Luigi Fabbri död

Luigi Fabbri död.
För Brand av Augustin Souchy
BRAND nr 28, lördagen den 13 juli 1935

Den 24 juni sände Luce Fabbri från Montevideo ett telegram till kamrat Luigi Bertoni, utgivaren för den anarkistiska tidningen ”Le Reveil anarchiste”. Telegrammet hade ett kort, men bedrövligt innehåll: ”Pappa dog i dag klockan ett. Meddela detta till kamraterna”.

Sorgligt är meddelandet. Han var en av Italiens mest kända antifascistiska kämpar och han dog i landsförvisningen, utan att ha haft glädjen att se befrielsens fana fladdra i sitt älskade och vackra hemland. Och sorgligt och bedrövligt är det för hela den internationella frihetliga arbetarrörelsen: Luigi Fabbri var en av anarkismens mest kända teoretiker.

Jag såg Luigi Fabbri sista gången år 1929. Han hade just kommit till Uruguay, som var hans sista tillflyktsland. Han utvisades från så gott som alla europeiska länder, där han försökte att få asylrätt. Han ville fortsätta med sitt teoretiska arbete, som tjänade till att undergräva den grund, på vilken Mussolini uppbyggde sin diktatur. Offer för diktaturen var Fabbri, liksom sin vapenbroder Malatesta, vilken dog för tre år sedan i Mussolinis helvete. Nu följde han honom, lämnade som denne ett liv, fyllt med lidanden, nöd och försakelser, men samtidigt med kampglädjen för friheten, med segervilja och rik på idealism. I årtionden kämpade han sida vid sida med Italiens störste frihetskämpe, Errico Malatesta, som alla mörka makter, som gestaltat sig i staten, i kyrkan, militarismen och kapitalismen. Han var en av frihetens förkämpar och hans namn kommer att stå vid sidan av de bästa och ädlaste, som levat och strävat för mänsklighetens frigörelse.

Född i Fabriano, Italien, den 22 december 1877, blev Fabbri folkskollärare. Deltog redan som mycket ung man i den anarkistiska rörelsen och valdes 1907 som delegerad till den internationella anarkistiska kongressen, som hölls i Amsterdam samma år. Då han var på återresan genom Schweiz, utvisades han från denna ”fria” republik såsom icke önskvärd revolutionär.

Sedan Mussolini lyckats komma till makten i Italien, var det icke längre möjligt för Fabbri att fortsätta med sin lärarverksamhet. Att vara revolutionär anarkist och att samtidigt undervisa barn och hos dem ingjuta en frihetlig anda, det var två ting som icke kunde harmonera med diktaturen. Paris blev hans tillflyktsort, och det lyckades snart därefter även för hans hustru och dotter att följa fadern dit. Dock, Mussolinis armar voro långa, och den franska kapitalistiska republikens polis kastade ut honom till Belgien. Där fann han heller ingen ro. Även den belgiska staten ville ej tolerera en Mussolinis fiende och en anarkist. En belgisk skeppskapten, som älskade frihetens förkämpar, hade tillräckligt hjärta och mod att ta Fabbri och hans familj med på sin båt. Resan gick över den stora oceanen och Uruguay blev Fabbris sista kampplats.

Exilen i Amerikas Athén, som Montevideo kallas på hela den sydamerikanska kontinenten, blev för Fabbri ingen olymp. Närmast en Sokratesnatur, alltid sökande efter sanning, rättfärdighet och frihet, fortsatte han sin kamp som förut. Han utgav i Uruguay en tidskrift på italienska. Den behandlade de sociala teorierna med särskilt beaktande av anarkismen. Han var verksam inom den uruguayanska arbetarrörelsen, vilken han befruktade med sin ideologi. Palatsrevolutionen i Uruguay i början av detta år kastade Fabbri i fängelset. Där bröt den sjukdom ut, som nu gjort slut på hans liv. Fabbri dog vid 58 års ålder.
*
Luigi Fabbri var en ypperlig journalist. Hans stil utmärkes genom den enkla klarheten i tankarna, som vi uppskatta hos den latinska rasen. Fabbri älskade ej svulstighet, använde ej högtravande ord. Liksom hos Malatesta är det hos Fabbri själva tankarna, som man känner bakom orden. Tankarnas kraft lyser fram och tränger orden i bakgrunden. Därför läses och förstås hans teoretiska skrifter så väl av arbetarna.

Fabbri skrev många böcker om socialismens teori och historia. I sin ”Diktatur och revolution”, utkommen 1919-1920, framlägger han för den socialistiska arbetarrörelsen problemen om demokratin och revolutionen, om kampen för friheten och mot diktaturen. Hans kritik går mot den bolsjevikiska liksom mot den nya mussoliniska diktaturen. Han varnar arbetarrörelsen att låta sig dragas med i de borgerliga diktaturernas kölvatten.

De sista åren arbetade Fabbri på en biografi om Malatesta, för vilken han samlade manuskript och dokument. Han ville giva en framställning om anarkismens och den revolutionära rörelsens möjligheter före Krapotkin och Bakunin. Denna bok har han dock icke kunnat fullfölja, döden hindrade detta.

Fabbri stod syndikalismen mycket nära. Han understödde den Syndikalistiska Unionen i Italien, han betraktade alltid anarkisterna som medlemmar av samma familj. Många av hans artiklar i den italienska syndikalistiska pressen vittna om hans insats och varma sympati för den revolutionära arbetarrörelsen. I en diskussion vi hade i Federacion Obrera Uruguays lokaler i Montevideo, erkände Fabbri syndikalisternas kamp för erövringen av den ekonomiska makten och arbetarnas övertagande av produktionen genom sina ekonomiska organisationer. Han ville dock att den individuella friheten icke skulle ställas åt sidan. Denna frihet undertryckes både av den borgerliga staten, av fascismen och bolsjevismen. Att hävda den och försvara den, att bringa friheten till seger inom den socialistiska rörelsen, det var Luigi Fabbris strävande och ideal. För detta har han lidit och stridit.

