Meltzer: The Myth of the Revolutionary Party: Marxism & Christianity

Albert Meltzer
Black Flag VOL V No. 7

The revolutionary party is a myth of twentieth century. It has never existed. The theory dates from the (imaginary) success of the Bolshevik Party in making the Russian Revolution, since which it has dominated Marxist thinking. As a result of (what was in practice) Lenin’s counter-revolution, the myth of Marxist Leninism has been propagated by a huge and growing university industry throughout the State Communist countries and overflowed into every university in the rest of the world. It is the subject of theses and comment as economics has replaced theology as ‘Queen of the sciences’ and capitalist economics and Marxist-Lenimism arte reiterated endlessly without any questioning of their main hypotheses. In examining the basic tenets of Marxist-Leninism we must first however notice that the set of events on which it is based did not happen in the way they are interpreted at all. The conclusions drawn are false and based upon false premises.

In this respect we may well compare the ‘old’ and the ‘new’ revelations of Marxism and Marxist-Leninism (they are not identical; and the surprised discovery by philosophers of the essential difference between the two) with the ‘old’ and ‘new’ testaments of Judaism and Christianity.

Judaism, like Marxism, claims to be based on an infallible and unalterable Law (in the one Divine, Scientific in the other). This Law is immutable and has very little relations to current problems. hence it encourages a vast degree of comment and interpretation – Talmudic on the one hand, Scientific Marxist philosophy on the other.

The Talmudists will argue endlessly as to what the Divine Will is on particular subjects. They claim no direct connection with the Almighty as Christianity does, and therefore base themselves on what the Law says and how previous scholars have interpreted it. E.g. a pious jew might be concerned if his sons play football on Saturdays. The Lord omitted to say anything explicit. Working is prohibited which would exclude professional football (but could one see it if one did not have to pay to enter?) – and how does this affect amateur football? Is it ‘work’ or ‘innocent pleasure’? Rabbi This might argue one way and Rabbi That the other. Their arguments might be finely based on precedent and inevitably tortuous. Is not study and prayer permitted, which to some might be, in this day and climate, arduous work, and not the pleasure it was to a previous generation? It is easy to see how the subject affords endlesss discussion, argument, the posssibility of schism, the reliance upon an educated, professional body of casuitical leaning. (Rabbi, in fact, means teacher; the teacher is not the equivalent of a priest.)

Marxism has appealed to many scholars of a Talmudical bent; Marx himself indeed came of a line of Talmudists though one need not attach to much importance to this. The arguments of Marxism follows the establishment of a Law for Marx never established a party. Marx’s law is supposed to be scientific and immutable and successive generations of Marxist scholars have tried to interpret all events – from beekeeping to trade unionism, from ping pong to war (as in China today) – in the light of the Law. The scientific law proclaimed is the inevitable transition from feudalism to capitalism to monopoly capitalism to socialism. This is Marx’s own theory, his special contribution to science (and not any desciptions of what socialism is or how it can be achieved). The current trend to find ‘Marxist play and rights,’ Marxist analysis of sport, or labour organisation, based on the need to reconcile these different activities with an immutable Law.

This is not to say that the Law is necessarily wrong – at any rate all the time. Marx’s analysis of the development of capitalism from feudalism is sound – it was based on hindsight. It does not follow that his analysis of the development into socialism was right and history is still proving him wrong. He thought that monopoly capitalism would grow to the point where – because of increasing poverty among the proletariat – it must inevitably be taken over by the latter. This has nowhere occured (the Leninist myth assserts it has). Nor is the Law of Moses necesssarily wrong. ‘Thou shalt not kill.’ What could be a grander injunction? But the adherents of the Law do not consider it means what it says. A plethora of considerations makes it practically worthless and everyone knows that in practice such an all-sweeping commandment is incapable of fulfillment though nobody admits it in principle, therefore a multitude of amendments and interpretations surround it. As for the lesser commandments – not coveting one’s neighbours donkeys or asses – or the bewildering variety of dos and do-nots in Deuteronomy, the authorative tone presented as coming from God himself, swept away argument without settling anything; to create confusion and misunderstanding for a thousand years or more. (Since a man is not prohibited to marry his niece, can he do so? Yet it says plainly a woman may not marry her nephew).

Christians are not bound by the ‘Law’, the last quotation for instance is left to the priesthood, though in practice all their hang-ups and inhibitions derive from it. A practical necessity oof the Jews, for instance, was to increase and multiply being a small people in the middle of a highly susceptible country surrounded by enemies, with plenty of room to expand. Hence they banned all practices likely to diminish the population – e.g. homosexuality – and increased respect for the marriage bonds – unlike the Greeks who, in a barren country, wanted to keep their numbers down and took the reverse view. This has dominated legal thinking to this very day, about 2000 years after it has ceased to matter, and is the essence of the Judaeo-Christian laws that cause the reactionary laws of today (and the hyper-reaction to them too).

Similarly, in the new revelation of Lenin, Leninists are not bound by the scientific law of Marxism. Russia was the most reactionary and feudal country hence it could not be the one to have a revolution according to Marxist laws (and some sects of Marxists hold that therefore it did not happen). Leninism rejects this as Christianity rejects the mosaic Law; but at the same time utilises the law to to buttress its argument.

Lenin, as the spostle of the ‘new’ religion, like Jesus (if the comparison is not to startling) begins by rejecting the rule of the scholars and just as Christ rebukes the Pharisees so Lenin castigates the Social-Democrats with whom he shared common beginnings and a common faith. Both Christianity and Leninism are based on a set of events which are supposed to have happened. If these are historically false, then they are materially false. The discussions about whether the historical events of Christianity really happened are well known, the new myth of Leninism less so. Lenin claims to have actually carried through the revolution. He did it by means of a revolutionary party arming itself with the historical truth. In fact, was this the case?

The revolution in Russia was carried out while Lenin was sitting in a Zurich cafe. Tsarism regarded as unshakable and symptomatic of entrenched reaction was swept away long before any of the Bolsheviks saw Russia. They returned due to the astuteness and doubledealing of Helphand Parvus. Helphand was a Marxist scholar of the old-school whose connections with the Marxist social-democracy in Poland and Germany were intimate; he was the chosen associate of Rosa Luxemburg and Trotsky (who picked up from him the theory of ‘permanent revolution’), as well as of the reformist section of German social-democracy which had entered the Imperial Government. With a foot in both camps he conceived a brilliant triple stroke – to rescue Germany from a Russian offensive and enable it to concentrate on fighting the West; to give a boost to State Communism to which he still owed ideological support; and to make a fortune out of speculation on the collapse of the Eastern front. This could be done by bringing Lenin back to Russia and equipping him with the money to float a major well organised party that would take over the government and bring Russia out of the war.

It succeeded brilliantly so far as two of the projects Helphand had in mind were concerned, though for the Imperial German government it proved to be only one more nail in the coffin. It is to Helphand one must give credit for the success of Lenin’s counter-revolution. It was a counter-revolution not a a revolution. Control was largely in the hands of workers, peasants and soldier soviets. Lenin’s achievement was to make those soviets subject to party discipline.

Other Marxists such as Trotsky only came to accept this party at the last moment. They had clung to the older party as long as possible. When they saw the well equipped new party carrying all before it – able to buy and subvert police and soldiers – they joined it and proclaimed the Bolshevik Party as in effect a new religion, that of Leninism, or as they called it misleadingly, Marxist-Leninism.

