Minnen av en rumänsk anarkist

Mechel Stanger
Frihetlig Socialistisk Tidskrift 28, mars 1978

Författaren är bosatt i Sverige sedan lång tid tillbaka. Men sina minnen skrev han först på jiddisch för en anarkistisk tidning som trycks på jiddisch och utkommer i New York och har funnits sedan 1890. Översättningen till svenska har gjorts av Stanger själv. – Många kända personer uppträder livs levande i Mechel Stangers minnen: Rudolf Rocker, en ledande anarkistisk teoretiker, Erich Mühsam, en tysk diktare och anarkist som mördades i ett nazistiskt koncentrationsläger, Emma Goldman, som senast förekom i bestsellern ”Ragtime”, ryssen Voline, vars bok om ”den okända revolutionen” i Ryssland trycks om över hela världen, Nestor Machno, den legendariske bondeledaren och många andra. (FST)

JAG ÄR FÖDD den 2 nov. 1909 i Wijnitz, en liten stad i Bukovina, som då tillhörde Österrike-ungerska imperiet. Först 1918 blev detta område en del av Rumänien. Jag föddes i en trång, orolig värld. Mitt hem var fattigt. Där fanns många barn, barn som tillhörde familjen och de barn far undervisade. Min far var lärare, sträng, from och mycket argsint. Mina första minnen är örfilar och slag, de som jag själv fick och de pappa utdelade till sina elever.

När jag var tretton år (nov. 1922) rymde jag från detta hem. Jag begav mig till Cernowitz, en stad där jag inte kände en enda människa. Efter några timmars vandring på gatorna gick jag trött, frusen och hungrig in i ett bageri för att få värma mig. Där fick jag stanna. På det viset blev jag bagare och det har förblivit mitt yrke.

I bageriet arbetade jag från klockan fyra på eftermiddagen till klockan sex på morgonen. Därefter gick jag ut på stan lastad med två tunga brödkorgar för att dela ut brödet till kunderna. Vid elvatiden kunde jag sjunka ihop på en hög tomma mjölsäckar fulla med ohyra (det var min säng) och somnade med en gång, tills man på nytt väckte mig för arbete. Mina vilodagar var lördagar och helgdagar. Lönen var mat och ”husrum” i bageriet. Mat fick jag tillräckligt. Värre var det med sömn. Jag stal mig till sömn, så fort tillfälle gavs. Mina kläder var gamla trasor. I bageriet arbetade jag alltid nästan naken, endast med en säck fram och en säck bak fastknutna kring midjan.

På det viset arbetade jag i hela sju år (det förefaller i dag otroligt) tills jag blev inkallad till militärtjänst. – Under de sju åren rymde jag flera gånger från bageriet. Men jag kom alltid tillbaka. Hunger eller köld, ibland båda delarna drev mig tillbaka. Min arbetsgivare tog alltid beredvilligt emot mig, med ett halvt hånleende. Han tog emot mig inte av medlidande utan därför att han uppskattade arbetet av denna unga ”häst” som trots att den spjärnade emot då och då ändock alltid kom tillbaka till selen och det tunga arbetet.

Efter andra världskriget har Sovjet lagt beslag på Cernowitz och min födelsestad Wijnitz, liksom hela norra Bukovina. Detta område som aldrig i historien tillhört Ryssland.

UNDER MIN vistelse i Cernowitz kom jag för första gången i mitt liv i kontakt med judiska anarkister. Jag blev nästan omedelbart intresserad av den antiauktoritära tanken. De ofta förekommande sammandrabbningarna med min far hade psykologiskt förberett mig, gjort mig mottaglig för ”anti-regerings-tanken”. Upplevelserna i bageriet, där jag blivit utsugen till bristningsgränsen, gjorde mig mottaglig för anarkosyndikalismen.

Jag minns särskilt ett oväntat möte med min skolkamrat Schmerl Ringel (numera bosatt i Paris). Jag gick på gatan som vanligt med mina två brödkorgar. Hans ord gjorde mig nyfiken, då han sa att han hade något som var bra för mig att läsa. Han gav mig Errico Malatestas brosschyr: ”Bland landarbetare”. Detta var min lyckliga anarkistiska början. Denne italienske anarkists ord talade med sådan övertygelse, att de trängde djupt in i hjärtat på den unga bagarpojken.

Tillsammans med Schmerl var också en annan kamrat, Benno Donnenfeld. Han såg på mina trasiga kläder och på brödkorgarna som tyngde på mig. Han sa: ”Det är tid att du blir människa”. – Efter att ha läst Malatestas broschyr blev jag inte bara ”en människa” utan en helt annan människa.

Benno brukade ofta komma till mig i bageriet. I hemlighet hade han med sig det sista numret av Freie Arbeiterstimme. Den hade då passerat genom många händer och var så trasig att det knappt gick att läsa den. Men jag hade en frisk, intellektuell aptit på att läsa vad där stod och många artiklar gav mig näring. Då kunde jag inte tänka mig att jag ett halvt århundrade senare skulle sitta som före detta bagare i Sverige och skriva mina minnesanteckningar i denna tidskrift.

Med tiden tog Benno mig med till hemliga, illegala judiska anarkistkretsar. Till en början hade jag svårt att följa med i diskussionerna, men så småningom öppnades en ny värld för mig. Den intellektuella ledaren för dessa grupper i Cernowitz var en man vid namn Schnab. Många år senare läste jag att denne Schnab hållit ett föredrag i Tel-Aviv eller Haifa om ämnet: ”Varför har anarkismen inte blivit förverkligad?”.

När jag då med mina 21 år 1930 blev inkallad till militärtjänst, var jag redan övertygad anarkist. Det kändes förfärligt. Att inte göra militärtjänst skulle innebära fängelse. Som anarkist hade jag inte stor lust at tvara levande begraven i ett rumänskt fängelse. Jag ryckte in. Men efter ett par månader hade jag utarbetat en vansinnigt vågad rymdplan.

Min vågade flykt från den rumänska armén

Jag fick några dagars permission för att resa till Cernowitz. Där beslöt jag mig efter samtal med mina kamrater i den hemliga anarkistiska klubben, att inte resa tillbaka till kasernlivet. Själva militärlivet var inte så svårt för mig. Jag var van att arbeta som en häst och sova på säckar. För första gången sedan jag rymde från min stränga lärare och far hade jag genom rumänska armén tre mål mat om dagen, hela kläder och en ren säng. Jag led inte heller av någon antisemitism, trots att det redan då härskade pogromer i Rumänien ledda av Cuza och hans cuzister (Cuza var ledare för den antisemitiska rörelsen).

Men jag kunde under inga omständigheter fördra det meningslösa och brutala i tjänstgöringen. Vi var till exempel tvungna att borsta skor tre gånger om dagen trots att de blänkte som speglar. För den minsta lila avvikelse från kaserndisciplinen blev vi slagna i huvudet av gevärskolvarna. Vi fick slag av nävar och av breda tunga soldatremmar, oftast visste vi inte ens varför vi blev slagna. Våra sadistiska underofficerare påstod med ”en glimt” i ögat att det var nödvändigt för den militära disciplinen.

När jag beslöt mig för att rymma från militärtjänsten var jag givetvis medveten om att detta innebar att jag också måste lämna landet. Det enda land som jag då, våren 1931, trodde mig ha någon möjlighet att stanna i och inte bli tillbakaskickad till Rumänien som desertör, var Tyskland.

Därtill kom att vår anarkistiska grupp i Cernowitz hade förbindelse med tyska kamrater i Berlin. Utöver Fr.Arb.St. fick vi också tyska anarkistiska tidskrifter och propagandalitteratur. – Jag fick en adress till en tysk kamrat, Fritz Kater, Warschauerstrasse 34. Jag minns ännu hur mina rumänska kamrater tränade mig i att minnas den adressen. Trots att den anarkistiska rörelsen då var legal i Tyskland tordes jag inte ha några antecknade adresser på mig.

Jag klädde mig i militärens kläder, två par skjortor, byxor, jackor, strumpor och vantar. Min plan var att resa med tåget som gick från Bukarest till Berlin. Men inte som vanlig resenär. Jag skulle ligga på axlarna under vagnen. Den dubbla beklädnaden skulle skydda mig mot det hårda järnet och hjälpa mig att bättre hålla fast mig med händer och fötter. Med mina sista Lei (rumänskt mynt) köpte jag en biljett till Bukarest och tog farväl av mina kamrater som önskade mig en lycklig resa.

TORSDAGEN DEN 7 april kom jag till stationen i Bukarest. Trots att solen sken, frös jag. Jag darrade inombords och inom mig hörde jag frågan: Mechel är du säker på att du inte är tokig? – Men innan jag hann hitta på att svara på den frågan hade tåget till Berlin rullat in på perrongen och började fyllas av passagerare. Avgångstiden närmade sig. Jag bröt nu en bit bröd av de två brödstycken jag fått med mig på resan. Tuggande på brödet blandade jag mig med resenärerna och i ett obevakat ögonblick smög jag mig ner under en av vagnarna. Jag lade mig ner och försökte göra det så bekvämt som möjligt. När jag nu väl låg där kände jag mig lättare till mods. Det var som en tung sten ramlat ned från bröstet. Jag vet inte varför men jag kände mig friare och säkrare. Min tidigare rädsla var nu borta.

