Fritz Ståhl i Ådalen 1948

Två st. intervjuer med Sandömannen från 1948.

Arbetartidningen tors 17 juni 1948

Fritz Stål i hembygden efter 25 års bortvaro

Frisk och vital trots dödförklaring i V A

Fritz Ståhl, känd från det s k Sandöupploppet 1907, då han och brodern Henning samt Albert Sundin dömdes till åtta års fängelse för sin kamp mot strejkbrytare, har helt apropå kommit på besök hos en syster i Frånö. Fritz Ståhl emigrerade 1923 till Kanada, och det är första gången han är hemma efter 25 år.

Med besöket i hembygden dementeras på det kraftigaste Västernorrlands Allehandas uppgift för en månad sedan, att han varit död sedan åtskilliga år.

Västernorrlands Allehanda hade den 11 maj med anledning av landsfiskal Borins 75-årsdag en artikel om Sandöupploppet, då landsfiskalen som bekant blev av med sitt ena öga. I artikeln utpekas Fritz Ståhl som gärningsmannen, och VA tillägger: ”I detta sammanhang kan nämnas, att agitatorn och våldsverkaren Ståhl – död sedan åtskilliga år tillbaka – själv blev blind flera år före sin död.”

Det äratt vara väl underrättad. Fritz Ståhl ser mycket bra än i dag, även om han bär glasögon. Och skall man döma av det yttre, tycks han besitta stor vitalitet och bör mänskligt att döma leva åtkilliga år ännu.

Vi för VA:s artikel på tal, varvid Ståhl framhåller, att det aldrig blev klart, vem som kastat den plankbit, som slog ut landsfiskal Borins öga. I det fallet hänvisar jag till rättegångsprotokollen, säger han. Att jag inför rätten erkände, att jag var en bland dem som kastade plankbitar är en annan sak. Och vår avsikt var aldrig att skada landsfiskalen. Det är en händelse, som jag beklagar. Vi ville jaga bort strejkbrytarna och tillämpa oss föreningsrätten, och i det sammanhanget förstår jag inte, varför landsfiskalen skulle in till strejkbrytarna.

Sandöupploppet sonades med 5 år och 2 mån.

De s k ledarna dömdes till åtta års fängelse men straffet avkortades och inalles satt Fritz Ståhl inne i 5 år och 2 månader. Albert Sundin satt lika lång tid, medan Henning Ståhl kom ut efter 4 år och 8 månader.

1917 dömdes Fritz Ståhl till 8 månaders fängelse för sitt deltagande i hungerdemonstrationerna i Ådalen. Då det vid tiden efter förra världskriget visade sig svårt att få arbete och utkomst i Sverge for han till Kanada och är för närvarande bosatt i Winnipeg.

Vill studera socialvården och lönepolitiken

Avsikten med besöket är att studera vår socialvård samt fackföreningsrörelsen och lönepolitiken, men det är ju klart, att man samtidigt passar på att hälsa på släktingar och gamla bekanta, säger Ståhl.

Fritz Ståhl är verksam inom fackföreningsrörelsen i Kanada, och av hans berättelse framgår, att arbetsförhållandena där ute avviker en smula från vad vi är vana i Sverge. Ståhl är själv träarbetare, och han uppger, att arbetsförtjänsten håller sig kring 10 dollars om dagen, vilket torde medge en något högre levnadsstandard än i Sverge.

I Kanada förekommer inget ackordsarbete och följaktligen inte heller någon mätning å byggena. Det arbetas endast på timpenning och alla basar tillhör fackföreningen, fast de sistnämnda har omkring 10 procent högre betalning än arbetarna.

Detta system avviker som man ser från vad vi är vana här hemma. Här försiggår ju i stort sett allt arbete på ackord och arbetarna får ut eventuellt överskott, sedan mätning företagits.

Vi undrar om inte timpenningsystemet leder till att arbetarna förlorar intresset att driva arbetet ochatt de i stället försöker hålla tillbaka arbetstakten och bara försöka få tiden att gå. Det går inte, anser Ståhl. Basarna är många, och ser de, att någon inte presterar tillräckligt, kan vederbörande vara säker om att få en lapp med ett litet meddelande om att han anses översflödig på arbetsplatsen. Det är denna ständiga bevakning och ständiga hot om avsked, som driver arbetarna att knoga på.

Krigshetsen blommar

Vi för in vårt samtal på krigshetsen och Ståhl medger, att den blommar våldsamt i Kanada. Det är nästan otroligt, hur man lyckats jaga upp stämningen. Det bedrivs mera propaganda emot Sovjet nu än som under kriget utvecklades för att få soldaterna att gå ut i kriget.

