How the Slandering of Makhno Began

by Marcus Graham.
Black Flag – organ of the Anarchist Black Cross. VOL. III – No 10. (1974)

In the 1920’s the Jewish-language press in the United States unleashed a series of attacks against Nestor Makhno and the Makhno movement in the Ukraine – where they were valiantly fighting every White Guard Counter-revolutionary movement that rose – accusing the first-named of carrying out pogroms against the Jewish people.

In the forefront of these attacks was the daily morning Freiheit (Freedom), financed by the Bolshevik government (which considered the anarchist Makhno movement a thorn in its flesh). The Jewish daily Forwer (Forward), although vehemently opposed to the Bolshevik government, nevertheless joined in the anti-Makhno movement, as did also the supposedly ”liberal” daily Der Tag (The Day).

The supposedly anarchist Freie Arbeiter Stimme (Free Workers Voice) edited at that time by Sh. Yanovsky – kept a cowardly silence. Yanovsky ended his anarchist career by becoming a paid writer for the socialist Forwer.

I penned a reply to the darstardly attacks against the Makhno movement and sent it to the Der Tag, and received the following reply:

”The Day” March 29, 1926.
”Sh. Marcus, 17 E 107th St., New York, N. Y.

Dear Sir,
Regrettfully we cannot use your article for the ”Day”. We therefore returning it back to you.
With respect,
R. Etkin, editorial secretary.

I thereupon forwarded the article to the monthly Zukunft (Future), edited by the poet A. Liesen, in the hope that his poetic conscience would out weight the fact that the magazine was financed by the Forwerts.

Liesen’s poetic conscience evidently did not bother him as the following reply shows:

”Dear Sh. Marcus,
No, the Zukunft cannot come out with a justification of Makhno. He was not at all the conscientious anarchist as you picture him, and it would be much better if you did not identify Makhno’s movement with the anarchist movement of the world.
Makhno certainly allowed the slaughter of Jews under the name of ”Capitalists”. His followers slaughtered a mass of Jewish colonists in Ekaterinoslav as one of my acquaintances wrote me. It is of no consequence that with him were Grshun, Slovke and other Bialistoker anarchists.
They were blinded and refused to hear and see, and didn’t know. Liesen the editor of Zukunft is very angry with you declaring that it is indeed a shame that a Jew should nevertheless defend a pogrom-maker. I personally would like to discuss the matter with you. Come over to the office of Zukunft.
P.S. Your article is included herewith.
With respect,

The letter carried no date, but it was penned no doubt in 1926, soon after the article was returned from the Der Tag. I presume that Kreplitch was Liesen’s secretary.

I accepted the invitation but it was Liesen himself, and not Kreplitch, that I met. In defence of his refusal to print my article, he was ready to bring Abba Gordin, the anarchist to testify as to the pogroms carried out by the Makhno movement. I declined to meet him for the principal reason that he at no time went to the Ukraine and therefore could only speak of hearsay, and his having become a paid writer in the Zukunft, a socialist monthly would also make his hearsay testimony most questionable.

The following is a translation of the article that Der Tag and the Zukunft refused to print:

The Accusations against the Makhno Movement: What the Other Side Has To Say About It.

In every court of ”justice”, it is customary that the accused not only has a right to self-defence, but the State even appoints a defender for the poor. Many know that in all court-houses two kinds of justice are dispensed: on for the rich, and a different sort for the poor. For appearances sake, the poor man is thus given a chance to be heard before being meted a portion of ”justice”.

Nestor Makhno has less luck than a poor man in a court-house. This is especially true in relation to the entire Jewish press. In the Forwerts Nestor Makhno and the Makhno movement have been described in the blackest colours of a pogrom-maker by a special correspondent who gathered his information sitting in Warsaw – and from Warsaw the pogroms that the Machnovtzes are supposed to have carried out in the Ukraine… in the Freiheit, M. Olgin wrote about ”the thousands of stomachs of Jewish women”, that Makhno himself had cut open in the Ukraine… and the information he had received from the ”holy” great rulers of Moscow… If this was not enough, David Markiewitch comes along and tells in his ”Those Days” how he was told about stories concerning what the Machnovtzes have carried out …

D. Tcharney, in the 28th, 1926 of Der Tag speaks about a biography of Makhno, without naming it, stating that:

”Makhno himself liked the title ”batko” (fatherly) and has totally forgotten that he was a plain bandit supposedly an anarchist that deals with all passing powers, he placed himself on the side of the Reds in the struggle with the Whites, and then on the side of the Whites against the Reds.”

