Bakunin och Netjajev

av Paul Avrich
Hämtad från Fenix – tidskrift för humanism nr 2 1984
Översättning av Ulf Gyllenhak och Ingemar E. Nilsson

Sergej Gennadievitj Netjajev föddes den 20 september 1847 i Ivanovo, en växande textilstad nordost om Moskva, som började få rykte om sig att vara ett ”ryskt Manchester”. Fadern var skyltmålare, modern sömmerska. Bägge kom från livegna familjer. Sålunda var Netjajev en av de första bemärkta ryska radikalerna som hade en alltigenom folklig bakgrund. Han var ”inte sprungen ur vår värld”, skrev Vera Zasulitj i sina memoarer, utan var ”en främling bland oss”. Eftersom han var en folkets son var han än mer imponerande i sina medrevolutionärers ögon, vilka var botfärdiga adelsmän som trängtade efter att betala tillbaka sin skuld till de lägre klasserna. En bekant till Netjajev kallade honom ”en äkta revolutionär, en bonde, som har bevarat den livegnes hela har mot sina herrar”, ett hat som skulle komma att vändas också mot hans egna kamrater med deras aristokratiska börd och uppfostran.

Netjajev och rysk jakobinism

I april 1866, vid 18 års ålder, lämnade Netjajev Ivanovo och begav sig till St Petersburg, där han en tid undervisade i en fattigskola. På hösten 1868 skrev han in sig på universitetet som ”obehörig” studerande och slöt sig till en grupp unga revolutionärer. Trots att Netjajev ännu inte behärskade franska, bevistade han föreläsningar om Buonarrottis Histoire de la Conspiration de Babeuf, en bok som bidrog till att forma en hel generation ryska rebeller, och Netjajev började drömma om hemliga sällskap och konspirationer. Han drogs oemotståndligt till jakobinismen och blanquismen, och när han senare besökte den ryske anarkisten Ralli i Schweiz, hade han med sig böcker av Rousseau och Robespierre. Hans auktoritära böjelser var redan väl utvecklade, och han trodde sig veta vad som ”var bäst för folket”: han ansåg att ”folket måste tvingas att frigöra sig”.

Netjajev drogs också till den jakobinska traditionen inom själva den ryska revolutionära rörelsen, en tradition som gick tillbaka till dekabristledaren Pestel på 1820-talet och Nikolaj Spesjnev på 1840-talet. Spesjnev betonade behovet av konspiratorisk taktik och en revolutionär diktatur grundad på, som han uttryckte det, den ”jesuitiska” modellen. Detta föranledde fourieristen Michail Petrajevskij att utbrista: ”Jag skulle bli den förste att uppresa mig mot diktatorn.” År 1862, fyra år innan Netjajev kom till St Petersburg, hade Peter Zaitjnevskij givit ut en underjordisk pamflett med titeln Det unga Ryssland. Zaitjnevskij, som var en av de främsta ryska jakobinerna, var påverkad av Robespierre, Babeuf, Mazzini och de italienska carbonari (de hemliga politiska sällskap som så småningom uppgick i Mazzinis organisation ”Unga Italien”, som titeln på Zaitjnevskijs pamflett hänsyftar på) och deras idéer om revolutionär konspiratorisk taktik. Hans slutliga mål var emellertid inspirerat av den decentraliserade socialism som Proudhon hade gjort sig till förkämpe för, och när polisen kom för att arrestera Zaitjnevskij, påträffade de en oavslutad översättning av Proudhons Vad är egendom bland hans papper.

I Det unga Ryssland manade Zaitjnevskij till en ”blodig och skoningslös” revolution av samma slag som Stenka Razins och Pugatjevs och menade vidare att hela tsarfamiljen och alla dess anhängare utan förbarmande skulle avrättas. ”Vi ska ropa ‘Grip edra yxor’ och sedan visa samma skoningslöshet mot hela det tsaristiska anhanget som detta visat mot oss. Vi skall förgöra de fega svinen på torgen, om de vågar sig dit. Vi ska förgöra dem i deras egna hus, på städernas smala gator, på huvudstadens breda avenyer och i byarna. Kom ihåg att när detta sker är den som inte är med oss mot oss och alltså vår fiende och att alla metoder får användas för att förgöra en fiende.” Herzen stöttes bort av pamflettens hänsynslösa och råa omoral, och till och med Bakunin fördömde dess författare för hans ”vansinniga och i sanning doktrinära förakt för folket”. Trots detta utövade Det unga Ryssland ett mäktigt inflytande på de unga av Netjajevs generation, 1860-talets män, som inspirerades av pamflettens trotsiga och kompromisslösa retorik.

En annan inspirationskälla var huvudpersonen Rakhmetov i Tjernysjevskijs roman Vad bör göras?, som utkom 1864. Rakhmetov var den litterära prototypen för den nye revolutionären. Han var besatt, levde ett fullkomligt asketiskt liv och underkastade sig oerhörda fysiska umbäranden för att förbereda sig för sin revolutionära uppgift. För att härda sig äter han rått kött och sover på en spikmatta. Han har inget privatliv, ingen hustru, inga vänner, inga familjeband som skulle kunna avleda honom från hans mål. Han vinnlägger sig medvetet om ett ohyfsat sätt att tala och uppträda, både för att avskärma sig från konventionellt umgängesliv och för att undvika att öda tid på tomma ord och formaliteter. Han använder inte sina pengar för egna behov, utan för att hjälpa utfattiga studenter och befordra revolutionen.

Romanfiguren Rakhmetov fängslade unga revolutionärer under årtionden framåt (1892 använde Alexander Berkman Rakhmetov som täcknamn när han gjorde sitt mordförsök på Henry Clay Frick). Under mitten av 1860-talet tjänade Rakhmetov som föredöme för Isjutinkretsen, vars medlemmar avsade sig rätten till alla personliga njutningar och levde ett rigoröst asketiskt liv. De sov på golvet, gav alla sina pengar till saken och ägnade alla sina krafter åt folkets frigörelse. De ådagalade en stark antiintellektuell böjelse, klandrade universitetet för att det utbildade ”kulturgeneraler” och inte människor som kunde bistå och hjälpa arbetarna och bönderna. Några övergav också sina studier och organiserade kooperativ. En av kretsens medlemmar förklarade: ”Massorna är outbildade, alltså har vi ingen rätt till utbildning. Man behöver inte vara särskilt lärd för att kunna förklara för folket att man bedrar och bestjäl det.” I likhet med Zaitjnevskij förkastade de reformer och andra palliativ och avfärdade den äldre generationens radikaler, 1840-talets män, sådana som Herzen och hans grupp, som veklingar, vilka trots all sin lärdom och sina revolutionära fraser saknade kraft att bryta med den gamla ordningen eller med sina aristokratiska rötter. De krävde, återigen i likhet med Zaitjnevskij, att tsarfamiljen skulle förgöras, vilket skulle utlösa en social omvälvning, ett uppror likt Pugatjevs, som skulle lägga den befintliga ordningen i aska.

För att sätta detta i verket organiserades en liten grupp, som kallades ”Helvetet”, inom Isjutinkretsen. ”Helvetet” utgjordes av en asketisk grupp terrorister som omvärvdes av stort hemlighetsmakeri och förde en anonym underjordisk tillvaro. Varje medlem av ”Helvetet” såg sig som en man vars öde var beseglat. Han var avskuren från normalt umgänge och helt försvuren åt revolutionen. Han måste ge upp sina vänner, sin familj, sitt privatliv, ja, till och med sitt namn i sin totala självutplåning till sakens fromma. Med Isjutins ord som Netjajev skulle göra till sina) var han tvungen att ”leva med ett och endast ett mål för ögonen”: de lägre klassernas frigörelse. För att uppnå detta mål var alla medel tillåtna: stöld, utpressning, till och med mord, för att inte nämna bedrägeri, svek, angivelse av oskyldiga människor eller infiltration av rivaliserande hemliga sällskap i avsikt att få kontroll över dessa – allt under sträng revolutionär disciplin. Brott mot denna medförde dödsstraff. En medlem övervägde till och med att förgifta sin egen far och skänka sitt arv åt den revolutionära rörelsen. Det gjordes upp planer för rån – dessa skulle senare komma att benämnas ”expropriationer” – av företag och statliga institutioner. Målet framför alla andra var emellertid att mörda tsaren och ta sitt eget liv genom att krossa en ampull med explosivt kvicksilver mellan tänderna – Berkman försökte göra detta efter sitt mordförsök på Frick – så att polisen aldrig skulle kunna få reda på hans verkliga identitet. Isjutin, som var inspirerad av Orsinis försök att mörda Napoleon III, lät utsprida ryktet att ”Helvetet” endast var en rysk sektion av en revolutionär organisation som var utbredd över hela Europa och vars avsikt var att utplåna monarker överallt. Sålunda banade Isjutin väg för en ny mystifikationsteknik som Netjajev skulle komma att utveckla till stor konst.

Ännu en länk i den ryska jakobinismens kedja, en kedja som sträcker sig från Pestel till Lenin, var Peter Tkatjev, som hävdade att en framgångsrik revolution endast kunde åstadkommas av en tätt sammansvetsad elit som ”måste ha intellektuell och moralisk makt över majoriteten” och vars organisation fordrade ”centralisering, sträng disciplin, snabbhet, beslutsamhet och en precist samordnad verksamhet”. Det är värt att notera, att Zaitjnevskij blev en av Tkatjevs mest orubbliga anhängare, trogen de jakobinska principerna ända till sin död. År 1869 samarbetade Netjajev med Tkatjev i utarbetandet av Ett program för revolutionär aktion, där de uppmanade till en organisation av ”revolutionära förebilder”, som i likhet med Isjutinkretsen skulle verka enligt principen att det revolutionära målet rättfärdigar alla medel. ”De som ansluter sig till organisationen”, skrev de, ”måste ge upp varje ägodel, yrke eller familjeband, emedan familjer och yrken skulle kunna avleda medlemmarna från deras aktiviteter.” Återigen likt Isjutin föreställde de sig en union av revolutionära organisationer runt om i hela Europa, med ett centrum i väst, och det var kanske detta som föresvävade Netjajev när han 1869 reste till Schweiz, där han för första gången sammanträffade med Michail Bakunin.

Revolutionärens katekes
Innan Netjajev lämnade Ryssland, inledde han sin väg på mystifikationens och bedrägeriets områden. I mars 1869 erhöll Vera Zasulitj ett anonymt brev av följande lydelse: ”När jag i dag var ute och promenerade på Vasievskijön, såg jag en vagn med fångar. En hand sträcktes ut genom fönstret och släppte ned ett meddelande. I samma ögonblick hörde jag följande ord: ‘Om ni är student, så se till att detta brev kommer till anvisad adress.’ Jag är student och ser det som min plikt att efterkomma denna anmodan. Förstör brevet.” Den medföljande noten, med Netjajevs handstil, lät meddela hans vänner att han hade blivit arresterad och skulle föras till Peter-Pauls-fästningen. Strax därefter sattes ett rykte i omlopp att han hade flytt från fästningen – en aldrig tidigare utförd bedrift – och var på väg västerut. I själva verket hade det emellertid aldrig förekommit någon flykt, och än mindre någon arrestering. Allt var uppdiktat. Det var den första i en hel serie eskapader som Netjajev uppfann för att han skulle framstå som en hjälte, omgiven av en nimbus av mystik och värdig rollen som den ”revolutionära förebild” som fanns i hans och Tkatjevs Program för revolutionär aktion.

Netjajev lämnade Ryssland den 4 mars 1869. När han kom fram till Geneve, tog han genast kontakt med Bakunin och påstod sig representera en mäktig revolutionär organisation inom tsardömet. Bakunin blev genast betagen av denne ”unge vilde”, denna ”tigerunge”, som han kallade Netjajev. ”Jag har här hos mig”, skrev han till James Guillaume den 13 april 1869, ”en av dessa unga fanatiker som inte känner några tvivel, som inte fruktar någonting… troende utan Gud, hjältar utan retorik.” För Bakunin framstod Netjajev som den idealiske revolutionäre konspiratören, budbärare från en ny generation, vars energi, beslutsamhet och orubblighet skulle kullkasta den tsaristiska ordningen. Netjajevs ankomst till Schweiz skänkte, som E. H. Carr påpekat, den åldrade Bakunin ett nytt livshopp, en pånyttfödelse av det revolutionära hoppet och en fläkt från hans fädernesland, som han aldrig skulle få återse. För Bakunin var Netjajev, som Michael Confino uttrycker det, ”den ryska ungdomen, det revolutionära Ryssland, Ryssland självt”.

Under våren och sommaren 1869 utgav Bakunin och Netjajev en serie småskrifter och manifest, som uppmanade till social omvälvning i Ryssland. I Några ord till våra unga bröder i Ryssland uppfordrade Bakunin den revolutionära ungdomen att ”gå till folket” med ett budskap om uppror, att väcka det till en kamp på liv och död mot staten och de privilegierade klasserna, i likhet med Stenka Razins uppror tvåhundra år tidigare. ”Unga män med utbildning får inte bli folkets välgörare, inte dess diktatorer och vägledare, utan endast hävstänger för folket, hjälpa det att befria sig självt, att samordna sin kraft och styrka”, deklarerade Bakunin. ”Se upp med lärdom, i vars namn man försöker fjättra er och ta er styrka ifrån er. Lärdom av detta slag måste dö med den värld som den är ett uttryck för.”

Ett liknande upprop, Till universitetets, högskolans och tekniska institutets studenter, avfattat av Netjajev, och ett annat, rubricerat Ryska studenter, författat av Nikolaj Ogarev, en nära medarbetare till Herzen och Bakunin. De övriga – Hur den revolutionära frågan yttrar sig, Revolutionens principer och Publikationer av sällskapet för ”Folkets Rättvisa”, nr 1 (bestående av två artiklar daterade sommaren 1869) – var alla osignerade, och det har inte blivit entydigt fastställt vilka deras upphovsmän är. Dessa texter prisade urskillningslös förstörelse i revolutionens namn, de predikade rättfärdigandet av alla medel för att nå revolutionens mål. Hur den revolutionära frågan yttrar sig är anmärkningsvärd för sitt förhärligande av banditism i tydligt bakuninistiska termer. ”Stråtrövaren i Ryssland är den ende sanne revolutionären – revolutionären som inte hänger sig åt frasmakeri och litterär vältalighet, handlingens oförsonlige, outtröttlige, otämjbare revolutionär… Stenka Razins och Pugatjevs ärodagar närmar sig. Låt oss bereda oss för festen.”

Frågan om vem som är upphovsman till Revolutionens principer (vilken förefaller vara ett verk av Netjajev) är speciellt viktig på grund av denna pamfletts starka stilistiska likhet med Revolutionärens katekes. ”Vi erkänner ingen annan handlingsmetod än utrotning, men vi medger att de former den kan ta sig kan vara ytterst skiftande – gift, kniv, rep etc. I denna kamp helgar revolutionen alla medel lika.” Folkets Rättvisa nr 1, med dess maningar till bondeuppror à la Razin och Pugatjev och dess kritik av folkets ”icke önskvärda lärare” vilkas lärdom torkat ut deras ”folkliga vätskor”, bär såväl Bakunins som Netjajevs kännemärke, även om dess maning att följa Isjutins exempel låter mer likt ”den unge vilden”: ”Isjutin har tagit de första stegen, och nu är det tid för oss att börja röra på oss, innan hans heta spår har svalnat.”

det var under denna period mellan april och augusti 1869 som den ökända Revolutionärens katekes skrevs. Den har varit föremål för hetsiga kontroverser och diskussioner allt sedan dess. Den hade förebådats av tidigare dokument från den europeiska revolutionära rörelsen och ger uttryck för idéer och känslor som redan framlagts av Zaitjnevskij och Isjutin i Ryssland och av carbonari och ”Unga Italien” i väst. Genom att driva sina föregångares hänsynslöshet och immoralitet till sin yttersta spets utgör den dock det mest fullständiga uttrycket för en revolutionär trosuppfattning och har intagit en framstående plats i revolutionär historia under mer än ett århundrade. I Katekesen framställs revolutionären som fullkomligt i avsaknad av moral, beredd att utföra vilket brott, vilket förräderi, vilken usel handling eller vilket bedrägeri som helst för att uppnå krossandet av den bestående ordningen.

Katekesen är uppdelad i två delar: (1) Organisationens allmänna regler, vilka består av 22 paragrafer, och (2) egler för revolutionärens uppförande, med 26 paragrafer under tre rubriker: Revolutionärens inställning till sig själv, Revolutionärens inställning till sina revolutionära kamrater, Revolutionärens inställning till samhället. Del två, som är den berömda delen, har publicerats i stora upplagor på många språk och i många utgåvor, medan den första delen inte översatts och publicerats i tillnärmelsevis samma utsträckning.

Den ursprungliga versionen av Katekesen, avfattad i chiffer med latinska bokstäver, tog Netjajev med sig tillbaka till Ryssland i augusti 1869. Vid en razzia mot Netjajevs anhängare tre månader senare kom den i polisens händer och användes som bevismaterial i rättegången mot dem. Det ursprungliga manuskriptet, som publicerades första gången i Pravitelstvennyi Vestnik (Regeringens härolder) i juli 1871, gick förlorad i en brand i justitieministeriet 1917. Men texten publicerades på nytt i tidskriften Borba Klassov (Klasskampen) 1924 efter en avskrift som man funnit i arkivet hos tsarens hemliga polis.

Katekesens andra del gavs ut på franska av marxisterna 1873 under kampanjen mot Bakunin inom Första Internationalen. Den första engelska översättningen publicerades 1939 i Max Nomads Apostles of Revolution. ”Revolutionären är en förtappad människa”, börjar Katekesens andra del, med ett språk som påminner om Isjutins. ”Han har inga egna intressen, inga egna åtaganden, inga känslor, inga bindningar, inga ägodelar, inte ens ett eget namn. Han är uppslukad av ett enda, allt överskuggande intresse, en enda tanke, en enda lidelse – revolutionen! (§1). han studerar kemi och annan naturvetenskap i avsikt att förgöra sina fiender (§3). han har avskurit alla sina förbindelser med den samhälleliga ordningen, med utbildningens värld och med konventionell moral. ”För honom är allt som främjar revolutionens seger etiskt och allt som hindrar den oetiskt och brottsligt” (§4). ”Alla ömma känslor – familjelycka, kärlek, tacksamhet, ja, till och med hedern – måste hos honom ge vika för en allt överskuggande kylig lidelse för revolutionens sak. För honom finns bara en glädje, en tröst, en belöning, en tillfredsställelse – revolutionens seger. Dag och natt måste han behärskas av en enda tanke, ett enda mål – obeveklig förstörelse. Med detta för ögonen måste han, outtröttligt och kallblodigt, vara beredd att offra sitt liv eller med egna händer döda dem som står i vägen för revolutionens seger” (§6). Den revolutionära organisationen måste göra upp en förteckning på personer som skall utrotas (§15), och ”de människor som är särskilt skadliga för den revolutionära organisationen måste förgöras” (§16). Revolutionären måste snärja dem som har mest pengar och inflytande och ”göra dem till sina slavar” (§18). Vad gäller de liberala, ”bör man skaffa sig inflytande över dem, luska ut deras hemligheter, kompromettera dem till det yttersta, så att alla flyktvägar stängs för dem” (§19). de avslutande paragraferna upprepar det eldfängda budskapet i Några ord till våra unga bröder, Hur den revolutionära frågan yttrar sig och Revolutionens principer: ”Vår uppgift är förstörelse, fruktansvärd, fullständig, universiell och obarmhärtig.” (§24). ”Låt oss förena oss med de djärva rövare som är de enda sanna revolutionärerna i Ryssland” (§25).

Frågan om vem som är upphovsman till Katekesen har varit föremål för utdragna och bittra dispyter. I avsaknad av slutgiltiga bevis har de flesta forskare som är fientliga mot anarkisterna tillskrivit Bakunin författarskapet, medan andra gjort gällande att texten författats av Netjajev, och ytterligare andra har ansett att den är en produkt av samarbetet mellan dem båda under året 1869. Sådana utmärkta forskare som Max Nettlau, E. H. Carr och Franco Venturi i väst och B. P. Kozmin i Sovjetunionen har tillskrivit Bakunin Katekesen i likhet med Bakunins egna medarbetare Z. K. Ralli och Michail Sazjin (Armand Ross), vilka påstod sig ha sett ett exemplar av manuskriptet skrivet med Bakunins handstil. Vissa, däribland Carr, har anfört argument att Katekesen bär spår av Bakunins litterära kompositionsform (han hade publicerat en revolutionär katekes 1866). Katekesen som litterär form användes emellertid mycket ofta av revolutionärer både i Ryssland och Västeuropa under hela 1800-talet. För övrigt framhåller Michael Confino att en jämförelse mellan Revolutionärens katekes och Bakunins tidigare Revolutionär katekes visar att de är ”radikalt olika” i fråga om stil och ordval. Både beträffande stil och innehåll förefaller den förra ha framsprungit ur revolutionära studentkretsar inom Ryssland under 1860-talet – kretsar i vilka Bakunin, i motsats till Netjajev, inte umgicks – snarare än ur den äldre landsflyktiga generationen i Schweiz.

Viktiga nya vittnesbörd i denna fråga hittar man i ett brev från Bakunin till Netjajev den 2-9 juni 1870, som finns tillgängligt i Natalie Herzens arkiv i Bibliotheque nationale i Paris och som publicerades för första gången av Mivhael Confino 1966 i Cahiers du Monde Russe et Soviétique. Det är det längsta och mest intressanta brev som Bakunin någonsin skrivit; det tog åtta dagar att fullborda och upptar mer än 30 sidor tättskriven text. Bakunin förkastar i detta brev det han kallar ”din katekes”, liksom hela Netjajevs ”jesuitiska program”. På grundval av detta uttalande måste nu Katekesen tillskrivas Netjajev, fastän det på intet vis med säkerhet kan fastslås att Bakunin inte skulle ha haft någon del i utarbetandet eller granskningen av texten. Ty Katekesen skrevs under en period då de två männen samarbetade intimt, och även om författarskapets börda vilade på Netjajev, kan Bakunin ändå ha hjälpt till med utskrift och redigering. Detta skulle kunna förklara den då och då förekommande bakuninistiska stilen, liksom den påstådda förefintligheten av ett exemplar med Bakunins handstil. Bakunins brev till Netjajev den 2-9 juni 1870 bestyrker att han var väl förtrogen med Katekesen vid tiden för dess tillkomst – en tid då han var ytterst mottaglig för Netjajevs påverkan – och, vilket är viktigt, inte reste några invändningar mot den förrän han blev ovän med Netjajev ett år senare.

Ivanovaffären
Innan Netjajev återvände till Ryssland med manuskriptet till Katekesen, hade han redan börjat tillämpa dess föreskrifter. Han hade ju redan bedragit sina revolutionära kamrater med den uppdiktade historien om sin arrestering och flykt, och nu skickade han komprometterande brev och revolutionär litteratur till sina mer moderata bekanta i Ryssland för att misstänkliggöra dem hos myndigheterna och för att, i enlighet med §§18 och 19 i Katekesen, involvera dem djupare i revolutionär aktivitet. Enbart i St Petersburg uppsnappades mellan mars och augusti 1869 inte mindre än 560 försändelser till 387 adressater. Följande samma princip brukade Netjajev senare i utpressningssyfte stjäla privata brev och dokument från Bakunin och hans krets, och han begick till och med mord för att kunna få sina medskyldiga att underkasta sig hans vilja. Allt detta utfördes med fullständigt åsidosättande av all anständighet och rättvisa och har gått till den revolutionära historien under benämningen ”netjajevism”.

Under tiden hade Bakunin unnat sig lite egna mystifikationer. I maj 1869 försåg han Netjajev med ett intyg som utnämnde honom till ”befullmäktigat ombud nr 2771 för den ryska sektionen av Revolutionära världsalliansen”. Intyget var signerat av Bakunin och bar den Europeiska revolutionära alliansens centralkommittés stämpel. det hela var en ren fantasiprodukt, i stil med Isjutins och Netjajevs, avsedd att skapa intryck av ett världsomspännande nätverk av revolutionärer. E. H. Carr konstaterar sarkastiskt: ”Sålunda mottog Netjajev, den självutnämnde representanten för en förmodligen obefintlig revolutionär kommitté, av Bakunin fullmakt att i Ryssland representera den icke-existerande Europeiska revolutionära alliansen. Det var en delikat situation, som torde ha få paralleller vare sig i komedin eller i historien.” För att ytterligare höja Netjajevs prestige övertalade Bakunin Ogarev att tillägna hans ”unge vän Netjajev” en dikt som skrivits till minne av en ung student som hade ljutit martyrdöden i Sibirien. Dikten gavs ut i broschyrform, och hösten 1869 cirkulerade den i Ryssland, där den bidrog till att skapa legenden om Netjajev.

I slutet av augusti 1869 återvände Netjajev till Ryssland utrustad med dikten, Katekesen och Bakunins och Ogarevs välsignelser. Vid ankomsten till Moskva tog han itu med att organisera en revolutionär sammanslutning som han kallade Folkets Rättvisa – samma namn som den tidskrift som utgavs i Geneve – och som byggde på Katekesens principer. Det var en hemlig, disciplinerad sammanslutning uppdelad i ”revolutionära femmannagrupper” (i likhet med Isjutins ”Helvetet” och den första ”Jord och Frihet”-rörelsen på 1860-talet och de hemliga sammanslutningarna i hela Västeuropa). Varje medlem var skyldig en ledare ovillkorlig lydnad, och denne i sin tur mottog order från en centralkommitté. Organisationens mål var att få igång folkresningar den 19 februari 1870, som var den nionde årsdagen för livegenskapens upphävande, och dess officiella emblem var en yxa med orden ”Kommittén för Folkets Rättvisa av den 19 februari 1870”. Organisationen dominerades av Netjajev, som enligt samstämmiga uppgifter krävde fullständig och blind lydnad av sina kamrater, till vilka han utfärdade order i den icke-existerande centralkommitténs namn. Netjajev hetsade medlemmarna att spionera på varandra och uppmuntrade bruket av rån och utpressning för att skaffa pengar för saken.

Sådana metoder visade sig tydligen alltför motbjudande för en av de mest kompetenta i organisationen, en student vid Petrovsk lantbrukshögskola med det osannolika namnet Ivan Ivanovitj Ivanov. Ivanov tycks ha varit en hedervärd och intelligent medlem i den revolutionära grupp som bildats vid högskolan; han var aktiv inom studentkooperationen, ägnade tid åt att undervisa barn till bönder och utövade avsevärt inflytande bland sina revolutionära kamrater. Vid något tillfälle gjorde han tydligtvis invändningar mot Netjajevs order, ifrågasatte existensen av den centralkommitté i vars namn Netjajev påstod sig tala och hotade möjligen också med att bilda en ny revolutionär grupp efter mer demokratiska linjer, något som Netjajev knappast skulle ha tolererat. I varje fall lyckades Netjajev övertyga några av sina anhängare om att Ivanov planerade att ange dem och att det, i enlighet med §16 i Katekesen (”de människor som är särskilt skadliga för den revolutionära organisationen måste förgöras”), var nödvändigt att röja honom ur vägen.

