Kulten av kadavret

Av Albert Libertad

Genom sin längtan efter evigt liv har människan kommit att betrakta döden som ett slags genomgångsstadium, en smärtfylld etapp, och således böjt knä inför sitt eget ”mysterium” till den grad att hon rentav högaktar döden.

Innan människan ens kunde göra bostäder till de levande av sten, marmor och järn förstod hon att handskas med dessa material när det gällde att hylla de döda. Under kyrkornas och klostrens kor och mittskepp låg gravarna väl skyddade, medan de usla kojorna – som så illa förmådde att härbärgera de levande – krossades nedanför dess murar.

Redan från första början hindrade kulten av döden människans utveckling. Det är den som är ”arvsynden”, dödvikten, stenen kring mänsklighetens hals. Mot det universella livets röst höjdes – då som nu – dödens röst, de dödas röst.

Denna Jehova, som det för tusentals år sedan krävdes en fantasi av Moses’ dimensioner för att framkalla i Sinai, dikterar alltjämt sina lagar. Jesus från Nasaret, som varit död i nära tjugo sekler, predikar fortfarande sin moral. Buddha, Konfutius, Laotse sprider fortfarande sin visdom. Och en hel hoper till!

Vi dignar under våra förfäders gärningar, vi har ärvt deras ”fel” och ”förtjänster”. I Frankrike är vi således avkomlingar till gallerna, fastän det är från frankerna vi härstammar så fort det gäller att piska upp hatet mot tyskarna. Vart och ett av dessa arv påbjuder oss sina särskilda skyldigheter.

Våra förfäder… det förgångna… de döda…

Döden är inte bara en första början till förruttnelse genom den kemiska upplösning som följer i dess spår (samtidigt som luften förpestas) – den är det desto mera genom sitt sätt att göra det förgångna heligt, sitt sätt att förlama en idé stadd i utveckling. Utan denna död skulle idén ha utvecklats, varit längre gången. Död kristalliserar den sig. Och det är just detta stadium av idén som de levande väljer att beundra, helga, heligförklara.

I familjen kommuniceras seder och bruk, det förgångnas misstag. Man tror på samma gud som sin far, har respekt för sina förfäders fosterland… varför respekterar man månne inte förfädernas lampor eller paltor?

Ja, det egendomliga faktumet inträffar att samtidigt som ekonomin förändras, utvecklas och differentieras, samtidigt som allt dör och omvandlas, så förblir människorna, deras espri, lika fastkedjade som förut, mumifierade i det förgångnas misstag.

I elektricitetens lika väl som flintans tidsålder tror människan blint på ett paradis som ska börja i morgon, på en gud som hämnas och förlåter, på ett helvete och valhallakalas, i sin önskan att visa respekt för förfäderna.

De döda styr oss, de döda härskar över oss, de döda har intagit de levandes plats.

Alla våra fester, alla våra högtider är årsdagar till massakrer och döda. Alla helgons dag är till för att glorifiera kyrkans helgon, allhelgonadagen för att se till att ingen död glöms bort. De döda far till olympen eller paradiset, allt enligt Jupiters eller guds vilja. De fyller ut det ”immateriella” rummet och brer ut sig i det ”materiella” med sina korteger, lits de parade och kyrkogårdar. M inte naturen grep sig an med att lösa upp deras kroppar och sprida deras aska, så skulle de levande av idag inte veta var de skulle sätta fötterna på den jättelika kyrkogård som jorden skulle ha förvandlats till.

Minnet av de döda, av deras gester och handlingar, blockerar barnets hjärna. När man talar med barn är det hela tiden om de döda: det är det enda man får tala om. Man får dem till att leva i det förgångna och i det overkliga. De måste bara inte lära sig något om nuet.

Om mannen på gatan har övergivit herr Noaks respektive herr Moses’ historieuppfattning så är det bara för att ha plockat upp herr Karl den stores eller herr Kapetings. Barnen kan utantill fru Fredegundas dödsår, men är totalt okunniga om hygien. Och femtonåriga flickor känner till att en fru Isabella i Spanien hade samma skjorta på sig under en belägring, men blir mycket upprörda av sin första menstruation.

Kvinnor som skulle kunna räkna upp alla franska kungar utan att staka sig, vet inte hur de ska göra med ett barn som ger ifrån sig sitt första livstjut.

Medan man låter unga flickor komma nära en döende som ligger och vrir sig i dödsångest, så är man mycket noga med att inte låta dem komma nära en person vars buk just ska öppna sig för livet.

De döda fyller våra städer, gator, platser. Man möter dem i massor, i sten, i brons: en inskription talar om när de föddes, en annan var de levde. Platsernas namn kommer från dem och deras bravader. En gatas namn förtäljer oss inte var gatan är belägen, vilken form den har, på vilken höjd den är belägen, däremot minner det om Magento eller Solferino, någon av de dödas bravader där man slaktade människor i massor, eller så berättar gatans namn om martyren Si-och-så eller den i strid fallne hertigen Ditt-och-datt, vilkas enda förtjänster för övrigt var att de dog.

Även i det ekonomiska livet har de döda stakat ut vars och ens liv. En kan mena att hela hans liv är förstört av faderns ”brott”; en annan simmar omkring i sumpen av sina förfäders geni eller tapperhet. Och resultatet blir än en distingerad tölp, än en tarvlig adelsman. I sig själv är man ingenting, i sina förfäders skugga är man allt.

Och ändå… vad är väl döden om man ser den utifrån en vetenskaplig och kritisk synvinkel? Denna respekt för de hädangångna, denna kult av seniliteten, med vilka argument rättfärdigas den? Just detta frågar sig få människor är därför är inte heller problemet ännu löst.

Vad möter väl blicken mitt inne i städerna om inte vidsträckta områden som gudfruktigt underhålls av de levande: kyrkogårdar, de dödas trädgårdar.

De levande roar sig med att inte långt varifrån barnen leker gräva ner ruttnade köttklumpar, kadaver som utgör bästa tänkbara grogrund för diverse sjukdomar och infektioner.

Jättelika platser med magnifika träd helgas åt kroppar anfrätta av pest, tyfus, kallbrand; dör grävs de ner på en två meters djup, och efter några dar går ett virus kring i staden och skördar sina offer.

Människan – som inte har den minsta respekt för sin egen levande kropp vilken hon plågar, förgiftar och ständigt sätter på spel – blir komisk när hon hycklar inför dessa döda kroppar i stället för att göra sig av med dem så snabbt som möjligt, i en så föga skrymmande och maximalt nyttig form som möjligt.

Kulten av döden är en av de levandes mest motbjudande dumheter. Den är en rest från dessa religioner som utlovade ett paradis. Man skulle således förbereda de döda för deras besök bortom bergen, ge dem vapen så att de skulle kunna delta i jakterna i Valhall, en matsäck till resan och en sista nattvard så att de skulle kunna stå där prickfria inför gud.

Formliga mängder av arbetare använder sin talang och energi till att vidmakthålla denna dödkult. Människor gräver i jorden, hugger i sten och marmor, smider galler med mera i sina ansträngningar att bestå var och en med ett litet gravhus, en plats där man respektfullt kan gräva ner det syfilitiska as som nyss hade avlidit.

Kvinnor syr liksvepningar, viker pappersblommor, sättar samman buketter och kransar för att pryda en grav där en klump ruttnande kött av en tuberkulös stackare vilar. I stället för att kvickt som ögat göra sig av med dessa infektionshärdar, på ett så hygieniskt sätt som möjligt förstöra dessa kroppar som bara sprider sjukdomar omkring sig om de vidmakthålls, försöker man bevara dem så länge som möjligt, lägger köttklumparna på speciella kärror, likvagnar, och drar omkring med dem i gränder och prång. Och när dessa vagnar passerar så blottar människorna sina huvuden. De respekterar döden.

Summan av de ansträngningar och det material som kulten av döden har krävt av mänskligheten är ofantligt stor. Om man i stället använde dessa krafter till att på ett oklanderligt sätt ta emot barnen då de anländer, så skulle man kunna spara tusentals liv och förhindra tusentals sjukdomar.

Om denna imbecilla respekt för döden försvann och ersattes med respekt för livet skulle man öka möjligheten att bli lycklig i oanad omfattning.