Further on D. Tcharney brings the following ”extraordinary fact” that is intended to tighten the rope around Makhno’s name:

”In Navazlatofel, as said, something very good had taken place, because it had a splendid self-defence of 200 men, and ammunition this self-defence obtained … imagine – from Makhno himself. Thus Makhno’s 200 guns protected the colony against the same Makhnovtes.”

I have quoted at length from D. Tcharney – since he embodies the main accusations and self-contradictions that are being made against Makhno and the Makhno movement in the Jewish press.

It is only necessary to add that D. Tcharney declared himself that his ”information” he has obtained from a ”just published book: ‘The Jewish community in the Revolution’.”

I have not seen one friendly word for Makhno in the Jewish daily press of the United States – from any Jewish writer.

I expect that Der Tag will at least give space to one who desires to answer all these attacks against Makhno and the Makhno movement, proving thereby that in one part of the Jewish press someone condemned can obtain at least as much justice that is given to a poor man in a court-house.

It is not my purpose to go into a polemic with all those who have made attacks on Makhno and the movement around him. My main reason for not doing this lies in the fact that all these writers have based their attacks upon information from other people’s assertion. Not one of them supports the assertions by their own experiences.

Consequently, my reply can only be a general one. I do not expect that after reading it, all those who hold Makhno and the Makhnovtzes as pogrom perpetrators will change their opinion. I only hope that they will meditate a bit upon what I am about to express, and then ask themselves: Can there not be a spark of truth on the part of the other side, although the accused has been painted with the blackest of colours…?

No one has, I believe, dared to accuse the world’s anarchist movement of antisemitism. Consequently the question that must arise in the mind of any impartial thinking person how it happens that during the entire times of Nestor Makhno’s activity there should co-operate with him such well-known Jewish anarchists as D. Volin, A. Baron, Fania Baron and tens of other Jewish-speaking anarchists? How can it be that not one of these should raise their voice to support the accusations against the Makhno movement? Could it be that they all became Jewish antisemites?… Or, how is it possible that Alexander Berkman, Emma Goldman, A. Souchy of Germany and Vilkins of France who were in the Ukraine where the Makhno movement was active, have, on the contrary, written about it with love, enthusiasm and admiration? Can one imagine that these spokesmen of International anarchism – some obtaining their information, not from other sources – thousands of miles away from the Ukraine, but direct on the spot – have seen everything just as opposite from that of the traducers – and therefore became antisemites?… Or, how does it happen, that now – four or five years after the Makhnovtzes were driven out of the Ukraine by the Russian Government, and Makhno with some of his co-workers were ”tried” in Bolshevik controlled Poland, that the entire anarchist press of the world should feel proud about the activity of Nestor Makhno and the Makhno movement in the Ukraine? Is it because the entire anarchist world press has become antisemitic?


For anyone who wants to learn the truth, it is only necessary to read Archinov’s ”The Story of the Makhno Movement”, a well known Russian anarchist who worked with the Makhno movement, and is at present an exile living in France, where he edits a monthly journal, in order to readily understand what has really happened there where the Makhno movement was active.

In this book the reader will find facts and documents that will astound one. From it one learns that one of the infamous pogrom bandits in the Ukraine – Grigoriev – was shot to death by none other than Nestor Makhno himself… From this book the reader will also learn as to how Makhno and his comrades felt and acted upon entering in a Jewish populated town and found walls pasted with calls to pogroms against the Jews in the name of the Makhno movement… Death was the threat and sentence by the Makhnovtzes upon anyone who dares to incite to pogroms under any name against anyone.