Därför tycker jag det är roligt att komma till Sverge, ty här tar man sakerna betydligt lugnare, även om man också här förmärker något av den allmänna oron ute i världen, tillägger Ståhl.

Fritz Ståhl, som färdas i ett splitter nytt amerikanskt vrålåk, omtalar till sist, att han kom till Göteborg till pingst och att resan därifrån till Norrland gått som genom en enda stor trädgård. Överallt har han mött blommande äppel- och körsbärsträd, och många gånger har han och hans sällskap stannat för att beundra den vackra naturen. Och de små, i grönska inbäddade röda stugorna, har återkallat minnen från tiden, då seklet var ungt.

Expressen sön 11 juli 1948

Dynamit-proletär från 1918 återser Ådalen i Kaiser-lyx

Fritz Ståhl, han som för 30 år sedan hotade att spränga centralfängelset i Härnösand i luften, är på besök i Sverige – okänd för en yngre generation, välkänd för en äldre, som minns Sandökravallerna 1907, hungerdemonstrationerna i Ådalen under förra världskriget och den stora arbetarmönstringen på Kronholmstorget i Härnösand 1918, då de s k Amaltheamännen skulle befrias ut Härnösandsfängelset med dynamit.

Det blev ingen smäll. Regeringen skickade upp blivande landshövdingen Ivar Wennerström för att lugna massorna, och Fritz Ståhl, som var en av ledarna för demonstrationen, fick åtta månaders fängelse.

I samband med Sandöbråket 1907, då några yngre arbetare – däribland Ståhl – stormade strejkbrytarnas bostadskaserner, hade han dömts till sju års fängelse, men benådades efter fem år.

Fritz Ståhl, arbetartalaren med den ljungande rösten, lämnade Sverige på Wennerströms inrådan. Efter en kort återvisit i sitt hemland slog han definitivt ned sina bopålar i Winnipeg i Kanada, där han blivit Fred Steele.

Och nu är han alltså hemma i sitt gamla Röda Ådalen igen med barn och blomma och sonhustru och ett flott amerikanskt lyxåk av det föga proletära märket Kaiser.

Ångermanlänningarna tror förstås att Ståhl är Ådalspojke, men han förklarar själv att han är tvättäkta Söderkis, född på Götgatan 56.

-Åjo, mitt intresse för arbetarnas löneförhållanden och levnadsstandard mister jag inte så länge jag lever, säger Fritz Ståhl på god svenska med knappast märkbar brytning.

Jag skall stanna i Sverige till i augusti och tänker bl a studera de svenska socialreformerna. Det finns tyvärr inte mycket likhet med dem i Kanada.

I Albert Vikstens roman ”Storm över niporna”, som skildrar förra världskrigets arbetarhändelser i Ådalen, figurerar Ståhl under namnet Spjut, men han är inte nöjd med Vikstens framställning av honom: ”Den är partisk och målar bara de svarta sidorna.”

-Jag skall hälsa på Albert när jag kommer förbi Färila på någon av mina bilturer i sommar. Men jag har inte något romanstoff att ge honom den här gången…

Jag tillhör inte något politiskt parti, fortsätter Ståhl, men jag håller fortfarande på ”direkt aktion” och lutar nog åt syndikalismen.

Fritz Ståhl är snickare och fackligt organiserad i American Federation of Labor, ”stockkonservativt så det förslår”. Han är en drivande kraft i flera av de svenska föreningarna i Winnipeg. I manskören Svenska sångarbröder är han den äldste medlemmen.

-En av mina viktigaste uppgifter under Sverigevisiten blir att förmå Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet att inte totalt glömma bort Kanada, säger Ståhl. Det finns nämligen något annat än USA på den amerikanska kontinenten, ett faktum som är sorgligt nonchalerat.

SVEN BROMAN

Nettlau recenserar Stekloff

Den Första Internationalens historia
Max Nettlau. Brands Jul 1929.

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti år 1914, d.v.s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till år 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån år 1914 framtill våra dagar. Ubder sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendenserna i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl.a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m.m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev rörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m.fl., m.fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utg. i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyfsad, men tillika lömsk och kullpratande, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk om Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt vad som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

Troll mot John Andersson 1907

Brev till John Andersson. Källa: Nya Folkviljan nr 47, 1907.

Herr John Andersson, Göteborg!