Annonser

Errico Malatesta: Mot parlamentarismen, Mot diktaturen

BRAND Nr 1 1931, lördagen den 3 januari

Lagstiftande församling (Nationalförsamling, Konstituant) är som jag redan förut påpekat vid mer än ett tillfälle, just medlet som de besuttna klasserna komma att tillgripa för att förhindra en revolution att bryta ut, eller för den händelse den redan utbrutit, i och för att stoppa densamma.

Konstituanten som söver och kväver, och diktaturen som krossar och dödar, äro sålunda de bägge faror som hota varje revolution och på vilka farors avvärjande anarkisternas ansträngningar måste inriktas.

Då vi utgöra et förhållandevis ringa antal, är det möjligt och till och med troligt att en kommande resning slutar med inkallandet av konstituanten, vilket i så fall skulle ske även utan vår medverkan och trots vårt motstånd, helt enkelt därför att vi vore för svaga för att kunna förhindra det. I sådant fall måste vi gentemot den lagstiftande församlingen intaga samma oförsonliga och misstänksamma hållning som vi alltid lagt i dagen de vanliga parlamenten såväl som mot varje annat slag av nu existerande lagstiftande institutioner.

Vi böra emellertid förstå varandra rätt. Jag är ingen anhängare av teorin ”allt eller intet”. Och jag tror för min del att i själva verket ingen människa ställer sig så som denna det fordrar.

Vad som avses med lösen ”allt eller intet” är endast att varna för de små reformernas bedräglighet, dessa småreformer och medgivanden som regeringarna och företagarna pläga kommande stickandes med då de äro i knipa. Lösen ”allt eller intet” är till för att hamra fast i minnet att en skoningslös kamp mot förtryckare och utsugare är av nöden. Men ordagrant taget är den naturligtvis en absurditet.

”Allt” är ett ideal som i den mån vi avancera alltjämt avlägsnar sig och som följaktligen aldrig kan uppnås. Jag tror och håller före att vi helt enkelt måste ta allt vad vi för tillfället kan, om mycket eller litet; och att vi måste göra allt som för ögonblicket är möjligt, men samtidigt fortsätta kampen för att göra det möjligt som i dag synes omöjligt.

Om vi t. ex. den dag som är ej mäkta avskudda oss varje slag av regering, så får vi för den skull ej ställa oss likgiltiga gentemot försvaret av redan förvärvad frihet, eller gentemot kampen för ytterligare frihetsförvärv. Om vi just nu ej med rubb och stubb kunna utrota hela det kapitalistiska utsugningssystemet, så få vi för den skull ingalunda uppge striden för högre löner och bättre arbetsvillkor överhuvudtaget. Om vi ej denna dag med ens kunna avskaffa det nuvarande handelssystemet och ersätta detsamma med det omedelbara varuutbytet de producerande emellan, så är det ju ingen orsak varför vi skulle avstå från sökandet efter lämpliga medel och åtgärder i och för att i största möjliga mån undgå affärsmännens och ockrarnas utsugning. Om makthavarnas styrka och den allmänna meningens ståndpunkt för närvarande ej medgiva fängelsernas borttagande samt ersättande med någonting mera mänskligt, så få vi väl för den skull ej underlåta att agitera mot dödsstraffet exempelvis där sådant ännu kvarstår, såväl som livstids straffarbete och ensamcellförvaring m. m. sådant varmed den sociala rättskänslan föregives bli tillfredsställd, men som i själva verket ingenting annat och bättre är än tillfredsställandet av simpel hämndlusta. Om vi ej precis nu genast förmå avskaffa polisen, så böra vi väl för den skull ej protest- och motståndslöst finna oss i att polismän misshandla de omhändertagna och arresterade.

Nu inställer sig emellertid frågan: hur skola vi kunna försvara vad som redan vunnits, och hur skola vi kämpa för att om möjligt vinna mera? Jo, sättet är att använda varje, även den allra minsta seger till att begära mer, såmedelst förberedande sinnena och miljön för den fullständiga befrielsen.

Det för anarkismen mest betecknande och vad som för övrigt ger den existensberättigande, är övertygelsen om att regeringarna – diktaturer och parlament m. m. – alltid och alltjämt endast äro organ för upprättandet av det bestående eller för tillbakagången; samt att frihet, rättvisa och välstånd för alla måste framgå ur kampen mot de makthavande.

Det finnes just nu ett problem vars lösning med rätta sysselsätta många anarkister.

Alldenstund arbetet med den abstrakta propagandan förefaller dem otillräcklig, söka de finna något praktiskt utförbart, varigenom åtminstone någon del av våra idéer kunna förverkligas, i trots av den fientligt sinnade omgivningen.

Från ett flertal håll ha praktiska förslag framkastats, vilka samtliga förefalla goda i den mån de äro inställda på att söka frigöra människorna ur statens och utsugarnas förmynderskap. Och på det ej tid skall gå förlorad på diskussioner med ideligen upprepade samma argument och samma fastslagna fakta, så skulle jag hälsa det med glädje och tillfredsställelse om envar som tror sig ha funnit en arbetsplan, genast toge itu med dess förverkligande.

Må envar gå fram den väg han håller för att vara den bästa och som just motsvarar hans temperament och förmåga,

i dag i fråga om det lilla som mitt uppe i den nuvarande miljön kan göras, men i morgon på det vida, stora arbetsfältet som revolutionen öppnar för vår verksamhetslust. Vad som emellertid för oss anarkister måste vara och förbli rent logiskt tvingande, för så vitt vi överhuvudtaget vilja vara anarkister, det är att aldrig till förmån för vare sig den ena eller andra diktaturen eller despoten eller konstituanten sälja vår frihet, vilken dock bottnar i lika frihet för alla.