One learns also from this book that not more than once had the bolshevist ”revolutionary” government placed in jepoardy the entire revolution – by witholding ammunition and provisions – from the 70,000 Makhnovtzes that were in a daily combat with the White Guardist hordes of the Denikins, the Koltchaks and the Wraangels… Also one will see from the documents that prove how Bela Kun, representing the Bolshevist government and Popov representing the Makhno movement signed an agreement how to fight in unison every counter-revolutionary movement, and also to tolerate one another (as anarchists and bolshevists) on the economic field. (This document will remain forever an exemplary act of tolerance and mutual aid – upon which basis every future revolution will only be able to succeed.) And, likewise, one will learn from Arhinov’s book how the Bolshevist government spat upon its own agreement with the Makhnovtzes as soon as the last of Wrangel’s counter-revolutionary hordes were driven out of the Ukraine. And it immediately instituted the most despicable reign of persecutions and even murder against the active anarchists in the Ukraine!

If Nestor Makhno and the Makhnovtzes are to be held guilty of the pogroms that real pogrom-hordes carried out – hiding under the name of the Makhno movement, then one has to hold responsible the Bolshevist government for the pogroms that were carried out under the name of Bolshevism. In either instance it would be not only ridiculous, but also slanderous to do so.

The anarchist movement and press of the world has not become antisemitic not has it ever been, and never could become – as long as its ideal is anarchism. It is therefore not at all ashaamed to be proud of the activity of Nesstor Makhno and the Makhno movement.

In the heat of the revolution some rush to pen ”history” – as in the slanderous attacks against Makhno and its movement. But such ”hisstories” will sooner or later be forgotten because of the falsehood that they embodied.

The true history, the role that the anarchists in general, and the Makhno movement in particular have played in the Russian revolution has as yet not been written by impartial observers and seekers of the true facts. When such a history is penned the present slanders that have been cast upon the Makhno movement will be transformed into flowers.

Sh. Marcus*

*(Sh. Marcus – In later years used the name Marcus Graham).

Machno och Västerviksklubben

BRAND nr 49, lördagen 9 december 1933

Då vi västerviksklubbister hade avhämtat allt guld som föll på vår lott, från Guds gröna ängar-evenemanget, överfölls vi av en otrolig frikostighet. Bland dem som fick smaka på denna vår välviljas sötma var även kamrat Nestor Machno i Paris. Vem Machno är vet alla som något litet intresserat sig för den revolutionära strömningen i Ryssland vid tiden för tsardömets fall och efter. Nu lever han utblottad och sjuk i Paris och Brand har det synts en vädjan från holländska kamrater att hjälpa honom. Vi skickade som sagt en slant och fingo ett brev som tack och svar.

I detta brev talar han om att han blir synnerligen glad för varje bevis på hågkomst. Och man förstår det så väl. Dessutom undrade han om vi inte kunde översätta hans nya bok om revolutionen i Ukraina till svenska. Vi meddelade honom omgående att boken säljes av Federativs förlag som för den norska upplagan, samt att det är så liten skillnad på de båda språken varför den kan spridas här i Sverge utan att översättas. Så nu vädja vi vesterviksklubbister att ni övriga kamrater ute i landet införskaffar några ex. av hans bok till studium och försäljning. Och skulle ni få några kronor nån gång, så sänd en postanvisning till Machno. Han har gjort så mycket för frihetens sak, att vi böra komma ihåg honom. En liten svensk slant blir en står fransk. Tack vare kursen. Tänk på saken, men inte för länge! Adressen är:

N. Miknienko, 146 rue Diderot, Vincennes (Seine), Frankrike. Miknienko är Machnos förfranskade namn. Meddelas upplysningsvis. Hoppas att dessa i hast tillkomna rader göra verkan.

R u B e.
(Rudolf Berner)

Olga Taratuta

Taratuta, Olga Ilyinichna 1876 (?)-1938 (riktigt namn Elka Golda Elievna Ruvinskaia, också känd som Babushka, Valia, Tania, D. Basist)

En kort biografi om Olga Taratuta, den ryska anarkiströrelsens “mormor” och en grundare av Anarkistiska Svarta Korset

“Kharkovkamraterna, med Olga Taratutas heroiska person i spetsen, hade alla tjänat Revolutionen, kämpat på dess fronter, utstått bestraffning från de Vita, förföljelse och fängelse från bolsjevikerna. Ingenting hade kuvat deras revolutionära glöd och anarkistiska tro.” Living My Life, Emma Goldman

Elka Ruvinskaia föddes i byn Novodmitrovka nära Kherson i Ukraina den 21 januari 1876 (eller möjligen 1874 eller 1878). Hennes familj var judisk och hennes far hade en liten butik. Efter sina studier arbetade hon som lärare. Hon arresterades som “politiskt misstänkt” 1895. 1897 gick hon med i en socialdemokratisk grupp kring bröderna A. och I. Grossman (som senare blev anarkister) i Elizavetgrad, och spred deras propaganda. 1898-1901 var hon medlem i det socialdemokratiska partiets Elizavetgradkommitté och den Sydryska Arbetarunionen. 1901 flydde hon utomlands, bodde i Tyskland och Schweiz där hon träffade Lenin och Plechanov och arbetade för tidningen Iskra.