As was said of the New Testament, what was new wasn’t true; and what was true wasn’t new. To justify itself, Leninism quoted the old Laws of Marxism which they had superseded. The party had the right to suppress all other parties because it was the party of the working class. Capitalist parties had suppressed the workers; now through the Party the workers would suppress the capitalists, and while the state was ‘young’ and surrounded by capitalism, it had to assume dictatorial powers. The state is now ‘old’ but the new laws are seemingly eternal. The ‘scholars’ were substituted by a priesthood. It was no longer a question of interpreting the Law. Someone had come who was greater than the Law. The priesthood, or the party, had the right and duty to interpret what He would have done in any given circumstance.

As He lived in a particular time with particular historical events happening, these became the point of reference of everything. To this day the ‘Samaritans’ (through a misinterpretation of a particular parable) are assumed to be good; the Pharisees bad. To this day Leninists – basing themselves on Lenin’s attitudes to contemporary events, largely dictated by the civil war – give the priestly resplies as to how the Godhead would have reacted, and judge movements of today on his judgment of the fifty years ago.

This question of a revolutionary party was dubious. Marx never conceived the idea of a party taking over the role of salvation like a priesthood. He envisaged the scholars controlling the mass party but looked on the party itself rather as Lenin looked upon the trade unions. In the context of today the concept has become increasingly ridiculous because of the multiplicity of parties.

In the first place the Trotskyist movement broke from the Communist Party, though basing itself on the same texts. This was in one sense the split between those who clung to Marxist ‘talmudism’ with Leninist ‘priesthood,’ and those that held that the priesthood has the sole right to determine how matters should be run thereafter. But this one schism has caaused others well known and highly comic to some, a major tragedy (in their ultimate result) to others. The division is threefold:

(1) Moscow line; the revised Stalinism; (2) Maoism; and its many splits and counter-splits; the old Stalinism sometimes interlaced with Bolshevik pre-revolution dynamism and sometimes with a total rejection of of all Marxist dogmatism as against Leninist dogmatism (3) Trotskyism, in its 57 varieties. It is pointless here to discuss the many divisions. But that there are divisions everyone knows, and this itself makes the revolutionary party outmoded. Lenin’s theory was based on the fact that there could only be one working class party … in defiance of the palpable fact that he had split from the main party (but that had sold out to the bourgeoisie). In Leninist terms, the one party had the right to suppress all the others because these were bourgeois parties. But what if there were more than one Leninist party, each able to outbid or undercut the other?

The answer to that was in Portugal, where the Communist Party was within an ace of seizing power. But it was outflanked by its rivals, as it is nowadays at every turn. Yet not one of them can ever take power because they too will be outflanked by yet anothor. Another accommodating Helphand Parvus cannot be found to put one in power and then let it reason with hindsight an argument needing guns to back it.

Granted that the so-called revolutionary party has no future in any revolution, does it have any purpose at all? If it is trying to get power for itself, one can see its purpose. If it is seeking to nourish certain intellectual leaders and build an artificial leadership that may eventually hope to be taken seriously by a real following, then one can see the point; but this does not amount to more than a confidence trick. It is undoubtedly true that people of a given political (or any other) tentency have the right and the pleasure to group together in one body, but why a party?

It may well be true that the deficiencies of the anarchist movement in the past has always been in precisely the opposite direction. One writer has ingeniously argued the tyranny of structurelessness (though there is a greater danger of tyranny of tyranny). Without a party structure one can have the domination of the loudest voice, the worship of orator, demagogues or writers, reliance upon ‘militants’ as distinct from all others and so a drift into a situation where hierarchy and bureaucracy having been thrown out of the door creep in through the window. One is also wide open to penetration by other people who do have a party when one has a body which has no leadership. It is unfortunately impossible to say decisively that all problems are solved if one does not have a revolutionary party. But on the positive side it has no purpose beyond domination, and it should be recognised as an evil.

Generations of ‘revolutionary parties’ in Britain have achieved only one thing: the almost total alienation of the working class from what was once the working class movement.

Albert Meltzer.

Ryska anarkister och inbördeskriget

av Paul Avrich
Översatt från Russian Review, vol 27, nr 3 (juli 1968), 296-306.

När de första skotten i det ryska inbördeskriget avlossades ställdes anarkisterna, tillsammans med de andra partierna i vänsteroppositionen, inför ett allvarligt dilemma. Vilken sida skulle de stödja? Som inbitna frihetliga hade de inget till övers för Lenins regerings diktatoriska politik, men utsikten av en Vit seger tycktes ännu värre. Aktiv opposition mot sovjetregimen kunde tippa balansen till fördel för kontrarevolutionärerna. Å andra sidan kunde stöd till bolsjevikerna tjäna till att befästa dem alltför djupt för att bli bortkörda från makten när väl faran från reaktionen försvunnit. Det var ett bryderi utan enkla lösningar. Efter mycket själssökande och debatt intog anarkisterna en mångfald ståndpunkter, från aktivt motstånd mot bolsjevikerna och passiv neutralitet till ivrigt samarbete. En majoritet gjorde dock gemensam sak med den belägrade bolsjevikregimen. I augusti 1919, vid inbördeskrigets klimax, var Lenin så imponerad av ivern och modet hos ”sovjetanarkisterna”, som deras anti-bolsjevikiska kamrater hånfullt kallade dem, att han räknade dem till ”sovjetmaktens mest hängivna supportrar”. [1]

Ett framstående sådant fall var Bill Shatov, en tidigare IWW-agitator i Förenta Staterna som hade återvänt till sitt födelseland Ryssland efter Februarirevolutionen. Som Officer i Tionde Röda Armén under hösten 1919 satte Shatov in sin energi på försvaret av Petrograd mot general Judenitj framryckning. Följande år kallades han till Chita för att bli transportminister i Fjärran Östernrepubliken. Innan han gav sig av försökte Shatov rättfärdiga sin kollaborationistiska ståndpunkt för sina frihetliga kamrater Emma Goldman och Alexander Berkman. ”Nu vill jag bara säga er”, sa han, ”att den kommunistiska staten i aktion är precis vad vi anarkister alltid hävdat den skulle bli – en hårt centraliserad makt och ännu mer stärkt av hoten mot revolutionen. Under sådana villkor kan man inte göra vad man vill. Man hoppar inte bara på ett tåg och åker, eller ens på stötfångarna, som jag brukade göra i Förenta Staterna. Man behöver tillstånd. Men tro inte att jag saknar mina amerikanska ‘välsignelser’. Jag är för Ryssland, revolutionen och dess ärofulla framtid.” Anarkisterna, sa Shatov, var ”revolutionens romantiker”, men man kan inte slåss med bara ideal. För tillfället var huvuduppgiften att besegra reaktionärerna. ”Vi anarkister ska vara våra ideal trogna, men vi ska inte kritisera just nu. Vi måste arbeta och hjälpa till att bygga.” [2]

