. Det är nästan omöjligt att sova. Var tionde minut öppnas och stängs den lilla tittluckan i dörren.

Under de tjugutre dagar, som rättegången varar, slappas denna ständiga, oroliga vaksamhet icke ett ögonblick.

Under uppehållen i sessionerna, ”entreakterna”, som Soudy säger, stuvar man in oss i två små skilda rum.

Jag är tillsammans med Callemin, Soudy, Metge, de Boué, Gauzy och Simentoff; Kilbatchich är i det andra rummet.

Gauzy jämrar sig oavbrutet och förargar därigenom Callemin på det högsta.

-Gråt inte, min gubbe, du skall snart få komma hem och sälja dina strumpor igen, säger han till sist.

Men det är verkligen bedrövligt att se Gauzy. Han är en bild av förtvivlan. Under tjugutvå dagar gråter han nästan utan uppehåll och sträcker händerna mot fångvaktarna.

Dessa, som tro, att han ber att få gå ut, sätta handklovarna på honom.

Ordern lyder, att vi icke få gå på ett visst ställe annat än i denna utstyrsel. För att bli litet mera grannlaga bemött, måste jag anropa en officers bemedling. –

Metge uppenbarar sig i en alldeles oväntad dager.

Han har blivit mystiker. Livet efter detta oroar honom.

-Allt vad jag begär, anförtror han oss, är att icke bli dömd till döden.

Och då Soudy ironiskt betraktar honom, tillägger han hastigt:

-Det är inte för att jag är rädd för giljotinen. Nej, om det behövs, skall jag nog gå morskt till döden. Men du måste väl medge, att det är odrägligt att icke veta, hur det blir i ett annat liv.

-Om jag i stället bara bleve dömd till straffarbete, fortsätter han, skulle jag kunna skaffa mig en ny existens där borta. Jag tycker om landet, jag.

Och han drömmer redan om ett hem på landet med en välförsedd ladugård och till och med en söt liten matmor.

Bagnon får i en viss slags litteratur nästan prägeln av sommarnöje.

Metge har icke läst mycket, men det har han läst.

Och det är icke värt att försöka bevisa honom motsatsen, det är förspilld möda. Carouy hör på och småler.

Callemin är alltjämt densamme. Han grälar och kritiserar.

-Du har inte alls visat dig vuxen situationen, säger han till den ene.

-Det skulle du icke ha sagt, far han ut mot den andre.

Ingen går fri för hans kritik.

Det lustigaste är, att det utan all fråga just är han, som, från det rannsakningen börjat, sagt mest dumheter. –

Metge och Soudy ha, medan de voro på hospitalet, funnit utväg att sätta sig i förbindelse med varandra.

På vilket underbart sätt, det är deras hemlighet.

Soudy har skrivit vers, som han skickat till sin medfånge, och Metge finner dem beundransvärda.

Soudy skald, Metge kritiker, det går över mitt förstånd.

Soudy anförtror mig för resten:

-Att skriva vers är inte alls så svårt, det behövs bara att det rimmar.

-Nå, men fötterna då? frågar jag.

-Vilka fötter? svarar Soudy. –

För var gång Soudy får se mig, gör han en grimas. Det är hans sätt att hälsa.

Fångvaktaren, som ledsagar honom, lägger märke därtill.

-Det är klart, säger han, att det är ni, som är mannen med karbinen. Alla vittnen, som sågo er på torget i Chantilly, förklarar enstämmigt, att han, som sköt, grimaserade alldeles fasligt.

-Ren tillfällighet, svarar Soudy.

Soudy är för resten förtjust i att prata med sina väktare. Hans favorittema är ”tjuvknepen”, det är ju det enda ämne, han känner i grund och botten.

Han utvecklar stor vältalighet.

Det finns flera sorters ”tjuvknep”… Det är först de små tjuvknepen, de som begynna med snattandet av en sardinlåda och sluta med tillägnandet av ett helt dussin, det är dem man börjar med.