1903 i Schweiz blev hon anarkokommunist. 1904 återvände hon till Odessa och gick med i gruppen Utan Kompromiss som bestod av anarkister och lärjungar till den polske socialisten Machajski. Hon arresterades i april 1904 och frigavs på hösten i brist på bevis. Hon gick sedan med i Odessas Anarkokommunistiska Arbetargrupp som spred propaganda och organiserade arbetarcirklar. Hon började få rykte som en av de mest framstående anarkisterna i Ryssland. Hon använde pseudonymen Babushka (Mormor) – ett märkligt alias med tanke på att hon fortfarande bara var runt trettio!
I början av oktober 1905 arresterades hon igen men släpptes igen vid Oktoberamnestin. Hon gick med i den anarkokommunistiska sydryska gruppens stridsavdelning som använde taktiken “motivlös terror”- det vill säga attacker mot institutioner och representanter för den autokratiska regimen istället för mot särskilt utvalda individer. Hon hjälpte till att förbereda den ökända attacken mot Kafé Libman i december 1905. Hon arresterades och dömdes till 17 års fängelse 1906. Hon rymde ur fängelse den 15 december och flydde till Moskva. I december 1906 gick hon med i den anarkokommunistiska Moskvaorganisationen Buntar (Rebell) och agiterade på arbetsplatserna. Efter arresteringen av en grupp medlemmar i mars 1907 flydde hon och några andra till Schweiz där de redigerade en tidning med samma namn.
På hösten 1907 återvände Olga till Ekaterinoslav och Kiev och flyttade sedan vidare till Odessa. Hon förberedde ett attentat mot general A.V. Kaulbars, befälhavaren för Odessas militärregion, och mot general Tolmachov, Odessa guvernör och en explosion vid Odessas tribunal.
I slutet av februari 1908 for hon till Kiev för att förbereda sprängningen av Lukianovkafängelsets murar och organisera en rymning för arresterade anarkister där. Dock greps alla andra medlemmar i gruppen men Olga lyckades fly. Hon arresterades i Ekaterinoslav och dömdes i slutet av 1909 till 21 års fängelse. Hon frigavs från Lukianovkafängelset i mars 1917. Som Paul Avrich säger i sin bok De Ryska Anarkisterna så var hon nu “en trött och kuvad kvinna I slutet av fyrtioårsåldern”, som först höll sig undan rörelsen. I maj 1918 organiserade hon Politiska Röda Korset i Kiev, som hjälper fängslade revolutionärer oavsett deras politiska tillhörighet, och som en gång i tiden till och med hjälpte bolsjeviker. Vid det här laget hade hennes gamla revolutionära iver återvänt, antänd av hennes stigande indignation over hur anarkistiska revolutionärer behandlades av bolsjevikerna. 1919 flyttade hon till Moskva. I juni 1920 var hon aktiv i organiserandet av Golos Truda (Arbetets Röst). I slutet av september 1920 efter undertecknandet av pakten mellan sovjetregeringen och den machnovistiska rörelsen återvände hon till Ukraina. I Gulyai Polye fick hon 5 miljoner rubler av de machnovistiska befälhavarna. Med dessa pengar for hon till Kharkov och startade Anarkistiska Svarta Korset som hjälpte fängslade och förföljda anarkister. I November valdes Olga till representant för machnovisterna i Kharkov och Moskva.
Under repressionsvågen mot anarkister och machnovister i Ukraina blev Olga arresterad. Svarta Korset stängdes ner och dess center förstördes. I januari 1921 förflyttades hon till Moskva med 40 andra ukrainska anarkister. Hon var en av de fängslade anarkisterna som bolsjevikerna tilläts delta på Krapotkins begravning. I slutet av april 1921 förflyttades hon till Orlovfängelset. I maj 1921 föreslog den sovjetiske justitiekanslern Olga att hon skulle släppas ifall hon gjorde avbön från sina idéer offentligt. På sommaren 1921 anslöt hon sig till de arresterade anarkisternas 11 dagar långa hungerstrejk. I mars 1922 förvisades hon i två år till Velikii Ustiug.