Natten till den 21 november 1869 lockades Ivanov till en grotta i lantbrukshögskolans park under förevändning att man skulle hämta en tryckpress där. När han kom dit blev han attackerad och misshandlad av Netjajev och fyra medbrottslingar. Netjajev försökte strypa honom, men fick ett kraftigt bett i handen, varpå han drog en pistol och sköt Ivanov i huvudet. Stenar bands vid kroppen, som sedan slängdes i en närliggande damm. På detta sätt undanröjde Netjajev en potentiell motståndare, medan han samtidigt gjorde sina kamrater medskyldiga för att försäkra sig om deras lydnad. Det var ett extremt exempel på hans teknik att uppnå underkastelse genom att dra in sina kamrater i brottsliga handlingar. Deras offer var emellertid inte någon tsaristisk agent, utan en ur deras egna led som hade framkallat deras ledares fiendskap.

Mordet på Ivanov väckte stort uppseende. Dostojevskij använde händelsen som underlag för sin roman Onda Andar, med Verchovenskij som representant för Netjajev och Skatov som Ivanov. Upptäckten av Ivanovs döda kropp fyra dagar efter mordet ledde till arresteringen av ungefär 300 revolutionärer och slutligen till rättegången mot 84 ”netjajevister” sommaren 1871. En av de arresterade var Pjotr Lavrovs svärson, Michail Negreskul, som tidigare opponerat mot Netjajevs taktik i St Petersburg och som var bland dem som Netjajev försökt kompromettera genom att skicka revolutionära proklamationer från Schweiz. Negreskul fördes till Peter-Paul-fästningen, insjuknade i lungsot och dog slutligen i husarrest i februari 1870. Under tiden hade Netjajev lyckats slinka ur ur Moskva och begivit sig till St Petersburg, där han skaffade ett falskt pass. Han lyckades ta sig över gränsen i december 1869 och lämnade sina kamrater bakom sig att bära straffet.

Brytningen
Den 12 januari 1870 fick Bakunin, som då bodde i Locarno, ett brev från Ogarev, som meddelade att Netjajev hade anlänt till Geneve. Bakunin hoppade högt av glädje, så häftigt att han ”nästan slog in taket med sitt åldrade huvud”. En kort tid senare kom Netjajev till Locarno, och de båda männen återupptog sitt samarbete. De gav ut två manifest till den ryska adeln, varav det första förmodligen skrevs av Bakunin och det andra av Netjajev. Netjajev gav också ut ett andra nummer av Folkets Rättvisa (daterat vintern 1870) och sex nummer av Klockan i april och maj 1870.

För att finansiera dessa satsningar använde Netjajev pengar ur den sk Bakhmetievfonden, som överlåtits till Alexander Herzen av en ung rysk adelsman, som 1858 begav sig till Söderhavet för att grunda ett utopiskt samfund. När Herzen träffade Netjajev i Geneve 1869, tyckte han instinktivt illa om honom. Men efter påtryckningar från Bakunin och Ogarev överlämnade han halva fonden, av vilken en stor del gick till Netjajev, som använde pengarna till att finansiera sina revolutionära aktiviteter när han återvände till Ryssland. När Herzen dog i januari 1870, yrkade Bakunin på att Ogarev skulle göra anspråk på återstoden av fonden hos Herzens familj. Herzens son överlämnade pengarna, och från Ogarev gick nästan hela summan vidare till Netjajev, som vägrade att underteckna något kvitto, utan mottog pengarna i den obefintliga centralkommitténs namn.

Ungefär vid samma tidpunkt hade Bakunin egna privata ekonomiska bekymmer. Från en rysk förläggare vid namn Poliakov hade han accepterat ett uppdrag att översätta Marx’ Kapitalet och fått ett förskott på 300 rubel, men han kom ingen vart med översättningen. Den 17 februari 1870 skrev Netjajev ett hotelsebrev till en rysk student, Ljubavin, som hade fungerat som mellanhand mellan Bakunin och Poliakov, och krävde att Bakunin skulle lämnas i fred och lösas från kontraktet. Brevet, som var skrivet på Folkets Rättvisas centralkommittés brevpapper, utstyrt med en yxa, en dolk och en pistol, utnyttjades senare av Marx för att misskreditera Bakunin och få honom utesluten ur Internationalen.

Snart började emellertid relationerna mellan Bakunin och Netjajev att försämras. Brytningen som följde var, som Arthur Lehning och Michael Confino påvisat, en komplicerad historia, som omfattade psykologiska, ekonomiska, politiska, moraliska och ideologiska aspekter. Under Netjajevs andra vistelse i Schweiz var hans inställning till Bakunin inte densamma som den hade varit ett år tidigare. Enligt Ralli visade han inte längre någon aktning för sin läromästare. Tvärtom fordrade han att man skulle betrakta honom själv som den enda personen med seriös revolutionär organisation bakom sig. han behandlade Bakunin mer och mer bryskt och förvägrade honom till och med pengar ur Bakhmetievfonden för hans dagliga behov. För Sazjin beklagade han sig över att Bakunin inte längre hade ”det mått av energi och självförnekelse” som fordrades av en sann revolutionär, en återspegling av generationskonflikten – söner mot fäder, ”60-talets män” mot ”40-talets män” – inom den populistiska rörelsen. Han började rent av behandla Bakunin som Katekesen förespråkade att liberalerna borde behandlas efter det att man utnyttjat dem maximalt. han försökte att tillämpa sina egna auktoritära metoder mot Bakunin och hans vänner och gick till och med så långt att han stal deras privata papper i avsikt att utöva utpressning mot eller manipulera dem i framtiden (”man bör skaffa sig inflytande över dem, luska ut deras hemligheter, kompromettera dem till det yttersta, så att alla flyktvägar stängs för dem” – §19 i Katekesen).

Bakunins besvikelse var oerhörd. Han hade fått betala dyrt för att han låtit sig bedåras av ”pojken”. ”Om du presenterar honom för en vän, kommer han genast att sätta i gång med att utså split, sprida skvaller och sprida ränker mellan dig och din vän och få er att gräla”, skrev Bakunin. ”Om din vän har en hustru eller en dotter, kommer han att försöka förföra henne och göra henne med barn i syfte att rycka henne ur den konventionella moralens grepp och mot hennes egen vilja tvinga henne in i en revolutionär protest mot samhället.” (Det var precis så Netjajev betedde sig mot Natalie Herzen, såsom det beskrivits i hennes dagbok.) Under tiden hade Herman Lopatin anlänt från Ryssland och berättade nu sanningen om mordet på Ivanov, förklarade att ärren på Netjajevs finger var hans offers dödsmärken och avslöjade att både Netjajevs centralkommitté och hans omskrutna flykt från fästningen bara var fantasier.

Konfliktens höjdpunkt kom i och med Bakunins brev till Netjajev den 2-9 juni 1870, som Confino betecknat som ett av de märkligaste dokumenten i den revolutionära rörelsens historia under 1800-talet. Ty det sprider inte bara ljus över upphovsmannaskapet till den ryktbara Katekesen, utan klargör också orsakerna till Bakunins brytning med Netjajev, hjälper oss att förstå deras skilda åsikter om hemliga organisationer och belyser framför allt frågan om revolutionär etik, förhållandet mellan medel och mål – en fråga som revolutionärer överallt har fortsatt att konfronteras med.

Bakunin ger uttryck åt sin besvikelse och sin nästan outhärdliga förödmjukelse; han skriver med stor känsla och kraft. Han beklagar sig för Netjajev över att ha haft ”fullständig tilltro till dig, medan du lurade mig”. ”Jag visade mig vara en fullkomlig dåre. Det är pinsamt och skamligt för en man med min erfarenhet och i min ålder. Vad värre är, jag har spolierat mina möjligheter när det gäller den ryska rörelsen och Internationalen.” I fråga om revolutionen avvisar Bakunin bestämt Netjajevs jakobinism och blanquism – hans tro på erövringen av makten genom en revolutionär minoritet och upprättandet av en revolutionär diktatur – och förordar i stället ett spontant massuppror: ”Jag är djupt övertygad om att varje annan revolution är svekfull, skadlig, och innebär döden för friheten och folket.”

Vilken är då den revolutionära organisationens roll? Netjajevs uppfattning ät felaktig och bereder marken för nya ”utsugare av folket”, dödar ”all lojalitetskänsla” och ”utbildar dem i lögn, misstänksamhet, spioneri och angiveri”. Den sanna revolutionära organisationen, säger Bakunin, ”prackar inte på folket några nya föreskrifter, reglementen eller livsmönster, utan frigör helt enkelt dess vilja och ger stort utrymme åt dess självbestämmande och dess ekonomiska och sociala organisationer, som måste skapas av massorna själva, nerifrån och inte uppifrån”. Den revolutionära organisationen måste ”efter revolutionens seger omöjliggöra upprättandet av en statsmakt över folket – till och med dess mest revolutionära, till och med din form av statsmakt – därför att varje sådan makt, vad den än kallar sig, oundvikligen skulle underkasta folket det gamla slaveriet i ny form”. Fortfarande älskar jag dig djupt”, skriver Bakunin, men du måste förkasta ditt ”falska jesuitiska system”, detta ”bedrägliga system, som alltmer håller på att bli ditt enda system, ditt huvudsakliga vapen och medel, och som är olycksdigert för ändamålet självt”.

Detta var Bakunins maning till sin egensinnige lärjunge. Men hans eget förkastande av ”netjajevismen” var långt ifrån fullständigt. Hur besviken han är var, förblev hans inställning till Netjajev ambivalent. I hans ögon förblev Netjajev en hängiven revolutionär som handlade medan andra bara pratade och vars energi, uthållighet, djärvhet och viljestyrka fortfarande utövade en oerhörd dragningskraft. ”Du är en lidelsefull och hängiven människa”, skriver Bakunin till Netjajev. ”Häri består din styrka, ditt värde och ditt berättigande.” Om du också ändrar dina metoder, tillägger han, ”önskar jag inte bara förbli din bundsförvant, utan också göra detta förbund ännu tätare och fastare”.

Bakunin sände ett liknande budskap till Ogarev och hans kamrater: ”Det viktigaste för närvarande är att rädda vår vilsefarne och förvirrade vän. Trots allt förblir han en värdefull människa, och det finns få värdefulla människor här i världen… Vi älskar honom, vi tror på honom, vi är helt övertygade om att hans framtida verksamhet kommer att bli till ofantlig nytta för folket. Därför måste vi avleda honom från hans falska och olycksaliga väg.”

Trots sin sårade stolthet, trots sitt ogillande av Netjajevs principer och taktik var alltså Bakunins tillgivenhet för sin ”tigerunge” så stark att han inte förmådde att definitivt bryta med honom – oaktat lögnerna och förödmjukelserna, Katekesens otyglade immoralitet och till och med mordet på Ivanov. Men det fanns också fortfarande mycket som förenade dem. Deras program, medgav Bakunin, hade varit ”verkligt identiska”. Det var först efter det att Netjajev hade börjat använda sina bedrägliga metoder mot Bakunin själv som han uttryckligen tog avstånd från dem.

Bakunin hade i lika hög grad som Netjajev en förkärlek för konspirationer och hemliga organisationer. Trots sin hårdföra kritik av den revolutionära diktaturen var han själv en outtröttlig förespråkare för ett tätt sammansvetsat revolutionärt förbund, baserat på obetingad lydnad för en ledare. Bakunins okritiska beundrare övertygar inte någon, när de hävdar att hans hänvisningar till ”järnhård disciplin” eller en ”osynlig diktatur” är isolerade undantag, som antingen föregick den period då hans anarkistiska teorier blev fullt utvecklade eller som kom till uttryck då han stod under Netjajevs fördärvliga inflytande. Tvärtom var konspirationer ett centralt tema under hela hans revolutionära bana. Det var inte för intet sim han hyllade Bounarrotti som ”sin tids störste konspiratör”.

Under hela sitt vuxna liv, från 1840-talet till 1870-talet, försökte Bakunin skapa hemliga sällskap efter mönster av dem i väst. År 1845 blev han frimurare. Och 1848 förordade han skapandet av en hemlig organisation, bestående av tre- eller femmannagrupper som skulle vara ”underkastade strikt hierarki och ovillkorlig lydnad inför ett centralt organ”. Han övergav heller aldrig denna målsättning under de följande åren. Under 1860-talet grundade han en hel rad av hemliga sällskap – Florentinska brödraskapet (1864), Internationella brödraskapet (1866), Internationella alliansen för socialistisk demokrati (1868) – och utarbetade föreskrifter som skulle reglera medlemmarnas verksamhet. Organisationen skulle fungera som ”ett slags generalstab” vara ”osynligt verksam bland massorna” och förbli intakt även efter det att revolutionen fullbordats, i syfte att förhindra införandet av en ”officiell diktatur”. Den skulle själv utöva en ”kollektiv diktatur”, en diktatur ”utan kännemärke, utan titel, utan officiell sanktion, och desto mäktigare, eftersom den saknar maktens yttre skepnad”. Dess medlemmar, förklarade Bakunin med ett språkbruk som påminner om Katekesens, måste underkasta sig ”sträng disciplin”, och den som bröt mot denna skulle bestraffas med ”uteslutning och drabbas av alla medlemmars hämnd”. Så sent som 1872 kunde han fortfarande skriva: ”Vårt mål är att skapa en mäktig, men osynlig organisation, som måste förbereda och leda revolutionen.”

Samma ståndpunkt intar han i sitt brev till Netjajev. Folkets revolution, upprepar han, måste ”ledas osynligt, inte genom en officiell, utan genom en namnlös och kollektiv diktatur, som består av dem som är anhängare av folkets fullständiga frigörelse från allt förtryck och som är fast sammanslutna i ett hemligt sällskap och alltid och överallt handlar till förmån för ett gemensamt mål och i enlighet med ett gemensamt program”. Han kallar den revolutionära organisationen ”folkets armés generalstab” och tillägger, återigen med ett ordval som påminner om Katekesens, att den måste bestå av personer ”som är lidelsefullt och orubbligt hängivna, som så långt som möjligt har avsagt sig alla personliga intressen och en gång för alla, för hela livet och ända in i döden, avstått från allt som utövar lockelse på människor, alla materiella bekvämligheter och glädjeämnen, all den tillfredsställelse som kan uppnås genom ärelystnad, social ställning och berömmelse… De måste vara helt och hållet uppslukade av en enda tanke: folkets frigörelse.”

Organisationen måste dessutom ha en exekutivkommitté och fordra sträng disciplin av sina medlemmar. Paradoxalt nog måste denna förtrupp vara moraliskt ren, men ändå i vissa fall – och här återfinner vi på nytt Katekesens tankegångar – inlåta sig i lögner och bedrägeri, i synnerhet mot rivaliserande revolutionära grupper: ”Organisationer med målsättningar som ligger nära vårt måste tvingas uppgå i vår organisation eller åtminstone underordnas den utan att de själva har vetskap om det… Allt detta kan inte åstadkommas enbart genom att propagera sanningen; list, slughet, bedrägeri är nödvändiga. Jesuitiska metoder och spridandet av förtal kan användas för detta ändamål… Denna enkla lag måste således vara grunden för vår verksamhet: sanning, ärlighet, ömsesidigt förtroende mellan alla Bröder och i förhållande till alla människor som vi bedömer kan komma att upptas i Brödraskapet – lögner, list, förtal och, om nödvändigt, våld mot våra fiender.”

Bakunins metoder är alltså inte så fjärran från Netjajevs. Den huvudsakliga skillnaden är kanske att Netjajev omsatte dem i handling – inklusive utpressning och mord, som användes mot såväl vänner som fiender – medan Bakunin inskränkte sig blott och bart till ord eller till sådana förhållandevis harmlösa mystifikationer som den världsomspännande revolutionära allians i vars namn han påstod sig tala.

Fängelse
Efter brytningen sommaren 1870 träffades Bakunin och Netjajev aldrig igen. Netjajev reste till London, där han gav ut en tidning med namnet Obsjtjina (Kommunen), i vilken han krävde att Bakunin och Ogarev skulle överlåta återstoden av Bakhmetievfonden på honom. Efter att ha besökt Paris strax före kommunardupproret återvände han till London och reste sedan på nytt till Schweiz, där han drog sig fram i sin faders gamla yrke som skyltmålare och där Mazzinis italienska anhängare en tid gav honom tak över huvudet. Den tsaristiska regeringen var emellertid fast besluten att få tag i honom och ödslade mer pengar och möda på efterspaningarna av honom än på någon annan revolutionär. Bakunin sände Netjajev en varning om att myndigheterna var honom på spåren, men Netjajev ignorerade den, övertygad om att hans gamle läromästare bara ”försöker få bort mig från Zürich”. Till sist angavs Netjajev, den 14 augusti 1872, för den schweiziska polisen av Adolf Stempkowski, en före detta polsk revolutionär som blivit rysk spion. Strax därefter utlämnades han till Ryssland som en vanlig simpel mördare, trots kraftiga protester från hans landsflyktiga kamrater (däribland Bakunin) att han i själva verket var politisk flykting.

Bakunin gav uttryck åt sin sympati för Netjajev i ett märkligt brev till Ogarev den 2 november 1872 som förtjänar att citeras utförligt:

”Jag hyser djup medömkan med honom. Ingen har någonsin så avsiktligt gjort mig så mycket skada som han, men jag hyser medömkan med honom i alla fall. Han var en människa med en sällsynt handlingskraft, och när vi träffades brann en mycket varm och ren låga i honom för vårt fattiga, förtryckta folk; vårt historiska och nuvarande nationella elände smärtade honom verkligen. Vid den tidpunkten var hans yttre uppträdande tämligen motbjudande, men hans inre jag hade ännu inte besudlats. Det var hans auktoritära inställning och hans otyglade självrådighet, hans okunnighet tillsammans med hans machiavellianism och jesuitiska metoder som på ett mycket beklagligt sätt slutligen och oåterkalleligen störtade honom i fördärvet… En inre röst säger mig att Netjajev, som är förlorad för alltid och förvisso vet att han är förlorad, nu ur djupet av sitt vanställda och besudlade, men långtifrån usla eller gemena väsen kommer att mana fram all sin primitiva kraft och allt sitt mod. Han kommer att gå under som en hjälte, och den här gången kommer han inte att förråda något eller någon. Detta är vad jag tror. Vi får se om jag har rätt.”

Resten av historien om Netjajev kan återges i korta drag. När han ställdes inför rätta i Moskva i januari 1873 var hans uppträdande omedgörligt och trotsigt. ”Jag vägrar att vara slav under er tyranniska regering”, förkunnade han. ”Jag erkänner inte tsaren och detta lands lagar.” an vägrade att besvara alla frågor och släpades till sist i väg från de anklagades bänk ropande: ”Ned med despotismen!” Efter att ha dömts till 20 års straffarbete förklarade han sig vara ”en folkets son” och åkallade Razin och ugatjev ”som hängde adelsmännen precis som man i Frankrike skickade dem till giljotinen”. Vid den offentliga ”skådeprocessen” efter rättegången ropade han: ”Ned med tsaren! Länge leve friheten! Länge leve det ryska folket!”

De sista tio åren av sitt liv tillbringade Netjajev inspärrad i isoleringscell i Peter-Pauls-fästningen, det fängelse som han hade påstått att han rymt ifrån 1869. Hans agerande i fängelset var, som Max Nomad har sagt, ”en av de stora episoderna i den revolutionära historien”. När general Potapov från hemliga polisen besökte honom i hans cell och erbjöd honom strafflindring om han var beredd att bli infiltratör, slog Netjajev till honom i ansiktet så att han började blöda. Under de följande två åren hölls han fjättrad till händer och fötter tills hans kropp började ruttna.

Ändå förblev Netjajevs livskraft obruten. Ja, till och med från fängelset lyckades han utöva sin karismatiska utstrålning på andra. Han vann vakterna för sin sak, och de började kalla honom för sin ”örn”. Han fick dem att läsa Folkviljans illegala tidning och lärde dem till och med att skriva chiffrerade brev. Med deras hjälp lyckades han i själva verket kommunicera med sina medfångar och till sist med världen utanför. Han skickade brev till Folkviljans centralkommitté en kort tid före attentatet mot Alexander II. Vera Figner berättar i sina memoarer om hur entusiasmerade de blev när de fick reda på att Netjajev fortfarande var i livet och befann sig i den närbelägna Peter-Paulsfästningen och inte i Sibirien, dit de trott att han hade förpassats. Deras planer på att befria honom uppsköts emellertid för att man skulle kunna inrikta alla sina krafter på attentatet mot tsaren. Efter attentatet oskadliggjordes Folkviljan, och Netjajevs förhållande till sina vakter uppdagades på grund av en medfånges förräderi. Till följd av detta blev över 60 fängelsevakter arresterade och ställda inför rätta, medan Netjajev själv utsattes för en obarmhärtig behandling som inom kort bröt ner hans hälsa. Han dog av lungsot och skörbjugg den 21 november 1882 vid 35 års ålder och gick bort ”som en hjälte”, som Bakunin hade förutspått.

Slutsatser
vad kan vi då dra för slutsatser om Netjajev? Var han en nattsvart bov utan några försonande drag eller en hängiven revolutionär som blivit orättvist förtalad av sina belackare? I viss mån förblir han givetvis en gåta, och att skriva en heltäckande biografi, med utnyttjande av alla tillgängliga källor, skulle vara en fascinerande uppgift. Tills vidare kan man emellertid avge vissa omdömen. På plussidan måste man sätta hans obestridliga mod och hängivenhet. han var, enligt Sazjin, utrustad med ”kolossal energi, fanatisk hängivenhet för revolutionen, stålkaraktär och outtömlig arbetskapacitet”. Han levde ett fattigt och i högsta grad självuppoffrande liv. Av de pengar han erhöll ur Bakhmetievfonden använde han inte något för egen del. Inte heller kan äktheten i hans revolutionära lidelse eller hans hat mot privilegier och utsugning betvivlas. Han fick umgälla detta med att spärras in i en fängelsehåla under nästan en tredjedel av sitt liv, ett öde som han uthärdade med en värdighet som är oöverträffad i det revolutionära martyrskapets historia.

Men hans osjälviska hängivenhet hade en hård och hänsynslös prägel. Den mildrades inte av den värme och den medkänsla som Bakunin besatt i sådant övermått. Netjajev vann snarare sitt inflytande genom sin vildsinta energi, sin kallblodiga immoralitet och sitt gränslösa hat mot etablissemanget och mot alla som han ansåg som sina fiender. Hans största brister, skrev Lev Deutsch, var ”en ofantlig tilltro till sin egen ofelbarhet, ett totalt förakt för andra människor och en systematisk tillämpning av principen att ändamålet helgar medlen”. Han betraktade alla män och kvinnor som blott och bart redskap i den revolutionära kampen och berövade dem därigenom deras personliga värdighet, ja, till och med deras identitet. Ända från början av sin revolutionära bana, skrev Albert Camus i Människans revolt, lyckades Netjajev ”hela tiden förleda studenterna omkring sig, självaste Bakunin, de revolutionära flyktingarna och till sist vakterna i fängelset”. Han drog sig inte för att hjälpa polisen komma mindre principfasta radikaler på spåren, i syfte att involvera dem djupare i sina egna konspiratoriska aktiviteter. Han upphöjde den revolutionära ändamålsenligheten till det absolut goda, inför vilket all vedertagen moral måste ge vika. I revolutionens intressen, som han själv skulle vara den ende att sitta till doms över, var varje handling försvarbar, varje brott berättigat, hur motbjudande det än föreföll. Han tillämpade själv de metoder – stöld, utpressning, mord – som han predikade för sina medsammansvurna. Han tillämpade dem för övrigt mot såväl vänner som fiender.”Han bedrog alla han träffade”, noterar E. H. Carr, ”och när han inte längre lyckades föra dem bakom ljuset, var det slut med hans makt.” Hans originalitet låg, som Camus påpekat, i ”rättfärdigandet av att bruka våld mot din nästa”. I sista hand förebådar han således, om än i mycket liten skala, Stalins massmord i den revolutionära nödvändighetens namn.

Kort sagt: medan Bakunin, trots alla sina brister, i huvudsak var frihetlig, så var Netjajev, vilka goda egenskaper han än må ha haft, i grund och botten auktoritär. Hans verkliga läromästare var inte Fourier, Proudhon och Bakunin, utan Robespierre, Babeuf och Tkatjev, vilkas jakobinska principer han drev till sin yttersta spets. Långtifrån att vara anarkist var han en förespråkare för politisk ändamålsenlighet, intresserad av konspirationer och centraliserad organisering snarare än av att förverkliga ett statslöst samhälle. Hans jakobinism och machiavellianism stod på ett fundamentalt sätt i motsättning till den frihetliga andan och omgav anarkismen med en atmosfär av brutalitet och hänsynslöshet som var främmande för dess grundläggande humanitet. Anarkismen, frihetens och människovärdets ideal, blev i Netjajevs händer besudlad och förnedrad och slutligen förvanskad till oigenkännlighet.

Ändå fick Netjajev ett djupgående inflytande på den revolutionära rörelsen bland både anarkister och icke-anarkister. Fastän en revolutionär kamrat avslöjat honom som mördare, och därtill tjuv och utpressare, ansåg somliga att hans missgärningar uppvägdes av hans nit och självuppoffring. Folkviljan framhävde sålunda hans mod och hängivenhet och undertryckte de mörkare sidorna av hans verksamhet. Och Lenin, som beundrade hans organisatoriska talanger och hans osjälviska tillgivenhet för saken, lovordade honom som en ”revolutionär titan”. Under revolutionerna 1905 och 1917 var Netjajev en inspirationskälla för ganska många av den yttersta vänsterns militanter, som med sin förkärlek för revolutionära konspirationer, sina terroristiska metoder och sin intensiva fientlighet mot intellektuella var präglade av sin läromästare.