Errico Malatesta: Vetenskap, filosofi, religion och anarkism

BRAND Nr 2 1949

De frågor som anges i rubriken har upprepade gånger behandlats i Brand och vi lämnar nu ordet till en av den internationella anarkismens mest kända militanter: italienaren Errico Malatesta (död 1932), som dock i detta fall var något av en outsider. Han förklarar sig här avböja Krapotkins metod att framställa anarkismen såsom den enda logiska konklusionen ur de moderna naturvetenskaperna; vi kan tillägga att hans uppfattning också står i motsättning till en av Bakunins grundteser – därmed förresten också till idéer som återupptas i Rockers Nationalism och kultur (band 1, andra kapitlet). Bakunins trosbekännelse, som han ansåg vara obligatorisk för alla socialister, sammanfattade han i formeln: Ateism – federalism – socialism. Som framgår av det följande godtog Malatesta inte denna sammanställning. Vi återger här huvudtankarna ur två kapitel i Luigi Fabbris bok ”Malatesta”; det rör sig således i vår text dels om Malatestas egna ord (inom citationstecken), dels om Fabbris resumerande framställning.

Malatesta tillbakavisade en rad ensidiga påståenden, framkallade och livnärda av den entusiasm som uppstått genom naturvetenskapens underbara upptäckter, vilka påverkade de framstegsvänliga andarna under det gångna århundradet, dvs. den period under vilken anarkismen formulerades och trädde ut i livet. Dessa uppfattningar utövade också ett djupt inflytande på själva anarkismen och alstrade den felaktiga föreställningen att vetenskapen är allt och kan allt.

Vetenskapen, såsom ”sökandet efter sanningen medelst positiva, rationella och experimentella metoder, som aldrig gör anspråk på att ha funnit den absoluta sanningen utan nöjer sig med en mödosamt uppnådd approximation genom att upptäcka delsanningar, alltid av provisorisk karaktär och underkastade en ständig revision” – vetenskapen i den meningen är naturligtvis en mycket viktig faktor för det mänskliga framsteget.

Men det skulle vara ett stort misstag ”att betrakta varje delupptäckt såsom slutgiltig sanning och dogm; att förväxla vetenskapen med moralen; kraften, i ordets materiella mening, som är en definierbar och mätbar sak, med de moraliska krafterna, naturen med tanken; naturens lag med viljan. Allt detta leder nödvändigtvis till fatalism, till viljans och frihetens förnekande.”

”Anarkin, det fria samhället, är en mänsklig målsättning, som inte bygger på någon verklig eller föregiven naturnödvändighet, den kan förverkligas eller också inte förverkligas – beroende på människornas vilja. Därtill kan dessa använda sig av de medel vetenskapen ställer till deras förfogande i kampen mot naturen och mot de viljekrafter som opponerar sig; de kan använda sig av det filosofiska tänkandets framsteg i fall dessa befrämjar ett bättre tänkande och hjälper till att skilja mellan det verkliga och det fantastiska; men så länge som den anarkistiska läran inte ska förvanskas får den aldrig förväxlas med något bestämt vetenskapligt eller filosofiskt system.”

”Man kan vara anarkist och favorisera vilket som helst filosofiskt system. Det finns materialistisk och spiritualistiska anarkister; det finns monister och pluralister; det finns agnostiker och det finns andra som i likhet med mig, utan att därmed vilja påstå något avslutande om det mänskliga intellektets framtida utveckling, helt enkelt förklarar sig inte veta någonting alls om de sista sammanhangen.”

Krapotkin uppfattade anarkin som en vetenskaplig filosofi; han ansåg ”att anarkin är en världsåskådning som vilar på företeelsernas mekaniska förklaring och omfattar hela naturen, således också samhället”; han trodde sig i vetenskapen upptäcka beviset för att anarkin var den naturliga ordningen, på grund av vilken harmoni måste råda på alla områden, följaktligen också i det mänskliga samhället. Det är uppenbart att det finns en djup skillnad mellan denna uppfattning och Malatestas, som öppet förklarade att han ”aldrig kommit underfund med meningen i Krapotkins utläggningar” och för vilken anarkin helt enkelt var ett ideal utarbetat av mänskliga viljor ”i kamp mot naturens disharmonier”. Krapotkin framstod därför i Malatestas ögon som en ”vetenskaplig poet” i vars väsen de anarkistiska övertygelserna och en överväldigande mänsklig godhet varit utslagsgivande för vetenskaparen.

Malatestas ställning till vetenskapen motsvarade helt och hållet hans här relaterade idéer om vetenskap och filosofi. Anarkismen, framförallt den italienska och i de katolska länderna över huvud taget, har starkt påverkats av de antikyrkliga och antiklerikala idéer som var typiska för 1800-talets borgerliga radikalism. Vetenskapliga hypoteser och uppfattningar hos materialistiska vetenskapsmän föreföll vara rimligare och för intellektet mindre motbjudande än den religiösa metafysiken, och så tog man slutligen för bevisade sanningar vad som i verkligheten var uppfattningar och diskuterbara antaganden. Också anarkisterna, eller många av dem, betraktade dessa upptäckter som slutgiltiga sanningar och begick misstaget att på dem bygga sin anarkism, att binda den vid dessa upptäckter, som om dessa vore dess nödvändiga förutsättning, ja, de ansåg dessa vetenskapliga resultat och anarkismen vara en och samma sak.

Sådana och andra idéer framförde Malatesta för mig under våra första långa samtal, när också jag, såsom mycket ung, ansåg Guds icke-existens vara förutsättningen för de auktoritativa systemens avskaffande på jorden.

