Gueorgui Cheitanov, 1896-1925

Gueorgui Cheitanov, 1896-1925
av Nick Heath

Gueorgui Cheitanov, född i Yambol i Bulgarien 1896, skulle komma att bli en av de mest enastående figurerna (och det fanns många) i bulgarisk anarkism, och i dess specifika organisation, Anarkist-kommunistiska Federationen.

Han var en lysande elev på högstadiet och hade redan från tidig ålder en upprorisk natur. Han drogs väldigt tidigt i livet till den anarkistiska rörelsen. Vid 17 års ålder brände han den lokala domstolens arkiv och tvingades fly till exil efter att ha rymt från fängelset, och anlände till Paris vid 18 års ålder.

Här träffade han många andra bulgariska anarkister som Varban Kilifarski, som undervisade på La Ruche, den fria skola och kulturcentrum som startats av den franske anarkisten Sebastien Faure.

Han återvände i hemlighet till Bulgarien 1914 och fortsatte sin revolutionära propaganda. Han arresterades och torterades av polisen, rymde igen och var mellan 1917 och 1918 den ende bulgariske revolutionär att fara till Moskva vid den ryska revolutionens början, korsande Danube, Rumänien, de ryska skyttegravarna, Ukraina och Ryssland förklädd till soldat.

I Moskva blev han bekant med den gamle marxisten Plechanov och många andra välkända marxister och bolsjeviker, som bad honom att ta ledningen för en bulgariskspråkig utgåva av en revolutionär tidskrift. Han blev vän med många ryska anarkister och insåg snart bolsjevikernas verkliga kontrarevolutionära roll.

Han beslutade att återvända till Bulgarien vid de gynnsamma revolutionära förhållandena efter den bulgariska frontens kollaps och soldaternas revolt. Han korsade Ukraina och föll i händerna på den reaktionära ryska Vita Armén, men lyckades fly från arkebuseringsplutonen! Väl anländ till Bulgarien kontaktade han den anarkistiska rörelsen, av vilka de flesta var tvingade att operera underjordiskt. Han utfärdade sitt berömda öppna brev Upprop till Anarkisterna samt ett Manifest till Revolutionärer där han lade fram en tydlig anarkistisk position till stöd för den ryska revolutionen.

Han deltog i många väpnade aktioner mot staten och rymde från fängelset två gånger under spektakulära omständigheter. Vid 26 års ålder tog han sig en titt på rörelsens gerillataktik och kom med självkritik genom att beskriva den som inadekvat för den sociala utvecklingen i Bulgarien. Det som behövdes, ansåg han, var massorganisation och aktion, inte bara på arbetsplatsen utan i livets alla områden.

Som en mycket begåvad propagandist, talare och poet hade han ett stort och karismatiskt inflytande på många. Som talare undvek han de vanliga tricken och kommunicerade på ett klart och tydligt sätt.

Han deltog i befriandet av den bemärkte anarkisten Peter Maznev från fängelse och föreläste för poliserna som tillfångatogs vid den här incidenten om anarkism och den sociala situationen. Dessa snutar frigavs efter att ha lovat att de skulle säga upp sig från kåren – de höll sitt löfte! Maznev dog senare av tbc på grund av sin tid i fängelse och i underjorden. Han begravdes i sin hemby och begravningen blev tillfället för en massiv demonstration i vilken regionens anarkister deltog. Cheitanov höll ett passionerat tal som blev mycket omtalat och hjälpte den anarkistiska rörelsens snabba utveckling i området.

Cheitanov medverkade i Fritt Samhälle, Anarkist-kommunistiska Federationens teoretiska tidskrift, samt i deras litterära tidskrift Plamak (Flamma) som influerade många intellektuella. Han redigerade också den underjordiska tidningen Acratia mellan 1924-1925 som kom ut 3 gånger.

1923 ledde en militärkupp till slaktandet av 35,000 arbetare och bönder. Det väpnade motstånd som följde slutade med kommunistpartiets bombattack mot Sofiakatedralen, riktad mot landets elit. En massiv repressionskampanj släpptes sedan lös av fascisterna och militären mot den revolutionära rörelsen.