Människorna har fallit offer för asätarnas hyckleri, hyckleriet hos dem som äter döda, lever på döda, alltifrån prästen med sitt vigvatten till gravrättsförsäljaren, alltifrån gravbukettsmånglaren till dödsänglaskulptören.

När man ska skaffa undan de sista resterna av någon grotesk sprattelgubbe och ge dessa en sista vila, avpassad efter den dödes förmögenhet, så använder man dessa löjliga lådor i stället för att anlita en expressbyrå som i hermetiskt tillslutna förvaringskärl forslar iväg kropparna till ett modernt krematorium.

Vi har påpekat att det är på grund av sin okunnighet som människan omger ett så naturligt och enkelt fenomen som döden med denna kult av apkonster.

Låt oss också slå fast att det bara gäller människans död; djur och växter är inte föremål för manifestationer av detta slag. Varför?

De första människorna, vilddjur som inte hade kommit så långt i sin utveckling och som inte visste så mycket, brukade i den avlidnes grav också stoppa ned hans vapen, möbler, smycket och kvinna. Andra tog med sig ”mackabéen” till en domstol där han fick svara för sitt liv. I alla tider har människan varit okunnig om vad döden egentligen är för något.

Men nu är det en gång så att allt i naturen som lever också dör. Varje organism tynar bort när balansen mellan dess olika funktioner rubbas, av vad orsak det nu vara månde. Man kan med vetenskapens hjälp fastställa sjukdomens orsaker, dödens härjningar eller vad annat som har lett till en individs död.

Från människans synvinkel existerar alltså döden, frånvaron av liv, det vill säga en viss aktivitets upphörande i en viss form.

Men från en allmän synvinkel existerar inte döden. Det finns bara liv. Efter det vi kallar död sätter andra fenomen in. Syre och väte, gaser och mineralier, lämnar kroppen, bildar nya kombinationer och bidrar på detta sätt till andra organismers liv. Döden existerar inte, bar en cirkulation av kroppar, vissa modifieringar i materien och energin, en oupphörlig utveckling i rummet och tiden av universellt liv och universella aktiviteter.

En död är en kropp i cirkulation under någon av sina tre former: fast, flytande eller gas.
Så enkelt var det med det och så ska vi också se det.

Det är alldeles uppenbart att denna verklighetstrogna uppfattning, som överensstämmer med vetenskapens alla rön, inte lämnar plats för några gråtmilda spekulationer om själen, intet och det som är hinsides.

Och vi vet att alla religioner som utlovar ”ett nytt liv” och ”en bättre värld” syftar till att sprida resignation hos just dem man plockar på stålar och exploaterar.

I stället för att knäfalla vid kadavren bör vi försöka organisera livet på sådana grunder att vi kan utvinna så mycken sötma därur som möjligt.

Vad angår dem som ryser till när de hör våra teorier och vårt förakt: de bara hycklar. Kulten av döden är inget annat än en skymf mot den äkta sorgen. Att vårda en grav, att klä sig i svart och hänga ett skynke för ansiktet har inget med uppriktigheten i smärtan att göra. Själva smärtan kommer för övrigt att minskas när alla har lärt sig att inse dödens ofrånkomlighet. Lidandet ska bekämpas, inte visas upp, inte rastas vid groteska promenader och falska fester.

En som respektfullt traskar fram bakom en likvagn kanske kvällen innan svälte ut den avlidne, en som åmar sig inför liket gjorde måhända ingenting för att hjälpa den avlidne vid en tidpunkt då han hade kunnat rädda dennes liv.

Varje dag sår det kapitalistiska systemet sin draksådd av död, genom sin dåliga organisation, genom den misär den skapar, genom sin brist på hygien, genom de umbäranden och den okunnighet som människorna lider av. Genom att stödja ett sådant system skapar sålunda människorna sitt eget lidande och i stället för att tyna bort inför ödet borde de verka för att förbättra levnadsvillkoren och skänka livet dess maximum av utveckling och intensitet.

Kulten av de döda, som bygger på okunnighet, dumhet och lättrogenhet, kan bara rättfärdigas genom hyckleri och rädsla för att utmana grannens fördomar. Alla fria människor måste göra sig av med dessa förkastliga idéer, visa sin likgiltighet för dessa gester som bottnar i pueril religiositet och därmed ställa upp sina egna begrepp om vad som behöver göras och hur man ska kunna skapa ett harmoniskt liv.

NER MED DE DÖDA!

Ur La Bonne Collection nr 32, Paris, oktober 1925
Översättning: Richard Swedberg
texten hämtades en gång i tiden från hemsidan Anarki a la Chilli.

Annonser

Proudhon: Makten och rättvisan

Pierre-Joseph Proudhon
Dagstidningen Arbetaren Nr 166, årg. 34, 21 juli 1955

Inburad i det anrika fängelset Sainte-Pelagie för publicistiska angrepp på regeringschefen Louis-Napoleon, sedermera kejsar Napoleon III, skrev Proudhon (1851) det filosofiska verk, som skulle kunna kallas anarkismens bibel, ”Idée générale de la révolution” (Revolutionens generalidé). Nedanstående avsnitt handlar om regeringsmakten som beskyddare av privilegier.

Den form under vilken de första människorna uppfattade ordningen i samhället var den patriarkaliska eller hierarkiska formen, det vill säga i princip auktoriteten, i praktiken regeringssystemet. Rättvisan, som senare blivit särskilda i distributiv och kommutativ, uppträdde från början endast i den första gestalten: en överordnad som ger åt sina underordnade vad dem tillkommer.

Regeringsidén föddes alltså ur familjesederna och de husliga erfarenheterna: ingen protest uppstod då, eftersom regerandet föreföll lika naturligt som beroendeförhållandet mellan far och barn.

Den primitiva uppfattningen av ordning genom styrelse tillhör alla folk: och även om de försök, som på ett tidigt stadium gjordes att organisera, begränsa, modifiera maktens verksamhet, att anpassa den till de allmänna behoven och till omständigheterna, visar att kritik och förnekelse fanns med redan från begynnelsen, är det ändå ett faktum, att ingen motsatt teori blivit framlagd; andan har överallt förblivit densamma. Allteftersom folken lämnat vilde- och barbarstadiet har man sett dem omedelbart ge sig in på auktoritära banor, genomlöpa en cirkel av institutioner – alltid desamma; historikerna brukar ordna dem i kategorier: monarki, aristokrati, demokrati.

Men vad som är allvarligare är följande:

Den auktoritära fördomen tränger djupt ned i medvetandena och formar intellektet efter sitt beläte; därför har varje annan uppfattning för långa tider blivit omöjlig, och de djärvaste bland tänkarna har nöjt sig med att säga, att allt detta regerande visserligen är en plåga, ett straff för mänskligheten, men att det är ett nödvändigt ont. . .

Det är därför som ända till våra dagar revolutioner och ärliga frihetssträvanden alltid mynnar ut i trohetsförsäkran och underkastelse för en ny makt och som alla revolutioner endast tjänat till att återställa tyranniet; 1793 och 1849 års konstitutioner, de två mest framskridna uttrycken för den franska demokratin bildar inget undantag. Vad som hållit denna andliga tendens vid liv och under så lång tid gjort den oövervinnerlig, det är att regeringen alltid till följd av den föregivna likheten mellan samhället och familjen, framställts som det naturliga organet för rättvisan, den svages beskyddare, fredens bevarare. Genom denna karaktär av försyn och högre beskydd trängde regeringstanken in i hjärta såväl som förstånd; den blev en del av den universella själen; den var samhällsvarelsernas tro och innersta, oövervinnerliga vidskepelse. Hände det att regeringen urartade, sade man om den som om religionen eller om egendomen: det är inte institutionen som är dålig, det är missbruket. Det är inte kungen som är elak, det är ministrarna. Å, om kungen visste!

Alltså: den regerande myndigheten som existerande faktum fick stöd i ett ideal, som talade till själen, och oupphörligt motverkade driften till jämlikhet och oberoende: medan folket vid varje revolution efter sitt hjärtas ingivelse trodde sig reformera regeringsmaktens oarter, förråddes det av sina egna idéer; det trodde sig kunna göra makten till organ för sina egna intressen, men hade den i verkligheten alltid emot sig; i stället för en beskyddare gav det sig en tyrann.