Shatov var en i en liten armé anarkister som tog till vapen mot de vita under inbördeskriget. Andra accepterade lägre poster i sovjetregeringen och uppmanade sina kamrater att göra detsamma, eller åtminstone avhålla sig från verksamhet som var fientlig till den bolsjevikiska saken. Yuda Roshchin, en tidigare Svart Fana-terrorist och en oförsonlig fiende till marxisterna, överraskade nu alla genom att hylla Lenin som en av den moderna tidens största figurer. Enligt Victor Serge försökte Roshchin rentav utarbeta en ”anarkistisk teori om proletariatets diktatur”. När han talade inför en grupp Moskvaanarkister 1920 uppmanade han sina kollegor att samarbeta med Lenins parti. ”Det är varje anarkists plikt”, förklarade han, ”att helhjärtat arbeta med kommunisterna, som är revolutionens förtrupp. Lägg era teorier åt sidan och gör praktiskt arbete för Rysslands återuppbyggande. Behovet är stort och bolsjevikerna välkomnar er.” [3]

men Roshchins åhörare var inte imponerade. De mötte hans tal med en kör av glåpord och visslingar och avfärdade honom som ytterliga en förlust till ”sovjetanarkism” och en förrädare till Bakunins och Krapotkins sak. För t o m under dessa prekära omständigheter skulle en stor och militant del av anarkiströrelsen förvägra sina bolsjevikiska motståndare någon ro. Briansk Anarkistiska Federation, till exempel, uppmanade till omedelbart störtande av ”socialvampyrerna” i Kreml som sög folkets blod. En terroristorganisation i Moskva, känd som Underjordiska Anarkisterna, översatte detta till handling, slog sig ihop med Vänster-SR och bombade kommunistpartiets högkvarter, vilket dödade tolv av dess medlemmar och skadade femtiofem andra, bland dem Bucharin.

I södern, där statens myndighet var fullständigt upplöst, fann anarkistiskt våld sin fruktbaraste jordmån. Band av beväpnade marodörer som opererade under sådana namn som ”Orkan” och ”Död”, dök upp i varje hörn, redo att slå till mot en stad eller en by närhelst möjligheten dök upp. Bakuninpartisanerna i Ekaterinoslav sjöng om en ny ”dynamitens epok” som skulle möta förtryckare av varje färg, röda såväl som vita:

Ner med oljudet från kyrkklockor!
Vi ska slå an ett annat alarm.
Med explosioner och jämmer i landet
Ska vi bygga vår egen harmoni! [4]

Och i Kharkov utropade en fanatisk krets anarkofuturister ”Död åt världscivilisationen!” och manade de mörka massorna att gripa sina yxor och förstöra allt i sikte.

Anarkister med mer pacifistisk böjelse fördömde dessa grupper som ”sicilianska banditer” som använde en anarkistisk täckmantel för att dölja rovdjursnaturen i deras verksamhet. För de moderata var rån och terrorism groteska karikatyrer av anarkistiska doktriner, som endast tjänade till att demoralisera rörelsens verkliga anhängare och till att misskreditera anarkismen i allmänhetens ögon. De mildare anarkisterna förnekade våldsam aktion och beväpnade sig med inget dödligare än penna och bläck och drog igång en verbal attack mot sovjetdiktaturen. Ett stort tema i deras kritik var att bolsjevikrevolutionen endast hade ersatt privatkapitalism med ”statskapitalism”, att en stor ägare hade tagit många smås plats, så att bönderna och arbetarna nu fann sig under hälen på en ”ny klass av administratörer – en ny klass till stora delar född ur intelligentsians livmoder.” [5] Som de såg det påminde det som hänt i Ryssland starkt om de tidigare revolutionerna i Västeuropa: knappt hade de förtryckta bönderna och hantverkarna i England och Frankrike avsatt jordaristokratin från makten innan den framåtskridande medelklassen tog täten och uppreste en ny klasstruktur med sig själv på toppen; på ett liknande sätt hade privilegierna och auktoriteten som den ryska adeln och bourgeoisien en gång delat flyttats i händerna på en ny härskarklass, bestående av partifunktionärer, regeringsbyråkrater och tekniska specialister.

Då inbördeskriget intensifierades blev regeringen allt mindre tolerant mot sådan kritik och började slå till mot anarkistgrupper i Moskva och Petrograd. Som ett resultat inleddes en massutvandring av anarkister till Ukraina, den ständiga tillflyktsorten för flyktingar undan centralregeringens förföljelser. I staden Kharkov dök en ny anarkistorganisation, Nabatkonfederationen, upp 1918 och snart kunde den ståta med blomstrande avdelningar i alla större städer i södern. Som kan förmodas var Nabats anhängare extremt kritiska till Sovjetdiktaturen, fast ändå ansåg de att den viktigaste uppgiften för anarkiströrelsen var att försvara revolutionen mot det vita angreppet, även om detta skulle innebära en tillfällig allians med kommunisterna. För att rädda revolutionen satte de sitt hopp till en ”partisanarmé”, organiserad spontant av de revolutionära massorna själva.

Som den lämpligaste grundstommen till en sådan armé såg Nabatledarna gerillabanden som leddes av Nestor Machno, vars anhängare betraktade honom som en ny Stenka Razin eller Pugatjev som skickats för att förverkliga deras urgamla dröm om jord och frihet. Machno och hans män reste på hästryggen och i lätta bondekärror (tachanki) på vilka kulsprutor var monterade, och de rörde sig snabbt fram och tillbaka över de öppna stäpperna mellan Dniepr och Asovska sjön och växte till en liten armé där de for fram och sådde fruktan i sina motståndares hjärtan. Hittills självständiga gerillaband accepterade Machnos befäl och samlades vid hans svarta fana. Bybor utrustade dem villigt med mat och utvilade hästar vilket gjorde det möjligt för machnovtsy att resa långa sträckor utan större svårigheter. Plötsligt kunde de dyka upp där de minst väntades, anfalla lågadeln och militärkasernerna, sedan försvinna lika snabbt som de kommit. I erövrade uniformer infiltrerade de fiendens led för att luska ut deras planer eller för att öppna eld mot dem på nära håll. När de var trängda brukade machnovtsy gräva ner sina vapen och ta sig skingrade tillbaka till sina byar och börja arbeta på åkrarna i väntan på nästa signal att gräva upp vapengömman och åter dyka upp på oväntade platser. Machnos upprorsarmé visade, med Victor Serges ord, ”en sant episk förmåga till organisation och strid”. [6] Ändå berodde mycket av deras framgång på de exceptionella kvaliteterna hos deras ledare. Machno var en djärv och rådig befälhavare som kombinerade en järnvilja med kvickt sinne för humor och vann sina bondeanhängares kärlek och hängivenhet. I september 1918, då han besegrade en mycket överlägsen österrikisk styrka vid byn Dibrivki, gav hans män honom den tillgivna titeln batko, deras ”lillefar”. [7]

För ett tag förhöll sig Machnos samröre med bolsjevikerna skäligen vänskapligt och sovjetpressen lovprisade honom som en ”modig partisan” och en stor revolutionär ledare. Relationerna var som bäst i mars 1919, då Machno och kommunisterna slöt en pakt för gemensam militäraktion mot general Denikins vita armé. Sådana gester av harmoni kunde inte dölja den fundamentala fientligheten mellan de två grupperna. Kommunisterna hade föga smak för den autonoma statusen hos Machnos upprorsarmé eller den mäktiga lockelse den utövade på deras egna bonderekryter; machnovtsy, å sin sida, fruktade att förr eller senare skulle den Röda Armén försöka få stopp på deras rörelse. Då friktionen ökade övergav sovjettidningarna sina lovsånger om machnovtsy och började attackera dem som ”kulaker” och ”anarko-banditer”. I maj blev två tjeka-agenter som skickats för att lönnmörda Machno fångade och avrättade. Följande månad förklarade Trotskij, överbefälhavare för de bolsjevikiska styrkorna, Machno som fredlös och kommunistiska trupper genomförde en blixtrazzia mot hans högkvarter i Gulyai-Polye.