Därtill kommer att mer sentida grupper som Svarta Pantrarna, Svarta September, Weathermen, Röda Arméfraktionen och Symbiotiska Befrielsearmén har använt sig av Netjajevs metoder – till exempel när det gäller urskillningslös terror och över huvud taget i fråga om att låta medlen underordnas målen – i den revolutionära rörelsens namn. Svarta Panterledaren Eldridge Cleaver berättar i Fråga inte ditt land att han ”förälskade sig” i Revolutionärens katekes, att han uppfattade den som en revolutionär bibel och införlivade dess principer med sitt dagliga liv genom att tillämpa en ”hänsynslös taktik i mina mellanhavanden med alla jag kom i kontakt med”. Symbiotiska Befrielsearmén anklagades för mordet (med cyanidspetsade kulor) på en skolinspektör i Oakland, Californien, och några medlemmar bröt med organisationen på grund av dess ”inriktning på våld och den ‘egocentriska’ ledningens krav på att den ska ha rätt att fatta hemliga beslut”. Till och med mordet på Ivanov har, märkligt nog, haft sina moderna motsvarigheter i Svarta Pantrarnas mord på en påstådd angivare i New Haven 1969 och i den massaker som ledaren för Förenade Röda Armén i Japan lät iscensätta på inte mindre än 14 medlemmar av gruppen för att de brutit mot den ”revolutionära disciplinen”.

Men ”netjajevismens” taktik har också framkallat ett kraftigt avståndstagande inom den revolutionära rörelsen. Redan i sin egen krets i St Petersburg i slutet på 1860-talet fick Netjajev motståndare bland frihetliga socialister som Mark Natanson, Feliks Volchovskij, Herman Lopatin och Michail Negreskul. 1870-talets Tjajkovskijkrets – som omfattade såväl Krapotkin som Kravtjinskij som Natanson, Volchovskij och Lopatin – tog också avstånd från Netjajevs jakobinska metoder, hans cyniska immoralitet och hans diktatoriska partiorganisation. I motsats till Folkets Rättvisa sökte de skapa en atmosfär av förtroende och tillit och upprätta en organisation baserad på inbördes respekt bland medlemmarna. De förkastade Netjajevs machiavellianism och hävdade att inget ändamål, hur ädelt det än var, kunde undgå att bli vanställt genom sådana monstruösa medel. Och de frågade, i likhet med Bakunin, huruvida utbildningen av revolutionära grupper i enlighet med det mönster som Netjajev förordade inte skulle komma att skapa en arrogant elit av maktlystna som skulle ge folket vad det borde vilja ha, vare sig det gjorde det eller inte. Sålunda tog de ställning för Herzens, Bakunins och Lavrovs frihetliga socialism mot Isjutins, Tkatjevs och Netjajevs auktoritära revolutionsuppfattning, som de ansåg inte kunde framkalla någon verkligt socialistisk revolution, eftersom den var i avsaknad av en verkligt socialistisk moral.

Exakt samma kritik riktades senare mot bolsjevikerna av Pjotr Krapotkin, för vilken, som Maria Goldsmith noterat, ”ordet ‘netjajevism’ alltid hade en starkt negativ innebörd”. Som medlem av Tjajkovskijkretsen fördömde Krapotkin alla slutna sällskap av ”yrkesrevolutionärer” och deras hemliga planer, exekutivkommittéer, järndisciplin och jesuitiska uppfattning att ändamålet helgar medlen. Han framhöll att ”en moraliskt utvecklad personlighet måste vara grunden för varje organisation”. För Krapotkin var mål och medel oskiljaktiga, och han var orubblig motståndare till all taktik som stod i strid med hans principer och målsättningar. Även Bakunin intog, i sina mest klarsynta ögonblick, samma ståndpunkt. Som till exempel i ett brev han skrev till Sazjin mindre än två år före sin död: ”inse till sist att inget levande och bestående kan skapas genom jesuitiskt bedrägeri, att en revolutionär verksamhet som siktar på att nå framgång inte får söka näring i låga och simpla lidelser och att ingen revolution kan uppnå seger utan höga och påtagligt klara idéer.”

Annonser

Avrich: Terroristerna

De ryska anarkisterna och 1905 års revolution

Paul Avrich

Vi ska sätta världen i lågor,
Bitter olycka över varje bourzhooy,
Med blod sätta världen i lågor –
Gode Gud, giv oss din välsignelse.
ALEXANDER BLOK

Terroristerna är en översättning av kapitel 2 i Paul Avrich: The Russian Anarchists, Princeton University Press, New Jersey 1967, s. 35-71.

Notera att alla datum ges enligt den julianska kalendern (tretton dagar efter västkalendern på nittonhundratalet), som användes i Ryssland till februari 1918.

ANARKANDA 2005.

DEN ANARKISTISKA rörelse som dök upp i det romanovska imperiet i början av nittonhundratalet hade föregångare i det ryska förflutna. Under århundraden hade de ryska gränsländerna varit scen för vilda folkliga uppror med starka anarkistiska övertoner. Även om de upproriska bönderna hade reserverat sitt gift åt jordägarna och ämbetsmännen och fortsatt att vörda tsaren eller någon falsk pretendent var detta arv av massrevolt, från Bolotnikov och Stenka Razin till Bulavin och Pugatjev, en rik inspirationskälla för Bakunin, Krapotkin och deras anarkistiska lärjungar.

De anarkiserade religiösa sekter som det vimlade av i Ryssland gjorde också ett djupt intryck på ledarna för den revolutionära anarkiströrelsen, trots att sektmedlemmarna var gudfruktiga pacifister som satte sin tilltro till en personlig gemenskap med Kristus snarare än till våldsam social aktion. Sekterna förkastade stenhårt allt tvång utifrån, oavsett religiös eller världslig. Deras anhängare avvisade den ryska ortodoxa kyrkans officiella hierarki och de undvek ofta att betala skatter och vägrade att svära eder eller bära vapen. ”Guds barn”, proklamerade fängslade medlemmar i Dukhborsekten 1791, ”har inget behov av varken tsarer eller härskande makter eller av några mänskliga lagar överhuvudtaget”.

Just denna kristna kvietism var en grundsats för Leo Tolstoj och hans anhängare, som började bilda anarkiserade grupper under 1880-talet i Tula-, Orel- och Samaraprovinserna och i staden Moskva. Vid sekelskiftet hade tolstojanska missionärer spritt evangeliet om kristen anarkism med betydande resultat genom den svarta jordens provinser och hade grundat kolonier så långt söderut som till de kaukasiska bergen. Tolstojanerna, medan de fördömde staten som ett ont förtrycksinstrument, skydde revolutionär verksamhet som något som alstrade hat och våld. Samhället, trodde de, kunde aldrig förbättras genom blodsutgjutelse, utan endast när människor hade lärt sig kristen kärlek. De revolutionära anarkisterna hade naturligtvis ingenting till övers för Tolstojs lära om icke-motstånd mot det onda; dock beundrade de hans tuktan av statsdisciplin och institutionaliserad religion, hans motvilja till patriotism och krig och hans djupa medlidande för det ”oförstörda småfolket”.

En annan källa till anarkistiska idéer, om än en indirekt sådan, var Petrasjevskijkretsen i St Petersburg, som överförde Fouriers ”utopiska” socialism till Ryssland på 1840-talet. Det var delvis från Fourier som Bakunin och Krapotkin hämtade sin tro på små frivilligkommuner, samt deras romantiska övertygelse att människor kunde leva i harmoni när väl de artificiella tvång som regeringar medfört hade avlägsnats. Liknande uppfattningar hämtades från de ryska slavofilerna från artonhundratalets mitt, i synnerhet Konstantin Aksakov, för vilken den centraliserade, byråkratiska staten var ”principiellt ond”. Aksakov var grundligt hemmastadd med Proudhons och Stirners skrifter, liksom med Fouriers, och hans idealiserade vision av bondekommunen påverkade starkt Bakunin och hans efterkommande. Slutligen lärde sig anarkisterna mycket från Alexander Herzens frihetliga socialism, en förebådare till den populistiska rörelsen, som bestämt vägrade att offra individens frihet för abstrakta teoriers tyranni, oavsett om de framförs av parlamentariska liberaler eller av auktoritära socialister.

Trots det rika arv som lämnats av bonderevolterna, de religiösa sekterna och tolstojanska grupper, petrasjevtsy och slavofilerna, och Alexander Herzen, uppstod ingen revolutionär anarkistisk rörelse i Ryssland innan nittonhundratalet – inte ens under Bakunins glansdagar på det sena 1860- och tidiga 1870-talet. Det är sant att Bakunin vann över en handfull unga ryska emigranter, som samarbetade med honom i utgivandet av två kortlivade tidskrifter i Geneve (Narodnoe Delo och Rabotnik) och i organiserandet (1872) av en flyktig krets i Zürich känd som det Ryska Brödraskapet; och det är också sant att han kastade sin unika prägel över många av studentpopulisterna som ”gick till folket” under 1870-talet och att hans inflytande märktes inom de hemliga grupper av fabriksarbetare som började dyka upp på den här tiden i Petersburg, Moskva, Kiev och Odessa. Dock grundades ingen genuint bakuninistisk grupp på rysk jord under hans livstid.

Bakunins främsta anhängare i Schweiz var N. I. Shukovskij, M. P. Sazhin (”Armand Ross”) och en ung rebell av rumänsk börd vid namn Z. Ralli. 1873 hjälpte Ralli till att skapa en liten grupp i Geneve kallad Ryska Anarkisters Revolutionära Kommun, som liksom Brödraskapet i Zürich spred Bakunins idéer bland de radikala landsflyktiga. Bakunins mest dramatiske lärjunge inne i Ryssland var dock den bisarre figuren Sergej Gennadievitj Netjajev som var mindre genuin anarkist än en apostel för revolutionär diktatur, långt mer sysselsatt med konspirativa och terroristiska metoder än med det ståtliga målet om ett statslöst samhälle. Den sanne revolutionären var enligt Netjajev en människa som fullständigt brutit med den existerande ordningen, en oförsonlig fiende till den samtida världen, beredd att använda t o m de mest motbjudande metoder – inklusive dolken, repet och all slags bedrägeri och svek – i namn av ”folkets hämnd”. Denna bild av den obarmhärtige underjordiske konspiratören skulle fånga fantasin hos fler än några få anarkistiska ungdomar under de stormiga månaderna både 1905 och 1917.

Kvartsseklet efter Bakunins död 1876 var en svart reaktionsperiod i det tsaristiska imperiet. Bara den fruktbara pennan hos Peter Krapotkin, som levde i västeuropeisk exil, höll drömmen om en anarkistisk rörelse vid liv. Sedan, 1892, troligen eggad till aktion av den stora hungersnöd som hemsökte deras hemland, upprättade en grupp ryska studenter i Geneve en anarkistisk propagandacirkel, den första sedan Rallis Revolutionära Kommun 1873. Den nya gruppen, ledd av Alexander Atabekian, en ung armenisk doktor och lärjunge till Krapotkin, kallade sig Anarkistiska Biblioteket (Anarkhicheskaia Biblioteka), tryckte några pamfletter av Bakunin och Krapotkin och av de bemärkta italienska anarkisterna Errico Malatesta och Saverio Merlino. Atabekians försök att smuggla in litteraturen i Ryssland tycks inte ha haft stor framgång. Men arbetet som hans Anarkistiska Bibliotek utförde återupptogs mot slutet av nittiotalet av en annan propagandacirkel, känd helt enkelt som Geneves Anarkistgrupp. Med tryckpressen hos en sympatiskt inställd tryckare vid namn Émile Held fick Genevegruppen ut fler pamfletter av Krapotkin och verk av så berömda västeuropeiska anarkister som Jean Grave, Élisée Reclus och Johann Most. 1902 utgav en grupp Krapotkinanhängare i London en rysk översättning av Erövringen av Brödet under den klingande titeln Khleb i Volia (Bröd och Frihet), som omedelbart upptogs bland den anarkistiska arsenalen av slagord.

Inte förrän 1903, då den stigande jäsningen i Ryssland indikerade att en fullständig revolution kunde stå för dörren, installerades en varaktig anarkiströrelse både inuti det tsaristiska imperiet och i emigrantkolonierna i Västeuropa. På våren det året dök de första anarkisterna upp i Bialystok och organiserade gruppen Bor’ba (Kamp), med omkring ett dussin medlemmar. Samtidigt startade en liten krets krapotkinister i Geneve en månatlig anarkistisk tidskrift (tryckt av Émile Held) som de döpte till Khleb i Volia, efter deras mentors berömda bok. Ledarna för den nya Genevegruppen var K. Orgeani, en georgier vars riktiga namn var G. Gogeliia, hans hustru Lidiia och en tidigare student vid namn Maria Korn (född Goldsmit) vars mor hade varit en anhängare till den eminente populisten Peter Lavrov och vars far hade utgett en positivistisk tidskrift i St Petersburg. Krapotkin gav från sin uppehållsort London Khleb i Volia sitt entusiastiska stöd och medverkade med många av artiklarna och ledarna. Bakunins berömda sats, ”lusten till förstörelse är också en skapande lust”, valdes att pryda titelloggan. Det första numret, som utkom i augusti 1903, innehöll den jublande proklamationen att Ryssland stod ”på randen” till en stor revolution. Khleb i Volia smugglades över Polens och Ukrainas gränser med stor upphetsning av Bialystokanarkisterna som skickade vidare de dyrbara exemplaren bland sina student- och arbetarkamrater tills tidningen var upplöst i smulor.

Gruppen Khleb i Volia översvämmades snart med upprop om mer litteratur. Som svar utgav de ytterligare pamfletter av Bakunin och Krapotkin och ryska översättningar av verk av Grave, Malatesta och Élisée Reclus, bland andra. Varlaam Nikolajevitj Tjerkesov, en georgier av fursteblod och Krapotkins mest kända förbundne i London, bidrog med en kritisk analys av marxistisk lära, och Orgeani producerade en skildring av det tragiska Haymarketupploppet 1886, som hade slutat med fyra Chicagoanarkisters martyrskap. Förutom dessa verk på ryska lyckades några exemplar av de jiddischspråkiga tidningarna Der Arbayter Fraynt och Zsherminal, utgivna av judiska anarkister i Londons East End, nå Palegettona. Det dröjde inte länge förrän Bialystokkretsen hektograferade handskrivna kopior av artiklarna från Väst och gav ut sina egna flygblad, proklamationer och manifest som skickades i stora buntar till närliggande samhällen såväl som till så avlägsna platser som Odessa och Nezhin (i Chernigovprovinsen), där anarkistgrupper uppstod mot slutet av 1903. Några exemplar av Khleb i Volia nådde t o m industricentren i de avlägsna Uralbergen och 1904 spred en handfull ryska anarkistiska propagandister dem i de urgamla och förfallna fabrikerna i Ekaterinburg.

* * *
1905 BRÖT TILL SIST den länge väntade stormen ut över Ryssland. Folkligt missnöje hade kraftigt förvärrats genom kriget med Japan som hade brutit ut i februari 1904. Den ryska kolossen, totalt oförberedd för konflikten, led en rad förödmjukande nederlag, som befolkningen naturligtvis skyllde på regerings vanskötselpolitik. I början av 1905 var situationen i Petrograd extremt spänd. Avskedandet av några arbetare från de enorma Putilovjärnverken satte igång en strejkvåg i huvudstaden som kulminerade den 9 januari i den ohyggliga episod som är känd som den Blodiga Söndagen.

Den dagen strömmade arbetare från fabriksförorterna in till stadens centrum och bildade en ofantlig procession som fyllde flera gator. Processionen, ledd av Georgii Gapon, en teatralisk präst i den ortodoxa kyrkan, bar heliga ikoner och porträtt av tsaren och sjöng religiösa och patriotiska hymner, och sammanlöpte vid vinterpalatset. De obeväpnade massorna av arbetare och deras familjer bar en dramatisk petition som bad deras härskare att få ett slut på kriget, att inkalla en konstituerande församling, att ge arbetarna en åttatimmarsdag och rätt att organisera fackföreningar, att avskaffa böndernas friköpningsbetalningar och skänka alla medborgare personlig okränkbarhet och likhet inför lagen. Regeringstrupperna hälsade demonstranterna med skarp eldgivning, vilket lämnade hundratals döda eller sårade på gatorna.

Ögonblickligen var det urgamla bandet mellan tsar och folk kapat; från den dagen och framåt var monarken och hans undersåtar, med Fader Gapons ord, åtskiljda av ”en flod av blod”. Revolutionen flammade omedelbart upp över hela landet. Strejker, särskilt våldsamma i de icke-ryska städerna, bröt ut i varenda större industriellt center; nära en halv miljon arbetare lämnade sina maskiner och for ut på gatorna. Strax efteråt stod de baltiska provinserna och den svarta jordens regioner i centrala Ryssland i upprorsbrand, bönderna brände och plundrade som på Pugatjevs tid. I mitten va oktober hade strejkvågor, utströmmande från Moskva och St Petersburg, förlamat hela järnvägsnätet och fått industriproduktionen att stå nästan helt stilla. Det ökande antalet bondeoroligheter på landsbygden, generalstrejken i oktober i städerna och det plötsliga uppdykandet av en sovjet med arbetardeputerade i ledningen för Petersburgs strejkrörelse skrämde Nikolaj till att underteckna 17:e Oktobermanifestet, som garanterade fullständiga medborgerliga rättigheter för befolkningen och utlovade att ingen lag skulle träda i verkan utan statsdumans samtycke. Då deras krav vägrades tillgodoses och framburna av revolutionens energi, fortsatte dock bönderna och arbetarna sina upplopp.

I december nådde revolutionen sin klimax. I Moskva svällde strejker och gatudemonstrationer till en väpnad insurrektion, huvudsakligen bolsjevikernas verk, men i vilken anarkister och andra vänstergrupper tog aktiv del. Barrikader for upp i arbetarkvarteret Presnia. Efter mer än en veckas strider kvästes upproret av regeringstrupper, av vilka de flesta visade sig lojala till tsaren trots sporadiska myterier tidigare under året. Våldsamma slag rasade också en kort tid i Odessa, Kharkov och Ekaterinoslav, men armén och polisen lyckades kuva rebellerna.

Den folkliga harm som utbröt p g a den Blodiga Söndagen gav en kraftig skjuts åt den nyfödda radikala rörelsen i Ryssland. Under revolutionen 1905, mindes Iuda Roschin, en ledande deltagare i Bialystok, sköt anarkistgrupper ”upp som svampar efter ett regn”. Före 1905 hade det funnits endast tolv eller femton aktiva anarkister i Bialystok. Men vid våren det året fanns det fem cirklar, till stor del bestående av tidigare bundister och socialistrevolutionärer och uppgick totalt till ca sextio medlemmar. I maj månad gick, enligt en trovärdig källa, hela ”agitationssektionen” i Bialystoks SR över till anarkisterna. När rörelsen nådde sin höjdpunkt året efter fanns det kanske ett dussin cirklar förenade i en lös federation. Roschin uppskattar att Bialystokanarkisterna vid sin största styrka uppgick till ca 300, men den siffran verkar alltför generös; det totala antalet aktiva anarkister överskred troligen inte 200 (fabriksarbetare, hantverkare och intellektuella), om än hundratals till regelbundet läste deras litteratur och sympatiserade med deras synpunkter.

I de västra provinserna spreds anarkistgruppernas organisation från Bialystok till Warzawa, Vilnius, Minsk, Riga och även till mindre städer som Grodno, Kovo och Gomel. T o m de små shtetls (marknadsstäder) som det kryllade av i judiska Pale hade små anarkistgrupper bestående av från två till ett dussin medlemmar, som fick litteratur från de större städerna och vapen att använda mot regeringen och egendomsägare. I södern spirade anarkistgrupper först i Odessa och Ekaterinoslav, med grenar ut till Kiev och Kharkov i Ukraina liksom till de större städerna i Kaukasus och Krimhalvön.

Överallt var mönstret det samma: en handfull missnöjda socialdemokrater eller socialistrevolutionärer bildade en anarkistcirkel; litteratur smugglades in från Väst eller fördes med av kurirer från Riga, Bialystok. Ekaterinoslav, Odessa eller något annat propagandacenter och spreds bland arbetarna och studenterna i området; andra cirklar dök upp och strax organiserades federationer som gav sig i kast med radikal aktivitet av varje slag – agitation, demonstrationer, strejker, rån och lönnmord. De revolutionen samlade kraft började den anarkistiska flodvågen vändas in mot centrum, svepte in i Moskva och St Petersburg, det kejserliga Rysslands politiska centrum, om än rörelsen i tvillinghuvudstäderna antog en mild form jämfört med våldet i omgivningarna.

Det gemensamma målet för de nya anarkistorganisationerna var det totala förintandet av kapitalismen och staten för att öppna vägen för framtidens frihetliga samhälle. Det var dock inte mycket enighet om hur detta skulle åstadkommas. De hetaste dispyterna kretsade kring terrorns plats i revolutionen. På ena sidan stod två liknande grupper, Chernoe Znamia och Beznachalie, som förespråkade en kampanj av oförmildrad terrorism mot bourgeoisiens värld. Chernoe Znamia (Den Svarta Fanan – anarkistemblemet), helt klart den största organisationen anarkistiska terrorister i tsarriket, såg sig som en anarkokommunistisk organisation, d v s en som omfattade Krapotkins mål om ett fritt kommunalt samhälle där varje person skulle belönas efter sina behov. Dess omedelbara taktik om konspiration och våld var dock inspirerad av Bakunin. Chernoe Znamia drog till sig sin största anhängarskara från gränsprovinserna i väst och syd. Studenter, hantverkare och fabriksarbetare dominerade, men det fanns också en del bönder från byar belägna nära större städer, liksom ett inslag av arbetslösa arbetare, vagabonder, yrkestjuvar och självutnämnda nietzscheanska övermänniskor. Om än många av medlemmarna var av polsk, ukrainsk och storrysk nationalitet, var judiska rekryter i majoritet. En slående detalj i organisationen Chernoe Znamia var den extrema ungdomen hos dess anhängare, nitton eller tjugo år var den typiska åldern. Några av de mest aktiva chernoznamentsy var bara femton eller sexton.

Nästan alla anarkisterna i Bialystok var medlemmar i Chernoe Znamia. Historien om dessa ungdomar utmärktes av hänsynslös fanatism och oavbrutet våld. Deras anarkistgrupp var den första som införde en medveten politik om terror mot den rådande ordningen. De samlades i sina cirklar på tio eller tolv medlemmar och smidde ränker om vedergällningar mot härskare och bossar. Deras tryckpress ”Anarkhiia” (Anarki) släppte fram en formlig flod av eldfängda proklamationer och manifest som uttryckte ett våldsamt hat mot det existerande samhället och manade till dess omedelbara förintande. Typisk för dessa var ett flygblad riktat till ”Alla Arbetarna” i Bialystok och spreds i 2,000 exemplar i fabrikerna under sommaren 1905, kort före freden med Japan. Luften var fylld av kval och förtvivlan, började det. Tusentals liv hade kastats bort i Fjärran Östern och tusentals till dog hemma, offer för kapitalistiska exploatörer. Folkets verkliga fiender var inte japanerna, utan statens och privategendomens institutioner; stunden var nu kommen för att förinta dem. Flygbladet varnade Bialystokarbetarna om att inte avledas från sitt revolutionära uppdrag genom de tjusande löften om parlamentarisk reform som lades fram av många socialdemokrater och SR:are. Parlamentarisk demokrati var inget annat än ett skamlöst bedrägeri, ett smart instrument som medelklassen använde för att behärska de arbetande massorna. Låt er inte luras, deklarerade flygbladet, av de socialistiska intellektuellas ”vetenskapliga rökridå”. Låt livet självt vara er ledare och lärare. Den enda vägen till frihet är ”en våldsam klasskamp för anarkistiska kommuner, som kommer att ha varken herre eller härskare utan verklig jämlikhet”. Arbetare, bönder och arbetslösa måste hålla anarkins svarta fana högt och marschera framåt i en sann social revolution. ”NER MED PRIVATEGENDOM OCH STATEN! NER MED DEMOKRATIN! LEVE DEN SOCIALA REVOLUTIONEN! LEVE ANARKIN!”

Om än deras vanliga mötesplatser var i verkstäder eller privatbostäder, samlades ofta Bialystoks chernoznamentsy på kyrkogårdar, under förevändning att sörja de döda, eller i skogen i utkanten av staden, med vaktposter för att varna för annalkande fara. Under sommaren 1903 höll socialistiska och anarkistiska arbetare en serie skogsmöten för att planera sin strategi mot det ökande antalet avskedanden i textilindustrierna. När en av dessa sammankomster skingrades med onödig brutalitet av en grupp gendarmer, sköt och sårade anarkisterna som vedergällning Bialystoks polischef. Så började en vendetta som skulle fortgå utan avbrott under de kommande fyra åren.

Situationen i fabrikerna fortsatte att försämras. Till slut, på sommaren 1904, gick vävarna ut i strejk. Ägaren till en stor spinnerifabrik, Avraam Kogan, svarade med att föra in strejkbrytare på scenen, med blodiga skärmytslingar som resultat. Detta fick en artonårig chernoznamenets vid namn Nisan Farber att söka hämnd för hans kamrater arbetares räkning. På den judiska högtiden Yom Kippur attackerade han Kogan på trappan till synagogan och sårade honom svårt med en dolk. Några dagar senare hölls ännu ett skogsmöte för att överväga ytterligare aktion mot textilidkarna. Flera hundra arbetare deltog – anarkister, bundister, SR:are och sionister. De höll morska tal och sjöng revolutionära sånger. Då skrik på ”Leve Anarkin!” och ”Leve Socialdemokratin!” gick genom luften slog polisen ned på den alldeles för stormiga sammankomsten och sårade och arresterade dussintals människor. Än en gång sökte Nisan Farber hämnd. Efter att ha testat sina hemmagjorda ”makedoniska” bomber i en lokal park kastade han en av dem genom entrén på polishögkvarteret och sårade några konstaplar därinne. Farber själv dödades av explosionen.

Nisan Farbers namn blev snart en legend bland chenoeznamentsy i gränsländerna. Efter revolutionsutbrottet i januari 1905 började de följa hans exempel med otyglad terrorism. För att komma över vapen gjorde anarkisterna räder mot vapenbutiker, polisstationer och vapenförråd; de mausers och brownings de så kom över blev deras mest vördade ägodelar. Väl beväpnade med pistoler och grovt tillyxade bomber tillverkade i surrogatlaboratorier satte terroristgängen igång med urskillningslösa mord och ”exproprieringar” av pengar och värdesaker från banker, postkontor, fabriker, butiker och adelns och medelklassens privata residens.