En dag frågade mig Malatesta: ”Om nu någon dag en tillfällig upptäckt skulle göra hypotesen om Guds existens mera sannolik än den motsatta, som förnekar Guds existens, skulle du då upphöra att vara anarkist?” Jag var lite förvirrad och ställde motfrågan: ”Och du?” ”Inte alls!” svarade han. ”Jag skulle fortsätta vara anarkist, eftersom de skäl som gör mig till anarkist inte har det minsta med Guds existens eller icke-existens att göra. Jag är anarkist därför att jag vill frihet och välstånd för mig och för alla…”

Han förklarade: ”Jag tror inte på Gud, men även om Gud fanns så skulle för den skull inte utsugarna och tyrannerna ha rätt – vilket dock mer eller mindre var Bakunins mening. Även om jag trodde på Gud, så skulle jag begära att tyrannerna visade mig sin legitimation att i Guds utöva sitt herravälde. Det skulle för övrigt vara mycket lätt att i just Guds namn predika likställdheten, eftersom Gud uppfattas som alla människors fader.” Dessa uppfattningar om själva religionens problem gjorde dock inte Malatesta likgiltig för kampen mot kyrkornas och uppenbarelsereligionernas auktoritära anspråk…

Malatesta: Anarkism och Våld

Översatt för Brand av MIKAEL
BRAND Nr 41, lördagen 12 oktober 1912

Flertalet anarkister i vår tid äro övertygade om, att den nuvarande tvångsstaten kan störtas blott på våldsamt, revolutionärt sätt, för att kunna göra plats för en bättre social ordning. Vissa partier, som ock utgöra sig för revolutionärer, ehuruväl deras revolutionära anda dränkts i parlamentarismens unkna dödvatten, ha åt ordet revolution givit sin särskilda tydning; och tack vare denna tydning har den uppfattningen så småningom brutit igenom, att det medvetna upproret, den våldsamma revolutionen skulle vara anarkismens egentliga innehåll, den anarkistiska idéens a och o.

Frågan på vad sätt och i vilken omfattning våldet kan vara berättigat och nyttigt, har tyvärr diskuterats allt för litet; och detta har helt naturligt även inom anarkisternas egna led för med sig en total begreppsförvirring, givit upphov till de mäst olika och motstridande uppfattningar. De attentat, som de senaste årens sken gång efter annan, ha tydligt ådagalagt detta.

Flera kamrater, som känt sig upprörda över brutaliteten eller meningslösheten i vissa av dessa dåd, ha förklarat sig som absoluta motståndare till allt våld, undantagandes de fall, då man blir direkt anfallen. Andra åter äro av en helt motsatt mening och i sin förbittring över regeringarnas oavlåtliga förföljelse och myndigheternas upprepade brutaliteter, äro de färdiga att försvara varje våldsamhet, oavsett dess karaktär och verkningar, så snart den enbart skett i anarkismens namn. Detta senare innebär ju den totalaste missuppfattning av anarkismen och dess grundidé.

Den stora massan anar naturligtvis ingenting om de diskussioner, som utspinna sig inom våra egna led; de få ingen annan uppfattning om anarkismen än den falska, som tidningsprässen bjuder; och fördenskull tro de, att anarkisterna ingenting annat vilja än mord och bomber; anarkisten är ett slags blodtörstigt djur, som inte drömmer om annat än blod och förstörelse.

Således är det nödvändigt, att vi klart och tydligt framlägga vår ställning till denna fråga. Det är varje anarkists plikt att utröna sin egen ställning därtill.

Vad min egen personliga uppfattning angår hyser jag ej det ringaste tvivel om, att inte den anarkistiska idén, som innebär ett absolut förnekande av all regering, är den direktaste motsats till allt våld, redan på den grund att våldet är den egentliga innebörden i varje autoritärt system och är varje regerings ständiga taktik. Regering är till i kraft av våld.

Anarkism betyder frihet och solidaritet. Denna idé kan förverkligas blott under förutsättning av harmoni mellan de olika inträssena, genom frivilliga initiativ, kärlek, aktning och ömsesidig tolerans.

Vi äro anarkister, därför att vi äro övertygade om, att det aldrig skall kunna lyckas oss komma till välstånd för alla – målet för all vår strävan – om vi ej kunna i människornas handlande bringa till användning den inbördes ömsesidiga och frivilliga överenskommelsens idé, som är den första betingelsen för vårt ideal; och vi fördöma varje försök att tvinga en människa att mot hennes egen vilja underordna sig någon annan.

Sant är, att vi även inom andra partier kunna finna människor, som med samma allvar som vi, söka tjäna allas inträssen; vad som dock är det speciellt karaktäristiska för oss anarkister, som så skarpt skilja oss från alla andra partier, är att vi aldrig påstå, att den absoluta och odelbara sanningen är hos oss. Vi tro ej på allmakten eller ofelbarheten hos vare sig idéer eller människor; denna tro är annars grundprincipen hos alla politici och lagstiftare, vilket parti de än höra till, och fördenskull anse vi oss långt ifrån vara det utvalda folket med förmåga att tänka och handla i allas inträsse och till allas väl.

Den frihet vi fordra för alla och som kan möjliggöra en undersökning av de bästa formerna för den sociala utvecklingen, förhindras och förkväves av en massa förstelnade förordningar och lagar. Hela arméer av soldater och poliser stå i varje ögonblick färdiga att döda eller kasta i fängelse en var, som ej vill erkänna lagarna, skapade av ett fåtal privilegierade för att garantera och skydda deras pärsonliga inträssen. Och även om vi kunde tänka oss, att detta samhälle funnes utan poliser och soldater, ändrar detta ej själva sakförhållandet, ty så länge ett samhälle består med den ekonomiska byggnad som vårt, är all frihet otänkbar och omöjlig. De sociala rikedomarna och produktionsmedlen äro ett fåtals egendom, och därför måste det stora flertalet vara tvunget att arbeta för detta fåtal och själv leva i nöd och elände.

