Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Den arbetslösa.

Karl Elving
Brand nr 4 1908 (lördag 25 jan.)

Det är vinter och han är arbetslös igen. Han minnes så väl den förra vintern, då han i fyra månader fick svälta och frysa, ty de som hade pängar, spekulerade då mindre än vanligt i människokött och blod. Nu då han går där på vägen, frusen och utsvulten, är det så många minnen som står så livligt för honom; han ser den grå stugan i skogskanten, där han är född, och där han levat den lyckligaste delen av sitt liv, sin barndom; han ser sin far på kvällen komma hem utsläpad efter en 15, 16 timmars hård arbetsdag, han känner ännu smekningarna och de veka, vänliga orden från sin mor, kanske den mäst naturliga och ärliga kärleken han fått i sitt liv, något som så många som ej haft föräldrar aldrig fått ta del av. Så mycket lyckligare han varit än dessa! Många år har gått sedan dess, hans föräldrar äro gamla och fattiga, han älskar dem innerligt och hängivet, det plågar honom att ej kunna göra något för dem.

Hungern gör sig påmint, det skriker i magen, hans sköna minnen fly, han blir ej mätt av dem, tankarna i hans huvud snurra runt. Hans minns nu förra vintern, då han saknade pängar, måste gå utan tak över huvudet en del nätter, ty pängar ha större värde än människoliv, och alla människor äro starkt utpräglade egoister, något som är naturligt, fast onaturligt och fegt att ej våga erkänna det. Ovädersnatten då han gick ute, i köld och snöyra; han måste för att ej förfrysa springa på den isbelagda ån, så klättra i snödrivorna flera meter högt på bankarna för att komma opp igen, var till sist uttröttad, med kyla och en tom mage som sällskap, sjönk ned i en snödriva bakom en kiosk som skyddade för stormen, väntande på en ny dag för att komma in på något ställe att värma sig, beredd att ånyo möta en liknande natt! Skall denna vinter bli lika! ”Nej, nej, jag har fattat mitt beslut”, mumlade han; ”denna gång skall nog hungern fördriva feghet och fördom: respekt för eganderätten.”

Han hade ju sett stora butiker och magasin fulla med mat och kläder, som han varit behjälplig att producera. Det var ju så naturligt och rätt att han tog, då han behövde. ”Samhället kallar det stöld”, sade han för sig själv, ”men det angår mig ej, samhälle, stat, fosterland”, han hånskrattade. ”Har jag ej plikter mot mig själv som är större; men folket? Jag ger fan i folket: denna okända obestämda massa.” han stannar vid vägkanten på en bergsluttning med utsikt över staden. Det började ringa i kyrkklockorna, kungsringning; han log, ett medlidsamt leende. Regering, stat, lagar, mänsklighet, får, idioter, tänker han. Hans mummel har övergått till högt eldigt tal. ”Har ej dessa institutioner frånrövat individen det ädla och goda, och vad har det blivit av mänskligheten? Skurkar, lögnare och stortjuvar, men ve den fattige som följer sin natur, bryter, trotsar och går utom lagligheten. Tro ej nationerna, en samling medvetna och omedvetna skurkar, färdiga att mörda, råna, plundra och bränna för den chimär som kallas fosterland! Och vill man ej erkänna falska apostlars predikan, d. v. s. om man ej är ett helgjutet får, som stämmer in med sitt långdragna bä-ä-ä i den stora hjorden, så är man sjuklig och abnorm. Men det angår mig ej, om massan eller jag är sjuklig. Och då man störtat den i höjden inbillade guden, vill man den ena människan skall se en gud, en auktoritet i den andra. Dårar! Jag är min egen gud, som sådan vill jag strida för mig själv, jag vill kämpa mot allt och alla om min lycka fordrar det, och om jag skall materiellt duka under, och någon då vill frigöra mig, – ett hånskratt skall bli mitt sista svar, kanske blandat med medlidande, då jag tänker på en mänsklighet som lever, men är död. Och du gud däruppe – han såg mot höjden – måtte vara både döv och blind, såvitt du ej för länge sedan begått självmord vid åsynen av sin skapelse, ditt misslyckade värk. Eller är du en bandit i likhet med dina av dig själv skapade beläten härnere?” Han knyter sina händer och ser trotsande omkring sig.

”Samhället”, började han på nytt att tala, ”förbannade samhälle, jag beklagar och hatar lidelsefullt ditt vidriga, usla, giftiga tillstånd, som förpästar varje individ, gör livet odrägligt för en massa, förkväver känslan och mördar själen redan hos barnet, skapar lidande och onaturliga laster av alla slag; det nuvarande samhället är djävulen, den hemska mörksens furste som för varje sekund utspyr dödd, fördärv och lögn överallt.”

Det sista ordet är knappt uttalat förr än hunger och trötthet, som hans hat och lidelse en stund behärskat, får makt över honom, han dignar ner till marken och ligger en stund orörlig. ”Nej, jag måste uppbjuda alla mina krafter, jag måste vilja.” Han reser sig, det är den inre människan som befaller: ”Jag måste rädda livet! Är det också värt att rädda? Är ej livet endast en serie tomma illusioner? Dock, för den, som är feg att se värkligheten i ansiktet, är hoppet och illusionerna bra. Om jag skulle begå självmord? Det gör endast den som är för feg att leva, säger människorna. Jag bryr mig inte om vad människorna säger! Självmord är förnuftigt och berättigat, då man anser sig göra sig själv en tjänst därmed, då är man ej bunden av mod eller feghet. Är mitt liv värt att leva? Jag! Jag skall leva, kämpa och trotsa, trots ett samhälle som vimlar av hycklare och bedragare, jag vill vara mig själv oberoende av allt och alla, och har jag fördel av andligt eller materiellt samarbete med andra så har jag det, annars inte. Då jag ej längre har fördel av min nästa, må han gå, han har då fyllt sin uppgift för mig”.

Han går mot staden igen, långt har han ej dit; men så är det också snart ute med honom. Vägen slingrar sig genom en mörkgrön barrskog, naturen ler mot honom, vinden spelar i träden, en liten ekorre, som bytit om kostym så han är grå i stället för brun, sitter på den knotiga grenen av en säkert sekelgammal fura och smackar. Nu komma barndomsminnena över mannen igen, huru han sprang och jagade dessa små fredliga djur; nu är han rädd för att skrämma dem, han ser i dem mera ärliga vänner än i människor. Livet har lärt honom det. Känslor slita hans inre, hatet det glödande mot allt det lumpna, som ett orättfärdigt samhälle för med sig, känslan för de lidande och förtryckta, för sig själv. Skogen, naturen gör honom vemodig. Hungern börjar rasa på nytt och skrika i hans mage. Då han får syn på staden, börjar han åter förbanna samhället, där allt finns i överflöd och ändå skall han och så många, många svälta!

”Men”, ropade han i vrede, ”jag skall ta ifrån någon, som stulit mycket kött och blod. Må idioterna kalla det stöld, vad angår det mig! Jag vill följa det högsta av alla bud: plikten emot mig själv”.

K. Elving.

Störta samhället!

Albert Jensen
Brand nr 3 1908 (Lördagen 18 januari)

Den kapitalistiska finans- och industrikrisen har kommit och så gott som över hela världen skapat en gigantisk arbetslöshet. Nöd och elände följer krisen på samma sätt som död och förintelse följer kriget. Så förskräckligt är detta fasansfulla spöke ”krisen” till sina värkningar på underklassens livsförhållande, att färger saknas att måla eländet och orden bli så små så små vid sidan av värkligheten.

Hur skall arbetarna kunna skydda sig mot detta spöke? Slut er till organisationerna, slut er till fackföreningarna, ropar man. De skola tillvarataga edra inträssen.

Ack, vilket självbedrägeri!

Naturligtvis skola arbetarna ansluta sig till sina fackföreningar, icke därför att de skola få skydd mot krisens värkningar, ty ett sådant skydd förmår icke fackföreningen lämna, men därför att fackföreningarna äro arbetarnas bästa vapen i den sociala klasskampen.

Och hur skulle fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot en kapitalistisk kris, när icke kapitalisterna själva kunna skydda sig mot densamma, utan falla som dess offer.

Skulle människorna kunna skydda sig mot en kris, så skulle de göra sig till produktionens herrar, ty krisens orsak ligger just däri, att människorna under detta kapitalistiska produktionssystem äro produktionens slavar. De ha förlorat kontrollen över produktionen, som driver kapitalistiskt planlöst, och bli därför regerade av produktionen istället för att regera denna.

Hur skall fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot krisen? Krisen skapar arbetslöshet. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Krisen skapar dyr tid. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Fackföreningarna kunna väl förhindra lönerna att sjunka absolut, men icke förhindra deras relativa sänkning. Krisen fördyrar kapitalet, industriens rörelsekapital, genom räntehöjningar. Fördyrat rörelsekapital betyder fördyrad produktion och fördyrade varupriser. Också på flere andra sätt värkar krisen till varuprisens stegring. Arbetaren erhåller icke längre samma mängd varor för sin avlöning. Denna ha visserligen icke sjunkit absolut, men relativt i förhållande till varuprisen och hans livsstandard har prässats ner. Och häremot stå arbetarnas organisationer fullkomligt maktlösa.

Skall man kunna behärska eller förhindra kriserna, så måste man vända upp och ned på förhållandena, man måste göra sig till herre över produktionen. Och detta kan icke ske på annat sätt än att störta kapitalismen och införa socialismen, ty endast i ett socialistiskt samhälle, där det industriella frikonkurrens-systemet är slopat, kan man åter komma i besittning av kontrollen över varuproduktionen.

Därför måste arbetarna sammansluta sig i sina fackföreningar och göra sig förtrogna med att genom ett direkt revolutionärt ingripande av arbetarnas massa, störta kapitalismen, genom att sätta sig i besittning av produktionsmedlen och själva taga hand om produktionen för hela samhällets räkning.

Medlet härtill är:

generalsträjk.

A. J-n.

En patriotisk skrymtare

Av Didrik Stigman (Albert Jensen)
Brand nr 1 1914, lördagen den 3 januari

”Jag svär vid klangen av de åldriga klockor … att jag är och vill vara Eder vän och bundsförvant – att jag beundrar och högaktar Edert arbete och Edert tysta tålamod – och att jag hyser ett orubbligt förtroende till Edert upphöjda tänkesätt och Eder ärliga och ädla patriotism. – Vore jag likgiltig för Edert öde skulle jag också med likgiltighet kunna bevittna Eder lugna gång mot förintelsen” – – –

Så talar till arbetarna den tibetanske profeten, som vill frälsa dem från den förskräcklige ryssen.

Hycklare och narr!

Om du inte är likgiltig för arbetarnas gång mot förintelsen, varför åser du då i stum tystnad arbetarnas dödsmarsch till kapitalismens gnisslande svältmusik?

Om du vill rädda arbetarna, varför ställer du dig icke i spetsen för deras befrielsekamp? Inte för att de behöva dig, men du skulle åtminstone visa att det fanns lite mening i dina storvulna fraser!

Du är inte likgiltig för deras öde, och likväl ser du med lugn på hur de plundras inpå skinnet av sina arbetsköpare. Du vill dem väl och du ser stumt till statens förtryck när slavarna vilja resa sig! Din tunga talar medkänsla, men din hand och ditt hjärta är med på ”andra sidan barrikaden”, hos arbetarnas svurna fiender.

Är du blind? Ser du inte de hundratusende som våndas och malas i Grottes kvarn, som släpar sina tunga bojor från vaggan till graven för att dina klassbröder skall kunna leva flott. Ser du inte de svältande proletärbarnen och mödrarna med de sinade brösten plundrade av dina klasskamrater. Ser du inte arbetsslaveriet, det tomma och glädjefattiga trälaslitet för andras välmåga? Ser du inte hur de stupa, arbetets soldater, stupa för arbetslöshetens kanoner, för fabrikernas köttätande maskineri, för armodets dödsspyende kulsprutor, för kapitaliststatens mördande tyranni?

Ser du det, eller ser du det icke? Är du en gemen hycklare eller en enfaldig narr?

Om du ser det, varför vänder du dig inte med dina straffpredikningar till dina klassbröder, mammonsträlarna, som plundra och mörda arbetsslavarna genom sitt samhällssystem. Du ser och likväl tiger du! Stackare! Gå ut till dina öknar och trampa dem kors och tvärs med den krönte krigsgalningens blodmärkta stövlar och dölj ditt ansikte i skam, i skam över ditt misslyckade försök att bedraga arbetarna. De låta inte bedraga sig längre.

De förstå att du inte är med dem och då du inte är med dem så är du mot dem, ty de ha aldrig sett dig kämpande i deras leder; och några feta fraser räkna de inte för solidaritet. De vilja ha handling. Endast den väger något.

Du beundrar arbetarnas ”tysta tålamod”. O, tack för de orden! Tack för denna piskande blodsskymf som skall träffa de såvande som rapp och jaga skammens rodnad i deras ansikten!

Deras ”tysta tålamod” är det, som gjort dina klassbröders plundring av deras arbetskraft till en lugn och risklös guldgruva, deras tysta tålamod är det som gjort det så lätt för plundrare och tjuvar att röva deras livslycka.

O, tack än en gång för de skymfande ord, som skola hjälpa slavarna att resa sig och göra ett slut på detta föraktliga, tysta och undergivna tålamod, som du så mycket beundrar.

Och din beundran skall komma till sitt slut.

Du säger att du vill frälsa arbetarna från utländskt slavok? Men hur?