Med anledning af ditt förbannade idiotraseri kan jag icke förtiga mitt afskyvärda omdöme om det referat, som i dag varit att läsa i våra tidningar angående ditt yttrande mot beväringsexercisen, din idiot, buse, bondlurk, stöfvel, dj-la dårhusmässiga människa (djur), bleckkäft, slusk, tandlip, skogsdjäfvul, jubelidiot, fåne, skurk m.m. m.m. o.s.v. o.s.v. du är värd att HÄNGAS I TUNGAN, brännas med varma järn, tills du blef halfdöd, sedan skulle man flå dig till hälften och lägga dig i kokande tjära, med få ord sagt, på dig tillämpa tortyrdöden i allra strängaste former.

Du har med detta ditt allbekanta yttrande skämt ut allt hvad svenskt folk heter, så väl arbetsgifvare som oss arbetare. Res till Sibirien, där träffar du dina jämlikar, tecknar m.h.o.p.

K. Johansson, H. Hällkvist, C. Dahlgren m.fl. medlemmar af fackförening.

Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Till minne av Joe Hill. Lyckad sabotage.

Brand nr 51 1915 (Lördagen den 18 december)

Joe Hill – vem kände inte honom? Han den ärlige kämpen, hos honom som ej något svek fanns.

En episod rinner mig nu i minnet. Det var år 1909. Vi, eller rättare sagt jag arbetade i en rätt stor fabrik för tillverkning av motorer. Vi var en tre hundra man, en sammanrafsad skara, men många svenskar. Flera var gifta och levde på bolagets mark. Någon förening att tillvarataga våra intressen fanns ej.

Det gick någorlunda drägligt så länge den gamla förmannen fanns där, men så gick han all världens väg och en annan kom istället, en tyskfödd djävul. Han var ung och – dum, vilket var ännu värre. ”The Taylor system” skulle börjas att praktiseras med ens, förstås. Han var så sliskig och vänlig att börja med, men då han ej kunde pressa mer arbete av oss, så sänktes avlöningen utan vidare med 20 procent.

Vi hade ju tålt mycket förut av honom, men detta blev för mycket. Vi samlades till sist och protesterade, med resultatet att vi alla kördes ut. Vad var att göra? Allting var ju oordning. Till råga på allt skaffade bolaget en massa strejkbrytare genom Farlay, den store strejkbrytarehövdingen. Då föreslog vi sinsemellan att vi skulle välja ut ett antal av oss att söka arbete i och för sabotage. Vi skulle åtminstone hämnas litet. Men det blev mycket av hämnd istället, tack vare Joe Hill. Han hade fått nys om vår kamp. Han organiserade oss. Han bringade reda i förhållandena, van som han var vid dylika situationer. Sabotagen gillade han. Åtta utsågs, däribland undertecknad. Vi fick anställning vid fabriken igen, fast just ej samma arbete som förut.

Innan vi började, fick vi det välbetänkta rådet av Hill att ej i våra fickor bära något som kunde röja oss, och det var ett gott råd. Min närmaste kamrat var en irländare vid namn Downey. Han körde den stora karusellsvarven, den stannade på eftermiddagen, stod fast som ett berg. Ni skulle ha sett ”tyskens” uppsyn då lagren befanns vara så upprivna av grov smärgel som om de var huggna med mejsel och hammare. Och så brått som det var med alla beställningar!

Nästa nummer. De båda maskiner, som jag höll på att prova, skulle till Japan. Marinen hade sina kontrollanter där på verkstaden så det kunde ej fuskas. Maskinerna fyllde jag i alla ömtåliga ställen med så mycket smärgel jag hann med. Det riktigt gjorde mig ont att se de fina, genomborrade vävaxlarna fördärvade, och sedan allt annat – men säg, käre läsare, hur stora värden tror ni ej nu, i den stora, oberättigade världsstriden går till spillo? Vår strid var berättigad. Följden av mitt verk blev, som ni nog kan förstå, att allt skadat måste göras om, för att hålla de bestämda måtten. Det kostade kovan. Förmännen sprang som yra höns. ”Tysken” skummade av raseri. Kom så härtill, att Farleys folk var odugliga till arbete, så förstår ni nog situationen. Den allmänna villervallan gjorde ju det lättare för oss åtta att fullfölja vår avsikt, att göra så mycket djävulstyg vi kunde hinna med, och så passa oss för spioner, för det fanns där gott om. Men allt gick galant, tack vare Hills förmåga att organisera oss. Jag blev ju häktad dagen därpå, även min kamrat Downey. De andra minns jag ej riktigt hur det gick med, men jag tror de klarade sig.