Attacker mot kapitalister och deras företag – handlingar av ”ekonomisk terror” – inträffade dagligen under den revolutionära perioden. I Bialystok kastades dynamitgubbar in i fabriker och lägenheter hos de mest avskydda industriidkarna. Anarkistiska agitatorer i en läderfabrik provocerade arbetarna till att attackera bossen, som hoppade ut från ett fönster för att undkomma sina angripare. I Warzawa rånade och sprängde Svarta Fananpartisaner fabriker och saboterade bagerier genom att spränga ugnar och hälla fotogen i degen. Chernoznamentsy i Vilnius utfärdade ”en öppen deklaration” på jiddisch till fabriksarbetarna och varnade dem för bolagsspioner som hade planterats bland dem för att spåra upp terrorister. #Ner med provokatörer och spioner! Ner med bourgeoisien och tyrannerna! Leve terrorn mot bourgeoisiesamhället! Leve den anarkistiska kommunen!”

Våldsincidenter var som mest mångtaliga i södern. Chernoznamentsy i Ekaterinoslav, Odessa, Sevastopol och Baku organiserade ”krigsavdelningar” med terrorister som ordnade bomblaboratorier, begick oräkneliga mord och rån, bombade fabriker och slogs i blodiga sammandrabbningar med detektiver som gjorde räder mot deras gömställen. Emellanåt var t o m handelsfartyg som låg för ankar i Odessas hamn måltavlor för anarkistiska ”ex”, som ”exproprieringarna” var kallade, och affärsmän, doktorer och jurister tvingades ”bidra” pengar till den anarkistiska saken under dödshot.

Ett historiskt fall med en typisk terrorist var Pavel Golman, en ung arbetare i Ekaterinoslav. Han var son till en bypolis och anställd i Ekaterinoslavs järnvägsverkstad. 1905, efter att ha gått igenom SR:s och socialdemokraternas led, gick han med i Chernoe Znamia. ”Det var inte vältalarna som vann över mig till anarkismen”, förklarade han, ”utan livet självt”. Golman satt i strejkkommittén i sin fabrik och slogs bakom barrikaderna under generalstrejken i oktober. Snart deltog han i ”ex” och saboterade järnvägssystemet i Ekaterinoslavs omgivningar. Efter att ha sårats av en av sina egna bomber greps han och skickades till sjukhus under bevakning. När hans kamrater misslyckades med ett våghalsigt försök att befria honom, sköt Golman ihjäl sig. Han var då tjugo år gammal.

I chernoeznamentsys ögon hade varje våldsdåd, oavsett hur överilat och tanklöst det kan tyckas för allmänheten generellt, den förtjänsten att stimulera lust hos de mörka massorna till hämnd mot sina plågoandar. De behövde ingen speciell provokation för att kasta in en bomb på en teater eller restaurang; det räckte att veta att bara välbärgade medborgare kunde samlas på sådana ställen. En medlem i Chernoe Znamia i Odessa förklarade detta koncept om ”motivlös” (bezmotivnyi) terror till domarna som officierade på hans rättegång:

Vi accepterar isolerade exproprieringar endast för att komma åt pengar till våra revolutionära dåd. Ifall vi får pengarna dödar vi inte personen vi exproprierar. Men detta betyder inte att han, egendomsägaren, har köpt oss. Nej! Vi kommer att finna honom på de olika kaféerna, restaurangerna, teatrarna, danslokalerna, konserterna och liknande. Död åt bourgeoisien! Alltid, varhelst han är, kommer han att upphinnas av en anarkistisk bomb eller kula.

En oliktänkande grupp inom organisationen Svarta Fanan, ledd av Vladimir Striga (Lapidus), var övertygad om att slumpvisa plundringståg mot bourgeoisien inte gick tillräckligt långt och uppmanade till massuppror för att förvandla Bialystok till en ”andra Pariskommun”. Dessa kommunary (kommunarder), som de var kända som av sina kamrater chernoeznamentsy, förkastade inte våldsdåd, utan ville helt enkelt ta steget längre till revolutionär massaktion för att införa det statslösa samhället utan dröjsmål. Deras strategi lyckades dock inte vinna mycket stöd. På en konferens i Kishinev i januari 1906 hade bezmotivnikis, som hävdade att isolerade terroristhandlingar utgjorde det effektivaste vapnet mot den gamla ordningen, med lätthet övertaget mot deras förbundna kommunary. För bezmotivnikis hade just uppnått två dramatiska framgångar: i november och december 1905 hade de exploderat bomber i Hotell Bristol i Warzawa och Kafé Libman i Odessa, vilket gav ansenlig ryktbarhet och sände kalla kårar genom de respektabla medborgarna. Upplivade av dessa bedrifter lade bezmotivnikis nu fram ännu storslagnare förstörelseplaner, omedvetna om att deras triumfatoriska våldsamma ögonblick snart skulle följas av en mycket längre intervall av grym vedergällning.

* * *
LIKA FANATISKA som Chernoe Znamia var en mindre grupp militanta anarkister centrerade i St Petersburg kallad Beznachalie (Utan Auktoritet). Beznachalie opererade till stor del utanför Palebosättningarna (om än små kretsar fanns i Warzawa, Minsk och Kiev) och bestod till skillnad från organisationen Svarta Fanan av få judiska medlemmar. Andelar studenter i dess led var mycket hög, t o m högre än i Chernoe Znamia, med grovarbetare och arbetslösa luffare som bara en liten fraktion av medlemmarna. Liksom chernoenamentsy påstod sig beznachalsky vara anarkokommunister, då deras yttersta mål var upprättandet av en fri federation av territoriella kommuner. Samtidigt hade de mycket gemensamt med individualanarkisterna, epigonerna till Max Stirner, Benjamin Tucker och Friedrich Nietzsche, som höjde det individuella egot över och ovan anspråken på kollektiv enhet. Och i deras passion för revolutionär konspiration och deras extrema fientlighet till intellektuella – trots att de till största del var intellektuella själva – var beznachalsky präglade av Sergej Netjajev och hans föregångare, den ultraradikala Ishutinkretsen som hade opererat i St Petersburg på 1860-talet.

Liksom sina kusiner i förbundet Svarta Fanan var beznachalie-rebellerna ivriga representanter för ”motivlös” terror. Varje slag utdelat mot regeringsämbetsmän, poliser och egendomsägare sågs som en progressiv aktion eftersom det sådde ”klassmotsättningar” mellan det nedtryckta myllret och deras privilegierade herrar. ”Död åt bourgeoisien!” var deras stridsrop, för ”bourgeoisiens död är arbetarnas liv”.

Beznachalie-gruppen bildades 1905 av en ung intellektuell som gick under namnet Bidbei. Hans riktiga namn var genom ett udda sammanträffande Nikolaj Romanov, samma som tsarens. Romanov, son till en välbärgad jordägare, var liten och smidig och i besittning av en häftig natur och ett skarpt intellekt. Han inskrev sig som student på St Petersburgs gruvinstitut i början av seklet, men relegerades för att ha deltagit i studentdemonstrationer. När rektorn för institutet skickade honom ett avhysningsbrev returnerade Romanov det med påskriften ”Prochël s udovol’stviem (”Jag läste det med nöje”), Nikolaj Romanov”, vilket kejsaren ofta skrev på dokument som lades fram för hans godkännande. Med sitt avskedande sålunda beseglat gav sig unge Romanov av till Paris, en underjordisk man med en ny identitet. I en häpnadsväckande pamflett skriven där strax innan revolutionen 1905 frammanade Bidbei en demonisk bild av katastrofen precis bortom horisonten: ”En förfärlig natt! Förfärliga scener… Inte ’revolutionärens’ oskyldiga hyss. Utan den revolutionens Walpurgisnacht, då på Lucifers maning alla Spartakus, Razin och den blodiga stövelns hjältar kommer att flyga ner på jorden. Själva Lucifers uppror!”

Några veckor efter revolutionsutbrottet tog Bidbei hjälp av två landsflyktiga kamrater i tryckandet av en ultraradikal tidskrift kallad Listok gruppy Beznachalie (Beznachalie-gruppens blad), som utkom två gånger under våren och sommaren 1905. Det första numret lade fram beznachalies trosbekännelse, en märklig blandning av Bakunins tro på samhällets utstötta, Netjajevs krav på blodig vedergällning mot de privilegierade klasserna, Marx’ uppfattning om klasskamp och permanent revolution och Krapotkins vision om en fri federation av kommuner. Bidbei och hans sammansvurna förklarade ett ”partisankrig” mot det samtida samhället, i vilket terror av varje slag – individuell terror, massterror, ekonomisk terror – skulle sanktioneras. Eftersom ”bourgeoisiens” värld var korrupt till rötterna var parlamentariska reformer av intet värde. Det var nödvändigt att föra klasskamp på bred front, ett ”väpnat uppror av folket: bönder, arbetare och varje person i trasor… öppna gatustrider av varje tänkbart slag och i våldsammast möjliga form… en revolution en permanence, d v s en hel serie folkliga uppror tills de fattigas avgörande seger är nådd.” I en netjajevistisk anda (Bidbei tyckte om att citera eller parafrasera Netjajev, som han starkt beundrade), förkastade Bidbeis trosbekännelse religion, familjen och bourgeoisiemoral i allmänhet och uppmuntrade de allt berövade att attackera och råna sina exploatörers företag och hem. Revolutionen måste göras inte bara av bonden och arbetaren, deklarerade Bidbei med eko från Bakunin, utan också av det såkallade ”understa slöddret – de arbetslösa, vagabonder, luffare och alla samhällets utstötta element och avfällingar, för alla är de våra bröder och kamrater.” Bidbei sammankallade dem alla ”till en väldig och skoningslös, total och blodig, folkets vedergällning” (Netjajevs berömda motto). ”Leve de fria kommunernas och städernas federation! Leve anarkin (beznachalie)!”

Bidbeis hårresande visioner av revolutionen delades av en liten krets Anarkhisty-Abshchinniki (anarkokommunister) som gav ut en ofantlig mängd uppviglande litteratur i St Petersburg under 1905. Den framträdande medlemmen i den här gruppen var ”Tolstoj” Rostovtsev (Alias för N. V. Divnogorskij), son till en regeringsämbetsman i Volgaprovinsen Saratov. Rostovtsev, ca trettio år gammal (Bidbei var i början av tjugoårsåldern), hade ett enkelt men intressant ansikte och en idealistisk natur som med lätthet förvandlades till revolutionär fanatism. Medan han gick på Kharkovuniversitetet blev han en passionerad lärjunge till tolstojanskt icke-våld (härav hans märkliga nom de guerre), men svängde snart till den motsatta polen av oförmildrad terrorism. 1905 skrev Rostovtsev instruktioner om preparerandet av hemmagjorda ”makedoniska” bomber (kompletta med ritningar) och gav råd till bönderna om ”hur man sätter eld på jordherrarnas höstackar”. På omslaget till en av hans pamfletter finns en teckning på skäggiga bönder med liar och högafflar i hand, som bränner kyrkan och herrgården i sin by. Deras fana bär mottot ”Za zemliu, za voliu, za anarkhichesuiu doliu” (”För jord och frihet, för en anarkistisk framtid”). Rostovtsev manade det ryska folket att ”gripa yxan och ta död på tsarfamiljen, jordherrarna och prästerna”.

Rostovtsev och hans kamrater Anarkhisty-Obshchinniki riktade andra flygblad till fabriksarbetarna i Petersburg som uppmanade dem att slå sönder sina maskiner, spränga stadens kraftstationer med dynamit, kasta bomber på ”bödlarna” i medelklassen, råna banker och butiker, spränga polisstationerna och öppna fängelserna. Den Blodiga Söndagen hade lärt arbetarna vad de hade att vänta av tsaren och av de timida förespråkarna för brödsmulereformer. ”Låt en bred våg av mass- och individuell terror omsluta hela Ryssland!” Inför den statslösa kommunen där alla fritt skulle hämta från det gemensamma varumagasinet och arbeta bara fyra timmar per dag för att få tid till fritid och utbildning – tid att leva ”som en mänsklig varelse”. Framåt med ”den SOCIALA REVOLUTIONEN! LEVE DEN ANARKISTISKA KOMMUNEN!”

Petersburgs Anarkhisty-Obshchinniki och Bidbeis Beznachalie-grupp i Paris hade helt klart en hel del gemensamt. Många av Petersburgsgruppens flygblad blev faktiskt omtryckta i Bidbeis Listok. Det var därför inte förvånande att när Bidbei återvände till den ryska huvudstaden i december 1905 accepterade Anarkhisty-Obshchinniki honom omedelbart som sin ledare och bytte namn till Beznachalie.

Beznachalias led inkluderade en kvinnlig doktor, tre eller fyra gimnaziia-elever, Rostovtsevs hustru Mariusa och flera tidigare universitetsstudenter (bortsett från Bidbei och Rostovtsev), mest bemärkt Boris Speranskij, en nittonårig yngling från provinserna, och Alexander Kolosov (Sokolov), omkring tjugosex år gammal och son till en präst i Tambovprovinsen. Liksom så många andra i den revolutionära rörelsen fick Kolosov sin utbildning vid ett ortodoxt seminarium, där han utmärkte sig i matematik och utländska språk. Han antogs på Andliga Akademin, men gjorde slut på en lovande kyrklig karriär genom att ansluta sig till en SR-cirkel och kasta sig ut i revolutionär agitation. Han tillbringade sedan korta perioder på en rad ryska universitet, bara för att återvända till sin fars by där han spred propaganda bland bönderna. 1905 kom Kolosov till St Petersburg och anslöt sig till Rostovtsevs anarkistiska krets.

Vid sidan av Bidbei (och möjligen Rostovtsev) var åtminstone en till beznachalets av adlig börd. Vladimir Konstantinovitj Ushakov, vars far var en regeringsförrättare (zemskii nachal’nik) i provinsen St Petersburg, hade växt upp på familjens egendom nära Pskov. Efter att ha tagit examen från gymnasiet i Tsarkoe Selo, där tsaren hade sitt sommarpalats, kom Ushakov in på St Petersburgs universitet och blev 1901 involverad i studentrörelsen. Liksom Bidbei for han utomlands, men återvände till St Petersburg i tid för att bevittna massakern vid den Blodiga Söndagen. Kort senare anslöt han sig till Anarkhisty-Obshchinniki och fungerade som agitator bland fabriksarbetarna, för vilka han var känd som ”amiralen”.

Slutligen måste en medlem till i Bidbeis krets nämnas, en viss Dmitriev eller Dmitrii Bogoliubov, som visade sig vara en polisspion och fick gruppen på fall i januari 1906. Medan beznachaltsy planerade en större ”expropriering” (hittills hade de bara begått två våldshandlingar, en bombning och skjutandet av en detektiv), bröt sig polisen in i deras högkvarter, grep konspiratörerna och beslagtog deras tryckpress. Bara Ushakov hade tur nog att gäcka myndigheterna och undkom till staden Lvov i österrikiska Galicien.

* * *
CHERNOE ZNAMIA och Beznachalie var, om än de helt klart mest iögonfallande, på intet sätt de enda anarkokommunistiska organisationerna som dök upp i det revolutionära Ryssland. Bland de övriga tog några den relativt moderata kursen hos Krapotkins grupp Khleb i Volia, belåtna med att sprida propaganda bland arbetarna och bönderna. Majoriteten antog dock Bakunins och Netjajevs blodtörstiga trosbekännelse och gav sig ut på terrorismens väg. Ett sådant ultra-radikalt sällskap, den Internationella Gruppen i den baltiska staden Riga, genomförde en serie ”ex” och utgav en ström av hektograferade flygblad som smädade återhållsamhet och gradvisa reformer av alla slag. Rigagruppen avfärdade föraktfullt socialisternas påstående att 1905 års omvälvning blott var en ”demokratisk revolution” och fördömde dem för att förespråka ”fredligt samarbete i parlamenten med alla kapitalistiska partier”. Slagordet ”frihet, jämlikhet, broderskap” var, som de europeiska revolutionerna på 1700- och 1800-talen utförligt demonstrerat, ett tomt löfte från medelklassen. Nu siktade den ”vetenskapliga” socialismen på ett liknande bedrägeri. Marxisterna, med sin centraliserade partiapparat och raffinerade prat om historiska steg, var inte mer ”vänner till folket” än Nikolaj II. De var istället nutida jakobiner som siktade på att använda arbetarna för att gripa makten åt sig själva. Människosläktets verkliga frigörelse kunde uppnås endast medelst en av de breda massornas sociala revolution. Denna otåliga sorts anarkism tog sin våldsammaste form i södern, där ”stridsavdelningarna” i de större städerna, i ett försök att koordinera sina terroristiska aktiviteter, gick ihop i en löst sammansluten Sydrysk Stridsorganisation.

Anarkisterna i Kiev och Moskva satte istället stötte vikt vid spridandet av propaganda. Kievs anarkokommunistiska grupp fann en stark förkämpe för denna moderata kurs i en ung krapotkinist vid namn German Borosovitj Sandomirskij. Moskva var dock det viktigaste propagandacentret. Dess första anarkistiska krets bildades 1905, men rasade ihop nästan omedelbart då polisen grep dess ledare, en annan ung lärjunge till Krapotkin, Vladimir Ivanovitj Zabrezhnev (Fedorov). Gruppen Svoboda (Frihet), som efterträdde den i december 1905, fungerade som en sorts entrepôt för propagandamaterial och kom över litteratur från Västeuropa och från anarkistkretsar i gränsprovinserna, och spred det vidare till nya celler i Moskva, Nizhnij Novgorod, Tula och andra industristäder i Centralryssland. Under 1906 dök fyra grupper till upp i Moskva: Svoboda Kommuna (Den Fria Kommunen), Solidarnost’ (Solidaritet) och Bezvlastie (Anarki), som hämtade sina anhängare i arbetardistrikt; och en krets studenter som använde Moskvauniversitetets klassrum som revolutionära forum. Gemensamma möten med SR och socialdemokrater, kännetecknade av arga debatter om meriterna hos parlamentarisk regering, hölls i Sparvbergen och Sokolniskogen i stadens utkant. ”Ner med duman!” brukade anarkisterna skrika. ”Ner med parlamentarismen! Vi vill ha bröd och frihet! Leve folkets revolution!” Några i Moskvagruppen tillfogade ett mått terrorism till sina propagandaaktiviteter, tillverkade ”japanska” bomber och höll hemliga konspirationsmöten i Donskojklostret för att planera ”exproprieringar”. En ung kvinna på tjugosex förlorade livet då en bomb hon testade exploderade i hennes händer.

Bortsett från de många anarkokommunistiska grupper som dök upp över hela Ryssland under revolutionen 1905 dök en annan, mycket mindre organisation anarkister upp, anarkosyndikalisterna (som inte diskuteras här), i Odessa, och ytterligare en variant, individualanarkisterna, dök upp i Moskva, St Petersburg och Kiev. De två ledande representanterna för individualanarkismen, båda med bas i Moskva, var Aleksej Aleksejevitj Borovoj och Lev Chernyi (Pavel Dmitrievitj Turchaninov). Från Nietzsche ärvde de en åtrå efter ett fullständigt omkullstörtande av alla värden accepterade av borgarsamhället – politiska, moraliska och kulturella. Vidare krävde de, kraftigt influerade av Max Stirner och Benjamin Tucker, den tyske och amerikanske teoretikern för individualanarkism, den mänskliga personlighetens totala frigörelse från det organiserade samhällets bojor. Som de såg det kunde t o m Peter Krapotkins frivilliga kommuner begränsa individens frihet. Ett antal individualanarkister fann det yttersta uttrycket för sin sociala alienation i våld och brott, andra slöt sig till litterära avantgardist- och konstnärliga kretsar, men majoriteten förblev ”filosofiska” anarkister som förde livliga salongsdiskussioner och utarbetade sina individualanarkistiska teorier i tunga tidskrifter och böcker.

Medan alla tre kategorierna av rysk anarkism – anarkokommunism, anarkosyndikalism och individualanarkism – hämtade sina anhängare nästan uteslutande från intelligentsian och arbetarklassen, gjorde anarkokommunisterna en del ansträngningar att också sprida sina idéer bland soldaterna och bönderna. Så tidigt som 1903 utgav en ”Grupp Anarkokommunister” en liten pamflett som manade till ”desorganiserandet, upplösningen och tillintetgörandet” av den ryska armén och dess ersättande av de beväpnade folkmassorna. Efter det rysk-japanska krigets utbrott försökte anarkistiska flygblad övertyga soldater att deras verkliga strid var hemma – mot regeringen och privategendomen. Antimilitaristisk litteratur av det här slaget spreds dock i begränsade mängder, och det är tveksamt om det gjorde mycket intryck på trupperna.

Propaganda i bondbyarna bedrevs i en mindre skala, men tycks ha gett bara aningen bättre resultat. I september 1903 rekommenderade det andra numret av Khleb i Volia ”agrar terrorism” som en ”enastående form av partisanstrid” mot jordherrarna och centralregeringen. En Illegal broschyr utgiven i St Petersburg samma år försäkrade bönderna att de behövde ”varken tsar eller stat” utan bara ”jord och frihet”. Författaren frammanade myten om en idyllisk frihetstid som funnits i det medeltida Ryssland, då auktoriteten låg hos den lokala stadsförsamlingen (veche) och bykommunen; för att återställa detta frihetliga tillstånd manades naroden att föra ett ”orubbligt befrielsekrig”. ”Bönder och arbetare! Förakta all auktoritet, varje uniform och prästskrud. Leve endast frihet, och inför den nu.”

1905 års revolution gav en våldsam kraft åt propaganda av det här slaget. ”Ner med jordherrarna, ner med de rika”, proklamerade Rostovtsev i beznachalie-gruppen då han uppeggade bönderna att sätta eld på sina herrars hölador. ”All jorden tillhör oss, tillhör hela bonde-naroden.” Anarkokommunister från städerna Odessa, Ekaterinoslav, Kiev och Chernigov gav sig ut till byarna med sina ”små böcker” innehållande revoltbudskapet, precis som deras populistiska föregångare hade gjort trettio år tidigare. Flygblad med sådana titlar som ”Ta Din Plog Från Fåran” och ”Hur Bönderna Lyckas Utan Auktoritet” gick genom många händer i Riazanprovinsen; det senare porträtterade en bykommun som efter att ha gjort sig av med regeringen levde i frihet och harmoni. ”Och bröd, kläder och andra varor tog alla från det gemensamma varulagret efter sina behov”. I Tambovprovinsen sådde beznachetsen Kolosov anarkismens frö 1905, som tre år senare bar frukt i form av bondeanarkistgruppen Probuzhdenië (Uppvaknande). Andra anarkistgrupper dök upp i jordbruksdistrikten mellan 1905 och 1908, men de var sällan någon match för Socialistrevolutionärerna, som upprätthöll närapå monopol på bonderadikalismen under den revolutionära perioden.

* * *
UNDER UPPRORET 1905, medan chernoeznamentsy och beznachaltsy förde sin strid på liv och död mot regeringen och de ägande klasserna i Ryssland, förblev Krapotkin och hans kotteri i Väst upptagna med de mindre översvallande propaganda- och organisationsuppgifterna. Båda extremistgrupperna fann den jämförelsevisa respektabiliteten hos Krapotkins förbund Khleb i Volia vidrig. Terroristerna, som riskerade sina liv i dagliga våldshandlingar, blev förtrytna över vad de uppfattade som krapotkinisternas passiva attityd till det heroiska epos som utspelades i Ryssland. Redan olustiga till mods över Krapotkins beskrivning 1903 av den annalkande ryska revolutionen som bara ”en prolog, eller rentav den första akten i den lokala kommunalistiska revolutionen”, blev ultraradikalerna ännu mera misstänksamma 1905, då Krapotkin jämförde stormen i Ryssland med de engelska och franska revolutionerna, som enligt deras mening bara hade installerat en ny omgång herrar vid makten. För beznachaltsy och chernoeznamentsy var 1905 inte bara ett försiktigt steg i riktning mot ett kompromissande system med ”liberal federalism”, utan det slutliga och avgörande slaget, Harmageddon självt.

I viss grad kanske dessa fanatiker i anarkiströrelsen feltolkade de observationer Krapotkin gjorde 1905. När han drog sin analog mellan den ryska revolutionen å ena sidan och den engelska och franska å den andra, slog Krapotkin särskilt fast att Ryssland genomgick mer än bara ”en simpel övergång från autokrati till konstitutionalism”, mer än bara en politisk förflyttning där aristokratin eller medelklassen skulle bli de nya härskarna i kungens ställe. Det som hade gjort mest intryck på Krapotkin i hans studie av de tidigare omvälvningarna i Västeuropa var deras allomfattande vidd och de djupa förändringar de hade gjort på mänskliga relationer. Revolutionen 1905, trodde han, var Rysslands ”stora revolution”, jämförbar i bredd och djup med de stora engelska och franska revolutionerna och inte bara ytterligare ett övergående uppror genomfört av en grupp insurrektionister. Det var ”inte bara en simpel förändring av administrationen” som Ryssland bevittnade, utan en social revolution som skulle ”radikalt ändra det ekonomiska livets villkor” och för alltid göra slut på tvångsregeringar. Faktiskt skulle den ryska revolutionen visa sig ännu mer genomgripande än de föregående revolterna i Väst, för den var en ”folkets frigörelse, grundad på sann jämlikhet, sann frihet och sant broderskap.”

Samtidigt tycktes Krapotkins ständiga hänvisningar till revolutionerna i England och Frankrike betyda någonting mindre än det omedelbara förverkligandet av statslös kommunism som chernoeznamentsy och beznachaltsy så desperat åtrådde. Dessutom är det inte överraskande med tanke på Krapotkins starka antipati mot myterier och insurrektioner startade av små rebellband att terroristcirklarna skulle ha fnyst åt hans analys av 1905 års uppror. Gång på gång upprepade Krapotkin sitt motstånd till både blanquistiska kupper och till terroristiska våldskampanjer förda av tätt sammanslutna konspiratoriska band isolerade från folkets massa. Slumpvisa mord och rån, insisterade han, kunde inte leda till mer förändring av den rådande sociala ordningen än det blotta gripandet av politisk makt kunde; individuella ”ex” hade ingen plats i massornas fullskaliga revolt, målet för vilket inte var det giriga förflyttandet av rikedom från en grupp till en annan, utan det totala eliminerandet av själva privategendomen. En av Krapotkins lärjungar, Vladimir Zabrezhnev, jämförde de ryska terroristernas eskapader med ”dynamiteran” i Frankrike – det tidiga 1890-talet då Ravachols, Auguste Vaillaints och Emile Henrys djärva bedrifter fick statsmän och affärsmän att darra av fruktan för sina liv. De årens endemiska våld, om än framdrivet av social orättvisa, var inte mycket mer än ett utlopp för personlig ”ilska och indignation”, sa Zabrezhnev. ”Det är klart”, avslutade han, ”att sådana handlingar som att anfalla första bästa borgare eller regeringsagent man stöter på, eller mordbrand eller explosioner på kaféer, teatrar o s v, på intet sätt utgör en logisk slutsats på det anarkistiska Weltanschavung; deras förklaring ligger i psykologin hos dem som begår dem.” På liknande sätt fördömde Krapotkins khlebovoltsy sådana rånarband som Chernyi Voron (Den Svarta Korpen) och Iastreb (Höken) i Odessa för att använda anarkismens ideologiska mantel för att dölja rovdjursmentaliteten i deras aktiviteter. Dessa ”bombkastar-expropriatörer”, deklarerade krapotkinisterna, var inte bättre än banditerna i södra Italien; och deras program om urskillningslös terror var en grotesk karikatyr av anarkistisk doktrin, demoraliserade rörelsens verkliga anhängare och miskrediterade anarkismen i allmänhetens ögon.