Vår första uppgift måste alltså vara att befria oss från den väpnade makt, som försvarar de bestående institutionerna och förhindrar oss att taga åter det, som rätteligen är allas gemensamma egendom, produktionsmedlen, jorden och alla de sociala rikedomarna, på det en var må fritt få rätten att bruka och njuta dem. Denna vår uppgift kan nog endast lösas med tillhjälp av fysisk makt, – den stegrande klassmotsättningen, de ständigt ökande skarorna av arbetslösa, de härskandes förblindade motstånd och upprörande brutaliteter – med ett ord det inre tillståndet inom de bestående samhällena måste logiskt och med nödvändighet föra till utbrottet av en revolution, som i grunden skall komma att ändra betingelserna för det sociala livet. Vi kunna redan nu varsla den. Denna revolution skalla komma med eller utan oss. Vad vi vilja är att en gång föra denna revolution på vägar, som föra mot frihet och rättvisa, vända revolutionens krafter i en strävan mot förverkligandet av det anarkistiska idealet.

Fördenskull äro vi revolutionärer. Och ur den synpunkten är våldet ingen motsättning till anarkismen och dess idé. Ty det är inte ett resultat av vårt fria val och beslut; vi äro ofta nödsakade att gripa till våld för att kunna försvara oss själva eller våra rättigheter, då man vill undertrycka dem med brutalt våld.

Dock måste med kraft framhållas: i vår egenskap av anarkister ha vi ingen önskan eller avsikt att bruka våld, för så vitt inte förtrycket tvingar oss till försvar, då det vill slå oss eller andra till marken. Denna rätt till självförsvar fordra vi fullt och helt. Det är orsaken, varför vi vilja bryta sönder det vapen, som sårar oss, angripa den hand, som svingar vapnet, och det huvud, som styr dess riktning.

Bourgeoisin har sannerligen ingen rätt att beklaga sig över sina motståndares våldsamheter. Hela dess historia som klass är fylld av blod och mord. Dess utsugningssystem kräver dagligen hela pyramider av oskyldiga offer. De politiska partierna böra ej heller stämma upp klagovisor över våldet, ty även deras händer äro röda av blod, som ljutits för deras egna inträssens skull. De som generation efter generation ha uppfostrats till tro på det brutala våldet, de som i denna dag i hänförd beundran böja sig för den röda terrorn i slutet av det adertonde århundradet och gjorde vägen öppen för kejsardömet och den vita terrorn, – de ha sannerligen ingen rätt att beklaga sig över sina motståndares våldsamheter.

Historien har tydligt visat oss våldets nödvändighet, och det är ju då ganska naturligt, att inte heller anarkisterna förkasta det som medel i vår kamp. Dock få vi inte ett ögonblick förglömma, att blott den absolutaste nödvändighet får tvinga oss till att tillgripa detta medel. Och att våldet är en princip, som skarpt står i strid med anarkismen såsom idé. Vi må inte glömma, vad historien lärt oss, nämligen att överallt där ett våldsamt motstånd till slut triumferat över förtrycket, segrarna i sin ordning blivit nya förtryckare. Detta må vara oss en varning och en kraftig maning, att blott i allra yttersta nödfall tillgripa våld.

Våld föder våld; auktoritet föder auktoritet. Ej ens en god vilja och ärliga motiv kunna härutinnan ändra någonting. En fanatiker, som intalar sig, att han med våld, på sitt särskilda sätt, befria ett folk från förtrycket, kan mycket väl vara en god människa; men han är tillika ett förfärligt vapen i förtryckets och reaktionens tjänst. Robespierre var säkerligen besjälad av den bästa vilja; men förvisso har hans samvetes ärlighet och grymhet varit lika skadligt för revolutionen som någonsin Napoleons pärsonliga ärelystnad. En Torquemadas ärliga fanatism i striden att frälsa själar har varit långt farligare för friheten än skepticismen och korruptionen under Leo X:s tid.

Teorier, förklaringar och principer och vackra ord kunna aldrig bortförklara dessa enkla och naturliga fakta. Så mången martyr har dött för frihetens sak, så mången strid har kämpats därför – men ändock har friheten inte förverkligats. Allt vad vi vunnit är: de fattigas utsugning och förtryck av de rika.

Den anarkistiska idéen innebär lika litet som en gång den liberala någon garanti mot korruption, mot urartning inom de egna lederna. Tyvärr kunna vi här och var märka den i vissa sig kallande anarkisters handlingar, – ofta handlingar, där ej det solidariska gemensamhetsinträsset varit drivfjädern utan krasst egoistiska fördelar.

Anarkister! Må vi försvara och skydda anarkismen mot denna korruption! Vårt ideal är ett kärlekens ideal. Vi behöva inga som döma, och vilja ej heller vara ”domare och lagens straffande arm”.

Vår enda fordran, vår stolthet, vårt ideal är det, att vara befriare!

Enrico Malatesta

Art & Science in a Libertarian Society

By Pedrini Belgrado
Black Flag VOL III No. 17 (Jan/Feb 1975 & No. 19 (April 1975)

This article was originally published in the Italian magazine ”Umanita Nova” of 14th December 1974, in conjunction with an appeal for support for the campaign to free Pedrini Belgrado. Send letters and parcels to PEDRINI BELGRADO, CASA PENALE, 43100 PARMA, ITALY. Letters of protest to the Italian Ambassador and Italian Consuls and Vice-Consuls in England and also to Mario Zagari, Ministro di Grazia e Giustizia, Rome; Il Presidente della Camera dei Deputati, Sandro Pertini, Montecitorio, Rome, Italy.