Jag och Downey blev underkastade förhör först ett på 24 timmar, det klarade vi, sedan ett längre. Den andra förhörsdomaren kallades ”eldaren”. Han hade ögon som en tiger. Vi blev underkastade vad vi i Amerika kallar för the third degree, och den som gått igenom det, vet vad det vill säga. Ej mat, ej sömn på 48 timmar. Bara pock på att man skall bekänna. När den ena plågaren slutar, tar en annan vid. Vid ett tillfälle som detta är väl mutor också med i leken, för att plåga oss och få oss på tukthuset några år. Det lax inte. Vi blev frikända två dar efter, i brist på bevis.

Men Hillström hade ej varit overksam. Han skaffade medel att hjälpa de mest behövande, och då två veckor hade gått, var bolaget villigt att underhandla. Allt avgjordes då rätt bra till arbetarnas fördel. Fast jag och Downey skulle naturligtvis ej få börja. Hillström erbjöd sig att slå ett slag för oss. Jag för min del var mest nöjd med att få lämna platsen; ävenså min kamrat Downey. Den kväll, då underhandlingarna avslutades, då var det säkert många som i sitt hjärta tackade Hill, som kom såsom en räddande ängel och bringade reda och ordning samt förde våra underhandlingar.

Jag träffade honom 2 år senare i en annan stad. Vi talade då om denna episod. ”Ja”, svarade han, ”det var nog ej första gången jag varit med i en sådan situation, och inte blir det väl den sista heller.”

Nu är han mördad. Nu kommer nog ingen sista gång då den oböjlige, rättrådige kämpen i egen person leder kampen mot förstryck, Fienden har mördat honom. Men hans livsgärning lever.

Frid över honom!

Mexico.

Axel Holmström om repression mot ungsocialister

Vi och ”rättvisan” Brand 4 1916
I.

Den 18 januari är en bemärkelsedag i den ungsocialistiska rörelsens historia. Den dagen började Albert Jensen avtjäna ett års fängelse på kronohäktet i Ystad, och sedan den dagen har det alltid suttit ungsocialister i de svenska fängelserna.

Ur minnet och ur tillgängliga årgångar av Brand vill jag för dess läsare redogöra för vår kamp med ”rättvisans” hantlangare.

Det första åtalet mot vår rörelse *) är antimilitaristrättegången i Landskrona 1902.

Socialistiska ungdomsförbundets C. K. – som bekant kallades den ungsocialistiska huvudorganisationen så till hösten 1908, då namnet ändrades till ungsocialistiska partiet – utgav i april 1902 ett antimilitaristiskt upprop med titel

”Du unge militär!”

I början av uppropet läser vi:

”Du unge militär, som ståtar där i ’kronans granna rock’ har du någon gång tänkt över din ställning?

Har du någon gång reflekterat över, att du endast är en lekboll i andras hand, att du endast är ett skydd för andras rättigheter?

Man har tutat dig i öronen vackra fraser, fraser om att du skall försvara ditt fosterland, att du skall värna vår urgamla frihet och skydda den för främmande förtryck.

Idel fraser!

Vad har du att försvara? Ditt fädernesland är inte ditt, det är de stora godsägarnas, de stora industriägarnas, tjuvarnas och skälmarnas fosterland. Du är bara ett illa behandlat styvbarn, en askunge i ditt fosterland, en ’rock bland rockarna’, en maskin del i den stora maskin som arbetar oavbrutet för att skaffa guld och lycka åt de rika.

Har du tänkt någon gång över samhällets orättvisor? Har du sett dessa överklassare, som varken syr eller spinner och dock lever som kung Salomo? Har du sett dessa fattiga, du själv är kanske en av dem, som får hungra och frysa, som ofta inte kan finna en köpare av sin arbetskraft?

Om du tänkt efter någon gång så skall du finna, att de rikas välde ytterst vilar på dig och dina likar i uniformen. Det är inte mot de yttre fienderna man klätt dig i lysande skal och givit dig mordredskap i händerna, det är mot de inre, det är mot underklassen, mot denna klass som väller fram ur kyffen och hålor för att kräva sin rätt, rätten till arbete, till delaktighet i livets ljus och lycka!

Tycker du inte att överklassen inrättat det på ett infernaliskt sätt? Först suger den ut folket och förhåller detsamma sin rätt och sedermera får detta samma folks söner hålla vakt kring rövargodset, som tillhör dem och deras bröder. Man måste medgiva att det är fiffigt uttänkt och djävulskt satt i scen.”