Ingen kunde nu se mig där jag låg. Men jag såg från mitt gömställe hundratals ben gå förbi, små, stora, manliga, kvinnliga t o m officersben såg jag utan rädsla. Just som jag tänkt att det här var ju inte så farligt och i alla fall ett billigt sätt att resa hörde jag avgångssignalen och tåget började rulla. I tjugosex timmar låg jag under vagnen! Jag höll ögonen slutna så gott som hela tiden. Att ligga med ansiktet nedåt var bäst, men eftersom tåget for med en väldig hastighet kastade luftdraget ideligen upp småstenar. Mina två par byxor slets snart sönder så att huden blev bar och även knäna skrapades gång på gång av de vibrerande axlarna. Hela kroppen skakade mig till illamående. Vid varje fartförändring sänktes järnkedjor som gav mig slag med jämna mellanrum. Bara en Dante eller Jack London skulle kunna beskriva mina smärtor, min spänning, det bedövande larmet i mina öron, min sugande hunger och min brinnande törst. Jag var utmattad och dödstrött och kände stark ångest varje gång jag behövde göra mina naturbehov. Mer än en gång tänkte jag att jag skulle släppa taget med händer och fötter och bli överkörd för att slippa lidandet. Men då grep mig skräcken att bli upptäckt. På en del stationer gick järnvägsmännen omkring med lampor för att kontrollera att allt var som det skulle under vagnarna. Varje gång jag såg ett lampsken blev jag iskall av rädsla för att bli upptäckt innan jag nått Berlin. Jag vände mig med ryggen åt lampskenet och plockade ihop mina klädtrasor. Varje gång klarade jag mig. En gång stannade lampans sken längre än normalt. Då var jag säker på att snart känna en knuff med en järnstång man hade för att slå på axlarna eller hjulen. Men mannen gick vidare och då trodde jag att han sett mig, men ändå var en människa med ett gott hjärta och inte ville avslöja en blindpassagerare. När jag sedan efter resans slut såg mig i spegeln och upptäckte hur svart av olja och fett mitt ansikte var, så kanske det ändå var så att kontrollanten inte sett mig med denna ”skyddsfärg”.

FREDAG MORGON, den 8 april 1931 efter ett evighetslångt dygn kröp jag utmattad ner från vagnen. Jag kände mig halvdöd. Med kisande ögon kunde jag läsa ”Schlesischer Bahnhof”. Då visste jag att jag lyckats komma fram till Berlin! Vacklande, nästan som berusad kröp jag till en hörna bakom en stor låda och försökte somna. Men snart kände jag en spark av en stövel. När jag reste mig såg jag en gatusopare med sopkvast som skrämd tittade på mig. Han sprang för att hämta polisen. Han kom tillbaka med en polisman. Utan ett ord förde de in mig på stationen.

Hur trasiga, smutsiga och nerblodade mina kläder än var blev det ändå snart klart att jag bar rumänsk uniform och var soldat. Jag berättade för polisen att jag deserterat från den rumänska armén och att jag rest under en järnvägsvagn i tjugosex timmar. De skakade på huvudet. Men de tvättade mina sår och smorde på jod. Det brände som eld. De gav mig kaffe och smörgås och förde mig till närmaste polisstation. Så slutade min vansinnigt vågade flykt från den rumänska armén på hjulaxel under en järnvägsvagn från Bukarest till Berlin.

Stor sensation vid min ankomst till Berlin

På polisstationen förhörde man mig och upprättade protokoll. Framför allt uppehöll man sig vid ressättet och förvånade sig att jag utstått en sådan färd under tjugosex timmar. Därefter förde man mig till ett fängelse.

Redan samma eftermiddag stod jag efter några timmars sömn inför en domare. Det formella åtalet berodde på att jag överskridit den tyska gränsen utan pass och visum. Straffet för detta kunde bli 5-14 dagars fängelse eller förvisning ut ur landet. Allt detta bekymrade mig mycket lite. Det viktigaste var att inte bli tillbakaskickat till Rumänien. Där skulle jag ha blivit ställd inför en militärdomstol och blivit dömd för att ha deserterat i min uniform. Domaren i Berlin gav mig det kortaste straffet – fem dagars fängelse. Han motiverade det lindriga straffet med att han tog hänsyn till att jag riskerade livet för att komma till Berlin. Intressant är att åklagaren rekommenderat domaren att helt och hållet frikänna mig. Han ansåg nämligen att den farliga resan i sig varit straff nog.

Nästa morgon kom fångvaktaren och gav mig ett halvt dussin Berlintidningar som på första sidan hade stora sensationsväckande rubriker om min ankomst till Berlin. På en gång blev jag en hjälte i mina medfångars och vakternas ögon. En del tidningar hade fått hela historien om bakfoten, andra åter hade överdrivit en hel del. Endast en journalist hade talat med mig i fängelset och hans artikel var till alla delar korrekt. Artikeln var t. o. m. skriven med sympati. Bland Berlintidningarna fanns det också en artikel om mig i Josef Göbbels ”Der Angriff”. Rubriken i detta nazistiska blad löd inte oväntat: ”En ny gäst i Berlin”. Det som skrämde mig mest var den i flera tidningar återkommande kommentaren att jag skulle bli tillbakaskickad till Rumänien och överlämnad till armén. Det visade sig emellertid att min ångest för att hela den farliga flykten skulle ha varit förgäves, var onödig.

Dagen därpå kom några landsmän som då bodde i Berlin och hälsade på mig. De hade läst om min flykt i tidningen. Bland dem var Mechel Roll från Wijnitz och en med namnet Rappaport. Dit kom också en man med namnet Abusch, vars hustru var från Wijnitz. Alla hade med sin kläder, cigaretter och choklad. Det betydde mycket för mig, men det viktigaste var att jag hade adresser dit jag kunde gå efter fängelsestraffet.

DEN DAG JAG fick lämna fängelset stod Mechel Roll och väntade på mig och tog med mig till sitt hem. Där träffade jag tre grabbar som varit elever hos min far i Wijnitz: Bopze Pistiner, Anschel Bartel, och Schulim Schulwolf. De kramade om mig. Alla hade läst i tidningarna om min hemska resa och kom för att glädja sig med den räddade ”hjälten” och stoltsera med honom.

Efter några dagars vila och samvaro med mina landsmän, tog jag kontakt med Fritz Kater, anarkosyndikalistisk författare och då utgivare av ”Der Syndikalist” den tyska anarkosyndikalistiska fackföreningens organ. Föreningen var ansluten till FAUD (Freie Arbeiter Union Deutschlands). Fritz Kater – som var svärfar till Diego Abad de Santillan, den kände spanske anarkisten och översättaren av Rudolf Rocker till spanska – skickade mig till Augustin Souchy. Souchy tog emot mig mycket kamratligt.

Dagen därpå presenterade han mig för J. N. Steinberg. redan i Cernowitz hade jag hört talas om denne man och läst hans verk. Jag hade alltid undrat hur en religiös jude kunde vara revolutionär. Eftersom jag inte kunde tänka mig min far, den stränge ortodoxe läraren, som anarkist.

J. N. Steinberg bjöd mig hem till sig. Jag fick då tillfälle att framföra min undran. Han svarade mig så här: ”En judisk anarkist, är något mer än bara anarkist, eftersom den judiska anden verkar i honom t. o. m. när han är anarkist”. I hans hem mötte jag också hans broder Aron. Huvudämnet var min färd från Rumänien. Under samtalet var jag den ende som rökte. Jag bjöd dem, men de tackade nej. Först senare på kvällen såg jag de båda bröderna röka. Då gick det upp för mig att det var lördag och de hade väntat till kvällen, då det är tillåtet att röka. Jag bad om ursäkt för min fräckhet, men än i dag minns jag hur imponerad jag blev av deras tolerans. Som kontrast tänkte jag på min far som säkert skulle ha slagit mig för samma ”försyndelser”.

Några dagar senare gick jag till redaktionen för ”Der Syndikalist”. Där träffade jag de tyska kamraterna Helmut Rüdiger, Max Bittner och Reinhold Busch. Alla tre berömde mig för den vågade och lyckade flykten från den rumänska armén.

Det hjärtligaste mottagandet fick jag av en kamrat Gerhard Reinecke. Han bjöd mig meddetsamma att bo hos honom, trots att han själv var fattig och arbetslös i likhet med många andra kamrater under den stora ekonomiska krisen i Tyskland. Hans livsledsagarinna var sömmerska och hade en liten inkomst. – Jag hade under tiden fått tillstånd av polisen att tillfälligt vistas i Berlin. Däremot fick jag inte utföra något slags arbete. Två gånger i veckan, onsdag och lördag, var jag tvungen att infinna mig hos polisen. De uppträdde alltid mycket tillmötesgående och brukade skämta: ”Ach Herr Achsenreiter ist hier”. (Å, herr axelryttaren är här).

Gerhard Reinecke tog mig ofta med till den tyska anarkistiska federationen. Där var också redaktionen för tidningen ”Der Freie Arbeiter”. Där blev jag bekant med många underbara kamrater, vars vänlighet jag aldrig skall glömma. Tanken på deras kamratskap värmer mig än i dag.

EN DAG FRÅGADE mig Gerhard Reinecke om jag ville följa med honom och träffa Rudolf Rocker. Han tyckte mycket om att tala jiddisch med judiska kamrater. Det är självklart att jag med glädje svarade ja på Reineckers fråga. Det första mötet med Rudolf och Millie var en stor händelse för mig. Vi talade hela tiden jiddisch, och när jag vid något tillfälle övergick till tyska, påpekade Rocker det genast och bad mig fortsätta på jiddisch. Jag kunde inte nog beundra hans vackra judiska handstil. Han brevväxlade med kamrater världen över. Genom Reinecke blev jag också bekant med Erich och Zensl Mühsam och andra tyska anarkistiska kamrater som var bosatta i Berlin.