Art, science and philosophy – so Hegel and Descartes tell us – are the highest expression of the human spirit. But they define ”spirit” from their own philosophy’s view of it, which has nothing in common with the religious interpretation. Indeed, they differ themselves: for one the spirit is ”the thinking I”, ”the rational mind”, whereas for the other it is the ”intellectual activity of the selfconscious subject”. Art, science and philosophy are certainly the highest product of the human intellect. But whilst philosophy spreads its light into the dark mazes of the knowable and is, by that token, a purely intellectual activity, art, on the contrary, makes its ideas known by means of a double, physical and mental, activity. Whilst, for example, the human greatness of Kant can by completely contained in his intellect, the greatness of Raphael is completed by the mastery of technique that he had in his hands: the artist conceives and executes his own artistic ideas. It is not, however, a matter of a double labour, but of two activities, mental and manual, taken together as inherent in his art. Because of this, artists must be considered both mental and physical workers.

In the bourgeois states, and in the socialist ones, scientists, artists, and scholars are considered special categories of workers, to whom very high salaries are due. Almost always, however, it is these very people who, working for themselves, fix the prices of their products. But even if their activities come to depend financially on the State or private employers, their salaries are still very high when compared with those of the average worker. In the socialist states, despite the so-called Marxist equalisation of incomes, the salaries of artists, scientists and intellectuals in general, as well as those of the high functionaries of the Party and the State, are large enough, when compared with those of the workers, to show, by themselves, that socialism has never been realised in these countries.

In short, those who have to make what little they can, where and whenever they can, are the manual workers who produce all the really necessary goods of life.

Nobody is saying that artists and scientists are not necessary to all societies but why is it that the workers, who are just as necessary, have to pick up the crumbs from society’s table. What is the valid criterion on which such a disparity of salaries is based? You only have to touch on this question for a crowd of idiots to get up and shout that artists and scientists, all the people who ”know”, have to be treated differently, that, in other words, their tables must of necessity groan with the weight of food, because these specialised workers have spent many years studying, have sacrificed themselves for the advantage of everybody else, etc.

These explanations would hold water if the working class were getting at least a third of their living from the efforts of those who work with their minds, but since every worker produces much more than he gets paid for, this reasoning in favour of ”privileged workers” fails to find any support in the logic of just rewards.

Defeated on the grounds of distributive justice, the defenders of economic inequality switch their position to that of the bourgeois axiom which says that: ”If we had to give the same economic sufficiency to everybody, even to roadsweepers, nobody would be interested in studying so as to climb the ladder of success and to distinguish themselves from the amorphous masses.” Equal economic treatment – they add – would destroy the mainspring of social progress.

Unfortunately, these bourgeois concepts can also be found in the minds of many of the ordinary people, who thinking themselves erudite, imagine that they too can clamber up the walls of the social edifice, like honeysuckle, to its heights.

Economic differentiation is one consequence of the system of salaries and private initiative which can also be found in the socialist societies, in which not only equality but also the equalisation of incomes are concepts which have been relegated to a future utopia. On the other hand, we are not advocating equality of wages, which is an idea held by some Marxists who misunderstand socialist theory.

In fact, equality of wages is an unwise economic concept because it would end up as a cause of unhappiness, perhaps of revolt. The reason for this is that whenever work is paid for with money there are always too many people who think more of themselves than of others, and want a larger amount of it. It is exactly from this desire for more that economic inequality arises.

But is there a remedy for this social system which generates every form of inequality, gives rise to rich and poor? Or are we in the clutch of an inescapable destiny, as some bourgeois writers have it? There is a remedy, and the problem is not that of squaring the circle. But to bring it about means convincing the mass of people that society has to be remade from the beginning, after the remains of present-day societies have been cleared away.

We anarchists are well aware of how to resolve the problems of economic and social inequality. We are not magicians, but we have very clear and precise ideas on these problems, as well as an inflexible desire to reach our goal. However we know that not all the evil existing in capitalist societies will be dissolved with the abolition of the wage system and the installation of the principle which gives to everybody as much as they need to live comfortably. It will indeed be necessary to destroy the economic structures created by the bourgeoisie, but the gradual and systematic destruction of its political, moral and philosophical consciousness mus follow. In other words, the whole of bourgeois culture will have to be wiped off the slate.

But to return to the theme of art and science in an anarchist society, which, as is well known, is one free from the State and from political government.

How will scientists and artists live in this society in which self-government of the people replaces historical government, where social conscience replaces constituted authority, and where economic freedom, in the sense of everybody taking from himself as much as he actually needs, replaces money as the method of acquisition.

The reply to this question is implicit in the theoretical principles ennunciated above, but it is necessary to give an answer to our many opponents, to the incredulous, with whom I’ve often had occasion to argue, sometimes convincing them, sometimes not.

The opponents of Anarchism, for the most part, attack the libertarian principle of the abscence of constituted authority, without which, according to them, an Anarchist society wouldn’t survive for more than twenty-four hours; others say that without profit, that is without exploiters, society would become sterile and die.

The masters of Anarchism have already effectively answered these hoary arguments. Errico Malatesta was particularly good at it.

But hitherto nobody had asked me this question: ”What will be the purpose of art and science in your society? How will the scientists and artists be able to feel themselves equal to the tailor, the shoemaker, when a painter, for instance, can earn a sic-figure sum by the sale of a single canvas?” Six-figure sums are the product of theft, not of gainful employment, I reply. These grotesque profits can be arrived at today because the value of things is based on absurd capitalist criteria: the same criteria which allow industrialists to thieve enormous sums.

”Well, then, what, according to you is the basis of the value of woorks of art? An artist who executes a Pieta”, insists our opponent, ”perhaps deserves more than a roadsweeper who, in the same amount of time, might have cleaned a few streets?”

But haven’t I already said that in an anarchist society nobody gets rewardes on the basis of the work they carry out, but that everybody gives what they can and takes as much as they need? As for the Pieta, dear sir, I don’t see how it can be more useful to mankind than clean streets, which is precisely what the roadsweeper provides.