Erfarenheten visar i själva verket, att regeringsmakten överallt och alltid, hur folklig den än varit till sitt ursprung, ställt sig på de rikas och bildades sida mot de fattiga och många; att den efter att någon tid ha visat sig liberal så småningom blivit självtillräcklig och urartad, att den slutligen i stället för att stödja friheten och jämlikheten mellan oss, envetet arbetat på att förstöra dem, till följd av sin naturliga böjelse för privilegier.

Vi har i en annan studie visat, hur revolutionen sedan 1789 ingenting åstadkommit, hur fördelningen av förmögenheterna lämnats åt slumpen: regeringen vars uppgift det är att beskydda egendomen liksom individerna, fann sig i praktiken tillsatt för de rika mot de fattiga. Vem ser inte nu, att det onormala tillstånd, som man ett ögonblick kunnat uppfatta som egendomligt för vårt lands politiska konstitution, är gemensam för alla regeringssystem. Inte vid någon tidpunkt har man upplevt, att egendomen varit beroende uteslutande av arbete; aldrig har arbetet varit skyddat genom de ekonomiska krafternas jämvikt: i det avseendet har civilisationen på 1800-talet inte kommit över barbarstadiet. Auktoriteten, som försvarar godtyckligt förvärvade rättigheter och skyddar godtyckligt uppkomna intressen, har alltså alltid varit för rikedomen mot de missgynnade: regeringarnas historia är proletariatets martyrolog.

PIERRE-JOSEPH PROUDHON

Armand: LIFE AND SOCIETY

By E. Armand
English version by Jules Scarceriaux.

The Anarchist Individualists wish to live their own lives in spite of and even against society. To this, the main objection of some people is that whether or not the Anarchist Individualists wish it they still remain an integral part of the group they repudiate and without which they could not subsist.

Even as the judge, the businessman, and the prostitute, the Individualist is not outside this environment but plainly in the midst of it. He relishes the same joys and experiences the identical sufferings as do his neighbours. He consumes their production and produces for their consumption. He could not even do without other men’s efforts, whereas they could easily do without his. Like everyone else he fulfils the functions that preserve and perpetuate the species. In a word, nothing, as an Anarchist Individualist, makes him differ from his fellow-men.

Now, at first glance it would appear difficult to contest the validity of such reasoning. But with a spark of reflection we realise that the argument attributes to society conceptions that simply depend on life; the latter is too much confounded with organised society. People fail to recognise the great power inherent in life itself; they ignore the fact that the very complex living organisms subsists wonderfully well without organised society, as man himself has done in the past.

Indeed to breathe, move, and reproduce are all phenomena which have nothing to do with the existence of organised groups. Nowadays man does not conceive of individual existence without social function. Still, in relation to life, society is merely an artificial appendage. Many forms of society hade disappeared, but their disappearance has never stopped life, for it has endlessly persisted even when continents have sunken away.

It is axiomatic that in order to grow and develop himself the fiercest Anarchist Individualist needed “society”. He needed it at an age when his character had not yet affirmed itself and when he could neither reason nor draw up any kind of appreciation.

Later on – the cause does not matter – he became a negator of authority and exploitation. Yet, because he found himself face to face with a social contract based essentially upon authority and exploitation, does it follow that he is in any way a debtor to the organisation which imposed it upon him?

Besides what is this organisation?

An agglomeration of facts and institutions having for its object the maintenance of the individual in constant subjection and his detention in an enclosure of moral conventions and economic servitude.

True enough, members of society have sometimes intellectually, morally and economically revolted against it. Although the Anarchist Individualists have (at least some of them) profited by what these ancestors or forerunners had accomplished or written, they are in no way indebted to then; for it is a fact that these pioneers found in their activity the only reward they were entitled to expect.

“Society” if we are not mistaken means factories, jails, armouries, toilers’ dwellings, prostitution houses, drinking joints, gambling places, manufacturers of asphyxiating gases and big business.

“Society”, no doubt, is the crowd that screams “Hurrah!” at the parade of the crippled from the last general slaughter; it is the long line of hunger men and women in front of missions; it is also he who takes his hat off when the flag-bearer goes by and who goes to the circus only when it calls for a sensational and risky stunt.

And to such society the Anarchist Individualist must render account?

Well, factories, big stores, exchangers, totalisers, monstrous guns, aeroplanes, churches, mansions, and all that civilisation has produced for the development of the milieu of which we are part, could disappear and nevertheless life would still continue.

The life which the Anarchist Individualist wants to live has no relation to the known social life as we know it. The Anarchist Individualist leads the existence imposed upon him by the environment because he is compelled, forced and constrained. Just as the prisoner wishes the disappearance of his jailers, so does the Anarchist Individualist wish to see society sink; for it impedes him, narrows his horizon, encumbers his forward movement and renders him a perpetual slave. No matter what his actions are, in the last resort, they always tend to screen him from the haughty arrogance of the social milieu, or tend to reduce the latter to pieces, which amounts to the same thing.

Unless he be a fool, the prosperity and future outcome of the “social life” do not bother the Anarchist Individualist; it is enough for him to feel and endure its restraint and tyranny. Life, and life alone attracts him; to live “in freedom” that strongly contrasts with the existence imposed upon him by the economic, political and social conditions. It is life that interests him, solicits, enlivens and lures him. The “natural” life, the one which ignores compromises, adulteration, glitter, deception, overcharged reputation, calculation, and climbing… in a word, all that characterises social life, everything that perpetuates “society”.

Between “society” and life the Anarchist Individualist chooses the latter, wishing to live in spite of all external pressures and forever excluding domination and exploitation of others.

(From “MAN! An Anthology of Anarchist Ideas, Essays, Poetry and Commentaries”, edited by M. Graham. Cienfuegos Press, London 1974.)

Armand: LIFE AS EXPERIENCE

By E. Armand
English version by George Hedley.

I consider life as an experience, or rather as a series of experiences, lived to secure the richest, the most abundant, the most varied possible. I think that the individual attains the age of awareness, of intelligent reaction on his environment, in the measure in which he analyses and renews the experiences of life, in which he runs the gamut of emotions or of sensations, both because they appear inevitably on the keyboard of his existence, and because, knowing this and wishing it, he deliberately provokes them.

What I say of life in this sense must be understood of the inward or intellectual life, that of the sensations or the affections. Life considered in terms of the accomplishment of organic functions – however indispensable these may be to the development of inner being – does not give sufficient place to the complexity of experiences. Discovery of variety among foodstuffs is not of serious interest to him who is possessed by true curiosity. There are not more than a hundred ways to breathe, to digest, to sleep or to reproduce one’s self. In this domain, therefore, the field of experience is limited. And equally indifferent, to my mind, are the experiences involved in the quest of a “position”, of glory, of honours, of a good reputation etc.

I maintain that there is interest in multiplying the experiences of life; interest for him who modifies or renews them. His horizon I widened, his knowledge increased, his sensibility refined; if he loves experience for the experience itself, that is if he seeks rather to instruct himself than to secure a measurable and palpable profit, if he neither fears sorrow nor overvalues joy, possibilities of almost unlimited personal development are within his reach. I think that no man can be made “good”, that is to say, can understand the diverse situations of his fellows while refraining from passing judgement, in any way other than by passing through the crucible of experience.

To attain its maximum of utility the journey of research, the journey to the conquest of experience, demands that it be recorded, told, analysed, communicated to another; that this other may learn thereby how to live more fully, more largely – that he may be inspired to gird his loins, to seize the staff, to take to the road for himself also.

I think that the experience which profits only the one who has it fails of attaining its purpose; it is like the new process which a savant discovers, but whose formula he keeps locked in the strong-box of his memory. Effort and experience do not achieve their power of illumination, and stimulate no intellectual activity, save in the measure in which they are exposed before the world, the world of indifferences and likenesses, whether they are in the nature of a denial or of a contribution. It matters little that those who do not wish to profit by it turn away, shrugging their shoulders. The work of propaganda is not therefore the less accomplished; the fertile work emanating from me, from the individual sanctum to abut on the surrounding world, too illuminate the social group – the work of distinguishing, of personal selection among the masses.

Naturally it is necessary that the journey to the conquest of experience, to be exposed and told, shall be worth the trouble.

Life as experience is lived constantly outside “the law” or “morality” or “customs” – all conventions calculated to assure the farniente of interior stagnation to those who refrain from risking themselves, whether through fear or through self-interest.