Vi ha engelska och tyska och franska kapitalister som stjäla rikedomen ur våra skogar, våra gruvor, våra torvmossar. Vill du hjälpa arbetarna att bekämpa dem?

Och sedan dessa äro jagade ur landet, vill du hjälpa arbetarna att också befria sig från de inhemska plundrarna?

Nej, du vill det inte, ty du lever själv deras liv, är kött av deras kött och blod av deras blod.

Därför – du är likgiltig för arbetarnas plundring.

Och du vill befordra den, ty du vill arbetarnas underkastelse under kapitalistiskt och statligt tyranni.

Tig då storskrävlare och hycklare! När du inte vill arbetarnas befrielse ur det nuvarande slaveriet, så är du deras öppna fiende, icke deras vän.

Och du är så mycket föraktligare fiende, som du kommer till dem under en hycklad vänskapsmask för att bedraga dem, i stället för att bekämpa dem som ärlig fiende!

Oscar Malmborg av Emil Manus

Brands Julnummer 1921

Det var ju inte i går, men det är sannt ändå…

Jag var en 10-12 år, hoppas jag, och bodde i en liten småstad mitt emot en skola, och i den skolan gick det många barn.

En dag berättade ryktet att det hade kommit två pojkar från Malmö, två kusiner, och de voro enormt duktiga att gå på händerna, de kunde gå hela skolplanen runt utan att vila eller falla ned på benen igen. Jag var då mycket intresserad av sådana experiment, mer än nu, och måste in och se på dessa två hjältar. Det var första gången jag träffade Oscar Malmborg, ty han var den ene av dessa två.

Några år försvinna med lek och som en lek. Och så börjar allvaret att strö aska över våra huvuden. Först och tätast över Oscar Malmborgs. Vi hade åter mötts tillfälligt i ungsocialistiska klubben, i Landskrona. Men så reste han, 16-årig, till Hälsingborg som sättare på Nya Folkviljans tryckeri, och här mötte han första gång Justitia. Hon var då liksom nu en gammal blind käring, och jag tror inte Malmborg blev förälskad i henne, trots att han ofta sedan varit bjuden till henne på besök. Men hon blev förälskad i honom, allvarligt, och hon behöll honom i förvar i ett och ett halvt år. Det var efter en av de första antimilitaristiska demonstrationerna i Hälsingborg. Malmborg hade burit ett av standaren, och när polisen ville taga det från honom, gjorde både han och folkmassan motstånd. Och så dömdes han som upprorsledare, men man tog hänsyn till hans ålder, han var ju blott 17 år och dömdes därför ”milt”.

Men han kom ju ut igen, och in i igen. Varför minns jag inte, men jag minns att han år 1908 satt i fängelse igen. En vacker söndagskväll, när dansen var slut i Folkets Park, gick vi en stor skara kamrater från parken ut till fängelset för att uppmuntra honom med sång. Jag minns det så väl därför att jag just då var verliebt i en liten vacker flicka, och just den kvällen hade vi två dansat slutvalsen samman och hon gjorde sällskap med dit ut. Man förstår alltså att jag minnes det mycket väl, och jag minnes också att jag samman med de andra sjöng ”Frihetssången” med glödande själ, och armen om min flickas liv. Det var ungdomsårens ljusa glada tid, ljus mitt i nattens mörker, ljus för fångarna därinne en liten stund medan sången bröt nattens tystnad.
*
Året efter, storsträjksåret, kamperade vi samman i Upsala, Malmborg var ännu en armstark ung man, men nu drog han nytta av armstyrkan när han stod framför kasten. Han var en av de snabbaste sättare jag har sett arbeta, ihärdig och uthållig, en ren sättmaskin. Malmborg var, och är för resten ännu, en hög blond nordisk typ, med lockigt hår – som moden var för de riktiga ungsocialisterna på den tiden.

Det var hans liv att deklamera, och han kunde ta en församling. Under storsträjken rörde sig allt i Upsala omkring oss, icke blott Malmborg och mig naturligtvis, men omkring ungsocialisterna. Alla initiativ kom från den ungsocialistiska gruppen, och lönen blev ju också att när storsträjken avblåstes offrades de flesta ungsocialisterna, Malmborg blev så hedrad att boktryckarna satte ett pris på hans huvud. Den boktryckare som vågade ta honom i arbete, skulle betala 5500 kr. böter.

Nu återstod det blott att erövra världsberömmelsen, och året efter, 1910, träffades vi igen, denna gången för att erövra världen. Det höll på att lyckas. Jag minns jag var i Prag, när jag fick brev från en vän att Malmborg var häktad i Wien. Det föreföll mig lite underligt, ty jag hade just haft brev från honom från Berlin, och han skrev att nu var det på tiden att vi träffades igen, ty nu kunde han inte härda ut längre för den lön han fick. Det var också en annan Malmborg, en student, som häktats i Wien, han hade försett sig med andras pengar utan att vara lovlig stortjuv. Men vi drog stilla och obemärkt vidare, en promenadtur runt mellaneuropa på 8 månader.

Nu frågar måhända någon om alla dessa ansträngningar var nödvändiga för att bli tryckeriföreståndare för ungsocialistiska partiets tryckeri. Jag svarar nej.

Han blev föreståndare för partiets tryckeri emedan man inte hade någon annan som var dum nog till att ta den platsen. Och så var han blott 23 år. Det är i varje fall en av förklaringarna.

Tryckeriet låg i Tunnelgatan den gången. Det var värderat till 12,000 kr. och partiet hade 758 kr. kontant när det köptes. Kort tid efter var tryckeriet uppsagt från de lokaler i vilka det var inhyst – man hade förmodligen glömt att betala hyra – och till allt det andra hade man alltså också den uppgiften att skaffa nya lokaler. Förstår man så att jag har rätt när jag säger att det inte fanns någon annan som var dum nog. Och han fick sitt straff. Om fredagarna, när andra folk gick hem till sin familj med 30 kr., fick han två kronor, om lördagen kunde han få 3 kr., och så om måndagen när pengarna började komma in för Brand kunde han få ända till 5 kr. Naturligtvis är det ingen konst att vara tryckeriföreståndare, bara till att fråga tryckaren hur mycket papper han behöver och vad slags, och så telefonera efter det. Vidare skriva ut avlöningslistor och betala pengar. Det är hela konsten. Så skall man naturligtvis kunna gå genom ”gatorna” utan att välta formar, d. v. s. man skall inte vara för tjock, kan man detta, kan man också vara tryckeriföreståndare. Bara inte för ett sådant företag som ungsocialistiska partiets tryckeri under åren 1912-15. Man vill förstå och tro mig utan många ord när jag säger att jag har sett lockarna rakna på Malmborg vid tanken på växeln som förföll dagen efter, men de kröktes igen när han tänkte på att man dock klarade den som förföll två dagar innan.

Jag kan gott förstå att V. U. skriver: ”Med största energi, omsorg och noggrannhet har Du städse kämpat för rörelsens bästa.” Jag måste tillägga: utan att ta hänsyn till vänskap och andra känslor som vi andra mer eller mindre låta oss ledas av. Jag var vän med Malmborg. Det hände ofta på fredagseftermiddagen att vi först drack kaffe samman, som blott vänner gör, och så återgick vi till vårt arbete. Jag arbetade på ackord då, och Malmborg skulle kontrollera mina räkningar. En halv timma efter kaffesällskapet kommer han in med måttet och korrektur och allt, fanstyget och säger: Du har räknat två rader för mycket här! Två rader! Det var fyra öre den gången. Men sådan är han. Jag spekulerade ofta på att bjuda honom på kaffe om fredagseftermiddagen för att slippa hans näsvisheter, men man kunde blott riskera att han blev värre.

Ådan som han var mot smålänningen. Det var en kassör i partiets tjänst, alltså samtidigt för tryckeriet. Han var ytterst glad för Malmborg, anförtrodde honom allt, och så en dag omtalade han att han ville tjäna pengar. Det fanns så mycket dumt folk i Småland, och kungafamiljen hade just blivit populär genom bondetågshistorien. Nu frågade han Malmborg vad han trodde om den geniala idé han hade fått. Han ville låta gruppera hela kungafamiljen fint och låta trycka det samman med en vers som gick i bönderna, och så sälja det hela och tjäna pengar på det. Malmborg svarade att det var en fin idé, men lite osmaklig, vad han annars tänkte sade han emellertid inte. Och smålänningen började realisera sin idé. Malmborg visste att smålänningen inte själv hade några pengar, det var alltså partiets fattiga medel han jobbade med, och han tänkte väl också på skandalen, fast smålänningen hade gömt sig så väl, att det nästan var omöjligt att skaffa bevis mot honom för dem som var inne i historien. Ty naturligtvis gick Malmborg ögonblickligen till C. K. när han såg att smålänningen gjorde allvar av sin plan. Så belönar han vänskapen.

För Brands tryckare, Kalén, är Malmborg en gud, han brukade nämligen alltid säga, när Malmborg försökte inbilla honom något: ”Nej, du Satan!” Detta meddelar jag blott som ett bevis på att det alltid rått himmelska förhållanden under Malmborgs ledning. De två kom efter hand att passa gott till varandra. Malmborg var icke blott en snabb sättare, men han hade också en intuitiv säker smak för vad som gör sig, och att samarbetet mellan dessa två varit fruktbart, visar de bokomslag och jultidningar som partiet utsänt. De står på höjden av det bästa. Därför har jag alltid avundats Malmborg; allt besväret med ledningen av tryckeriet kunde han gärna ha för sig själv, men hans säkra smak och sinne för de dekorativa, rena och stora linjerna i typografien kunde göra mig grön av avundsjuka.
– – –
Jag träffade för en tid sedan i Köpenhamn en dansk typograf som hade en annan uppfattning av Malmborg än jag tillåter mig att ha och som jag ser att också S. U. P:s V. U. har. Han hade luffat samman med honom i Tyskland och han sade att han var en rå kamrat. ”Han hade ikke Respekt för noget. Det var grusomt att höre ham tale om Madonnebillederne og Jesusbillederne der stod ved Landevejen. Det var en fael, raa Materialis.” Det var också något om ett rågbröd, tror jag det var, men det får de klara sinsemellan om de någonsin träffas mer.

Vi ha alla en önskan: att få det bästa möjliga ut av våra strävanden och det som vi tagit hand om, och ju större allmän betydelse dessa strävanden ha, dess större är förtjänsten att ha fullfört dem. Om någon tidigt har lyckats att fullkomna en uppgift, så är det Oscar Malmborg.

När han nu har packat sina kappsäckar står ett monument efter honom, ett monument, skapat genom idogt dagligt arbete och nätters vaka och sömnlöshet. Ett monument, skapat genom handlingens och arbetets stora befruktande verksamhet.

Emil Manus.

”Framtidens opartiska dom”

Av Fredrik Slätt
Nya Folkviljan, 4 maj 1907

Med anledning af att arbetarne ofta låta sig nöja med frasen om ”framtidens opartiska dom”, för hvarje gång de lida nederlag eller blifva vräkta från sina bostäder med flera trakasserier, som de ständigt få vara utsatta för, beder undertecknad att få säga några ord om ”framtidens opartiska dom”.

Hvad gagnar ”framtidens opartiska dom” oss, den nu lefvande generationen? Och hvad invärkar ”framtidens opartiska dom” på våra nuvarande förtryckare? De ge fan i ”framtidens opartiska dom”.

Hvad gagnar vår tids opartiska dom deras sak som under alla de flydda årtusenden blifvit förtryckta och hvad invärkar vår dom på dessa förtryckare, hvars ben för längesedan förmultnat i sina grafvar? Vår opartiska dom har inte i något kunnat hindra den gångna tidens förtryckare, att förtrycka folk. Så länge de förtryckta trösta sig med, att ”framtidens opartiska dom” skall gifva dem rättvisa, så länge kan alla tider vara en tid af förtryckare och förtryckta.

Våra nuvarande förtryckare ge fan i ”framtidens opartiska dom”, den tager dem inte ur deras maktställning. Det tillhör hvarje generation och hvarje tid för sig, att hålla dom med sina förtryckare och inte uppskjuta det till framtiden.

Vi kunna ej gottgöra de oförrätter, som de flydda generationernas människor tillfogats med vår fällande dom öfver deras förtryckare, lika litet som de kommande generationerna kunna gottgöra oss för det förtryck, som vi lida nu.

Det tillhör hvarje tid för sig att hålla räfst med sina förtryckare och utplundrare.

Fred. Slätt.

Jag vet inte så mycket om Fredrik Slätt. Han var ungsocialist, verdandist, kakelugnsmakare, fackföreningsman. Gav på sitt förlag Hällsén och Slätt ut Stirners ”Den ende och hans egendom” i Nybro 1910. Han skrev återkommande i tidningen Brand och av brev han skickade dit framkommer att han var i USA 1913. Två år senare ställer han sig till förfogande för föredrag i Småland och på Öland. Han dog 1929 och begravdes på Skruvs kyrkogård. I Brand nr 37 1929 finns bild och dödsruna av bl. a. CJ Björklund, en annan kakelugnsmakare. /MHj

Klara-kulturellt på 30-talet

Rudolf Berner
Federativs kalender 1979, s. 159-162

Emil Manus, handhavare av den oftast obefintliga ekonomin på tidningen Brand, stack till mig Folkets Dagblad Politikens bilaga Lördagskvällen och pekade på en stor artikel av Ture Nerman, bilagans redaktör. Busromantik eller social dikt löd rubriken. Medan jag läste denna nermanska avhyvling av vår vän Rulle Värnlunds senaste bok, utvecklade Manus stor telefonaktivitet. Han ringde till ”Brand-Pelle”, vaktmästaren i Klara Folkets hus, och tingade Stora salen.