Den sommaren återupptogs dock den skakiga alliansen då Denikins massiva kampanj mot Moskva fordrade både kommunisterna och machnovtsy. Den 26 september 1919 satte Machno plötsligt igång ett framgångsrikt motanfall vid byn Peregonovka, nnära staden Uman, kapade den vita generalens förrådslinjer och skapade panik och oordning i hans bakre led. Detta var Denikins första allvarliga bakslag i hans dramatiska framryckning i det ryska landets hjärta och en viktig faktor i stoppandet av hans kampanj mot den bolsjevikiska huvudstaden. Vid slutet av året hade en kontraoffensiv av Röda Armén tvingat Denikin att slå till hastig reträtt till Svarta Havets stränder.

Machnovshchhina nådde sin höjdpunkt under månaderna som följde på segern vid Peregonovka. Under oktober och november ockuperade Machno Ekaterinoslav och Aleksandrovsk i flera veckor och fick så sin första chans att tillämpa anarkismens koncept på stadslivet. Machnos målsättning var att störta varje form av dominans och att uppmuntra ekonomiskt och socialt självbestämmande. Så när järnvägsarbetarna i Aleksandrovsk klagade över att de inte fått betalt på många veckor, så rådde han dem att ta kontroll över järnvägslinjerna och ta betalt av passagerarna och godsfraktarna vad som tycktes vara ett rättvist pris för deras tjänster. Sådana utopiska projekt lyckades dock inte vinna över mer än en liten majoritet av arbetare, för till skillnad från bönderna och arbetarna i byarna, som var självständiga producenter vana att sköta sina egna affärer, opererade fabriks- och gruvarbetare som delar beroende av varandra i en komplicerad industriell apparat och var vilsna utan vägledningen av förmän och tekniska specialister. Dessutom kunde bönderna och hantverkarna idka byteshandel med sina arbetsprodukter, medan stadsarbetarna var beroende av regelbundna löner för sin överlevnad. Machno förvärrade dessutom förvirringen då han erkände alla papperspengar som utfärdats av hans föregångare – ukrainska nationalister, vita och bolsjeviker. Han förstod aldrig det komplexa i en urban ekonomi, inte heller brydde han sig om att begripa den. Han avskydde städernas ”gift” och hyllade den naturliga enkelheten i bondemiljön i vilken han var född. I alla fall fann Machno väldigt lite tid att genomföra sina dåligt definierade program. Han var ständigt i rörelse och stannade sällan ens för att hämta andan. Machnovshchina var, för att citera en av batkons förbundna, en ”republik på tachanki… Som alltid förhindrade situationens instabilitet positivt arbete.” [8]

I slutet av 1919 fick Machno instruktioner från det röda överbefälet att skyndsamt förflytta sin armé till den polska fronsten. Ordern var tydligt avsedd att dra undan machnovtsy från deras hemterritorium och därigenom lämna det öppet för upprättandet av bolsjevikiskt styre. Machno vägrade att flytta på sig. Trotskijs svar var rakt och utan tvekan: han förklarade machnovtsy fredlöst och skickade sina trupper mot dem. Det följde åtta månader av bitter strid ned stora förluster på båda sidor. En svår tyfusepidemi ökade antalet offer. Machnos partisaner som var kraftigt underlägsna i antal undvek direkta slag och förlitade sig till den gerillataktik de hade fulländat under mer än två år av inbördeskrig.

Fientligheterna avbröts i oktober 1920 då baron Wrangel, Denikins efterträdare i söder, satte igång en kraftig offensiv och slog sig norrut från Krimhalvön. Ännu en gång tog Röda Armén Machnos hjälp i anspråk, i utbyte mot att kommunisterna gick med på amnesti för alla anarkister i ryska fängelser och garanterade anarkisterna propagandafrihet på villkor att de avhöll sig från att uppmana till det våldsamma störtandet av sovjetregeringen. Knappt en månad senare hade dock Röda Armén gjort tillräckliga erövringar för att säkra segern i inbördeskriget, och sovjetledarna rev upp sin överenskommelse med Machno. Machnovtsy hade inte bara spelat ut sin roll som värdefull militär partner, men så länge som batkon lämnades ifred skulle den primitiva anarkismens anda och faran av ett bonde-jacquerie fortsätta att förfölja den instabila bolsjevikregimen. Därför greps Machnos officerare på Krim den 25 november 1920, just efter deras segrar över Wrangels armé, av den Röda Armén och blev omedelbart skjutna. Dagen efter beordrade Trotskij ett anfall mot Machnos högkvarter i Gulyai-Polye, samtidigt som tjekan arresterade medlemmar i Kharkovs Nabatkonfederation och genomförde razzior mot anarkistiska klubbar och organisationer över hela landet. Under anfallet mot Gulyai-Polye blev de flesta i Machnos stab infångade och fängslade eller helt enkelt skjutna på fläcken. Batkon själv lyckades dock tillsammans med en illa tilltygad spillra av en armé som en gång räknats till tiotusentals, att undkomma sina förföljare. Efter att ha flackat omkring i Ukraina i närmare ett år korsade partisanledaren, utmattad och fortfarande med sviter av oläkta sår, floden Dniester in i Rumänien och tog sig så småningom till Paris.

Machnos fall signalerade början till slutet för den ryska anarkismen. Tre månader senare, i februari 1921, drabbades rörelsen av ytterligare ett hårt slag då Peter Krapotkin, nästan åttio år gammal, insjuknade i lunginflammation och dog. Krapotkins familj avslog Lenins erbjudande om en statsbegravning, och en kommitté med anarkister bildades för att för att arrangera en begravning. Leo Kamenev, Moskvasovjetens ordförande, gav en handfull fängslade anarkister en dags frihet för att delta i processionen. 20,000 trotsade Moskvavinterns bistra kyla och marscherade i kortegen till Novodevitjklostret, begravningsplatsen för Krapotkins furstliga förfäder. De bar plakat och svarta banderoller med krav på frisläppandet av alla anarkister från fängelse och sådana slagord som #Där det finns auktoritet finns ingen frihet” och ”Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”. En kör skanderade Evig Hågkomst. När processionen passerade Butyrkifängelset slog fångarna på gallren till sina fönster och sjöng en anarkistisk hymn för den döde. Emma Goldman talade vid Krapotkins gravkant och studenter och arbetare lade blommor vid hans grav. Krapotkins födelseplats, ett stort hus i det gamla aristokratiska kvarteret i Moskva, överläts till hans hustru och kamrater för att bli museum med hans böcker, papper och personliga tillhörigheter. Det upprätthölls genom gåvor från vänner och beundrare över hela världen och sköttes av en kommitté av anarkistiska forskare. [9]

Vid Krapotkins begravning bars anarkismens svarta fana på parad genom Moskva för sista gången. Två veckor senare utbröt Kronstadtupproret, och en ny våg av politiska arresteringar svepte genom landet. Anarkistiska bokhandlar, tryckerier och klubbar stängdes och de få återstående anarkistiska kretsarna upplöstes. Till och med de pacifistiska anhängarna till Tolstoj – av vilka ett antal hade blivit skjutna under inbördeskriget för vägran att tjänstgöra i Röda Armén – fängslades eller förvisades. I Moskva blev en krets ledande ”sovjetanarkister” kända som Universalisterna arresterade på hopkokade anklagelser om ”banditism och underjordiska aktiviteter” och deras organisation ersattes av en ny grupp kallad ”anarko-biokosmisterna”, som utlovade orubbligt stöd till sovjetregeringen och högtidligt förklarade sin avsikt att starta en social revolution ”i interplanetariska rymden men inte på sovjetiskt territorium.” [10]