Hon frigavs i början av 1924 och flyttade till Kiev. Hon upphörde med all aktivitet men höll personlig kontakt med olika anarkister. I mitten av 1924 arresterades hon för att ha gjort anarkistisk propaganda, men frigavs snart. 1924 flyttade hon till Moskva. 1927 stödde hon kampanjen för Sacco och Vanzetti. 1928-1929 skrev hon många brev om behovet att organisera en internationell kampanj för anarkister fängslade i Sovjetunionen. 1929 flyttade hon till Odessa där hon arresterades för att ha försökt skapa anarkistiska celler bland järnvägsarbetarna. (Under den här periodfen på 20-talet var hon med Odessaanarkisterna involverad i illegal smuggling av anarkistisk litteratur in i SSSR). Hon fick 2 år i “polit-isolatorn”. Hon frigavs 1931 och återvände till Moskva. Hon blev medlem i sällskapet för fd politiska fångar och landsförvisade som försökte få pensioner för gamla, utfattiga och sjuka revolutionär, men utan framgång. 1933 arresterades hon igen och dömdes men dokument om detta existerar inte längre. 1937 bodde hon I Moskva och arbetade på en metallprocessfabrik som borrare.

Hon arresterades igen den 27 november 1937 och anklagades för anarkistisk och kontra-sovjetisk verksamhet. Den 8 februari 1938 dömdes Olga till döden av Sovjetunionens högsta domstol. Hon avrättades samma dag.

The Russian Anarchists av Paul Avrich
Living My Life av Emma Goldman

Översatt från

Machno löneförhandlar

Det här är ett kort utdrag ur Nestor Machnos självbiografi, ”The Russian Revolution in Ukraine”. Machno kom tillbaka till Gulyai-Pole efter nästan 10 år i fängelse. Han gick med i facket, tidigt i juni 1917, och blev omedelbart ombedd av sina arbetskamrater att leda en strejk och förhandla om löneförhöjningar. Mer kommer.
* * *
Ägarna till fabrikerna, bruken och verkstäderna kom igen till Fackföreningssovjeten. Deras inställning hade inte förändrats sedan dagen före. Efter två timmars förhandlingar fick de ett anfall av generositet och gick med på löneökningar på 45 till 60 procent. Mitt svar, som mötets ordförande, var att förklara förhandlingarna avslutade. ”Fackföreningssovjeten har bemyndigat mig att ta kontroll över alla offentliga företag som leds av er, medborgare, men som inte rättmätigt tillhör er. Vi ska göra upp med er på gatan framför era respektive företag. Mötet ajourneras!”

Jag samlade ihop mina papper och satte kurs mot telefonen. I det här ögonblicket reste sig ägaren till den största fabriken i Gulyai-Pole, Boris Michailovitj Kerner, från sin stol och utropade: ”Nestor Ivanovitj, ha inte så bråttom att avsluta mötet. Personligen anser jag arbetarnas krav vara totalt berättigade. De har rätt att vänta sig att vi godtar deras förslag och jag kommer för min del att skriva på… .”

De andra ägarna och särskilt deras agenter ropade indignerat: ”Vad är det du gör, Boris Michailovitj?”

”Nej, nej, mina herrar, ni gör som ni vill. Jag är förpliktad att tillgodose mina arbetares krav”, svarade Kerner.

Jag sa åt dem att lugna ner sig, kallade till ordning och frågade: ”Medborgare, ni är alla vurmare för lag och ordning. Är det lagligt att åter öppna mötet och diskutera samma fråga som ledde till att det ajournerades?”

”Självfallet, självfallet!” hördes från alla ägarna och deras agenter.

”Då förklarar jag mötet öppnat och föreslår att ni samtliga undertecknar kontraktet om att höja arbetarnas löner med 80 till 100 procent.” Och jag delade ut kopior på kontraktet som förberetts i förväg. Då jag kände mig svimfärdig av utmattning och nervös spänning lämnade jag över mötet till kamrat Mironov och drog mig tillbaka till ett annat rum för att ta en kort rast.