Sedan lyckades han få telefonkontakt med ett par av de mera etablerade bröderna i Klara, vilka lovade sin medverkan. Därpå vandrade vi ner från Ölandsgatan uppe vid Skanstull och hamnade på Café Cosmopolite. Så småningom dök en och annan broder upp därstädes (vilket Manus visste att de skulle göra, det gällde bara att sitta tillräckligt länge).

Jo då, det skulle räcka till en opponentgrupp. ”Men ska du inte först fråga Ture om han vill ställa upp?” Manus plirade, tände den ständigt slocknande 39:an Turk-cigaretten och sa: ”Han kommer att utan betänkande säga ja!”

Manus, egentligen Emil Svensson från Landskrona, hade som vanligt rätt. Det framkom att Ture till den grad tände på förslaget att han tingade samma lokal till eget kvällsmöte ett par dagar senare.

Vi återvände till Brand, ställde oss vid kasten och satte upp en form för inträdesbiljetter, tryckte en laddning och beställde sen ”stor notis” att införas i Arbetarens måndagsnummer.

Stora salen spikad

När det närmade sig mötesdags visade det sig att Stora salen började bli fullsatt. Jag skulle de sista tio minuterna stå vid dörren och ”riva biljetter”. Efter några av dessa tio minuter kom Zäta Höglund och villa [sic] bara kliva in. ”Här kommer ingen in utan biljett!” förklarade jag. ”Men jag är Zäta Höglund!” sa han – och tillade: ”Redaktör för Socialdemokraten.” (Som om jag inte känt igen honom!) Men jag fortsatte att leka Sven Duva och gu’ vet hur det gått om inte Manus upptäckt att det var något trouble vid ingången. Och han släppte in Zäta – utan biljett.

Sen var det spikat in i minsta vrå, och jag kunde gå in i salen för att söka mig en sittplats. Det fanns ingen, men en parant och i mitt tycke en på detta ställe märklig dam makade åt sig, trängde sig tätt inpå den bredvidsittande (en på detta ställe lika malplacerad äldre herre, som jag tyckte på något vis påminde om en Voltaire-byst jag hade sett bilder av), och så sjönk jag ner på det stolutrymme som sålunda uppstått.

Nerman inledde, i stort sett med att läsa upp sin artikel. Barfota-filosofen Henning Rydkvist lät höra ett och annat utrop men eljest fick Ture tala i fred.

Sen skulle Rulle Värnlund gå i svaromål, och antagligen sa han ett och annat som kunde ha varit värt att höra – men vad han stod där, till synes blyg, och mumlade, det var det inte många som kunde uppfatta.

Artur Lundkvist var också uppe, men något uttryck för den laddade stämningen i salen utgjorde inte hans mässande på göiska.

Så steg då Harry Martinson upp och yttrade sig, stillsamt – ja, jag skulle vilja säga introvert.

”Sveriges ende anarkist”, Charlie Almlöf, som vanligt iförd frack och med röd nejlika i knapphålet, hyste ett suveränt förakt för sådana saker som dagordning m m, varför han – hors la loi – hoppade upp och utslungade med sin bästa skådespelarröst och -emfas: ”Busromantik – det vet jag inte vad det är. Men busjournalistik känner jag till, enär en sådan bedrivs mot mig i Busfolkets Dagblad och Svenska Dagbladet!” (Tog med histrionisk gest emot skrattsalvan och satte sig – tills vidare.)

De främsta stolsraderna var fyllda av uniformerade ungdomar, flickor mest, från den Kilboms-kommunistiska ungdomsklubben Revolt. Jag kan inte minnas att någon av förra mötets opponerande författare uppträdde, däremot minns jag att det var väldigt gott om sittplatser i salen. Manus satt och myste över detta faktum, belåten med att han snuvat Nerman på en mötessuccé.

Däremot var Charlie Almlöf i högst uppmärksammad grad närvarande, och när han passade på att kasta sig in i ordleken hände det saker.

Han inledde med några ord om hur underklassiga proletärerna är, ”det vet jag, för jag bor i ett hus där det bor proletärer och proletärers ungar”. (Han bodde då vid Erstagatan på Söder.) Och klämde så i med att förkunna: ”De gamla grekerna var ett härligt folk. När de gick i procession bar de en stor phallos i täten…”

Så långt gick det bra. De blåblusade och rödhalsdukliga Revolt-flickorna visste tydligen inte det grekiska ordets betydelse. Men när han sen började citera vad ”proletärernas ungar” brukade klottra på hissens väggar, då… Då reste sig Revolt-flickorna, kollektivt rodnande, och tågade ut ur salen.

Innan Almlöf hunnit avsluta, följde jag deras exempel. För nu hade alltihop spårat ur.

Den anarkistiske bokförläggaren (Om Axel Holmström)

(Ture Blom – Vägen till boken, Ordfront 1976, första utgåvan Folket i Bild 1959)

Första gången jag träffade bokförläggare Axel Holmström höll han till på Döbelnsgatan, där han också hade sin bostad i anslutning till förlagslokalerna. Jag var där i ett ärende från bokförmedlingen för att lämna någon bok han beställt från oss.

Jag kände väl till Axel Holmströms förlag genom böcker jag läst, Upton Sinclair, B. Traven, Hedenvind-Erikssons ”Ur en fallen skog” och naturligtvis skriftserien ”Revolutionens förkämpar”. Då jag sa något om, att jag var glad att ha fått träffa mannen bakom ett sådant verk, var vår bekantskap gjord och en vänskap inledd som varade till hans död.

Jag fick samtliga böcker som utgick från hans förlag sedan dess. Sinclair och Traven recenserade jag sedan troget i minst två, ibland tre tidningar och blev så småningom lite av expert på de båda författarna.

Axel Holmström var skåning, född i Lund den 7 september 1881. Han kom i bagarlära i Ystad, och de första par skor han själv förtjänade till var tillverkade av skomakaren F. V. Thorsson, sedermera Sveriges mest legendariske finansminister. Man kan nog anta, att den unge bagarlärlingen fick några socialistiska tänkespråk med på vägen, då han hämtade skorna. Redan tidigt var Holmström en man som tog djärva och drastiska initiativ. Då han som sjuttonåring konditionerade vid ett bageri i Malmö, tog han sig för att helt enkelt prenumerera på tidningen Arbetet för alla kamraterna i bageriet – han lyckades även att pressa av dem prenumerationsavgifterna. Sådan var han livet igenom. Tanke och handling följde varandra, men trots hans ytterliga impuslivitet kom ändå alltid tanken först.

I tjugoårsåldern kom han till Stockholm. Den unge skåningen kom strax med i det fackliga arbetet och satt snart med i bageriarbetarnas förbundsstyrelse. Även i Stockholms arbetarekommuns styrelse satt han under ett par år tillsammans med skräddaren August Palm. Men Holmström var revolutionär till sin läggning och hade inte tid att vänta på det evolutionära övertagandet av makten i samhället. Han slöt sig till ungsocialisterna. År 1904 var han expeditör för tidningen Brand, en syssla som han skötte tills han år 1910 startad egen förlagsverksamhet. Redan då han var anställd på Brand prövade han på förlagsarbete; tidningsföretaget gav ut broschyrer, som behandlade tidens brännande frågor, och dessutom filosofiska arbeten av den ryske anarkisten Peter Krapotkin. Holmström var således en av initiativtagarna till Bokförlaget Brand, ett företag som främst gått till eftervärlden som utgivare av den store ryske filosofens skrifter. Peter Krapotkins nobla tankebyggnad ”Inbördes hjälp” är ett av de finaste socialfilosofiska arbeten som någonsin skrivits, en bok som andas humanitet från varje sida.

Axel Holmström blev en av Krapotkins trognaste lärjungar, idéer som följde honom livet ut. Mot förtryck, våld och orättvisor var han en avgjord fiende. Som en följd av sin avsky för all slags inhumanitet blev han värnpliktsvägrare, en ståndpunkt som inte var så sällsynt bland den tidens radikaler. Försvarsnihilism var för den egendomslöse ingen ologisk livsfilosofi i ett samhälle som ägdes och styrdes helt av den besittande klassen. Den fattige hade ingen talan och tyckte följaktligen, att det intresserade honom mindre hur det gick med ett land, där han endast kunde leva i den yttersta nödtorft och ingenting hade att bestämma.

Men denna förklaring är endast en sida av saken. De flesta värnpliktsvägrare var det av djupt etiska skäl. Främst gällde detta anhängarna av Krapotkins läror. Denne, det mänskliga samarbetets filosof, förkastade allt våld och ansåg att med inbördes hjälp folken emellan skulle krig och våldshandlingar vara helt överflödiga.

Och Axel Holmström var en orubblig krapotkian. Samhället kunde aldrig tvinga honom i vapenrocken. Den enda tjänstgöring han gjort på Svea Livgarde, som han var tilldelad, var trettiotvå dygn i arresten för undanhållning. Sammanlagt tillbringade han fjorton och en halv månad i fängelse, dels för antimilitaristiska föredrag, dels för värnpliktsvägran. Men Holmström var en hygglig och charmerande människa, som blev god vän både med väbeln på Svea Livgarde och fängelseprästen på Långholmen. Den senare var så pass generös i sina råd, att han uppmanade Holmström att hålla sig undan, då han i så fall bara kunde få straff för rymning och slippa lindrigare undan.

Han lydde prästens råd och gick under jorden efter fängelsevistelsen. Stockholmspolisen spanade länge och intensivt efter honom, men gömställena var pålitliga. Detta var år 1909.

Det året var det stort kungabesök i Stockholm. Ryske tsaren med stor uppvaktning gästade vårt kungahus, och då denne monark var ett eftersökt attentatsobjekt var stora försiktighetsåtgärder vidtagna. Man höll ett vakande öga på anarkister av både rysk och svensk extraktion. Men en överspänd och drömsk yngling ur den anarkistiska periferien hade man inte räknat med. I Kungsträdgården sköt han ned en grant uniformerad person, som vid närmare påseende visade sig vara, inte den hatade tsaren, utan den svenske generalen Beckman. Hjalmar Wång, som den unge attentatorn hette, hade en kula kvar, med denna sköt han sig på stället.

Så ändade detta tragiska drama. Men polisen var skyldig att grundligt utreda saken, och stadsfiskal Lidberg såg sig ingen annan utväg än att försöka få fatt på den försvunne och efterlyste Holmström, som kände Wång och en hel del ryska anarkister, vilka troddes stå bakom attentatet.

Holmström fick reda på att stadsfiskalen önskade träffa honom och ringde en natt. Lidberg blev genast mycket intresserad och ville ha ett sammanträffande.

– Men kommer jag till stadsfiskalen nu blir jag ju tagen, sa Holmström.

– Vi ger fan i exercisen nu. Det här är viktigare saker det gäller.

– Lovar stadsfiskalen att inte anhålla mig om jag kommer?

– Absolut!

– Om jag nu blir anhållen på väg till eller från stadsfiskalen, så är det inte giltigt?

– Nej, på hedersord!

– Då kommer jag i natt, sa Holmström.

Stadsfiskalen fick sina upplysningar, som ledde till att en rysk provokatör i hemliga polisens tjänst antogs vara anstiftare av dådet.

Holmström hade alltid goda ord att säga om både stadsfiskal Lidberg och stadsfiskal Stendahl, kallad ”Stendahl med påken”, likaså om två detektiver, som ofta fick skugga misstänkta politiska personer och spionera på möten av intern karaktär. Enligt Holmströms utsago var de båda detektiverna i hemlighet pålitliga socialister och lämnade de rapporter som passade, ofta varnade de och gav tips var razziorna skulle sättas in.

– ”Stendahl med påken” var en mycket rejäl karl med en stark rättskänsla, sa Holmström, när han kom in på berättelser om sina duster med den gamle bitvargen.

Sin största humanitära insats gjorde Axel Holmström som kassör och energispruta i Amalthea-kommittén. I över nio år arbetade han oförtrutet för Amalthea-männens frigivning. Det s. k. Amalthea-dådet utfördes sommaren 1908 under pågående stuveriarbetarstrejk i Malmö hamn. Arbetargivarna hade importerat strejkbrytare från London, slödder från dockorna, som skulle utföra arbetet i hamnen i stället för de strejkande svenska arbetarna. Engelsmännen var förlagda ombord på en utrangerad båt, en s. k. lumplena, som hette Amalthea och tjänstgjorde som logementsfartyg vid sådana tillfällen.

En natt rodde tre ynglingar, Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern, ut till fartyget och kastade en hemmagjord bomb genom lastluckan, varvid en man dödades och flera skadades vid explosionen.

Det dröjde inte länge förrän de tre greps, och efter en mycket dramatisk rättegång, där de politiska motsättningarna gjorde sig starkt gällande, föll domarna. De borgerliga tidningarna på högerkanten rasade mot de bestialiska och lömska mördarna medan den radikala pressen kritiserade det obetänksamma tilltaget såsom oförenligt med svensk fackföreningspolitik, men lade den egentliga skulden på arbetsgivarna, som släpat hit slöddret. Följden blev också att engelsmännen fick åka hem.

Domen över Amalthea-männen blev en klassdom efter tidens sed. Anton Nilson och Algot Rosberg blev dömda till döden medan Alfred Stern, som var yngst, fick livstids straffarbete.