Life as experience tears up the programmes, treads under foot the properties, breaks the glass, descends from the ivory tower. It abandons the city of Things Gained, goes out of the gate of the Things Judged, and wanders towards adventures in the open field of the Unforeseen.

For experience never accepts the thing gained as definitive the thing judged as beyond appeal. Indeed it wanders, the life without experience, as an “outlaw”, without logic, attired briefly or not at all – defiant of moralism, terror of good form, of the bourgeois respectable continually affronted by the thought that someone will come, at night, to pound the knockers of their doors and to wake them from their stupefying habits.

Life lived as experience is not troubled by the lack or by the volume of the results obtained. It is disturbed by defeat no more than by victory. Triumphs, checks, obstacles overturned, barriers reversed, falls in the mud, all are subjects of experience. One thing only can distress it: the thought that it might be lived uselessly or without profit.

All things considered, one concludes that the true educators are those who encourage one to enter without fear on the road of experience, to look life squarely in the face – life with its incalculable richness of diverse experiences. The true educator does not seek to destroy sensibility, to annihilate feeling, to rule off the individual life as he would a sheet of music paper, to limit the vibrations, to restrict the fullness. Oh no! – For thought and appreciation for and by one’s self, there is no value in committing to another the equipment and the desire for experience. And the more that experience has been difficult to pursue, rich in surprises, harassed by perplexities, saturated with joy, the less those who have risked it are willing to abandon their liberty of thought and bestow it upon another. And greater still will be the number of those unafraid to live, because they have known life by experiment.

From: “MAN! An Anthology of Anarchist Ideas, Essays, Poetry and Commentaries”, ed. by Marcus Graham. Cienfuegos Press, London 1974.

Från ”salongsanarkismens” dagar

av Emil Agge, Röda Fanor, aug. 1921

Anarkismen, denna så ofta avsiktligt och omedvetet förvrängda och beljugna åskådning, som nu är borgarnas fasa har dock en gång haft en stor popularitet, ej blott bland arbetarna, utan även bland bourgeoisiens yngre element. Bland litterära och konstnärliga element i de stora kulturländerna märktes under 1880-90-talen en hel rad kända namn med mer eller mindre utpräglad anarkistisk åskådning och i tidens många olika anarkistiska tidningar och tidskrifter återfinnas dessa bland medarbetarna, ej blott i konstnärliga och litterära frågor, utan även i sociala. ja, en hel del speciellt litterära tidskrifter, som voro språkrör för de unga sysselsatte sig ivrigt med anarkismen och dess läror.

Denna, den intellektuella ungdomens sympatiska eller förstående ställning till anarkismen bottnar innerst i de ungas reaktion mot en förgrovad konstnärlig och social materialism, som på det konstnärliga området utmynnade i Zolas La Terre (orden) och på det sociala i Marxismen, socialdemokratien med framtidsmålet medelmåttornas massvälde och individens kvävande. Den konstnärliga reaktionen tog sig i synnerhet uttryck i den symbolistiska skolan med Sar Peladon som banérförare. En gren blev i socialt hänseende reaktionärer och troende katoliker, en annan blev radikaler, anarkister med mer eller mindre mystisk religiös anstrykning. sambandet mellan de båda riktningarna var individualitetens hävdande och tog sig politiskt uttryck i kamp mot parlamentarism och militarism. För övrigt var nog innerst inne skillnaden ej så stor. Bägge riktningarna lade snart bort sina ”överdrifter” och återvände som förlorade söner till borgarsamhällets kalvstekar. Endast ett fåtal blev en längre tid trogna sina ungdomsideal.

Framför mig ligger en av denna tids anarkistiska publikationer ”La Revue Anarchiste” som sedan ändrade namn till ”La Revue Libertaire”. Den delade de flesta liknande tidningars öde, att bliva kortlivad. Dålig ekonomi plus myndigheternas ursinniga förföljelser voro därtill orsaken. Denna tidning utgavs var 14:de dag och 13 nummer var allt som utkom från augusti 1893 till mars 1894. Redaktörer voro Charles Chatel, Andhré Ibels och Henri Gauche. Varje nummer om 16 sidor kostade 15 centimer. Det kulörta omslagets främre sida hade i enkel uppställning titel, en sentens: ”Samverkan av intelligens och handling för att nå full frihet” samt innehållsförteckning. På 4:e omslagssidan en lista på anarkistiska tidningar över hela världen, i sista numret 52 stycken på 10 olika språk. Ett tidstecken är adressen på den tjeckiska tidningen Pomsta, Imprimiere Secréte (hemligt tryckeri).

Listan på medarbetare upptar en hel rad mer eller mindre kända anarkistiska och litterära namn, Elisée Reclus, Bernard Lazare, Andhre Ibels, L. Malquin, S. Mougin, A. Veidaux, Ch. Chatel, A. Gesurier-Livard, M. Viochot, Lucien Weil, V. Barrucand, C. Mauclair, H. Gauche, J. Lafargue, Ch. Malato, E. Hilde, G. Randon, Th. Praxis, Paul Reclus, Seb. Faure, H. B. Samuels, G. Rossi, E. Decrept, J. Carrère m. fl.

Dess redaktion låg – naturligtvis skulle man vilja säga – i hjärtat av Montmartre, artisternas, bohemernas hemvist, vid en trång liten gata, Rue Gabrielle.

Artiklarna avhandla allt som kan tänkas, om rösträtten, mot parlamentarismen, mot militarismen och först och sist mot allt tvång, mot staten. Borgarna gisslas med allvar och satir, diktarna besjunga satan och den fria kärleken, de anarkistiska teoretikerna slåss angående individualism och kommunism. Kvickt och vass ”skäller” man på socialdemokrater, militärer och poliser, men lämnar prästerna i fred, kanske beroende på att man ej lider av dem.

Att 1880 och 90-talen var tiden för ”handlingens propaganda” synes nogsamt på tidningen. Det var den tid då vanliga stölder, dynamitstölder, attentat med mer eller mindre rätt brukades i anarkismens namn och den ena knallen av en bomb eller ett revolverskott hann knappt förtona förrän en ny hördes. Bästa sättet att hämnas en häktad eller straffad attentator var att göra ett nytt attentat, vilket dock tyvärr så ofta träffade oskyldiga. Numera veta vi ju att polisens provokation har en stor skuld i denna tids händelser samt att även en del element, som utan någon rätt kallade sig anarkister, använde sig av dessa stridsmedel. Men det fanns dock obestridligt inom rörelsen ärliga element som gillade och utövade handlingens propaganda. Myndigheterna använde sig naturligtvis av händelserna och indragning av tidningar, arresteringar, husundersökningar, domar till fängelse och avrättningar samt utvisningar voro dagens lösen.

I all synnerhet tog förföljelserna ett oerhört uppsving efter Ravachols beryktade bombattentat i mars 1892. Efter sin avrättning i juli blev han ett slags helgon för en del anarkister och hämndbomberna regnade. 1893 var ett oroligt år, kulminerande i Vaillaints attentat i deputeradekammaren, om vilket förresten La Revue anarchiste spydigt skriver och uppräknar en hel del attentat med många dödade och sårade vilka riksdagsmännen gav fasen; men bums, i helgedomen blir det buller av en fallande bomb, då väcks det ett skri! Hennes Majestät ”Folkviljan”, som de politiska skojarna älska kalla sig är sårad! Vilket brott!

Nyårsdagen 1894 företogs 2,000 husundersökningar, huvudsakligen hos anarkister och resultatet blev att ett hundratal häktades. Den anarkistiska tidningen Pére Peinard, som redigerades av E. Pouget, blev bl. a. indragen.