En dag hade mina tre första månader i Berlin gått ut. Jag hade inte uppehållstillstånd längre. Eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen beviljades jag ytterligare tre månader av polisen i Berlin. Dessa sex månader förblir evigt i mitt minne. Jag levde i stor fattigdom inte enbart p. g. a. att jag inget arbetstillstånd hade. Det fanns helt enkelt inget arbete att få. Också de flesta tyska kamraterna var arbetslösa. En enda gång lyckades jag i hemlighet få en natts arbete i ett judiskt bageri på Grenadierstrasse. Jag fick det eftersom jag var specialist på att fläta chale. Naturligtvis utnyttjade bagaren situationen genom att betala mindre.

Men andligt och intellektuellt levde jag fullt ut i spännande, intressant och stimulerande anarkistisk atmosfär. Jag var ofta gäst hos tyska kamrater som alltid visade solidaritet och vänskap. Särskilt rörande var för mig en gång att Rudolf Rocker erbjöd mig 50 pesetas, som han just fått från något latin-amerikanskt land. Han hade då ingen annan valuta. Rocker höll just på att förbereda sig för en resa till Holland. Han skulle där hålla ett tal vid avtäckande av ett monument över Ferdinand Domela Niewenhuis, en ledande holländsk anarkist, som också varit hans personliga vän.

Holland hade inte varit med i första världskriget. Situationen i Holland var därför i dessa tider av allmän ekonomisk kris något bättre än i det slagna Tyskland. Rocker lovade nu att tala med holländska kamrater om möjligheterna för mig att komma dit och kanske få arbeta i mitt yrke som bagare.

Holland – Frankrike – Sverige – England – Sverige

Detta år, 1931, kom Emma Goldman till Berlin för att hålla föreläsningar. Hennes första föredrag bar titeln: ”Är den förstörande anden också en skapande kraft?” (på tyska: Ist der zerstörande Geist auch ein schaffender Geist?). Denna rubrik gjorde intryck på min dotter när jag berättade om detta för henne och hon omnämnde denna titel i en uppsats om trettiotalet. Det är nu fyrtiosex år sedan jag hörde detta föredrag. Emma Goldmans tal förtrollade mig. Detta var en verklig upplevelse för mig. Huvudsakligen minns jag hennes starka kritik mot bolsjevikerna, som genom sin diktatur förstört alla revolutionära krafter för många år framåt. Det var på den tiden i Berlin verkligen vågat att offentligt ge uttryck för sådana tankar. Jag visste att rubriken på hennes föredrag hänförde sig till Bakunins kända påstående. Men Emma Goldman hade utvecklat denna ståndpunkt från sin egen synvinkel och kommit till slutsatser som passade in i den oroliga tiden och kommande svåra händelser.

Som jag nyss nämnde hade Rudolf Rocker rest till Amsterdam för att på Haarlemer Plein avtäcka monumentet till minnet av Niewenhuis. Denne anarkist var så omtyckt bland de holländska arbetarna att inte ens nazisterna som senare ockuperade landet vågade riva detta monument.

När Rocker kom tillbaka från sin resa berättade han, att de holländska kamraterna var redo att hjälpa mig, så jag eventuellt kunde bosätta mig där. Nu uppstod frågan om ett pass. Jag hade inte något. Och naturligtvis kunde jag heller inte få något av den rumänska konsuln i Berlin, eftersom jag var desertör. Augustin Souchy skaffade mig ett polskt pass från en medborgare i Oberschlesien. Men det fanns inte den minsta likhet mellan personen på passfotot och mig. Rocker föreslog att en tysk kamrat som bodde vid holländska gränsen vid ett lämpligt tillfälle skulle smuggla mig över till Holland.

Sista dagen i Berlin minns jag mycket väl. Det var den 23 augusti 1931, fyra år efter avrättningen av Sacco och Vanzetti. Det anarkosyndikalistiska ungdomsförbundet hade organiserat en minneshögtid över dessa två italienska kamrater som var tvungna att ge sina liv för sina anarkistiska idéer i det fria Amerika. På detta möte talade flera kamrater från olika länder. Var och en på sitt eget språk. Bland dem minns jag Ferdinand Orobón som talade spanska och Senia Fleschin som höll sitt anförande på ryska. Ett skådespel ”Es blitzt” skulle också ha uppförts, men strax innan ridån skulle gå upp ingrep polisen i den socialdemokratiska Weimar-republiken och meddelade sitt stränga förbud mot uppförandet av denna pjäs.

MED TUNGT HJÄRTA tog jag farväl av mina tyska kamrater, många av dem hade kommit mig nära. Jag for med tåget i riktning mot Holland och steg av tåget i en liten stad nära gränsen. Vid stationen mötte kamrat Muhr mig, han förklarade att det inte skulle bli några problem att ta sig över till Holland. Jag övernattade hos denne kamrat, f. ö. i samma säng som Rudolf Rocker tidigare legat i vid sitt besök där. Morgonen därpå kom en annan tysk kamrat och promenerade med mig genom skogen in i Holland. Där väntade redan Muhr med en biljett till Amsterdam.

Här blev jag också mycket kamratligt mottagen. Man placerade mig i ett pensionat och gav mig t. o. m. några gulden i fickan att klara mig på tills jag fick ett arbete. Den anarkosyndikalistiska rörelsen var en gång tämligen omfattande. 1919 fanns över 100.000 aktiva medlemmar. Men de holländska kommunisterna med Moskva bakom har – i Holland precis som de gjort i andra länder på befallning från Kreml – förstört den holländska rörelsen enligt parollen: behärska eller förstör. Då jag kom till Holland utkom fortfarande regelbundet veckotidningen ”De Syndikalist”. I Holland fanns då flera anarkistiska organisationer med egna tidskrifter. Några exempel är: ”De Arbeidar” i Groningen och ”Alarm” i Amsterdam. En tidning som stod på mycket hög intellektuell nivå var ”Befreijding”. Det fanns t. o. m. en religiös anarkistisk grupp som utgav en egen tidning ”De Freie Communist”. Niewenhuis hade grundat tidningen ”De Freie Socialist” som fortfarande utkom. ”De Vapens Neder” utgavs under redaktion av Albert de Jong.

Genom en holländsk kamrat fick jag arbete i den stora bilfabriken Citroën. Mitt arbete bestod i att rengöra vissa delar som kom från Frankrike. Ingen människa frågade mig vare sig efter pass eller arbetstillstånd. Trots att arbetet var både smutsigt och monotont var jag nöjd. Ty för första gången sedan jag kröp fram från järnvägsvagnen vid Schlesischer Bahnhof förtjänade jag mitt livsuppehälle.

Och så… började man agitera för strejk på denna fabrik. Där fanns fyra olika fackförbund, bland dem också det anarkosyndikalistiska. Dessa förbund fick först komma överens sinsemellan innan man kunde inleda strejken. Jag blev invald i strejkkommittén och deltog som strejkvakt. Då fick jag den holländska polisens ögon på mig och det hade till följd att jag blev förpassad över gränsen till Tyskland igen.

På så vis inleddes min femåriga vandring mellan olika länder. Antingen jag själv försökte ta mig över gränsen, eller smugglades över av polisen. Det gällde länderna Tyskland, Holland, Frankrike, Belgien, Danmark, England och Sverige. I alla dessa länder stod jag i kontakt med våra kamrater.

I Paris t. ex. bodde jag hos Jani och Rosa Doubinski och senare även hos Ester och Abraham Erlichman. På sammanträden hos den judiska anarkistiska gruppen ”Autodidakt” träffade jag Adele Seller, två kamrater från Cernowitz, Engel och Teichberg och många andra. Bland föredragshållarna i denna klubb var bl. a. Alexander Schapiro och Voline. Just genom Voline fick jag också mitt ”Carte d’identité” som gav mig tillstånd att bo och arbeta i Frankrike. I Paris träffade jag också Peter Arschinoff, Shalom Schwartzbart och Nestor Makhno.

I TYSKLAND hade under tiden Hitler kommit till makten. Rudolf och Millie lämnade landet i sista minuten. På sin resa till Amerika gjorde de uppehåll i Paris. De franska kamraterna ordnade en bankett till Rockers ära. Där träffade jag också Christian Cornelissen och Robert Luzon. Den senare började översätta Rockers tal till franska. Därefter tog Paul Reclus, en son till Elie. – Rocker höll också tal i ”Autodidakt”. Jag minns ännu inledningen: ”Efter 40 års aktivt arbete i vår rörelse har det kommit så långt att jag nu på min ålders höst är tvungen att lämna mitt hemland och börja vandra…”

Även jag var en vandrare mellan olika länder på ibland förfalskade papper. På dessa vandringar har jag mött många intressanta och prominenta personer av olika nationalitet inom vår rörelse. Artur Lehning, Hem Day, Ernestan och många fler. I Paris hörde jag Emma Goldman för andra gången. Denna gång föreläste hon över ämnet ”30 år amerikansk arbetarrörelse”. Emma Goldman förmedlade också kontakten med Michael i London, dit jag begav mig efter en kortare vistelse i Stockholm.