Rosberg fick sin dödsdom förvandlad till livstids straffarbete redan i högsta instans, men Anton Nilson, som hårdnackat vägrade begära nåd, fick till och med avrättningsdagen bestämd. I sista stund begärde hans anhöriga nåd hos konungen, som ändrade domen till livstids straffarbete.

Det var helt säkert tur för det svenska samhället i sin helhet och det svenska kungahuset i synnerhet, att kungen inte lät denna dödsdom gå i verkställighet. Han hade tidigare visat sitt dåliga omdöme och öppet demonstrerat sitt ställningstagande i klassamhället genom att besöka de skadade engelsmännen på sjukhuset och dela ut gåvor till dem. Amalthea-männens nioåriga fångenskap, för en dumhets skull och som egentligen var avsedd att skrämma, inte att döda, blev ett martyrium som räckte mer än nog.

Under dessa nio år kämpade Axel Holmström, envis som en retad bulldog, för de tre männens frihet. Trots sin impulsivitet visade han en uthållighet som blivit legendarisk.

Han höll liv i kommittén, han gav ut skrifter och spred upprop för amnesti åt Amalthea-männen. Han höll hundratals föredrag runt om i landet, han tog kommittén med sig och uppvaktade kungen i audiens vid flera tillfällen, en gång iklädd ljus sommarkostym; ingen justitieminister under den tiden gick heller fri från hans besök.

Äntligen den 26 oktober 1917, under den kritiska tiden, då landets inre lugn och särskilt monarkin hängde på en skör tråd, fick Holmström telefonsamtal direkt från slottet från nyblivne statsrådet Hjalmar Branting, som meddelade, att Amalthea-männen beviljats amnesti i dagens konselj. Det gällde Nilson och Rosberg, Stern hade befriats ett halvår tidigare.

Reaktionen på meddelandet var stark, nio års trosvisst arbete var fullbordat och utgången var i stort sett en personlig seger. Holmström grät av glädje, impulsiv och lättrörd ssom han var. Men det var ingen tid för tårar. Mottagningskommittéer måste organiseras – Rosberg satt på straffängelset i Härlanda utanför Göteborg och Nilson i Härnösand. De grå fångarnas frigivning blev ett triumftåg.

Senare skildrade alla tre sina upplevelser i böcker, som Holmström gav ut på sitt förlag. Algot Rosbergs ”Amalthea”, som var den litterärt bästa, gick ut i stora upplagor.

Den långa fängelsetiden hade inte knäckt de tre männen. Anton Nilson emigrerade till Rysssland och blev flygare; Algot Rosberg blev förlagschef på Federativ och sedermera ombudsman i Landsorganisationen; Alfred Stern blev småbrukare i nedre Norrland. Ingen av dem blev en börda för samhället.

År 1910 startade Axel Holmströms förlag. Hans första bok var till sin tendens signifikativ för förlagets vidare kurs. Det var en utopisk fredsroman – böcker om fred är ju tyvärr utopiska – av en troligen tysk författare vid namn V. E. Teranus och titeln var ”Det sista kriget”. Det var inget mästerverk, men syftet var gott både från författarens och förläggarens sida. Nästa utgåva däremot blev något av en litterär bomb. Manuskriptet till Gustav Hedenvins-Erikssons debutroman ”Ur en fallen skog” hade valsat från förlag till förlag. Ingen var intresserad. Så sände författaren till sist den slitna, handskrivna luntan till advokaten och författaren Henning von Melsted. Denne, som var anarkist och god vän med Holmström, sände över manuskriptet med en rekommendation.

– Jag läste hela natten, sa Holmström, då han en gång talade om den spännande litteraturupplevelsen. Jag ringde till Melsted på morgonen och sa, att jag var glad att få ge ut boken, om han bara kunde ge mig adressen på författaren.

”Ur en fallen skog” kom ut 1910 och fick en strålande press. I Strix skrev Albert Engström följande:

”Jag vill rekommendera en bok. Fick den härom dagen. ’Ur en fallen skog’ av Gustav Hedenvind-Eriksson.

Jag vet intet om författaren annat än att han efter boken att döma måste vara skald. Han är till och med epiker. Han saknar rutin, och det är frånvaron av denna egenskap, som stundom höjer honom till tinnarna. Han gör scener av gripande intensitet. Tröttna inte, då ni läser boken! Han stapplar och trevar sig fram i början, men stundom växer han till konstnär med gudomlig naivitet. Det han skriver är känt och upplevat. Jag bedömer boken som konst och icke som tendens. Var och en som har verkligt sinne för ursprunglig begåvning och dess uttryck, och som kan vaska fram guldet ur sanden skall ha glädje ur vissa detaljer i Gustav Hedenvind-Erikssons bok. Och det är ju tillräckligt. Jag tycker verkligen att de unga skalderna borde se efter honom ’med en tiggares blick’.

Året därpå gav Holmström ut Hedenvind-Erikssons andra bok, ”Branden”, och 1913 kom novellsamlingen ”Från öde gårdar”.

Men Axel Holmström gav även ut andra debutanter, som sedermera blev stora litterära namn. Ivan Oljelund framträdde för första gången som skönlitterär författare år 1915 med novellsamlingen ”Skärseld”, och 1918 debuterade Harry Blomberg med diktsamlingen ”Fejd och famn”. Det blev hans enda bok på förlaget medan Oljelund gav ut ytterligare tre böcker, ”Färla och fantom”, ”Humanismen” och ”Robert Owen. Ur hans levnad och idévärld”.

Även en blivande landshövding kunde Axel Holmström räkna in i sitt författarstall. Ragnar Casparsson gav år 1915 ut en broschyr, ”Nutidens träldom”, och 1923 kom hans järnbruksroman ”Adelberga bruk”, som skildrar de mindre idylliska förhållandena vid den industriort där författaren växt upp, Avesta bruk. Det är en mycket läsvärd bok ännu i dag.

Axel Holmström kan till sitt livsverk lägga den stora äran att för svensk publik ha introducerat tre stora utländska författare: Upton Sinclair, B. Traven och barnboksförfattarinnan Lisa Tetzner. Med Tetzners böcker införde Holmström en helt ny barnboksgenre med fredsvänlig tendens, känsla för mänsklighet och gemenskap och en frisk och frimodig livssyn. Vardagsbarn var skildrade i vardagsmiljö utan att böckerna därav blev mindre intressanta och spännande. Lisa Tetzner fick åtminstone en svensk efterföljare, Märta Leijon, som givit ut några barnböcker i samma friska anda, men annars har barnboksgenren åter urartat; det började med ”blomsterkvisteriet” och har nu övergått till övervägande deckarlitteratur för barn. Axel Holmström hann emellertid under några år visa, att det går att ge ut god litteratur även för de yngre årsklasserna.

Den amerikanske författaren och samhällskritikern Upton Sinclair introducerades 1917 med romanen ”Kung Kol”, och sedan fortsatte Holmsström att ge ut en ny Sinclair nästan varje år. B. Traven, pseudonymen som aldrig blivit avslöjad, utkom på ett litet förlag i Tyskland ända till Hitlertiden, då förlaget tvingades att upphöra och Travens böcker brändes på det beryktade bokbålet. ”Dödsskeppet”, Travens första roman – en tysk litteraturforskare gjorde på sin tid gällande, att den mystiske författaren givit ut böcker tidigare under eget namn eller annan pseudonym – utkom 1929 på Holmströms förlag som den första utomtyska utgåvan. Sedan översattes den till ytterligare femton språk och i Ryssland hade boken – siffran är från år 1935 – gått ut i 1 650 000 ex.

Axel Holmström hade en enastående förmåga att spåra upp goda utländska författare. Tjecken Jaroslav Hasek, den klassiske humoristen, med sin strålande satir ”Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget” är en annan av förlagets stora namn.

Att ge ut god litteratur var för Axel Holmström livets stora äventyr. God litteratur var för honom liktydigt med böcker som hade ett syfte, som påvisade orättvisor och förtryck från de makthavandes sida. L-art pour l’art-litteratur ansåg han sig inte ha skyldighet att riskera pengar på, men trots den radikala tendensen hos Holmströms förlags böcker kan de genomsnittligt mäta samma konstnärliga halt som böcker från vilket annat förlag om helst. Detta trots att han bevisligen ofta gav ut böcker av nödställda svenska författare.

Till sitt förlags tjugofemårsjubileum år 1935 gav Axel Holmström ut en samlingskatalog. Den katalogen är en intressant läsning för den som är intresserad av samtidsshistoria.

År 1914 gav han ut en tidning, Försvarsnihilisten, som utkom med två nummer och givetvis blev beslagtagen. En av medarbetarna var en landsflyktig rysk socialist, Alexandra Kollontay, som skrev en artikel med titeln ”Kriget och våra närmaste uppgifter”. För denna artikel blev hon utvisad från Sverige för att aldrig få återkomma. Föga anade väl våra myndigheter att hon skulle komma igen som rysk minister och få åka sjuglasvagn till slottet för att överlämna sina kreditivbrev till konungen.

I denna katalog passerar tidens orättvisor revy. Det enda man saaknar är någon skrift rörande Sacco-Vanzetti-dramat. Men även i kampanjen för deras rätt, som hos oss blev landsomfattande men tyvärr fruktlös, deltog Axel Holmström med liv och själ. De båda italienarna blev trots en hel världs protester oskyldigt avrättade för mord, som de bevisligen inte kunnat begå. De blev martyrer för den amerikanska klassjusticen.

Under Hitlertiden blommade Axel Holmströms frihetspatos upp med brittsommarintensitet. Hans avsky för gräsligheterna i Tredje riket visste inga gränser. Han var fyllda femtio år när Hitler kom till makten; han var sliten av arbete, men alltjämt vital och full av stridslust. Många var de offer för Hitlers politiska vansinne som Holmström tog sig an. Han blev något av en flyktingkurator, och hans förlag blev en privatinstitution dit nödställda vände sig för att få råd och hjälp.

Även i katalogen avspeglar sig hans frenetiska kamp mot nazismen. Redan 1933 på våren kom Rudolf Oldens lilla skrift, ”Hitler – erövraren”, och året därpå, före Führerns blodsbröllop den 30 juni, då han mördade ungefär hälften av sina hejdukar, kom ”33 nazistledare”. Denna presentationsbok av det nya Tysklands ”statsmän” är ett förbrytaralbum som söker sin like. Bara fysionomierna kunde få läsaren att känna rysningar.

Den gamle författareleganten Artur Möller var en av dem som tog klar ställning mot det bruna barbariet och gav ut två böcker på Holmströms förlag, ”Rasförrädare” (1934) och ”Svensk nazism” (1935), där han kartlade den svenska nazismens många underliga förvecklingar.

Under hela nazismens era fortsatte Holmström att ge ut upplysningsböcker mot galenskapen. ”Den gula fläcken” var en bok om rasförföljelserna mot judarna och då den tyske skriftställaren och fredspristagaren Carl von Ossietzky fängslades gav Holmström ut hans artiklar i fredsfrågan i en bok med titeln ”Osssietzky talar”.

Kurt Singer var en av de tyska flyktingförfattarna som Holmström gav ut. ”Europas diktatorer” var den första av Singers böcker och sedan kom ”Hermann Göring”. Den hann knappast komma ut förrän den togs i beslag. Den ansågs sårande för Tysklands ”andre man”. Då polisen kom för att hämta upplagan hade den förutseende Holmström endast några få böcker uppe på förlaget.

Samma kväll kom jag upp till honom på Barnhusgatan för att köpa några exemplar, som Rut fått beställning på bland sömmerskorna på Modehuset Regent. Jag skulle också själv ha en bok, då jag samlade på beslagtagna böcker.

– Dom fick inte så många med sig, sa Holmström och såg mycket hemlighetsfull ut. Det rödbruna håret var rufsigare än vanligt. Han hade haft en jäktad dag.

– Kom med mig, sa han och lufsade i väg.

Vi gick ned på gården, in genom en dörr och kom in på en annan gård, fortsatte genom diverse labyrinter och kom så småningom in i ett litet kyffe där hela upplagan låg säkert förvarad. Där fanns ett litet packbord, papper och snören, adresslappar och klister – allt fanns för att distribuera den farliga boken.

Jag fick mina exemplar och då vi skulle gå ut sa Holmström:

– Hittar du ut nu?

– Det skulle nog bli lite svårt, medgav jag.

– Här hittar dom den aldrig, myste han belåtet, och det ska nog inte dröja länge förrän jag sålt slut på den här.
Huruvida han sålde ut Singers bok glömde jag fråga honom senare. Singer var en skral författare och boken inte så märkvärdig, men det förbjudna är ju alltid åtråvärt.

Axel Holmström var i besittning av en seg, enveten pondus som gjorde intryck även i högt uppsatta kretsar. Och att denne lille bokförläggare i kraft av sin personlighet hade en ansenlig makt fick jag belägg för en gång på våren 1935.

Jag kom upp till honom på Döbelnsgatan 67 B och såg genast att något extra hade hänt. Holmström var belåten. Han sken av triumf, men ödmjukt, utan ansatser till hybris. Det märktes att han vunnit en av sina många segrar, men man märkte också efterdyningarna från ett akut, stegrat rättspatos. Han berättade dramatiskt och levande om dagens äventyr.