Det vore frestande att citera mera, men då kom jag in på de ”farliga” ställena och då lade kanske ”rättvisan” beslag på detta n:r av Brand.

Hela uppropet finns intaget i Brands 1-majnummer 1902, och tidningen blev ej åtalad, men på de 14 år som gått sedan dess har vi ju gått ”framåt” här i landet, så nu är risken säkerligen större än så.

Men i juninumret kunde Brand meddela att uppropet konfiskerats.

Artikeln börjar med följande motto:

”De största slynglar som Sverge fött
har angivarepressen fostrat och gött.”

Det var just på grund av angivarepressens tjut som justitieministern då, som så många gånger sedan, anbefallde åtal mot antimilitaristisk propaganda.

Uppropet utdelades vid de flesta mordövningsplatser.

I Landskrona överlämnade en överklassbeväring ett exemplar av uppropet till översten. Denna samhällsräddande yngling blev sedan ”avtackad inför truppen i fosterlandets och hela arméns namn.”

Den 4 juni omtalade Stockholmstidningarna att justitieminister Hammarskjöld godkänt kvarstaden och anbefallt åtal, som rådman G. Thestrup i Landskrona begärt.

Brand skrev bl. a. om åtalet: ”Det socialistiska ungdomsförbundet skall tydligen nu ha sitt åtalsdop för att växa upp till ett kraftigt och vitt utbrett förbund, i stånd att ännu mera verka för sin stora sak.

Ty fastän våra pekuniära resurser är ytterst ringa, så har vi dock vad som är ännu bättre: vi har den ungdomliga entusiasmen för och den bergfasta tron på vår rättvisa sak och att den slutligen skall segra. Trots allt!”

Den 20 juli började den första ungsocialistiska rättegången.

På grund av ett formfel med namnsedeln försökte åklagaren få tryckeriföreståndaren J. Malmborg, fader till Oskar Malmborg, fast som ansvarig, men det misslyckades. Det blev därför också flera inställningar innan den egentliga rättegången började.

Vid de två sista behandlingarna av målet, 8 och 15 augusti biträddes den ansvarige Wilhelm Jensen (en broder till Albert Jensen) av Hinke Bergegren.

Den 8 augusti inlämnades en skrivelse som började med följande träffande satser:

”Historien giver oss bland andra dyrbara lärdomar den, att det lyckas aldrig att (annat än för en kortare tid) krossa nya idéer. I alla land, i alla tider har de maktägande brukat våld, större eller mindre, emot de nya tankarnas bärare eller målsmän, – och de maktägande har därmed lagt i dagen att deras högsta strävan ständigt varit att värna om deras egen makt. De har haft våldets redskap: krigsmakten, domstolar och polis till sitt förfogande, och därför, så länge som folken inte förstått bättre än att dessa hart när onödiga institutioner ägt rätt att tysta ned framtidens jublande röst, har de styrande ogenerat kunnat fortsätta sina förföljelser och straff – ända intill våra dagar, då det väl borde vara slut därmed.

Tyvärr bli vi emellertid vittne till ett och annat recidiv; men allas vår önskan är väl dock, att även de ska försvinna, att friheten, då det gäller yttranderätten, måtte bli så oinskränkt att endast personlig smädelse brännmärkes såsom något lågt och otillbörligt.

Jag vet, att det från mörkmännens sida invändes: ’men samhället måste väl försvara sig mot farliga och upplösande tendenser, där sådana yppar sig!’ Och det kan vara alldeles riktigt resonerat, såvida man ej menar att försvaret skall ske medelst våld. Att på det fria meningsutbytets väg söka övertyga, söka bekämpa s. k. farliga åsikter och läror, det är ju såsom det skall vara. Men att ropa på polis, det är, förutom en så nedsättande feghet, ett intellektuellt fattigdomsbevis, sådant som ett tjugonde seklets upplysta samhälle väl inte borde vilja prestera.”

I den långa utförligt motiverade försvarsskrivelsen bestrides åtalet.

Då åklagaren bland sina jurymän nämnde ett par officerare, protesterade Bergegren och framhöll att de var jäviga. Men det tog ”rätten” ingen hänsyn till. En överstelöjtnant och en kapten kom med i juryn. Så nog var den juryn – opartisk.

Juryn sammanträdde 26 september och efter en timmas överläggning var den färdig med att förklara uppropet ”brottsligt”. Den 3 oktober dömde Landskrona rådsturätt Wilhelm Jensen till sex månaders fängelse.

