De två anarkismerna

Legalism och illegalism i den frihetliga rörelsen i det sena artonhundratalets Spanien

Av Miguel Amorós

TVÅ FELAKTIGA synsätt har dominerat frihetlig historiografi till denna dag. Det första betraktar spansk anarkism mellan 1868 och 1910 som en slags förhistoria till CNT. Manuel Buenacasa uppfann den här uppfattningen 1927 och Juan Gómez Casas gav den slutputsen 1968. Enligt det här synsättet var treenigheten CNT-FAI-FIJL kulmen på en rörelse som hade följt en linjär utveckling sedan Fanellis resa till Spanien. Det andra synsättet lägger fram den påstått unika karaktären hos det spanska fallet och dess speciella genealogi; det här synsättetvar en produkt av den administrativa fantasin hos Uralesfamiljen och Santillán. För dessa dignitärer är iberisk anarkism nästan ett rasfenomen, mer avkomma till Pi y Margall än till Bakunin; den skulle alltså verka härstamma från Anselmo Lorenzo, Farga Pellicer och Serrano Oteiza, togs sedan upp av Llunas och Tárrida, och kulminerade med Mella och redaktionen på La Revista Blanca. Allihopa var de gamla republikaner och representanter för legalistiska, doktrinära och liberala tendenser som var praktiskt taget alltid i minoritet och ofta avvisades av de revolutionära arbetarna. Sålunda blir handlingens anarkism utelämnad eller nästan fullständigt ignorerad: anarkismen hos González Morago, Salvochea och Vallina, en anarkism som var baserad på på illegalistiska och konspirativa affinitetsgrupper och som var dominerande i den frihetliga miljön och inflytelserik inom arbetarrörelsen under lång tid. Om den här sortens anarkism sägs inte mycket; om den andra sortens anarkism, kongressernas fredliga och byråkratiska anarkism, spinns episka berättelser. Vi kan börja nysta upp denna motsättning genom solid historisk forskning som kommer att sätta alla på sin rätta plats, men dess främsta orsak var aldrig avsaknaden av kritiskt undersökande utan snarare trögheten hos en rörelse som aldrig har gjort ett bokslut över nånting. Få perioder i dess långa historia har tagits upp med noggrannhet, passion och objektivitet; de flesta studierna i det här ämnet har kokats ihop i universitetsköken. Den måste räddas från ett sådant öde.

Det mest överraskande med artonhundratalsanarkismen är dess förvandling från en taktik om massinsurrektion till en ideologi separerad och extern från arbetarklassen, vilket skedde mellan 1877 och 1889, mellan Vervierskongressen och den internationella anarkistiska kongressen i Paris. Om det finns någonting speciellt med det spanska fallet så är det det faktum att på grund av den spanska anarkismens närmare band med arbetarklassorganisationer tog denna förvandling två eller tre år längre tid än på andra platser för att nå sin kulmen.Denna utveckling reflekterade de problem som hade uppstått avseende praxis i ett sammanhang av arbetarrörelsens nedgång, främst problem gällande organisation, aktion och bildandet av revolutionär medvetenhet. De otillfredställande lösningar som erbjudits dessa problem orsakade anarkismens sociala inflytande att minska och dess revolutionära kapacitet att sjunka. Som resultat vann facklig och politisk reformism mark och förvärrade den farliga situationen för den anarkistiska rörelsen, som under tiden hade splittrats längs två snävt begränsade och oförenliga positioner. På ena sidan fanns anhängarna till organisation till varje pris, vilken skulle upprätthållas uteslutande genom muntlig och skriven propaganda; på den andra sidan de villkorslösa förespråkarna för våldsam agitaton, som identifierade organisation som auktoritet och satte all sin tro till den exemplariska naturen hos handlingens propaganda. För de förra skulle, när väl majoriteten av befolkningen var övertygad och organiserad, revolutionen automatiskt äga rum i fred och ära; för de senare skulle våldshandlingar utförda av små grupper eller rentav individer vara nog för att släppa lös spontana resningar som skulle inleda revolutionen mitt i en katastrof. De två positionerna, när de väl förstenats, förstärkte gemensamt varandra, eftersom den ena var en reaktion på den andra, och de degenererade efter 1890 till ett tillstånd av skolastisk skleros, på den ena sidan, och en amoralisk och aggressiv individualism på den andra. Den fruktansvärda repression som Staten utövade mot anarkisterna åstadkom vad de mest klartänkta anarkisterna var oförmögna att åstadkomma, det vill säga få ett slut på den sekteristiska galenskapen, men det krävde ett väldigt högt pris: offrandet av en generation av kämpar. Den teoretisk och praktiska återvändsgränd i vilken anarkismen befann sig kunde inte undkommas med mentala språng framåt som, genom att ignorera aktion—från vardagskampen till såkallad “expropriation”—hängav sig åt spekulation om det framtida samhället och uttryckte åsikten att anarkin skulle vara produkten av en ofrånkomlig evolution som beror mera på vetenskapligt framsteg än på individers vilja (alla Krapotkins och Mellas verk uttryckte denna tendens). Inte heller hjälpte huvudlös aktivism till att befria anarkismen från den pedagogiska och kontemplativa pacifism den hade fastnat i; och det sista utbrottet av individualism, uttryckt i den fashionabla populariteten hos Nietzsche och Stirner och det intellektualistiska och elitistiska avfärdandet av klasskampen, var till och med ännu mindre kapabel att vara en drivkraft som kunde hjälpa anarkismen att bryta sig loss ur sin stagnation. Anarkismen återkom egentligen på historiens scen först när den gick in i fackföreningarna och började förespråka sabotage och generalstrejken, och fick därmed slut på sin värsta period av förvirring.

Arbetarklassanarkism föddes i Internationalen som en antiauktoritär strömning som proklamerade den omedelbara möjligheten av en social revolution genom krossandet av staten och klasserna, i enlighet med det exempel som utgjordes av Paris kommunen. Den drabbade snart samman med de auktoritära strömningarna i Internationalen, varifrån den bröt sig ur och förblev enad som en separat strömning fram till 1878. Efter 1878 reducerades anarkismen, på grund av förföljelse, olika insurrektioners misslyckande och arbetarrörelsens nedgång, till en minoritetsfraktion och isolerades från den proletära miljön, medan ”arbetarpartierna”, ofta ledda av landsflyktiga, genomgick en period av snabb tillväxt. Massornas revolutionära uppvaknande ägde inte rum och anarkisterna underkastade sin taktik en granskning. Arbetarstrider för delvisa förbättringar—“den ekonomiska kampen”—sågs ner på, för de ansågs vara uttryck för egoism som avledde klassen från dess revolutionära mission. Samtidigt hyste anarkisterna icke desto mindre en blind tro på de arbetande massornas revolutionära spontanitet, vilket antogs vara en lätt sak att provocera med några exemplariska handlingar. Någon annan sorts propaganda ansågs vara ineffektiv. Organisationen—tidigare hörnstenen för internationalismen—kom att anses vara ett hinder för frihet som, dessutom, ledde till moderation och odlandet av en ledare-följare-mentalitet. Små affinitetsgrupper skulle vara nog för aktion; alla försök att organisera bortom sådana grupper hamnade under misstanke omauktoritärism. Londonkongressen (1881) bekräftade denna radikala perspektivförändring. Det blev ett allmänt tumult till stöd för frihet närhelst någon talade om organisation, som om de två sakerna var inkompatibla. Ens själva faktumet att hålla kongresser, välja delegater och diskutera resolutioner tycktes vara ett hinder som stod i vägen för individers fria initiativ och en begränsning för massornas fria impuls. Det var ett misstänkt insisterande på bombtillverkning—det bekräftades senare att den franska polisens agenter låg bakom dessa förslag—och “revolutionär moral” utsattes för löje. Slutsatsen: taktik baserad på massorganisation och utbildning genom propaganda och “ekonomiska störningar” motsattes till stöd för den enklare metoden med handlingens propaganda och insurrektion.

Här på halvön tog saker en annorlunda vändning. När Fanelli kom fann han en arbetarklass som hade nått en sådan mognadsgrad att den hade separerat från den borgerliga radikalism som representerades av republikanerna för att elaborera sina egna mål och ideologi. Denna uppgift utfördes av Federación Regional Española de la Internacional [Internationalens Spanska Regionalfederation]. FRE sökte organisera arbetarna genom “motstånd” och “samarbete” för den sociala revolutionen, och det adekvata vapnet var den “vetenskapliga strejken”, men denna krävde en organisationsnivå och en urverksprecision som var verkligt orealistisk. Vid den tiden var organisationsidénföreträdande; den var den internationalistiska taktikens hörnsten, klassolidaritetens förkroppsligande och det framtida samhällets livmoder. Man kan säga att när organisationen slipats till perfektion, skulle revolutionen börja. Revolutionen måste inte vara blodig, sa internationalisterna, “Fred till människor, krig mot institutioner”. Icke desto mindre ledde förbjudandet av FRE på grund av händelserna 1873 till en radikal taktikförändring. Å ena sidan hade insurrektionerna i Sanlúcar, Alcoy och Cartagena utmattat organisationen, och hade också stärkt den legalistiska tendensens position bland en del medlemmar i motståndssällskapen. Å andra sidan hade den gamla jordägarklassen och de industriella och kommersiella medelklasserna bildat en enhetsfront till försvar av privat egendom och religion. Proletariatet tvingades konfrontera den enade bourgeoisien, som var redo för europeisering åtminstone vad gällde stärkandet av statens repressiva apparat. Madridkongressen (1874) förespråkade inte “motstånd” eller strejken, och uttalade sitt stöd för insurrektion och “vedergällningar”: “Situationen är sådan att politisk aktion kan inte längre ta någon annan form än konspiration och våldsam revolution.” FRE gick under jorden, förklarande att den inte tänkte erkänna borgerlig legalitet—“Internationalen står över lagen”—och den blev en “hemlig” organisation; dess sektioner och associationer upplöstes till “revolutionära aktionsgrupper” och det antog ett bakuninistiskt program. Eftersom de inte hade tillräckliga styrkor, försökte FRE:s federala kommission att dra nytta av republikanernas, och försökte övertala dessa att ansluta sig till ett uppror, men lönlöst. Kontrasten mellan den revolutionära viljan hos internationalisterna och massans kallsinniga och passiva tillstånd var oöverstiglig, vilket underlättade framväxten av en reformistisk fraktion inom internationalisternas led. 1881 var FRE utmattat och de som förespråkade en återgång till legalitet, en möjlighet som uppstått på grund av ekonomiskt välstånd och den nya liberala regeringen, fick stöd av organisationens majoritet. Som resultat avskaffades den federala kommissionen och FRE självt upplöstes och ersattes av en annan organisation, Federación de Trabajadores de la Región Española [Spanska Regionens Arbetarfederation].