Ivan Faludi, den ungerske flyktingen och författaren, som efter första världskriget fann en fristad här undan Horthys diktatur, hade plötsligt fått reda på att han skulle utvisas. Han hade rest i mellersta Norrland och hållit fredsföredrag. Faludi visste vad krig ville säga. Han hade kämpat på östfronten som officer i österrikisk-ungerska armén. Fredsföredragen var arrangerade i Svenska freds- och skiljedomsföreningens regi, men man hade trott sig märka ett särskilt stort antal vapenvägrare just i de trakter där Faludi hade talat om fredssaken. Detta enligt ungerske pressattachén, som var hans personlige fiende, och skrivit en rad hetsartiklar i Aftonbladet om Faludis resor.

Dessa artiklar hade burit frukt och myndigheterna fick ögonen på saken. Man beslöt att utvisa honom med kort varsel.
Omkring klockan ett den dagen kom fru Faludi upp till Holmström, uppriven och förgråten, och talade om att hennes make skulle utvisas på dagen. Klockan sex skulle två detektiver eskortera honom ur landet. Nu låg han hemma i nervöst sammanbrott, yrande om Horthys bödlar, som skulle ta hans liv.

Holmström handlade snabbt. Han ringde upp kriminalchefen för att få bekräftelse.

– Jodå. Det var riktigt. Biljetterna var beställda och två detektiver skulle se till att han kom ur landet.

– Men mannen ligger sjuk i nervöst sammanbrott. Det måste hindras. Det är ju inte mänskligt.

– Det är order och går inte att ändra, sa kriminalchefen.

– Det ska vi nog bli två om, sa Holmström.

– Vad ska ni kunna göra åt det? var överhetens svar.

Nu gällde det att handla snabbt. Holmström ringde till riksdagen och bad om ett personligt samtal med justitieminister Karl Schlyter och ecklestiastikminister Arthur Engberg. Han letade rätt på en artikel som Engberg skrivit om Faludi år 1923 i Social-Demokraten, tog en taxi och for till riksdagshuset, där han träffade de båda statsråden i ett sammanträdesrum. Då han framlagt sina synpunkter på fallet drog han upp artikeln ur fickan och bad Engberg själv läsa, vad han skrev för tolv år sedan. Det var en sympatiskt hållen artikel, där ungraren framställdes som en stor idealist och fredsvän. Motvilligt läste Engberg sina gamla skriverier; då han slutat frågade hans statsrådskollega:

– Står du för det än i dag?

– Det gör jag, men det är klart att karln är lite enfaldig.

– Men inte kan man utvisa en människa för att hon är enfaldig, sa justitieministern, gick till närmaste telefon och gav kontraorder.

Nu gällde det att få Faludi på sjukhus och i asyl. Holmström lyckades få in honom på Psykiatriska sjukhuset eller Konradsbergs sinnessjukhus, som det hette på den tiden, och fick den dödshetsade författaren under vård. Efter tre veckor skrevs Faludi ut som frisk. Då hade hans sak klarats upp och han fick stanna i landet.

Axel Holmström var en arbetsmänniska som få. Han skötte sitt förlag helt ensam. Då det brådskade fick sonen Arne och den goda blida hustrun, Siri, rycka in som hjälp. Men annars var han förläggare, lektör, reklamman, kontorist, lagerarbetare och packare, och han drog själv sina paket till posten. Han skrev artiklar, höll föredrag, fredsföredrag och litterära föreläsningar, de senare ingick i reklamen för hans böcker, särskilt Sinclairs; vidare hans månghundrade föredrag om Amalthea-männen, om ”högförräderiprocessen” 1916, om Sacco och Vanzetti och andra som råkat ut för den avigvända rättvisan. Han var outtröttlig. Hans tal var att likna vid vulkanutbrott. Han valde inte sina ord med pregnans och precision, hans yviga och lockiga hår fladdraade och hans tunga, lite köttiga dantonansikte flammade rött. Han var bilden av den klassiske agitatorn; skulle en målare ha förevigat honom i talarstolen, skulle han ofelbart ha kallat duken ”Revolutionstalaren”.

Trots att han var känd och ryktbar blev han aldrig högmodig och dryg. Innerst inne var han den ödmjuke lille mannen. En gång kom jag släpande två stora paket, som jag hämtat på Svensk Lärartidnings förlag. Jag genade över Adolf Fredriks kyrkogård och hörde plötligt någon ropa mitt namn. Då jag satte ned paketen fickjag se Holmström komma halvspringande efter mig.

– Vänt’ lite, ska jag hjälpa dej bära!

Han högg tag i andra änden på det största paketet och hjälpte mig fram till Bonniers port. Där pustade vi ut och stannade för att prata en stund. Just då vi satte ner paketen kom bokförläggare Tor Bonnier och svängde in i porten. Han tog artigt av sig hatten för en kollega som hjälpte en av hans arbetare bära paket. Holmström hade alltid varit sin egen springpojke och han visste hur det kändes att släpa på tunga paket.

Axel Holmström var en kraftmänniska även fysiskt. I unga år hade han bollat med hantlar och kulstänger och ägnat sig åt tyngdlyftning, men även på äldre dar var han mån om att hålla kroppen i spänst. På väg till mitt arbete mötte jag honom ofta på hemväg från Johannes brandstation, där han deltog i den morgontidiga motionsgymnastiken. Då var han på ett strålande humör och lufsade bättre än eljest på sina plattfötter. Nästan varje gång vi träffades dessa tidiga morgnar sökte han med sin vanliga entusiasm värva en proselyt för gymnastiken.

– Det är så skönt, ser du, och man blir på ett så gott humör hela dagen. Kom med du, det är så roligt!

Jag lovade varje gång att tänka på saken och förklarade, att jag höll mig uppe med friluftsliv, men han upphörde aldrig att predika morgongymnastikens lov. Helt säkert var den honom till stor nytta.

Under sina sista levnadsår fick han barnbarn. Det blev hans ålders glädje. Sonen Arne var en mycket uppmärksammad fotokonstnär vid denna tid, och Axel visade mig varje gång jag kom upp nya foton av barnbarnet. Pojken såg lustig ut, och fotona var rena konstverk; då jag berömde bådadera tändes en glädjeglimt i farfaderns fårade drag. Det var nästan rörande. Jag hade aldrig sett underverket i levande livet men en lördag, då jag kom från arbetet och var i krysset Vasagatan-Kungsgatan, högg någon mig i armen. Det var Axel Holmström.

– Där är han! flämtade han.

– Vilken? sa jag och spanade omkring.

– Där! Han pekade och drog mig i väg. Tvärs över gatan såg jag Arne med sin son på armen. De skulle resa till sommarvillan i Norrviken på weekend.

Vi skyndade ifatt och jag fick bekanta mig med det lilla pyret som blev den gamle revolutionärens sista stora glädjeämne.

Ett par år före sin död miste Axel Holmström sin kära Siri. Det var ett slag som tog honom hårt, och efter den pärsen började han tackla av. Det sista året visade åderförkalkningen tydliga spår. Det blev luckor i tankegången; han talade om gamla episoder gång på gång. För den som höll av honom var det tragiskt att märka, hur denne tankeklara människa sackade bakåt. De sista åren hade han en yngling som hjälp på förlaget. Han hade fått råd till det, och det lättade väl något hans tunga arbetsbörda.

Någon tid före sin död ringde han upp mig i arbetet. Han skulle sända ut en del av Sinclairs mammutroman om Lanny Budd, jag tror det gällde ”En värld att vinna”.

– Jag är så dålig, sa han och talade om sitt dåliga hjärta. Vill du komma till oss i kväll och hjälpa oss packa upplagan, så får vi ut den i morgon.

Han lät så ynklig och svag. Jag arbetade själv övertid och hade gjort det en längre tid. Jag var uttröttad i förväg och visste, att om jag gick till Holmström och packade efter övertidens slut kunde jag inte orka prestera något nämnvärt. Jag förklarade saken för honom, förklarade hur ledsen jag var att inte kunna hjälpa och lovade försöka få fatt i någon annan packare som var ledig för kvällen och villig att hugga in.

Det lyckades inte, jag måste ringa den gamle och meddela detta. Han frågade om igen och bad mig komma, men jag måste avböja.

Jag ångrar ännu, att jag inte helt enkelt tog mig ledigt och till det yttersta av mina krafter hjälpte denne man, som aldrig tvekat inför andras trångmål. Jag kommer alltid att ångra det.

Ett par månader därefter, den 24 november 1947, gick denna väldiga arbetsmänniska definitivt till vila. Han blev sextiosex år gammal.

Med Axel Holmström förlorade svensk arbetarrörelse en stor gestalt och en färgstark personlighet. Han var en låga som närdes av frihetens och rättvisans heliga eld.

Till karaktären var han den resligaste människa jag någonsin känt.

Debatt i Nya Folkviljan om postrånet i Staffanstorp 1907

Klart besked i postrånshistorien.
Carl Schröder

Nya Folkviljan nr 50, 13 april 1907.

Vi skulle icke alls befattat oss med att skrifva om postrånet vid Staffanstorp, och allra minst skynda den samhällsbevarande pressen till hjälp i dess beskärmelser, utom att beklaga det lidande som postiljon Almén förorsakades, ty vi äro fiender till den nuvarande samhällordningen och att stödja dess inträssen vore förräderi af oss, men då man nu från samhällsbevarande håll nödvändigt och gärna vill göra det till en politisk fråga, att utnyttjas i kampen mellan olika idériktningar, särskillt mot oss ungsocialister, så anse vi oss i viss mening uppfordrade att yttra oss och vi skola visst icke dra oss att lämna klart besked.

Vi proletärer veta ju allt för väl hurusom det är vi som dagligen bestjälas af öfverklassen, hurusom vi genom våra arbetsgifvare tvingas att arbeta likt slafvar utan att erhålla frukterna af vårt arbete, endast så mycket kastas åt oss att vi icke tvärt svälta ihjäl, allt under det att öfverklassen lefver i lyx och öfverflöd på vår bekostnad. Vi beteckna därför detta samhälle som ett tjufsamhälle och öfverklassens ägendom som tjufgods. Detta är nu vår uppfattning och den rubbas inte det minsta om man än så mycket framhölle för oss, att lagen icke anser det brottsligt att öfverklassen utplundrar arbetarne utan att den tvärtom genom straffbestämmelser vill skydda tjufgodset, ty vi veta ju också, att det är tjufvarna själfva som bestämt att dylik lag skall gälla. Detta har öfverklassen ännu makt till, men däremot kunna vi aldrig hvarken i tanke eller handling tvingas att hysa respekt för deras lagar, då vi så väl inse, att de äro till för att skydda öfverklassens inträssen mot arbetarne.

Den mängt olagliga stölder som begås utgöra sammantaget en obetydlighet mot de lagliga sådana, som öfverklassen gör sig skyldig till mot arbetarne; det är oss därför omöjligt att instämma i det förfärliga skrän som den samhällsbevarande pressen uppstämt med anledning af postrånet vid Staffanstorp, utan med tanke på hvad vi ofvan framhållit känna vi oss bra mycket mer benägna att svara: vet hut stortjufvar att skälla på småtjufvar!

Härmed ha vi icke afsett att uttala ett försvar för ifrågavarande postrån, utan endast velat framhålla huru illa det låter i våra öron när öfverklassens tidningar förhäfva sig öfver denna lilla stöld, men med god min tolerera att hela arbetarklassen systematiskt utplundras af arbetsgifvarna. Sådant hyckleri bör afslöjas och brännmärkas.

Att upphäfva den privata äganderätten, därpå går ju hela vår kamp ut eller som det kortare heter ”expropriera expropriatörerna”. Men att göra detta är enligt gällande lag stöld. m nu den privata äganderätten på ett ställe och under viss tid upphäfts, så kan det naturligtvis aldrig bli tal om att uttala något principiellt ogillande, men väl ett beklagande af att vi ännu icke lyckats att för alltid upphäfva densamma.

För att afskaffa privatkapitalismen fordras det att de bestulne uppträda enigt och samfällt, men äfven om vi nu tro att så är enda rätta sättet, så finns väl ingen rimlig anledning för att sätta oss till doms öfver de våra kamrater, som mena, att det enskilda initiativet bör lämnas plats vid sidan af det kollektiva, och under intet förhållande bör det ske blott för att tillfredsställa de borgerliga partiernas kraf på hvad de kalla heder, ty vår ärliga mening som proletärer är ju den, att hvad öfverklassen stulit af oss skola vi ha tillbaka.

Alltså gäller det vid sådana här och liknande tillfällen för oss proletärer att icke låta oss skrämmas öfver till de borgerliga för att med dem bekämpa yttringar i klasskampen, som vi själfva måste i princip godkänna, om vi värkligen äro öfvertygelsetrogna socialister.

Det ligger i sakens natur, att vi arbetare icke ha att vänta hedersomnämnande af öfverklassen om vi uppträda fullt konsekvent i klasskampen, utan tvärtom, att hela vår rörelse blir föremål för misstänkliggörande bland alla dem, som icke känna den, såsom något dåligt. Hvarje tillfälle begagnas i detta syfte, så ock med postrånet i Staffanstorp.

Men i stället för att gå så långt i undfallenhet att våra grundidéer rent af förnekas anse vi det bättre, att tydligt markera dem, men att också blotta halten af våra motståndares skrifverier, att reducera dem till deras rätta värde.