Och så är det de riktiga ”tjuvknepen”, de som skola skaffa en en mera betryggad existens. De erfordra också större erfarenhet.

Man måste först och främst lära sig att ”öppna dörrarna”.

Ibland är dörren bara en låda, och för den som är skicklig…

-Ingenting är lättare, försäkrar Soudy. Vill ni, jag skall visa er, hur man bär sig åt?

Och han tar ett steg mot dörren.

-Stopp! säga fångvaktarna. Den där dörren förstå vi oss på att öppna själva.

Av allt vad Callemin hatade, var det kvinnorna, han hatade mest.

Åtminstone påstod han det.

Han hade i Brüssel varit den platoniske älskaren till en ung ryska, och han ämnade aldrig mera pröva på denna erfarenhet, icke ens om den bleve fullständigare.

Det hade han svurit sig själv. Dylika eder hållas likväl mycket sällan.

Efter mordet på rue Ordener började Raymond la Science jämka på sina principer, och ännu större eftergifter gjorde han efter Chantilly-affären.

Han fann en kvinna på sin väg, som han kände ganska bra redan förut.

Hon gjorde sig söt och tillmötesgående, ursäktade, ja, prisade allt vad han gjort.

Callemin lät tjusa sig.

Från den ena eftergiften till den andra – när man väl en gång kommit ut på det sluttande planet, kan man icke hejda sig – samtyckte han till att i hennes sällskap gå på konserter och höra klassisk musik.

Det var ytterligare i strid med hans forna principer.

Alla kvällar vandrade de båda älskande arm i arm uppför rue de la Tour-d’Auvergne, byggande luftslott för framtiden.

Vid Jourdans port, hos vilken Callemin för ögonblicket logerade, skildes man åt.

En afton följde en manlig individ efter dem. Raymond, som alltid spanade omkring sig, märkte det genast.

-Den där karlen retar mig, sade han.

-Oroa dig inte, svarade hans följeslagerska, det är bara en sådan där, som alltid springer efter fruntimmer.

-Eller också en detektiv.

-Nej, det är han för elegant till.

Callemin lugnade sig.

Morgonen därpå blev han häktad.

Först blev han alldeles vimmelkantig, men då han blivit förd till polisvaktkontoret och en smula sansat sig igen, ådrog sig en av herrarna där hans blickar.

-Jag har sett den där fysionomien nånstans, upprepade han oupphörligt för sig själv.

Plötsligt gick det upp ett ljus för honom.

-Nu har jag det, det var ju han, som följde efter mig igår. Vad heter han?

-Herr Jouin, svarade en poliskonstapel.

-Tycker du inte det är så man kan baxna, sade Callemin till mig vid rättegången under ett avbrott i förhandlingarna. Men hon är höjd över alla misstankar, tillade han med övertygelse. –

Soudy läser upp en vers, som han diktat till min ära:

Rirette, minns du, månntro
Buttes-Chaumonts sköna park
med dess lilla sjö och dess hängande bro
och dess soliga gröna mark,
och templet på kullens höjd,
dit älskande par gå arm i arm
med hjärtat fullt utav fröjd,
för att sen vända om till fabrikernas larm?

Metge är utom sig av förtjusning. Han lever redan i sin lantliga dröm.

-Inte illa, säger en fångvaktare och nickar med kännarmin.

Jag å min sida känner mig djupt rörd. Jag tänker på den tid för icke alls så länge sedan, då Soudy gick med mina små flickor, Maud och Chinette, i det myllrande Bellevilles fridfulla park.

Hur mycket har icke hänt sedan dess!…

Det har varit och farit. Nu återstår framtiden…

Under rättegångens sista dagar blir Callemin på nytt sentimental och lyrisk. Litet emellanåt suckar han.

Vad tänker han på? Kanske på sitt första och sista kärleksäventyr, som skulle sluta så illa för honom.

Han anförtror mig, att han gärna skulle avstå från att vara vetenskaplig.