To decide on the real value of things it is necessary to detach oneself from the conventional, pre-established ideas of capitalism. Let me give you an example which will show that value is not in the things themselves, but in their usefulness at a given moment.. Ask someone who was in Russia during the retreat from Moscow, whether, at that moment he would have preferred Michelangelo’s Pieta, or a good overcoat made by a poor pailor? I think I would have preferred a small bag of polenta to the Pieta. Do you see then, how the value of things changes with the changes in circumstances.

Let us not forget that the things most useful to man are produced by workers and peasants. The spiritual needs for figurative art and science take a second place to their products.

To a guy who asked me vehemently whether we would have had space flights without scientists, I asked whether he would have eaten his Christmas capon without the poultryman.

Anyone who really thinks about these social problems realises that all categories of workers, whether physical or mental, are of equal value, and that the economic principle which is fair to everybody is that of being able to select, without extravagance, the things necessary for the satisfaction of one’s own material and spiritual needs, without having one’s pockets bulging with money.

Contrary to the declarations of the impenitent detractors of human nature, it is not self-interest which stimulates the intelligence and produces great men, who have cultivated their minds only for what they could make out of it. If that were true, the world would consist only of geniuses. Apart from what Nature gives to exceptional minds (character, will, memory, attention), men aspire to achieve exceptional works because of a psychological stimulus of a good kind which can be defined as the desire or passion for human greatness, from which social distinction also derives. Self-interest of the frenzy of getting rich comes a very poor second in the genesis of outstanding men. One proof that man is driven to excel without any hint of material profit can be derived from certain improvised displays of athletic prowess. You can bet that if two young men race each other in public, they will both use up all their energy to win without even thinking of material reward.

This shows that men are instinctively moved by noble motives rather than by personal self-interest. Indeed they are often content with public esteem and admiration for works or commendable acts carried out by them. We can assert, then, that when private interest is no more than a bad memory of an ignoble historical epoch, and the social virtues practiced will be equality, collective interest, the healthy and prosperous life of everybody, society will then see the emergence of more artists, more scientists, more famous men in every field of knowledge than ever emerged from this society based on private interest.

The libertarian theory of equality of rights, both economic and cultural, will also allow a greater development of arts and sciences placed at the service of the human family.

We anarchists place scientists and artists at the summit of social esteem, where, however they will not pick golden apples but the laurels which are the due of all who, with the gifts of hand and mind, willingly contribute to the cultural, moral and material good of the People.

Indefatigable research and practice of the greatest good of the People constitute the ideal of anarchists.

PARMA 22-10-74.

At Last! What is the ‘dictatorship of the proletariat’?

Errico Malatesta
Cienfuegos Press Anarchist Review, Vol 1 No 5

A straight talker at long last!

Up to now, whenever we said that what the socialists term dictatorship of the proletariat is only, in fact, the dictatorship of some men who, with the assistance of a party, superimpose and impose themselves on the proletariat, they used to treat us as if we were little short of slanders.

Flying in the face of all probability and all known facts the insistence was that in Russia the whole problem of a squared circle – that is a government truly representative of the interests and the wishes of the governed, had already been solved.

Consequently, Moscow had become the Mecca of the proletariat; the source of light, and, as well as light, peremptory orders as to the ideas that those who, with permission from their betters, wished to call themselves communists ought to profess and the conduct they should observe.

As a result of this marvellous Russian-made discovery of a government made in the image and likeness of the people and for the people’s (or proletariat’s as one might say) benefit, all that emanated from Russia seemed to be invested with a miracle working virtue and it was enough to call them Soviets, Russian-style for any Council or Committee to reach the exalted position of the supreme factor of revolution.

But here I have it – the spell is broken.

This time it is not we – we, the anarchists, those irreverent defamers if ever there were any – who strip away the mask. No, this time it is the official Italian Socialist Party daily, up to now the most authorised mouthpiece for the word from Moscow:

It is Avanti! on the 26th that says:

”In Russia, under the Soviet regime, the Party really directs all State policy and all public activities; individuals as well as groups being utterly subordinated to the decisions of the Party, so that THE DICTATORSHIP OF THE PROLETARIAT IS REALLY THE DICTATORSHIP OF THE PROLETARIAT AND, AS SUCH OF ITS CENTRAL COMMITTEE.”

Well now we know what we have to look forward to: the dictatorship of the Leadership of the Socialist Party, or of the as yet unborn Communist Party or, to be more specific, of D’Aragona and his accomplices!

But the leaders of the Socialist Party, those aspiring to the dictatorship ought to understand that, in Italy at least, tthat is impossible; it is impossible because of us, the anarchists and syndicalists being present.
If we were outnumbered by the socialists to the same degree as our comrades maybe inside Russia, nothing would be simpler: the dictators would get rid of us by all the methods used by all dictatorships, gallows and jails and would keep on going until brought to a halt by revolution or reaction.

But we are now a force to be reckoned with and what’s more we are growing rapidly, favoured by circumstances and what Avanti! terms the generous temperament of the working masses. And we are determined not to submit.

It is not that we think the masses are always right and that we shall always want to follow them in their changeable attitudes. We have a programme, an ideal to make victorious and this sets us apart from the mass and we are party men. We want to act upon the mass, to prod them towards that course we believe best, but, as our end is one of liberation and not domination, we want to get the masses used to thinking for themselves and acting for themselves.

We believe that liberty educates to freedom and solidarity and thus we abhor any authoritarian set-up whether it be in society generally or any particular party or association.

The socialists want to prepare the people foor liberty through authority.

And so: if, to take a hypothesis we do not accept, it were true that if the revolution is to succeed and the new society structured, public powers need to be concentrated in the hands of a few, if it were true that it is necessary for someone to give the orders, then let the Socialists note this well, we would want it to be us who gave the orders and we would not submit, except by force, to the orders of those who are, in our view, mistaken.