Förföljelserna blev allt värre, La Revue anarchiste nämner i sitt nummer av 1 febr. att Jean Grave är på Mazas (Paris Långholmen), att Pére Peinard är indragen, att Henri Gauche efterspanas men döljer sig. En intressant detalj förresten är att man i detta nummer, i den avdelning som motsvarar Brands Gnistor, ”Des Faits” mellan varje notis intrycker raden: ”Detruisez vos lettres” (Förstör edra brev). Denna gnistavdelning är förresten särdeles belysande för tidningens ställning, notiserna äro roliga, spydiga, satiriska, ja rent av utmanande fräcka. Alltid korta, rakt på sak. Jag skall tillåta mig göra en liten axplockning som är verkligt roande. T. ex.:

– ”Dåliga nyheter: General Gourka är tillfrisknad. Drottningens av Sverige hälsotillstånd ger ingen anledning till oro. Nå, det blir väl en annan gång. – Republikanerna arbeta bättre för oss än kejsardömet gjort för dem; vi hoppas att i vår tur behandla dem bättre än de gjorde med kejsardömet. – Underrättelse: Dynamitupplaget vid Chenneviéres är avskaffat. – Bourgeoisien har genom sina poliser gjort oss en visit på nyårsdagen. kanhända vi nästa år kunna återgälda den. – Vi ha haft ledsnaden få höra att zaren mår bättre. I gengäld ha vi nöjet meddela Herr Maxiom du Camps*) död. – Böhmen. 17 december. 32 kg. dynamit försvann från krutfabriken i Rakovitz. 18 dec. explosion hos Herr Wolf, advokat i Rakovitz. Betydande skador. Ett pris på 500 floriner har utsatts på gärningsmannen. – I Berlin är det 500 marks pris på mordbrännaren hos bankir Friedlaender. – En florin motsvarar 2 mark, därav jämförelsen: 1 Wolf = 2 Friedlaender. – Kapten L… vid 7 infanteriregementet har skjutit sig. Vad betyder det! – Må de trakasserier kamraterna varit utsatta för lära dem en sak: Då man vill förstöra ett brev, är det ej nog att bränna det, man måste även söndersmula askan! – En sergeant som kastades ur sadeln, dödades. Finns det anarkister bland hästarna? – En polis, M. Marullas, har skjutit sig. Rädda från glömskan denne hederlige mans namn! – En general som försökt mörda en civil, döms av krigsrätt bestående av 10 generaler. Men då en anarkist spränger ett hus, låter man honom icke dömas av anarkister… – o. s. v.”

De så tätt på varandra följande attentaten bedömdes inom anarkistiska kretsar högst olika. En del, däribland kretsen kring La Revolte, Jean Grave, Reclus, Krapotkin m. fl. togo avstånd, men dock med betonande på samhällets stora skuld, medan andra, t. ex. Pére Peinard och La Revue anarchiste mer eller mindre öppet förhärligade attentaten och deras gärningsmän. Belysande för deras ställning är tvenne artiklar om attentat begångna av Paulino Pallas och Léon Leauthier. Den förra börjar så:

”Söndagen den 24 sistlidne september (1893) passerade marskalk Martinez Campos i spetsen för sin stab Barcelonas gator på väg till en trupprevy. En arbetare som stod bland de nyfikna drog under sin blus fram tvenne bomber, kastade dem mot marskalken och ropade: ”Leve anarkismen!” Två generaler, en adjutant och två poliser sårades, en gendarm och en häst (Campos’) dödades. Vi beklaga hästen. Rörande Campos drog han sig ur spelet rätt bra. Det är värre.

Den oförvägne kamraten häktades och dömdes till döden. Hans namn är Paulino Pallas. Han är trettioett år och efterlämnar hustru och tre barn i nöd. – – – Ravachol och Pallas ha bevisat en god omdömesförmåga genom att rikta sina angrepp mot bäraren av domardräkten och bäraren av sabeln, mannen som dömer och mannen som dödar. – – – Pallas fusiljerades 6 okt. han dog frimodigt. Henri Gauche”.

Om Leauthier heter det i en artikel, även av Henri Gauche: ”Revolten växer. Hämnden nalkas. Handling följer på handling. Ibland
okända, i Véry, (Restauranten) i Bons-Enfants, (på polisstationen) i Licéo (teatern i Barcelona); ibland lysande, stolt protesterande: Ravachhol, Pallas, Leauthier.

Den sistnämndes handling är särdeles sund: en stor skönhet utstrålar – av handlingen i sig själv, av de omständigheter som föregingo den – och av den anklagades utomordentliga hållning. -”

hans handling framdrevs av arbetslöshet och hunger och han ville inte svälta ihjäl utan att protestera.

han gick in på en restaurant, satte sig att äta gott för francs 10:85 (mycket pengar 1893!) och betalade ej. Då han krävdes sade han att han inga pengar hade och då värden förebrådde honom att ha ätit så gott och druckit champagne svarade han: ”Champagne, ja varför inte, borgarna dricka det ju. – ja, men de betala. – Ja, men var har de tagit pengarna?”

Dagen efter gick han in på en annan restaurant och stötte sin skomakarekniv i en ordensprydd herre, som han ej kände, men som råkade vara Serbiens minister Georgowitch.

Han gick, ingen tordes hejda honom. Men han flydde ej utan inställde sig hos polisen. Där förklarar han sig stolt över sin hämnd som utövats med hans arbetsverktyg. Vid förhöret är han lugn och bestämd, erkänner sig vara anarkist men förnekar att ha medbrottslingar. Sebastian Faure uttalade sig för en tidning, att han fann Léauthiers handling mycket vacker och mycket nyttig.

Bland artiklarna är isynnerhet anmärkningsvärd en diskussion om individualismen. Däri deltog Paul Réclus, som då förresten efterspanades för attentat i Vaillaints attentat, Ch. Malato, H. B. Samuels, redaktör för den engelska tidningen Commonweal.

Varje nummer har en avdelning för litteratur- och teaterrecensioner samt en översikt av en del tidskrifters innehåll, vilken bjuder mycket av intresse i hänseende till de intellektuellas välvilliga uppfattning om anarkismen. Tvenne artiklar avhandlar den anarkistiska kolonien Cecilia i Brasilien, dit ett antal italienska arbetare avreste 1890, för att börja ett nytt liv på kommunistisk grundval. Företaget hade en tid framgång men ankomsten av flera utvandrare, varav många ej anarkister, orsakade så småningom att enigheten upphörde och kolonien förföll.

De 13 tidningsnumren skulle kunna ge stoff till betydligt mera än dessa rader, men får det anförda vara nog och kan som jag hoppas bli ett ringa bidrag till historien om en tid som svunnit, en tid som väl i sin dåtida gestaltning aldrig kommer igen. Men den popularitet anarkismen då hade hoppas vi dock skall återkomma och förökas, fast djupare förankrad i människornas känsla och tanke.

*Maxim du Camp var en känd reaktionär författare till ett arbete om Pariskommunen.

Brev från Proudhon till Marx år 1846

Lyon den 17 maj 1846

Min käre herr Marx, jag samtycker gärna till att bli ett av föremålen för er korrespondens, vars mål och organisation tycks mig böra bli mycket nyttiga. Jag lovar er emellertid inte att skriva vare sig mycket eller ofta; mina sysselsättningar av alla slag i förening med en naturlig lättja tillåter mig inte några epistolära mödor. Jag tar mig också friheten att göra en del reservationer, som olika ställen i ert brev ger mig anledning till.

Först och främst: fastän mina idéer beträffande organisation och förverkligande numera är fullständigt fastställda, åtminstone vad principerna angår, tror jag att det är min plikt, att det är varje socialists plikt, att ännu någon tid bevara den villkorliga eller tvivlande formen; med ett ord jag bekänner mig liksom folk i allmänhet till en nästan fullständig ekonomisk anti-dogmatism.

Låt oss gärna hjälpas åt, om ni vill, att söka efter samhällets lagar, sättet på vilket dessa lagar förverkligas, förfarandet, som hjälper oss att upptäcka dem, men för Guds skull, när vi nu kritiserat sönder alla föregående dogmatiska system, låt oss då inte tänka på att i vår tur förse folket med dogmer; Låt oss inte hamna i er motsägelse som er landsman Martin Luther, vilken först kastade den katolska teologin över ända och sedan omedelbart tog itu med att grunda en protestantisk teologi med hjälp av många bannlysningar och anateman. Sedan tre århundraden är Tyskland sysselsatt med att befria sig från Luthers hoplappningar; låt oss inte skaffa människosläktet nya mödor genom nya fuskverk. Jag ansluter mig av hela mitt hjärta till er tanke att en dag framlägga alla åsikter; låt oss föra en nyttig och lojal polemik; låt oss ge världen exempel på en vis och förutseende tolerans; men om vi är i täten för rörelsen, låt oss inte bli ledare för en ny intolerans, låt oss inte uppträda som apostlar för en ny religion, vore så denna religion logikens, förnuftets religion. Låt oss ta emot, låt oss uppmuntra alla protester, låt oss brännmärka all sekterism, all mysticism, låt oss aldrig betrakta en fråga som uttömd; och när vi förbrukat vårt sista argument, låt oss då börja från början, om så behövs, med vältalighet och ironi. På det villkoret skall jag gärna vara med i er sammanslutning, annars inte.