I Paris hade jag lärt mig esperanto. Något som öppnade vidare vyer i kontakter med likasinnade världen över. Och just genom esperanto träffade jag i Stockholm den vackra, tilltalande unga kamraten Selma. Hon var sömmerska till yrket. Och blev min livsledsagarinna. Jag reste tillbaka från London till Stockholm för att börja min samlevnad med Selma.

Strax därpå utbröt den spanska revolutionen den 19 juli 1936. Souchy och Santillan kom till Stockholm. De berättade om CNT:s och FAI:s heroiska kamp i denna revolution. Det säger sig självt att jag kände mig engagerad i denna kamp.

Jag kunde inte vara kvar i det lugna Stockholm med vetskapen om att våra kamrater kämpade och förblödde där borta i Spanien, samtidigt som de ville bygga en ny och fri värld. Därifrån kom ett rop på hjälp till alla meningsfränder världen över. – Jag beslöt mig för att resa dit.

I elden under spanska revolutionen

I slutet av 1936 lämnade jag Stockholm och reste via Frankrike till Barcelona som korrespondent för ”Arbetaren” på den tiden utgiven dagligen. – Så snart vi kom över gränsen till Spanien kände jag det som om jag kommit in i en ny, otrolig värld. Alla spanjorer, män, kvinnor, unga såväl som gamla, alla vi mött på vägen till Barcelona var anarkosyndikalister. I järnvägsvagnarna och på stationerna hördes om och om-igen det stolta utropet: Nosotros somos de la Confederación (Vi är från Konfederationen.) Det betydde att de var medlemmar i ”Confederación Nacional del Trabajo” CNT. De tog emot oss hjärtligt med öppna armar och hälsade oss med broderlig värme som ”Compañeros”, kamrater.

Detta att se anarkismen som en massrörelse var för mig ett överväldigande intryck. Halvt berusad av denna stämning och mycket trött efter den långa resan, kom jag sent på natten fram till Barcelona. Vi var flera frivilliga som kommit för att bekämpa Franco och försöka bygga en ny värld. Första natten låg vi i en kasern i Barcelona. Vi hade knappt fallit i sömn, förrän vi blev väckta av flyglarm. Mot den stjärnklara himlen avtecknade sig tyska hakkorsprydda flyg som kastade ned sina bomber som spridde död och förintelse i Barcelona. De flesta av oss låg kvar i våra sängar.

Dagen därpå kom en kamrat från CNT, en esperantist, som jag korresponderat med från Stockholm, och hämtade mig. (Vi hade i Stockholm så snart CNT:s bulletin börjat utkomma på esperanto, slutat utge vår egen tidning, för att endast sprida den spanska bulletinen). Detta hade fört mig i kontakt med denna kamrat. Han förde mig direkt till CNT:s huvudkvarter. Där sjöd det av aktiviteter. Huvudkvarteret var inrymt i före detta arbetsgivarnas hus, och högst upp vajade den svartröda fanan.

Där mötte jag Augustin Souchy och Helmut Rüdiger. Båda gladde sig att se mig, men sa samtidigt att folk som ville slåss mot Franco fanns det tillräckligt av. Men däremot fanns inga vapen och ingen ammunition. Varifrån skulle man få det? De så kallade fria, västerländska länderna med Amerika i spetsen hade förblivit hycklande ”neutrala” och i öster tänkte man i det ”socialistiska fosterlandet” under järnklacken av ”alla folks lille far” mer på sin egen förrädarpolitik än att rädda det spanska folket från Franco och Mussolini och Hitler. På det viset hjälpte hela världen nazisterna att utföra sin mordiska generalrepetition inför det kommande andra världskriget. Också de spanska esperantisterna klagade sin brist på vapen, men försäkrade mig att de skulle hitta ett bra arbete åt mig att försvara revolutionen utan ett gevär i handen.

SÅ BLEV DET också. Sedan man kommit underfund med att jag kunde tyska, föreslog en kamrat från FAI (Federación Anarquista Iberica) ett ansvarsfullt arbete på fästningen Montjuich. När jag hörde det namnet blev jag rädd. Jag mindes väl att där hade den spanska regeringen släckt Francisco Ferrers liv, han som levde ädelt och oskyldig och ville lära barnen en fri och fredlig samvaro. Jag hade ingen lust att arbeta i samma fästning, även om fångarna nu var fascister. Men min spanska kamrat lugnade mig. Jag behövde inte vara i fästningen. Jag skulle sköta en apparat som befann sig uppe på det höga berget. Man hade där placerat en telemetrisk maskin. Med dess hjälp kunde man på långt håll iaktta annalkande båtar. Man kunde identifiera dem och mäta deras avstånd från hamnen och beräkna med vilken hastighet de tog sig fram. Maskinen var tillverkad i Tyskland och instruktionerna var på tyska. Jag lärde mig snart att hantera apparaten och lärde mig känna igen egna eller fientliga fartyg och att snabbt rapportera detta.

Sedan jag instruerat två andra kamrater att avläsa instrumentet delade vi upp vakten. Min fritid tillbringade jag givetvis inne i Barcelona. Staden var då helt anarkistisk. Allt försiggick under CNT:s och FAI:s ledning.

Överallt vajade svart-röda anarkosyndikalistiska fanor. Själva luften andades frihet och entusiasm. ”El Comunismo Libertario” som spanjorerna då kallade anarkismen. CNT hade 2.000.000 medlemmar i hela Spanien. Men mig föreföll det som om alla dessa befann sig just i Barcelona. Är det verkligen möjligt att alla dessa människor är anhängare av de anarkistiska idéerna? För mig som jämförde med mina första år av anarkistiskt uppvaknande i en trång krets i den lilla staden Cernowitz gav det frihetliga Barcelona ett storslaget intryck.

I entusiasm över detta sände jag min korrespondens inte bara till ”Arbetaren” utan också till tidskriften ”Brand”. Jag skrev under pseudonymen ”Aksorajdanto” detta är en översättning av Berlinpolisens skämtsamma ”Achsenreiter” dvs axelryttaren, med hänsyftning på min färd som blindpassagerare under järnvägsvagnen. I de begeistrade rapporter jag nu sände till Stockholm kunde jag inte förutse det gemena förräderiet från de spanska kommunisternas sida. Dessa lydde slaviskt befallningarna från det hycklande Moskva. Samtidigt sjöng de spanska anarkisterna ”Antes que esclavo prefiero morir” (Istället för att vara slav, föredrar jag att dö). Och de dog också. I tiotusental, stridande mot Franco utan riktiga vapen, samtidigt som de blev förrådda av dem de betraktade som sina bröder: de spanska kommunisterna.

BLAND DE utländska korrespondenterna i Barcelona mötte jag den judiska journalisten Sch. L Schneiderman som nu är medarbetare i ”Vorwärts”. På den tiden arbetade han för tidningar i Warszawa. Jag träffade också en hel del utländska anarkister som hade stora bekymmer för att de spanska kamraterna samarbetade med regeringen. De gjorde detta med fullt förtroende för sina ideologiska motståndare, men dessa var alltför partifanatiska och höll på sitt parti i stället för att koncentrera kampen mot Franco.

Jag tillbringade fjorton veckor i Spanien mitt under frihetlig revolution och tyvärr inbördeskrig. Efter en tid insåg jag att arbetet vid den telemetriska apparaten på Montjuich mycket väl kunde skötas av andra tysktalande kamrater. Jag beslöt att resa tillbaka till Stockholm. Resan var förknippad med en del svårigheter, som emellertid en amerikansk esperantist hjälpte mig att övervinna. På hemvägen stannade jag i Paris. Voline, Jani Dubinski och Erlichmans var inte överraskade att jag lämnade Spanien, ty, även de hade redan då insett att det tragiska slutet på den spanska revolutionen var nära. Den spanska, frihetliga revolutionen hade från första ögonblicket blivit förrådd av hela världen, av såväl öppna som dolda fiender.

I Stockholm fick jag arbetstillstånd som bagare. När andra världskriget bröt ut brände jag högtidligen tillsammans med Selma mitt falska holländska pass. Detta var en symbolisk akt. Det innebar ett slut på mina vandringsår och fastslog tanken att bygga min ständiga bostad i Sverige. 1943 föddes vår dotter, som nu själv är mamma till två lyckade barn. Under årens lopp har det ibland varit sämre ibland bättre. Men jag har i alla fall slutat vandra. Till 1962 arbetade jag i ett kooperativt bageri och tjänade ganska bra. Då fick jag efter alla år som bagare besvär med mjölastma och var tvungen att sluta arbeta i bageriet. De senare åren arbetade jag inom olika yrken. För två och ett halvt år sedan blev jag pensionerad. I Sverige är det relativt bra, man kan leva enkelt och bekvämt.

NU NÄR JAG tänker tillbaka anser jag att kontakten med den frihetliga anarkismen i unga år vände hela mitt medvetna liv och gav det mening. Jag rymde från den rumänska militären därför att den anarkistiska tiden lärt mig att man inte skall lära sig mörda människor. Det första stora litterära inflytandet kom genom David Edelstadt, vars sånger och skrifter jag som uthungrad intellektuell läste redan i Cernowitz. Senare kom jag i kontakt med Rudolf Rockers skrifter som också utövade stor påverkan på mig, liksom Rockers egna magnetiska personlighet. Det är en stor ära och glädje för mig att han, när ”Nationalism och kultur” utkom på jiddisch, skickade ett exemplar till mig från Amerika, med följande tillägnan: ”Till min käre vän och kamrat Mechel Stanger, en gåva från hela hjärtat och ett minne från gångna år.”