-För en kvinnas skull, muttrar han mellan tänderna. Det är sorgligt att vid min ålder nödgas gifta sig med ”änkan” [ Not: Öknamn på giljotinen. Ö. A. ].

Inne i min lilla cell faller jag i djupa funderingar. Den hedersplats, man gett mig på de anklagades bänk, oroar mig en smula.

Jag hör ständigt talas om en organiserad liga. Men nu vet jag, att vad som felades denna liga, det var just organisationen.

-Vi handlade alltid på måfå, säger Callemin till mig. Vi gåvo oss av för att göra en viss kupp, och så gjorde vi en annan. Överfallet på rue Ordener var helt och hållet improviserat. På morgonen den dag vi åkte till Chantilly, visste vi ännu inte, vart vi skulle taga vägen.

-Vi saknade en ledare.

Så resonera också brackorna, och det skrämmer mig.

Om de se en ledare i mig, så står jag där vackert! –

En enda gång i mitt liv har jag hört Callemin tillstå sin underlägsenhet.

Jag var den förste på de anklagades bänk. Raymond la Science satt alldeles bakom mig som den första på andra bänken.

Hur avlopp mitt förhör? Det kommer jag själv icke riktigt ihåg.

Jag var den första, som förhördes, och kände mig ytterligt generad. Man sade mig sedan, att jag visat mig riktigt morsk. Men aldrig i mitt liv har jag känt mig så ängslig. Jag hade som en dimma för ögonen, som hindrade mig att se rätten och urskilja jurymännen. Min röst ljöd avlägsen, främmande och halvkvävd i mina egna öron. Jag hade förfärligt svårt att svälja.

-Ni kan sätta er, säger presidenten.

Jag faller ner på bänken med ångestsvettig panna och tom hjärna.

Då känner jag någons varma andedräkt mot min hals, och Callemins röst viskar i mitt öra:

-Mycket bra, du redde dig riktigt bra…

Dagen därpå var det Raymond la Sciences tur.

Han trasslar in sig i sina fraser, stammar och hackar och kan icke tala meningarna till slut.

Då han slutat, vänder jag mig om emot honom, han lutar sig fram till mig och mumlar med låg röst i bedrövad ton:

-Jag var visst fasligt matt, säg?

Vilket likväl icke hindrade honom från att redan dagen därpå åter börja kritisera de andra under avbrotten i förhandlingarna. –

Under hela rättegången har jag icke ögon för någon annan än allmänna åklagaren, general Fabre.

Hans röda kåpa drar oundvikligt mina blickar till sig.

Han uppbär den med en kall och reserverad elegans. Då han gör sitt inträde tillsammans med rätten, beundrar jag oförbehållsamt hans majestätiska hållning.

Man känner, att han är medveten om sin förfärliga roll av rättvisans skipare. Under tjugutre dagar skall han utan ett tecken till andlig eller kroppslig trötthet följa de dödande långa förhandlingarna.

Jag ger noga akt på honom. Icke ens den minsta detalj undgår honom. Jag har en tydlig känsla av att han hårdnackat söker sanningen.

Då han slutligen reser sig upp för att hålla sitt anklagelsetal, går en iskall rysning genom märg och ben på mig.

Hans vassa, stränga röst skär igenom den allmänna tystnaden.

När jag hör honom, förstår jag ”samhället”, och att det vill krossa allt, som icke underkastar sig dess lagar.

Jag blir medveten om att ha inför mig en väldig, oerhörd makt, mot vilken illegalismens futtiga teorier ingenting förmå.

Det är en förfärlig läxa jag får om saker och ting här i världen.

Vid slutet av somliga perioder genljuder i min svindlande hjärna den korta, hårda skrällen av en fallande bila.

Han är förfärlig, den mannen!

När allmänna åklagaren åter sätter sig mer under allmän rörelse i salen, riktas mina skrämda blickar ofrivilligt på flera av mina kamrater.