Jag måste göra några anmärkningar till detta uttryck i ert brev: I handlingens ögonblick. Måhända bevarar ni fortfarande den åsikten, att ingen reform för närvarande är möjlig utan en omvälvning, utan vad man förr kallade revolution, vilket helt enkelt ingenting annat är än ett jordskalv. Denna åsikt förstår jag, ursäktar jag, och diskuterar den gärna, då jag själv länge delat den, men jag måste erkänna, att mina senaste studier kommit mig att helt ändra mening på denna punkt. Jag tror att vi inte har behov av detta för att lyckas; och att vi alltså inte bör sätta den revolutionära handlingen som medel till social reform, därför att detta föregivna medel helt enkelt skulle vara en vädjan till våldet, till godtycket, kort sagt en motsägelse. Jag ställer problemet på följande sätt: att återställa till samhället genom en ekonomisk kombination de rikedomar som undandragits samhället genom en annan ekonomisk kombination. Med andra ord att inom den politiska ekonomin vända egendomsteorin mot egendomen för att alstra vad ni tyska socialister kallar gemenskap och som jag för ögonblicket vill inskränka mig till att kalla frihet, jämlikhet. Och jag tror mig känna medlet att med kort uppskov lösa detta problem: jag föredrar alltså att bränna egendomen vid sakta eld i stället för att ge den ny styrka genom att ställa till blodbad på egendomsägare.

Mitt nästa arbete, som för ögonblicket är till hälften tryckt, kan upplysa er vidare därom.

Där, min käre filosof, står jag alltså för ögonblicket; även om jag gjort mina misstag och, om det finns anledning, skulle bli tillrättavisad av er, vilket jag gärna underkastar mig i väntan på revansch. Jag måste även i förbigående säga er, att detta förefaller mig vara stämningen hos arbetarklassen även i Frankrike; våra proletärer törstar så efter vetande, att man skulle bli illa sedd av dem, om man ingenting annat hade att bjuda dem dricka än blod. Kort sagt, det skulle enligt min mening vara dålig politik av oss att tala som förgörare; de hårda medlen kommer nog ändå; därtill behövs ingen uppmaning.

Jag beklagar uppriktigt de små oenigheter, som tydligen redan finns inom den tyska socialismen, och som era anklagelser mor Grûn är ett prov på. Jag fruktar att ni sett denne skribent i en felaktig dager; jag vädjar, min käre herr Marx, till ert sunda omdöme. Grûn befinner sig i landsflykt, utan förmögenhet, med hustru och två barn; han har inga andra försörjningsmöjligheter än sin penna. Vad vill ni han ska göra bruk av för att uppehålla livet, om inte de moderna idéerna? Jag förstår er filosofiska vrede, och jag medger, att mänsklighetens heliga ord aldrig borde göras till föremål för schackrande; men jag vill inte här se annat än olyckan, den yttersta nödvändigheten, och jag urskuldar mannen. Å, om vi alla vore miljonärer, skulle allt gå bättre till; vi skulle vara helgon och änglar. Men man måste leva; och ni vet, att detta ord ännu inte på långa vägar uttrycker den tanke, som den rena associationsteorin ger. Man måste leva, det vill säga köpa bröd, ved, kött, betala hyra; och herregud! den som säljer sina sociala idéer är inte skändligare än den som säljer en predikan. Jag vet inte alls, om Grûn själv framställt sig som min informator; informator om vad? Jag sysslar inte med annat än politisk ekonomi, som han knappast vet någonting om; jag betraktar litteraturen som en leksak för småflickor; och vad filosofin beträffar har jag tillräckliga kunskaper för att ha rätt att göra narr av den vid tillfälle. Grûn har ingenting avslöjat för mig; har han sagt det, har han sagt en oförskämdhet, som jag är säker på att han ångrar.

Vad jag vet, och vad jag uppskattar mer, än jag klandrar en liten släng av fåfänga, det är att jag har herr Grûn och även hans vän Ewerbeck att tacka för den kännedom jag har om era skrifter, min käre herr Marx, om herr Engels och Feuerbachs så viktiga verk. Dessa herrar har haft vänligheten att på min begäran göra några analyser åt mig på franska (tyvärr kan jag inte läsa tyska) av de viktigaste socialistiska publikationerna; och det är på deras uppmaning som jag i mitt nästa arbete kommer att införa (jag skulle för övrigt ha gjort det av mig själv) ett omnämnande av herrar Marx’, Engels, Feuerbachs, etc. arbeten. Slutligen arbetar Grûn och Ewerbeck på att hålla liv i den heliga elden hos de tyskar som bor i Paris, och den aktning de arbetare, som rådför sig med dessa herrar, har för dem, förefaller mig vara en säker garanti för redligheten i deras avsikter.

Jag skulle bli mycket glad, käre herr Marx, om ni ville ändra på ett omdöme som orsakats av ett ögonblicks förargelse; ty ni var förargad när ni skrev till mig. Grûn har uttryckt en önskan att översätta min nya bok; jag har förstått att denna översättning, om den kommer före andra, skulle kunna bli till hjälp för honom; alltså skulle jag vara tacksam, om ni och era vänner, inte för min skull utan för hans, ville bistå honom vid detta tillfälle genom att bidra till försäljningen av en skrift, som med er hjälp kanske skulle kunna bli till större vinst för honom än för mig.

Om ni ville giva mig förvissningen om ert bistånd, käre herr Marx, skulle jag omedelbart sända mina korrektur till herr Grûn, och jag tror, trots era personliga klagomål som jag inte vill sätta mig till doms över, att ett sådant handlingsätt skulle lända oss alla till heder.

Tusen hälsningar till era vänner, herrarna Engels och Gigot.

Er mycket tillgivne
P-J Proudhon

Översättning Britta Gröndal
UPA, tryck Stockholms LS, STHLM 1977

Från illegalitet till illegalism

FRÅN ILLEGALITET TILL ILLEGALISM
– FÖRSPEL TILL BONNOTLIGAN
av Richard Parry

Översatt från ”The Bonnot Gang”, Rebel Press

”Egendom är stöld. Egendom är frihet.”
Pierre-Joseph Proudhon (1809-65)

Nästan alla illegalisterna som förknippades med Bonnotligan var födda i slutet av 1880-talet eller början av ’90-talet, i ett samhälle fullständigt sönderslitet av klassklyftor. Framför allt var det kuvandet av Pariskommunen 1871 som hade befäst klimatet av ömsesidigt hat mellan arbetarna och bourgeoisien. Kommunen, ett minimalt försök till social demokrati av arbetare och småborgare, dränktes i blodet från trettiotusen människor av en armé som agerade på instruktioner från en härskarklass rasande över denna utmaning mot deras maktmonopol. Den blodiga repressionen mot Kommunen betecknade födelsen av den Tredje Republiken och fungerade som en ständig påminnelse för arbetarna om att de inte kunde vänta sig något annat från denna ”nyordning” än den brutalaste repression.

Minnet av dessa tragiska händelser år 1871 kvarlämnade ett djupt klasshat, ett som franska anarkister identifierade sig med och som de hoppades kunna utnyttja. Med revolutionära organisationer laglösa och alla former av arbetarpolitisk aktivitet förbjuden tvingades anarkister och fackföreningsaktivister att operera på sätt som var underjordiska eller rätt av illegala. Då sådant sorts agerande blev normen fick anarkisterna en smak för illegalitet, som fanns kvar då Bonnotligan växte upp.