Repressionen fortsatte oförminskad medan månaderna fortskred. I september 1921 avrättade tjekan två välkända anarkister utan rättegång och utan att framföra formella anklagelser mot dem. Emma Goldman blev så rasande att hon övervägde att ställa till en scen på de engelska suffragetternas manér och skrika ut sina protester till delegaterna. Hon avråddes från att göra det av sina ryska vänner, men strax efteråt bestämde sig hon och Berkman, djupt nedslagna över den väg revolutionen hade tagit, för att lämna landet. ”Dsytra är de förbipasserande dagarna”, antecknade Berkman i sin dagbok. ”Ett efter ett har hoppets glöd slocknat. Det liv som föddes i Oktober har krossats av terror och despotism. Revolutionens slagord har blivit förrådda, dess ideal har kvävts i folkets blod. Arvet från igår dömer miljoner till döden; dagens mörker ligger som en svart liksvepning över landet. Diktaturen trampar massorna under sin stövel. Revolutionen är död; dess själ ylar i vildmarken… Jag har beslutat att lämna Ryssland.” [11]

Noter:
1. V. I. Lenin, Sochineniia, 2:a uppl., 31 volymer, Moskva 1931-1935, XXIV, 437.
2. Emma Goldman, Living My Life, New York 1931, s. 729; Alexander Berkman, The Bolshevik Myth (Diary 1920-1922), New York 1925, s. 35-36.
3. Victor Serge, Mémoires d’un révolutionnaire, Paris 1951, s. 134; Berkman, The Bolshevik Myth, s. 68.
4. M. N. Chudnov, Pod chernym znamenem (zapiski anarkhista), Moskva 1930, s. 53 ff.
5. Vol’nyi Golos Truda, 16 september 1918.
6. Serge, Mémoires d’un révolutionnaire, s. 135.
7. P. Arshinov, Istoriia makhnovskogo dvizheniia (1918.1921 gg.), Berlin 1923, s. 57-58.
8. Voline, La révolution inconnue (1917-1921), Paris 1943, s. 578, 603.
9. Muséet stängdes efter Krapotkins änkas död 1938. 1967 besökte författaren huset och fann att det användes till ett ändamål som Krapotkin själv med säkerhet skulle ha samtyckt till: det fungerade som skola för brittiska och amerikanska ambassadbarn, med en lekplats på gården och interiören fylld med barnböcker och konstverk.
10. G. P. Maximoff, The Guilloutine at Work, Chicago 1940, s. 362.
11. Berkman, The Bolshevik Myth, s. 319.

Nyheter om Peter Krapotkin.

Syndikalisten N:r 70. 9:de årg. Onsdagen den 3 september 1919

Vad den berömda revolutionären tänker om situationen i Ryssland.

I La Bataille skriver märket Mongival följande som vi antaga kan intressera även våra läsare:

”Från absolut säker källa erhålla vi upplysningarom vår store vän Peter Krapotkins ställning f. n.

Har det icke från visst håll påståtts att han åter förenat sig med Sovjetregimen? Vi äro i dag i tillfälle att framlägga en kategorisk dementi av detta påstående, som väl aldrig tagits på allvar av dem som kände Krapotkins idéer, Krapotkin som kanske mest av alla har arbetat för en revolutionär och frihetlig anda i Ryssland.

Krapotkin har emellertid icke förklarat bolsjevismen krig. I det ryska folkets strävanden till frihet betraktar han bolsjevismen som en övergående kris, som det saknas anledning att taga tragiskt, och som i en nära framtid, skall lämna plats för en i verkligheten republikansk och demokratisk regim. Han är övertygad att de, som f. n. utöva diktaturen i proletariatets namn, skola föras till att förena sig med övriga socialistiska grupper, och alla avancerade element inom nationen. Detta skulle betyda upphävande av den terror som härskar, varje gång regeringen känner sig hotad samt upprättande av en frihetlig regim.

I stort sett är Krapotkins förtroende till revolutionens förmåga att utveckla sig i rätt riktning orubbad.

Inbjuden att tala på en kooperativ kongress – en mäktig organisation som sovjetregeringen undantagsvis respekterat – har vår vän givit uttryck åt den meningen, att Rysslands ekonomiska pånyttfödelse skall vara ett verk av producenter och konsumenter, grupperade i sina föreningar. Han uttalade sig likaledes emot all despotism, vem som än utövade den.

En av de frågor som livligast sysselsätter vår kamrat, liksom alla verkliga vänner av den ryska revolutionen, är den från Sibirien utrustade imperialismens tilltagande inträngande. Åtföljd av alla tänkbara excesser mot befolkningen, av alla klasser eller meningsriktningar skapar ”befriarna” från yttersta östern en allvarlig fara för ryska folket.

Slutligen äro vi lyckliga nog att kunna förklara, att trots kritiken – stundom livligt uttryckt både i tal och skrift – mot de ryska diktatorernas politik, så är Krapotkin icke föremål för några rigorösa åtgärder från sovjetmyndigheterna. Han är respekterad och har fått bibehålla sin fullständiga rörelsefrihet.

Anarcho-Futurist Manifesto

Ah-ah-ah, ha-ha, ho-ho!
Fly into the streets! All who are still fresh and young and not dehumanized – to the streets! The pot-bellied mortar of laughter stands in a square drunk with joy. Laughter and Joy, copulating with Melancholy and Hate, pressed together in the mighty, convulsive passion of bestial lust. Long live the psychology of contrast! Intoxicated, burning spirits have raised the flaming banner of intellectual revolution. Death to the creatures of routine, the philistines, the sufferers from gout! Smash with a deafening noise the cup of vengeful storms! Tear down the churches and their allies the museums! Blast to smithereens the fragile idols of Civilization! Hey, you decadent architects of the sarcophagi of thought, you watchmen of the universal cemetary of books – stand aside! We have come to remove you! The old must be buried, the dusty archives burned by the Vulcan’s torch of creative genius. Past the flaky ashes of world-wide devastation, past the charred canvases of bulky paintings, past the burned, fat, pot-bellied volumes of classics we march, we Anarcho-Futurists! Above the vast expanse of devastation covering our land the banner of anarchy will be proudly unfurled. Writing has no value! There is no market for literature! There are no prisons, no limits for subjective creativity! Everything is permitted! Everything is unrestricted!

The Children of nature receive in joyous ecstasy the chivalrous golden kiss of the Sun and the lascivious, naked, fat belly of the Earth. The Children of Nature springing from the black soil kindle the passions of naked, lustful bodies. They press them all in one spawning, pregnant cup! Thousands of arms and legs are welded into a single suffocating heap! The skin is inflamed by hot, insatiable, gnawing caresses. Teeth sink with hatred into warm succulent lovers’ flesh! Wide, staring eyes follow the pregnant, burning dance of lust! Everything is strange, uninhibited, elemental. Convulsions – flesh – life – death – everything” Everything!