Av de kamrater som jag träffade under mina resor har en del ibland kommit till Stockholm, och jag har haft glädjen att återse dem här. Bland dem är Artur Lehning, Albert de Jong, Augustin Souchy, Diego Abad de Santillan och en del andra som alla har varit en del av mitt liv under mina vandringsår och förblivit kamrater och vänner genom stormiga år. – I detta sista avsnitt har jag med stor entusiasm återupplevt den spanska revolutionen för fyrtio år sedan – och dess nederlag och besvikelsen. Men nu med återuppståndna frihetliga tankegångar i Spanien, ser jag att ljuset från den spanska revolutionen inte har slocknat.

Annonser

Vad är FAI?

Vad är FAI?
Souchy berättar om FAI
Av C. J. Björklund
BRAND nr 8 1936

Berätta, uppmana vi kamrat Souchy, när han sitter mitt emot oss, nyss anländ från Barcelona.

-Det finns så mycket att tala om, svarade han. Vad vill du att jag skall berätta om?

-Berätta om FAI.

-FAI, svarade Souchy, bildades år 1927 i Zaragoza, på ett hemligt möte. Det var under Primo de Riveras tid. Under diktaturens tid. FAI har alltid varit illegal.

Uppgiften för FAI var stor och farlig. FAI skulle vara en anarkosyndikalistisk ideologisk propagandaorganisation, den skulle vara kärnan i den förbjudna CNT och framförallt föra propaganda för anarkismen.

Lägg märke till, att FAI alltid varit illegal, alltid förbjuden. Även under republikens tid var FAI förbjuden. Det var förbjudet att betala kontingenter till FAI, att inneha medlemskort i FAI. Det var straffbart att tillhöra FAI.

-Har FAI fyllt sin uppgift?

-FAI är faktiskt enastående i hela världen. Effektiviteten hos FAI är oerhörd. FAI har haft och har försänkningar överallt, hos de liberala, hos köpmännen, armén, flottan, kort sagt överallt. Där FAI fanns, fanns effektivitet, makt, mod, slagkraft, kampglädje. FAI var mystik, man hatade FAI, fruktade FAI. FAI baktalades och förföljdes, men FAI levde.

Ingen vet så noga vem eller vilka, som tillhör FAI, men en sak vet alla fattiga och förföljda och förorättade, att där FAI kämpar, där finns det rätta, där är platsen för de utstötta, för dem som önskar friheten.

-Hur är i dag förhållandet mellan FAI och CNT?

-I dag äro de ett. Pestana ansåg 1931 att FAI dikterade inom CNT och följden blev de trettios manifest, splittring och bildandet av en ny syndikalistisk organisation. Inom denna nya syndikalistiska organisation blev emellertid också splittring. Pestana bildade ett syndikalistiskt parti. Men på kongressen i Zaragoza, den 2-10 maj 1936, förenades trentisterna, utgivarna av de trettios manifest, med CNT. Sammanslagningen blev verklighet.

-Har FAI dikterat inom CNT?

-Nej, det är fel. FAI har aldrig dikterat inom CNT. Det är så, att mellan FAI och CNT fanns inga motsättningar. FAI accepterade fackföreningarna, som organ för övertagande av produktionen. FAI vill inte, som partierna, tilldela CNT eller fackföreningsrörelsen en underordnad uppgift.

-Vad är nu FAI:s närmaste uppgift?

-FAI:s uppgift är nu 1) att slå ned fascismen 2) att omdana samhället i enlighet med frihetens och den sociala rättfärdighetens principer. FAI har också bildat en ”investigacionskommitté” mot fascismen, en slags ”tjeka” mot fascismen. FAI organiserade kampen mot kyrkan och klostren och överförde miljoner av pesetas från detta håll till den antifascistiska kommittén.

-Och FAI fortsätter sin skriftliga propaganda?

-Ja, FAI get ut ett stort antal tidningar. FAI har utgivit mängder av synnerligen god och värdefull litteratur. I detta syfte har FAI sedan länge haft ett Bokgille, som sörjt för spridningen av böckerna i stora upplagor.

-”Juventud Libertaria” är det anarkistiskt?

-Ja, det är en anarkistisk ungdomsrörelse, med ett stort inflytande. Den ger även ut tidningar och böcker. Denna organisation har tagit initiativ till att upprätta ett folkuniversitet i Madrid.

Det var också denna organisation, som kallade mig till ett möte i en tjurfäktningsarena i Madrid, som rymmer cirka 40,000 människor. Så kom revolutionen.

-Vad tror du om utsikterna att segra?

-Jag är optimistisk. San Sebastians fall är inte alls avgörande. Kampen blir hård och lång, men jag tror på seger.

-Anser du att Frankrike och England borde uppge sin neutralitet?

-Frankrike och England skulle redan från början intagit en annan hållning. De skulle ha hjälpt republikanerna. Det hade varit deras plikt.

-Men Blums’ förslag om neutralitet, och vägran att exportera vapen, är säkerligen dikterad av fruktan för krig?

-Om Frankrike och England hjälpte Spanien skulle säkerligen intet krig ha blivit följden. Nu är det svårare, men de franska och engelska arbetare, som kräva att regeringarna hjälper Spaniens arbetare, att försvara sig mot fascisterna, ha fullkomligt rätt.

Vi ta farväl av kamrat Souchy. Han återvänder till Spanien.

Salud!

C. J. B.

DIEGO CAMACHO: ”Everyone was trusted.”

By Nancy MacDonald
from ”Homage to the Spanish Exiles: Voices from the Spanish Civil War”, Insight Boos, New York 1987.

It was through Miguel Garcia Garcia that I met Diego Camacho (whose pen name is Abel Paz). During the summer of 1982 I read Paz’s book on the anarchist militant Buenaventura Durruti, and was so impressed that I wanted to translate it from the French into English. I asked Miguel if he knew how I could get in touch with the author. Miguel gave me his address and I wrote to Camacho, who agreed to let me translate the book, which was published by Black Rose Press in Canada in 1977. Earlier, Paz wrote a book called Paradigma de una revolución (36 horas de lucha en Barcelona) and is working on another, Comité Central de Milices de Catalogne.

Diego lives in Barcelona, and in October 1985 I asked friends to look him up there. He came to see them at the Hotel Ritz, where they were staying. He told them that the last time he was there, during the Civil War, he was fourteen, carried a rifle, and came to take over the hotel as a hospital. He also told my friends that in the fifties he had asked SRA [Spanish Refugee Aid] for a sewing machine for his wife, and we had given him one.

Where do you come from in Spain?

Camacho: ”I was born on August 12, 1921 in Almeria in the province of Andalusia. My parents were peasants and I lived with them until I was fourteen. I started to go to school at the age of eleven, and I went to a school subsidized by the CNT unions for 2 years. It was a rationalist school modeled on those started by Francisco Ferrer in 1909. The school was in Barcelona and the Union which supported it was the Textile Workers Union which had 70,000 members. It was called La Escuela Natura and the Director was Puig Elias, who died in exile 2 years ago in Brazil. The school was rather well known and had 400 students.

”As I couldn’t go to school in my province, my mother arranged with her mother to take care of me in Barcelona. I was at this school from 1933 to 1935. Then I went to work as an apprentice mechanic in a small shop and was there until the war started in Spain in 1936.”

When did you become an anarchist?


Camacho:
”I think in that period one became an anarchist quite naturally. The conditions of life led workers to become anarchists. For example, my father was a peasant and he worked 3 months during the year; the other 9 months he was unemployed because there was no work. He had to feed his family of five. So he was forced to go out at night and steal things in the fields to feed us. In reality, almost all the peasant population did that. They stole to eat. So in such a situation and without having any theoretical knowledge about anarchism, I was an anarchist instinctively.

”Then the war came and I was already a member of the Libertarian Youth and I was active with them until the month of November 1936. At that time I was given the opportunity of working in a peasant collective in the Province of Lerida in a village called Cervia. I stayed there until March 1937.”

What was this experience like?

Camacho: ”Life in a collective was something very interesting. Because in Barcelona, although all the industries were collectivized or socialized, one couldn’t see how things had changed since there was no community life in the factories. One works, and then each individual goes home. While in a commune everything was completely different. We all lived together and one could see better how things were changing.”

Were you sent by the CNT?

Camacho: ”We had been sent by the Libertarian Youth because in this village of 3,500 inhabitants a Libertarian Youth group had also been organized. They wanted to have direct contact with city workers because during a revolution there are always differences between the farmers and the industrial workers. And no revolution has succeeded in establishing a bond between the country and the city. But in Spain this bond was established immediately.

”If you go back to the beginnings of the workers’ movement in Spain, in 1870 when the Spanish section of the International was organized, no difference was made between the peasants and the industrial workers. They were all workers. And when people went to the country to work, they didn’t live there, they went back to the towns. The peasants in Spain are very different from those in other countries. They have always been very acttive in their villages and are not just country people, so that liaison was quickly established between the city and the country.

”But there is a question of a certain mentality. The fellows who live in the country are reserved and they think they are always being fooled by those who know more than they do. So there was some distrust of the people from the city. But we were in the process of getting rid of this type of thinking. That is why the libertarians in the village wanted us city dwellers to come and live with the peasants so that they could see that there was no reason to distrust us. And so we lived there for 6 or 7 months.

”At first the old peasants had a certain pride and said of the city people, ‘You don’t know how to work – you are not used to work.’ But we showed them we were capable of working when necessary and that we were also capable of amusing ourselves. We showed them that we were capable of doing everything that they did with the same courage, perhaps not always with the same skill since we weren’t peasants, but we did our very best to do the hardest work. And so we were accepöted right away and we were very much loved by everyone there.”