Såsom något särskillt fult framhålles, att en del af de röfvade medlen skulle användas till inköp af vapen och ammunition af den socialistiska ungdomsklubben i Malmö. Vi för våt del ha alls icke samma syn på saken, ty vi förstå sannerligen icke hvarför inte vi arbetare också skulle skaffa oss vapen. Öfverklassen beväpnar sig hvarje år med nya kanoner, kulsprutor m. m. till skydd mot den inre fienden, arbetarne, hvadan vi icke inse hvaruti det fula skulle bestå om hvarenda arbetare, icke allena de som stå med i den socialistiska ungdomsrörelsen, beväpnade sig till skydd mot sina fiender, öfverklassarna. Men en beväpnad arbetareklass fruktar öfverklassen och därför gäller det för dess press att i god tid få ut den meningen, att det är något dåligt af arbetarna att beväpna sig.

”En ungsocialistisk bragd” och dylika rubriker ha varit synliga öfver den här postrånshistorien, men tänker då ingen på hur löjligt sådant är? Hvarför heter det icke t. ex. statskyrkomedlems bragd? Skall en förbrytare nödvändigt vara af samhällsbevarande uppfattning, kanske proportionalist för att erkännas vara en riktig bof? M han är ungsocialist, då är han ingen vanlig förbrytare, utan en politisk sådan. Saken är allt för genomskinlig, man vill söka insinuera att den socialistiska ungdomsrörelsens taktik är att gå till väga som här skett. Det är väl nog att endast på det bestämdaste bestrida att något beslut i den riktningen aldrig fattats inom vår rörelse. Icke häller behöfva vi anse det så komprometterande för oss att vår agitationsfond var påtänkt att få en välbehöflig förstärkning, ty det vittnar ju enbart om att de voro sympatiskt stämda mot vår rörelse och ansåg att den borde uppmuntras. Det är väl ingen skam för oss. Vi förmoda att det icke sagts något särskillt, om han ämnat skänka samma belopp till inre missionen, K. F. U. M. eller dylikt.

Vi tro emellertid icke att detta den borgerliga pressens tendensskrifveri mot oss skall åstadkomma den effekt som åsyftats, att arbetarne upphöra att förbanna detta samhälle och i stället bli samhällsbevarande allesamman.

Ha öfverklasstidningarna med sitt tjut trott sig kunna skrämma oss till att baxna, därför att postrånarna påstått sig hylla de ungsocialistiska tankesätten, så ha de totalt misstagit sig, ty vår uppfattning om att vi värkligen lefva i ett tjufsamhälle är för starkt rotad och vårt hat mot detsamma för lidelsefullt för att vi skulle det minsta reflektera på att, äfven om vi icke alls för egen del äro roade af att deltaga i postrån och dylikt, spela upp oss till försvarare af detta samhälles inträssen gentemot någon eller några af dem, som på grund af meningslikhet förklara sig vara kamrat med oss.

C. S-r.

Det rätta kampsinnet.
Carl Schröder

Nya Folkviljan 51, 20 april 1907

I klasskampens bränningar hota faror af mångahanda slag, icke minst den att ryckas med af den allmänna meningsströmmen och gå i kvaf med sin åskådning i de kapitalistiska hvirflarna därute långt från land.

Det gäller därför för alla dem, som vilja stå med i striden och som tänka socialistiskt, att aldrig förlora känningen med den fasta grund på hvilken de ställt sig, aldrig se sig tillbaka i striden, aldrig glömma att det är hatet till den bestående samhällsordningen som en gång dref dem ut, att inte får förmå dem att uppge kampen eller det minsta falla undan, utan alltid hänsynslöst måtta slag på slag mot det förbannade samhälle, i hvilket vi lefva.

Så skulle det vara, men tyvärr visar det sig, när den samhällsbevarande indignationsstormen med sitt tidningstjut rör upp människohafvet till en enda rytande massa, att många af våra kamrater blekna och genom sin räddhåga bringa förvirring bland dem, som vid sådana tillfällen hade ännu mer anledning än vanligt att hålla samman för att med än större skärpa gissla orättfärdigheten och sia om en bättre tid.

Dylikt är en kraftförlust i klasskampen, hvilken förlust vi alla må beklaga men också söka förekomma, som sker bäst genom att skapa fram det rätta kampsinnet. En mer djupgående insikt om det berättigade i arbetarnes kraf på att komma ut ur det nuvarande samhällseländet skall säkert värksamt bidraga till ernåendet däraf.

Det rätta kampsinnet, som höfvas hvarje proletär och som bör vara hans stolthet, är att med glatt mod, då alla hälvetets makter synas sammansvärja sig, likvisst våga att mot sina förtryckare, de kanaljerna, slunga ut en vild förbannelse, som likt en blixt korsar rymden och lyser upp, om så än endast för en sekund, men som betyder hopp åt mångtusenden om att efter kulen dag kommer sol.

Sådana kamrater vika aldrig undan, icke ens en millimeter.

C. S-r.

”Klart besked!”
Albert Jensen

Nya Folkviljan 51, 20 april 1907

Den socialistiska ungdomsrörelsen har skaffat sig ett veckoorgan för att kunna tillbakaslå de ohemula angrepp, som ständigt riktas mot rörelsen, synnerligast från socialdemokratin. Om ”Folkviljan” någonsin haft en uppgift i detta afseende, så föreligger denna just nu, med anledning av postrånet och partipressens lumpna uppträdande. Det borde vara tidningens uppgift att ”visa hem” alla beskyllningar som vill liera ungdomsrörelsen med denna kriminella förbrytelse. När jag därför i sista tidningen såg rubriken ”Klart besked i postrånshistorien” så väntade jag naturligtvis att i artikeln finna en liten smula förnuftigt resonemang och ett tillbakaslående af de idiotiska beskyllningarna. I det stället bjöds halfannan spalt dumheter.

Minst af allt gör artikeln skäl för rubriken ”Klart besked” , ty – med förlof sagt – virrigare sammelsurium har jag icke på mången god dag läst.

Hr C. S-r. säger först att artikeln icke afser ett försvar för rånet och dock är hela artikeln ett direkt försvar för detsamma.

I artikeln talas om att postrånarna upphäft den privata äganderätten och med den argumenteringen söker förf. advocera fram ett principiellt gillande af dådet. Värre idioti har jag aldrig hört. Privatäganderätten har icke ett ögonblick blifvit upphäft. Rånarna flyttade endast en viss pänningsumma öfver i sin privata ägo.

Det är mer än oförskämt att, som artikelförf. Gjort, söka inblanda detta som en fas i den målmedvetna klasskampen, och hvad som är än värre och vittnar om en bottenlös okunnighet om socialismen och den socialistiska ungdomsrörelsen är, att sammanblanda detta då med ”våra grundidéer”, med socialismens grundidéer.

Jag vill antaga att det endast är begreppsförvirring som dikterat denna artikel. Jag vill icke och kan icke tro annat. Och dock kan jag icke frigöra mig från den uppfattningen att denna artikel skrifvits på ett sådant sätt och i sådan anda, att den skadar vår rörelse långt mer än själfva dådet, hvilket vore lätt att visa från sig.

Den socialistiska ungdomsrörelsen får icke indragas i denna affär. Hvarken principiellt eller taktiskt kan den protegera ett dåd af rent kriminell art, som absolut icke har det ringaste med socialismen att skaffa, hvarken teoretiskt eller praktiskt och ”Folkviljan” borde värkligen vara till något annat än afstjälpningsplats för virriga dumheter. Det är ett brottsligt förräderi mot våra idéer och mot vår rörelse, att låta så mycket som skuggan af misstanken om vår solidaritet med dådet falla öfver densamma.

Jag vill icke yttra mig om dådet, som sådant. Det är en produkt af samhällsförhållandena och kan allra minst kastas på ungdomsrörelsen, men hvad jag på det bestämdaste vill protestera emot, såsom en skändlighet är att C. S-r med en själftagen förmyndarrätt i ungsocialismens namn gör denna till sympatisör med denna gärning. Det är nedrigt!

Inskränkande mig till denna protest för i dag å egna och många kamraters vägnar, ber jag att få återkomma.

Stockholm d. 15. 4. 07.
Albert Jensen.

Trots den starka indignation som präglar ofvanstående artikel ha vi icke bragts det minsta ur fattningen, och detta väl närmast beroende på att vi funnit den för litet sakligt vägande.

Vi ha ärligen kollationerat igenom tankegången i vår artikel, men sannerligen att vi på någon enda punkt finna oss föranlåtna att taga tillbaka och vi tro icke häller att de, som äro öfvertygelsetrogna socialister och ej låtit sig för starkt påvärkas af öfverklassens och en del socialdemokratiska tidningars tjut, skola annat än finna tankegången i vår artikel fullt befogad.

Vi ha sagt ifrån att postrån, rånmord eller dylikt icke är den taktik vi anse bör användas för att vinna en socialistisk samhällsordning, men däraf följer väl ingalunda att vi, som hylla friheten äfven åt andra, skulle racka ner dem som vilja gå fram på ett sådant sätt, detta så mycket mindre som det gällde det af oss så hatade klassamhället, hvars kapitalistinträssen icke det minsta inträsserar oss att främja.

Det är oförskämt att göra detta dåd till en fas i klasskampen, skrifver hr Jensen, men vi fråga, med hvad rätt gör hr Jensen utan vidare detta dåd till en enbart kriminell förbrytelse? Det synes som om föröfvarne själfva ville att deras handling skulle förstås som ett uttryck för deras åskådning. Om så är fallet, då är det ju ärligt af oss utomstående att helt fräckt förklara att så icke är förhållandet. Deras ord gäller i sådant fall, men icke vårt.

Då därtill kommer att den borgerliga pressen angriper oss just med deras förklaring som utgångspunkt, måtte det väl vara bra mycket mer förnuftigt att bemöta saken som om dådet värkligen vore ett uttryck i klasskampen hällre än att förneka detta med så liten eller rättare ingen utsikt till framgång som hr Jensen tyckes mena att vi skulle gjort. Att sålunda gifva värkligt svar på tal, icke slingra oss undan utan gå rakt på saken, det kallar hr Jensen oförskämt af oss.

Det där talet om att vi skulle med vår artikel skadat ungdomsrörelsen har likhet med de ledandes inom socialdemokratiska partiet sätt att jämt och ständigt, så fort det är något som icke passar dem, dra till med att det skadar arbetarerörelsen. Sådant tal ha vi skrattat åt, därför borde icke vi ungsocialister hemfalla åt samma manér, utan komma ihåg, att vår rörelse icke bör byggas på tillfälliga stämningar, som kunna både till och frånföra rörelsen medlemmar, utan på en djupgående insikt om våra idéer, som icke ger sig därför att det blir ett litet skall.

Vi bry oss icke om att taga illa upp alla hr Jensens mindre smickrande omdömen och glåpord, i det vi taga dem som uttryck för nervositet och därför öfverse med desamma, men vi anse oss böra tillbakavisa hans tal om att det skulle vara en ”skändlighet”, ”nedrigt”, af C. S-r att ”med själftagen förmyndarrätt i ungdomsrörelsens namn göra denna rörelse till sympatisör med postrånet”, ty detta har icke skett, utan existerar blott i hr Jensens och kanske i en del andras inbillning, och hvad den artikeln vidkommer, som hr Jensen så klandrar, kan upplysas, att om densamma var denna tidnings styrelse enhällig innan den publicerades och står styrelsen solidarisk med densamma äfven nu, fastän den icke passar hr Jensen, hvadan alltså talet om själftagen förmyndarrätt bör åtskilligt reduceras.

Vi ha i bästa mening efter måttet af vårt förstånd sökt intaga en ärlig ståndpunkt i postrånshistorien och hr Jensen antagligen likaså. Båda meningarna ha nu kommit fram, men det har varit hr Jensen ensam förbehållet att nog intolerant stämpla den motsatta uppfattningen som ett brottsligt förräderi mot våra idéer, en taktik som vi för vår del bestämt afböja att begagna oss af i diskussion om den socialistiska ungdomsrörelsens angelägenheter.

Redaktionen och Styrelsen för Tryckeriföreningen Södra Sverige u.p.a.

Carl Schröder:
Att störta detta samhälle

därom har hittills såväl högern som yttersta vänstern inom arbetarerörelsen varit full enig, men hädanefter tyckas vi få börja räkna med en utbrytning åt höger, som helt synes ställa sig utanför detta, som varit ett gemensamt mål för alla inom densamma.

I Nya samhället för den 11 d:s har dess redaktör, hr I. A. Davidsson, skrifvit en polemisk artikel med anledning af uttalanden om postrånshistorien, som gjorts af den konservativa Sundsvallsposten, och i hvilken han yttrar sig så här:

”Orsaken till detta brott ligger i bristfällig samhällshygien. Det svenska samhället, liksom förrästen alla samhällen, som äro lyckliggjorda med ett kapitalistiskt produktionssystem och däraf följande andligt och ekonomiskt proletariat, är sjukt. ”Det är något ruttet i den danska staten”, säger i Hamlet den ene dödgräfvaren, och samma ord kunna äfven tillämpas på den svenska staten i vår tid. Det har det hemska dådet i Skåne alltför tydligt visat. Det gäller därför för våra maktägande att i tid se till, att samhället ej måtte taga någon skada. ”Caveant consules, ne caplat detrimenti res publica”, sade redan den gamle romaren.”

Vi ha gjort kursiveringen. ”Att samhället ej må taga någon skada”, kan man uttala sig på mer samhällsbevarande sätt? Och dylikt ges ut för att vara socialdemokrati! Vi ha alltid haft för oss att arbetarnes kamp skulle gå ut på, alls icke att skydda och bevara detta samhälle, utan tvärtom att rasera det till grunden, att slå det i grus och spillror, att störta tjufsamhället.