Trots alla dessa hårda ord fortsatte icke desto mindre Krapotkin och hans khlebovoltsy att sanktionera våldshandlingar framdrivna av kränkta samveten eller medlidande för de förtryckta, liksom ”handlingens propaganda”, specifikt avsedd att väcka folkets revolutionära medvetande. Gruppen Khleb i Volia godkände också ”defensiv terror” för att slå tillbaka polisavdelningars eller Svarta Hundradenas härjningar, ligistpatrullerna som genomförde skrämmande attacker mot judar och intellektuella 1905 och 1906. Därför kunde en rapport från Odessa tryckt i Khleb i Volia under den tumultartade sommaren 1905 deklarera: ”Endast fienderna till folket kan vara fiender till terror!”

Av de flera anarkistiska skolor som gjorde sin ankomst i Ryssland under den här perioden var de hårdaste kritikerna av terroristisk taktik anarkosyndikalisterna. Inte ens de jämförelsevis moderata khlebovoltsy besparades deras censur. Den främste anarkosyndikalistiske ledaren inne i Ryssland, som gick under namnet Daniil Novomirskij (”Den Nya Världens Människa” – hans riktiga namn var Iakov Kirillovskij), näpste av Krapotkin och hans förbundna för att sanktionera handlingens propaganda och andra isolerade former av terrorism, vilket, sa han, endast fostrade en bortkastad ”upprorsanda” hos de efterblivna och oförberedda massorna. Vad gällde de regelrätta terroristerna i Beznachalie och Chernoe Znamia jämförde Novomirskij dem med organisationen Folkets Vilja i den tidigare generationen, då varje grupp av misstag förlitade sig på små ”rebellband” för att genomföra en fundamental förvandling av den gamla ordningen, en uppgift som endast kunde utföras av det ryska folkets breda massor själva.

Novomirskij råkade befinna sig i den folkmassa som samlades utanför Kafé Libman efter att den bombats i december 1905. Kaféet var ingen samlingsplats för de rika, observerade han, utan en ”andra klassens” restaurang som tillgodosåg småbourgeoisien och intelligentsian. Bomben exploderade på gatan och ledde ”till inget annat än oljud”. Novomirskij noterade reaktionen hos en arbetare i folkmassan: ”Har revolutionärerna verkligen ingenting bättre att göra än att kasta in bomber i restauranger? Man kan tro att tsaristregeringen redan hade störtats och bourgeoisiemakten eliminerats! Utan tvekan kastades bomben av Svarta Hundradena för att miskreditera revolutionärerna.” Skulle anarkisterna fortsätta att följa denna fruktlösa taktik och kasta sig ut i strid utan att förfärdiga sina bataljoner, varnade Novomirskij, skulle deras öde bli lika tragiskt som Folkets Viljas, vars ledare slutade på schavotten. Anarkismens omedelbara uppgift, sa han, var att sprida propaganda i fabrikerna och organisera revolutionära fackföreningar som verktyg för klasskrigföring mot bourgeoisien. I dessa moderna tider, tillade han, var den enda effektiva terrorn ”ekonomisk terror” – strejker, bojkotter, sabotage, angrepp mot fabrikschefer och expropriering av regeringstillgångar. De omdömeslösa plundringarna genomförda av marodörband skulle, istället för att höja proletariatets revolutionära medvetenhet, bara ”förbittra arbetarna och nära grova och blodtörstiga instinkter”.

Ironiskt nog organiserade Novomirskijs egen grupp anarkosyndikalister i Odessa själv en ”stridsavdelning”, som genomförde en serie djärva ”exproprieringar”. För att fylla gruppens kistor rånade ”stridsavdelningen” ett tåg utanför Odessa och samarbetade vid ett annat tillfälle med ett SR:band vid ett bankrån som gav anarkisterna 25,000 rubel. (De använde pengarna till att skaffa mer vapen och till att ordna en tryckpress, som publicerade Novomirskijs anarkosyndikalistiska program och ett nummer av en anarkosyndikalistisk tidskrift, Vol’nyi Rabochii – Den Frie Arbetaren). Novomirskijs grupp hade t o m ett bomblaboratorium, skött av en polsk rebell som hade smeknamnet ”Cake” för att han och hans fru tyckte om att dansa cake-dance i laboratoriet med bomber i hand. En andra anarkistledare i Odessa, Lazar Gershkovitj, fastän han själv såg sig som en lärjunge till Krapotkin, kokade ihop en liknande blandning av syndikalism och terrorism. Gershkovitj, en mekanikingenjör, konstruerade sitt eget bomblaboratorium och blev känd som Odessarörelsens ”Kibalchich” efter den unge ingenjören i Folkets Vilja som hade gjort bomberna som dödade Alexander II.

Novomirskij försökte rättfärdiga de till synes hycklande manövrerna hos hans terroristiska kollegor med påståendet att de agerade för rörelsens bästa – ”i sin helhet” – något helt annat än det självsvåldiga bombkastandet eller den ”rena vagabondska uppfattningen om expropriering”. Novomirskijs argument mot ”motivlös” terror hade eko i Västeuropa av en annan framstående rysk syndikalist, Maksim Rajevskij (L. Fishelev), som fördömde den ”netjajevistiska taktiken” hos sådana konspirativa sällskap som Chernoe Znamia och Beznachalie och förlöjligade deras tro på den revolutionära kapaciteten hos tjuvar, luffare, trasproletariat och andra mörka element i det ryska samhället. Det var hög tid, deklarerade Rajevskij, att inse att en framgångsrik social revolution krävde en organiserad armé av kombattanter, en armé som bara arbetarrörelsen kunde ombesörja.

* * *
I DEN ”MAXIMALISTISKA” atmosfären 1905 var det kanske oundvikligt att anarkiströrelsens terroristiska flygel skulle ha fått överhanden. De tålmodiga ansträngningarna av anarkosyndikalisterna och khlebovoltsy att sprida propaganda i fabrikerna och byarna överskuggades av deras extremistiska kamraters djärva bedrifter. Inte en dag gick utan tidningsredogörelser om sensationella rån, mord och sabotagehandlingar begångna av band av anarkistiska desperados. De rånade banker och butiker, beslagtog tryckpressar för att få ut sin litteratur och sköt ner vakter, poliser och regeringsämbetsmän. Dessa hänsynslösa och frustrerade ungdomar tillfredsställde sitt begär efter spänning och självbejakande genom att kasta in bomber i offentliga byggnader, fabrikskontor, teatrar och restauranger.

Laglösheten nådde klimax nära slutet av 1905, då bezmotivniki detonerade sina bomber i Hotell Bristol i Warzawa och Kafé Libman i Odessa och band av ”skogsbröder” gjorde en Sherwoodskog av det norra skogslandet från Viatka till de baltiska provinserna. Efter kuvandet av Moskvaupproret följde det ett relativt lugn, under vilket många anarkister gick under jorden. Men terrorismen återupptogs kort efteråt. SR:are och anarkister tog fler än 4,000 liv under 1906 och 1907, fastän de förlorade ett jämförbart antal av sina egna medlemmar (mestadels SR:are). Flodvågen vändes dock emot dem. P. A. Stolypin, tsarens nye premiärminister, initierade stränga åtgärder för att ”pacificera” nationen. I augusti 1906 sprängdes Stolypins eget hus i luften av SR-maximalister (en ultra-radikal utlöpare till det Socialistrevolutionära Partiet som krävde den omedelbara socialiseringen av jordbruket och industrin), vilket sårade hans son och dotter och dödade 32 människor. I slutet av året hade premiärministern ställt det mesta av imperiet under undantagstillstånd. Gendarmerna spårade chernoeznamentsy och beznachaltsy till deras gömslen, beslagtog vapen och ammunitionsförråd, återtog stulna pressar och förstörde bomblaboratorier. Bestraffning var snabb och skoningslös. Krigsdomstolar sattes upp i vilka preliminära undersökningar åsidosattes, domslut lämnades inom två dagar och domar verkställdes omedelbart.

Ifall de unga rebellerna måste dö, var de beslutna att dö på sitt eget sätt hellre än att falla offer för ”Stolypins slips” – bödelns snara som sände hundratals revolutionärer, verkliga och misstänkta, till en tidig grav. Döden verkade inte så hemsk efter ett liv tillbringat i förnedring och förtvivlan; som Kolosov i Beznachalie observerade efter sitt gripande är döden ”syster till friheten”. Så när terroristerna var trängda av polisen var det inte ovanligt att de vände sina pistoler mot sig själva eller, om de fångades, hemfalla till den grymma gesten hos ryska fanatiker sedan de Gammeltroende på sextonhundratalet – sitt eget dödsoffer. ”Åt helvete med herrarna, åt helvete med slavarna, och åt helvete med mig!” – Victor Serges karaktärisering av de anarkistiska terroristerna i Paris strax innan Första Världskriget kunde mycket väl ha sagts om dessa ryska ungdomar. ”Det var som ett kollektivt självmord.”

Chernoe Znamias led decimerades snabbt, mängder av unga män dog våldsamma dödar. Boris Engelson, en grundare av ”Anarkhiias” tryckeri i Bialystok, greps i Vilnius 1905, men rymde från fängelset och flydde till Paris. När han återvände till Ryssland två år senare greps han snabbt igen och skickades till galgen. 1906 omkom två av de mest ökända Bialystokterroristerna, män som hade följt i Nisan Farbers fotspår, under sammanstötningar med myndigheterna. Den förste, Anton Nizhborskij, medlem i det polska socialistpartiet innan han gick in i anarkiströrelsen, dödade sig själv för att undkomma gripande efter ett framgångslöst ”ex” i Ekaterinoslav. Hans stridskamrat, Aron Elin (alias ”Gelinker”), en tidigare SR:are som hade skaffat sitt rykte som terrorist genom att mörda en kosackofficer och kasta in en bomb bland en grupp poliser, sköts ner av soldater när han deltog på ett arbetarmöte på Bialystoks kyrkogård. Vladimir Striga, en tredje chernoeznamets i Bialystok, avkomma till välbeställda judiska föräldrar och en tidigare student och socialdemokrat, dog i Parisexil samma år. ”Skulle det vara någon skillnad vilken borgare man kastar bomben på?” frågade Striga i ett brev till sina kamrater strax innan sin död. ”Det kvittar: aktieägarna kommer att leva sina depraverade liv i Paris… jag proklamerar ’Död åt bourgeoisien’ och ska betala för det med mitt liv.” Striga mötte sitt slut medan han vandrade i Bois de Vincennes i utkanten av den franska huvudstaden. Han snubblade och utlöste en bomb i fickan, som sprängde honom i småbitar.

1905 års revolution och dess efterbörd såg ihopsamlandet av en ”enorm martyrologi” av anarkister, som Nikolaj Ignatievitj Rogdajev (Musil), en av Krapotkins anhängare, noterade i en rapport till en internationell anarkistkongress hållen 1907. Stolypins militärtribunaler väntade de terrorister som lyckades överleva polisen och sina defekta bomber. Hundratals unga män och kvinnor, många av dem ännu i tonåren, ställdes summariskt inför domstol och dömdes vanligen till döden eller mördades av sina fångvaktare. Vid rättegångarna var det vanligt för anarkistiska åtalade att hålla passionerade tal som vidmakthöll deras sak. En chernoeznamets i Vilnius, arresterad för att ha burit sprängämnen, gav sig i kast med att övertyga sin publik om att anarki inte var, som dess baktalare menade, liktydigt med rent kaos: ”Våra fiender likställer anarki med oordning. Nej! Anarki är den högsta ordningen, den högsta harmonin. Det är liv utan auktoritet. När vi väl har tagit itu med fienden som vi kämpar mot ska vi ha en kommun – livet kommer att bli socialt, broderligt och rättvist.” I Kiev var ett annat typiskt fall det med en ukrainsk bondflicka vid namn Matrena Prisiazhnikiuv, en individualanarkist dömd för att ha deltagit i en räd mot en sockerfabrik och för att ha mördat en präst och försökt döda en distriktspolisofficer. Efter att militärdomstolen uttalat dödsdomen tilläts den dömda flickan att yttra sina sista ord. ”Jag är en individualanarkist”, började hon. ”Mitt ideal är den individuella personlighetens fria utveckling i ordets vidaste betydelse, och störtandet av slaveri i alla dess former.” Hon berättade om fattigdomen och hungern i sin hemby, ”jämmer, lidande och blod överallt”. Bourgeoisiemoral, ”officiell och kall – rent kommersiell”, var orsaken. Sedan, i ett kort föredrag, höjde flickan sin annalkande död och döden för två anarkistiska kamrater som dömdes med henne, till skyarna: ”Stolt och modigt ska vi stiga upp på schavotten, kastande en utmanande blick mot er. Vår död kommer likt en het låga att antända många hjärtan. Vi dör som segrare. Så framåt! Vår död är vår triumf!” Prisiazhnikiuvs vision kom dock aldrig att besannas, för hon undkom sin bödel genom att ta cyanidkapslar insmugglade i hennes cell efter rättegången.

Ibland uttryckte de åtalade sitt förakt för domstolen genom hånfull tystnad eller genom högljudda och rasande utbrrott. När Ignatii Musil (Nikolaj Rogdajevs bror) ställdes inför domstol – han greps i skogen nära Niznij Novgorod med anarkistisk litteratur i sin ägo – vägrade han att erkänna domstolen eller stå upp inför hans förhörsledare. På liknande sätt stämplade en dödsdömd terrorist i Odessa vid namn Aleshker sin rättegång som en ”fars” och skällde ut domarna som hade dömt honom. ”Ni själva borde sitta på de anklagades bänk”, utropade han. ”Ner med er alla! Usla bödlar Leve anarkin!” I väntan på sin avrättning tecknade Aleshker ned ett vältaligt testamente, som gav en profetia om kommandet av den anarkistiska gyllene åldern:

Slaveri, fattigdom, svaghet och okunnighet – människans eviga bojor – kommer att sprängas. Människan kommer att vara i naturens centrum. Jorden och dess producenter kommer att tjäna var och en troget. Vapen kommer att upphöra att vara ett mått på styrka och guld ett mått på rikedom; de starka kommer att vara de som är orädda och djärva i erövringen av naturen, och rikedomar kommer att vara de saker som är nyttiga. En sådan värld kallas ”Anarki”. Den kommer inte att ha några slott, ingen plats för herrar och slavar. Livet kommer att vara öppet för alla. Var och en kommer att ta vad hon behöver – detta är det anarkistiska idealet. Och när detta genomförs kommer människan att leva klokt och leva väl. Massorna måste delta i byggandet av detta paradis på jorden.

De mest spektakulära av de anarkistiska rättegångarna rörde de bezmotivnikis i Odessa som bombade Kafé Libman i december 1905, och beznachalie-gruppen i St Petersburg, fångade av polisen 1906. Fem unga män och kvinnor ställdes inför domstol för Libmanaffären. (En sjätte deltagare, N. M. Erdelevskij, hade infångats efter att ha sårat fyra poliser, men lyckats rymma till Schweiz, där han hjälpte till att grunda en krets Chernoe Znamia känd som Buntar’ – Myteristen.) Alla fem dömdes utan mycket formalia, tre av dem till dödsstraffet. Moisei Mets, tjugoett år gammal och snickare till yrket, vägrade erkänna någon skuld till brott, om än han beredvilligt medgav att han kastat en bomb in i kaféet ”i syfte att döda exploatörerna där”. Mets sa till domstolen att hans grupp krävde inget mindre än den rådande ordningens totala jämnande med marken. Inga gradvisa reformer dög, utan vara ”det slutliga tillintetgörandet av evigt slaveri och exploatering”. Bourgeoisien skulle, utan tvivel, dansa på hans grav, fortsatte Mets, men bezmotivniki var bara den annalkande vårens första svalor. Det skulle komma andra, deklarerade han, som skulle ta bort ”era privilegier och er sysslolöshet, er lyx och er auktoritet. Död och förintelse åt hela den borgerliga ordningen! Leve de förtrycktas revolutionära klasskamp! Leve anarkism och kommunism!” Två veckor efter rättegången gick Mets till galgen tillsammans med två av sina kamrater, en artonårig pojke och en flicka på tjugotvå.

De andra två deltagarna fick långa fängelsestraff. Den äldsta i gruppen, Olga Taratuta, trettiofem år gammal, hade anslutit sig till det socialdemokratiska partiet i Ekaterinoslav när det bildades 1898 och sedan flyttat över sin lojalitet till det anarkistiska lägret. Taratuta, dömd till sjutton års fängelse, bröt sig ut ur Odessafängelset och flydde till Geneve, där hon gick med i Erdelevskijs association Buntar’. Men det stillasittande emigrantlivet visade sig motbjudande för Taratutas dynamiska temperament och hon återvände till den aktiva kampen inne i Ryssland. Taratuta blev medlem i den anarkokommunistiska ”stridsavdelningen” i sin hemstad Ekaterinoslav, men greps 1908 och dömdes till långt straffarbete. Den här gången rymde hon inte.

Den 13 november 1906, samma dag som de tre bezmotivniki i Odessa hängdes, stod Beznachalie-gruppen inför domstol i huvudstaden. De svarande, åtalade för innehav av sprängmedel och för att ”tillhöra ett kriminellt sällskap”, vägrade att besvara några frågor som magistratdomarna ställde till dem. Alexander Kolosov deklarerade att domstolen, då den uppenbarligen fattat sitt beslut innan förhandlingarna, bara borde avge dom så att han och hans vänner kunde tacka domarna och stillsamt avlägsna sig. Bidbei, gruppens sardoniske ledare, vägrade resa på sig när chefsmagistraten ropade upp hans namn och förklarade att han aldrig talade med någon ”som han inte var personligt bekant med”. De anklagade avlägsnades därpå från domstolssalen. Bidbei dömdes till 15 års fängelse. Kolosov, som fick samma straff, begick självmord 3 år senare genom att kasta sig ner i en brunn i en straffkoloni i Sibirien. Boris Speranskij fick ett kortare straff på 10 år p g a sin ungdom (han var då tjugo). Han gjorde ett framgångslöst flyktförsök från Schlüsselburgfästningen och tio år till lades på hans fängelsetid. Underjordiska rapporter från Schlüsselburg 1908 berättade att Speranskij misshandlades för att ha förolämpat en fångvaktare och, vid ett annat tillfälle, skjutits i båda benen av en fängelsevakt. Om hans slutliga öde är ingenting känt.

Det kvarstår att beskriva ödet för ”Tolstoj” Rostovtsev och Vladimir Ushakov. Rostovtsev spelade vansinnig när han satt instängd i Peter-Paulfästningen och förflyttades till ett fängelsesjukhus varifrån han rymde till Väst, precis som Krapotkin hade gjort 30 år tidigare. Tyvärr hade inte Rostovtsev lämnat sina terroristiska böjelser bakom sig i Ryssland. Han försökte råna en bank i Montreux men lyckades bara döda flera oskyldiga förbipasserande och fick räddas undan en lynchmobb av den schweiziska polisen. Inspärrad i Lausanne hällde han fotogen över sin kropp och brände sig till döds. Ushakov hade som bekant undkommit polisnätet i St Petersburg och hade funnit tillfällig tillflykt i Lvov. Inom kort återvände han till Ryssland och anslöt sig först till Ekaterinoslavs ”stridsavdelning” och for sedan vidare till Krim. Ushakov infångades under en ”expropriering” av en bank på Jalta och togs till ett fängelse i Sevastopol. Han försökte rymma, men när polisen tog in på honom satte han pistolen mot huvudet och blåste ut hjärnan.

Under perioden av ”pacificering” som följde 1905 års revolution dömdes många andra välkända anarkister till långa fängelsestraff eller till straffarbetsläger. Bland dem fanns Lazar Gershkovitj och Daniil Novomirskij, ledarna för anarkiströrelsen i Odessa, och German Sandomirskij från Kievs anarkokommunistiska organisation. Vladimir Zabrezhnev och Vladimir Barmash, nyckelfigurer i Moskvarörelsen, arresterades och fängslades, men båda lyckades rymma. Zabrezhnev tog sig så småningom till Krapotkins krets i London, där ett annat sorts liv väntade honom, ett liv utan farorna och oförvägenheten i Moskvas underjord, men ett som icke desto mindre krävde outtröttlig ansträngning och stort mod. Det var nu tydligt att 1905 bara hade varit ett förspel trots allt; att det var nödvändigt att lägga grunden för den verkliga sociala revolution som skulle komma.

* * *
Originaltextens 129 noter och källhänvisningar har här lyfts bort…

(Översättningen är något uppsnyggad av Sovversiva)

Bakunin: Letter to Sergey Nechayev

2 June 1870 Locarno

DEAR FRIEND,
I now address you and, through you, your and our Committee. I trust that you have now reached a safe place where, free from petty squabbles and cares, you can quietly consider your own and our common situation, the situation of our common cause.

Let us begin by admitting that our first campaign which started in 1869 is lost and we are beaten. Beaten because of two main causes; first – the people, who we had every right to hope would rise, did not rise. It appears that its cup of suffering, the measure of its patience, has not yet overflowed. Apparently no self-confidence, no faith in its rights and its power, has yet kindled within it, and there were not enought men acting in common and dispersed throughout Russia capable of arousing this confidence. Second cause: our organization was found wanting both in quality and quantity of its members and in its structure. That is why we were defeated and lost much strength and many valuable people.

This is an undisputable fact which we ought to realize without equivocation in order to make it a point departure for further deliberations and deeds.

You, and doubtless your friends as well, had realized it long before you spoke to me about it. In fact one could say that you never spoke to me about it and I had to guess it for myself from many abvious contradictions in your talk and finally to convince myself by reference to the general state of affairs which spoke so clearly that it was impossible to hide it even from uninitiated friends. You more than half realized it when you visited me in Locarno. But nevertheless you spoke to me with complete assurance and in the most positive manner about the imminence of the inevitable revolt. You decieved me, while I, suspecting, or feeling instinctively the presence of deceit, consciously and systematically refused to believe it. You continued to speak and act as if you told me nothing but the truth. Had you shown me the real state of affairs during your stay in Locarno, as regards both the people and the organization, I would have written my appeal to the officers in the same spirit but in different words. This would have been better for me, for you and, most important, for the cause. I would not have spoken to them about the impending rising.

I am not angry with you and I do not reproach you, knowing that if you lie or hide the truth, you do it without self-interest and only because you consider it useful to the cause. I, and all of us, love you sincerely and have a great respect for you because we have never met a man more unselfish and devoted to the cause than you are.

But neither love nor respect can prevent me telling you frankly that the system of deceit, which is increasingly becoming your sole system, your main weapon and means, is fatal to the cause itself.

But before trying, and I hope succeeding, in proving this to you, I must say a few words about my attitude to you and to your Committee and will try to explain why, in spite of all forebodings and rational or instinctive doubts which increasingly forewarned me about the truth of your words, up to my last visit to Geneva I spoke and acted as if I believed them unreservedly.

It might be said that I have been separated from Russia for thirty years. From 1840 to 1851 I was abroad, first with a passport, then as an émigré. In 1851, after a two-year imprisonment in Saxon and Austrian fortresses I was extradicted to the Russian government which held me prisoner for another six years, first in the Alexeev ravelin of the Peter and Paul Fortress, then in Schlüsselburg. In 1857 I was sent to Siberia and spent two years in western and two in eastern Siberia. In 1861 I fled from Siberia and since then, obviously, I have not returned to Russia. Therefore in the last thirty years I have only lived four years (nine years ago) from 1857 to 1861 in freedom in Russia, i.e. in Siberia. This of course gave me the opportunity of getting to know the Russian people better, the peasants, the petty bourgeoisie, the merchants (specifically the Siberian merchants), but not the revolutionary youth. In my time there were no other political exiles in Siberia, except a few Decembrists and Poles. True, I knew also the four Petrashevtsy: Petrashevsky himself, Lvov and Tol, but these people represented only a sort of transition from the Decembrists to the real youth – the were doctrinaire, bookish socialists, Fourierists and pedagogues. I do not know the real youth in whom I believe, this classless class, this hopeless phalanx of the people’s revolution about whom I have written several times and only now gradually begin to learn.

The majority of Russians who came to London to do homage to Alexander Herzen were either respectable people, or writers or liberally and democratically inclined officers. The first serious Russian revolutionary was Potebnya; the second was you. I shall not speak about Utin and the other Geneva em igrants. Thus, before I met you, the real Russian revolutionary youth remained for me terra incognita.

I did not need much time to understand your earnestness and to believe you. I was convinced and still remain convinced that even if you were few, you represent a serious undertaking, the only serious revolutionary movement in Russia. Having been convinced of this, I said to myself that my duty lay in helping you with all my power and means and in allying myself as much as possible with your Russian cause. This decision was all the easier for me because your programme, at least during the last year, not only resembled but was identical with my programme, worked out on the basis of the total experience of a rather long political life. Let us define in a few lines this programme on the basis of which we were completely united last year and from which you seem now to be departing to a considerable extent, but to which I, on my side, have remained faithful to a degree which would oblige me to break all intimate political relations with you, if your convictions and your, or your friends’, departure from it were completely final.

The programme can be clearly expressed in a few words: total destruction of the framework of state and law and of the whole of the so-called bourgeois civilization by a spontaneous people’s revolution inviksibly led, not by an official dictatorship, but by a nameless and collective one, composed of those in favour of total people’s liberation from all oppression, firmly united in a secret society and always and everywhere acting in support of a common aim and in accordance with a common programme.

Such was the ideal and such was the plan on the basis of which I joined you and gave you my hand in order to realize it. You know yourself how faithful I remained to the promise of the union which I recognized. You know how much faith I had in you, having once convinced myself of your earnestness and in the simularity in our revolutionary programmes. I did not ask who your friends were, nor how many. I did not check your strength; I took your word.

Did I believe out of weakness, out of blindness, or because of stupidity? You know yourself that this is not so. You know very well that I was never given to blind faith. That even last year when we talket alone together, and once at Ogarev’s and in his presence, I told you clearly that we ought not to believe you as you were quite capable of lying when you thought that a lie might be useful to the cause. We thus had no other guarantee of the truth of your words but your obvious sincerity and undoubted devotion to the cause. This was an important guarantee which, however, did not save you from mistakes and us from blunders if we follow you blindly.