Did you work in the fields, or as a mechanic?

Camacho: ”No, no, this collective was completely agricultural. It had many olive trees and was rich in oil. There were almond trees too, and vegetables, but the main wealth came from the oil. So there was a mill. But we had to pick the olives in the month of November. It was very cold there and you had to have pluck to pick the olives. You had to get up early.

”But the really interesting thing was how the life had changed. Formerly, people in the country lived rather closed in on themselves. Now they were beginning to live with each other; life became more open. At least twice a week there were general assemblies and all the village attended – including the women, the children, the old people, everybody. Communications were completely different. For example, before the war, young girls didn’t walk alone with boys. ow that was no longer true; life had changed 100 percent.”

And when they met, is that when decisions for the collective were made?

Camacho: ”Work was organized in brigades of 10, 15, or 20, and each brigade had a delegate who was responsible for the work done. In the assemblies all the problems of the community were discussed, such as administration, schools, organizing a theater group, sanitation, all the questions to be resolved. You might think that these assemblies might be boring for the people but not at all – it was more like a festivity. They went to have a family discussion. before, the family was limited to three or four people. Now there were collective problems of 3,500. Of course not everyone spoke. But everyone came, and if they wanted to give their opinion, they did. n the summer the assemblies took place outdoors. In winter, when it was cold, they were in the theater.

”There are a lot of interesting details about the daily life in a collective. For example, the church had been taken over and it had become the collective’s food store. That was where each family obtained their foodstuffs for the week or the day. There were no tickets. Everyone knew each other and there were no problems. For example, if you went to get some meat and you came back a half hour later, the fellow would know you and he couldn’t be fooled. But we didn’t have such problems. Everyone was trusted. Sometimes you couldn’t have a lot of a product because there wasn’t enough produced. But the rest you had in abundance.”

Was it the same for clothes?

Camacho: ”No, we didn’t make them, so they had to be bought. Or we made an exchange with the things we had, like oil. There was some control. For example, there were two pairs of shoes per year, but then there was the type who needed three pairs because he hadn’t taken care of them. He received three, but usually there was a certain control and normally people didn’t behave like that.”

Did you return from the collective before the May Days?

Camacho: ”I returned to Barcelona a few days before. I started to work again as an apprentice in my trade, as I was only fifteen. And I worked there during the tragic events of May and the counterrevolution. But I’m not going into all the question of the Spanish revolution here. We, the young libertarians, began to be persecuted by the Communist Party on the one hand and on the other we were in opposition to the CNT and the FAI for their political position in relation to the government. And this is how we lived during the war, until Barcelona was taken by Franco, and we went into exile in France.

”In France I was put into concentration camps. First I was in St. Cyprien, then Argeles-sur-Mer, and finally Bram. From there I was sent out in a work company and I remained until the Germans cut France in half. After June 1940 I went to Bordeaux. There we made a little propaganda and sabotage until we were forced to flee to the free zone. The situation then became such in France that either we had to fight the Germans or join them. A few friends studied the situation and decided, not out of patriotism, that we would prefer to return to Spain to fight against the Spanish Fascists directly.”

When was this?

Camacho: ”It was in June 1942 in Barcelona that we tried to rebuild a Spanish resistance movement and we managed to carry out quite a few little jobs. We organized several groups of young people, people we knew already. But in December 1942 I was caught by the police. I was imprisoned and condemned to 30 years by a war council for clandestine activities and for having helped rebuild an organization which the Fascists thought they had destroyed.

”In 1947 I escaped by falsifying my identity papers. It’s not worth giving you the details. Many comrades got out this way and it wasn’t the first time. Three months later I was back in another underground organization with young libertarians from Madrid. Three months after that I was back in prison again under another name, because I always used fake names. I had been picked up in Madrid but they made a new dossier for me, not knowing about the first one. This is complicated to explain, but is due in part to the disorientation and confusion in the Fascist administration. I was in prison until July 1953 when I left again by devious means and went back to Barcelona.

”At that time a National Plenum of the CNT was taking place and they were discussing the problems of the Congress that the International, the AIT, was holding in Paris. The CNT wanted to send delegates to the Congress. So I and another comrade were chosen. I came to France to attend a Congress and to stay for 8 days, and now it’s 1974 and I’m still here. Well, that is a little resumé of my life.”

July – November 1936 in Spain

By Max Nettlau
Spain and the World, 12th December 1936

”Spain 1936-1936: Social Revolution and Counter-Revolution. Selections from the anarchist fortnightly Spain & the World”, Freedom Press, London 1990.

As things are now – four months after the treacherous rising of the Spanish generals (July 17th) – not a few unbiased persons in the Western neutral countries may begin to see to what extent they underrated, and misunderstood, the situation in the early months of July and August, when with a little good will, helpfulness and fearlessness their countries might have contributed to a fair solution of a problem which now assumes ugly aspects and uncontrollable proportions.

The situation in July was simply this: a radical government, the result of a popular electoral victory in February last, was suddenly confronted by the outburst of a most carefully prepared conspirracy by almost all the officers of the army and a portion of the Navy, both closely allied to fascist organisations, the militant elements, many monarchists, both Alfonsists and Carlists, and influential people in industry and finance. The conspiracy had included in the first place relations with powerful fascists abroad, whether officially or otherwise, and had prepared plans for the imposition of military dictatorship, the crushing of constitutional life and personal liberties to the greatest extent. The real fighting force of the conspirators was the African army, which was, and is, entirely alien to the Spanish people. This army consists of enlisted Moroccan native moros and of nondescript Spanish and foreign elements, and the hired Spanish foreign legion (Tercio). From this began the meeting of uly the 17th and the 18th, practically unknown to the population of Spain, who were confronted on July 19th, by an attack on the part of the local garrisons against all the governmental, municipal and working class districts, entering into a most intense battle with all who offered resistance, end enforcing their militaristic will upon all towns, especially by surprise attacks and cruelty, and seizing the latter on July 19th and on following days.

Only in about half the Spanish Territories was this terrific onslaught checked by immense popular effort. Malaga, Cartagena, Valencia, Barcelona, Madrid and Bilbao, and other great centres still hold out. Others like Saragossa, Cordoba, Granada and Oviedo, were, or are besieged by the government forces. Only Irun, San Sebastian, Toledo were lost to the enemy, whhilst Pamplona, the Carlist centre, Burgos, Valladolid, Seville and the Western towns from the neighbourhood of Gibraltar to the north of Galicia remained in the hands of the enemy who crushed the initial Andalusian and Galician resistance, ruthlessly destroyed Bajadoz and also hold the Balearic and Canary Islands. It is remarkable that one hears very little of the old Spanish army, whilst all the fighting seems to be done by the African troops – Moros and Tercio. These could only be brought over to Europe, when by means of bombing aircraft sent from the foreign fascist countries, the Spanish warships guarding the Straits had been scattered. Then they were used against Malaga, Estremadura (Badajoz), Irun and San Sebastian, Toledo and Madrid. Thus it is clear that the rrebels have acted all along as if they were foreign invaders, being armed with fforeign supplies, fighting with an army, of Moors and hirelings and imposing their will wherever they can, by military terror.

Consequently they have been looked upon from the first hourr as traitors and not a few officers who had been arrested sttood on trial as traitors and were shot as traitors. They had really nothing to say to justify their conduct during these elaborate trials held in public court, from the trials of Goded and Fanjul in Barcelona and Madrid in August to that of the son of Primo de Rivera held in Alicante in November. They had wished to impose their will on the people of Spain, but the latter refused to give up their freedom and bravely defended themselves.

The question stands thus, and in all this there is not a jot of communism, Russia and so on. It was and is a fascist raid, which met with no popular response, but took most dangerous proportions owing to the irresponsible foreign elements engaged in it, with incalculable foreign forces behind them, and to the most cruel and desperate attitude of the conspirators, who saw before them on one side the spoils of a whole country and unlimited vengeance, and on the other side shame and a traitor’s death. This is not a ‘civil war’, which presupposes honourable differences of opinion. It is not even a fascist ascent of seizure of power, as even such regrettable usurpations are based upon the action of large bodies and individuals brought together, organised and fanatized by persistent agitation. This stage was never reached by the Spanish fascists, who thrived but in hole and corner associations of gilded youth, and could not show their faces without police protection. There was much malignity shown by many, but they were not a political factor of real consequence. No, all the strength of the enemy rested in the generals and their officers, who expected, owing to their quasi unanimity, to have a walk-over, the easiest of victories, and then a long enjoyment of power on the ruins of all the liberal and social aspirations of the Spanish people. Theirs was a bid for power like that of the burglar who risks life and limb for a big haul. Maybe some oof them had guarantees for safety and were only tools of a greater conspiracy; most of them blundered into the ugly affair from sheer military cussedness, others from clerical fanaticism and bourgeois and aristocratic pride. hey are a poor lot in any case, and it would be folly to take them as representing any political wisdom or ideas: they brought about the most horrible mess and made things infinitely worse from the very beginning by indulging in dastard cruelty.