1870-talet var torftiga år för revolutionärer och det var först på 1880-talet som anarkismen verkligen kom igång. Amnestin som gavs åt deporterade Kommunarder år 1880 signalerade återkomsten av tusentals härdade revolutionärer från exil i Nya Kaledonien. En stark frisk kraft gavs den revolutionära rörelsen och ”Paris darrade av spänning”, enligt en polisobservatör. Inom ett par år fanns det uppskattningsvis fyrtio anarkistgrupper i Frankrike med tvåtusenfemhundra aktiva medlemmar, av dem kanske femhundra i Paris och i Bonnots stad Lyon. Inom ett decennium sålde den anarkistiska pressen över tiotusen tidningar i veckan. Anarkistgrupper tog namn som ”Hat”, ”Dynamit”, ”Svärdet”, ”Ormen”, ”Batignolles Panter” och ”La Ciotats Skräck” som en indikation på deras aggressiva inställning till bourgeoisiesamhället. Samtidigt gjordes anarkistisk teori mer godtagbar genom att föreslå ”kommunen” som den praktiska grunden för organiserandet av det nya samhället, till skillnad från ”kollektivet”; ”behov” blev det nya kriteriet för distributionen av varor och tjänster, som skulle vara fritt för alla, oavsett det arbete varje person hade utfört; anarkokommunismen var född.

All anarkistisk aktivitet och propaganda var centrerad till klasskampen, vilken var särskilt bitter och våldsam fram till mitten av 1890-talet. En gruvarbetarstrejk i Montceau provocerade till brännandet och skövlandet av religiösa skolor och kapell. Många andra strejker medförde våldsamma sammandrabbningar med polis eller soldater och ledde emellanåt till upplopp och plundring. Den anarkistiska tron på våldsam direkt aktion, formulerad i politiken som ”handlingen propaganda” (istället för ordets) avspeglade den synnerliga bitterheten i dessa strider. Handlingens propaganda översattes till aktion i tre former: insurrektion, mord och bombning. Den insurrektionära metoden, som hade visat sig vara något av ett fiasko i Spanien och Italien på 1870-talet, utprövades inte i Frankrike. Istället blev mord det huvudsakliga vapnet för hämnd på bourgeoisien och statens ledande figurer. Den första vågen av mord riktades mot politiska ledare över hela Europa: under de fem åren från 1878 var det mordförsök på den tyske kaisern, Spaniens och Italiens kungar och den franske premiärministern. Den ryska tsarens, Alexander II:s död, genomförd av ”Folkets Vilja”, var dock den enda framgångsrika revolutionära avrättningen av en härskande monark.

Det var en lucka på tio år tills nästa omgång attentat mot statsöverhuvuden; 1894 höggs den franske premiärministern ihjäl och det kommande årtiondet såg de spektakulära frånfällena av en spansk premiärminister, en italiensk kung, en österrikisk kejsarinna och en president i Förenta Staterna. I Frankrike fylldes gapet mellan dessa två vågor politiska mord med attentat mot upprätthållarna av den härskande ordningen i en mer allmän betydelse. Den här gången var offren arbetsköpare som gett arbetare sparken, en rik doktor, en präst spekulanthajar på Parisbörsen. Bourgeoisien blev mer än bara lite oroad när de anarkistiska ”handlingspropagandisterna” började använda dynamit; 1892 rapporterades över ettusen explosioner i Europa. I Paris exploderade bomber i deputeradekammaren, En polisstation, en armékasern, ett bourgeoisiekafé, en domares hus och den allmänne åklagarens residens.

Det var vanliga arbetare snarare än ”professionella” aktivister som utförde dessa propagandahandlingar, om än sådana desperata åtgärder vanemässigt hyllades i den anarkistiska pressens spalter. Det tidiga 1890-talets ”terrorister” var huvudsakligen fattiga arbetarklassmän – en möbelsnickare, en färgare, en skomakare, t ex – oförmögna att få något arbete, ofta med familj att försörja, bittra över orättvisorna de hade drabbats av och sympatiska till anarkismen. Detta var en aspekt av den värld i vilken de flesta av illegalisterna föddes i; Bonnot var i mitten av tonåren då de spektakulära bombningarna ägde rum som orsakade en panik bland bourgeoisien som inte skulle upprepas förrän han själv blev Frankrikes ”Fiende Nummer Ett”.

Då anarkisternas åtrå till statens avskaffande översattes till ett omedelbart, praktiskt plan genom individuella mord och bombningar, så reducerades ”Exproprierandet av expropriatörerna” till individuellt ”återtagande” av bourgeoisieegendom. Detta var teorin om la reprise individuelle, vars mest firade praktiker var Clément Duval och Marius Jacob; den ökände Ravachol, som gick till giljotinen 1894 sjungande på den skandalösa antiklerikala sången Pére Duchesne, var mer känd för sina bombningar än för sina inbrott.

Clément Duval, två gånger sårad i det fransk-preussiska kriget år 1870, tillbringade fyra av de kommande tio åren på sjukhus och bedömdes kroniskt oduglig till sitt yrke som järnarbetare. An satt inspärrad i ett år efter att ha åkt dit för att ha stulit åttio franc av sin arbetsköpare för att köpa desperat behövd mat och medicin till sin familj. Vid sin frigivning anslöt han sig till de förhärdade arbetarklassanarkisterna i ”Batignolles Panter” och inledde ett kort liv av brott. I oktober 1886 satte han eld på en rik societetsparisares residens efter att först ha plundrat det på femtontusen franc, men han greps två veckor senare, trots att han sårade en polisman under gripandet. I domstolen vägrade domaren honom att läsa upp sitt skrivna försvar, så han skickade det till Révolte; ”Stöld existerar endast genom människans utsugning av människan, d v s genom existensen av alla dem som parasitärt lever på den produktiva klassen… när Samhället förvägrar en rätten att existera, måste man ta den… polismannen arresterade mig i Lagens namn, jag högg honom i Frihetens namn”. Dödsdomen omvandlades senare till livstids straffarbete på Djävulsön, Franska Guyana. (1)

Ifall Duval arbetade ensam var de kommande betydande anarkistiska inbrottstjuvarna ledare för gäng som växte sig allt större tills en formlig inbrottstjuvsfederation organiserades av Marius Jacob. Vittorio Pini, en anarkistisk skomakare på rymmen från de italienska myndigheterna, inledde en serie inbrott som gav över en halv miljon franc. De stal nästan uteslutande för att stödja kamrater i knipa eller fångar och för att finansiera den anarkistiska pressen i Frankrike och Italien.

Ortiz tycks ha lagt av med anarkistisk politik för att inleda en karriär som professionell inbrottstjuv, i ett gäng med tio andra. Även han donerade medel till saken, men inte så strikt som Pini hade gjort. Han och hans män var de enda som dömdes vid den beryktade ”Rättegången mot de Trettio” år 1894; de nitton anarkistiska propagandisterna gick fria.

Alexandre Marius Jacob stod verkligen i en klass för sig. Som trettonåring jobbade han på en piratskuta i Indiska Oceanen. Som sextonåring var han en känd anarkist i fängelse för bombtillverkning. Som sjuttonåring utförde han en anmärkningsvärd kupp mot en juvelerare genom att uppträda som polisman. Och vid tjugo års ålder gjorde han framgångsrika inbrott i kyrkor, aristokratiska residens och bourgeoisievillor längs hela franska sydkusten. År 1900, tjugoett år gammal, rymde han från fängelse efter att ha spelat vansinnig och gömde sig i Sète. Här kom han fram till att alla hans tidigare kriminella ansträngningar varit amatöristiska och bestämde sig för att sätta ihop en propert organiserad anarkistliga för att finansiera både rörelsen och dem själva; de antog namnet Les Travailleurs de la Nuit (Nattens Arbetare).

Uniformer skaffades i förklädnadssyfte och efterforskningar gjordes i teknik att bryta upp kassaskåp och de korrekta specialverktygen införskaffades. En lista på potentiella mål gjordes upp från ”Vem Är Vem”-liknande böcker som satte ut namn och adress på de rika. Sedan började de arbeta. De hade ingen särskild bas, deras operationsområde var hela Frankrike; några av deras mer lukrativa inbrott var mot katedralen i Tours, en amiralsvilla i Cherbourg, en domares hus vid Le Mans och en juvelfabrik på rue Quincampoix, Paris. Jacob rekade på Notre Damekatedralen, Bayeauxgobelängernas hemvist, men bestämde sig för att stryka den från listan. Han lämnade lappar undertecknade ”Attila” som fördömde ägarna för deras överdrivna rikedom och satte då och då eld på residens som han plundrat. Då gruppen expanderade från sina ursprungligen dussinet medlemmar bildade några kamrater egna autonoma ligor, så att en sorts federation bildades som involverade uppemot hundra medlemmar, men den blev allt mindre anarkistisk.