Such is the poetry of our love! Powerful, immortal, and terrible are we in our love! The north wind rages in the heads of the Children of Nature. Something frighful has appeared – some vampire of melancholy! Perdition – the world is dying! Catch it! Kill it! No, wait! Frenzied, penetrating cries pierce the air. Wait! Melancholy! Black yawning ulcers of agony cover the pale, terror-stricken face of heaven. The earth trembles with fear beneath the mighty wrathful blows of its Children! Oh, you cursed, loathsome things! They tear at its fat, tender flesh and buty its withered, starving melancholy in the flowing blood and fresh wounds of its body. The world is dying! Ah! Ah! Ah! cry millions of tcsins. Ah! Ah! Ah! roar the giant cannon of alarm. Destruction! Chaos! Melancholy! The world is dying!

Such is the poetry of our melancholy! We are uninhibited! Not for us the wailing sentimentality of the humanists. Rather, we shall create the triumphant intellectual brotherhood of peoples, forged with the iron logic of contradictions, of Hate and Love. With bared teeth we shall protect our free union, from Africa to the two poles, against any sentimental level of friendship. Everything is ours! Outside us is only death! Raising the black flag of rebellion, we summon all living men who have not been dehumanized, who have not been benumbed by the poisonous breath of Civilization! All to the streets! Forward! Destroy! Kill! Only death admits no return! Extinguish the old! Thunder, lightning, the elements – all are ours! Forward!

Long live the international intellectual revolution!

An open road for the Anarcho-Futurists, Anarcho-Hyperboreans, and Neo-Nihilists!

Death to world Civilization!

Group of Anarcho-Futurists

‘Shturmovoi, opustoshaiushchii manifest anarkho-futuristov’, K Svetu (Kharkhov), 14 March 1919, p, 1

From Paul Avrich (Ed.) The Anarchists in the Russian Revolution, Thames and Hudson, London (1973)

Den väsentliga skillnaden mellan anarkism och socialdemokrati

av Errico Malatesta, Röda Fanor, nov. 1921

Somliga söka att förklara schismen mellan anarkister och socialdemokrater med att säga, att anarkisterna utan beräkning genast vill störta fram till revolution, medan socialdemokraterna vilja marschera mera långsamt.

Det är ett faktum, att det mellan socialdemokrater och anarkister alltid rått djupa skiljaktigheter med avseende på sättet att uppfatta den historiska utvecklingen och de revolutionära kriser som evolutionen framalstrar, och detta till en sådan grad, att de aldrig varit eniga om medlen som borde brukas, eller om de lägliga tillfällen som tid efter annan uppkommit för påskyndandet av marschen mot den mänskliga befrielsen.

Men detta är endast en tillfällig och sekundär olikhet. det har alltid funnits, så som det fortfarande finns, socialdemokrater som vilja skynda på, liksom det funnits och finns anarkister som vilja marschera långsamt, eller som alls icke tror på revolutionen. den väsentliga och djupliggande olikheten är en helt annan: socialdemokraterna äro auktoritära, anarkisterna äro antiauktoritära.

Socialdemokraterna vilja sätta sig i besittning av makten, och det betyder föga om detta sker fredligt eller våldsamt. Och sedan de blivit regerande vilja de under diktatorisk eller demokratisk form påtvinga massorna sitt program. Anarkisterna betrakta däremot varje regering som något ont, och på grund av sin natur bestämd att försvara en privilegierad klass som redan existerar, eller att skapa en ny sådan. Istället för att eftersträva att intaga den sittande regeringens plats, vilja anarkisterna bekämpa varje organism, som tillåter några att påtvinga andra sina idéer och meningar. Anarkisterna vilja giva var och en full frihet och naturligtvis ekonomiska medel för att göra denna frihet möjlig och effektiv. De vilja således för alla öppna den stora utvecklingens väg fram till den bättre form för samhälle, som framspringer ur erfarenheten.

Efter det som passerat i Ryssland och ännu pågår där, bör det för en var vara klart, att det som skiljer anarkister och socialdemokrater icke är viljan till en snarare eller mindre snar revolution.

Lenin är utan tvivel en revolutionär som har bråttom, men han är en auktoritär, en fanatiker, som historien skall placera vid sidan av Torquemada och Robespierre, och trots vad som för närvarande skiljer honom från andra socialdemokrater, så är han visserligen en socialdemokrat, som gör vad anarkisterna förutsagt att socialdemokraterna skulle komma att göra, om de någon gång kom till makten.

Hör vad Maria Spiridonova, martyren från tsarismens regim, säger i sitt Öppet brev till Vesteuropas arbetare. Hon visar hur revolutionen var mäktig i Ryssland innan bolsjevismen lyckades förråda den. Revolutionen utbredde sig över hela Ryssland därför att den enhälligt understöddes av landsbygdens och städernas proletärer, Lenin, understödd av sina anhängare, använde sig med en verklig marxistisk dogmatism och städernas arbetare, som utgjorde 3-5 procent av befolkningen, emot landsbygdens oorganiserade bondemassor; och för att få dessa att underkasta sig, använde sig Lenin av den gamla byråkratien, av den gamla militärkasten, av det kullvräkta systemets hemliga polis. Efter att ha begått felet att bruka sig av det tsaristiska systemets metoder och instrument, satte det kommunistiska partiet (som odisputabelt är socialdemokratiskt) tyranniet i system för att blott åstadkomma – allt enligt Spiridonova – att 95 procent av arbetarna äro i öppen eller hemlig revolt mot regeringen. Och hon tillägger:

”Den huvudsakliga befolkningsklassen i landet, jordens arbetare, en klass utan vilken inget uppbyggande ekonomiskt verk är möjligt hos oss, befinner sig brutalt tillbakakastad från allt deltagande i det revolutionära arbetet. De arbetande bönderna ha helt enkelt blivit ett utsugningsobjekt för staten, leverantörer av levnadsmedel, råvaror, av boskap och människor, utan att ha ringaste möjlighet att utöva något inflytande som helst avseende på regeringens politik. Den röda arméns huvudsakliga uppgift är att terrorisera bondemassan. Och samma röda armé terroriseras i sin tur och kvarhålles genom det faktum, att vid varje desertering utsättes den deserterades familj för de grymmaste straff”.

Detta är något helt annat än frågan om att göra revolution lite förr eller senare.

Vad som huvudsakligen framskapat och fortfarande låter en anarkistisk rörelse bestå är just förutseendet av vad en socialdemokratisk regering nödvändigt måste bli, ett förutseende, som funnit en så tragisk bekräftelse i Ryssland.

Vladimir Barmash

Barmash, Vladimir Vladimirovitj alias Gorbonos alias Valya alias Lonya (1879- ?Efter 1938)

En kort biografi om Vladimir Barmash, prominent anarkokommunist i Ryssland som omkom i fängelselägren.

Vladimir Barmash föddes i en by nära Ivanovo-Voznesensk (nu Ivanovo). Den här byn var väldigt liten och alla som bodde där hade familjenamnet Barmash. Trots nackdelen att komma från en bondebakgrund var han framgångsrik i skolan och for sedan till Moskva där han slutförde tre kurser på Alfons Shaniavskijs folkuniversitet. På 1900-talet studerade han på jordbruksakademin i Petrovsko-Razumovskoe och belönades med ett diplom i agronomi. 1905 gick Barmash med i en Moskvacell av Socialistrevolutionära Partiet. Han deltog i den väpnade kampen i Moskva i december 1905. I början av 1906 efter splittringen i det Socialistrevolutionära Partiet gick han med i en väpnad grupp inom oppositionsfraktionen, maximalisterna. Han deltog i en expropriering av 800,000 rubler från banken Inbördes Kreditsällskapet tidigt i mars 1906.