Jensen hade emellertid redan innan han åtalades beslutat sig för att resa till Amerika, och den 22 oktober reste han från ”frihetens stamort på jorden” till det stora landet i väster. Och där vistas han fortfarande, så den gången fick fångplågarna ingen ungsocialist att pina. Men de har fått så många flera sedan.

Detta första åtal mot ungsocialismen har jag velat skildra någotsånär utförligt. I fortsättningen skall jag söka fatta mig kortare.

Axel Holmström.

*) Hinke Bergegren hade visserligen mer än tio år förut haft friplats på Långholmen ett par gånger.

II.
Värnpliktsvägrare. Brand 5 1916

Nästa åtal mot den ungsocialistiska rörelsen träffade Carl August Schönqvist, Sverges första ungsocialistiska värnpliktsvägrare.

Schönqvist, som är född den 7 april 1882, hade fått order att inställa sig vid Göta garde i slutet av april 1903. Men då han beslutat sig för att vägra, förstörde han beväringsboken och fortsatte arbeta i det bageri där han var anställd. Den 23 maj häktades han och insattes i Göta gardes arrest. Den 25 stod han inför krigsrätten och där förklarade han att han sedan flera år beslutat sig för att ej deltaga i krigsövningar eller i något som tillhör militarismen.

Advokat Sigurd Dahlbäck, som biträdde Schönqvist, erinrade att § 16 i regeringsformen säger ”att konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta,” och yrkade därför att Schönqvist skulle frikännas.

Men frikänna en sådan farlig upprorsman som trotsade hela krigsmakten kunde krigsrätten ej. Schönqvist dömdes för vägran till en månads fängelse och för rymning till åtta dagars fängelse.

Straffet är det lägsta som någon ungsocialistisk värnpliktsvägrare blivit ådömd.

Schönqvist avtjänade sitt straff på Långholmen.

1904 infann Schönqvist sig ej heller vid Göta garde och polisen lät honom var i fred. Men 1905 häktades han åter och den 24 maj dömdes han till två månaders fängelse.

Detta år var det även en annan av Stockholms norra socialistiska ungdomsklubbs medlemmar som vägrade, nämligen Fritiof Larsson.

Då han ej inställde sig till beväringsmönstringen hämtades han av polisen och tvångsmönstrades. Och då han ej inställde sig vid inryckningen på mordövningsplatsen häktades han och insattes i Svea gardes arrest. Efter majorsförhör dömdes han till 5 dygns mörk arrest. Då han suttit av dessa 5 mörka befalldes han att från förrådet uttaga nödiga persedlar. Larsson vägrade att göra detta. ”Det är under min värdighet att bära vapen,” förklarade han.

Så blev det nytt majorsförhör. Då han tillfrågades om det var av religiösa skäl han vägrade, svarade han: ”Jag är ej behäftad med någon vidskepelse.”

Den 25 maj dömdes han av krigsrätten till två månaders fängelse och skulle han sättas på fri fot d. v. s. han nedföras i logementet, där han befalldes vara med om uppställningen. Larsson erbjöds ”annat arbete” men vidhöll likväl ståndaktigt sin vägran.

Då ställdes han inför halvtroppen och tillfrågades om han ej ville ta sitt förnuft till fånga. Larsson svarade att det var både sitt förstånd och sin känsla såsom bildad människa han följde, då han vägrade att ta någon som helst befattning med vad till krigaryrket hörde, varför han häktades och fördes till arresten.

Dagen därpå fördes Larsson åter inför krigsrätten. Hinke Bergegren, som då biträdde Larsson, vädjade till krigsrätten att målet ej måtte upptagas till behandling, då ju Larsson redan var dömd för sitt s. k. brott.

”Då någon vägrar att avlägga vittneseden,” yttrade Bergegren bl. a., ”plägar domstolarna ålägga honom böter, och om han ändock vägrar, högre böter samt till sist fängelse. Men därmed är det också slut. Det är orimligt att en domstol, det må så vara krigsrätt, kan innan fängelsestraffet är uttjänat öka på detta fängelsestraff liksom domstolarna tagit sig friheten göra beträffande böterna i nämnda mål.”

Krigsrätten tog emellertid ej hänsyn till Bergegrens yrkande. Larsson dömdes till ytterligare två månaders straffarbete.

Larsson klagade hos krigshåvrätten, naturligtvis till ingen nytta.