Det är icke riktigt vackert af hr Davidsson att så där indirekt uttala klander emot så många hedersmän i första och andra kammaren, hvilka genom Åkarps- och Staafflagar hittills gjort hvad de kunnat i den åsyftade riktningen och hvilka nu som bäst hålla på med nya lagar mot fackföreningsrörelsen. Det skulle emellertid vara trefligt höra hvilka åtgärder socialdemokraten Davidsson anser att de maktägande böra vidtaga för att samhället ej må taga någon skada.

Vi begripa sannerligen inte hvad hr Davidsson menar med sitt samhällsbevarande skrifveri, men kanske det finnes förborgat i det om bildningsskryt vittnande tilltaget att rabbla latin i en arbetaretidning, utan att ens meddela en öfversättning däraf.

Nog veta vi, att Hr Davidsson tillhör dem bland arbetarerörelsen som har den mjukaste rygg mot öfverklassen, vi erinra oss hans inlaga till k. m:t med anledning af en befordringshistoria, hvari han var starkt inträsserad, och i hvilken han upprepade gånger använde uttrycket ”underdånigst”, men att gå så långt att rent af uppmana de maktägande att i tid se till, att samhället ej må taga någon skada, det hade vi icke ens väntat af honom.

C. S-r.

Våra Ungsocialistätare
Erhard Griph

Postrånaren Fors och hans hjälpbröder ha gifvit den uppösta Soc.-Dem. anledning att återigen racka ner på oss ungsocialister och vår rörelse, hvilket ej är något ovanligt från det hållet.

Jag ämnar ej på minsta sätt taga försvar för Fors och hans gelikar, oafsett han är ungsocialist eller ej – jag uttalar mitt djupaste förakt samt önskar honom sitt välförtjänta straff – men kan ej tiga då man läser följande i vår ”pigförnäma” Soc. –Dem.:

”Det blir icke den socialdemokratiska pressen, som får några bekymmer, men väl torde de båda fiendeorganen till vår åskådning och vår taktik, ”Brand” och ”Nya Folkviljan”, komma i förlägenhet huruvida de skola söka ursäkta eller söka skaka ifrån sig en Fors och hans kamrater, sedan han ertappats med att ha gjort allvar af anspelningarna om hur man rätteligen bör behandla ”tjufsamhället”.”

Det är beklagligt, att inte Soc.-Dem. tog och racka ner på Fors och hans kolleger för en så barbarisk förbrytelse som att öfverfalla en fattig lönslaf, som arbetar för sitt eget lifs uppehälle. Denna förbrytelse är en struntsak, tycker visst soc.-dem. Nej, nu kunna vi komma åt de där ungsocialisterna och deras rörelse, det skall bli en njutning att få komma i tillfälle att kasta glåpord på element, som ej gillar våra fuffens, som vi påfvar begagna oss af bakom ryggen på den dumma arbetareklassen, som vi åtminstone hittills har lyckats hålla bakom ljuset.

Hvad det nu angår ”Brand” och ”Nya Folkviljan”, så tror jag, att jag kan taga mig friheten och tala om, att dessa organ ej ha något att skaffa med denne Fors och hans medbrottslingar, och ej häller vi ungsocialister och vår rörelse.

Om det nu skulle vara så, att Fors vore medlem i någon af våra klubbar, så föreskrifver ej våra stadgar att den, som skall ingå i våra klubbar, behöfver några borgensmän, som ansvara för att ej denne kommer att begå någon förbrytelse, och inte tror jag att vår högvälborne hr Branting och hans soc.-demokratiska parti har åtagit sig ansvaret för sina lättrogna socialdemokrater.

Jag tror det vore bättre att hr Branting sågo till sig och sitt parti i stället för att lägga sig till allt för mycket i andras affärer, som klarar sig sådana där herrar förutan.

Om nu hr Branting och hans Soc.-Dem. ville sluta att äta på ungsocialisterna och i stället följde sitt eget program, åtminstone där det heter att man skall värka för nykterhetsrörelsen, men den punkten bryter Soc.-Dem. mot dagligen genom sina brännvinsannonser och hr B. själf, senast i Malmö då han var där och skulle hålla föredrag, men hade väl antagligen fått för mycket af ”Göteborgssystemet”, så han på tribunen gaf lektion att himla med ögonen och spela biljard med vattenglaset, så att det gick i krasch.

Goda exempel!

Erhard Griph.

Vici:
Postrånet och anti-socialisterna.

Man har nu upptäckt och häktat föröfvarne af postrånet på Simrishamnsbanan, och det har man grundligt fått reda på af högerfärgade tidningar. Man har fått reda på att den ene heter Axel Fors, född 1880 i Gudmuntorp, den andre att han heter Friberg likaledes född 1880. Reflektioner af allehanda slag ha haglat ner öfver en, och hälst då sådana, som rört dessa mäns förhållande till socialisterna. Med stora, feta bokstäfver har det stått, att Fors erhållit så och så många röster till än det ena än det andra inom socialisternas krets. Revolvrar och dynamit skulle unghinkarna få för 800 kr., och därmed skulle banker och andra inrättningar plundras. Fors och Friberg äro martyrer i socialisternas tjänst, och skulden tillskrifves agitatorerna, det är deras lömska spel och eldröda tal, som varit driffjädern.

Men det är en sak som fridens apostlar glömt att taga med i räkningen. Fors och Friberg ha tjänat kronan båda, den ene vid Kungl. Vendes artilleriregemente, den andre vid Kungl. Sveas artilleriregemente i fyra långa år. Kan man inte draga några slutsatser af detta faktum. Det är ju i Kronans kläder man lär sig så många goda saker – alla goda egenskaper uppammas, såsom lydnad mot konung och fosterland, själfförsakelse, gudsfruktan och sedlighet. Eller är det kanske icke så?

Herrarne, som fordra 52 millioner kronor om året i skatt till lantförsvarets underhåll, ställer väl om, att de som skula utbildas till landets modiga försvarare, om än af låg grad, få en god skola, som ger dem tillfälle efter taget afsked blifva rättskaffens och hederliga medborgare. Härav svarar man naturligtvis utan en blinkning ett högtidligt ja. Där finnes ju så många tillfällen inom en kasern att utbilda sitt eget goda jag. Sålunda finnes bibliotek, där man kan få lära alla sorters uppbyggliga saker om fosterlandskärlek och tapperhet, man kan i ett kasärnbibliotek vidare få penna, bläck, papper och kuvert för att kunna skrifva hem till kära anhöriga o. s. v. Regementspastorn talar hvarje söndag lag och evangelium till soldaterna, hvarje afton och morgon hålles korum, då bön och salmsång förekommer. Vid särskilda tillfällen kunna de till och med få höra ett föredrag, som vanligtvis skildrar något tappert och modigt utfört i fosterlandets tjänst. Så nog har man sörjt för deras andliga utbildning. Och likväl har något sådant oerhört inträffat, som att två karlar, hvilka ”tjänat” i fyra hela år, ha kunnat råna. Huru förklara detta?

Är det deras omkring tvååriga vistelse bland arbetare, unghinkar eller deras fyra à femåriga tillvaro bland krigsmän, fosterlandsförsvarare, som invärkat på deras anliga tillstånd? Det har sagts, att sinnet är mest mottagligt för intryck vid unga år, och att tiden spelar en stor roll förnekar ingen. Jag frågar ingen: Hvems är skulden? Det är ju en själfklar sak, att den individuella läggningen hos en person också kan spela in härvidlag.

Hinke Bergegren och hr Schröder i Helsingborg hafva fått sin beskärda del af moralpredikan, som serverats af en viss liberal tidning, fast hvad hr Bergegren beträffar, har han fått nog af förut och sitter för närvarande på Ystads kronohäkte, hvilket ju icke är att afundas honom.

Alltnog, högertidningar, när ni göra era långa och djupgående reflektioner om postrånet och socialistlärarna, glömmen då icke att med stora och feta bokstäfver sätta att missdådarna tagit värfning vid 20 års ålder vid Kungl. Regementen och där tjänat i fyra kalenderår, likaväl som I skrifven om de många tusen röster en af dem fick när han skulle representera en del arbetare.

Vici.

”Klart besked!”
Albert Jensen
Nya Folkviljan 52, 27 april 1907

Mitt förra inlägg var för ”litet sakligt vägande”, säger hr S-r. Det är sannt. Men det afsåg också endast att vara en protest. Här följer det sakliga.

Men först ett par anmärkningar.

Låt mig först säga ifrån, att jag alldeles icke ämnar upphäfva mig till moralisk domare öfver dådet som sådant. Det kunna de göra som därtill ha lust.

Hr S-r söker insinuera att jag påvärkats ”af öfverklassens och en del socialdemokratiska tidningars tjut” och för den skull fegt fallit undan. Jag har stått i rörelsen så pass mycket längre och offrat så pass mycket mera för ungsocialismens idéer än hr Schröder, utan hänsyn till alla angrepp och allt tjut, att den gemenheten torde falla på sin egen dumhet.

Så till saken!

Jag vidhåller allt hvad jag i förra inlägget yttrade. Ej ett ord tar jag tillbaka.

Hr. S-r förnekar att han sökt göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrånet. Sannt är, att det är synnerligen svårt att få ut en helgjuten mening ur det virriga sammelsurium som serverades i första artikeln. Den liknar bibeln i så måtto att den är full af själfmotsägelser. Men alla de jag talat med, som läst ifrågavarande kompott, har ständigt haft den uppfattningen, att denna var ett direkt försvar för dådet. Och då Folkviljan alltid talar i ungsocialismens namn, så kan jag icke finna annat än, att hela artikeln är ett försök till att göra ungdomsrörelsen till sympatisör. Ty hvad är eljest meningen med exempelvis följande passus i artikeln:

”Alltså gäller det vid sådana här och liknande tillfällen (postrån o. d. A. J-n.) för oss proletärer att icke låta oss skrämmas öfver till de borgerliga för att bekämpa yttringar i klasskampen som vi själfva i princip måste godkänna om vi värkligen äro öfvertygelsetrogna socialister” (!!).

Är månne icke detta ett direkt försök till att göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrån o. d. Hur skall det då skrifvas för att göras tydligare?

Ni ljuger hr S-r när Ni söker göra detta dåd till en fas i klasskampen och än mer när Ni påstår att en ”öfvertygelsetrogen socialist” måste i ”princip godkänna” en sådan handling. Ni ljuger antingen af okunnighet om socialismen, hvilket jag har grundad anledning antaga, eller också ljuger Ni af andra motiv.

Detta dåd kan icke stämplas som annat än en kriminell förbrytelse, aldrig som en handling med socialrevolutionära motiv. Ty en öfvertygelsetrogen och målmedveten ungsocialist skulle aldrig, för en lumpen pännings skull, trampa en intet ont anande proletärs personliga rätt under fötterna, rätten att lefva. Och äfven om man förutsätter det omöjliga att personen ifråga värkligen begått dådet med idéella syften, som bakgrund, så skulle den dock icke, om han varit ungsocialist, kunna begå en sådan gemen nedrighet, att han satte en hel rörelse i sticket, att han sökte skydd bak den revolutionära socialismens skylt, utan en sådan person hade tagit saken på sig som person, utan att söka kompromettera en enda annan människa, långt mindre en hel rörelse.

Vidare visar väl Fors föregående, som det sätt hvarpå pänningmedlen användes, tillräckligt tydligt, att det var rent personliga motiv till dådet. Och detta gjorde dådet till en uteslutande kriminell förbrytelse. Dådet är således ingen fas i klasskampen och kan aldrig bli det.

Följden af att protegera detta dåd skall bli, att så snart något subjekt begår någonting liknande kommer det alltid att heta: ”ungsocialisterna åter framme!” Och vidare blir följden att såväl den borgerliga som partipressens anfall få ett visst sken af berättigande. Men det är att hoppas att klubbarna litet öfverallt säga ifrån sin mening i denna sak och därigenom kasta ifrån sig den Schröderska blamagen.

Jag vidhåller att det oförskämt att inblanda de socialistiska idéerna med detta dåd. Ingalunda har detta med socialismens idéer att skaffa hvarken direkt eller indirekt, hvarken medvetet eller omedvetet, hvarken teoretiskt eller praktiskt.

Hr Schröder! I alla rimlighetens namn: framför skäl och bevis för dådets sammanhang med socialismen, så som ni påstår!

Talet om privatäganderättens upphäfvande genom detta dåd blottar allt för öppet begreppsförvirringens bottenlösa djup. Privatäganderätten upphäfvdes aldrig ett ögonblick och kan icke upphäfvas privat-partiellt, utan endast samhälleligt.

Och hvad har dylika handlingar att göra med våra grundidéer? Svara härpå, om ni vill anses som förnuftig varelse. Socialist är ni i hvarje fall icke. Därför är tankeoredan för stor.

”Vi få icke racka ner dem, som vilja gå fram på ett sådant sätt”, säger hr S-r och fortsätter: ”detta så mycket mera som det gällde det af oss så hatade klassamhället”.

Jag vill icke döma i dådet. Jag har endast vänt mig mot ”Folkviljans” uppträdande i denna sak. Men på hvad sätt har dådet skadat klassamhället eller undergräft dess bestånd?

Vi få icke lof att drifva satsen om den personliga friheten in absurdum. En människas rätt att handla fritt upphör där hennes handling kränker andras lika så stora rätt och frihet. Konsekvensen af det Schröderska resonemanget skulle bli, att om några virriga hjärnor skulle falla på den idéen, att hr Schröder vore ett hinder för socialismens utbredande och för den skull Norberg ihjälknackade hr S-r, så skulle vi icke ”racka ner” på dessa individer, enär de gjorde sin gärning för att – enligt deras tro – komma åt klassamhället. Konsekvenserna leda ut till det ohållbara.