Jacob undkom gripande i Orleans genom att skjuta en polis, men de hann ikapp honom igen vid Abbéville. Han fördes till häkte efter en kort skottväxling som lämnade en polisman död och en annan sårad. Under press tjallade en man på hela gänget, så detaljerat att utredningen tog två år att avsluta och åtalet uppgick till etthundrasextioen sidor. På Amiens Assizesdomstol år 1905 var han anklagad för inte mindre än hundrafemtiosex inbrott; utanför omringade en infanteribataljon domstolen och en del jurymedlemmar dök av rädsla för anarkistrepressalier inte upp. Han dömdes till livstids straffarbete och skickades till Djävulsön, där fängelsedirektören stämplade honom som den farligaste fången någonsin. (2)

Alla dessa ledande anarkistiska inbrottstjuvar donerade summor till saken och försvarade sina aktioner med att säga att de hade en ”rätt” att stjäla; det var inte en fråga om vinst eller profit, utan om princip. Den ”naturliga rätten” till en fri tillvaro nekades arbetare genom bourgeoisiens ägandemonopol på produktionsmedlen; medan arbetarna fortsatte att skapa rikedom fortsatte bourgeoisien att tillskansa sig denna rikedom, ett sakernas tillstånd som ytterst upprätthölls endast genom våld, fast lagligt. Det var den omoraliske borgaren som var den verklige tjuven, både i historien och i samtiden; det anarkistiska ”återtagandet” var ”överlägset moraliskt”, det var en del av en rättmätig ersättning för rikedom stulen från arbetarklassen, utfört med moralisk övertygelse och gott uppsåt för att främja ”Saken”. Som La Révolte komenterade: ”Pini uppförde sig aldrig som en yrkestjuv. Han var en man med mycket få behov, levde enkelt, fattigt rentav, i strävsamhet; att Pini stal för propagandasyften har förnekats av ingen”.

Anarkistiska argument till stöd för La reprise individuelle hade en lång historia. L’Action Révolutionnaire bad sina läsare att stjäla från pantbanker, bureaux de change och postkontor, och från bankirer, advokater, judar (!) och rentiers (3) för att finansiera tidningen. Ca Ira föreslog sina läsare att visa ett exempel genom att ägna sig direkt åt att befria de rika från deras förmögenheter. Le Libertaire tyckte att tjuven, bedragaren och falskmyntaren, i permanent revolt mot sakernas rådande tillstånd, ”var de enda som var medvetna om sin sociala roll”. 1905 skrev en samtida om Pére Peinard, den grovkornigaste av anarkisttidningarna och den med största arbetarklassläsekrets: ”Utan att uppvisa någon filosofi (vilket inte betyder att den inte hade någon) spelade den öppet på proletariatets aptit, fördomar och inrotade hat. Utan reservation eller förklädnad uppmanade den till stöld, falskmynteri, skatte- och hyresvägran, mord och mordbrand. Den rådde till omedelbart mord på deputerade, senatorer, domare, präster och arméofficerare. Den rådde arbetslösa arbetare att ta mat åt sig själva och sina familjer varhelst de fann den, at ta för sig av skorna i skobutiker när vårregnen blötte deras fötter och överrockar i klädbutiker när vinterblåsten bet i dem. Den uppmanade anställda arbetare att skaffa sina tyranniska arbetsköpare ur vägen och tillskansa sig deras fabriker; lantarbetare och vingårdsarbetare att ta farmerna och vingårdarna i besittning och göra jordherrarna och vingårdsägarna till gödningsmedel; gruvarbetare att beslagta gruvor och erbjuda hackor till aktieägare ifall de visade villighet att arbeta som sina bröder, annars dumpa dem i obrukbara schakt; inkallade att emigrera hellre än att göra militärtjänst och soldater att desertera eller skjuta sina officerare. Den glorifierade tjuvjägare och andra medvetna lagbrytare. Den berättade om gamla tiders stråtrövare och laglösa och uppmanade sina samtida att följa deras exempel.”

Vid sidan av detta lysande exempel på proletär propaganda kom de anarkistiska teoretikernas mer ”intellektuella” grepp. Elisée Reclus lade fram det logiska argumentet för la reprise individuelle:

”Arbetargemenskapen, har den rätten att ta tillbaka alla sitt arbetes produkter? Ja, tusen gånger ja. Detta återtagande är revolutionen, utan vilken allt ännu är ogjort.

”En grupp arbetare, har de rätten till ett delvis återtagande av den kollektiva produkten? Utan tvekan. När revolutionen inte kan göras i sin fullständighet måste den göras åtminstone så gott den har förmåga till.

”Den isolerade individen, har han rätten till ett personligt återtagande av sin del av den kollektiva egendomen? Hur kan det betvivlas? Då den kollektiva egendomen har tagits av ett fåtal, varför skulle inte delar av den tas tillbaka då inte hela kan det? Han har den absoluta rätten att ta den – att stjäla, som det heter på jargong. Det skulle vara bra angående detta att den nya moralen visar sig, att den finns i tanke och vana.”

Män av ”höga principer och exemplariska liv” som Elisée Reclus och Sébastien Faure lät sig ryckas med så av sin övertygelse om egendomens omoraliskhet att de var beredda att ursäkta praktiskt taget varenda sorts stöld på rent teoretiska grunder, men de abstrakta teoretiska argument som lades fram av dessa intellektuella hade ingen koppling till deras dagliga praktik.

Icke desto mindre åtalades Faure, Grave, Pouget och Paul Reclus och andra på Rättegången mot de Trettio år 1894 tillsammans med Ortizligan för kriminell sammansvärjning. Propagandisterna gick fria och inbrottstjuvarna åkte i fängelse, men åtminstone för Jean Grave var det en hälsokur och han bestämde sig för att hädanefter inte spela någon roll i framläggandet av teorier om stöldens giltighet. Den tidning han startade året efter som hette Temps Nouveaux var nyktert skriven och fick en vid publik i ”fashionabla” kretsar som sympatiserade med anarkismen. Grave såg i brott en korruption som skulle göra människorna olämpliga för ett fritt samhälles höga ideal. Han invände i synnerhet mot den sorts professionella skurk som istället för att vara ett hot mot systemet var spegelbilden av polismannen, erkände samma sociala konventioner, med liknande tänkande och instinkter, respektfulla mot auktoritet. Men ”ifall stöldhandlingen till sitt väsen ska bli anfallande eller en protest mot den defekta samhällsorganisationen måste den utföras öppet, utan någon undanflykt”. Grave förekom den helt uppenbara invändningen: ”’Men’, genmäler försvararna av stölden, ’den individ som agerar öppet berövar sig därmed möjligheten att fortsätta. Han kommer därmed att förlora sin frihet eftersom han omedelbart kommer att bli arresterad, åtalad och dömd’.

”Givetvis, men ifall den individ som stjäl i namn av rätten till revolt hemfaller åt list, gör han ingenting mer eller mindre än första bästa tjuv som stjäl för att leva utan att genera sig med teorier.”

Faktiskt skulle en ny generation anarkister, sporrade av Max Stirners ”individualistiska” idéer, ta som sin utgångspunkt just vad Jean Grave invände mot, att rebellen som stal i hemlighet inte var något annat än en vanlig tjuv. Den utvecklade teorin om ”illegalism” hade ingen moralisk grund, erkände bara ”makt” som realitet istället för en teori om ”rätt”. Illegala handlingar skulle utföras helt enkelt för att tillfredsställa ens begär, inte för något högre hedrande av något yttre ”ideal”. Illegalisterna skulle komma att göra en teori om stöld utan att genera sig om teoretiska rättfärdiganden.

Noter:

(1) Han rymde med ett halvdussin andra år 1901 och tog sig till New York, där han åter anslöt sig till anarkiströrelsen och så småningom dog vid den höga åldern 85. Hans biografi, värdig en engelsk översättning, finns tyvärr bara på italienska.

(2) Han försökte rymma sjutton gånger och tillbringade fem år i isolering, varav två hela år i kedjor. Benådad 1928 återvände han till Frankrike där han till sist tog sitt eget liv. Ännu finns det ingen biografi på engelska om Jacobs extraordinära liv.

(3) Rentier. En person som lever på ränteinkomster.