The great western countries have made a big mistake by not taking these traitors at their real value. They represented nothing but themselves and their pride and covetousness, and everyone in Spain who was not an adept of extremely reactionary opinions, or personally interested in the brutal reprression and enslavement of a whole nation, was up against them in spirit, and wherever possible in arms. But it was palpably known to the casual observer, and so much more to governments disposing of instant information from many sources, that the mutiny of nearly the whole army and part of the navy left the government and the people in the tragic plight of being almost unarmed and unable to procure new weapons on a large scale of home fabrication, when every hour is precious and the mechanised army of the enemy, disposing of ample sorts of everything, advance rapidly and before all, entrench tthemselves in many important places, crushing all local resistance. It was possible for the heroic masses to check the advance, but they could not, with riifles and bare fists, dislodge the enemy from walled towns, fortresses and citadels. Such operations, which had the entire support of the then existing government and many of their regular armed forces, obviously required a quuick supply of war material from the recognised producers in other countries in the uusual way of goods quuickly supplied for cash to authorised customers, which friendly governments always are – and Spain has not been involved in any of the European wars since the time of Napoleon. Spain has been invaded at the order of the Holy Alliance (Russia, Prussia and Austria) in the eighteen-twenties by a French army which crushed the then Liberal Government and re-established absolutism, laying the foundations of so much of the coming trouble. Surely this black spot on nineteenth century history need not be a precedent for the renewed crushing of progressive hopes in the unhappy country by foreign powers. Why then was the Spanish Government hindered in rearming when confronted by one treacherous military mutiny? Without this interference the mutiny would have been put down within a few weeks, and general progressive work in a peaceful country would now be well under way.

The reasons are twofold: one is the generally alleged great care for peace – a peace which is bought by permitting anti-social dark forces to lay hands on Germany in 1933, on Austria in July, 1934, and Ethiopia since the autumn of 1935, on Spain in July, 1936, not to speak of what happens in the Far East, where bit after bit of territory is fleeced from China, and what is fomenting day by day in France herself, in Belgium and other countries. When such open plunder at last meets with fiery resistance, the remaining not-enslaved countries do not welcome this, but do all to strangle this resistance, to hhelp to deliever up a practically unarmed people to an African invasion of Moors and nondescript hirelings. What is prompting this counsel? – iis it what one may politely call timidity, modesty, bashfulness, the wish to shirk painful diplomatic discussions, to evade hurting the feelings or some irascible tyrants, who thus get everything they wish to have? Or is it the other fatal reason, namely, that all these ‘neutral’ powers are glad and anxious to see freedom crushed in Spain? Were these the main reasons or were men really, placed in responsible positions, so uninformed as to be swept away by the infamous press campaigns of organised journalistic slander, such as just now made a victim much nearer to home, Roger Sallengro, in the very centre of French politics?

War is not averted by politics of timidity; on the contrary it is being provoked by them. To speak quite plainly, if a country wishes to wage war, she also wishes to make it at her own hour and under constellations favourable and, if possible, pre-arranged. ‘Incidents’ are used as pretexts, when everything else is ready – otherwise they only serve as bluff. All important matters, tearing to pieces parts of the treaty of Versailles, are taken in hand since last spring, and no war arises from it, nor from anything which Japan may do in the Far East, nor from Ethiopian, Egyptian, Palestine, Irak and other oriental affairs. Why then should just some war materials legitimately sold to Spain be given as a vital matter for world peace? This was and is simply preposterouus. The international situation was quite harmless in August, and the foreign fascist help was given to the generals at first in such a disguised way as to show the bad conscience of the fascist powers. Then the papers puffed it up and by this, eventually, the ‘prestige’ of these powers was at stake, and then the masks were lifted. Then only, and not before, Russia began to help and now the Spanish problem, which was so very simple in July and August, is being tied up, carelessly and recklessly, with the whole Russian problem. This also, in our opinion, by no means implies war, but it gives to the ‘neutrals’ a further pretext to be severe to the Spanish government, whom they connsider the weaker side, and bow before the generals. More victims, greater ruin and destruction are the rresult, but never mind – some appearance of working day and night for peace is kept up, and that alone seems tto count with statesmen nowadays.

Peace is impossible id tthe generals win, as it would imply that Spain and Portugal, the Baleares, Spanish Morocco, Tangier, the Canaries and Azores – all under the control of Germany and Italy; that means France open to aerial invasion from the Aragon plain and the Mediterranean, and the Cape routes blocked for England.

Peace is unlikely if Russia wins, as the Spanish people are adverse to her unfree social system and would always be in a state of revolt, and as Russian military power in the Peninsula would stimulate the Islamic and whole Oriental coming revolts, and would be considered intolerable by several great powers.

The only peaceful solution is the one which this very mutiny of July 17th, and the circumstances under which it partially succeeded, have made a matter of actuality to all progressive elements in Spain – namely Federalism, political and social, fairly and fully realised in Spain, and eventually in Portugal, a country which for ten years is unable to speak up, smarting under a dictatorship.

The Catalan, the Aragon, the Basque, the Valencian, the Madrid autonomies exist or are shaping during the hard struggles, when the best men learn to know each other and how to co-operate, developing the local resources. Under the heel of the generals none the less work is going on which will unfold as the Andalusian, Extremenos, Galician, Astturian, and other autonomies – territories self-governing and federating like the Swiss cantons and the North American States. Local conditions – territorial structure, land tenure, industries, traditional and newly acquired social mentality – differentiate tthese territories, and to this will correspond new social arrangements, generous and broad-minded. This ensemble will form a new Progressive Spain, another happy, peaceful Switzerland. There are dark corners in Switzerland, where reactionists reside unheeded, and so those of Spain might gather undisturbed in the valleys of old Navare, the Carlist region of Pamplona. Anarchists, socialists, communists, republicans, all would live in friendly emulation, increasing their ranks according to their efficiency.

To help bring this about, and to help its present protagonists, the valiant men, women and children of Spain, to protect them against the treacherous invasion – what else can be the task of self-respecting progressive men at this hour?

For some time yet the States of this planet will be divided thus: normal nineteenth century countries – victims of Fascism – States where well-meant, but unfree social methods prevail (Russia, Mexico – the only countries which openly help Spain) – and Spain, where, in parts at least, the freest methods are now in an experimental stage. The world’s future is being fought for here, as the old world ended for this country in treason and bloodshed unheard of. Let everyone help the best of all good causes.

Barcelona, 1st December 1936

Emma Goldman: Callousness or Indifference

Spain and the World, 2nd July 1937

The advent of Dictatorship and Fascism has resulted in appalling indifference to the most harrowing crimes. Time was when political abuses in any country were met with immediate response from all liberals and revolutionaries. Especially this was the case with the victims of Czarism: more than one heroic fighter in Russia was saved from death or banishment by the concerted action and protest undertaken everywhere outside of Russia. All this wonderful spirit of solidarity and fellowship has gone by the board since dictatorship and Fascism have infested all ranks. No matter how heinous the crime committed in their names, hardly a voice is being raised in indignation against them. Indeed they are accepted as a matter of course and quite in keeping with dictatorship as a redeemer of the human race.

The astounding accord between Fascism and Dictatorship has again been demonstrated in two flagrant recent crimes. I mean the murder of Professor Camillo Berneri and his comrade Barbieri, anarchists, by Communist police in Barcelona, and the equally foul murder of Prof. Carlo Rosselli and his brother, Nello, by Fascist thugs. They all use identical methods in destroying their political dissenters. They not only take their lives, they also defame their characters. Thus Stalin perpetuates the infamous story that Russia has become a cesspool of self-confessed ‘spies, traitors, Trotskyists’ and crooks of every sort. Mussolini on the other hand proclaims the conversion of anti-fascists to his creed. He paints them as miserable weaklings and renegades who have come to see the error of their ways. They are just dying to embrace Fascism and do the bidding of its Master if he will only forget-and-forgive. It is for this reason that the murder of Professor Rosselli and his brother must be laid at the door of the anarchists. Unfortunately there are plenty of blind zealots who take the libel of old Russian revolutionists and anti-fascists as gospel truth.

To charge Professor Rosselli with having gone back on the anti-fascist cause is adding insult to injury. Far from having made peace with Mussolini his loathing had increased when ussolini’s alliance with Franco and his support of the latter became a fact. I had occasion to talk to Carlo Rosselli while I was in Barcelona and I know that no-one of the anti-fascist forces could be more dedicated to their cause or more determined to fight ascism to the bitter end than Carlo Rosselli was. Shortly before I left Spain for England Professor Rosselli told me of a plan he had perfected for the co-ordination of the militia without deadly military drill and command. At the time I was the guest of our comrade D. A. de Santillan who was at the head of the militia in Barcelona. I arranged for Carlo Rosselli to see our comrade one evening that he may have a chance to present his plan for him. The following day Carlo Rosselli came to tell me that comrade Santillan was intensely interested in his scheme and had promised help and co-operation. Shortly after Professor Rosselli was wounded and had to leave the front. hat no doubt has interfered with his determination to carry out his interesting plan.

I am mentioning this merely as a proof of the close unity and co-operation between the comrades of the CNT-FAI and Professor Carlo Rosselli. But if there should be anyone so dense as to believe the fantastic charge that anarchists have taken the life of their close friend and comrade in arms against Fascism, Professor Rosselli’s own tribute to the anarchists of Catalonia should convince the most credulous; SPAIN AND THE WORLD has already reprinted in its early issues the article by carlo Rosselli in the paper Giustizia E Liberta.

I can only add that Carlo Rosselli enjoyed the full confidence of the CNT-FAI and tthe admiration and affection of all the Spanish anarchists at the front as well as in the rear. It is therefore a cowardly evasiion of responsibility on the part of Mussolini to charge the anarchists with the murder committed by his hirelings.