De två månadernas fängelse förvandlades till en månads straffarbete; det blev alltså tre månaders straffarbete Larsson hade och dem avtjänade han i Uppsala fängelse.

I juli 1906 dömdes Viktor Forsell från Hanebo socken i Gävleborgs län till 3 månaders fängelse för värnpliktsvägran.

Den 29 april 1907 dömdes G. Abdon Johansson, medlem av Kalmar socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten på Ränneslätt till två månader och fem dagars fängelse.

I början av maj 1907 dömdes Josef Andersson, medlem av Hälsingborgs socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten vid Ljungbyhed till sex och en halv månads fängelse för vägran. De skånska officerarna har rykte om sig att vara de råaste och mest brutala militärer i Sverge och den stränga domen över Andersson styrkte denna uppfattning.

Albin Thunell hade liksom flera andra värnpliktsvägrare meddelat rullföreningsområdesbefälhavaren att han inte ämnade taga någon som helst befattning med människoslaktareyrket. Då han ej infann sig vid mönstringen hämtades han av polis. Då han tillsades att avkläda sig i och för läkarbesiktning vägrade han göra detta. Något försök att med våld avkläda honom, såsom de t. ex. gjorde med Josef Andersson, försöktes ej i Västerås. Utan den ringaste läkarundersökning tilldelades han infanteriet.

I mitten av maj 1907 dömdes Thunell för sin vägran av krigsrätten vid Västmanlands regemente till tre månader och fem dagars straffarbete.

Två baptister Set Alfred Fredriksson och Karl David Björkman dömdes vid samma regemente till vardera två månaders fängelse. Thunell var ungsocialist och därför skulle han ha mycket strängare straff än de religiösa vägrarna. Likhet inför lagen tillämpas ju alltid i detta upp- och nervända samhälle! Läsaren erinras om, att tre månaders straffarbete juridiskt sett är lika mycket som sex månaders fängelse. Då fängelse förvandlas till straffarbete förvandlas allttid två månaders fängelse till en månads straffarbete. Med den erfarenhet jag har av fängelse och straffarbete, vill jag hellre ha 2 månaders fängelse än 1 månads straffarbete. Straffarbetsfången är berövad nästan alla mänskliga rättigheter. Han måste vara klädd i fångkläder, det enda han tillåtes medföra i cellen är en tandborste, han måste leva uteslutande på den svältkost som fängelset består, han får ej skriva brev mer än en gång i månaden, han får endast läsa fängelsets litteratur. Fängelsefången däremot får ha egna kläder, har han över tre månader får han ha egen litteratur, han får skriva brev ungefär så ofta han vill, han får ta emot mat utifrån ….

I början av april 1908 dömdes Olof Magnusson i Karlskrona till åtta månaders straffarbete. Och i juni samma år fick Thunell krypa in på fyra och en halv månads straffarbete för fortsatt vägran.

Karl Wästman häktades i Arvika den 21 december 1908 och sändes till Stockholm där krigsrätten vid Svea ingenjörskår dömde honom till sju och en halv månads straffarbete för vägran att ikläda sig den militära tvångströjan.

Wästman hade förut varit värvad och tjänstgjort i 270 dygn, men rymde, och blev efter utståndet straff fri. Under sin tjänstetid insöp han så stort hat till militarismen att han fick mod att vägra.

Axel Holmström.

III.
Värnpliktsvägrare.
Nr 7 1916

Den 11 mars 1909 häktades Karl Jansson i Arvika och fördes av polisen till Stockholm, där han insattes i positionsartilleriets arrest. Den 16 mars dömdes han av krigsrätten till två månaders straffarbete.

Elis Höglund, även han medlem av Arvika ungsocialistiska klubb, dömdes 13 april 1909 av krigsrätten på Trossnäs till tre månaders straffarbete.

Samma månad dömdes E. H. Söderlund från Borlänge till två månaders straffarbete och Isedor Wallander från Tidaholm dömdes av krigsrätten vid Skaraborgs regemente till tre månaders straffarbete.

Av krigsrätten vid Västmanlands regemente dömdes Gottfrid Norrman från Kopparberg och Efraim Jansson från Hallstahammar till vardera tre månaders straffarbete; och i Uppsala dömdes Arvid Andersson från Avesta till tre månaders straffarbete.

Oscar Pettersson, medlem av Tranås ungsocialistiska klubb, dömdes vid Skillingaryd till åtta dygns mörk arrest, därför att han ej inställt sig å mordövningsplatsen, och sedan han suttit av dessa åtta gröna, dömde krigsrätten honom den 1 maj till sex månaders straffarbete för vägran att lära mördaryrket.