I juni 1906 gick Barmash till anarkismen och startade den anarkokommunistiska gruppen Fri Kommun i Moskva. Han deltog i masspropaganda och i väpnade aktioner. Den 27 juni 1906 godkände anarkistgruppen i Moskva den deklaration och program som utarbetats av Barmash. Denna hävdade att de anarkokommunistiska gruppernas roll var: organisering av arbetarna, bönderna och trasproletariatet, för exproprieringen och socialiserandet av privategendom; förbereda en arbetarnas generalstrejk; anarkistiskt deltagande I fackföreningarna var nödvändigt för att neutralisera inflytandet från de reformistiska politiska partierna; bojkott av alla regeringsorgan och parlamentsstrukturer; avvisande av exproprieringar för personlig profit – exproprieringar kom bara från behovet att finansiera anarkistisk propaganda; anarkistisk vägran att arbeta med något politiskt parti. Genom året 1906 propagerade Barmash i Moskvafabriker och spred anarkistisk litteratur. Han var en av organisatörerna till explosionen i Moskvaadministrationens Gardesbyggnad i juli 1906. På hösten 1906 behövde Fri Kommun pengar för litteratur och andra projekt. Barmash organiserade några exproprieringar men fångades. Han dömdes till 3 års fängelse av en Moskvatribunal. Efter att han frigavs 1909 bodde han i exil. Han återvände till Moskva men blev åter arresterad och förvisad år 1912, eller enligt andra rapporter åtalades han för anklagelserna mot Fri Kommun 1908. Som organisatör riskerade han dödsstraff så han bestämde sig för att simulera sinnessjukdom och sattes på mentalsjukhus. Han rymde därifrån och flydde till Frankrike.

Han befriades den 2 mars 1917 från Butirkyfängelset i Moskva (hur han hamnat där och på vilka anklagelser är oklart). Han skapade sedan lokala anarkokommunistiska celler i Moskvas Lefortovodistrikt och skapade i samarbete med andra grupper Anarkistgruppernas Federation i Moskva (FAGM). Barmash var en av dess sekreterare, medlem i dess Råd och dess kassör 1917-1918. Han organiserade ett stort projekt för utgivning av anarkistiska böcker åt FAGM. På hösten 1917 propagerade han bland Moskvaarbetare och var berömd som en eldfängd talare. Han tog en aktiv roll i Oktoberrevolutionen. Mellan september 1917 och april 1918 var han en redaktör på anarkisttidningen Anarkhiia.

Den 12 april 1918, efter tjekans attack mot Moskvas anarkiströrelse, arresterades Barmash. Barmash anklagades tillsammans med de andra medlemmarna i FAGM för att ha härbärgerat banditer och kriminella men ingen rättegång ägde rum och i maj 1918 blev alla frigivna. Den 6 maj 1918 medverkade Barmash i FAGM:s Råd med en rapport om Rådet och lokalgrupperna. På sommaren 1918 talade han på många möten och anklagade bolsjevikerna för att ha förrått revolutionen och för att ha utfört repressalier mot anarkister och arbetare. På hösten samma år arbetade han tillsammans med de andra prominenta anarkokommunisterna, Gordinbröderna.

Mellan 1918 och 1921 arbetade Barmash inom olika strukturer, var deputerad till Moskvasovjeten, arbetade som lärare och på flera banker. I april 1919 var han en av de ledande ljusen i Moskvas Union av Anarkist-Syndikalist-Kommunister. Enligt obekräftade rapporter hade han kontakter med Underjordiska Anarkister som utförde attacker mot bolsjevikerna. I september eller oktober 1919 for Barmash till Ukraina och anslöt sig till machnovisterna. Han var en av deras mest populära propagandister och vägledde deras kulturella-pedagogiska sektion i den grekiska byn Kremenchuk. Han återvände senare till Moskva.

I augusti 1920 var han en av organisatörerna till Moskvasektionen av anarko-universalisterna (MSAU), en av författarna till deras plattform och arbetade med deras tidning Universal, 1920-1921). Under den här perioden stödde han för en tid tanken att arbeta med sovjetregeringen, men efter krossandet av Kronstadtrevolten kom han ut i stark opposition mot bolsjevikerna. I november eller december 1921 arresterades han efter en razzia mot MSAU och förvisades till Kostroma utan något formellt åtal.

1923 arresterades han för desertering. NKVD-domare dömde honom den 4 maj till 2 års förvisning i Ziranska Oblast (nu en region i Tomskprovinsen). Det här beslutet revs upp och Barmash tilläts fritt uppehälle i SSSR. Han återvände till Moskva och arbetade som en bostadsadministratör. Han anslöt sig till socio-ekonomiska sektionen av All-Ryska Folkkommittén för hedrandet av minnet av Peter Krapotkin (EQA), och deltog i Krapotkinmuséets arbete. På sommaren 1927 organiserade han med andra anarkister en solidaritetskampanj för Sacco och Vanzetti. Han var en av tolv – med Borovoi, Rogdaev, etc. – som sände ett telegram utomlands angående fallet och försökte organisera offentliga möten vilket nekades av Moskvamyndigheterna vid flera tillfällen. Han knöt nära vänskapsband med Noi Varshavskij som skrev ett flygblad som protesterade mot sovjetregeringens hyckleri och manade till dess störtande. Det är sannolikt att Barmash var involverad i detta men Varshavskiy vägrade efter sin arrestering envist och heroisk att namnge någon annan.

1927-1928 deltog vid sedan av Rogdajev i konflikten mellan anarkister och “anarko-mystiker” (en grupp som manipulerades av statens hemliga polis) på Krapotkinmuséet. Som resultat tvingades han i mars 1928 att avgå från kommittén. Vid det här laget var han tillsammans med Rogdajev, Borovoi. Khudolei och Kharkhardin en av de mest aktiva supportrarna till Organisationsplattformen i Sovjetunionen.

1929 bodde Barmash i Mozhaisk och arbetade på Moskvas Jordbrukskreditbank. Den 15 juni 1929 arresterades han med många andra gamla anarkister och anklagades för skapande av illegala anarkistgrupper, spridande av antisovjetisk litteratur och kontakter med anarkister utanför Sovjetunionen. Han dömdes till 3 år i en politisk isolator i Suzdal. I augusti 1930 förflyttades han till Butirkyfängelset för en medicinsk operation och sändes efter detta till en polit-isolator i Verkĥneuralsk.

I juni 1932 dömdes han till 3 års förvisning i Sibirien. Från 1934 fram till januari 1935 var han i Yeniseisk, där han arbetade som agronom. Den 25 januari 1935 arresterades han igen för antisovjetiska handlingar och dömdes till 3 år i Verkhneuralsks polit-isolator. Här grundade han Verkhneuralsks Anarkistiska Grupp som förespråkade illegal anarkistisk organisering för att samla resterna av rörelsen och mobilisera mot den statskapitalistiska regimen och utveckla ett program. Han tilläts in på Institutet för Distansutbildning på Jordbruksakademin under namnet Kliment Timirjazev. 1938 arresterades han igen och dömdes till 5 år i ett koncentrationsläger. Det här är det sista omnämnandet av Barmash i arkiven. Efter det försvann alla spår efter honom.