Hr S-r skrattar åt möjligheten att ”Folkviljans” hållning skulle kunna skada ungdomsrörelsen. Ja, jag tviflar icke alls! Ni skulle nog skratta i alla väder.

Om de borgerliga taga ytterliga afstånd från oss, det rör oss icke. De äro i alla fall våra klassfiender. Men helt annat ställer sig saken, när arbetarna själfva vända sig ifrån vår rörelse, ty utan arbetarnas förtroende vinna vi aldrig mark för våra idéer.

Här ha vi en stor klass af proletärer, nämligen postbetjäntskåren, hvilka vi också skulle söka vinna för socialismens idéer och på hvilkas bistånd en framtida klasskamp också kan vara ganska beroende. Så går en individ under socialrevolutionär mask och söker skjuta ihjäl en af dessa klasskamrater och sedan kommer en arbetarnes tidning – fortfarande under socialrevolutionär mask – och försvarar detta dåd principiellt.

Kan det då gifvas ett mera direkt sätt att få en hel arbetarehär på halsen och därmed hela arbetareklassen som naturligtvis måste ställa sig solidarisk med denna kår, både ur samhörighetssynpunkt och ur den synpunkten att ingen arbetare vet när det nästa gång behagar ett subjekt att under skyddande socialrevolutionär mask skicka honom till evigheten under förklaring af att det var klassamhället det gällde. Alltid fanns det ju hr Schröder, som för konsekvensens skull kunde försvara dådet.

Men allt detta skrattar naturligtvis Schröder åt!

Är det då mera försvarligt när man skjuter ner en människa för att komma åt pängar till privat bruk, än när någon stjäl som arbetsgifvare?

Jo, enligt Schröderförnuft. Eljest icke.

Det värkar för enormt löjligt när hr Schröder söker skydd för sin orimliga advokatyr hos de socialistiska idéerna och blottar okunnigheten om dessa. Som socialist protesterar jag mot att socialismens namn användes till att draga försoningstablåer kring ett vanligt mordförsök. Det är att draga idéerna i smutsen och om hr S-r hade haft något litet inträsse af att hålla idéernas fana högt, så skulle han aldrig dragit den i blodstinkande dypölar.

Hr S-r kan icke frånträda tankegången i den första artikeln. Jag betviflar icke! Ty det finns ingen genomgående tankegång, det finns endast genomgående begreppsförvirring.

Tidaholm den 21-4-07.
Albert Jensen.

Tryckeristyrelsen:
Det tyckes ha gått hr Jensen spårlöst förbi, att det är styrelsen för denna tidning som står enhälligt bakom den ifrågavarande artikeln, ty på annat sätt är det svårt att förstå den ilsket personliga ton, som hr Jensen använder, för så vitt icke syftet med hans inlägg kanske mindre gäller saken än hr Schröder personligen. Huru som hälst härmed, tillåta vi oss påpeka det oriktiga i att hr Jensen, trots att det i förra numret meddelades att styrelsen var enhällig om artikeln innan den publicerades och fortfarande stod solidarisk med densamma, ställer enbart en person inom styrelsen till ansvar för artikeln, ett tillvägagångssätt som icke tilltalat styrelsens öfriga medlemmar, hvilka icke känt det minsta behof af att placeras bakom hr Schröders rygg, utan ämnar stå för hvad de sagt. Hvad hr Jensen skrifver mot hr Schröder anser styrelsen lika mycket gälla den, hvadan följande svar lämnas i styrelsens namn.

Hr Jensen påstår, att vi i artikeln sökt göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrån och dylikt, men kan icke angifva något direkt uttalande som ger stöd härför, utan säger han att det framgår indirekt af sammanhanget. Mot denna hans uppfattning citera vi som bevis för raka motsatsen följande ut artikeln:

”En ungsocialistisk bragd” och dylika rubriker ha varit synliga öfver den här postrånshistorien, men tänker då ingen på hur löjligt sådant är?
– – – –
Saken är allt för genomskinlig, man vill söka insinuera att den socialistiska ungdomsrörelsens taktik är att gå tillväga som här skett. Det är väl nog att endast på det bestämdaste bestrida att något beslut i den riktningen aldrig har fattats inom vår rörelse.

Kunna dessa direkta och tydliga uttalanden uppfattas som uttryck för att vilja göra den socialistiska ungdomsrörelsen till sympatisör till postrånet? Således står emot hr Jensens mening, att det indirekt framgår af sammanhanget, ofvanstående direkta uttalanden, som bestämt tillbakavisa hvarje tanke på att göra ungdomsrörelsen ansvarig för postrånet. Hvar och en som vill döma rättvist måtte väl inse att i bevisvärde äga de direkta uttalandena ett mångdubbelt större betydelse än omtvistliga indirekta. Vi anse oss sålunda ha ådagalagt att hr Jensen har orätt i sitt påstående, att vi gjort ungdomsrörelsen till sympatisör med postrånet

Det synes oss ha varit bättre om hr Jensen sökt i Sveriges press ge tillkänna, att det endast och allenast är Brand, som är det socialistiska ungdomsförbundets erkända organ och att vår tidning endast tagit sig friheten att sympatisera med den socialistiska ungdomsrörelsen, men som saknar all betydelse när det gäller ge uttryck för hvad som är riktig ungsocialism, utan därav lämnar enbart Brand besked. Och så till sist uppmana alla att läsa Brands nästa n:r, så få de fullt och riktigt och värkligt klart besked på hvad ståndpunkt den socialistiska ungdomsrörelsen intager till postrånshistorien. Det hade varit enkelt, praktiskt och riktigt, men då hade förstås den ljungande protesten blifvit öfverflödig.

Men utöfver detta, att hr Jensen vill söka göra troligt, att vi gjort den socialistiska ungdomsrörelsen till sympatisör med själfva stölden, går han än längre, han påstår att vi uttalat ett principiellt gillande af icke allenast våldet mot postiljon Almén utan mord i allmänhet d. v. s. då sådant begås under ”socialrevolutionär mask”, och menar att äfven med dessa tankar ha vi gjort ungdomsrörelsen till sympatisör med.

Vi bestrida detta hr Jensens påstående med följande citat ur artikeln:

– – – utom att beklaga det lidande, som postiljon Almén förorsakades – – –

Hur kan detta betyda att vi gilla våld mot person? Brukar man då beklaga offrets lidande? Citatet visar ju tydligt att hr Jensen, medvetet eller omedvetet, förvrider, utläser annan mening ur artikeln än hvad den själf ger anledning till, ja detta ända därhän att hans påstående om hvad artikeln innehåller råkar i öppen konflikt med däri tydligt uttalade meningar.

Hr Jensen beskyller oss för att vara begreppsförvirrade, att hvad vi skrivit är sammelsurium, att vår okunnighet om socialism är bottenlös, att vi icke äro några socialister, att vi dragit idéernas fana i smutsen, i blodstinkande dypölar, att vi ljuga, att vi äro gemena m. m., men vi svara därpå helt blygsamt och undrande, att en sådan herre, som tar munnen så full, läser så dåligt innantill.

Men kanske den goda viljan saknas!

Styrelsen
för Tryckeriföreningen Södra Sverige
u. p. a.

Preussiskt polisvälde och anarkisterna

Preussiskt polisvälde och anarkisterna
Didrik Stigman (A. Jensen)
BRAND Nr 1, 1908, Lördagen den 4 januari

Ingenstädes är reaktionen så jättemäktig som i ”det stora fäderneslandet”, med den starka socialdemokratien i Tyskland och i synnerhet i Preussen.

Polisen är zarism i smått.

I synnerhet äro anarkisterna deras skötebarn, omhuldas på allehanda upptänkliga sätt. En särskild detektivkår följer dem i hälarna som deras egen skugga och registrerar deras steg, deras ord, blickar och åthävor. Se här hur en sådan beskuggans anteckningsbok ser ut. Utdragen äro gjorda ur en notisbok, som borttappats av en detektiv.

-18.9.07. Möte Atte Jakobst 75. Om bekanta anarkister varit där?

-Chan arbetar nu hos pantlånare Nathan, Schutzenstrasse 15 kl 8-8.

-9 8 07. Vid ”Der Freie Arbeiter”, K. Krause, Oester, Emil Neuman, Ville Ernst (Petersen) till posten.

-Emil Neuman S. O. kl. 9-10 Ostrowski.

-Hos Lange 10 9.07. Aliseh, Groth, Eluenberg, Lax Jensen.

-Möte hos Patt 16 9 07, Chan, Schiefer, Möller, Chan deltog i disk.

-Dresdenerstr 88/89. Kl. 3. Grossmann 1,66 mörkt hår, mörka ögon, glasög, mörk kavajkostym med sportskjorta, ljus överrock.

-20.4. Förm. Hermansdörfer, 6,05 från bostaden till arbetsstället Friedman, Kaiserallee 98.

-29.6.07. V. Oestrich, kl. 7 till arbetet.

-24.7.07. V. Calin, kl. 8 till arbetet.

12.8.07. N. Eluenberg gick kl. 8.30 till Lange.

Och i denna stil är denna notisbok fullklottrad, och icke allenast denna utan tusende andra, som visa att så snart en människa misstänkes vara anarkist, registreras han, antecknas varje steg, varje handling, också den oviktigaste.

I tankarna ser man polisen löpa gata upp och gata ner, ständigt bakom den harmlöse stackare, som är på väg till arbetet eller till en vän, och icke har en aning om vilken intressant pärson han i själva verket är.
Så kommer en del utgiftsposter annoterade.

10.3.07. ”Vorvärts” 1:10.

13.3.07. Valföreningsbidrag 0:25.

1 ex. ”Der Freie Arbeiter”. 1 ”Der Revolutionär”.

Porto 0:05 = 25 pfg

Och hjärtligt skrattande konstaterar man att den preussiska staten, trots all finansmisér, har råd att köpa anarkistiska tidningar och betala bidrag till de röda valföreningarnas fonder.

Mäst av allt intresserar oss dock slutligen en notis i boken:

Pühringer Johann, född 1883 i Robsback, liten till växten, rödaktigt hår, blå ögon, runt ansikte, egendomlig gång. Vill kasta bomber. Fasttages varhälst han anträffas.

Äntligen! Utropa vi, äntligen en, gud ske lov! Hundra och åter hundra ännu starkare måste dagligen bliva kontrollerade, förföljda, citerade och visiterade – men så upptäcker åtminstone polisens späjaröga en som ”vill kasta bomber”. Välsignad vare du Pühringer Johan! Du som skall häktas var du träffas, du låter dig ingenting bekomma. Du tar intet exempel av hundrade av dina vänner som öppet konspirera på gatan, utan du ”vill” kasta bomber och håller dig undan för polisen.

Det faller sig verkligen svårt att hålla sig för skratt när man läser igenom dessa snillrika polisanteckningar, men skrattet förstummas på läppen när man tänker på detta systems konsekvenser. Vi behöva endast påminna om fallet Rasmussen, genom dylik polisförföljelse drevs han i döden. Och ett par liknande exempel kan Tyskland uppvisa.

Det är mer än förklarligt att dessa människor, som ständigt ser sig bevakade, förföljda och registrerade som brottslingar, som icke kunna göra en rörelse utan att vara observerade, vars husfrid titt och tätt störes av husvisitationer och undersökningar, att de slutligen förlora tålamodet och hämnas på sina förföljare på ett fruktansvärt sätt.

Systemets frukter!

Härom dagen blev en fransman, som befann sig i Berlin i och för affärer, häktad på blotta misstanken att vara anarkist!

Ett anarkistiskt möte är också en stor ”begivenhet” för polisen. Jag kom härom dagen till ett sådant öppet möte. På långt håll kunde man se var det var, ty på var sida om porten stod en polikonstapel beväpnad med sabel och revolver. Inne på gården fann jag en polissergeant och fyra konstaplar posterade, och inne i salen två polislöjtnanter och väl ett tjog konstaplar. Det hela tog sig riktigt högtidligt, riksviktigt ut. Och så debatterade man de fackliga organisationernas former!

Icke så märkvärdigt att även jag under sådana förhållanden fann mig vid utkomsten från mötet observerad av en av det tiotal detektiver, som här voro posterade, en som jag förr en gång iakttagit utanför Langes – en af de i anteckningarna omnämnda – bostad.

Jag låtsades som det rägnade och steg upp i en spårvagn där jag emällertid snart fann mig ha sällskap med subjektet ifråga.

-Sind Sie ein Ausländer?

-Ich bin ein Däne, ljög jag. Men det var lite oförsiktigt, ty mannen började genast tala flytande danska. Och snart hade han lurat oss dit han ville till anarkism.

Då for den lede i kroppen på mig. Jag började orera vitt och brätt om anarkismen i Danmark och det roade mig synnerligen att kittla min åhörare med detaljer i det Rasmussenska dramat.

-Kende di Rasmussen?

-Om jeg kende Rasmussen! Ja, jed ska sie dem – jeg er Rasmussens broer… og – viskade jag, jeg bär også revolver i lommen.

-Oha, oha, de’ e’ skräkkelig at man ikke kan la menniskene vaere me’ ro!

-De syns jeg nu også, min herre. Men vorfor forlader de så ikke spårvognen lige i öjenblikket?

Tablå!

Mannen såg icke glad ut och antagligen icke jag heller.

Vid nästa hållplats steg jag av och – slapp sällskapet.

Didrik Stigman.