It follows from this that in Italy a revolution made with an authoritarian outlook with dictatorial objectives would, of necessity, lead to a war between revolutionary and revolutionary.

We do not want that: the socialists should not want that.

This being so then, theories aside, and taking a realistic view of things it would behove the socialists to drop all dictatorial claims and accept the libertarian view of revolution; of a revolution developing variously in accordance with the various moral and material conditions in the different regions, communes and corporations; which would assume a varying complexion according to which party held sway in the various locations, this party or that, and which would reach a common end through the gradual harmonization of interests and wills, and not through authoritarian imposition from above.

Were the socialists to accept this programme – freedom for all – much mutual suspicion would vanish and we should be able to co-operate to bring down the current régime and help ourselves tomorrow towards a happier development of the revolutionary future.

Malatesta: The Authoritarian Psychosis of the Socialist Party

Errico Malatesta
Cienfuegos Press Anarchist Review, Vol 1 No 5

By seven votes to five the Socialist Party leadership ”adopts the twenty one points of the Moscow convention on the founding of communist parties, according to which it must proceed to a thorough going purge, rooting out from the party all reformist and opportunist elements such as and how they arise from the debates of the next Congress.”

Whilst accepting the formula devised by Moscow, the other five’s order of the day ”affirms the need to tailor the political outlook of each section of the Third Communist International to the historical background and actual, concrete circumstances of each country subject to the approval of the International and, in this light, reaffirms the need to maintain the unity of the Italian Socialist Party on the basis and within the confines of what is laid down by precisely that 21st point, according to which anyone rejecting and not voluntarily accepting its discipline cannot be a member of the Third International.”

”It is understood that individual instances of indiscipline must be subjected to a more rigorous vigilance and punishment, with the Party leadership being awarded a more centralised power than it has had at its disposal thus far.”

So it has been left up to the congress which will convene at the end of December, to decide whether there is to be schism and purge on a massive scale or merely individual expulsion of the most compromised and most compromising members.

We will be happy if the Socialist Party’s quandary comes to an end and if its present lumbering organisation, with its roots in groups that are mutually contradictory and cancel each other out, were to be replaced by homogeneous groupings with well-defined, trustworthy principles.

Meanwhile, we note that the Socialist Party is still afflicted with that authoritarianism that has undermined its internal framework and jeopardized its orientation from its earliest days.

Authoritarianism is an infirmity of the mind which has its roots in arrogance and humility. It is a claiim to nothing short of infallibility, and a belief in the infallibility of others which, on the one hand, makes one fawningly, slavishly and blindly obedient to whoever is or belives himself to be a superior and, on the other, intolerant of all opposition emanating from someone who is, or believes himself to be, an inferior.

And the Sociallist Party, even if it does have a penchant for calling itself scentific, critical and so on, has always demonstrated a need for intellectual leaders to invoke and practical leaders to obey.

The ultimate leader was Marx and theoretically he remains so. In the whole of socialist literature and oral propaganda, Marx and the Communist Manifesto of 1848 are invoked like Prophet and Gospel, and in addition to backing their policies up with rational argument, they debate as to whether this assertion or that tactic is or is not compatible with the holy books. That is just what the Catholics, the Mazzinians, the Jurists, all religious people and all authoritarians do – so, in their spiritual make-up they are all of a piece.

But Marx has been dead for a long while now and as always is the case with prophets that spoke in riddles, his followers have interpreted him variously, with the outcome that one would be hard put to it to justify one teaching and one all-encompassing tactic. For this reason, Marx was being pushed aside by the demands of practical politics and thus there was a threat that he would be forgotten.

But along came Lenin – and what with him having the prestige of force triumphant everyone, and I mean all or almost all, socialists who have not gone over to the enemy, recognises him as the truest and best interpreter of Marx and fall into line behind him.

Now comes the business of interpretating Lenin and the theses he had voted at the Second Congress of the Third International.

But Lenin is ultra-authoritarian; he issues orders and I still fins that repugnant.

With Lenin what we have is what happens with all parvenus, all who are newcomers to power or wealth.

The noveau riche is always more hateful, more unbearable than the Lord who is born to it. The latter, being born to privilege and raised in it, believes he has a right to his position, thinks that the world could not be other than it is and consequently, exploits and oppresses with a perfectly clear conscience and with a feeling of security that, except in cases of particular individual badness, invests him with a certain moderation and affability that, from time to time, makes him, unfortunately, a likeable fellow in the eyes of those under him. In contrast the noveau riche, el piojo resucitado (the beggar on horseback), is greedy for his pleasures, needs ostentation and seems to want to submerge the pangs of conscience and fear of being poor again in luxury and superciliousness.

The same thing goes for political power. Former revolutionaries come to govern are more tyrannical than governors drawn from among the traditional governing classes; in the long run ”liberals” are more reactionary and more base than conservatives.

It could not have been otherwise in Russia.

People who have been persecuted all their lives, ever threatened by the gendarme and gaoler and sometimes by the hangman manage with a single blow to seize power and have their own gendarmes, gaolers and hangmen! Is it any wonder then, if they become intoxicated, if they undergo a rapid change of trade and set about issuing orders like a Czar and think they can give orders even where their writ does not run?

Lenin imagines he can treat Turati like some unruly corporal in his red guard!

That is a mistake.

With his authoritarian, centralising obsession, Marx was one of the causes of the break-up of the First International which he had made such a powerful contribution to establishing.

Lenin and his friends, who have now founded a Third International will end up killing it with that same authoritarian, centralising obsession.

Except that, with things moving so much more quickly these days, whereas Marx was able to see his creation completely operational before he did it to death, Lenin risks killing off the Third International before it really gets born.

That is distasteful to us, for the Third nternational which could have been a powerful influence for progress with its dictatorial claims and having retained the germ of corruption of parliamentary activity in its bosom already threatens to come to the same ignominious end that the Second International did, unless it is overtaken by the revolution in action.