En halvtimme senare återvände jag till mötessalen. Ägarna började underteckna texten till mina föreslagna villkor. När de alla hade skrivit under och lämnat fackföreningssalen satte jag mig vid telefonen och ringde arbetarna-kamraterna på alla företagen om framgången i våra förhandlingar, om godkännandet av våra krav, och rådde alla att stanna på sina jobb tills kvällen. Och på kvällen lämnade medlemmarna i fackföreningssovjeten detaljerade rapporter om vår kollektiva seger… .

Från och med då förberedde sig och organiserade arbetarna i Gulyai-Pole och de omgivande regionerna alla sina arbetsplatser. De studerade de ekonomiska och administrativa aspekterna av deras företag och gjorde sig redo för beslagtagandet och det direkta förvaltandet av dessa företag.

Viktor Fedorovitj Belash

Viktor Fedorovitj Belash
också känd som Bilash, 1893-1938
av Nick Heath

En kort biografi om Viktor Belash. Ukrainsk anarkistisk kommunist, järnvägsarbetare och briljant strateg i den machnovistiska rörelsen.

Viktor Belash var född 1893 i byn Novospasovka (ukrainska formen är Novospasivka) i södra Ukraina. Novospasovka var också hem för andra anarkister som senare deltog i den machnovistiska rörelsen som Vassili Kurilenko och Vdovichenko. Han fick grundskoleutbildning och arbetade som järnvägstekniker. Han var redan anarkistisk kommunist år 1908 vid femton års ålder. Han kom sent 1918/tidigt 1919 till Gulyai Polye för att ansluta sig till Machno. Här fick Belash i konsultation med Machno och andra partisaner uppgiften att organisera en kongress för militär reorganisering. Han valdes till stabschef för machnovisterna den 3 januari på en kongress i Pologi med över fyrtio delegater. Belash var skarpt medveten om behovet av bättre militär organisation. Vitgeneralen Denikins trupper mördade hans far, hans farfar och hans två bröder och brände ner all deras egendom som hämnd för Viktors involvering med machnovisterna, enligt Arsjinov, fast Skirda hävdar att det var österrikiska trupper som mördade hans far, farfar och kusin. Som Arsjinov säger: “Han var medlem av det Revolutionära Upprörsrådet och var en skicklig militärstrateg. Han utarbetade alla planer rörande truppförlyttningar och antog ansvaret för dem”.

Efter att Machno tvingades retirera över gränsen till Polen den 16 augusti 1921, som resultat av många skador, ledde Belash operationer mot de Röda i hans frånvaro.

Han fångades av bolsjevikerna den 23 september 1921 efter att ha sårats svårt i strid vid Znamenka. Han fängslades i Kharkovfängelset där han dömdes till döden. Medan han satt i fängelse uppmuntrades han av tjekan att skriva sina memoarer, vilket han lyckades göra väldigt detaljerat med hjälp av sina militära anteckningar och sin stridsdagbok. Han fyllde tre stora skrivböcker med dessa memoarer. Utdrag ur dessa utkom i nummer 3 av Letopsis Revoliutsii (Revolutionskrönika), maj-juni 1928 med många ändringar i texten av de sovjetiska censorerna. Han släpptes av sovjetregeringen under en amnesti 1923 och förvisades till Krasnodar i Kubanregionen. Där arbetade han som mekaniker för Jägarförbundet. I december 1937, under Stalins massförföljelser, arresterades han och ställdes framför en arkebuseringspluton året efter. Han rehabiliterades postumt i april 1976 för “otillräckliga bevis”.

Hans son Alexander, en veteran från Andra Världskriget, lyckades komma över manuskriptet till sin fars verk från statsarkiv och publicerade det, tillsammans med andra tidigare okända dokument, 1993. Det har visat sig, med sina exakta detaljer, att vara en extremt värdefull källa om den machnovistiska rörelsen, om än det bör läsas med varsamhet, i vetskap om att Belash skrev i kodad form och skyddade Machno och andra partisaner som fortfarande var vid liv. Machnovisternas militära framgångar berodde till stor del på denne anarkistiske arbetares organisatoriska förmåga.

Översatt från