De förstå min blick, och hela deras hållning tyckes säga: Vår räkning är på det klara.

17. I ångestfull spänning.

Den 25 februari på aftonen. Äntligen stå vi inför avgörandet. Det återstår endast att höra det sista försvarstalet.

I morgon skall domen fällas.

Vi äro alldeles förbi. De trotsiga och hånfulla miner, som några av oss tagit på sig, äro bara ett tomt skryt. I själ och hjärta äro vi alla dödligt ängsliga.

Adad uppmuntrar mig ännu en gång. Jag har nämligen sedan några dagar blivit tillbakaflyttad till tredje bänken.

-Låt det inte skrämma er, säger han. Under det domen läses upp, skall ni återtaga er plats som den första på första bänken…

Det kommer som ett klubbslag över mig. Intet tvivel mera, jag får det strängaste straffet, tjugu års tukthus.

Vi äro åter samlade i vårt lilla gemensamma rum.

Callemin vill visa sig morsk för sista gången.

-Jag kan dö, när det lyster mig, säger han till fångvaktarna.

Resultatet är, att vi bli ändå strängare visiterade än vanligt, man genomletar de minsta vecken på mina kläder och sprättar upp den smala fållen på min kofta. Håret kammas med finkam.

Hos några finner man för övrigt det befriande giftet.

Den 26, en kvart före tolv, införas vi i sessionssalen.

Kilbatchich är lugn och leende.

Dagen förut hade han skrivit till mig:

-Käraste vän, jag ber för er bådas vår skulle att bereda er på det värsta. Glöm inte, att jag icke kan vara stark, om ni icke är det med mig och för mig. Vad betyder i själva verket vårt öde, vännen min, om vi kunna övervinna det den ena för den andra, och om vi veta, att vad som än må hända, skola vi återse varandra en dag…

Kilbatchich och jag hade kommit överens om att aldrig dua varandra, utledsna som vi båda voro på att jämt duas av alla.

Det allra sista försvarstalet. För sista gången gör oss presidenten några frågor. Ett par sista högtravande fraser. Uppläsning av frågorna. Så mycket formaliteter!

Äntligen drogo sig jurymännen tillbaka.

Efter en halvtimmes väntan i samlingsrummen bestäms det, att vi skola föras tillbaka till våra celler.

Klockan är tre, man ger oss befallning att äta i största hast.

Besök av maïtre Adad.

-Domen skall avkunnas vid niotiden i afton, säger han.

Jag äter en smula soppa, dricker litet mjölk och börjar gå runt i min cell som ett vilddjur i sin bur.

Jag försöker läsa. Omöjligt, raderna dansa upp och ner för mina ögon.

Ett par av nunnorna komma till mig med en kopp kokhett te, uppblandat med rom.

Jag tänker på de andra, på dem som liksom jag kretsa runt i sina celler.

Klockan åtta kommer man och talar om för mig, att juryn diskuterar den hundrafemtionde frågan.

Det är fyra hundra sådana.

-Nå det är ju ett gott tecken, skulle Soudy ha sagt.

Utmattad, lägger jag mig fullt påklädd på min säng.

Men att få någon ro under sådana förhållanden är omöjligt, utan jag återtar min rastlösa vandring kring cellen.

Klockan elva kommer fångvaktaren och hämtar mig.Ny kroppsvisitation. Denna gång är allt förbjudet. En chokladkaka, en liten fickspegel, en blyertsstump och en bit rent papper, som man godhetsfullt låtit mig behålla vid den föregående visitationen, bli nu konfiskerade.

Det är nätt och jämnt, man låter mig ha kvar näsduken. Kanske förutser man, att jag kommer att gråta!

I det sovande fängelsets gångar genljuda våra steg skarpt och tydligt.

Man för oss åter till det lilla samlingsrummet för de anklagade.

Vid inträdet ryggar jag häftigt tillbaka.

De femtio poliskonstaplar, som äro ditbeordrade att bevaka oss, ha ätit och druckit därinne. Golvet är bestrött med äggskal, brödkanter och flottiga papperslappar.