FTRE:s taktik kan definieras som fullständig legalism och byråkratism: Utnyttjande av alla legala medel, förkastande av aktion utanför lagen, betraktande aktion som utövande av en rättighet och reformer som ett steg framåt. Den fördömde våld—“Framsteg, inte våld, är läraren”—och allt störande av ordning, strejker, till exempel, skulle vara föremål för så komplicerade regler att de blev praktiskt taget omöjliga. En gradvis förbättring av ekonomiska villkor söktes genom “laglig praktik”, kooperativ och kontrakt arrendatorbönder, utan att räkna bort allianser med andra partier “för att försvara frihet”, och inte förakta association med “alla bildade personer” av borgerligt ursprung. Det var därför inte helt oväntat att den nya organisationen skulle ha låtit bli att sprida deklarationerna,som var så motsatta till dess eget projekt, från London kongressen. FTRE:s “destruktiva politik”, inspirerad av “Framsteg” med stort “F” [Progress med stort P], var “så varierande som omständigheterna tillåter och som behoven kräver”, och utgjorde faktiskt ett försök attåterställade politiska villkoren under Första Republiken, det vill säga den mest gynnsamma sorts borgerliga legalitet, utifrån vilken FTRE skulle kunna vinna en eskalerande serie reformer. Efter att ha krävt modifiering av proletariatets ekonomiska omständigheter genom lagstiftning, och vägrande att stödja någon revolutionär rörelse eller ens offer för repression, bekände den att den inte aspirerade att göra slut på borgerligt styre, utan att spela rollen social demokrati. Motsättningen mellan dess politik och anarkismen som proklamerades i dess stadgar var blott en skenbar motsättning, eftersom den anarkismen bara var en formalitet. Separerad från arbetarstridernas närande pragmatism, var den ett “ideal”, konstruerat långt från klassen, undervisad av intellektuella medlemmar i organisationen. Den var inte, som på Internationalens tid, resultatet av arbetarnas vardagliga erfarenheter, kristalliseringen av deras sociala erfarenhet, utan produkten av en handfull ideologers spekulerade. Legalisterna var de första att separera teori och praktik, förvisande anarkismen till en ”filosofis” status.

Både reformismen hos FTRE och nedgången i arbetarklassens revolutionära anda och aktivitet främjade utvecklandet av en borgerlig anarkism, en anarkism som påstod sig stå över klasser. Bakuninistiska idéer övergavs och bröt därmed ner just broarna till filosofi, historia och dialektik. Den bakuninistiska kritiken av borgerlig kultur och av vetenskapsfetischismen ignorerades med olympiskt lugn, och borgerliga tänkare som Büchner, Comte och Rousseau konsulterades för att koka ihop en positivistisk ideologi som kunde gälla för anarkism. Den här sortens anarkism uppfattade inte någon specifik rörelse eller historiskt initiativ som kunde tillskrivas proletariatet, och sökte i vetenskap, antropologisk optimism och naturen själv, de sociala lagar som skulle skapa de materiella villkoren för emancipation. För att studera den sociala frågan var det nödvändigt att imitera det sätt entomologer studerar fjärilar, det vill säga, den måste behandlas som ett biologiskt faktum. Genom att utesluta samhällets historiska determination—och individerna som lever i samhället—och ignorera relationen mellan tjänandet av levebrödet och former av social organisation, uppfattade den nya frihetliga ideologin sociala sakförhållanden som resultaten av naturlagar som kunde tolkas av vetenskapen. Dessa lagar var tidlösa; för att uppnå anarkin var det endast nödvändigt att upptäcka dessa lagar och att samhället låter sig vägledas av dem. Anarki var inget annat än naturen regerande sig själv med sina egna lagar, vilka kan reduceras till en enda lag: lagen om framsteg (progress). Framsteg och frihet var därför synonym. Oberoende av individers vilja inbegrep framsteg oavbruten social utveckling till uppnåendet, tack vare en naturlag, av anarkin. Den i högsta grad borgerliga tron på framsteg var så stark att, för en ideolog som Mella, var revolutionen bara evolutionens slutliga fas, en process som äger rum i samhället och i historien, moral och konst, liksom i naturen. Revolution och evolution var konvergerande realiteter. Kort sagt var detta en vulgär anarkism som idealiserade bourgeoisiens ekonomiska och sociala utveckling och som passade den reformism som propagerades av FTRE som hand i handske. Avståndet mellan den reella bourgeoisien och dess idealversion var så stor att den tillät all slags filantropisk liberalism att gälla för riktig anarkism.

Isolerad från arbetarrörelsen i många länder upphörde anarkismen att vara det mest radikala uttrycket för den historiska rörelse som upplöser de existerande förhållandena. Med vägen till aktion praktiskt taget blockerad, var den knappast kapabel att utvecklas på det teoretiska planet, om vi undantar formulerandet av frihetlig kommunism och de krapotkinistiska studierna med ennaturalistisk böjelse. Det fanns stora motsättningar mellan teori och praktik, vilket demonstrerades av de futtiga resultat som nåddes genom proklamerandet av handlingens propaganda och insurrektion; faktiskt var anarkisterna oeniga i varenda fråga. Ett misslyckat försök att nå enhet påGenevekongressen (1882) fick en av deltagarna att utbrista: “vi är enade i vår oenighet.” Ett liknande försök på Barcelonakongressen (“Cosmopolitankongressen” 1885) var ett ännu större fiasko, “på grund av obehärskningen hos en del avdelegaterna, som med sina protester ständigt avbröt debatten”.

Den övervägande känslan—särskilt i Frankrike—var ett antiorganisationellt sinnestillstånd som Malatesta döpte till “amorfisk”. Malatesta, en sann bakuninist, var en av de få anarkisterna på sin tid som var övertygad om att revolutionens framgång hängde på existensen av internationellt organiserade krafter. De flesta anarkisterna hade reservationer mot legitimiteten med en kongress för att fastslå en handlingslinje, och var ännu mindre entusiastiska över det om det skulle främja någon slags reorganisering, vid en tid då till och med minsta försök till koordination betraktades som tvång (coercive). För många av dem var kongresserna meningslösa och hade inget existensberättigande, men för andra var de nödvändiga för att förhindra rörelsens isolering och marginalisering, och det fanns till och med dem som ville attrahera folk från de socialistiska kongresserna. Det var dock först när Clement Duval och Vittorio Pini proklamerade rätten att stjäla vid sina respektive rättegångar som den ideologiska förmultningsprocessen i anarkismen nådde sin högsta punkt. Den internationella kongressen i Paris (juli 1889) var ett forum för denna upplösning. Anarkismen slog i sin absoluta botten: den sociala frågan förvandlades till en existentiell fråga. Individen ersatte klass som det revolutionära subjektet. Världen och individen förstods inte längre i tandem, som relaterade till varandra; den sociala konflikten tolkades inte som en klasskamp utan som en kamp mellan den ensamme individen och borgarsamhället. Massorna var oväsentliga eftersom de inte var revolutionära. Rörelsen hade gått, utan några övergångsfaser, direkt från spontanistisk optimism till defeatistisk pessimism. Om vi läser Tjuven, till exempel—romanen av Georges Darien—ser vi massorna beskrivna som fegisar, imbecilla och servila lakejer, ivriga att slita för att berika exploatören, att erbjuda sina tjänster åt de ambitiösa, och att buga inför de mäktiga. Fienden var inte längre institutioner, utan människor; alla borgarna, till och med de mest betydelselösa, och alla slavarna, varav allihopa var värdelösa. Mänskligheten förtjänade ingen respekt för det fanns inga män mer. Det var inte längre nödvändigt att följa några beteendenormer. Vemhelst som kunde bryta mot flest sådana normer var mer revolutionär än någon annan. Uppstånden ur en inverterad moral, uppfattade den illegalistiska mentaliteten all moral som bara ett antal fördomar och som ett tecken på svaghet. Den laglöse figuren, mannen som tog med våld vad borgarsamhället hade förnekat honom, som under den romantiska epoken, var föremål för beundran. Till och med en simpel handling motiverad av självbevarelse som stöld upphöjdes till kategorin revolutionära handlingar. Förgäves pläderade Krapotkin att stöld eller “individuell expropriation” inte avskaffade, utan snarare stärkte, privat egendom. Eftersom amoralisterna skyllde allt på samhället och eftersom de begränsade sig till att göra sina egna individuella revolutioner, erkände de ingen motsättning mellan mål och medel. Medlen de använde var dessutom förenliga med målen de sökte.

De särskilda egenskaperna hos det spanska fallet skulle få den illegalistiska psykosen att inledas med en reaktion mot FTRE:s legalism och ett radikalt ifrågasättande av dess organisatoriska uppfattning. FTRE hade knappt bildats förrän den första dissidentfraktionen uppstod, “De Arvslösa”, som manade till en återgång till FRE:s taktik, det vill säga en decentraliserad, hemlig organisation, insurrektionell revolutionär aktion och uppmaningar till vedergällning. Polisen svarade med affären “La Mano Negra” [Den Svarta Handen], vilket ledde till fängslandet av hundratals andalusiska arbetare. När Sagastaregeringen utnyttjade möjligheten att förbjuda FTRE, fördömde FTRE:s federala kommission de brott som påståtts ha begåtts av spökorganisationen La Mano Negra utan att uttrycka det minsta tvivel på polisens version av affären, och lämnade sålunda över sina andalusiska militanter till torterarna och lejda hejdukar. Sedan höll lokalfederationen i Gracia en hemlig kongress (1884) där det beslutades att FTRE skulle upplösas och att organisationens medlemmar skulle gå under jorden (“Aventine-secessionen”). Konfrontationen mellan de gamla ledarna (“svikare”och “förrädare”) och “Aventine-dissidenterna” (“jakobiner”, “bråkmakare” och “charlataner”) skulle upprepas på “Cosmopolitankongressen” följande år. Madridkongressen 1885 lyckades förhindra FTRE:s upplösning men bara i utbyte mot att den federala kommissionen avgick och antagandet av mindre hierarkiska stadgar. Den nya jämvikten mellan tendenserna visade sig dock vara alltförsvag, och de katalanska sektionernas nya orientering avgjorde hela federationens öde. Alla de föreslagna resolutionerna var riktade emot grunderna till den byråkratiska byggnad som rests 1881. De ville ha upplösning av federala kommissionen, avskaffande av kongresser och stadgar, tillåtande av mer än en sektion inom samma branch eller lokalfederation att operera i samma stad, avskaffandet av kravet att aspirerande medlemmar i federationen ska uttrycka enighet med dess principer, förkastande av delegaternas bindande mandat, etc. Konferenserna för Sociala Studier hållna i Barcelona (1887 och 1888) rekommenderade till och med förkastandet av själva sektionsstrukturen, hörnstenen till arbetarklassens hela organisationssystem (som senare skulle kallas sindicato), eftersom dess skapande uttryckte önskan att uppnå omedelbara förbättringar i arbetsförhållanden som, på grund av att sådana förbättringar var nästan omöjliga, istället måste koncentreras på förverkligandet av revolutionära ideal. Sektionerna måste därför ersättas av grupper av arbetare oavsett branch eller yrke. “Motstånd” som en produkt av en organisation slipad till perfekthet såg bra ut på papper, men visade sig opraktiskt i verkligheten. “Spontant och naturligt” motstånd var att föredra, utan regler, i hettan av en oöverlagd solidaritet som inte var påverkad av överväganden av egenintresse. Den mest adekvata organisationsformen för detta nya perspektiv kunde inte vara FTRE, utan en federation i vilken individer, associationer och sektioner skulle vara fullständigt autonoma, det vill säga, en i vilken var och en av dess konstituerade element skulle bevara sin specifika ideologi, sina särskilda mål och självständighet i handling. Snarare än en ny federation beskrev denna en slags ad hoc överenskommelse för gemensam handling utan några stadgar, eller ledning, eller ömsesidigt bindande åtaganden. Det nya systemet befriade strejker från alla byråkratiska hinder men föreställde sig inget sätt att förvandla dem till antingen vapen för revolutionen eller skolor för anarkismen. Den revolutionära frågan förblev därför olöst: de som hittade på Pakten för Union och Solidaritiet försökte lösa detta problem med ett slags anarkistiskt parti (OARE), sålunda separerande “motståndet mot kapitalet” från “kampen för anarkin”. Anarkismen avlägsnade sig från den sociala striden eftersom den hade sin egen separata strid, en som var på högre nivå. Den kom alltså till samma slutsatser som reformisterna: proletärerna var oförmögna att gå bortom “motstånd”, såvida de inte anslöt sig till en ideologi som uttrycks på ett fragmentariskt sätt av grupper externa till klassen.

Den andra faktorn som banade väg för illegalismen var den teoretiska kamp som släpptes lös angående distributionen av arbetsprodukten i det framtida samhället. Konflikten mellan kollektivism och kommunism lades ovanpå de större meningsmotsättningarna som gällde organisation och aktion, vilket var var striden egentligen gällde. Vad som egentligen stod på spel var två motsatta koncept av anarkismen. Formeln “till var och en efter behov”, som sammanfattade anarkistisk kommunism, dök upp 1876 i Italien och antogs av majoriteten av europeiska anarkister några år senare. Repression i Frankrike och Italien—särskilt efter Lyonrättegången 1883—tvingade många anarkister i landsflykt, varav en del tog skydd i Spanien och slog sig ner i Barcelona, där de tog kontakt med den dissidentiska sektorn av FTRE och propagerade kommunistiska idéer. Anarkisterna i Gracia var de mest radikala och gav omedelbart eko åt de nya idéerna i sin tidning, La Justicia Humana, redigerad av Emilio Hugas och Martín Borrás, genom att initiera en debatt med supportrarna tillden kollektivistiska formeln, “till var och en hela frukten av hans arbete”, som var den gamla Internationalens slagord. Krapotkins arbeten började också att översättas och hade stor påverkan, och kollektivisterna retirerade för att söka tillflykt i kompromissloganen formulerad av Tárrida vid den andra socialistiska kongressen i Reus (1889): anarkism “utan adjektiv”, eller “ren” anarkism, eller för att uttrycka det mer exakt, ”odefinierad” anarkism. Malatestas pamflett, Mellan Bönder, som förespråkade den kommunistiska positionen, publicerades också på spanska, och fem år senare var alla spanska anarkister kommunister. Skillnaderna mellan kommunister och kollektivister var inte begränsade till hypoteser om det framtida samhället. De spanska anarkokommunisterna förkastade organisation, i överensstämmelse med Krapotkin och fransmännen (och i opposition mot Malatesta): sektioner, federationer, delegater med mandat,röstning, protokoll, majoriteter, valda funktionärer, osv. De accepterade bara existensen av informella grupper,utan några förpliktelser för deras medlemmars del. De hävdade att broderlig kontakt mellan kamrater, mer effektiv än något regelverk eller cirkulär, räckte för att skapa de nödvändiga relationerna för propaganda och aktion. Deras utgångspunkt var idén att, för att genomföra revolutionen, behövdes varken överenskommelser eller regler, eller någon slags strategi, mycket mindre någon organisation; revolutionen var en explosion av folklig vrede som skulle äga rum spontant, tack vare det faktum att vissa våldsamma handlingar kommer att väcka de förtryckta massornas pyrande anda.Så, “istället för att förkasta personliga handlingar där individen betalar med sitt liv för att ha utfört en heroisk aktion för rättvisans sak, ska vi istället hylla dem så att de får efterföljare, och dessa handlingar, när de blir generaliserade, är de handlingar som kan leda den spontana revolutionen” (Tierra y Libertad, Gracia 1899; detta var tidningen som tidigare hette La Justicia Humana). Vägen till att orsaka revolutionens utbrott kunde inte vara mera enkelspårig: istället för förberedelser, vilket naturligvis skulle medföra organisation, den hypertrofierade exemplariska naturen hos imponerande personliga handlingar. Våld höjdes glatt till skyarna: “Våld slås tillbaka med våld. Det är därför dynamit uppfanns” (motto för Arbetets Offer, 1889). Aktion och handlingens propaganda var samma sak, då de båda innebar våld och illegalism: “utnyttja varje tillfälle … till att provocera folket att attackera och gripa egendom, till att trotsa auktoritet och till att håna och bryta mot lagen….” (i Den Sociala Revolutionen, 1889, redigerad av Francesco Serantoni; samma tidning tryckte ett lovtal för Pini). Effektiviteten med dessa metoder vad gällde att väcka arbetarnas upprorsanda hade ännu att bevisas, och faktiskt verkade den motsatta slutsatsen ha mer bevis på sin sida. Fyrverkerierna hade exploderat sedan 1886 i sympati med den perioden arbetarkonflikter, utan någon större ökning av arbetarklassens stridsvilja och utan att någon ens frågade om alla bomberna var värda riskerna och problemen de orsakade. Detta var den spontanistiska taktikens svagaste punkt: den orealistiska värderingen av nyttan av våldsamma aktioner och det okänsliga bortseendet av deras förutsebara konsekvenser. Utan att vara medvetna om det drev deras vägran att göra ett bokslut över sina ord och handlingar de mest resoluta spanska anarkisterna nerför stupet av ideologiskt kaos och oansvarig äventyrspolitik, ett stup som deras europeiska motsvarigheter redan hade rasat nerför.

Arbetarrörelsen upplevde ett kort återuppvaknande med Första Majdemonstrationerna och kampen för åttatimmarsdagen, men kuvades nästan omedelbart. Sedan gjorde för första gången anarkistisk individualism sin debut i dess ultravåldsamma version i publikationerna El Revolucionario och El Porvenir Anarquista [Den Anarkistiska Framtiden] (Gracia 1891), i proklamationer skrivna av Paolo Schichi, Paul Bernard och Sebastián Suñé. Malatesta, som besökte Barcelona runt den här tiden, fick ett kyligt mottagande av den kommunistiska sektorn, särskilt av Schichi, som nyligen hade utgett en tidning med en otvetydigt signifikant titel (Pensiero e Dinamita [Tanke och Dynamit]), och tvingades slutföra sin spanska turné med en eskort av kollektivister. Som resultat av bombattackerna vid Plaza Real fängslades gruppen som var influerad av Schichi och Bernard, men andra tog vid där de slutade. Varenda nyans och variant av illegalistisk anarkism propagerades i kortlivade publikationer:amoralism, “för att nå vårt mål är alla medel goda” (La Cuestión Social, 1892, skrivet i Valencia av flyktingar); orealistisk optimism, “eftersom ingen respekterar den längre, kollapsar auktoriteten” (La Revancha [Hämnd], 1893, redigerad i Reus av Bernard); triumfatorisk individualism, “individuell propaganda är och kommer alltid att vara den mest livfulla och kommer att ge mest resultat” (La Controversia 1893, också skrivet i Gracia av flyktingar); kulten av våld, “vetenskapen har till vårt förfogande ställt vad som krävs för att få de mest solida fästningar att flyga i luften” (El Eco de Ravachol, Sabadell 1893); organisationsfobi, ”organisation alstrar underkastelse” (La Unión Obrera, Sant Martí de Provençals 1891), “organisation och revolution är två ord som är som katt och råtta mot varandra” (Ravachol, Sabadell 1893), “Organisationen är auktoritetens avkomma” (La Controversia), “[organisation] är lathetens skola” (El Eco del Rebelde, Zaragoza 1892), etc. Den drakoniska repressionen mot upploppet i Jerez (1892) skulle ges eko genom dömandet av Ravachol i Frankrike, en personlighet som hade hyllats så ofta att han hade förvandlats till ett offer för samhället och en martyr för idén på båda sidorna av Pyrenéerna. Törsten att hämnas grymheten som visades i Jerez fann en modell i Ravachols bomber, då klimatet redan var moget för terrorism. För många människor legitimerade den borgerliga repressionens sadism alla handlingar, oavsett hur fruktansvärd och blodig den må vara. Sålunda fann en längtan till hämnd mot bourgeoisien och dess bödlar uttryck i Pallas misslyckade mordförsök på general Martínez Campos och Salvadors bomber vid Liceoteatern. Dessa var inte längre fall av handlingens propaganda; de var desperata handlingar som sökte lära härskarklassen ”en hård läxa”, för att visa den att dess seger inte var fullständig, att från och med nu var det krig till döden. Tyvärr var aldrig anarkisterna medvetna om det faktum att de var konfronterade av en reaktionär klass förskansad i caciquismo och religion, en klass som inte tänkte tillåta ens de mest triviala reformer, och för att hindra förlusten av sina privilegier och sin egendom var den kapabel att decimera arbetarklassen utan att höja ett ögonbryn. Att terrorisera den utan att verkligen orsaka den någon allvarlig skada var den värsta sortens misstag för den repression den släppte lös som svar på dessa attacker slog långt bortom dess föregivna måltavlor och påverkade till och med dess mera progressiva sektorer. Staten utfärdade två lagar mot anarkismen medan den samtidigt skapade den poliskår—den “politiska-sociala brigaden”—som ansvarade för att genomdriva dem. Inte heller var det allt, för Staten hemföll också åt indragandet av medborgerliga rättigheteroch till provokationer. Genom agenter som infiltrerat den frihetliga miljön,arrangerade polisen en attack i vilken bara oskyldiga människor skulle dö: bomben som kastades på Corpus Christiprocessionen i Barcelona då den passerade nerför gatan Cambios Nuevos (1896). Plötsligt var det fri jaktsäsong på alla anarkister, oavsett hur fredliga de må ha varit; sedan vändes repressionen mot de militanta arbetarna, oavsett om de var anarkister eller inte; och slutligen, utvidgades förföljelsen utan mycket logik till journalister, republikaner, intellektuella och till och med modesta borgerliga liberaler. Denna repressionsvåg avslutades i Montjuichprocesserna, skenrättegångar som blev symboler för den brottsliga orättvisan och gränslösa grymheten hos de borgerliga inkvisitörerna. Vad gällde illegalitet hade den spanska bourgeoisien utklassat anarkin. Avrättningen av Cánovas 1897, som var hjärnan bakom Montjuichdramat, var en ynklig moralisk kompensation.

Återvändande till konceptet om “affinitetsgruppen”, på vilket agitationen under perioden mellan 1890 och 1897 var baserad, ser vi att frånvaron av ideologiska kontroller, ansvarsområden och regler blottställde grupperna för intrigerna från kriminella och opportunister som attraherades till grupperna genom utsikten om möjliga belöningar av illegal aktion, och öppnade upp dörren för bedragare och infiltratörer som använde våldsamt språk. Det var inte utan orsak som de mera fredliga anarkisterna anklagade den illegalistiska miljön för att vara full av okunniga nollor och fanatiker som arbetade hand i hand med tjuvar, provokatörer och informatörer. Deras orealistiska idé om revolution kan först ha varit inget annat än harmlös sentimental peccadillo från revolutionärernas sida i deras kamp mot reformisterna, men när den väl passerat en viss tröskel kan idén inte förstås som något annat än en brottslig brist på medvetenhet. De omedelbara resultaten av denna puerila taktik var förvirring och katastrof. Arbetarnas motståndssällskap slogs sönder, liv spilldes utan mening, och delar av befolkningen tog regeringens sida. De många grupperna och tidningarna försvann utan ett spår, lämnande ett vakum som skulle komma att fyllas av de politiska partierna. Många militanter distanserade sig permanent från anarkin och de som stannade var alltför få för att arbeta ensamma, och måste samarbeta med republikaner och filantropisk bourgeoisie. Kampanjen för nya rättegångar för offren vid Montjuich, Jerez och La Mano Negra lyckades, men revolutionen var mera avlägsen än någonsin. Anarkismen hade, i fatal avsaknad av en strategi, förlorat det sociala kriget i dess första skärmytslingar. Den skulle återhämta sig historiskt med sitt inträde i fackföreningarna, men den återfick aldrig sin gamla vigör. Alltför ofta användes ordet “frihet” för att sabotera ansträngningar att förverkliga den, och alltför ofta användes “omständigheter” som en ursäkt för kapitulation: voluntarism utan idéer och principlös opportunism var alltid dess kroniska sjukdomar.

Miguel Amorós

Transkription av av ett föredrag hållet på Biblioteca Arús den 7 oktober 2003, organiserat av Ateneu Enciclopédic Popular. Översatt från libcom.org

Fritz Ståhl i Ådalen 1948

Två st. intervjuer med Sandömannen från 1948.

Arbetartidningen tors 17 juni 1948

Fritz Stål i hembygden efter 25 års bortvaro

Frisk och vital trots dödförklaring i V A

Fritz Ståhl, känd från det s k Sandöupploppet 1907, då han och brodern Henning samt Albert Sundin dömdes till åtta års fängelse för sin kamp mot strejkbrytare, har helt apropå kommit på besök hos en syster i Frånö. Fritz Ståhl emigrerade 1923 till Kanada, och det är första gången han är hemma efter 25 år.

Med besöket i hembygden dementeras på det kraftigaste Västernorrlands Allehandas uppgift för en månad sedan, att han varit död sedan åtskilliga år.

Västernorrlands Allehanda hade den 11 maj med anledning av landsfiskal Borins 75-årsdag en artikel om Sandöupploppet, då landsfiskalen som bekant blev av med sitt ena öga. I artikeln utpekas Fritz Ståhl som gärningsmannen, och VA tillägger: ”I detta sammanhang kan nämnas, att agitatorn och våldsverkaren Ståhl – död sedan åtskilliga år tillbaka – själv blev blind flera år före sin död.”

Det äratt vara väl underrättad. Fritz Ståhl ser mycket bra än i dag, även om han bär glasögon. Och skall man döma av det yttre, tycks han besitta stor vitalitet och bör mänskligt att döma leva åtkilliga år ännu.

Vi för VA:s artikel på tal, varvid Ståhl framhåller, att det aldrig blev klart, vem som kastat den plankbit, som slog ut landsfiskal Borins öga. I det fallet hänvisar jag till rättegångsprotokollen, säger han. Att jag inför rätten erkände, att jag var en bland dem som kastade plankbitar är en annan sak. Och vår avsikt var aldrig att skada landsfiskalen. Det är en händelse, som jag beklagar. Vi ville jaga bort strejkbrytarna och tillämpa oss föreningsrätten, och i det sammanhanget förstår jag inte, varför landsfiskalen skulle in till strejkbrytarna.

Sandöupploppet sonades med 5 år och 2 mån.

De s k ledarna dömdes till åtta års fängelse men straffet avkortades och inalles satt Fritz Ståhl inne i 5 år och 2 månader. Albert Sundin satt lika lång tid, medan Henning Ståhl kom ut efter 4 år och 8 månader.

1917 dömdes Fritz Ståhl till 8 månaders fängelse för sitt deltagande i hungerdemonstrationerna i Ådalen. Då det vid tiden efter förra världskriget visade sig svårt att få arbete och utkomst i Sverge for han till Kanada och är för närvarande bosatt i Winnipeg.

Vill studera socialvården och lönepolitiken

Avsikten med besöket är att studera vår socialvård samt fackföreningsrörelsen och lönepolitiken, men det är ju klart, att man samtidigt passar på att hälsa på släktingar och gamla bekanta, säger Ståhl.

Fritz Ståhl är verksam inom fackföreningsrörelsen i Kanada, och av hans berättelse framgår, att arbetsförhållandena där ute avviker en smula från vad vi är vana i Sverge. Ståhl är själv träarbetare, och han uppger, att arbetsförtjänsten håller sig kring 10 dollars om dagen, vilket torde medge en något högre levnadsstandard än i Sverge.

I Kanada förekommer inget ackordsarbete och följaktligen inte heller någon mätning å byggena. Det arbetas endast på timpenning och alla basar tillhör fackföreningen, fast de sistnämnda har omkring 10 procent högre betalning än arbetarna.

Detta system avviker som man ser från vad vi är vana här hemma. Här försiggår ju i stort sett allt arbete på ackord och arbetarna får ut eventuellt överskott, sedan mätning företagits.

Vi undrar om inte timpenningsystemet leder till att arbetarna förlorar intresset att driva arbetet ochatt de i stället försöker hålla tillbaka arbetstakten och bara försöka få tiden att gå. Det går inte, anser Ståhl. Basarna är många, och ser de, att någon inte presterar tillräckligt, kan vederbörande vara säker om att få en lapp med ett litet meddelande om att han anses översflödig på arbetsplatsen. Det är denna ständiga bevakning och ständiga hot om avsked, som driver arbetarna att knoga på.

Krigshetsen blommar

Vi för in vårt samtal på krigshetsen och Ståhl medger, att den blommar våldsamt i Kanada. Det är nästan otroligt, hur man lyckats jaga upp stämningen. Det bedrivs mera propaganda emot Sovjet nu än som under kriget utvecklades för att få soldaterna att gå ut i kriget.

Därför tycker jag det är roligt att komma till Sverge, ty här tar man sakerna betydligt lugnare, även om man också här förmärker något av den allmänna oron ute i världen, tillägger Ståhl.

Fritz Ståhl, som färdas i ett splitter nytt amerikanskt vrålåk, omtalar till sist, att han kom till Göteborg till pingst och att resan därifrån till Norrland gått som genom en enda stor trädgård. Överallt har han mött blommande äppel- och körsbärsträd, och många gånger har han och hans sällskap stannat för att beundra den vackra naturen. Och de små, i grönska inbäddade röda stugorna, har återkallat minnen från tiden, då seklet var ungt.

Expressen sön 11 juli 1948

Dynamit-proletär från 1918 återser Ådalen i Kaiser-lyx

Fritz Ståhl, han som för 30 år sedan hotade att spränga centralfängelset i Härnösand i luften, är på besök i Sverige – okänd för en yngre generation, välkänd för en äldre, som minns Sandökravallerna 1907, hungerdemonstrationerna i Ådalen under förra världskriget och den stora arbetarmönstringen på Kronholmstorget i Härnösand 1918, då de s k Amaltheamännen skulle befrias ut Härnösandsfängelset med dynamit.

Det blev ingen smäll. Regeringen skickade upp blivande landshövdingen Ivar Wennerström för att lugna massorna, och Fritz Ståhl, som var en av ledarna för demonstrationen, fick åtta månaders fängelse.

I samband med Sandöbråket 1907, då några yngre arbetare – däribland Ståhl – stormade strejkbrytarnas bostadskaserner, hade han dömts till sju års fängelse, men benådades efter fem år.

Fritz Ståhl, arbetartalaren med den ljungande rösten, lämnade Sverige på Wennerströms inrådan. Efter en kort återvisit i sitt hemland slog han definitivt ned sina bopålar i Winnipeg i Kanada, där han blivit Fred Steele.

Och nu är han alltså hemma i sitt gamla Röda Ådalen igen med barn och blomma och sonhustru och ett flott amerikanskt lyxåk av det föga proletära märket Kaiser.

Ångermanlänningarna tror förstås att Ståhl är Ådalspojke, men han förklarar själv att han är tvättäkta Söderkis, född på Götgatan 56.

-Åjo, mitt intresse för arbetarnas löneförhållanden och levnadsstandard mister jag inte så länge jag lever, säger Fritz Ståhl på god svenska med knappast märkbar brytning.

Jag skall stanna i Sverige till i augusti och tänker bl a studera de svenska socialreformerna. Det finns tyvärr inte mycket likhet med dem i Kanada.

I Albert Vikstens roman ”Storm över niporna”, som skildrar förra världskrigets arbetarhändelser i Ådalen, figurerar Ståhl under namnet Spjut, men han är inte nöjd med Vikstens framställning av honom: ”Den är partisk och målar bara de svarta sidorna.”

-Jag skall hälsa på Albert när jag kommer förbi Färila på någon av mina bilturer i sommar. Men jag har inte något romanstoff att ge honom den här gången…

Jag tillhör inte något politiskt parti, fortsätter Ståhl, men jag håller fortfarande på ”direkt aktion” och lutar nog åt syndikalismen.

Fritz Ståhl är snickare och fackligt organiserad i American Federation of Labor, ”stockkonservativt så det förslår”. Han är en drivande kraft i flera av de svenska föreningarna i Winnipeg. I manskören Svenska sångarbröder är han den äldste medlemmen.

-En av mina viktigaste uppgifter under Sverigevisiten blir att förmå Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet att inte totalt glömma bort Kanada, säger Ståhl. Det finns nämligen något annat än USA på den amerikanska kontinenten, ett faktum som är sorgligt nonchalerat.

SVEN BROMAN

Nettlau recenserar Stekloff

Den Första Internationalens historia
Max Nettlau. Brands Jul 1929.

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti år 1914, d.v.s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till år 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån år 1914 framtill våra dagar. Ubder sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendenserna i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl.a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m.m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev rörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m.fl., m.fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utg. i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyfsad, men tillika lömsk och kullpratande, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk om Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt vad som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

Troll mot John Andersson 1907

Brev till John Andersson. Källa: Nya Folkviljan nr 47, 1907.

Herr John Andersson, Göteborg!

Med anledning af ditt förbannade idiotraseri kan jag icke förtiga mitt afskyvärda omdöme om det referat, som i dag varit att läsa i våra tidningar angående ditt yttrande mot beväringsexercisen, din idiot, buse, bondlurk, stöfvel, dj-la dårhusmässiga människa (djur), bleckkäft, slusk, tandlip, skogsdjäfvul, jubelidiot, fåne, skurk m.m. m.m. o.s.v. o.s.v. du är värd att HÄNGAS I TUNGAN, brännas med varma järn, tills du blef halfdöd, sedan skulle man flå dig till hälften och lägga dig i kokande tjära, med få ord sagt, på dig tillämpa tortyrdöden i allra strängaste former.

Du har med detta ditt allbekanta yttrande skämt ut allt hvad svenskt folk heter, så väl arbetsgifvare som oss arbetare. Res till Sibirien, där träffar du dina jämlikar, tecknar m.h.o.p.

K. Johansson, H. Hällkvist, C. Dahlgren m.fl. medlemmar af fackförening.

Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Till minne av Joe Hill. Lyckad sabotage.

Brand nr 51 1915 (Lördagen den 18 december)

Joe Hill – vem kände inte honom? Han den ärlige kämpen, hos honom som ej något svek fanns.

En episod rinner mig nu i minnet. Det var år 1909. Vi, eller rättare sagt jag arbetade i en rätt stor fabrik för tillverkning av motorer. Vi var en tre hundra man, en sammanrafsad skara, men många svenskar. Flera var gifta och levde på bolagets mark. Någon förening att tillvarataga våra intressen fanns ej.

Det gick någorlunda drägligt så länge den gamla förmannen fanns där, men så gick han all världens väg och en annan kom istället, en tyskfödd djävul. Han var ung och – dum, vilket var ännu värre. ”The Taylor system” skulle börjas att praktiseras med ens, förstås. Han var så sliskig och vänlig att börja med, men då han ej kunde pressa mer arbete av oss, så sänktes avlöningen utan vidare med 20 procent.

Vi hade ju tålt mycket förut av honom, men detta blev för mycket. Vi samlades till sist och protesterade, med resultatet att vi alla kördes ut. Vad var att göra? Allting var ju oordning. Till råga på allt skaffade bolaget en massa strejkbrytare genom Farlay, den store strejkbrytarehövdingen. Då föreslog vi sinsemellan att vi skulle välja ut ett antal av oss att söka arbete i och för sabotage. Vi skulle åtminstone hämnas litet. Men det blev mycket av hämnd istället, tack vare Joe Hill. Han hade fått nys om vår kamp. Han organiserade oss. Han bringade reda i förhållandena, van som han var vid dylika situationer. Sabotagen gillade han. Åtta utsågs, däribland undertecknad. Vi fick anställning vid fabriken igen, fast just ej samma arbete som förut.

Innan vi började, fick vi det välbetänkta rådet av Hill att ej i våra fickor bära något som kunde röja oss, och det var ett gott råd. Min närmaste kamrat var en irländare vid namn Downey. Han körde den stora karusellsvarven, den stannade på eftermiddagen, stod fast som ett berg. Ni skulle ha sett ”tyskens” uppsyn då lagren befanns vara så upprivna av grov smärgel som om de var huggna med mejsel och hammare. Och så brått som det var med alla beställningar!

Nästa nummer. De båda maskiner, som jag höll på att prova, skulle till Japan. Marinen hade sina kontrollanter där på verkstaden så det kunde ej fuskas. Maskinerna fyllde jag i alla ömtåliga ställen med så mycket smärgel jag hann med. Det riktigt gjorde mig ont att se de fina, genomborrade vävaxlarna fördärvade, och sedan allt annat – men säg, käre läsare, hur stora värden tror ni ej nu, i den stora, oberättigade världsstriden går till spillo? Vår strid var berättigad. Följden av mitt verk blev, som ni nog kan förstå, att allt skadat måste göras om, för att hålla de bestämda måtten. Det kostade kovan. Förmännen sprang som yra höns. ”Tysken” skummade av raseri. Kom så härtill, att Farleys folk var odugliga till arbete, så förstår ni nog situationen. Den allmänna villervallan gjorde ju det lättare för oss åtta att fullfölja vår avsikt, att göra så mycket djävulstyg vi kunde hinna med, och så passa oss för spioner, för det fanns där gott om. Men allt gick galant, tack vare Hills förmåga att organisera oss. Jag blev ju häktad dagen därpå, även min kamrat Downey. De andra minns jag ej riktigt hur det gick med, men jag tror de klarade sig.

Jag och Downey blev underkastade förhör först ett på 24 timmar, det klarade vi, sedan ett längre. Den andra förhörsdomaren kallades ”eldaren”. Han hade ögon som en tiger. Vi blev underkastade vad vi i Amerika kallar för the third degree, och den som gått igenom det, vet vad det vill säga. Ej mat, ej sömn på 48 timmar. Bara pock på att man skall bekänna. När den ena plågaren slutar, tar en annan vid. Vid ett tillfälle som detta är väl mutor också med i leken, för att plåga oss och få oss på tukthuset några år. Det lax inte. Vi blev frikända två dar efter, i brist på bevis.

Men Hillström hade ej varit overksam. Han skaffade medel att hjälpa de mest behövande, och då två veckor hade gått, var bolaget villigt att underhandla. Allt avgjordes då rätt bra till arbetarnas fördel. Fast jag och Downey skulle naturligtvis ej få börja. Hillström erbjöd sig att slå ett slag för oss. Jag för min del var mest nöjd med att få lämna platsen; ävenså min kamrat Downey. Den kväll, då underhandlingarna avslutades, då var det säkert många som i sitt hjärta tackade Hill, som kom såsom en räddande ängel och bringade reda och ordning samt förde våra underhandlingar.

Jag träffade honom 2 år senare i en annan stad. Vi talade då om denna episod. ”Ja”, svarade han, ”det var nog ej första gången jag varit med i en sådan situation, och inte blir det väl den sista heller.”

Nu är han mördad. Nu kommer nog ingen sista gång då den oböjlige, rättrådige kämpen i egen person leder kampen mot förstryck, Fienden har mördat honom. Men hans livsgärning lever.

Frid över honom!

Mexico.

Axel Holmström om repression mot ungsocialister

Vi och ”rättvisan” Brand 4 1916
I.

Den 18 januari är en bemärkelsedag i den ungsocialistiska rörelsens historia. Den dagen började Albert Jensen avtjäna ett års fängelse på kronohäktet i Ystad, och sedan den dagen har det alltid suttit ungsocialister i de svenska fängelserna.

Ur minnet och ur tillgängliga årgångar av Brand vill jag för dess läsare redogöra för vår kamp med ”rättvisans” hantlangare.

Det första åtalet mot vår rörelse *) är antimilitaristrättegången i Landskrona 1902.

Socialistiska ungdomsförbundets C. K. – som bekant kallades den ungsocialistiska huvudorganisationen så till hösten 1908, då namnet ändrades till ungsocialistiska partiet – utgav i april 1902 ett antimilitaristiskt upprop med titel

”Du unge militär!”

I början av uppropet läser vi:

”Du unge militär, som ståtar där i ’kronans granna rock’ har du någon gång tänkt över din ställning?

Har du någon gång reflekterat över, att du endast är en lekboll i andras hand, att du endast är ett skydd för andras rättigheter?

Man har tutat dig i öronen vackra fraser, fraser om att du skall försvara ditt fosterland, att du skall värna vår urgamla frihet och skydda den för främmande förtryck.

Idel fraser!

Vad har du att försvara? Ditt fädernesland är inte ditt, det är de stora godsägarnas, de stora industriägarnas, tjuvarnas och skälmarnas fosterland. Du är bara ett illa behandlat styvbarn, en askunge i ditt fosterland, en ’rock bland rockarna’, en maskin del i den stora maskin som arbetar oavbrutet för att skaffa guld och lycka åt de rika.

Har du tänkt någon gång över samhällets orättvisor? Har du sett dessa överklassare, som varken syr eller spinner och dock lever som kung Salomo? Har du sett dessa fattiga, du själv är kanske en av dem, som får hungra och frysa, som ofta inte kan finna en köpare av sin arbetskraft?

Om du tänkt efter någon gång så skall du finna, att de rikas välde ytterst vilar på dig och dina likar i uniformen. Det är inte mot de yttre fienderna man klätt dig i lysande skal och givit dig mordredskap i händerna, det är mot de inre, det är mot underklassen, mot denna klass som väller fram ur kyffen och hålor för att kräva sin rätt, rätten till arbete, till delaktighet i livets ljus och lycka!

Tycker du inte att överklassen inrättat det på ett infernaliskt sätt? Först suger den ut folket och förhåller detsamma sin rätt och sedermera får detta samma folks söner hålla vakt kring rövargodset, som tillhör dem och deras bröder. Man måste medgiva att det är fiffigt uttänkt och djävulskt satt i scen.”

Det vore frestande att citera mera, men då kom jag in på de ”farliga” ställena och då lade kanske ”rättvisan” beslag på detta n:r av Brand.

Hela uppropet finns intaget i Brands 1-majnummer 1902, och tidningen blev ej åtalad, men på de 14 år som gått sedan dess har vi ju gått ”framåt” här i landet, så nu är risken säkerligen större än så.

Men i juninumret kunde Brand meddela att uppropet konfiskerats.

Artikeln börjar med följande motto:

”De största slynglar som Sverge fött
har angivarepressen fostrat och gött.”

Det var just på grund av angivarepressens tjut som justitieministern då, som så många gånger sedan, anbefallde åtal mot antimilitaristisk propaganda.

Uppropet utdelades vid de flesta mordövningsplatser.

I Landskrona överlämnade en överklassbeväring ett exemplar av uppropet till översten. Denna samhällsräddande yngling blev sedan ”avtackad inför truppen i fosterlandets och hela arméns namn.”

Den 4 juni omtalade Stockholmstidningarna att justitieminister Hammarskjöld godkänt kvarstaden och anbefallt åtal, som rådman G. Thestrup i Landskrona begärt.

Brand skrev bl. a. om åtalet: ”Det socialistiska ungdomsförbundet skall tydligen nu ha sitt åtalsdop för att växa upp till ett kraftigt och vitt utbrett förbund, i stånd att ännu mera verka för sin stora sak.

Ty fastän våra pekuniära resurser är ytterst ringa, så har vi dock vad som är ännu bättre: vi har den ungdomliga entusiasmen för och den bergfasta tron på vår rättvisa sak och att den slutligen skall segra. Trots allt!”

Den 20 juli började den första ungsocialistiska rättegången.

På grund av ett formfel med namnsedeln försökte åklagaren få tryckeriföreståndaren J. Malmborg, fader till Oskar Malmborg, fast som ansvarig, men det misslyckades. Det blev därför också flera inställningar innan den egentliga rättegången började.

Vid de två sista behandlingarna av målet, 8 och 15 augusti biträddes den ansvarige Wilhelm Jensen (en broder till Albert Jensen) av Hinke Bergegren.

Den 8 augusti inlämnades en skrivelse som började med följande träffande satser:

”Historien giver oss bland andra dyrbara lärdomar den, att det lyckas aldrig att (annat än för en kortare tid) krossa nya idéer. I alla land, i alla tider har de maktägande brukat våld, större eller mindre, emot de nya tankarnas bärare eller målsmän, – och de maktägande har därmed lagt i dagen att deras högsta strävan ständigt varit att värna om deras egen makt. De har haft våldets redskap: krigsmakten, domstolar och polis till sitt förfogande, och därför, så länge som folken inte förstått bättre än att dessa hart när onödiga institutioner ägt rätt att tysta ned framtidens jublande röst, har de styrande ogenerat kunnat fortsätta sina förföljelser och straff – ända intill våra dagar, då det väl borde vara slut därmed.

Tyvärr bli vi emellertid vittne till ett och annat recidiv; men allas vår önskan är väl dock, att även de ska försvinna, att friheten, då det gäller yttranderätten, måtte bli så oinskränkt att endast personlig smädelse brännmärkes såsom något lågt och otillbörligt.

Jag vet, att det från mörkmännens sida invändes: ’men samhället måste väl försvara sig mot farliga och upplösande tendenser, där sådana yppar sig!’ Och det kan vara alldeles riktigt resonerat, såvida man ej menar att försvaret skall ske medelst våld. Att på det fria meningsutbytets väg söka övertyga, söka bekämpa s. k. farliga åsikter och läror, det är ju såsom det skall vara. Men att ropa på polis, det är, förutom en så nedsättande feghet, ett intellektuellt fattigdomsbevis, sådant som ett tjugonde seklets upplysta samhälle väl inte borde vilja prestera.”

I den långa utförligt motiverade försvarsskrivelsen bestrides åtalet.

Då åklagaren bland sina jurymän nämnde ett par officerare, protesterade Bergegren och framhöll att de var jäviga. Men det tog ”rätten” ingen hänsyn till. En överstelöjtnant och en kapten kom med i juryn. Så nog var den juryn – opartisk.

Juryn sammanträdde 26 september och efter en timmas överläggning var den färdig med att förklara uppropet ”brottsligt”. Den 3 oktober dömde Landskrona rådsturätt Wilhelm Jensen till sex månaders fängelse.

Jensen hade emellertid redan innan han åtalades beslutat sig för att resa till Amerika, och den 22 oktober reste han från ”frihetens stamort på jorden” till det stora landet i väster. Och där vistas han fortfarande, så den gången fick fångplågarna ingen ungsocialist att pina. Men de har fått så många flera sedan.

Detta första åtal mot ungsocialismen har jag velat skildra någotsånär utförligt. I fortsättningen skall jag söka fatta mig kortare.

Axel Holmström.

*) Hinke Bergegren hade visserligen mer än tio år förut haft friplats på Långholmen ett par gånger.

II.
Värnpliktsvägrare. Brand 5 1916

Nästa åtal mot den ungsocialistiska rörelsen träffade Carl August Schönqvist, Sverges första ungsocialistiska värnpliktsvägrare.

Schönqvist, som är född den 7 april 1882, hade fått order att inställa sig vid Göta garde i slutet av april 1903. Men då han beslutat sig för att vägra, förstörde han beväringsboken och fortsatte arbeta i det bageri där han var anställd. Den 23 maj häktades han och insattes i Göta gardes arrest. Den 25 stod han inför krigsrätten och där förklarade han att han sedan flera år beslutat sig för att ej deltaga i krigsövningar eller i något som tillhör militarismen.

Advokat Sigurd Dahlbäck, som biträdde Schönqvist, erinrade att § 16 i regeringsformen säger ”att konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta,” och yrkade därför att Schönqvist skulle frikännas.

Men frikänna en sådan farlig upprorsman som trotsade hela krigsmakten kunde krigsrätten ej. Schönqvist dömdes för vägran till en månads fängelse och för rymning till åtta dagars fängelse.

Straffet är det lägsta som någon ungsocialistisk värnpliktsvägrare blivit ådömd.

Schönqvist avtjänade sitt straff på Långholmen.

1904 infann Schönqvist sig ej heller vid Göta garde och polisen lät honom var i fred. Men 1905 häktades han åter och den 24 maj dömdes han till två månaders fängelse.

Detta år var det även en annan av Stockholms norra socialistiska ungdomsklubbs medlemmar som vägrade, nämligen Fritiof Larsson.

Då han ej inställde sig till beväringsmönstringen hämtades han av polisen och tvångsmönstrades. Och då han ej inställde sig vid inryckningen på mordövningsplatsen häktades han och insattes i Svea gardes arrest. Efter majorsförhör dömdes han till 5 dygns mörk arrest. Då han suttit av dessa 5 mörka befalldes han att från förrådet uttaga nödiga persedlar. Larsson vägrade att göra detta. ”Det är under min värdighet att bära vapen,” förklarade han.

Så blev det nytt majorsförhör. Då han tillfrågades om det var av religiösa skäl han vägrade, svarade han: ”Jag är ej behäftad med någon vidskepelse.”

Den 25 maj dömdes han av krigsrätten till två månaders fängelse och skulle han sättas på fri fot d. v. s. han nedföras i logementet, där han befalldes vara med om uppställningen. Larsson erbjöds ”annat arbete” men vidhöll likväl ståndaktigt sin vägran.

Då ställdes han inför halvtroppen och tillfrågades om han ej ville ta sitt förnuft till fånga. Larsson svarade att det var både sitt förstånd och sin känsla såsom bildad människa han följde, då han vägrade att ta någon som helst befattning med vad till krigaryrket hörde, varför han häktades och fördes till arresten.

Dagen därpå fördes Larsson åter inför krigsrätten. Hinke Bergegren, som då biträdde Larsson, vädjade till krigsrätten att målet ej måtte upptagas till behandling, då ju Larsson redan var dömd för sitt s. k. brott.

”Då någon vägrar att avlägga vittneseden,” yttrade Bergegren bl. a., ”plägar domstolarna ålägga honom böter, och om han ändock vägrar, högre böter samt till sist fängelse. Men därmed är det också slut. Det är orimligt att en domstol, det må så vara krigsrätt, kan innan fängelsestraffet är uttjänat öka på detta fängelsestraff liksom domstolarna tagit sig friheten göra beträffande böterna i nämnda mål.”

Krigsrätten tog emellertid ej hänsyn till Bergegrens yrkande. Larsson dömdes till ytterligare två månaders straffarbete.

Larsson klagade hos krigshåvrätten, naturligtvis till ingen nytta.

De två månadernas fängelse förvandlades till en månads straffarbete; det blev alltså tre månaders straffarbete Larsson hade och dem avtjänade han i Uppsala fängelse.

I juli 1906 dömdes Viktor Forsell från Hanebo socken i Gävleborgs län till 3 månaders fängelse för värnpliktsvägran.

Den 29 april 1907 dömdes G. Abdon Johansson, medlem av Kalmar socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten på Ränneslätt till två månader och fem dagars fängelse.

I början av maj 1907 dömdes Josef Andersson, medlem av Hälsingborgs socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten vid Ljungbyhed till sex och en halv månads fängelse för vägran. De skånska officerarna har rykte om sig att vara de råaste och mest brutala militärer i Sverge och den stränga domen över Andersson styrkte denna uppfattning.

Albin Thunell hade liksom flera andra värnpliktsvägrare meddelat rullföreningsområdesbefälhavaren att han inte ämnade taga någon som helst befattning med människoslaktareyrket. Då han ej infann sig vid mönstringen hämtades han av polis. Då han tillsades att avkläda sig i och för läkarbesiktning vägrade han göra detta. Något försök att med våld avkläda honom, såsom de t. ex. gjorde med Josef Andersson, försöktes ej i Västerås. Utan den ringaste läkarundersökning tilldelades han infanteriet.

I mitten av maj 1907 dömdes Thunell för sin vägran av krigsrätten vid Västmanlands regemente till tre månader och fem dagars straffarbete.

Två baptister Set Alfred Fredriksson och Karl David Björkman dömdes vid samma regemente till vardera två månaders fängelse. Thunell var ungsocialist och därför skulle han ha mycket strängare straff än de religiösa vägrarna. Likhet inför lagen tillämpas ju alltid i detta upp- och nervända samhälle! Läsaren erinras om, att tre månaders straffarbete juridiskt sett är lika mycket som sex månaders fängelse. Då fängelse förvandlas till straffarbete förvandlas allttid två månaders fängelse till en månads straffarbete. Med den erfarenhet jag har av fängelse och straffarbete, vill jag hellre ha 2 månaders fängelse än 1 månads straffarbete. Straffarbetsfången är berövad nästan alla mänskliga rättigheter. Han måste vara klädd i fångkläder, det enda han tillåtes medföra i cellen är en tandborste, han måste leva uteslutande på den svältkost som fängelset består, han får ej skriva brev mer än en gång i månaden, han får endast läsa fängelsets litteratur. Fängelsefången däremot får ha egna kläder, har han över tre månader får han ha egen litteratur, han får skriva brev ungefär så ofta han vill, han får ta emot mat utifrån ….

I början av april 1908 dömdes Olof Magnusson i Karlskrona till åtta månaders straffarbete. Och i juni samma år fick Thunell krypa in på fyra och en halv månads straffarbete för fortsatt vägran.

Karl Wästman häktades i Arvika den 21 december 1908 och sändes till Stockholm där krigsrätten vid Svea ingenjörskår dömde honom till sju och en halv månads straffarbete för vägran att ikläda sig den militära tvångströjan.

Wästman hade förut varit värvad och tjänstgjort i 270 dygn, men rymde, och blev efter utståndet straff fri. Under sin tjänstetid insöp han så stort hat till militarismen att han fick mod att vägra.

Axel Holmström.

III.
Värnpliktsvägrare.
Nr 7 1916

Den 11 mars 1909 häktades Karl Jansson i Arvika och fördes av polisen till Stockholm, där han insattes i positionsartilleriets arrest. Den 16 mars dömdes han av krigsrätten till två månaders straffarbete.

Elis Höglund, även han medlem av Arvika ungsocialistiska klubb, dömdes 13 april 1909 av krigsrätten på Trossnäs till tre månaders straffarbete.

Samma månad dömdes E. H. Söderlund från Borlänge till två månaders straffarbete och Isedor Wallander från Tidaholm dömdes av krigsrätten vid Skaraborgs regemente till tre månaders straffarbete.

Av krigsrätten vid Västmanlands regemente dömdes Gottfrid Norrman från Kopparberg och Efraim Jansson från Hallstahammar till vardera tre månaders straffarbete; och i Uppsala dömdes Arvid Andersson från Avesta till tre månaders straffarbete.

Oscar Pettersson, medlem av Tranås ungsocialistiska klubb, dömdes vid Skillingaryd till åtta dygns mörk arrest, därför att han ej inställt sig å mordövningsplatsen, och sedan han suttit av dessa åtta gröna, dömde krigsrätten honom den 1 maj till sex månaders straffarbete för vägran att lära mördaryrket.

Rickard Almskoug tillhörande den då livaktiga Kalmarklubben dömdes först till åtta mörka och sedan till tre månaders straffarbete. Det blev döden för honom. Söndagen den 30 maj avled nämligen Almskoug.

Han låg svårt sjuk i Västerviks fängelse i den dystra ensamma cellen i tio dygn. Symtomen tydde på blindtarmsinflammation. Men fängelsemyndigheterna lät honom likväl ligga kvar i cellen. Han blev allt sämre och sämre. Den 30 på morgonen kl. 5 var en konstapel inne hos honom i cellen. Då han såg att döden var nära, anmälde han det. Det dröjde likväl tre timmar innan läkaren kom till Almskoug. Klockan ½ 10 fördes han till lasarettet, för att opereras, men han var då mera död än levande. Han var för svag för att opereras. Klockan 6.15 dog vår kamrat.

Hade Almskoug förts till sjukhuset ett par dagar efter han insjuknade, är det möjligt att han ännu varit bland oss. Därför kan man säga att ett mord begicks.

Den 28 maj 1909 dömdes Arnold Persson från Höganäs av krigsrätten vid Hallands regemente till två månaders och sex dagars fängelse. Samtidigt dömdes Oscar Pålsson medlem av Kävlinge socialistiska ungdomsklubb till fyra månaders och sju dagars straffarbete, och K. Karlsson dömdes vid Göta garde till två månaders och tio dagars fängelse.

Vid samma tid häktades Albin Thunell för att föras till någon illaluktande arrest och sedan till ett av statens pensionat. Men Thunell lyckades smita från polisen i Storvik, där de hade tagit in på ett hotell över natten.

Den 30 juli häktades Axel Holmström och insattes i Göta gardes arrest. Ett par dagar efter dömdes han till tio dagars arrest emedan han ej inställt sig. Därefter blev det krigsrätt med tre månaders fängelse och sattes H. på fri fot. Befalldes så tjänstgöra som handräckning vid regementets sjukhus. Härtill svarade H.: ”Jag fasthåller vid min vägran, och lyder således inga befallningar här.” Ett par dagar senare blev det ånyo krigsrätt och där dömdes Holmström till sex månaders straffarbete. De tre månadernas fängelsestraff förvandlades till en och en halv månads straffarbete. Det blev alltså sammanlagt sju och en halv månads straffarbete.

Hösten 1909 dömdes Georg Schröder för militärvägran till fyra månaders fängelse.

John Svensson medlem av Långshyttans ungsocialistiska klubb dömdes i Uppsala till två månaders och tjugofyra dagars fängelse för vägran att deltaga i mordövningarna.

Karl Västman övertygades ej av sitt första straff om nyttan med mordövningarna, därför vägrade han även 1910 då lagens hantlangare grep honom. Han dömdes denna gång till nio månaders fängelse.

Gustav Magnusson från Wåhlberg dömdes den 3 maj 1910 för vägran till tre månaders och fyra dagars straffarbete.

Vid krigsrätten i Boden dömdes John Reinhold Brunström från Malmberget i maj 1910 till två månaders och tjugofyra dagars fängelse.

Den 28 juni 1910 dömdes Gabriel Johansson från Västerås vid Västmanlands regemente till tre månaders straffarbete.

Karl August Schönqvist dömdes i maj 1911 till sex månaders fängelse och i maj 1912 till åtta månaders straffarbete.

Schönqvist har alltså sammanlagt varit dömd till nio månaders och åtta dagars fängelse samt till åtta månaders straffarbete. Över sjutton månaders internering på Långholmen för att han följde sina mänskliga känslor och vägrade låta sig mörda, stjäla och plundra.

De verkliga fredskämparna belönas ej med Nobelpris eller anslag från amerikanska miljonärer; nej, de har alltid och kommer säkerligen ännu en tid framåt att belönas med fängelsestraff.

Tage Hansson från Tomelilla dömdes i slutet av april 1913 till två månaders straffarbete.

I detta sammanhang må ock nämnas tvänne mobiliseringsvägrare, våra kamrater A. V. Nordberg i Vänersborg som för vägran att ha med mordyrket att göra erhöll 3 månaders straffarbete, avtjänade i Mariestads pinoinrättning, samt Thure Lindsäth, som, konsekvent fredsvän, absolut vägrade – trots han skulle vara sjukvårdssoldat – att ikläda sig lumpen och dömdes till 3 månaders straffarbete, vilket straff knappt var slut förr än han på nytt blev hämtad av polis och för fortsatt vägran dömd till 6 månaders straffarbete.

– Så vitt jag kunnat finna har jag nu omnämnt alla de ungsocialister, vilka blivit dömda för värnpliktsvägran. Skulle jag ha gått förbi någon, är jag tacksam för att få meddelande därom.

Sammanlagt har tjugosju ungsocialistiska värnpliktsvägrare blivit dömda till åttiotvå månaders och tjugoen dagars straffarbete samt till fyrtio månaders och tjugotre dagars fängelse. Härtill kommer ett par tre hundra dagars arrest. (Straffen för mobiliseringsvägran är som synes ej här medräknade.)

Även om ej resultatet av dessa kamraters vägran blivit så stort som kanske en del av dem hoppats, kan de dock alla med stolthet vara förvissade om att det nu skulle ha sett annorlunda ut i Europa, om alla unga socialister i vår världsdel uppträtt så modigt mot militarismen som dessa trotsiga värnpliktsvägrare.

Axel Holmström.

Holmö: Data ur svensk försyndikalism 1

DATA UR SVENSK FÖRSYNDIKALISM
1. HUR EN IDÉ KOM TILL
Rudolf Holmö
Våra Idéer, 2-78 (första gången 1955)

När vi i vår ungdom efter att i ett par års tid nyfiket lyssnat till de äldres intensiva men på den tiden ytterst lågmälda debatter om de socialistiska idéerna, omkring 1905 och åren därefter med hjälp av Folkbladet och Brand, som då var de ungas organ, började söka oss fram till en egen mening, framträdde – ur det dunkel som omgav särskilt oss som verkade på ”landsbygden” – här och där några ljusbåkar, som främst tilldrog sig vår uppmärksamhet.

I Stockholm sprakade gnistorna omkring Hinke Bergegren och dem som närmast fylkade sig kring honom. En annan stjärna började kasta allt klarare sken från Västsverige i anslutning till den intensiva väckelse som då pågick bland de bohuslänska stenhuggarna och ur vilken Gottfrid Ljungdal framträdde och väckte en känsla av omutlig vilja, oegennytta och tillförsikt. En tredje ljuspunkt bröt fram genom diset nere i Skåne, där ”många långhåriga pågar larmade”. Bland dem blev Gustav Sjöström i tilltagande grad den glöd, som från det hållet gav näring åt det som var i vardande.

Med tiden blev det alltmer tydligt, att Sjöström var ett mellanting av Hink och Ljungdal, i vissa fall mera hinkean och i andra fall mera ljungdalare. Ljungdal var en tillbakadragen, kallblodigt genomskådande teoretiker, studenten som genom sin realistiska syn redan i unga år förstod vilken utomordentligt stor uppgift den fackliga rörelsen var kallad att till slut fylla i arbetet på samhällets socialistiska omdaning och som därför sökte sig till och fick förankring i den franska syndikalismen. Hos honom framträdde därför en grundsyn, som väl rönte förståelse men i övrigt hade ringa resonansbotten hos Hinke, men som Sjöström däremot visade sig ständigt mera dragen till och som även de bland oss unga, som vid denna tid oftast i hemlighet, och under förföljelse, bildade fackföreningarna ute i bygderna, tilldrog sig det mest förtroendegivande intresset.

Ljungdal och Sjöström var jämnåriga. Ljungdal den metodiskt tänkande systematikern. Sjöström den oppositionsbildande, ständigt kampsugne med den revolutionära andan i blodet och med ett okuvligt behov att få tjäna en stor och värdefull sak i närkamp. Hur skulle ett sådant sammanträffande kunna få något annat påtagligt resultat än den tankegång, som till slut utlöste sig i syndikalismen?

Jag har ofta frågat mig om Sjöström och Ljungdal från början var medvetna om den andemening som höll på att utbilda sig genom den livliga korrespondensen mellan distrikten i Bohuslän och Skåne. De papper som speglar idékampen från denna tid lämnar emellertid åtskilliga intressanta uppgifter om, att det här var något i vardande, och att Sjöström och Ljungdal var särskilt engagerade i detta. Hölls en konferens i Bohuslän, så nog anlände lyckönskningstelegram till den från Skåne. Att det var Sjöström som stod bakom framgår av den eggande texten i de fall, inte hans namn skymtade i sammanhanget. Konferenserna i Skåne fick lika ofelbart lyckönskningstelegram från Bohuslän, och där skymtade Ljungdal i bakgrunden.

Där Sjöström och Ljungdal sammanstrålade spelade de också duett på sina olika men synbarligen samstämda instrument. Sjöström var, som vi ska se i ett annat sammanhang, stor beundrare av Ljungdals logiska skärpa och soliditet, och Ljungdal stimulerades av Sjöströms okuvliga och kampglada stridslynne.

Redan vid partikongressen i Örebro 1906, finner vi Sjöström och Ljungdal i arbete med att stämma sina instrument, Sjöström som ordförande och Ljungdal vid protokollet. Många tecken tyder också på att de två trots sin olikhet i kynne alltid höll varandra i handen för att ha säkert stöd när påfrestningarna hopade sig. Ljungdal, idégivaren, Sjöström, som måste ha utlösning för att inte förtäras av elden i sin själ.

I den tankegemenskap som efterhand utbildades mellan Sjöström och Ljungdal och som via Lundakommittén ledde till SAC:s uppkomst, får vi redan från början ofta göra bekantskap med ett annat namn: Axel Henriksson. Man frestas tro, att den gode Henriksson fyllde uppgiften som sekreterare och referent vid konferenserna från barnvagnen. Det synes ha varit regel, att där inte Ljungdal var sekreterare och referent på konferenserna i Västsverige, där var Henriksson det.

Till slut blev förbindelsen mellan Skåne och Bohuslän så grundligt genomförd, att de två distrikten höll sig med en egen kurir. Den uppgiften hade anförtrotts åt C V Cederholm. Ibland fick man t o m intrycket av referaten från möten och konferenser, att han talade både i Skåne och Bohuslän samtidigt. De som sökte honom i ena distriktet kunde vara rätt säkra på att finna honom i det andra, och alltid är det Sjöström och Ljungdal som under denna tid ryckte i trådarna.

Bilden blir dock snart åtskilligt förändrad. Sjöström och Ljungdal faller visserligen inte ur sikte, men upp på scenen tågar allt flera kraftiga, beslutsamma pågar i Skåne och stenhuggare i Bohuslän. Det är resultatet av flera års ihärdigt och samspelt samarbete, det är syndikalismen som är i antågande. Detta är naturligtvis inte enbart Ljungdals och Sjöströms förtjänst, men så mycket är fullt säkert, att hade inte Ljungdal och Sjöström existerat eller varit sådana de var, så hade SAC icke kallats till livet 1910 och kanske aldrig. Det var idégivaren Ljungdal och eldbäraren Sjöström som förenade vad de hade att ge och som på olika sätt men med gemensamma krafter gav impulserna till SAC:s uppkomst.

Av de tunga, skolade, kunskapshungriga garde, som de genom sitt eget och andras arbete kallade upp på scenen, erinra vi oss bland många andra: Stålblad i Lysekil, Alfr. Lind i Hällevadsholm, Aug. och Adolf Larsson i Hamburgsund, Stenman i Heestrand, O. Karlsson i Malmön, Björling i Hovenäset, Engelbrekt Andersson i Göteborg och många andra beslutsamma och hårdföra karlar i Västsverige: Flodin, Carl Nilsson, Karl, Otto och Bror Andersson i Hälsingborg, Lindstrand, Malmö, Johan Nilsson, Lomma och en rad andra i Skåne.

Här skulle man också kunna säga: Hade dessa män och deras kamrater inte slutit upp omkring de på angivet sätt framsprungna idéerna, skulle SAC inte kunnat uppstå. Ja, hade dessa personer inte trätt i täten på det sätt de gjorde, och tilldragit sig beundran och förståelse från vakna arbetare på andra håll, skulle SAC ej kunnat uppstå.

Naturligtvis bidrog även andra omständigheter och krafter, vilket vi ska återkomma till, men idén, som ledde till och bar upp verket, började ta form på sätt som vi här sökt ge en bild av.

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.

Jensen: SAC 15 år

Albert Jensen
Sverges arbetares centralorganisation fyller år.
Brand 27 1925

S. A. C. firar i år sin femtonåriga tillvaro. Självtillfredsställelse är i allmänhet en avskyvärd egenskap, men det är ju lite skillnad när det gäller individer eller rörelser, och icke utan visst berättigande kan S. A. C. se med tillfredsställelse tillbaka på de tillryggalagda åren. Från intet har den växt till en respektingivande organisation på 40,000 medlemmar.

Från intet? Ja, som organisation. Eljes var det dock redan något innan S. A. C. kom till, och detta något var de revolutionära idéer och den revolutionära anda, som var den ideologiska förutsättningen för organisationens tillblivelse. Och denna anda hade i sin ordning danats av den ungsocialistiska rörelsen. Utan förhävelse kan den ungsocialistiska rörelsen taga till sig en del av förtjänsten för såväl den syndikalistiska ideologiens som organisationens existens i Sverge.

Hur heter det i den gamla skapelsehistorien? ”I begynnelsen var tomhet och Guds ande svävade över vattnet?” eller något dylikt. Nu var det visserligen varken tomhet, som var före S. A. C., ej heller var det någon gudomlig ande, som svävade över det som var. Det var tvärtom en mycket mänsklig, mycket embryonisk och följaktligen mycket bristfällig ande. Eller rättare: den ungsocialistiska andan.

Betydelsen för S. A. C:s uppkomst av tillstädesvaron av denna anda kan icke förnekas av någon, som redan den gången var med. Påståendet att S. A. C. är en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena håller icke streck. Redan uppställandet av följande fråga visar dess ohållbarhet: Om S. A. C. var en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena, hur kom det sig då att det i så utpräglad grad var ungsocialister som blevo pionierer för S. A. C. och i så utpräglad grad kämpade för dess utbredande? Redan vid konstituerande kongressen framträder detta förhållande. Så vitt undertecknad minns rätt, fanns det icke mer än en eller två av dess medlemmar, som icke tillhörde den ungsocialistiska rörelsen. Om de ekonomiska förhållandena varit den enda drivkraften till S. A. C:s bildande, så borde hela den svenska arbetareklassen, som gemensamt var underkastad inflytandet av dessa ekonomiska förhållanden, reagerat ungefärligen likartat utan hänsyn till ideologisk inställning. Så var emellertid icke förhållandet. Det var till en överväldigande grad ungsocialistiska element som bröto bresch för S. A. C. Redan detta visar att S. A. C:s tillblivelse i mycket hög grad har att göra med den ideologiska inställning, som var utmärkande för ungsocialisterna.

De bärande ideologiska element, som ännu äro karaktäristiska för syndikalismens andliga innehåll, återfinner man redan i de propagandabroschyrer, såväl som i den muntliga propagandaverksamhet, som spreds av den ungsocialistiska rörelsen under de närmaste åren före S. A. C.

I en artikel i S. A. C:s propagandatidning för året, ”Syndikalisten”, skriver A. Holmberg bland annat: ”Den starkaste bland de av syndikalisterna framförda idéerna, nämligen att de nuvarande ekonomiska kamporganisationerna måste vara de organ, som skola övertaga produktionen efter kapitalisterna, har utan tvivel slagit igenom.” För denna tanke gjorde sig den ungsocialistiska rörelsen till tolk redan före S. A. C:s bildande. I en av de ungsocialistiska broschyrerna heter det exempelvis: ”Vad den produktiva verksamheten beträffar så har arbetarna i sina fackorganisationer redan nu organ som duga att övertaga denna verksamhet.” Och i en annan: ”Medan socialdemokratien hänvisar till staten vill ungsocialismen lära arbetarna att endast lita på sig själva, sin egen kraft och intelligens. De skola själva i fackföreningarna framskapa de organ, som övertaga samhällets produktiva verksamhet.”

Det har sagts att det syndikalistiska slagordet ”direkt aktion” innehåller hela kärnan i syndikalismens ideologi och filosofi. Agitationen för den direkta aktionen i motsättning till den indirekta, den parlamentariska bedrevs under många år av den ungsocialistiska rörelsen redan före S. A. C. I en broschyr heter det exempelvis: ”Vilja arbetarna, producenterna, verkligen överföra produktionsmedlen och de hopade samhälleliga rikedomarna från privat besittning till samhällelig egendom, så ha de därtill icke mer än en utväg: det direkta besittningstagandet; icke mer än ett maktmedel: den direkta aktionen.”

Man kan utan överdrift påstå, att allt det väsentliga av den syndikalistiska rörelsens idéinnehåll redan var framfört av ungsocialismen. Det var den ungsocialistiska propagandan, som genom sin mångåriga verksamhet skapade den andliga förutsättningen bland de svenska arbetarna för S. A. C:s bildande och utbredning, utan vilken förarbete S. A. C. säkerligen blivit åtskilligt mera senfödd.

Detta är endast ett enkelt konstaterande och ingenting annat.

Ungsocialismen, som sålunda är ideologiskt befryndad med syndikalismen, är blott en propagandarörelse, som även driver verksamhet på områden, som för syndikalismen äro neutrala. S. A. C. är en praktisk organisation och en begynnande nyskapelse av det framtida samhället. Ungsocialismen har alltid betraktat syndikalismen som den praktiska och ekonomiska rörelsen för förverkligandet av de strävanden, som äro karaktäristiska för den revolutionära arbetarerörelsen och varigenom således även de idéer, som äro gemensamma för ungsocialismen och syndikalismen, skola taga gestalt i det levande livet, träda ut från teoriens mera luftiga värld till handlingens mera konkreta.

Av detta andliga släktskapsförhållande följer naturligtvis, att den ungsocialistiska rörelsen med det allra största intresse följer den syndikalistiska kamprörelsens materiella och andliga utveckling och fullkomning, och att ungsocialismen fortfarande som i förgångna tider även fortsätter att vara en agitator för de syndikalistiska idéer som även äro ungsocialismens ideologiska innehåll. Den bedriver denna verksamhet under ett fortsatt bevarande av sin egen oavhängighet och självständighet, på samma sätt som den hävdar nödvändigheten av den syndikalistiska rörelsens fullkomliga suveränitet.

Efterhand som ungsocialismen återvinner mark bland ungdomen kan vår rörelse fylla en nödvändig uppgift – så länge syndikalismen icke själv har någon ungdomsrörelse – att skola och fostra ungdomen till förkämpar för syndikalismen.

När S. A. C. passerat ännu en femtonårsperiod, hoppas vi, att den, som under de första åren växt från det materiella intet till 40,000 medlemmar, skall ytterligare ha mångdubblat sitt medlemsantal och därtill vunnit det andliga ledarskap över landets fackliga organisationer som – enligt vår mening – med historisk rätt tillkommer densamma.