Despite this conviction of which I spoke to you several times, I stayed in contact with you and helped you everywhere and as much as I could. Do you want to know why I did it?

Firstly, because, up to your departure from Geneva for Russia, our programmes were truly identical. I was convinced of this not only by our daily conversations, but by the fact that all my writings, conceived and printed while you were here, evoked in you a sympathetic response precisely on the points which most clearly expressed our common programme and because your writings, printed last year, bore the same character.

Secondly, because acknowledging your real and indefatigable strength, devotion, passion and power of thought, I considered you, and still consider you, capable of uniting around yourself real forces, not for your own sake but for the cause. I said to myself and to Ogarev that if they are not yet united, they will necessarily be so shortly.

Thirdly, because of all the Russian people whom I knew I considered you the most capable of carrying out this enterprise and I said to myself and to Ogarev that there was no point in waiting for another man, that we were both old and unlikely to meet another man more dedicated and more able than you. That is why, if we want to be allied with the Russian cause, we must be allied with you and with no one else. We do not know your Committee, or your Society, and can form an opinion about them only through you. If you are in earnest, why should your present and future friends not be in earnest too? Your earnestness was for me a guarantee that, on the one hand you would not admit worthless people to your company and, on the other, that you will not remain alone and will attempt to create a collective force.

You have, it is true, a weak point which astounded me from the first days of our acquaintance and to which, I confess, I did not attach sufficient importance. This is your inexperience, your ignorance of life and people and, associated with this, a fanaticism bordering on mysticism. Your ignorance of the social conditions, customs, morals, ideas and usual feelings of the so-called educated world renders you even now incapable of successful action in this environment even with a view to its destruction. You do not know as yet how to acquire inluence and power within it, which is bound to lead to inevitable blunders every time the needs of the cause bring you in contact with it. This was clearly demonstrated in your ill-fated attempt to publish Kolokol in impossible conditions. But we shall talk about Kolokol later. This ignorance of men leads to inevitable blunders. You demand too much and expect too much from people, giving them tasks beyond their strength in the belief that all people must be filled with the same passion which animates you. At the same time you do not believe in them, and consequently you do not take into consideration the passion which is aroused within them, their orientation, their independently honest devotion to your aim. You try to subdue them, frighten them, to tie them down by external controls which mostly prove to be inadequate, so that once they get into your hands they can never tear themselves free. And at the same time they do escape, and will continue to escape as long as you do not change your behaviour towards them, while you do not look within them for the main reason for joining you. Do you remember how cross you were when I called you an Abrek and your catechism a catechism of Abreks? You said that all men should be such, that a complete renunciation of self, of all personal wishes, pleasures, feelings, affections and ties, should be a normal, natural, everyday condition of everybody without exception. You wished, and still wish, to make your own selfless cruelty, your own truly extreme fatanticism, into a rule of common life. You wish for an absurdity, an impossibility, a total negation of nature, man, and society. This wish is fatal because it forces you to spend your strength in vain. always shooting to miss. No man, however strong he is, and no society, however perfect its discipline and however powerful its organization, can conquer nature. Only religious fanatics and ascetics could try to conquer it – that is why I was not very surprised, or suprised for long, when I recognized in you a certain mystical, pantheistic idealism. In connection with your characteristic orientation this seemed to me completely obvious, but completely absurd. Yes, dear friend, you are not a materialist like us sinners, but an idealist, a prophet like a monk of the Revolution, your hero should not be Babeuf, not even Marat, but some sort of Savonarola. According to your way of thinking, you are nearer to the Jesuits than to us. You are a fanatic. This is your enormous and peculiar strength. But at the same time this is your blindness, and blindness is a great and fatal weakness; blind energy errs and stumbles, and the more powerful it is, the more inevitable and serious are the blunders. You suffer from an enormous lack of the critical sense without which it is impossible to evaluate people and situations, and to reconcile means with ends.

All this I understood and realized last year. But for me all this was balanced in your favour by two considerations. Firstly, I recognized (and still recognize) in you a great and, one might say, perfectly pure force, free of any admixture of self-love or vanity, such as I had never met in any Russian. Secondly, I told and still tell myself that you are still young and whole-hearted, and being without personal egoistical whims and selfdelusions you cannot long remain on the wrong path and under a delusion which is fatal to the cause. I am still convinced of this.

Finally, I clearly saw and felt that you were far from having full confidence in me and in many respects attempted to use me as a means to immediate aims which were unknown to me. But this did not bother me at all.

Firstly, I liked your silence about the people involved in your organization, and the conviction that in such movements even the most trusted people should know only as much as is practically necessary for the success of their particular enterprise. You will do me the justice of admitting that I never asked you indiscreet questions. Even if you had, contrary to your duty, given me some names, I should not have known the people to whom these names belonged. I would have had to judge them on your word, and I believed and believe in you. Composed of people like you who have earned your total trust, the Committee, should, I think, be equally trusted by us.

The question is: Did your organization really exist, or were you only going to create it somehow or other? If it did exist, was it large, did it at least represent an embryo of power, or did this all exist only as a hope? Did our holy of holies, the Committee itself, exist in the shape you described and with the undoubted unity of forces for life or death – or were you only going to create it? In a word, were you the only representative of a quite respectable individual power, or of a collective power already in existence? And if the society and the Central Committee really existed, and assuming the participation in it (particularly in the Committee) of only true, firm, fanatically devoted and selfless people like you, still another question arises: Was, and is, there in it sufficient common sense and knowledge, sufficient theoretical training and ability to understand the conditions and relationships of the Russian people and classes to make the revolutionary Committee effective to cover the whole of Russian life and penetrate all social strata with a really powerful organization? The sincerity of the cause depends on the fervent energy of the participants, its success on their common sense and knowledge.

In order to discover this both as regards actual and potential development, i.e. in the spirit of your movement, I asked you many questions and I must confess that your replies did not satisfy me in the least. However much you wriggled and dodged, you told me, in spite of yourself, that your society was still numerically insignificant and lacked funds. It had as yet very little common sense, knowledge and skill. But the Committee is created by you and certainly from people like you, among who you are one of the best and most determined. You are the creator and, up to now, leader of the society. All this, dear friend, I understood and learned last year. But this did not in any way prevent me from joining you, recognizing in you an intelligent and passionately devoted activist of a sort which is rare, and being certain that you had managed to find at least a few people like you and unite with them. Also I was, and still am, certain that with experience and sincere and tireless aspiration you would soon achieve that knowledge, wisdom and skill without which no success is possible. And as I did not, andx do not now, suppose that there can exist in Russia in addition to your group another group as much in earnest as yours, I decided, in spite of everything, to remain united with you.

I did not hold it against you that you always tried to exaggerate your strength to me. This is an objective, often useful and sometimes bold gesture of all conspirators. It is true that I saw your attempts to deceive me as proof of your as yet insufficient knowledge of people. It seemed to me that from our talks you ought to have understood that in order to attract me there was no need to furnish proof of an already existing and organized power, but only proof of an unbending and reasonable determination to create such a power. I also understood that you were appearing before me as if you were an envoy of an existing and fairly powerful organization. Thus, it seemed to you, you put yourself into a position to present your conditions as emanating from great power, while you actually appeared before me as a person who was in the process of collecting strength. You should have talket to me as an equal, person to person, and submit for my [approval] your programme and [plan] of action.

But this did not enter into your calculations. You were too fanatically devoted to your plan and your programme to subject them to criticism by anyone. And secondly you did not have enough faith in my devotion to the cause, in my understanding of it, to show me the cause as it really was. You were sceptical about all émigrés, and you were right. About me you were probably less sceptical than about others, because I gave you too many proofs of my readiness to serve the cause without any personal demands or vainglorious calculations. But you still considered me as an indalid whose counsels and knowledge might sometimes be useful, but no more; whose participation in your fervent efforts would have been superfluous and even harmful. I saw this very well but it did not offend me. You knew this could not prompt me to break with you. It was not my business to prove to you that I was not such a hopelessly unfit case for an ardent, a real movement as you thought. I left it (and leave it) to time and your own experience to convince me of the contrary.

At the same time there existed, and still exists, a special circumstance which forced and forces me to be particularly careful in relation to all Russian affairs and people. This is my total lack of funds. I have struggled with poverty all my life, and every time I have managed to undertake and do something more or less useful, I had to do it not with my own, but with other people’s money. For a long time it has drawn down on me a whole cloud of slander and reproach, particularly from Russian blackguards.

These fellows have totally besmirched my reputation and thus paralyzed my activities to a considerable extent. I needed all the genuine passion and sincere determination which I recognize in myself, from experience and not boastfully, to prevent me from breaking and discontinuing my activities. You also know how untrue and ignoble are the rumours about my personal luxury, about my attempts to make a fortune at the expense of others and by duping them. In spite of this, the Russian émigré blackguards, Utin and Co, dare to call me a swindler and a self-seeking exploiter, me, who ever since I can remember have never lived or wanted to live for my own pleasure and have always striven for the liberation of others. Do not take this as boasting – I tell it to you and to friends. I feel that it is necessary and right to say it to you once and for all.

It is clear that in order to devote myself fully to the service of the cause, I must have the means to live. I am getting old. Eight years of imprisonment have led to a chronic illness and my impaired health demands certain care and certain conditions so that I can usefully serve the cause. I also have a wife and children whom I cannot condemn to death by starvation. I try to reduce expenses to the minimum, but I still cannot exist without a certain monthly sum. Where can I get this sum if I give all my labour to the common cause?

There is another consideration. Having founded some years ago the secret International Revolutionary Union, I cannot and will not abandon in it order to devote myself entirely to the Russian cause. And besides, in my opinion, the international and the Russian cause are one and the same. Up to now the international cause did not provide me with the means of existence, but only involved me in expense. This, in a few words, is the key to my situation. You will understand that this poverty on the one hand, and ignoble slander spread about me by the Russian émigrés on the other, hamper me in relation to all new people and to all my activities. You see how many reasons there were not to foist myself upon you, not to demand your trust to a greater extent than you deemed useful; to wait until you and your friends should finally be convinced of the possibility, the usefulness, and the necessity of trust.

At the same time I saw and felt very keenly that in approaching me not as an equal, not as a trusting person or as a trustworthy one, you considered me, according to your system and obeying so to say the logic of necessity, a three-quarters blind but experienced instrument for the cause and used my name and my activity as a means. Thus, in fact, lacking the power which you pretended to have, you used my name in order to create power in Russia. So that many people do in fact think that I stand at the head of a secret society about which, as you are aware, I know nothing.

Should I have allowed my name to be used as a means of propaganda and in order to attract people into an organization whoose plans and immediate aims were three-quaters unknown to me? Without hesitation I reply in the affirmative, yes, I could and should. Here are my reasons:

Firstly, I was always convinced that the Russian Revolutionary Committee could and should act only within Russia, and it is an absurdity to the lead the Russian revolution from abroad.

If you and your friends remained abroad for a long time, I should have proclaimed you incapable of remaining members of the Committee. If you become émigrés, you will have, as I have had, to accept orders, as far as any Russian movement is concerned, from the undisputed leadership of a new Committee in Russia recognized by you on the basis of mutually discussed programmes and plans; while you yourself would have to create a Russian Committee Abroad for independent management of all Russian relations, activities, individuals and groups abroad, in full agreement with the views of the Russian Committee, but with suitable autonomy in the choice of men and methods of action and, most important, in complete agreement with the International Union. In such case I would demand, as my duty and right, full membership of this Russian Committee Abroad, which I did, by the way, in my last letter to the Committee and to you, recognizing the fact that the Russian Committee must be within Russia itself. Obviously did I not wish, nor was I able, to return to Russia, and so do not desire to be a member of that. I got to know its programme and the general aims of its activity through you. I was in full agreement with you and expressed my readiness and my firm resolution to help and serve it by all means available to me. Since you considered my name useful for attracting new people into your organization, I gave you my name. I knew that it would be used for the cause and our common programme and that your character was a guarantee of this, and was not afraid that, as a consequence of mistakes and blunders, I might be generally condemned – I am used to insults.

However, you remember that last summer we agreed that all Russian efforts and persons abroad should be known to me, and nothing that was done or undertaken abroad should be done without my knowledge and consent. This was an essential condition. Firstly, because I know the world abroad much better than any of you and, secondly, because and a blind and dependent solidarity with you in actions and publications abroad might conflict with my duties and rights as a member of the International Union. This condition, as we shall see, was not carried out by you and if it is not going to be carried out completely, I shall be forced to break off all intimate political relations with you.

To begin with, my views are different in that they do not acknowledge the usefulness, or even the possibility, of any revolution except a spontaneous or a people’s social revolution. I am deeply convinced that any other revolution is dishonest, harmful, and spells death to liberty and the people. It dooms them to new penury and new slavery. But the main point is that any other revolution has now become impossible and unattainable. Centralization and civilization; railways, the telegraph, new arms and new military organization; in general the techniques of administration, i.e., the science of systematic enslavement and exploitation of the masses of the people; and the science and suppression of people’s and all other riots, carefully worked out, tested by experiment and perfected in the last seventy-five years of contemporary history – all this has at present armed the state with such enormous power that all contrived secret conspiracies and non-popular attempts, sudden attacks, surprises and coups – are bound to be shattered against it. It can only be conquered by a spontaneous people’s revolution.

Thus the sole aim of a secret society must be, not the creation of an artificial power outside the people, but the rousing, uniting and organizing of the spontaneous power of the people; therefore, the only possible, the only real revolutionary army is not outside the people, it is the people itself. It is impossible to arouse the people artificially. People’s revolutions are born from the course of events, or from historical currents which, coontinuously and usually slowly, flow underground and unseen within the popular strata, increasingly embracing, penetrating, and undermining them, until they emerge from the ground and their turbulent waters break all barriers and destroy everything that impedes their course.

Such a revolution cannot be artificially induced. It is even impossible to hasten it, although I have no doubt that an efficient and intelligent organization can facilitate the explosion. There are historical periods when revolutions are simply impossible; there are other periods when they are inevitable. In which of the two periods are we today? I am deeply convinced that we are in a period of a general, inevitable popular revolution. I will refrain from proving the truth of this conviction because this will lead me too far. Furthermore, it is unnecessary for me to prove it as I address a man and people who, I think, fully share this conviction. I maintain that a popular social revolution is inevitable everywhere within Europe as a whole. Will it catch fire soon and where first? In Russia, or in France, or elsewhere in the West? Nobody can foretell. Perhaps it will blaze up in a year’s time, or even earlier, or perhaps in ten or twenty years. This does not matter, and the people who intend to serve it honestly, do not serve for their own pleasure. All secret societies who wish to be really useful to it must, first of all, renounce all nervousness, all impatience. They must not sleep; on the contrary, they must be as ready as possible every minute of the time, alert and always capable of seizing every opportunity. But, at the same time, they must be harnessed and organized, not with a view to an imminent rising, but aiming at long and patient underground work, taking as an example your friends the Jesuit fathers.

I will confine my coonsiderations to Russia. When will the Russian revolution break out? We do not know. Many, and I a sinner among them, ezpected a people’s rising in 1870, but the people did not awake. Must we conclude that the Russian people can do without the revolution, that it will pass them by? No, this conclusion is impossible; it would be nonsense. Whoever knows the desperate, indeed critical condition of our people economically and politically and, on the other hand, the absolute incapacity of our government and our state not only to alter it, but to ameliorate it at all, an incapacity stemming not from one or another characteristic of the individuals in our government, but from the very essence of any government structture and our government in particular, must conclude that the Russian people’s revolution is inevitable. It is not only negatively but positively inevitable, because our people, in spite of its ignorance, has historically arrived at an ideal which it strives, consciously or not, to achieve. This ideal is the common ownership of land with freedom from state oppression and all extortion. The people tried to achieve this under the False Dimitris, under Stenka Razin, and under Pugachev, and still tries by means of continual riots which are, however, scattered and therefore always suppressed.

I have merely pointed out the two main features of the Russian people’s ideal and do not claim the describe it fully in a few words. One does not know what else exists in the intellectual aspirations of the Russian people and what will emerge in the light of day with the first revolution. At the moment it suffices for me to prove that our land is not a blank page on which any secret society can write whatever it wishes – for instance, say, your Communist Programme. It has worked out, partly consciously, probably three-quarters unconsciously, its own programme which the secret society must get to know or guess and to which it would have to adapt itself if it wants to succeed.

It is an undisputable and well-known fact that under Stenka Razin and also under Pugachev, every time the people’s rising succeeded for a while, the people did one thing only: they took all the land into common ownership, sent the landowning gentry and the Tsar’s government officials, sometimes the clergy as well, to the devil and organized its own free commune. This means that our people holds in its memory and as its ideal one precious element which the Western people do not possess, that is, a free economic community. In our people’s life and thought there are two principles, two facts on which we can build: frequent riots and a free economic community. There is a third principle, a third fact, this is the Cossacks and the world of brigands and thieves which includes both protest against oppression by the state and by the patriarchal society and incorporates, so to say, the first two features.

Frequent riots, although they are always provoked by accidental circumstances, nevertheless stem from general causes and express the deep and general dissatisfaction of the people. They constitute, in a way, an everyday and customary phenomenon of the Russian people’s life. There is no village in Russia which is not deeply discontented which its condition, which does not experience poverty, overcrowding, oppression, and which does not hide, in the depth of its collective heart, the desire to seize all the land belonging to the landslords and then that of the richer peasants (kulaks), and the conviction that this is its indubitable right. There is no village which, with skill, cannot be induced to revolt. If the villages do not revolt more often, this is due to fear or to a realization of their weakness. This awareness comes from the disunity of peasant communes, from the lack of real solidarity among them. If each village knew that when it rises all others will rise, one could say for certain that there is no village in Russia which would not revolt. Hence it follows that the first duty, purpose and aim of a secret organization is to awaken in all peasant communities a realization of their inevitable solidarity and thus to arouse the Russian people to a consciousness of their power – in other words, to merge the multitude of private peasant revolts into one general all-people’s revolt.

One of the main means for the achievement of this aim, I am deeply convinced, must and should be our free Cossacks, our innumerable saintly and not so saintly tramps (brodiagi), pilgrims, members of ”beguny” sects, thieves, and brigands – this whole wide and numerous underground world wcich from time immemorial has protested against the state and statism and against the Teutonic civilization of the whip. This was expressed in the anonymous broadsheet Statement of the Revolutionary Question which provoked a howl of indignation from all our vainglorious chatterers who take their doctrinaire Byzantine words for deeds. This, however, is quite correct and is confirmed by all our history. The world of Cossacks, thieves, brigands and tramps played the role of a catalyst and unifier of separate revolts under Stenka Razin and under Pugachev. The tramping fraternity are the best and truest conductors of people’s revolution, promoters of general popular unrest, this precursor of popular revolt. Who does not know that tramps, given the opportunity, easily turn into thieves and brigands? In fact, who among us in Russia is not a brigand and a thief? Is it perhaps the government? Or our official and private speculators and fixers? Or our landowners and our merchants? For myself, I cannot tolerate either brigandage or thieving, nor any other anti-human violence. But I confess, if I had to choose between the brigandage and thieving of those occupying the throne and enjoying all privileges. and popular thieving and brigandage, I would, without hesitation, take the side of the latter. I find it natural, necessary, and even, in some sense, legal. I must confess that the popular world of brigands is far from beautiful from the truly human point of view. But what is beautiful in Russia? Can anything be dirtier than our respectable official or civilized bourgeois and decent world, which hides under its smooth Western form the most horrible depravity of thought, feelings, relationships and deeds, or at best a joyless and inescapable emptiness! On the other hand, the people’s depravity is natural, forceful and vital. By sacrifice over many centuries the people have earned the right to it. It is a mighty protest against the root cause of all depravity and against the state and, therefore, contains the seeds of the future. That is why I am on the side of popular brigandage and see in it one of the most essential tools for the future people’s revolution in Russia.

I understand that this could enrage our scrupulous or even unscrupulous idealists – idealist of all colours from Utin to Lopatin, who imagine that they can force on the people their ideas, their will, and their mode of action through an artificial secret organization. I do not believe in this possibility and am convinced that as soon as the All-Russian state is destroyed, from wherever this destruction comes, the people will rise not for Utin’s, or Lopatin’s, or even for your ideal, but for their own, that no artificial conspiratorial force will be capable of containing or even altering its native movement – as no dam can contain a turbulent ocean. You, my friends, will be sent flying like chips of wood, if you cannot swim with the popular current. I am certain that with the first big popular revolt, the world of tramps, thieves and brigands, which is firmly imbedded in our life and constitutes one of its essential manifestations, will be on the move and will move powerfully and not weakly.

Be it good or bad, it is an undisputable and inevitable fact, and whoever really wishes for a Russian popular revolution, wants to serve it, help it, organize it, not on paper only but in deed, must know this. Moreover, he must take this fact into account and not try to avoid it; he must establish conscious and practical relations with it and be able to use it as a powerful instrument for the triumph of the revolution. It is no use being too scrupulous about it. He who wishes to retain his ideal and virginal purity should stay in the study, dream, think, write discourses or poetry. He who wants to be a real revolutionary in Russia must take off his gloves; no gloves will save him from the deep and all-embracing Russian mud. The Russian world, both privileged state and poopular, is a terrible world. A Russian revolution will certainly be a terrible revolution. Whoever is frightened of horrors or dirt should turn away from this world and this revolution. He who wants to serve the latter must know what he is facing, must strengthen his nerves, and be preparing for anything.

It is not easy to use the world of brigandage as a weapon of the people’s revolution, as a catalyst of separate popular revolts; I recognize the necessity, but, at the same time, am fully conscious of my incapacity for this task. In order to undertake it and bring it to a conclusion, one must be equipped with strong nerves, the strength of a giant, passionate convictions, and iron will. You might find such people in your ranks. But people of our generation and with our upbringing are incapable of it. To join the brigands does not mean becoming wholly one of them, sharing with them all their unquiet passions, misfortunes, frequently ignoble aims, feelings and actions; but it does mean giving them new souls and arousing with them a new, truly popular aim. These wild and cruelly coarse people have a fresh, strong, untried and unused nature which is open to lively propaganda, obviously only if the propaganda is lively and not doctrinaire and is capable of reaching them. I could say much more on this subject sould our correspondence continue.

Another precious element in the future life of the Russian people is, as mentioned before, the free economic commune, a truly precious element which does not exist in the West. The Western social revolution will have to create this necessary and basic embryo of all future organization, and its creation will give a lot of trouble to the West. Here it is created already. Should revolution occur in Russia, should the state with all its officials fall into ruin, the Russian peasantry would organize itself without any trouble the same day. But Russia is faced with a difficulty of another kind which does not exist in the West. Our communes are terribly scattered, hardly know each other and are often at enmity with each other, according to the old Russian custom. Lately, thanks to the government’s financial measures, they are becoming used to being joined into rural districts (Volosti) so that the rural district is progressively acquiring some popular awareness and content, but that is all. Rural districts do not know and do not want to know anything about each other. In order to achieve revolutionary success, to organize future popular liberty, it is essential that rural districts should, of their own popular volition, join into larger districts (Uezdy) and these into regions (Oblasti). Regions should set up a free Russian Federation.

To awaken in our communes the consciousness of this necessity, for the sake of their own liberty and advantage, is again the task of the secret organization, since nobody else will want to take on this job which is totally contrary to the interests of the state and all privileged classes. This is no place to describe at length how to approach it, and how and what to do to awaken in the communes this saving consciousness, the only one promising salvation.

There, my friend, are the main lines of a whole programme for the Russian popular revolution which is deeply imprinted on the people’s instinct, on the whole situation of our people. He who wants to be at the head of a popular movement must adopt it as a whole and execute it. He who tries to foist his own programme on the people will be left holding the baby.

As a result of its ignorance and disunity, the people are unable to formulate the programme, to systemize it and to unite for its sake. Therefore they need helpers. Where can one find these helpers? This is the most difficult question in any revolution. In the West as a whole, up to now, the helpers of the revolution came from the pprivileged classes, and nearly always became its exploiters. In this respect also, Russia is more fortunate than the West. There is in Russia an enormous number of people who are educated, intelligent, and deprived at the same time of any position and career and without a solution to their problem. At least three-quaters of young persons studying at the present time find themselves in this position, theological students, children of peasants and petty bourgeoisie, children of junior officials and ruined gentry… but need one speak about this, you know this world better than I do. If one considers the people as a revolutionary army, here is our General Staff, here is the precious material for a secret organization.

But this world must be really organized and moralized while your system depraves it and prepares within it traitors to the system and exploiters of the people. You must remember that there is very little true morality within this world with the exception of a small number of strong and highly moral crachters which have emerged, by Darwinian selection, from sordid oppression and inexpressible poverty. They are virtuous, i.e. they love the people and stand for justice against any injustice, for all ooppressed against all oppressors, only because of their situation, not consciously or deliberately. Choose a hundred people by lot out of this world and put them in a situation which would enable them to exploit and oppress the people – one can be sure that they will exploit and oppress it. It follows that there is little original virtue in them. One must use their poverty-stricken condition which makes them virtuous in spite of themselves and, by constant propaganda and the power of organization, arouse this virtue, educate it, confirm it in them and make it passionately conscious. Whereas you do the opposite: following the Jesuit system you systematically kill all personal human feeling in them, all feeling of personal fairness – as if feeling and fairness could be impersonal – educate them in lying, suspicion, spying and denunciation, relying much more on the external hobbles with which you have bound them, than on their inner courage. It follows that should circumstances change, should they realize that the terror of the state is stronger than the fear which you inspire, they would (educated by you) become excellent state servants and spies. The fact is now indisputable, my dear friend, that the overwhelming majority of our comrades who have fallen into the hands of the police have betrayed everything and everybody without any special efforts by the government and without torture. This sad fact should open your eyes and make you change the system if you are at all capable of amendment.

How can this world be made more moral? By arousing in it frankly and consciously, by strengthening within its reason and heart one all-embracing passion for the liberation of the people and all mankind. This is the new and only religion which has the power to move sould and create a collective force of salvation. From now on this must be the exclusive content of our propaganda. Its immediate aim is the creation of a secret organization, an organization which should, at one and the same time, create a popular auxiliary force and become a practical school of moral education for all its members.

Let us first of all define more exactly the aim, meaning, and purpose of this organization. As I have mentioned several times above, according to my system it would not constitute a revolutionary army – we should have only one revolutionary army: the people – the organization should only be the staff of this army, an organizer of the people’s power, not its own, a middle-man between popular instinct and revolutionary thought. A revolutionary idea is revolutionary, vital, real and true only because it expresses and only as far as it represents popular instincts which are the result of history. To strive to foist on the people your own thoughts – foreign to its instincts – implies a wish to make it subservient to a new state. Therefore, an organization sincerely wishing only for a liberation of people’s life, must adopt a programme which should express popular demands as fully as possible. It seems to me that the programme delineated in the first number of The People’s Cause (Narodnoe Delo) fully answers this purpose. It does not foist upon the people any new regulations, orders, styles of life, but merely unleashes its will and gives wide scope to its self-determination and its economic and social organization, which must be created by itself from below and not from above. The organization must accept in all sincerity the idea that it is a servant and a helper, but never a commander of the people, never under any pretext its manager, not even under the pretext of the people’s welfare.

The organization is faced with an enormous task: not only to prepare the success of the people’s revolution through propaganda and the unification of popular power; not only to destroy totally, by the power of this revolution, the whole existing economic, social, and political order; but, in addition, having survived the success of the revolution, to make impossible after the popular victory the establishment of any state power over the people – even the most revolutionary, even your power – because any power, whatever it called itself, would inevitably subject the people to old slavery in a new form. Therefore our organization must be strong and vital to survive the first victory of the people and – this is not at all a simple matter – the organization must be so deeply imbued with its principles that one could hope that even in the midst of revolution it will not change its thoughts, or character or direction.

Which, then, should be this direction? What would be the main purpose and task of the organization? To help the people to achieve self-determination on a basis of complete and comprehensive human liberty, without the slightest interference from even temporary or transitional power, i.e. without any mediation of the state.

We are bitter foes of all official power, even if it were ultra-revolutionary power. We are enemies of all publicly acknowledged dictatorship; we are social-revolutionary anarchists. But you will ask, if we are anarchists, by what right do we wish to and by what method can we influence the people? Rejecting any power, by what power or rather by what force shall we direct the people’s revolution? An invisible force – recognized by no one, imposed by no one – through which the collective dictatorship of our organization will be all the mightier, the more it remains invisible and unacknowledged, the more it remains without any official legality and significance.

Imagine yourself in the midst of a successful spontaneous revolution in Russia. The state and with it all socio-political order in ruins. The people has risen, has taken all it needed and has chasen away all its oppressors. Neither law nor power exist any longer. The stormy ocean has burst all dams. This far from heterogenous, on the contrary extremely varied mass, the Russian people, covers the illimitable space of the Russian Empire. It has begun to live and act for itself as it really is, and no longer as it was ordered to be, everywhere in its own way – general anarchy. The enormous quantity of mud which has accumulated within the people is stirred and rises to the surface. In various places emerge a large number of new, brave, clever, unscrupulous and ambitious people who, of course, attempt each in his own way to obtain the people’s trust and to direct it to his own advantage. These people come into collision, fight and destroy each other. It seems this is a terrible and hopeless anarchy.

But imagine, in the midst of this general anarchy, a secret organization which has scattered its members in small groups over the whole territory of the Empire but, is nevertheless, firmly united: inspired by a common ideal and a common aim which are applied everywhere, of course modified according to prevailing conditions: an organization which acts everywhere according to a common plan. These small groups, unknown by anybody as such, have no officially recognized power but they are strong in their ideal, which expresses the very essence of the people’s instincts, desires and demands, strong also in their vlearly realized purpose among a mass of people struggling without purpose or plan. Finally, they are strong in their solidarity which ties all the obscure groups into one organic whole, in the intelligence and energy of their members who have managed to create around themselves a circle of people more or less devoted to the same ideal and naturally subject to their influence – these groups will be able to lead the popular movement without seeking for themselves privileges, honours or power, in defiance of all ambitious persons who are divided and fighting among themselves and to lead it to the greatest possible realization of the socio-economic ideal and to the organization of fullest liberty for the people. This is what I call the collective dictatorship of the secret organization.

The dictatorship is free from all self-interest, vanity, and ambition for it is anonymous, invisible, and does not give advantage or honour or official recognition of power to a member of the group or to the groups themselves. It does not threaten the liberty of the people because it is free from all official character. It is not placed above the people like state power because its whole aim, defined by its programme, consists of the fullest realization of the liberty of the people.

This dictatorship is not contrary to to the free development and self-determination of the people, or its organization from below according to its own customs and instincts for it acts on the people only by the natural personal influence of its members who are not invested with any power and are scattered like an invisible net in all regions, districts, and rural communities and, each one in his own place and in agreement with others, trying to direct the spontaneous revolutionary movement of the people towards a general plan which has been fully agreed and defined beforehand. This plan for the organization of the people’s liberty must firstly be firmly and clearly delineated as regards its main principles and aims in order to exclude any possibility of misunderstanding and deviation by its members who will be called upon to help in its realization. Secondly, it must be sufficiently wide and human to embrace and take in all the inescapable changes which arise from differing circumstances, all varied movements arising from the variety of national life.

Thus the problem is at present how to organize from elements which we know and to which we have access this secret collective dictatorship and strength – which could, firstly, disseminate at present a wide popular propaganda, a propaganda which would really penetrate among the people, and by the power of this propaganda and by organization within the people itself unite the divided strength of the people into a mighty force which could break the state – and, secondly, which is capable of remaining in being in the midst of revolution itself without breaking apart or altering its directiion on the morrow of the people’s liberation.

This organization, particularly its basic nucleus, must be composed of persons who are most determined, most intelligent and as far as possible knowledgable, i.e. intelligent by experience, who are passionately and undeviatingly devoted, who have, as far as possible, renounced all personal interests and have renounced once and for all, for life, or for death itself, all that attracts people, all material comforts and delights, all satisfaction of ambition, status, and fame. They must be totally and wholly absorbed by one passion, the people’s liberation. They must be persons who would renounce personal historical importance while they are alive and even a name in history after their death.

Such complete self-denial is only possible in the presence of passion. It cannot be arrived at by a consciousness of absolute duty, but even less by a system of external control, of restriction and compulsion. Passion alone can bring about this miracle within a man, this strength without effort. Where does passion come from, and how does it arise in a man? It comes from life and arises through an interaction of life and thought; negatively, as a protest hating all that exists and oppresses; positively, in the society of people of the same mind and with the same feelings, as a collective creation of a new ideal. Nevertheless, one must point out that this passion is only real and salutary when both sides, the positive and the negative, are closely connected in it. Hate, the negative side alone, does not create anything, does not even create the power necessary for destruction and thus destroys nothing. The positive side alone will not destroy anything since the creation of the new is impossible without the destruction of the old, and will not create anything, remaining always a doctrinaire dream or a dreaming doctrine.

Deep passion which cannot be uprooted or shaken is, therefore, the foundation of everything. Without it, even if he is the wisest of men, if he is the most honest of men, he would not have the strength to carry on to the end the fight against the terrible socio-political power which oppresses us all. He would not have the strength to withstand all the difficulties, possibilities, and (most of all) the disappointments which await him and which he will meet without fail in this unequal and daily struggle. A passionless man would not have the strength, faith, or initiative; he would not have the courage; and this business cannot be carried out without courage. But passion alone is not enough. Passion engenders energy, but energy without sensible guidance is fruitless and absurd. Allied to passion there must be reason, cold, calculating, real and practical, but also based on theory, educated by knowledge and experience, wide-ranging but not overlooking details, capable of understanding and discerning people, capable of grasping the realities, relationships and conditions of social life in all strata of society and in all their manifestations, in their true aspect and sense and not arbitrarily and in a dream, as is often done by my friend, namely, you. Finally, it is necessary to know well both Russia and Europe and the real social and political situation in both. Thus passion, while always remaining the basic element, must be led by reason and knowledge, must not rush aimlessly about but, without losing its inward fire, its fervent inexorability, must become cold and thereby much stronger.

Here is the ideal of the conspirator destined to be a member of the nucleus of the secret organization.

You will ask, where are we to find these people, are there many of them in Russia, or even in the whole of Europe? The point is that according to my system not many are needed. Remember that you do not have to create an army but a revolutionary staff. You might find possibly ten such people who are nearly ready, perhaps fifty or sixty capable of becoming such men and preparing themselves for this role – this is more than enough. I am deeply convinced that you yourself, in spite of all blunders, regrettable and harmful mistakes, in spite of a series of disgusting petty and stupid deceits, into which you were drawn only by a false system, not by ambition, vanity, or self-interest, as many, too many people begin to believe, you with whom I would be obliged to break and have resolved to do so if you do not renounce this system – you belong to the number of these rare people. This is the only reason for my love for you, my faith in you in spite of everything, and my patience with you, a patience which, however, is now exhausted. In addition to all your terrible shortcomings and abortive thinking, I recognized and continue to recognize in you an intelligent, strong and energetic man, capable of cold calculation and, be it from inexperience, ignorance, and frequently from false argument, capable also of complete self-denial. A man passionately and wholly devoted and consecrated to the cause for popular liberation.

Rebounce your system and you will become a valuable man; if, however, you do not wish to renounce it, you will certainly become a harmful militant, highly destructive not to the state but to the cause of liberty. But I very much hope that the latest events in Russia and abroad have opened your eyes and that you will want and understand the necessity of joining hands with us on a basis of sicerity. In that case, I repeat, we shall acknowledge you as a valuable man and will gladly recognize you as our leader for all Russian activities. But if you are as I described, then surely there will be found in Russia at least ten people like you. I they have not yet been found, look for them and set up a new society with them on the following principles and mutual conditions:

1. To adopt fully, wholly and passionately the above-mentioned programme in The People’s Cause (Narodnoe Delo), with additions and clarifications which seem necessary to you.

2. Equality among all members and their unconditional and absolute solidarity – one for all and all for one – with the obligation for each and everyone to help each other, support and save each other to the uttermost, in as mych as it is possible without danger of annihilation to the society itself.

3. Complete frankness among members and proscription of any Jesuitical methods in their relationship, of all ignoble distrust, all perfidious control, of spying and mutual accusations, the absence and a positive strict prohibition of all tattling behind members’ backs. When a member has to say anything against another member, this must be done at a general meeting and in his presence. General fraternal control of each other, a control which should not be captious or petty and above all not malicious. This type of control must take the place of your system of Jesuitical control and must become a moral education, a support for the moral strength of each member. It must be the basis of mutual fraternal trust on which rests all the internal and, therefore, external power of the society.

4. All weak-nerved, cowardly, ambitious and self-seeking people are excluded from the society. They can be used as weapons by the society without their knowledge, but on no account must they belong to its nucleus.

5. In joining the society, every member condemns himself for ever to be socially unknown and insignificant. All his energy and all his intelligence belong to the society and must be directed not to the creation of personal social strength, but to the collective strength of the organization. Each must be convinced that personal influence is powerless and fruitless and that only collective strength can overcome the common enemy and achieve the common positive aim. Therefore collective passion must gradually be substituted for personal passions within each member.

6. Everyone’s personal intelligence vanishes like a river in the sea in the collective intelligence and all members obey unconditionally the decisions of the latter.

7. All members are equal; they know all their comrades and discuss and decide with them all the most important and essential questions bearing on the programme of the society and the progress of the cause. The decision of the general meeting is absolute law.

8. In priciple each member has the right to know everything. But idle curiosity is forbidden in the society as is aimless talk about the business and aims of the secret society. Knowing the general programme and the general direction of affairs, no member asks or tries to fins out details which are not needed for better execution of that part of the enterprise with which he is entrusted and, if it is not necessary in practice, will not talk with any of his comrades about it.

9. The society chooses an Executive Committee from among their number consisting of three or five members who should organize the branches of the society and manage its activities in all the regions of the Empire on the basis of the programme and general plan of action adopted by the decision of the society as a whole.

10. This Committee is elected for an indefinite term. If the society – I shall call it the People’s Fraternity – if the People’s Fraternity is satisfied with the actions of the Committee, it will be left as such; and while it remains a Committee each member of the People’s Fraternity and each regional group have to obey it unconditionally, except for such cases where the orders of the Committee contradict either the general programme of the principal rules, or the general revolutionary plan of action, which are known to everybody as all the Brothers have participated equally in the discussion of them.

11. In such a case members of the group must halt the execution of the Committee’s orders and call the Committee to judgement before the general meeting of the People’s Fraternity. If the general meeting is discontented with the Committee, it can always substitute another one for it.

12. Any member and any group is subject to judgement by the general meeting of the People’s Fraternity.

13. Since each Brother knows everything and knows even the personnel of the Committee, the acceptance of a new member among them must be conducted with extreme caution, difficulties and obstacles. One bad cbhoice can ruin everything. No new Brother can be accepted without the consent of all or at the very least three-quarters of all the members of the People’s Fraternity.

14. The Committee divides the members of the Fraternity among the Regions and constitutes Regional groups of leaderships from them. This leadership could consist of one Brother alone, if there are too few members.

15. Regional leadership is charged with organizing the second tier of the society – the Regional Fraternity, on the basis of the same programme, the same rules, and the same revolutionary plan.

16. All members of the Regional Fraternity know each other, but do not know of the existence of the People’s Fraternity. They only know that there exists a Central Committee which hands down to them their orders for execution through Regional Committee which has been set up by it, i.e. by the Central Committee.

17. As far as possible the Regional Committee is composed exclusively of People’s Brothers appointed and replaced by the Central Committee, with at least one People’s Brother. In such a case this Brother, with the consent of the C.C., will appoint the two best members of the Regional Fraternity to act jointly with himself as a Regional Committee; but these will not have equal membershi rights in so far as only the eople’s Brother will be in contact with the C.C. whose orders he will pass on to his comrades of the Regional Committee.

18. People’s Brothers or Brothers in the regions will seek out from among members of the Regional Fraternity people capable and worthy of being admitted to the People’s Fraternity, and will introduce them through the C.C. to the general meeting of the People’s Fraternity.

19. Each Regional Committee will set up District Committees from members of Regional Fraternity and will appoint and replace them.

20. District Committees can, if necessary and only with the consent of the Regional Committee, set up a third tier of the organization – District Fraternity with a programme and regulations of the People’s Fraternity. The programme and regulations of the District Fraternity will not come into force until they are discussed and passed by the general meeting of the Regional Fraternity and have been confirmed by the Regional Committee.

21. Jesuitical control and a system of entanglement by police methods and lies are totally excluded from all three tiers of the secret organization, likewise from the District, Regional, and People’s Fraternities. The strength of the whole society, as well as the morality, loyalty, energy and dedication of each member, is based exclusively and totally on the shared truth, sincerity and trust, and on the open fraternal control of all over each one.

Here you have the main outline of a plan for the society such as I conceive it to be. Obviously this plan must be developed, supplemented, and sometimes altered according to circumstances and the character of the environment and should be defined much more clearly. But I am convinced that its essence must remain, if you wish to create a real collective power which is capable of serving the cause of people’s liberation and not initiate a new exploitation of the people.

The system of entanglement and of Jesuitical lies is totally excluded from this plan as being harmful, divisive, and corrupting principle and means. But parliamentary chatter and ambitious fussiness are also excluded. Strong discipline of all members in their relations with the Committees and all individual Committees in their relation with the C.C. are retained. The right of judgement and control over members belongs to Fraternities and not to Committees. New executive power is in the hands of the Committees. The right of judgement over Committees, including the Central, is the province of the People’s Fraternity alone.

According to my plan the People’s Fraternity will never consist of more than fifty to seventy members. At first it will probably consist of ten men or even less and will grow slowly, accepting one man after another, submitting each one to the strictest and most thorough study and, if possible, accepting him only with the unanimous consent of all members of the People’s Fraternity, but in any case not less than three-quarters of the Fraternity. It is impossible that in the course of two or three years thirty or forty men cannot be found who would be capable of being People’s Brothers.

Imagine the People’s Fraternity for the whole of Russia consisting of forty, at most of seventy members. In addition there would be some hundreds of members belonging to the second tier of the organization. Regional Brothers – and you have covered the whole of Russia with a mighty net. Your staff is set up. One has, as mentioned, assured within it – in addition to strict caution and the exclusion of all chatter, all ambitious and idle parliamentary debate – sincerity and mutual trust, real solidarity, as the only moralizing unifying elements.

The whole society constitute’s one body and a firmly united whole, led by the C.C. and engaged in unceasing underground struggle against the government and against other societies either inimical to it or even those acting independently of it. Where there is war, there is politics, and there inescapably arises the necessity for violence, cunning, and deceit.

Societies whose aims are near to ours must be forced to merge with our society or, at least, must be subordinated to it without their knowledge, while harmful people must be removed from them. Societies which are inimical or positively harmful must be dissolved, and finally the government must be destroyed. All this cannot be achieved only by propagating the truth; cunning, diplomacy, deceit are necessary. Jesuit methods or even entanglement can be used for this – entanglement is a necessary and marvellous means for demoralizing and destroying the enemy, though certainly not a useful means of obtaining and attracting a new friend.

Thus this simple law must be the basis of our activity: truth, honesty, mutual trust between all Brothers and towards any man who is capable of becoming and whom you would wish to become a Brother – lies, cunning, entanglement, and, if necessary, violence towards enemies. In this way you will moralize, strengthen, and unite your own people and destroy the strength of others.

You, my dear friend – and this is a terrible mistake – have become fascinated by the system of Loyola and Machiavelli, the first of whom intended to enslave the whole of mankind, and the second to create a powerful state (whether monarchist or republican is of no importance, it would equally lead to the enslavement of the people). Having fallen in love with police and Jesuitical principles and methods, you intended to base on them your own organization, your secret collective power, so to say, the heart and soul of your whole society. You therefore treat your friends as you treat your enemies, with cunning and lies, try to divide them, even to foment quarrels, so that they should not be able to unite against your tutelage. You look for strength not in their unity but in their disunity and do not trust them at all. You try to collect damning facts or letters (which frequently you have read without having the right to do so, and which are even stolen), and try to entangle them in every way, so that they should be your slaves. At the same time you do it so clumsily, so awkwardly and carelessly, so rashly and inconsiderately, that all your deceits, perfidies, and cunning are exposed very quickly. You have fallen so much in love with Jesuit methods that you have forgotten everything else. You have even forgotten the aim which led you to them, the passionate desire for the people’s liberation. You have so much in love with Jesuit methods that you are prepared to preach their necessity to anybody, even to Zhukovsky. You even wanted to write about them, to fill Kolokol (The Bell) with these theories – reminding one of Suvorov’s saying, ”Thank goodness, he is not cunning whom everybody knows to be cunning.” Briefly, you are playing with Jesuit methods as a child plays with a doll or Utin at Revolution.

Now let us have a look at what you have achieved and have had time to do in Geneva thanks to your Jesuit system. You were given the Bakhmetev fund. This is the only real result which you have achieved. But Ogarev gave it to you and I warmly advised that you should be given it, not because you played the Jesuit with us, but because we felt and recognized in you, in addition to your far-from-clever Jesuitism, a man who is deeply, warmly, and earnestly devoted to the Russian cause. But you know – this is bitter confession for me – I almost repent that I advised Ogarev to give you the fund. Not because I could think that you might use it dishonestly or for your own advantage – saints preserve me from such an ignoble and simply inept thought! I am prepared to answer with my life that you will never use one penny more than necessary for yourself. No, I begin to repent because, observing your actions, I have stopped believing in your political wisdom, in the earnestness and the reality of your Committee and your whole society. The sum is not large, but it is the only one and it will disappear in vain, uselessly, and wantomly in mad and impossible activities.

You could have done a lot of useful things in Geneva with this modest sum in your hands and with the help of a few people who met you with complete sincerity and expressed their readiness to serve the common cause without demands or claims, without vanity or ambition. You could have set up a serious organ with an avowed social-revolutionary programme and, attached to it, a foreign bureau for the management of Russian activities outside Russia and in a certain, though not absolute but positive […] to it. Your Committee, i.e. you, invited me to Geneva for this purpose for the first time. What did I find in Geneva? First of all, a mangled programme for Kolokol on which the Committee and you made simply absurd and impossible demands. Do you know, I simply cannot forgive my weakness in yielding to you on this question – I have to answer for this poor Kolokol and for solidarity with you to all my international friends, thanks on the one hand to Utin and on the other to Zhukovsky, the first of whom slanders me and you maliciously, and the second good-humouredly.

By the way, about Zhukovsky. You demonstrated with regard to him your complete ignorance and your incomprehension of people, your inability to attract them in a straight-forward, honest, firm way to your cause. Knowing him intimately, I have described his character to you in detail, his abilities and ineptitudes, so that it should not have been difficult for you to establish serious relations with him. I described him to you as a very kind and able man, far from stupid, although without any intellectual initiative, accepting all ideas at second hand and capable of popularizing them or chattering about them fairly eloquently, not so much on paper as in conversation. As a man of artistic sensibility fairly firmly committed to a certain orientation, but without much cracter, in the sense that he does not like danger, he bows before strong contradiction and easily succumbs to all sorts of influences. In a word, he is a man very capable of being a conductor of propaganda, but completely incapable of being a member of a secret society. You ought to have believed me, but did not do so; and instead of attracting Zhukovsky to our cause, alienated him from you and from me. You tried to enlist and ensnare him, and having ensnared him, to make him your slave. To do this you started to scold and ridicule me; but Zhukovsky has an instinct for honesty which rebelled. He told me everything that you told him about me, told it with indignation and scorn and had I been a vainer and weaker man this would have been enough for me to break my connection with you. You will remember that I contented myself with faithfully repeating to you Zhukovsky’s words without comment. You did not reply, and I did not think it necessary to continue this discussion. Then you started to explain to Zhukovsky your favourite stae-communist and police-Jesuit theories, and this finally estranged him from you. Finally, there was this unfortunate gossip by Henry, and Zhukovsky became your bitter and irreconcilable foe, not only your foe but almost mine as well. And he might have been useful in spite of all his weaknesses.

I must also confess, dear friend, that your system of blackmailing, entangling and scaring Tata was extremely repugnant to me and I told you about this several times. The result was that you instilled in her a deep suspicion towards all of us and a conviction that you and I intended to exploit [her] financial resources and to exploit them, of course, for ourself and not for the cause. Tata is a truly honest and truthful person incapable, it seems to me, of giving herself completely to anyone or anything, therefore a dilettante if not by nature then by perception, an intellectual and moral dilettante, whose word, however, one can trust and who is capable of being, if not our friend, at least a true well-wisher. She should have been treated in a straightforward and honest manner, without resorting to the tricks which you think are your strength, but which in fact show your weakness. While I considered it possible and useful to speak to her directly and openly to try to influence her free convictions, I did so. I did not wish to go any further with you in this matter as I found it repugnant. As soon as I heard from you that Natalya Alexeevna had slandered me, maintaining that I had designs on Tata’s pocket and saw that Tata herself was doubtful, not knowing whether this was true, I withdrew from her decisively.

By the way, you insisted several times that you heard from Tata herself that Natalya Alexeevna and Tchorzewski claim everywhere, shout and write to everybody, that I want to exploit Tata’s financial resources. Natalya Alexeevna and Tchorzewski, on the contrary, maintain that they have never written and said it, and Tata herself confirmed this. During your visit to Geneva you told me that you heard from Serebrennikov (Semen) that Zhukovsky had told him that I exploit Tata. I asked Serebrennikov and found out that Zhukovsky said that not about me, but about you. You also told me that Zhukovsky’s wife tried to persuade you to join Utin, assuring you that an alliance with me was useless, impossible, and harmful. She maintains the contrary: she did not speak about me to you; she did not invite you to join Utin with whom she herself had more or less broken, and that you, not she, proposed that you find funds to achieve this alliance and she was waiting to receive these funds from you.

You see how many unnecessary, stupid lies there are, and how easily they are revealed. Yes, I must confess that my first vidit to Geneva had already disappointed me and undermined my faith in the possibility of a firm alliance and common action with you. In addition, not a sensible word was said between us about the business for which I was summoned and solely for which I came to Geneva. Several times I started a discussion about the foreign bureau; you avoided it, awaiting some sort of final answer from the Committee, which never arrived. Finally, I left, having sent through you a letter to the Committee in which I demanded a clear definition and explanation of the business for which I was summoned, firmly intending not to return to Geneva unless I had received a satisfactory reply.

In May you again started asking me to come to Geneva. I refused several times; finally I came. The last trip confirmed all doubts and completely shook my faith in the honesty and truthfulness of your word. Your conversations with Lopatin in my presence on the evening of my arrival: his direct and sharp accusations, which he made to your face with a conviction which did not permit any doubt as to the veracity of his words – words which showed your statements to be lies. His direct contradiction of all details in the story written by you about your escape. His direct accusations against your dearest friends, accusations of ignoble, even stupid treachery before the commission of inquiry, accusations which were not unsupported but based on their written evidence which (according to him and confirmed by you later) he had a chance to read. In particular, the contempt expressed by him about the completely unnecessary denouncing of Pryzhov, of whom you spoke as being one of your best and firmest friends. Finally, his direct and definite denial of the existence of your Committee which was expressed in the following words:

”N[echayev] can tell the story to you who live outside Russia. However, he will not repeat all this in my presence, knowing full well that I am familiar with all the groups, all the people and all attitudes and facts in Russia. You see that he confirms by his silence the truth of all I say both about his escape, the circumstances of which, as he is aware, are only too well known to me, down to the smallest detail, and I know also about his friends and imaginary Committee.”

And in fact you remained silent and did not attempt to defend yourself, or any of your friends, or even the reality of the existence of your Committee.

He triumphed; you retreated before him. I cannot express to you, my dear friend, how hurt I was both for your sake and for mine. I could not doubt the truth of Lopatin’s words any longer. It followed that you systematically lied to us, that your whole enterprise was riddled with rotten lies and was founded on sand. It meant that your Committee consisted of you accounting for at least three-quarters of it, with a following of two, three, or four people who are subordinate to you, or at least under your predominant influence. It meant that the cause to which you had entirely dedicated your life had burst, dissipated in a puff of smoke, as a result of false and stupid orientation, as a result of your Jesuitical system which had corrupted you and, even more, your friends. I loved you deeply and still love you, Nechayev. I firmly, too firmly, believed in you and to see you in such a position, so humiliated in front of the chatterer Lopatin, was inexpressibly bitter to me.

I was lso hurt on my own account. Carried away by my faith in you, I gave you my name and publicly esoused your cause. I tried as much as I could to strengthen Ogarev’s sympathy towards you and his faith in your cause. I continually advised him to give up to you all the money. I attracted Ozerov to you and spared no efforts in order to persuade Tata to join us, i.e. you, and to devote herself wholly to your cause. Finally, against my better judgement, I persuaded Ogarev to agree to publish Kolokol according to the wild and impossible programme invented by you. Briefly, having complete faith in you, while you systematically duped me, I turned out to be a complete fool. This is painful and shameful for a man of my experience and my age. Worse than this, I spoilt my situation with regard to the Russian and the International causes.

When Lopatin left, I asked you: Is it possible that he told the truth, that ecerything you told me was a lie? You evaded an answer. It was late and I left. All the conversations and discussions with Lopatin the following day finally convinced me that Lopatin told the truth. You were silent. I awaited the result of your last talk with Lopatin; you did not tell me about it, but I found it out from Lopatin’s letter which Ozerov will read to you.

What I found out was enough to induce me to take measures against further exploitation of myself and my friends by you. Accordingly I wrote you an ultimatum which I hastily read to you at the Turks and which you appeared to accept.

Since then I have not seen you.

The day before yesterday I finally received a letter from Lopatin from which I gathered two rather sad facts: firstly you (I do not wish to use any adlectives) you lied when you reported to me your talk with Lopatin. Everything you told me about his alleged words were a complete lie. He did not tell you that I gave him letters from Lyubavin: ”The old man could not hold out, he is in our hands now and cannot do anything against us, and we can now all…”, to which you were supposed to have replied: ”If Bakunin was so weak as to give you Lyubavin’s letters, we have other letters, etc.” You lied, you slandered Lopatin, and you deliverately duped me. Lopatin is surprised that I believed you, and in a polite form deduces from this fact a conclusion less than flattering to my mental capacities. He is right. In this case I showed myself a complete fool. He would not have judged me quite so severy had he known how deeply, how passionately, how tenderly I loved you and believed in you! You were able, and found it useful, to kill this belief in me – so much the worse for you. How could I think that a man who was intelligent and devoted to the cause, as you still remain in my eyes in spite of all that has happened – how could I imagine that you would tell such barefaced and stupid lies to me of whose devotion you could have no doubts? Why did you not realize that your impudent lies would be discovered and that I would demand, would have to demand, an explanation from Lopatin, the more so because my ultimatum contained a clearly expressed demand that the Lyubavin affair must be completely clarified? Another fact: Lyubavin did not get my reply to his rude letter, therefore he did not receive my receipt which I enclosed with this reply. When I showed you my reply and receipt, you asked me to wait and not send them. I did not agree, and you offered to post them but did not do so.

This is enough, Nechayev – our old relationship and our mutual obligations are at an end. You yourself have destroyed them. If you thought and still think that you have bound me, entangled me morally and materially, you are completely mistaken. Nothing on earth can bind me against my conscience, against my honour, against my will, against my revolutionary convictions and duty.

It is true that thanks to you my financial position is now very difficult. I have no means of existence, and my only source of income, translating Marx and the hope of other literary work connected with it, has now dried up. I am aground and do not know how I shall manage to get off, but that is the least of my troubles.

It is true that I have compromised friends and was compromised in front of them. It is true that I am being slandered in connection with the fund, in connection with Tata, and finally in connection with all the recent events in Russia.

But all this will not deter me. In case of dire necessity I am prepared for a public admission and confession of my stupidity, of which of course I shall be very much ashamed, but which will reflect even more upon you – but I shall not remain your unwilling ally.

Thus I give notice to you that all my horrid relationships with you and with your cause are at an end. But in breaking them off I offer you new relations on a different basis.

Lopatin, who does not know you as well as I do, would have been surprised at my suggestion after all that has happened between us. You will not be surprised, nor will my close friends.

There is no doubt that you have perpetrated many stupidities and many dirty tricks, positively harmful and destructive to the cause. But it is also clear to me that all your inept actions and terrible blunders were not caused by your self-interest, greed, vanity, or ambition, but only by your misunderstanding of the situation. You are a passionately dedicated man; there are few like you. This is your strength, your valour and your justification. You and your Committee, if the latter really exists, are full of energy and are prepared to execute without fuss anything you consider useful for the cause – this is valuable. But neither your Committee nor you possess any common sense – this is now obvious. You have taken to the Jesuit system like children, and seeing in it your whole strength, success, and salvation have forgotten the very essence and aim of the society: liberation of the people not only from government but from you, from yourselves. Having adopted this system you have carried it to a monstrously stupid extreme, have corrupted yourselves by it and have disgraced the society throughout the world by your only too obvious guile and incredible stupidities – like your stern letters to Lyubavin and to Natalya Alexeevna which were matched by your polite patience towards Utin; like your attempts to ingratiate yourself with him while he slandered all of us loudly and impudently; like your stupid communist programme and a whole series of shameless deceits. All this proves an absence of common sense, an ignorance of people, relationships, and things. It follows that one cannot rely on your common sense, at least at present, in spite of the fact that you are an extremely intelligent man, capable of further development. This, however, gives hope for the future; at present you are as clumsy and inept as a boy.

Having finally convinced myself of this, my position is now as follows:

I do not believe your words, your unsupported assurances and promises which are not confirmed by facts, knowing that you would not hesitate to lie if this seemed to you to be useful to the cause. Nor do I believe in the justice or wisdom of what imagine to be useful, because you and your Committee have given me too many proofs of your positive lack of sense. But denting your veracity and your wisdom, I do not deny your energy and your undoubted devotion to the cause, and believe that there are few people in Russia equal to you in either. This, I repeat again, was the chief, indeed the only basis of my love for you and my faith in you and I am convinced it still remains a guarantee that you alone of all the Russians I know are capable of serving the revolutionary cause in Russia and destined to do so but only if you want and are able to alter the whole system of your activities in Russia and abroad. However, if you do not wish to change it, you will inevitably become a man highly harmful to the cause as a result of those very qualities which are your strength.

As a consequence of these connsiderations and in spite of all that has happened between us, I would wish not only to remain allied with you, but to make this union even closer and firmer, on condition that you will change the system entirely and will make mutual trust, sincerity and truth the foundation of our future relations. Otherwise the break between us is inevitable.

Now here are my personal and general conditions. I will enumerate the personal ones first:

1. You must shield and clear me entirely in the Lyubavin affair by writing a collective letter to Ogarev, Tata, Ozerov and S. Serebrennikov in which you will announce, as is indeed the truth, that I did not know anything about the letter of the Committee and that it has been written without my knowledge and consent.

2. hat you have read my reply to Lyubavin with the enclosed receipt for 300 rubles and having undertaken to send it, have either posted or not.

3. That I have never directly or indirectly interfered in the disposal of the Bakhmetev fund. That you have received the whole of the monies at various times: first from the hands of Herzen and Ogarev and the remaining, larger part from the hands of Ogarev who, after the death of Herzen, was the only one who had the right to dispose of it, and that you received this fund in the name of the Committee whose manager you were.

4. If you have not yet given Ogarev the receipt for this fund, then you must do so.

5. You have to return as soon as possible the note from Danielson through us and through Lopatin. If you have not got it (though I am sure you have) you must in the same letter undertake to deliver it in the shortest possible time.

6. You will abandon purposeless or, worse, positively harmful attempts for a rapprochement with Utin, who most vilely slanders both of us and all that is ours in Russia, and on the contrary will undertake, having chosen the right time and occasion in order not to harm the cause, to conduct open war against him.

These are my personal connditions; a refusal of one of them, in particular of the first five and the first half of the sixth (i.e. breaking off all ties with Utin) will be sufficient reason for me to break all relations with you. All this has to be done by you generously, frankly, honestly without any misunderstandings, reservations, hints and equivocations. It is time we put our cards on the table.

Here are the general conditions:

1. Without naming the names, which we do not need, you will show us the actual state of your organization and cause in Russia, of your hopes, your propaganda, your movements, without exaggeration and deceit.

2. You will eradicate from your organization any use of police and Jesuitical systems, confining their application to the government and inimical parties and only when it is really necessary in practice and in accordance with common sense.

3. You will drop the absurd idea that revolution can be made outside the people and without its participation, and will adopt as a basis of your organization the spontaneous people’s revolution in which the people will be the army and the organization only its staff.

4. You will adopt as a basis of the organization the social-revolutionary programme expounded in the first number of The People’s Cause [Narodnoe Delo], the plan of organization and revolutionary propaganda expounded by me in my letter, with such additions and alterations as we shall together find necessary at a general meeting.

5. All that has been agreed in our common discussion and unanimous decisions will be proposed by you to all your friends in Russia and abroad. Should they reject our decisions, you will have to decide for yourself whether you wish to follow them or us, to break your ties with them or with us.

6. If they accept the programme, organizational plan, the rules of the society, the plan for propaganda and for revolutionary action worked out by us, you will, in your own and in their name, give us your hand and your word of honour that from now on this programme, this plan of organization, propaganda and action, will be absolute law and the indispensable basis of the whole society in Russia.

7. We shall believe you and will make a new firm bond with you – Ogarev, Ozerov, S. Serebrennikov and I, possibly Tata, if she should so wish and if you and all the others agree. We shall in truth be People’s Brothers who live and act abroad. Therefore, without ever showing any undue curiosity, we shall have the right to know and will indeed know actively and in the necessary detail the situation of conspiratorial affairs and immediate aims in Russia.

8. Then we, all the above-mentioned, will set up a bureau abroad to deal with all Russian affairs abroad, without exception, taking into consideration the lines of Russian policy, but choosing freely methods, people and means.

9. In addition, Kolokol will be published with a clear revolutionary, socialist programme, if this is necessary and if money for it is available.

Here are my conditions, Nechayev. If you have been inspired by good sense and sober judgement and if love of the cause is really stronger in you than all other considerations, you will accept them.

And if you do not accept, my decision is inflexible. I shall have to break all ties with you. I will act independently, taking nothing into consideration except my own conscience, understanding and duty.

M. BAKUNIN

(From Michael Confino: ”Daughter of a Revolutionary: natalie Herzen and the Bakunin/Nechayev Circle”, transl. by Hilary Sternberg and Lydia Bott. Library Press, LaSalle, Illinois 1974.)

Kropotkin: Communist-Anarchism

Peter Kropotkin 1888

A Speech Delivered by P. Kropotkin at the Freedom Group Meeting, 15 March 1888

The teachings of Proudhon are taken as a basis for individualistic Anarchism by a numer of English-speaking Anarchists. Proudhon is undoubtedly one of the greatest writers who have ever dealt with economical questions; and for one who does not attach importance to his dialectical methods, and looks more at the ideas than at the methods of expressing them, he is one of the most suggestive – may be the most suggestive – amongst those writers who lead men to think for themselves. He has covered in his works nearly the whole field of human enterprise: economics, politics, art, war; and everywhere he has dealt with the subject in the most suggestive way.

As a critic he is great, as a constructor weak. And when, in 1848, he was forced from the sphere of thought to that of action, compelled by his friends (as he writes) ‘to write the programme of a revolution by law and decree paragraph after paragraph’, he obviously made a failure. Revolutions are not made by decrees; still less an Anarchist revolution.

As in the case of so many born thinkers – Lasalle, Louis Blanc, Auguste Comte – there is a wide difference between Proudhon the philosopher an Proudhon the practical politician. His scheme of Mutual Banking was an evident compromise between the middle-class and working-class interests. It even seems probable that he did not believe in it himself, and only hoped that it might steer the workers to act on their own behalf.

Down to 1869 a large number of French members of the International Working Men’s Association were Proudhonians. The now bourgeois Senator Tolain, and Fribourg, whe represented the French Socialists in the early years of the International, were Proudhonian Mutualists. But since the Commune, Mutualism has virtually disappeared amongst French workmen.

The modern Individualism initiated by Herbert Spencer is, like the critical theory of Proudhon, a powerful indictment against the dangers and wrongs of government, but its practical solution of the social problem is miserable – so miserable as to lead us to enquire if the talk of ‘No force’ be merely an excuse for supporting landlord and capitalist domination.

Turning now to Communism, we find that forty years ago, before and in 1848, the theory was put forward in such a shape as to fully account for Proudhon’s distrust as to its effect upon liberty. The old idea of Communism was the idea of monastic communities under the severe rule of elders or of men of science for the directing priests. The last vestiges of liberty and of individual energy would be destroyed, if humanity ever had to go through such a communism, especially under the rule of savants. * But this old idea has completely faded before the practical experience of the revolutionary movement.

The Commune showed the people how a seemingly powerful government can be blown away in twenty-four hours. And though the foe at the gates prevented the development of the social revolution in Paris, enough initiative in social reorganisation was shown by the Parisian workers to mark the immense progress of their ideas since 1848.

During the last seventeen years that progress has been enormously quickened. The idea of expropriation, of the producers taking possession of the means of production, has sunk deep into the hearts of the people all over Europe, and even, during the last six or seven years, into those of Englishmen. The conditions in which a new 1848 will find Europe are thus completely different from what they were when Proudhon wrote. And these new conditions of mind must be taken into account.

Forty years ago, when the Paris workmen overthrew the Government, they timidly asked for universal suffrage as a means for bringing into life social reforms. They timidly asked State help for productive associations, for experiments in Communism.

Seventeen years ago, when the Paris workmen proclaimed their Commune, they asked for autonomy of the Commune as a means for permitting social reforms in the autonomic city. But as to those reforms their minds were not settled at all. The word expropriation frightened them. Their respect for bourgeois property was great, especially among the Mutualists. And therefore we saw their elected leaders in the Council of the Commune discussing such matters as divorce between Church and State, communal autonomy, and reduced rents for apartments.

Quite different will be the condition of men’s minds in tomorrow the Commune is proclaimed in several cities of France. The respect for bourgeois property has gone amidst the workers, and even the lower middle class. The Bank of France would be considered as belonging to the nation; the houses as belonging to all inhabitants, and not to their legal owners; the stores of food, clothing, and so on, as the stock of the nation, not as the property of the few. And, so far as we can judge from indications already observable in the last Communal revolution, the workers will consider that nothing hasbeen done as long as each man, woman, and child in the city has not been provided with food, decent lodgings, and clothes.

Let us look at this question practically; absreactions which lead to no practical conclusion are hateful. They are good to show us the way, but they are worth nothing if they cannot be brought to a practical issue.

Our experience of the effect of wars and such minor distrurbances as have lately occurred in the trade of the world has shown how easily international trade is disorganised by the disorganisation of any branch of it. In last month’s Freedom we gave the instance of the increase of distress in Lancashire occasioned by the Franco-Tonkinese war, and its disastrous influence on the export of Indian cotton goods to China, and so on the Indian demand for English manufactured cottons.

The first effect then of any serious revolutionary disturbances in any part of Europe will be the decline of the export trade. Those workers especially who are employed in making luxuries for the rich – and we know how numerous they are now – will be thrown out of employment. The means of expenditure of the rich will be curtailed, and they themselves will flee from the disturbed districts; moreover, the raw material required in such costly manufacture will not be forthcoming.

But these raw materials are not the only imports that will fail. Do you think that Russian or Indian peasants, for instance, will send to England wheat which they need themselves, selling the food of their children to pay the taxes? Do you not think that they will rather prefer to pay no taxes, and keep their supplies of corn that they may not starve next spring? Do you think also that the railway servants of America will continue to transport corn for nothing from Illinois, merely to increase the rent value of the lands of the railway companies?

The supplies of food will be shortened, and the profits derived from the export trade will be curtailed. Will the workers patiently starve in such conditions? Or, will they try to begin the great social reorganisation of which they are thinking now all over Europe?

In 1848, the Paris workers gave three months to their bourgeois rulers for making a new start in economical life, and the rulers took advantage of the delay för massing troops, for arming the middle classes, and for disorganising the workers, so as to crush their first attempt at revolt at the end of the three months. Grape-shot and bullets were the middle-class answer to their claims, when they raised in June their black flag of ‘Bread or Labour’. So that, despairing of the Republic andtheir Radical leaders, they accepted the Second Empire, saying, ‘We know that Napoleon with his fine promises is a scoundrel, but all these Radicals and pseudo-Socialists are no better than he.’

Just so the coming revolution will be crushed in the despair of the workers if we are not prepared to meet the crisis. Prepared by the full acceptance of Communism.

In 1848, it was all right to devise schemes for the gradual extinction of house-rent by manual banking. But the workmen of our times – the French workers, at least – do not recognise at all the rights of property in houses claimed by their present owners. The will proceed by expropriation, and see in it no injustice.

In our great cities, for instance, can the houses be fairly described as in any real sense belonging to the present landlords? The value of those houses is created, not by any isolated individuals, but by the presence of the whole community. What would be the value of the handsomest London mansion in the wilds of Siberia? It would not be worth the expense of warming! All the inhabitants of the city contribute to the value of each dwelling place, and all these houses belong therefore in whole justice to the whole community. This is how the workers reason now.

To maintain the private ownership of houses will become impossible; and therefore the first task of the Revolution will be to arrange things so as to share the accommodation of available houses according to the needs of the inhabitants of the city, to clear out the slums and fully occupy the villas and mansions. But sixty elected persons sitting round a table and calling themselves a Municipal Council, cannot arrange the matter on paper. It must be arranged by the people themselves, freely meeting to settle the question for each block of houses, each street, and proceeding by agreement from the single to the compound, from the parts to the whole; all having their voice in the arrangements, and putting in their claims with those of their fellow citizens; just as the Russian peasants settle the periodical repartition of the communal lands.

Equally pressing will be the great question of food. During previous revolutionary persiods social wealth has been doled out by the authorities in unequal portions. Even during the Commune, which proclaimed that none of its officials would get more than 12s 6d a day, whilst the combatants of the National Guards had only 1s 3d. But in the next Revolution even equal money wages will not do. The question of food will become as pressing as it is in a besieged city, and the workmen will demand that the food supply be placed at once at the public disposal for the common consumption. Most great cities have food for several months stored within reach. Paris was besieged for six months and not reduced to absolute starvation.

But the general food supply cannot be seized and administered by an elected municipal council; it must be distributed according to the needs of each family by volunteers, who will surely be found in each street and each quarter, to organise just distribution under the eyes of all people concerned; and a system of distribution of food, organised again by the people themselves, will necessarily spring out of the revolution.

Again, in the matter of clothing. When the workers are not labouring, and whilst nothing new can be made, the people must depend for their supply on the things already stored in the shops. Thus from the very beginning the idea of private property necessarily will be shattered, and practical Communism introduced into the daily life of the masses.

The like will occur in the reorganisation of production. The first, the most obvious necessity, will be to raise from the soil the food required by the community. The fields round London are left uncultivated now because of the heaviness of the clay, we are told. Rather because of the heaviness of the social conditions! The oxen have little interest in the crop, whilst the dogs lie on hay! But when the dogs are driven off, when the land is free of monopolists demanding an impossible rent, the fields will very quickly be cultivated with hearty goodwill by free associations of labourers, driven by necessities of the population to raise produce to supply the common needs. The need will plainly be common, and common labour the speediest way to supply it.

The same with industry. The manufacture of plush for West End ladies and silks for Russian courtiers will not be revived, but the needs of the people will force the artisans into cooperation to make warm woollen cloth for the workmen who are now sleeping between two newspapers in the neighbourhood of Trafalgar Square.

As soon as the respect for private property has been shaken, and the very necessities of maintaining life have driven the workers towards Communism, the production must become communal. The workers cannot be persuaded any longer that the millions of horse-power of our steam-engines are the just property of those who possess them now. They will consider them as a common legace from past generations, and use them for supplying the needs of the community.

Free workers, on free land, with free machinery, and freely using all the powers given to man by science, could with the greatest easiness grow the necessary food for the whole of the population of the country, even if it should soon be doubled, and supply all the necessities for a comfortable living for all members of the community.

The two great movements of our century – towards Liberty of the individual and social co-operation of the whole community – are summed up in Anarchist-Communism.

* Bakounin, in God and the State, has beautiful pages on that kind of government. It would be worse than the present.

Freedom 19, April 1888

Act for Yourselves, Articles from Freedom 1886-1907

Nyheter om Peter Krapotkin.

Syndikalisten N:r 70. 9:de årg. Onsdagen den 3 september 1919

Vad den berömda revolutionären tänker om situationen i Ryssland.

I La Bataille skriver märket Mongival följande som vi antaga kan intressera även våra läsare:

”Från absolut säker källa erhålla vi upplysningarom vår store vän Peter Krapotkins ställning f. n.

Har det icke från visst håll påståtts att han åter förenat sig med Sovjetregimen? Vi äro i dag i tillfälle att framlägga en kategorisk dementi av detta påstående, som väl aldrig tagits på allvar av dem som kände Krapotkins idéer, Krapotkin som kanske mest av alla har arbetat för en revolutionär och frihetlig anda i Ryssland.

Krapotkin har emellertid icke förklarat bolsjevismen krig. I det ryska folkets strävanden till frihet betraktar han bolsjevismen som en övergående kris, som det saknas anledning att taga tragiskt, och som i en nära framtid, skall lämna plats för en i verkligheten republikansk och demokratisk regim. Han är övertygad att de, som f. n. utöva diktaturen i proletariatets namn, skola föras till att förena sig med övriga socialistiska grupper, och alla avancerade element inom nationen. Detta skulle betyda upphävande av den terror som härskar, varje gång regeringen känner sig hotad samt upprättande av en frihetlig regim.

I stort sett är Krapotkins förtroende till revolutionens förmåga att utveckla sig i rätt riktning orubbad.

Inbjuden att tala på en kooperativ kongress – en mäktig organisation som sovjetregeringen undantagsvis respekterat – har vår vän givit uttryck åt den meningen, att Rysslands ekonomiska pånyttfödelse skall vara ett verk av producenter och konsumenter, grupperade i sina föreningar. Han uttalade sig likaledes emot all despotism, vem som än utövade den.

En av de frågor som livligast sysselsätter vår kamrat, liksom alla verkliga vänner av den ryska revolutionen, är den från Sibirien utrustade imperialismens tilltagande inträngande. Åtföljd av alla tänkbara excesser mot befolkningen, av alla klasser eller meningsriktningar skapar ”befriarna” från yttersta östern en allvarlig fara för ryska folket.

Slutligen äro vi lyckliga nog att kunna förklara, att trots kritiken – stundom livligt uttryckt både i tal och skrift – mot de ryska diktatorernas politik, så är Krapotkin icke föremål för några rigorösa åtgärder från sovjetmyndigheterna. Han är respekterad och har fått bibehålla sin fullständiga rörelsefrihet.

Anarcho-Futurist Manifesto

Ah-ah-ah, ha-ha, ho-ho!
Fly into the streets! All who are still fresh and young and not dehumanized – to the streets! The pot-bellied mortar of laughter stands in a square drunk with joy. Laughter and Joy, copulating with Melancholy and Hate, pressed together in the mighty, convulsive passion of bestial lust. Long live the psychology of contrast! Intoxicated, burning spirits have raised the flaming banner of intellectual revolution. Death to the creatures of routine, the philistines, the sufferers from gout! Smash with a deafening noise the cup of vengeful storms! Tear down the churches and their allies the museums! Blast to smithereens the fragile idols of Civilization! Hey, you decadent architects of the sarcophagi of thought, you watchmen of the universal cemetary of books – stand aside! We have come to remove you! The old must be buried, the dusty archives burned by the Vulcan’s torch of creative genius. Past the flaky ashes of world-wide devastation, past the charred canvases of bulky paintings, past the burned, fat, pot-bellied volumes of classics we march, we Anarcho-Futurists! Above the vast expanse of devastation covering our land the banner of anarchy will be proudly unfurled. Writing has no value! There is no market for literature! There are no prisons, no limits for subjective creativity! Everything is permitted! Everything is unrestricted!

The Children of nature receive in joyous ecstasy the chivalrous golden kiss of the Sun and the lascivious, naked, fat belly of the Earth. The Children of Nature springing from the black soil kindle the passions of naked, lustful bodies. They press them all in one spawning, pregnant cup! Thousands of arms and legs are welded into a single suffocating heap! The skin is inflamed by hot, insatiable, gnawing caresses. Teeth sink with hatred into warm succulent lovers’ flesh! Wide, staring eyes follow the pregnant, burning dance of lust! Everything is strange, uninhibited, elemental. Convulsions – flesh – life – death – everything” Everything!

Such is the poetry of our love! Powerful, immortal, and terrible are we in our love! The north wind rages in the heads of the Children of Nature. Something frighful has appeared – some vampire of melancholy! Perdition – the world is dying! Catch it! Kill it! No, wait! Frenzied, penetrating cries pierce the air. Wait! Melancholy! Black yawning ulcers of agony cover the pale, terror-stricken face of heaven. The earth trembles with fear beneath the mighty wrathful blows of its Children! Oh, you cursed, loathsome things! They tear at its fat, tender flesh and buty its withered, starving melancholy in the flowing blood and fresh wounds of its body. The world is dying! Ah! Ah! Ah! cry millions of tcsins. Ah! Ah! Ah! roar the giant cannon of alarm. Destruction! Chaos! Melancholy! The world is dying!

Such is the poetry of our melancholy! We are uninhibited! Not for us the wailing sentimentality of the humanists. Rather, we shall create the triumphant intellectual brotherhood of peoples, forged with the iron logic of contradictions, of Hate and Love. With bared teeth we shall protect our free union, from Africa to the two poles, against any sentimental level of friendship. Everything is ours! Outside us is only death! Raising the black flag of rebellion, we summon all living men who have not been dehumanized, who have not been benumbed by the poisonous breath of Civilization! All to the streets! Forward! Destroy! Kill! Only death admits no return! Extinguish the old! Thunder, lightning, the elements – all are ours! Forward!

Long live the international intellectual revolution!

An open road for the Anarcho-Futurists, Anarcho-Hyperboreans, and Neo-Nihilists!

Death to world Civilization!

Group of Anarcho-Futurists

‘Shturmovoi, opustoshaiushchii manifest anarkho-futuristov’, K Svetu (Kharkhov), 14 March 1919, p, 1

From Paul Avrich (Ed.) The Anarchists in the Russian Revolution, Thames and Hudson, London (1973)

Aftonbladet om Bakunin, 26 maj 1863

I sammanhang härmed kunna vi icke underlåta att med några ord antyda vårt ogillande af det ovärdiga och från svensk sida mer än obetänksamma sätt hvarpå Stockholms Dagblad emot den bekante i Stockholm vistande ryske flyktingen Bakunin uppträdt! Vi beklaga att en svensk tidning till den grad, som här skett, kunnat glömma att så länge den ifrågavarande personen emot svensk lag icke förbrutit sig, han måste ock från svensk sida vara från all förnärmelse, så uti ett som annat hänseende befriad. Oss veterligen har Bakunin icke gjort något, som bör beröfva honom rättigheten att i Sverge åtnjuta en fristad, och icke heller frukta vi, hvad en och annan velat framhålla, att han skall här i landet åstadkomma revolutionen, ty hvarken befolkningen, dess vanor och tankesätt eller landets lagar och förhållanden äro till försök af sådan art i någon den ringaste måtto lämpliga. Må de, hvilka söka stämpla Bakunin såsom en för Sverges väl vådlig person, noga tillse att icke rikets öfrige invånare komma att betrakta sådant såsom ett tjenstvilligt biträde åt den stat, derifrån Bakunin, i följd af sina för mensklighetens väl framhållne åsigter, nödgats flykta!