Specialpolisförband sattes ihop för att jaga rätt på Cheitanov. Alla gerillakrigarna förenades i ett enda förband men tvingades skingras i slutet av maj. Cheitanov och hans partner i kärlek och strid, Mariola Sirikova, hamnade i ett bakhåll och arresterades. De fördes till Belovos järnvägsstation och sköts tillsammans med 12 andra fångar den 2 juni 1925. Cheitanov blev officiellt erkänd av den kommunistiska regimen efter kriget som döpte gator efter honom och reste en staty i hans hemstad Yambol. Detta hindrade dem inte från att förfölja Cheitanovs kamrater som fortfarande var vid liv och sända många till fängelser och koncentrationsläger!

Översatt från Organise! 52, Anarchist Federation (UK)

Annonser

Manol Vassev, 1898-1958

Manol Vassev, 1898-1958
av Nick Heath

En kort biografi om den bulgariske anarkistiske militanten, arbetsplatsorganisatören och motståndskämpen under 2:a Världskriget. Han mördades av kommunistiska hemliga polisen 1958.

Manol Vassev

Född Jordan Sotirov, 1898 – Kustendil, Bulgarien, död 12 mars 1958 – Slivenfängelset, Bulgarien

Jordan Sotirov föddes i Kustendil i Bulgarien 1898. Han började arbeta i tobaksindustrin redan som barn och arbetade hela sitt liv i det yrket. Han kom till anarkismen medan han var vid fronten i Första Världskriget och direkt efter att ha muckat blev han en aktiv arbetsplatsorganisatör och formidabel talare på alla möten och demonstrationer.

Under en sammandrabbning med armén som anföll ett arbetarmöte under en tobaksarbetarstrejk i Kustendil sårade Jordan en officer. Ställd till svars och dömd i sin frånvaro till 15 års fängelse gick han under jorden. Han tog namnet Manol Vassev och blev en arbetsplatsaktivist i en stad på andra sidan Bulgarien, Haskovo. Under det här namnet tvingades han göra sin militärtjänst igen! Han fängslades under en tid på grund av sina arbetsplatsaktiviteter utan att hans verkliga identitet upptäcktes. Han omintetgjorde med framgång en rationalisering av tobakshanteringen som bossarna föreslagit och gav ut en pamflett som argumenterade emot det och ledde en intensiv kampanj som slutade med seger.

I samarbete med läraren Gueorgui Sarafov, en medlem i Haskovos anarkistorganisation, och med stöd från alla anarkisterna i området och arbetare och små tobaksproducenter, lade han runt 1930 grunden till ett bondeförbund som växte och blev Vlassovdens Landsorganisation.

Under andra världskriget var Manol inblandad i motståndsarbete. Den 8 september 1945, då gerillakrigarna förberedde sig att komma ner från bergen, försökte militären i Haskovos garnison att gillra en fälla för dem. Manol och hans kamrater satte igång ett väpnat anfall, avväpnade officerarna och undvek en massaker. Detta gjorde honom så populär att i månader hölls inga möten utan att han medverkade och hans porträtt prydde stans butiker.

Men kommunisterna började förfölja honom. Han arresterades för första gången den 10 mars 1945 med alla delegaterna på den Anarkokommunistiska Federationens rikskonferens i Kniajevo, nära Sofia. Han internerades i koncentrationslägret Dupnitsa och sedan i Kutzian.

Offentliga protester tvingade fram hans frigivning. Lägeradministrationen krävde att han, liksom alla andra fångar, skulle skriva på en förnedrande deklaration som de hade skrivit. Han vägrade skriva på och lämna lägret. Till slut kastades han ut ur lägret med våld!

Han avtjänade fem år i fängelset Sliven, och dömdes igen till ett och ett halvt år där. Vid rättegången innan det andra straffet, exceptionellt nog hållen offentligt, anklagades han för att vara en “agent betald av anglo-amerikanerna”. Han reste sig och avbröt åklagaren genom att utropa: “Det är inte jag som undertecknat Teheran- och Jaltafördragen med engelsmännen och amerikanerna; Det var inte jag som for till London för att kyssa engelska drottningens kjolar!”

Åklagaren tystades och domarna sänkte blickarna, alltför skamsna för att se på Manol. Dagen innan han skulle friges, den 12 mars 1958, förgiftades han av den bulgariska hemliga polisen.

Nick Heath
Översatt från libcom.org i januari ’09.