Nick Heath

Källor:

Avrich, P. The Russian Anarchists.
Rublyov, D. I. The Story of a Leaflet and the Fate of the Anarchist Varshavskiy i After Makhno. Kate Sharpley Library.
Makhno-hemsida (på ryska) http://www.makhno.ru/

Olga Taratuta

Taratuta, Olga Ilyinichna 1876 (?)-1938 (riktigt namn Elka Golda Elievna Ruvinskaia, också känd som Babushka, Valia, Tania, D. Basist)

En kort biografi om Olga Taratuta, den ryska anarkiströrelsens “mormor” och en grundare av Anarkistiska Svarta Korset

“Kharkovkamraterna, med Olga Taratutas heroiska person i spetsen, hade alla tjänat Revolutionen, kämpat på dess fronter, utstått bestraffning från de Vita, förföljelse och fängelse från bolsjevikerna. Ingenting hade kuvat deras revolutionära glöd och anarkistiska tro.” Living My Life, Emma Goldman

Elka Ruvinskaia föddes i byn Novodmitrovka nära Kherson i Ukraina den 21 januari 1876 (eller möjligen 1874 eller 1878). Hennes familj var judisk och hennes far hade en liten butik. Efter sina studier arbetade hon som lärare. Hon arresterades som “politiskt misstänkt” 1895. 1897 gick hon med i en socialdemokratisk grupp kring bröderna A. och I. Grossman (som senare blev anarkister) i Elizavetgrad, och spred deras propaganda. 1898-1901 var hon medlem i det socialdemokratiska partiets Elizavetgradkommitté och den Sydryska Arbetarunionen. 1901 flydde hon utomlands, bodde i Tyskland och Schweiz där hon träffade Lenin och Plechanov och arbetade för tidningen Iskra.

1903 i Schweiz blev hon anarkokommunist. 1904 återvände hon till Odessa och gick med i gruppen Utan Kompromiss som bestod av anarkister och lärjungar till den polske socialisten Machajski. Hon arresterades i april 1904 och frigavs på hösten i brist på bevis. Hon gick sedan med i Odessas Anarkokommunistiska Arbetargrupp som spred propaganda och organiserade arbetarcirklar. Hon började få rykte som en av de mest framstående anarkisterna i Ryssland. Hon använde pseudonymen Babushka (Mormor) – ett märkligt alias med tanke på att hon fortfarande bara var runt trettio!
I början av oktober 1905 arresterades hon igen men släpptes igen vid Oktoberamnestin. Hon gick med i den anarkokommunistiska sydryska gruppens stridsavdelning som använde taktiken “motivlös terror”- det vill säga attacker mot institutioner och representanter för den autokratiska regimen istället för mot särskilt utvalda individer. Hon hjälpte till att förbereda den ökända attacken mot Kafé Libman i december 1905. Hon arresterades och dömdes till 17 års fängelse 1906. Hon rymde ur fängelse den 15 december och flydde till Moskva. I december 1906 gick hon med i den anarkokommunistiska Moskvaorganisationen Buntar (Rebell) och agiterade på arbetsplatserna. Efter arresteringen av en grupp medlemmar i mars 1907 flydde hon och några andra till Schweiz där de redigerade en tidning med samma namn.
På hösten 1907 återvände Olga till Ekaterinoslav och Kiev och flyttade sedan vidare till Odessa. Hon förberedde ett attentat mot general A.V. Kaulbars, befälhavaren för Odessas militärregion, och mot general Tolmachov, Odessa guvernör och en explosion vid Odessas tribunal.
I slutet av februari 1908 for hon till Kiev för att förbereda sprängningen av Lukianovkafängelsets murar och organisera en rymning för arresterade anarkister där. Dock greps alla andra medlemmar i gruppen men Olga lyckades fly. Hon arresterades i Ekaterinoslav och dömdes i slutet av 1909 till 21 års fängelse. Hon frigavs från Lukianovkafängelset i mars 1917. Som Paul Avrich säger i sin bok De Ryska Anarkisterna så var hon nu “en trött och kuvad kvinna I slutet av fyrtioårsåldern”, som först höll sig undan rörelsen. I maj 1918 organiserade hon Politiska Röda Korset i Kiev, som hjälper fängslade revolutionärer oavsett deras politiska tillhörighet, och som en gång i tiden till och med hjälpte bolsjeviker. Vid det här laget hade hennes gamla revolutionära iver återvänt, antänd av hennes stigande indignation over hur anarkistiska revolutionärer behandlades av bolsjevikerna. 1919 flyttade hon till Moskva. I juni 1920 var hon aktiv i organiserandet av Golos Truda (Arbetets Röst). I slutet av september 1920 efter undertecknandet av pakten mellan sovjetregeringen och den machnovistiska rörelsen återvände hon till Ukraina. I Gulyai Polye fick hon 5 miljoner rubler av de machnovistiska befälhavarna. Med dessa pengar for hon till Kharkov och startade Anarkistiska Svarta Korset som hjälpte fängslade och förföljda anarkister. I November valdes Olga till representant för machnovisterna i Kharkov och Moskva.
Under repressionsvågen mot anarkister och machnovister i Ukraina blev Olga arresterad. Svarta Korset stängdes ner och dess center förstördes. I januari 1921 förflyttades hon till Moskva med 40 andra ukrainska anarkister. Hon var en av de fängslade anarkisterna som bolsjevikerna tilläts delta på Krapotkins begravning. I slutet av april 1921 förflyttades hon till Orlovfängelset. I maj 1921 föreslog den sovjetiske justitiekanslern Olga att hon skulle släppas ifall hon gjorde avbön från sina idéer offentligt. På sommaren 1921 anslöt hon sig till de arresterade anarkisternas 11 dagar långa hungerstrejk. I mars 1922 förvisades hon i två år till Velikii Ustiug.

Hon frigavs i början av 1924 och flyttade till Kiev. Hon upphörde med all aktivitet men höll personlig kontakt med olika anarkister. I mitten av 1924 arresterades hon för att ha gjort anarkistisk propaganda, men frigavs snart. 1924 flyttade hon till Moskva. 1927 stödde hon kampanjen för Sacco och Vanzetti. 1928-1929 skrev hon många brev om behovet att organisera en internationell kampanj för anarkister fängslade i Sovjetunionen. 1929 flyttade hon till Odessa där hon arresterades för att ha försökt skapa anarkistiska celler bland järnvägsarbetarna. (Under den här periodfen på 20-talet var hon med Odessaanarkisterna involverad i illegal smuggling av anarkistisk litteratur in i SSSR). Hon fick 2 år i “polit-isolatorn”. Hon frigavs 1931 och återvände till Moskva. Hon blev medlem i sällskapet för fd politiska fångar och landsförvisade som försökte få pensioner för gamla, utfattiga och sjuka revolutionär, men utan framgång. 1933 arresterades hon igen och dömdes men dokument om detta existerar inte längre. 1937 bodde hon I Moskva och arbetade på en metallprocessfabrik som borrare.

Hon arresterades igen den 27 november 1937 och anklagades för anarkistisk och kontra-sovjetisk verksamhet. Den 8 februari 1938 dömdes Olga till döden av Sovjetunionens högsta domstol. Hon avrättades samma dag.

Källor:
The Russian Anarchists av Paul Avrich
Living My Life av Emma Goldman
http://eo.wikipedia.org/wiki/Olga_Taratuta

NICK HEATH
Översatt från libcom.org