De ha rökt också, såsom intygas av en massa cigarettstumpar, kringströdda litet varstans.

En frän lukt av dålig tobak och billigt vin, uppblandad med stanken av vitlök, fyller rummet.

-Öppna fönstret, ber jag.

-Omöjligt, svara poliskonstaplarna, det är vi förbjudna att göra.

-Sopa av golvet ett slag då!

-Också förbjudet.

Tjänstgörande officern, som under dessa långa dagar alltid visade oss en utsökt artighet, uttryckte sitt beklagande, men hans folk hade bestämd order att icke förlora oss ur sikte ett ögonblick och icke tillåta oss minsta oförutsedda åtbörd.

I denna stank kommer herr Desmoulins och hälsar på oss. Han har med sig choklad och litet konfekt.

Väktarna visa sig nervösa och oroliga.

Vi få stanna där, inspärrade, hopstuvade från klockan elva på kvällen till fem på morgonen.

En underlig nervositet bemäktigar sig Callemin, de Boué och mig. Vi börjar prata mycket högt, nästan gallskrikande.

Ljudet av våra röster tränger ända in i rummet bredvid, där Kilbatchich är instängd.

Han kommer fram till dörren mellan de båda rummen och ser nyfiket på mig.

Soudy blandar sig också i samtalet och uttömmer hela sitt ordförråd av tjuvspråket.

Vi tala så högljutt och länge om saker, som icke alls ha med rättegången att göra, att en orolig poliskonstapel går efter tjänsthavande officern.

Denne hör på oss under en kvarts timme. Slutligen småler han med förvånat överseende och går sin väg. –

Plötsligt ropas ett namn ut:

-Fru Maîtrejean.

Jag får som en elektrisk stöt. Äntligen är det då slut. Jag skyndar brådskande fram till dörren, kastar i smyg en slängkyss på Kilbatchich, vinkar åt de andra och springer ut. Jag är ivrig att få veta.

I korridoren utanför sessionssalen stå fullt med poliskonstaplar under befäl av två officerare.

Efter mig komma Rodriguez, Marie Vuillemin och lilla Barbe Leclech. Och så slås dörren obarmhärtigt igen:

Jag förstår med ens, vi äro de enda, som blivit frikända.

Ett snyftande utrop:

-Och Kilbatchich!

Den ene officern stiger fram:

-Gråt inte, min fru, Kilbatchich kommer att få ett mycket lindrigt straff, sex månader, ett år kanhända. Han kommer att bli fri nästan samtidigt med er. Gråt inte…

Dörren in till sessionssalen öppnas. Jag ser den skumma gryningsdagern och hör presidentens entoniga röst. Man säger åt mig att stiga upp, att sitta ner, man ropar åt mig:

-Svara ja… svara nej… tacka…

Jag fick sedan veta, att salen varit proppfull.

Vi bli utförda, utan att ens för ett ögonblick ha fått återse de andra.

Hos en god vän, dit jag tagit min tillflykt, fick jag redan samma afton ett rörpostbrev från Kilbatchich:

-Kära min vän, jag är glad över att ni är fri, och att jag är ensam om att lida. Allt tar slut, och jag skall nog komma igen. Var lycklig, försök att vara det under väntan på mig. Lär Chinette att alltjämt hålla av mig. Njut av solskenet, blommorna, goda böcker, allt vad vi tillsammans ha älskat…

-Men jag besvär er innerligt, vännen min, vänd aldrig, aldrig tillbaka till de förra kretsarna.

Var äro de nu, de dagar, då han med en sådan övertygelse upprepade:

-Här är något, som bör göras, här är något som bör göras!

Den erfarenhet, jag nu vunnit, är avgörande för hela livet.

-Nej, jag skall icke vända tillbaka till ”kretsen”. Det svär jag, min vän. Ni kan vara alldeles lugn.

Annonser

Ett svar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: