At Last!

By Johann Most

Alex II


Freihet Nr 12, III. Jahrg.
London, Sonnabend, 19 Maerz 1881.
The Raven, Vol. 1 No. 4, March 1988


Seize this one, seize that one;
Someone ne’ertheless will reach thee.

C. Beck

Triumph! Triumph! The word of the poet has accomplished itself. One of the most abominable tyrants of Europe to whom downfall had long since been sworn, and who therefore in wild revenge breathings caused innumerable heroes and heroines of the Russian people to be destroyed or imprisoned – the Emperor of Russia, is no more.

On Sunday last at noon just as the monster was returning from one of those diversions which are wont to consist of eye-feastings on well-drilled herds of stupid blood-and-iron slaves, and which one calls military reviews, the executioner of the people who long since pronounced his death-sentence, overtook, and with vigorous hand, settled the brute.

Five times did this rascal have luck to brush with the coatsleeve the boundary stone between the on this side and the beyond, and already was he at this time once more on the point of drivelling about the ‘God’s finger’ which had newly saved his accursed life, when the first of the people stopped his mouth for ever.

One of those daring young men whom the social revolutionary movement of Russia brought forth, Roussakoff – with reverence we pronounce his name – had thrown under the despot’s carriage a dynamite bomb, which indeed effected a great devastation on the conveyance and the immediate neighbourhood, yet left the crowned murderer for prey uninjured.

Michaelewitch, a princely general, and others, at once fall upon the noble executor of the people’s will. The latter, however, with one hand draws a dagger against the autocrat’s face, and with the other hand guides the barrel of a revolver against the breast of the same. In an instant he is disarmed, and the belaced, betufted, and by corruption eaten through and through retinue of the Emperor, breathe again on account of the supposed averted danger. Then flies a new bomb near, this time it falls down at the despot’s feet, shatters for him the legs, hips, opens for him the belly, and causes amongst the surrounding military and civil Cossacks, numerous, wounds and annihilations.

The personages of the scene are as if paralyzed, only the energetic bomb thrower, does not lose his presence of mind, and is able safely to fly.

The Emperor, however, is dragged to his palace where yet for an hour and a half, he is able, amidst horrible sufferings, to meditate on his life full of crimes. At last he died!

This in reference to the simple state of facts.

Instantly the telegraph wires played up to the remotest corners of the earth to make the occurance known to the whole world. The effect of this publication was as various as it was drastic.

Like a thunderclap it penetrated into princely palaces where dwell those crime-belated abortions, of every profligacy who long since have earned a similar fate a thousand-fold.

For three years past has many a shot whistled by the ears of these monsters. Without that, but for Nobiling’s shot with small shot, even one hair had been bent for them. Always and always again could they indemnify themselves in princely fashion for the fright endured by executions and regulations of the masses of all kinds; nay, just in the most recent period they whispered with gratification in each others’ ears, that all danger was over because the most energetic of all tyrant-haters – the Russian Nihilists, had been successfuly exterminated to the last member.

Then comes such a hit.

William, erstwhile canister-shot Prince of Prussia, the now Protestant Pope and soldier-Emperor of Germany, got convulsions in due form from excitement; like things happened at other Courts.

Howling and gnashing of teeth prevailed in every residence-nest.

But the other rabble too, which in the various countries, pulls the wires of the Government-machanism of the ruling classes, experienced a powerful ‘moral’ headache, and melted in tears of condolence.

The whimpering was no less in France, Switzerland and America, than in Montenegro or Greece.

A Gambetta carried through the adjournment of the Chambers and thereby put an insult on France from which even Austria was saved by the then president of the Reichstrat.

Public opinion is startled, and seeks in vain for the reasons of such a miserable attitude. One thinks of diplomatic motives and the like, but one misses the mark.

Much may indeed have contributed here and there which resembles mere political hypocrisy; in the main the grounds lie deeper.

The supporters of the ruling classes see just in the destruction of an autocrat which has taken place, more than the nere act of homicide in itself. They are face to face with a successful attack upon authority as such. At the same time they all know that every success has the wonderful power not only of instilling respect, but also of inciting to imitation. There they simply tremble then from Constantinople to Washington for their long since forfeited heads.

This fright is a high enjoyment for us, just as we have heard with the most joyful feelings of the heroic deed of those social revolutionaries of St Petersburg who slaughtered a tyrant on Sunday last.

In this time of the most general humiliation and woe, at a period when in many countries old women only and little children yet limp about the political stage with tears in their eyes, with the most loathsome fear in their bosoms of the castigating rod of the State night-watchman; now when real heroes have become so scarce, such a Brutus-deed has the same effect on better natures as a refreshing storm.

Let some say behind our backs we are carrying on a ‘game with Nihilists,’ let others blame us as cynical or brutal, yet we know that in expressing our joy at the successful deed, we were disclosing not only our own feelings but were also giving utterance to what millions of men, down-trodden and tyrannised over, thought with us when they read of the execution of Alexander.

To be sure it will happen once again that here and there even Socialists start up who, without that any one asks them, assert that they for their part abominate regicide, because such an one after all does no good, and because they are combatting not persons but institutions.

This sophistry is so gross that it may be confuted in a single sentence. It is clear, namely, even to a mere political tyro, that State and social institutions cannot be got rid of until one has overcome the persons who wish to maintain the same. With mere philosophy you cannot so much as drive a sparrow from a cherry tree, any more than bees are rid of their drones by simply humming.

On the other hand it is altogether false that the destruction of a prince is entirely without value, because a substitute, appointed beforehand, forthwith takes his place.

What one might in any case complain of, that is only the rarity of so-called tyrannicide. If only a single crowned wretch, were disposed of every month, in a short time it should afford no one gratification henceforward still to play the monarch.

Moreover, it is certainly a satisfaction for every right-thinking man, when such a capital criminal is done away with, i.e., is punished according to his evil deeds. It does not occur to the jurists of civil society to hang no murderer or lock up no thief, because it is proved that these punishments do not remove murder and theft (both institutions of this society) out of the world.

When we had entirely to do with such a subject as Alexander Romanow was, then one must accept his destruction with double satisfaction.

If one could believe newspaper writers, then one must, according to their chatter, take it that the exterminated Czar was a real pattern of benevolence. The facts prove that he belonged to the worst doers of abominations that have ever disgraced humanity.

Some 100,000 men were banished to Siberia during his reign; dozens were hanged after they had suffered the cruellest tortures. All these victims the Russian crown Moloch claimed, only because those concerned were striving against him for the improvement of society – wishing for the general welfare – perhaps had only passed on a single forbidden book, or written one letter in which a censure on the Government was expressed.

Out of the war abominations which this tyrant conjured up, we take but one scene from the last Turkish War.

Alexander was celebrating his name-day, and wished a warlike spectacle. He ordered a storming of Plevna; the generals ventured to call to his mind that such an one would not only fail, but would cost an enormous number of men. In vain! The order stood good, and in order to witness the slaughter with more gratification, the tyrant caused a special stand, with a kind of imperial box, to be erected for himself, whence he might watch the storming without himself falling into danger. The result corresponded with the predictions of the Generals. The storming was repulsed, and 8,000 dead and wounded covered the ground outside the walls of Plevna. But the ‘little father,’ as the despot by preference caused himself to be called, had amused himself cannibalistically.

All petitions, all wiishes for the introduction of ever so slight reforms, which were almost daily laid at his feet, he only answered be fresh meannesses of an Asiatic government – barbarism. Genuine ‘dragonades’ followed every warning of threat attempted, but unsuccessful attacks on his person increased his baseness to the monstrous.

Who is scoundrel enough really to bewail the death of such a beast?

But it is said: ‘Will the successor of the smashed one do any better than he did?’ We know it not. But this we do know, that the same can hardly be permitted to reign long, if he only steps in his father’s footsteps.

Yes, we could actually wish that it should so happen, for we hate the hypocritical, mock-liberal, monarchs, no less than the despots ‘sans phrase’ (which words are words in the French language, and being interpreted, mean ‘pure and simple,’) because the former, perhaps, have still greater power of retarding the development of civilisation than the latter.

In addition, the persistence of the new Czar in the old principle of government, must forthwith double and treble its enemies, because in Russia there are a number of people of that sort, which has believed in the Crown Prince legend, usual in all countries and at all times, according to which the successor spoken of only awaits the moment when he may be able to pour over the people a whole horn of plenty, full of blessing.

All these enthusiasts are forthwith converted, when they see that the new ukases smell as much of Russian leather as the old.

Meanwhile, be this as it may: the throw was good, and we hope that it was not the last.

May the bold deed, which, we repeat it, has our full sympathy, inspire revolutionists far and wide with fresh courage. Let each think of Herwegh’s words:

And where tyrants still exist,
There let us boldly seize them;
We have loved long enough,
And we wish at last to hate!

Från ”salongsanarkismens” dagar

av Emil Agge, Röda Fanor, aug. 1921

Anarkismen, denna så ofta avsiktligt och omedvetet förvrängda och beljugna åskådning, som nu är borgarnas fasa har dock en gång haft en stor popularitet, ej blott bland arbetarna, utan även bland bourgeoisiens yngre element. Bland litterära och konstnärliga element i de stora kulturländerna märktes under 1880-90-talen en hel rad kända namn med mer eller mindre utpräglad anarkistisk åskådning och i tidens många olika anarkistiska tidningar och tidskrifter återfinnas dessa bland medarbetarna, ej blott i konstnärliga och litterära frågor, utan även i sociala. ja, en hel del speciellt litterära tidskrifter, som voro språkrör för de unga sysselsatte sig ivrigt med anarkismen och dess läror.

Denna, den intellektuella ungdomens sympatiska eller förstående ställning till anarkismen bottnar innerst i de ungas reaktion mot en förgrovad konstnärlig och social materialism, som på det konstnärliga området utmynnade i Zolas La Terre (orden) och på det sociala i Marxismen, socialdemokratien med framtidsmålet medelmåttornas massvälde och individens kvävande. Den konstnärliga reaktionen tog sig i synnerhet uttryck i den symbolistiska skolan med Sar Peladon som banérförare. En gren blev i socialt hänseende reaktionärer och troende katoliker, en annan blev radikaler, anarkister med mer eller mindre mystisk religiös anstrykning. sambandet mellan de båda riktningarna var individualitetens hävdande och tog sig politiskt uttryck i kamp mot parlamentarism och militarism. För övrigt var nog innerst inne skillnaden ej så stor. Bägge riktningarna lade snart bort sina ”överdrifter” och återvände som förlorade söner till borgarsamhällets kalvstekar. Endast ett fåtal blev en längre tid trogna sina ungdomsideal.

Framför mig ligger en av denna tids anarkistiska publikationer ”La Revue Anarchiste” som sedan ändrade namn till ”La Revue Libertaire”. Den delade de flesta liknande tidningars öde, att bliva kortlivad. Dålig ekonomi plus myndigheternas ursinniga förföljelser voro därtill orsaken. Denna tidning utgavs var 14:de dag och 13 nummer var allt som utkom från augusti 1893 till mars 1894. Redaktörer voro Charles Chatel, Andhré Ibels och Henri Gauche. Varje nummer om 16 sidor kostade 15 centimer. Det kulörta omslagets främre sida hade i enkel uppställning titel, en sentens: ”Samverkan av intelligens och handling för att nå full frihet” samt innehållsförteckning. På 4:e omslagssidan en lista på anarkistiska tidningar över hela världen, i sista numret 52 stycken på 10 olika språk. Ett tidstecken är adressen på den tjeckiska tidningen Pomsta, Imprimiere Secréte (hemligt tryckeri).

Listan på medarbetare upptar en hel rad mer eller mindre kända anarkistiska och litterära namn, Elisée Reclus, Bernard Lazare, Andhre Ibels, L. Malquin, S. Mougin, A. Veidaux, Ch. Chatel, A. Gesurier-Livard, M. Viochot, Lucien Weil, V. Barrucand, C. Mauclair, H. Gauche, J. Lafargue, Ch. Malato, E. Hilde, G. Randon, Th. Praxis, Paul Reclus, Seb. Faure, H. B. Samuels, G. Rossi, E. Decrept, J. Carrère m. fl.

Dess redaktion låg – naturligtvis skulle man vilja säga – i hjärtat av Montmartre, artisternas, bohemernas hemvist, vid en trång liten gata, Rue Gabrielle.

Artiklarna avhandla allt som kan tänkas, om rösträtten, mot parlamentarismen, mot militarismen och först och sist mot allt tvång, mot staten. Borgarna gisslas med allvar och satir, diktarna besjunga satan och den fria kärleken, de anarkistiska teoretikerna slåss angående individualism och kommunism. Kvickt och vass ”skäller” man på socialdemokrater, militärer och poliser, men lämnar prästerna i fred, kanske beroende på att man ej lider av dem.

Att 1880 och 90-talen var tiden för ”handlingens propaganda” synes nogsamt på tidningen. Det var den tid då vanliga stölder, dynamitstölder, attentat med mer eller mindre rätt brukades i anarkismens namn och den ena knallen av en bomb eller ett revolverskott hann knappt förtona förrän en ny hördes. Bästa sättet att hämnas en häktad eller straffad attentator var att göra ett nytt attentat, vilket dock tyvärr så ofta träffade oskyldiga. Numera veta vi ju att polisens provokation har en stor skuld i denna tids händelser samt att även en del element, som utan någon rätt kallade sig anarkister, använde sig av dessa stridsmedel. Men det fanns dock obestridligt inom rörelsen ärliga element som gillade och utövade handlingens propaganda. Myndigheterna använde sig naturligtvis av händelserna och indragning av tidningar, arresteringar, husundersökningar, domar till fängelse och avrättningar samt utvisningar voro dagens lösen.

I all synnerhet tog förföljelserna ett oerhört uppsving efter Ravachols beryktade bombattentat i mars 1892. Efter sin avrättning i juli blev han ett slags helgon för en del anarkister och hämndbomberna regnade. 1893 var ett oroligt år, kulminerande i Vaillaints attentat i deputeradekammaren, om vilket förresten La Revue anarchiste spydigt skriver och uppräknar en hel del attentat med många dödade och sårade vilka riksdagsmännen gav fasen; men bums, i helgedomen blir det buller av en fallande bomb, då väcks det ett skri! Hennes Majestät ”Folkviljan”, som de politiska skojarna älska kalla sig är sårad! Vilket brott!

Nyårsdagen 1894 företogs 2,000 husundersökningar, huvudsakligen hos anarkister och resultatet blev att ett hundratal häktades. Den anarkistiska tidningen Pére Peinard, som redigerades av E. Pouget, blev bl. a. indragen.

Förföljelserna blev allt värre, La Revue anarchiste nämner i sitt nummer av 1 febr. att Jean Grave är på Mazas (Paris Långholmen), att Pére Peinard är indragen, att Henri Gauche efterspanas men döljer sig. En intressant detalj förresten är att man i detta nummer, i den avdelning som motsvarar Brands Gnistor, ”Des Faits” mellan varje notis intrycker raden: ”Detruisez vos lettres” (Förstör edra brev). Denna gnistavdelning är förresten särdeles belysande för tidningens ställning, notiserna äro roliga, spydiga, satiriska, ja rent av utmanande fräcka. Alltid korta, rakt på sak. Jag skall tillåta mig göra en liten axplockning som är verkligt roande. T. ex.:

– ”Dåliga nyheter: General Gourka är tillfrisknad. Drottningens av Sverige hälsotillstånd ger ingen anledning till oro. Nå, det blir väl en annan gång. – Republikanerna arbeta bättre för oss än kejsardömet gjort för dem; vi hoppas att i vår tur behandla dem bättre än de gjorde med kejsardömet. – Underrättelse: Dynamitupplaget vid Chenneviéres är avskaffat. – Bourgeoisien har genom sina poliser gjort oss en visit på nyårsdagen. kanhända vi nästa år kunna återgälda den. – Vi ha haft ledsnaden få höra att zaren mår bättre. I gengäld ha vi nöjet meddela Herr Maxiom du Camps*) död. – Böhmen. 17 december. 32 kg. dynamit försvann från krutfabriken i Rakovitz. 18 dec. explosion hos Herr Wolf, advokat i Rakovitz. Betydande skador. Ett pris på 500 floriner har utsatts på gärningsmannen. – I Berlin är det 500 marks pris på mordbrännaren hos bankir Friedlaender. – En florin motsvarar 2 mark, därav jämförelsen: 1 Wolf = 2 Friedlaender. – Kapten L… vid 7 infanteriregementet har skjutit sig. Vad betyder det! – Må de trakasserier kamraterna varit utsatta för lära dem en sak: Då man vill förstöra ett brev, är det ej nog att bränna det, man måste även söndersmula askan! – En sergeant som kastades ur sadeln, dödades. Finns det anarkister bland hästarna? – En polis, M. Marullas, har skjutit sig. Rädda från glömskan denne hederlige mans namn! – En general som försökt mörda en civil, döms av krigsrätt bestående av 10 generaler. Men då en anarkist spränger ett hus, låter man honom icke dömas av anarkister… – o. s. v.”

De så tätt på varandra följande attentaten bedömdes inom anarkistiska kretsar högst olika. En del, däribland kretsen kring La Revolte, Jean Grave, Reclus, Krapotkin m. fl. togo avstånd, men dock med betonande på samhällets stora skuld, medan andra, t. ex. Pére Peinard och La Revue anarchiste mer eller mindre öppet förhärligade attentaten och deras gärningsmän. Belysande för deras ställning är tvenne artiklar om attentat begångna av Paulino Pallas och Léon Leauthier. Den förra börjar så:

”Söndagen den 24 sistlidne september (1893) passerade marskalk Martinez Campos i spetsen för sin stab Barcelonas gator på väg till en trupprevy. En arbetare som stod bland de nyfikna drog under sin blus fram tvenne bomber, kastade dem mot marskalken och ropade: ”Leve anarkismen!” Två generaler, en adjutant och två poliser sårades, en gendarm och en häst (Campos’) dödades. Vi beklaga hästen. Rörande Campos drog han sig ur spelet rätt bra. Det är värre.

Den oförvägne kamraten häktades och dömdes till döden. Hans namn är Paulino Pallas. Han är trettioett år och efterlämnar hustru och tre barn i nöd. – – – Ravachol och Pallas ha bevisat en god omdömesförmåga genom att rikta sina angrepp mot bäraren av domardräkten och bäraren av sabeln, mannen som dömer och mannen som dödar. – – – Pallas fusiljerades 6 okt. han dog frimodigt. Henri Gauche”.

Om Leauthier heter det i en artikel, även av Henri Gauche: ”Revolten växer. Hämnden nalkas. Handling följer på handling. Ibland
okända, i Véry, (Restauranten) i Bons-Enfants, (på polisstationen) i Licéo (teatern i Barcelona); ibland lysande, stolt protesterande: Ravachhol, Pallas, Leauthier.

Den sistnämndes handling är särdeles sund: en stor skönhet utstrålar – av handlingen i sig själv, av de omständigheter som föregingo den – och av den anklagades utomordentliga hållning. -”

hans handling framdrevs av arbetslöshet och hunger och han ville inte svälta ihjäl utan att protestera.

han gick in på en restaurant, satte sig att äta gott för francs 10:85 (mycket pengar 1893!) och betalade ej. Då han krävdes sade han att han inga pengar hade och då värden förebrådde honom att ha ätit så gott och druckit champagne svarade han: ”Champagne, ja varför inte, borgarna dricka det ju. – ja, men de betala. – Ja, men var har de tagit pengarna?”

Dagen efter gick han in på en annan restaurant och stötte sin skomakarekniv i en ordensprydd herre, som han ej kände, men som råkade vara Serbiens minister Georgowitch.

Han gick, ingen tordes hejda honom. Men han flydde ej utan inställde sig hos polisen. Där förklarar han sig stolt över sin hämnd som utövats med hans arbetsverktyg. Vid förhöret är han lugn och bestämd, erkänner sig vara anarkist men förnekar att ha medbrottslingar. Sebastian Faure uttalade sig för en tidning, att han fann Léauthiers handling mycket vacker och mycket nyttig.

Bland artiklarna är isynnerhet anmärkningsvärd en diskussion om individualismen. Däri deltog Paul Réclus, som då förresten efterspanades för attentat i Vaillaints attentat, Ch. Malato, H. B. Samuels, redaktör för den engelska tidningen Commonweal.

Varje nummer har en avdelning för litteratur- och teaterrecensioner samt en översikt av en del tidskrifters innehåll, vilken bjuder mycket av intresse i hänseende till de intellektuellas välvilliga uppfattning om anarkismen. Tvenne artiklar avhandlar den anarkistiska kolonien Cecilia i Brasilien, dit ett antal italienska arbetare avreste 1890, för att börja ett nytt liv på kommunistisk grundval. Företaget hade en tid framgång men ankomsten av flera utvandrare, varav många ej anarkister, orsakade så småningom att enigheten upphörde och kolonien förföll.

De 13 tidningsnumren skulle kunna ge stoff till betydligt mera än dessa rader, men får det anförda vara nog och kan som jag hoppas bli ett ringa bidrag till historien om en tid som svunnit, en tid som väl i sin dåtida gestaltning aldrig kommer igen. Men den popularitet anarkismen då hade hoppas vi dock skall återkomma och förökas, fast djupare förankrad i människornas känsla och tanke.

*Maxim du Camp var en känd reaktionär författare till ett arbete om Pariskommunen.

Kurt Gustav Wilckens, 1886-1923

Kurt Gustav Wilckens, 1886-1923
av Nick Heath

Kurt Gustav Wilckens, född 3 november 1886 – Tyskland; död 15 juni 1923 – Argentina.

Wilckens föddes 3 november 1886 i Bad Bramstedt i Schleswig-Holstein, nära den danska gränsen i Tyskland, en av fem söner till August Wilckens och Johanna Harms. Han var av medellängd med rött hår och ljusblå ögon, älskade naturen och hatade städer. Han började arbeta som gruvarbetare i Silesien och emigrerade 24 år gammal till Förenta Staterna där han fick arbete i Arizonagruvorna.

I Arizona blev han involverad i den revolutionära arbetarorganisationen Industrial Workers of the Worlds (i folkmun kallade wobblies) agitation.

Wilckens deltog i strejker och var talare på gruvarbetarnas massmöten. IWW organiserade framgångsrikt bland mexikaner och sydeuropéer, de lägst betalda av gruvarbetarna. Som ett resultat av den växande styrkan hos gruvarbetarna i Bisbeeområdet organiserade de lokala affärsmännen och svartfötterna Lojalitetsförbund. Tidigt den 12 juli 1916 inledde 2,000 lojalitetsförbundare en ihopdrivning av gruvarbetare. En gruvarbetare sköt i självförsvar ihjäl en lojalitetsförbundare och sköts själv. Det skedde rån, vandalism, misshandel och skändningar mot kvinnor av lojalitetsförbundarna under räderna. 1,186 män, inklusive 104 wobblies, bland dem Wilckens, packades in i boskapsvagnar och dumpades på andra sidan gränsen i New Mexicoöknen. Wilckens, vid det här laget anarkist såväl som IWW-medlem, internerades i ett läger för tyska fångar. Han rymde därifrån, greps igen och deporterades till Tyskland 1920 varifrån han avreste till Argentina och anlände dit sent i september.

Han fick han jobb som lantarbetare i Rio Negro, sedan som hamnarbetare i Buenos Aires. Han besökte anarkistiska barer och center. Den 12 maj 1921 utsattes han för en provokation av en snut som försökte få honom utvisad från Argentina. Detta misslyckades, men Kurt tillbringade fyra månader i fängelse innan han frigavs. Vid den här tiden var anarkismen stark i Argentinas arbetarklass. Efter sin frigivning från fängelse ägnade Kurt all sin energi och alla sina pengar åt sina fängslade kamrater.

I södern, i Patagonien, hade anarkisterna börjat organisera bland lantarbetarna i Santa Cruzprovinsen och bland arbetarna i köttindustrin och hamnarna. Generalstrejker utbröt regelbundet och arbetarna formerade sig i ryttarförband. Patagonien upplevde ett väpnat uppror inspirerat av anarkister. Regeringen skickade in trupperna och, påeggat av de brittiska jordägarna, ihopsamlades 1,500 arbetare, däribland många anarkister, och blev summariskt avrättade. Ledaren för repressionen, överste Hector Varela, hyllades av britterna som sjöng ”For he’s a jolly good fellow”. Reaktionen hos prostituerade på en lokal bordell var annorlunda: de skrek ”Mördare! Grisar! Vi följer inte med mördare!”, då Varelas trupper dök upp efter slakten. De fängslades för att ha förolämpat män i uniform!

Avsky

Wilkens kände avsky över morden genomförda under Varelas ledning. Han var djupt påverkad av Tolstojs pacifism, men ansåg att våld från härskarklassen måste besvaras. Den 27 januari 1923 mötte han överste Varela på gatan och kastade en bomb på honom. Varela sårades i båda benen och försökte dra sin sabel. Wilckens tömde sin coltrevolver i honom och gjorde slut på denne slaktares liv. Han arresterades av en mobb och skrek ut: ”Jag har hämnats mina bröder!” Wilckens höll fast vid att hans handling var en individuell handling, utan medbrottslingar. På sin rättegång sa han att han hade skjutit Varela så att han aldrig skulle kunna döda igen.

I fängelset började Wilckens återhämta sig från de skador han ådragit sig under mordet. Anarkister visade stor solidaritet och han besöktes ofta och fick matpaket (han var helnykterist och vegetarian). Han kunde skriva för olika publikationer, däribland några internationella anarkisttidningar. Han förklarade att han inte ”såg Varela som en obetydlig funktionär. Nej, i Patagonien var han guvernör, domare, bödel och dödgrävare. Morgondagen, vår morgondag, kommer inte att främja konflikter, brott eller lögner; den kommer att främja liv, kärlek, vetenskap; låt oss arbeta för att skynda på den dagen”.

Straffet som rekommenderades av domarna var 17 års fängelse. Men redan höll armén och högern på att konspirera. På natten den 15 juni 1923, innan domen fallit, smugglade fångvaktare in Ernesto Perez Millan. Denne unge man, en fd polissergeant från Santa Cruzprovinsen, var medlem i Patriotiska Förbundet, en reaktionär och antisemitisk organisation bildad efter generalstrejken 1919, med uppbackning av armén, kyrkan och arbetsköparna. Han hade svurit på Varelas begravning att hämnas. Han sköt Wilckens genom bröstet. Kulan gick genom en lunga men dödade honom inte omedelbart. Han dog följande morgon.

Polisen och regeringen konfiskerade hans lik, men nyheten spreds och en total generalstrejk bröt ut genom landet. Polisen besköt en massdemonstration på Oncetorget. Två arbetare sköts ihjäl, däribland den spanske anarkisten Enrique Gombas, och en polisofficer. Millan själv överlevde inte mordet länge. Myndigheterna förklarade att han var obalanserad och satte honom i säkerhet på ett mentalsjukhus. Här blev han ihjälskjuten av en jugoslavisk dvärg (!)

Vilkens hade handlat i en tid av stora sociala konflikter och klasskrig. Han var en mild och idealistisk man med stor integritet som visade enorm solidaritet. Hans avsky över massakrerandet av arbetare hade tvingat honom att handla.

Nick Heath

Översatt från libcom.org

Joaquín Miguel Artal

Joaquín Miguel Artal
av Miguel Iñiguez

Barcelona 1884 – Ceuta 1909 (?)

Katalansk anarkist, barberarson utbildad i läroverket för föräldralösa barn. Till yrket var han träsnidare (i J. Nadals verkstad) och tycks från mycket tidig ålder ha haft kontakter med anarkistiska kretsar. Hans popularitet kommer från 1904 (då han var 19 år gammal) då han försökte ta livet av Maura (den 12 april 1904) och sårade honom lindrigt md en dolk. När han arresterades bedyrade han att han inte hade några medbrottslingar och han dömdes till 17 års inspärrning vilket han avtjänade i fängelset i Ceuta där han dog. Hans aktion uppmärksammades stort i den tidens frihetliga press (särskilt i El Rebelde, i vilken han också hade några artiklar publicerade). Hans död rapporterades också omfattande i den frihetliga pressen (Tierra y Libertad och El Libertario erinrade om hans mordförsök).

Artal har beskrivits som en mager, senig man, blyg och med gott uppträdande. Föga mer är känt om hans korta liv och han är ihågkommen här för sin attack mot Maura.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Manuel Pardiñas

Manuel Pardiñas
av Miguel Iñiguez

Aragonesisk anarkist som blev berömd för sitt attentat mot Canalejas. Detaljer om hans liv är få: Buenacasa insisterar på att han känt honom i Zaragoza och han ansåg honom oförmögen till någon inblandning i våld. Som en mycket ung man gav han sig av till Latinamerika och vi vet att han tillbringade någon tid i Panama och södra USA (i Tampa gjorde han bekantskap med Olay och Pedro Esteve). Han återvände till Spanien och gjorde sitt attentat mot premiärministern, Canalejas (Madrid, 1 november 1911), som omkom som resultat och sedan sköt Pardiñas ihjäl sig. Mordet, mycket kontroversiellt i Canalejasfientliga anarkistkretsar, orsakade en sensation och försenade erkännandet av CNT:s legala status. Rätt mycket har skrivits om Pardiñas karaktär, där hans kopplingar till spritism satts i strålkastarljuset: attacken mot Canalejas har också kopplats till repressionen riktad mot järnvägsarbetare.

Översatt från ”Extracts from a Historical Encyclopaedia of Spanish Anarchism”, christiebooks.com

Förhöret med Emile Henry

Förhöret med Emile Henry

Källa: Jean Maitron, Ravachol et les anarchistes. Paris, Julliard, 1964;
Översatt från marxists.org.

DOMSTOLSFÖRHÖR MED EMILE HENRY

FRÅGA: Den 12 februari gick du in på Café Terminus.

SVAR: Ja, klockan åtta.

F: Din bomb hade du i byxbältet.

S: Nej, i min överrocksficka.

F: Varför gick du till Cafe Terminus?

S: Jag gick först till Bignon, Café de la Paix och Americain men det var inte tillräckligt med folk. Så jag gick till Terminus och väntade.

F: Där fanns en orkester. Hur länge väntade du?

S: En timme.

F: Varför?

S: Så att det skulle bli mer folk.

F: Och sedan?

S: Det vet du mycket väl.

F: Jag frågar dig.

S: Jag kastade min cigarr! Jag tände stubinen och tog sedan bomben i handen och gick och på vägen ut kastade jag bomben från dörröppningen.

F: Du föraktar mänskligt liv.

S: Nej, bourgeoisiens liv.

F: Du gjorde allt du kunde för att rädda ditt eget.

S: Ja, så att jag kunde göra om det. Jag räknade med att lämna kafét, stänga dörren, skaffa en biljett till Saint-Lazarestationen, komma undan och sätta igång igen nästa dag.

F: När du gick mötte du en kypare. Sedan grep en viss Etienne dig och sa: “Jag har dig, ditt kräk!” Du svarade: “Inte än.” Vad gjorde du sedan?

S: Jag sköt mot honom.

F: Han föll. Vad sa du då?

S: Att han hade tur att jag inte hade en bättre revolver.

F: Sedan greps du av en barberare. Vad gjorde du?

S: Jag sköt honom med revolvern.

F; Han träffades och har inte återhämtat sig. Agent Poisson följde efter dig.

S: Vid det här läget stannade jag, eftersom en folkmassa höll på att samlas. Jag väntade på agent Poisson och avlossade tre skott mot honom med min revolver.

F: Du blev sedan arresterad och polismännen hade det besvärligt att skydda dig från folkmassans vrede.

S: Som inte visste vad jag gjort.

F: Du hade speciella kulor på dig. Varför?

S: För att orsaka större skada.

F: Och en dolk som hade ett preparat på.

S: Jag hade förgiftat bladet för att hugga en anarkistisk informatör.

F: Du hade för avsikt att hugga agenten med det vapnet?

S: Självklart.

F: Du hade suttit vid ett bord nära dörren och hade kastat tingesten framför dig. Varför träffade du inte fler människor med den explosionen då du hade siktat mot orkestern?

S: Jag kastade bomben för högt. Den träffade en lampa och for ur kurs.

F: En dov explosion hördes och kafét blev totalförstört: bord stolar, snickerier krossades. Det var många sårade: tjugo. En av dem, M. Borde har sedan dess dött. Hans ben var täckt av sår. En annan, M. Van Herreweghen, fick fyrtio sår. Där fanns kvinnor: Mme Kingsbourg, som fortfarande lider av sina skador, många andra som du ska får höra om. Och dessa kvinnor var så skrämda att de gömde sig och sina sår. Du sa att ju fler borgare som dör desto bättre.

S: Det är precis vad jag anser.

F: Först sa du att du hette Breton. Lite senare avslöjade du dig och sa att ditt namn är Emile Henry och du förklarade hur du hade tillverkat tingesten. Hur gjordes den?

A: Det var en liten plåtburk med en detonator och en stubin.

F: Du sa att du varit relativt framgångslös. Vad betyder det?

S: Jag ville döda fler, men burken var inte korrekt tillsluten.

F: Du hade lagt projektiler i den.

S: Jag hade lagt 120 hagel i den.

F: Vaillant, som sa att han ville skada och inte döda, hade lagt i nubb och inte hagel.

S: Jag, jag ville döda och inte skada.

F: Din adress var inte känd.

S: Jag har sagt att jag inte hade någon adress i Paris, jag förklarade att jag hade anlänt från Marseille eller Peking.

F: Kort efteråt plundrades ett rum i Villa Faucheur. Poliskommissarien hittar sprängmedel och inser att detta är ditt hem.

S: Jag vet inte vem som plundrade mitt hem.

F: Du blev varnad om att din adress hade upptäckts och i det läget deklarerade du att mängder av sprängmedel måste ha hittats i ditt hem.

S: Jag hade tillräckligt för att göra tio till femton bomber.

F: (Till juryn) Ni känner till brottet och den anklagade som just cyniskt har erkänt sitt brott.

S: Det är inte cynism, det är övertygelse.

F: Ville du döda kyparen Etienne?

S: Jag ville döda alla dem som ställde sig i min flyktväg.

F: Ville du döda agenten Poisson?

S: Självklart. Hans sabel var höjd och han skulle ha dödat mig.

F: Ville du döda människorna på Café Terminus?

S: Självklart, så många som möjligt.

F: Ville du förstöra byggnaden?

S: Åh, jag kunde inte bry mig mindre!

Domaren till juryn: Detta bör räcka för att fastslå skulden hos den anklagade. Men oavsett brottet avviker aldrig rättvisan – och detta är vår ära – från de vanliga reglerna. Vi måste undersöka alla detaljer och stanna till vid en annan handling som den anklagade förebrås för.

F: Din far bodde vid Brevannes, sedan for han till Spanien, deltog i Pariskommunen, och din mor blev änka med tre barn. Du fick ett stipendium till Ecole J-B Say, vid sjutton års ålder kvalificerade du dig till inträde vid Ecole Polythechnique. Du fortsatte inte.

S: För att inte bli soldat och tvingas skjuta på de nödställda, som vid Fourmies.

F: Du hittade job hos en byggare, M. Bordenave, din släkting. Hur mycket tjänade du?

S: I Venedig tjänade jag 100F i månaden.

F: Varför slutade du?

S: Av skäl som inte spelar någon roll här.

F: Du sa att han ville tvinga dig att föra hemlig övervakning, vilket upprörde dig. När M. Bordenave utfrågades protesterade han.

S: Han sa att det blivit ett missförstånd.

F: Du hittade sedan ett annat jobb.

S: Jag genomled tre månaders fattigdom innan det!

F: I vilket fall hade du snart en plats.

S: En rätt medioker sådan: 100 till 120 F i månaden.

F: I det här läget kom du under inflytande av en av dina bröder. Ett kort tag senare blev du arresterad efter ett möte för att hedra Ravachol, och din chef hittade anarkistiska verk i ditt skåp, mest anmärkningsvärt en översättning från en italiensk tidning om hur man tillverkar nitroglycerin och i vilken vi läser: “Leve stölden, leve dynamiten!” Vi kan där se de regler du praktiserade vid attacken på Rue des Bons-Enfants. Så sedan sparkade din chef dig.

S: Jag fick sparken när dessa skrifter hittades.

F: Du sökte arbete hos en urmakare. Sedan anställdes du av l’En dehors, redigerad av Matha, som dömdes år 1892 – det år du kom till tidningen – för uppvigling till olydnad bland soldater. Du vägrade att bli soldat.

S: Jag hade redan fullgjort tre år i en skolbataljon och det var allt jag kunde göra som soldat.

F: Du undvek kallelsen till militärtjänst och din mor tog avstånd från dig.

S: Hon fruktade att jag skulle förvisas utomlands.

F: På rekommendation av Ortiz, en inbrottstjuv, började du arbeta hos M. Dupuis.

S: Jag vet inte vad Ortiz har gjort sedan jag kände honom.

F: M. Dupuis hade höjt din lön.

S: Jag kände honom stor tillgivenhet.

F: Skulle du vilja upprepa inför juryn den bekännelse du gjorde under förhöret? Jag skulle väldigt gärna vilja att det är du som talar.

S: Självklart. Imorgon ska jag lämna motiven för min handling. Societé des Carmaux är representerat i Paris av sin administration. Efter strejken köpte jag en plåtburk. Jag hade dynamit, en tändhatt, stubin.

(Förhöret fortsätter. Den anklagade vägrar att säga vad han gjorde under 1893. Under en besvärlig period i förhöret ropar domaren:)

F: Akta dig för din tystnad!

S: Jag bryr mig inte. Jag behöver inte akta mig för min tystnad. Jag vet mycket väl att jag kommer att dömas till döden.

F: Hör nu; jag tror att det finns en bekännelse som skulle skada din stolthet. Vaillant medgav att han hade mottagit 100 F från en inbrottstjuv. Du vill inte inse att du racket ut handen för att ta mot pengar från en stöld, den hand vi idag ser täckt av blod.

S: Mina händer är täckta av blod, precis som din domarskrud! Hur som helst behöver jag inte svara dig.

F: Du är anklagad och det är min plikt att förhöra dig.

S: Jag erkänner inte din rättvisa.

F: Du erkänner inte rättvisa. Tyvärr för dig så är du i dess händer, och juryn kommer att notera detta.

S: Jag vet!

(Domaren): Sitt ner.