EMMA GOLDMAN

SPAIN: Social Revolution – Counter Revolution, London 1990

2,000,000 Anarchists Fight For Revolution Says Spanish Leader

Through With Government Says Fiery Chief, Who Urges People On

People vs. Fascism

Sees Workers’ Spain Arising Out Of Ruins Of Present Class War

By Pierre Van Paassen
Toronto Daily Star
August 5, 1936

Madrid, August. 5 (By air to Paris). Durruti, a syndicalist metal-worker, is the man who lead the victorious bayonet-charge of the People’s Militia on the stronghold of the Fascist rebels at San Rafaele yesterday. Durruti was the first in the Hotel Colon in Barcelona, when that building which spewed death for thirty-six hours from two-hundred windows, fell before the onslaught of the well-nigh bare-handed libertarians. When a column is tired and ready to drop with exhaustion, Durruti goes to talk new courage into the men. When things go bad up Saragossa way, Durruti climbs aboard an aeroplane and drops down in the fields of Aragon to put himself at the head of the Catalonian partisans. Wherever you go it’s Durruti and Durruti again, whom you hear spoken of as a wonder-man.

I met him to-day. He is a tall, swarthy fellow with a clean-shaven face, Moorish features, the son of a poor peasant, which is noticeable by his cracking, almost guttural dialect. He was lying on a cot in the hallway of the palace of the dukes of Medina Celi, above which floats the black and red flag of the Iberian Anarchist Federation. A rifle stood by his bedside. But, he was wide-awake.

Army Does Not Count

”No, we have not got them on the run yet,” he said frankly at once, when I asked him how the chances stood for victory over the rebels. ”They have Saragossa and O Pampeluna. That is where the arsenals are and the munition factories. We must take Saragossa, and after that we must turn south to face Franco, who will be coming up from Seville with his foreign legionnaires and Moroccans. In two, three weeks time we will probably be fighting the decisive battles.”

”Two, three weeks?” I asked crestfallen.

”Yes, a month perhaps, this civil war will last at least all through the month of August. The masses are in arms. The army does not count any longer. There are two camps: civilians who fight for freedom and civilians who are rebels and Fascists. All the workers in Spain know that if fascism triumphs, it will be famine and slavery. But the Fascists also know what is in store for them when they are beaten. That is why the struggle is implacable and relentless. For us it is a question of crushing fascism, wiping it out and sweeping it away so that it can never rear its head again in Spain. We are determined to finish with fascism once and for all. Yes, and in spite of the government,” he added grimly.

”Why do you say in spite of the government? Is not this government fighting the Fascist rebellion?” I asked with some amazement.

Government Did Not Fight

”No government in the world fights fascism to the death. When the bourgeoisie sees power slipping from its grasp, it has recourse to fascism to maintain itself. The Liberal government of Spain could have rendered the Fascist elements powerless long ago” went on Durruti. ”Instead it temporized and compromized and dallied. Even now, at this moment, there are men in this government who want to go easy with the rebels. You never can tell you know,” he laughed, ”the present government might yet need these rebellious forces to crush the workers’ movement.”

”So you are looking for difficulties even after the present rebellion should be conquered?” I asked.

”A little resistence, yes,” assented Durruti.

”On whose part?”

”The bourgeoisie, of course. The bourgeois class will not like it when we install the revolution.” said Durruti.

”So you are going ahead with the revolution? Largo Caballero and Indalecio Prieto (two Socialist leaders) say that the Popular Front is only out to save the Republic and restore republican order.”

Fighting For The Revolution

”That may be the view of those senores. We syndicalists, we are fighting for the revolution. We know what we want. To us it means nothing that there is a Soviet Union somewhere in the world, for the sake of whose peace and tranquility the workers of Germany and China were sacrificed to Fascist barbarism by Stalin. We want the revolution here in Spain, right now, not maybe after the next European war. We are giving Hitler and Mussolini far more worry to-day with our revolution than the whole of the Red Army of Russia. We are setting an example to the German and Italian working-class how to deal with fascism.”

That was the man speaking, who represents a syndicalist organization of nearly two million members, without whose co-operation nothing can be done by the Republic even if it is victorious over the present military-fascist revolt. I has sought to learn his views, because it is essential to know what is going on in the minds of the Spanish workers, who are doing the fighting. Durruti showed that the situation might take a direction for which few are prepared. That Moscow has no influence to speak of on the Spanish proletariat is a well-known fact. The most respectably conservative State in Europe is not likely to appeal much to the libertarian sentiment in Spain.

”Do you expect any help from France or Britain now that Hitler and Mussolini have begun to assist the rebels?” I asked.

Know How To Live In Ruins

”I do not expect any help for a libertarian revolution from any government in the world,” he said grimly. ”Maybe the conflicting interests of the different imperialisms might have some influences on our struggle. That is quite well possible. Franco is doing his best to drag Europe into the quarrel. He will not hesitate to pitch Germany against us. But we expecty no help, not even from our own government in the final analysis,” he said.

”Can you win alone?” I asked the burning question point-blank.

Durruti did not answer. He stroked his chin. His eyes glowed.

”You will be sitting on top of a pile of ruins even if you are victorious,” I ventured to break his reverie.

”We have always lived in slums and holes in the wall,” he said quietly. ”We will know how to accomodate ourselves for a time. For, you must not forget, that we can also build these palaces and cities, here in Spain and in America and everywhere. We, the workers. We can build others to take their place. And better ones. We are not in the least afraid of ruins. We are going to inherit the earth. There is not the slightest doubt about that. The bourgeoisie might blast and ruin its own world before it leaves the stage of history. We carry a new world here, in our hearts,” he said in a hoarse whisper. And he added: That world is growing in this minute.”

From the distance came the roll of the cannonade.

(From Abel Paz, ”Durruti: The People Armed”, Black Rose Books, Montréal, 1976.

BERNERI AND BARBIERI

Murdered by counter-revolutionists in Spain

By Ray Randall

Yes, it is a grim reality. Camillo Berneri has been assassinated – not by Fascists, but by counter-revolutionists, by the agents of Moscow and officials of the U.G.T.*

On the morning of May 4th, during the recent uprising in Barcelona, where many of our comrades were killed, two men wearing red arm bands entered the apartment where Berneri and Barbieri resided. They were told not to shoot since the visitors were friends from whom they had nothing to fear. Our two comrades replied that since they, too, were anti-fascists and had come to Spain to do their bit for the Social Revolution, there was no reason why they should fire at anti-fascist workers. After this the two men left and were seen to enter the building wherein is located the syndicate of the U.G.T.

About three o’ clock on the same afternoon, five or six men wearing red arm bands and six more carrying arms, came to the same apartment and stated they were authorised to search the house. Thinking that these men might be looking for arms, another comrade who was present gave them three muskets, stating that they were entrusted to her by comrades who came from the Huesca front. After this, all but two of the men left. These remained and confiscated documents that were in the house. Seeing that Berneri’s room contained too much for them, they took some and stated they would return later with a car. Upon leaving, they warned our comrades not to leave the house and not to approach the window since they would be risking their lives. Our comrades questioned them as to what it was all about and the officers replied they had been informed that in the apartment resided Italian Anarchists who were armed.

In the afternoon the following day, twelve men wearing red arm bands and among them armed policemen again came to the apartment. His time they were accompanied by an individual in civilian clothes who ordered the arrest of Berneri and Barbieri. Whereupon, Barbieri demanded an explanation for this. The answer was that these two comrades were counter-revolutionists. To this Barbieri replied that never, in his twenty years of activity as a militant in the Anarchist movement, had he received a similar insult. The reply was that because he was an Anarchist he was a counter-revolutionist. One of the women present saw the officer’s badge number 1109.

The woman who had previously given them the arms stated that if an arrest was to be made, it was she who should be taken. But, no! The scoundrels were after Berneri who had recently put into writing the betrayals of the Communists and Socialists in Barcelona. Berneri and Barbieri were arrested!

On the morning of May 6th, at 9.30, two men wearing red arm bands returned to the house and assured the women there – one was the wife of Barbieri, the other comrade Tantini – that the two men would be freed at noon time.

In reality, the dead bodies of Berneri and Barbieri were found in the Clinical hospital. They were found, during the night, by the Red Cross. Barbieri’s body was lying in the streets of the Rambla; the body of Berneri was found in the square of the Generalita.

This is what the “comrades” who have been feigning to fight side by side with the Anarchists are doing in Spain. They are really fighting against the Anarchists because they know that it is we, not they, who are really fighting for freedom. They are out to crush every semblance of this freedom; they are counter-revolutionists.

The tragic death of Berneri and Barbieri is one example of the barbarism that the Communists and other counter-revolutionists revert to. How much of this they are doing we can well imagine.

Berneri is dead. They have killed one of our most valuable comrades. Today, on the biers of Berneri and Barbieri, on the biers of Durruti, Ascaso, of the innumerable comrades who are similarly assassinated, today we must vouch that their deaths will not go unavenged. Today, more than ever, we say down with the counter-revolutionists. An eye for an eye and a tooth for a tooth – nay, more than that.

Note: The facts of the death of these two comrades were obtained from a supplement of Number 15 of Guerra di Classe, a paper issued at Barcelona and of which Berneri was formely editor.

* U.G.T. – Union General de Trabajadores – socialist trade union (then under Communist leadership in Catalonia.)

Vol. 5 No. 4
June 1937

(From “MAN! An Anthology of Anarchist Ideas, Essays, Poetry and Commentaries”, edited by M. Graham. Cienfuegos Press, London 1974.)