Rickard Almskoug tillhörande den då livaktiga Kalmarklubben dömdes först till åtta mörka och sedan till tre månaders straffarbete. Det blev döden för honom. Söndagen den 30 maj avled nämligen Almskoug.

Han låg svårt sjuk i Västerviks fängelse i den dystra ensamma cellen i tio dygn. Symtomen tydde på blindtarmsinflammation. Men fängelsemyndigheterna lät honom likväl ligga kvar i cellen. Han blev allt sämre och sämre. Den 30 på morgonen kl. 5 var en konstapel inne hos honom i cellen. Då han såg att döden var nära, anmälde han det. Det dröjde likväl tre timmar innan läkaren kom till Almskoug. Klockan ½ 10 fördes han till lasarettet, för att opereras, men han var då mera död än levande. Han var för svag för att opereras. Klockan 6.15 dog vår kamrat.

Hade Almskoug förts till sjukhuset ett par dagar efter han insjuknade, är det möjligt att han ännu varit bland oss. Därför kan man säga att ett mord begicks.

Den 28 maj 1909 dömdes Arnold Persson från Höganäs av krigsrätten vid Hallands regemente till två månaders och sex dagars fängelse. Samtidigt dömdes Oscar Pålsson medlem av Kävlinge socialistiska ungdomsklubb till fyra månaders och sju dagars straffarbete, och K. Karlsson dömdes vid Göta garde till två månaders och tio dagars fängelse.

Vid samma tid häktades Albin Thunell för att föras till någon illaluktande arrest och sedan till ett av statens pensionat. Men Thunell lyckades smita från polisen i Storvik, där de hade tagit in på ett hotell över natten.

Den 30 juli häktades Axel Holmström och insattes i Göta gardes arrest. Ett par dagar efter dömdes han till tio dagars arrest emedan han ej inställt sig. Därefter blev det krigsrätt med tre månaders fängelse och sattes H. på fri fot. Befalldes så tjänstgöra som handräckning vid regementets sjukhus. Härtill svarade H.: ”Jag fasthåller vid min vägran, och lyder således inga befallningar här.” Ett par dagar senare blev det ånyo krigsrätt och där dömdes Holmström till sex månaders straffarbete. De tre månadernas fängelsestraff förvandlades till en och en halv månads straffarbete. Det blev alltså sammanlagt sju och en halv månads straffarbete.

Hösten 1909 dömdes Georg Schröder för militärvägran till fyra månaders fängelse.

John Svensson medlem av Långshyttans ungsocialistiska klubb dömdes i Uppsala till två månaders och tjugofyra dagars fängelse för vägran att deltaga i mordövningarna.

Karl Västman övertygades ej av sitt första straff om nyttan med mordövningarna, därför vägrade han även 1910 då lagens hantlangare grep honom. Han dömdes denna gång till nio månaders fängelse.

Gustav Magnusson från Wåhlberg dömdes den 3 maj 1910 för vägran till tre månaders och fyra dagars straffarbete.

Vid krigsrätten i Boden dömdes John Reinhold Brunström från Malmberget i maj 1910 till två månaders och tjugofyra dagars fängelse.

Den 28 juni 1910 dömdes Gabriel Johansson från Västerås vid Västmanlands regemente till tre månaders straffarbete.

Karl August Schönqvist dömdes i maj 1911 till sex månaders fängelse och i maj 1912 till åtta månaders straffarbete.

Schönqvist har alltså sammanlagt varit dömd till nio månaders och åtta dagars fängelse samt till åtta månaders straffarbete. Över sjutton månaders internering på Långholmen för att han följde sina mänskliga känslor och vägrade låta sig mörda, stjäla och plundra.

De verkliga fredskämparna belönas ej med Nobelpris eller anslag från amerikanska miljonärer; nej, de har alltid och kommer säkerligen ännu en tid framåt att belönas med fängelsestraff.

Tage Hansson från Tomelilla dömdes i slutet av april 1913 till två månaders straffarbete.

I detta sammanhang må ock nämnas tvänne mobiliseringsvägrare, våra kamrater A. V. Nordberg i Vänersborg som för vägran att ha med mordyrket att göra erhöll 3 månaders straffarbete, avtjänade i Mariestads pinoinrättning, samt Thure Lindsäth, som, konsekvent fredsvän, absolut vägrade – trots han skulle vara sjukvårdssoldat – att ikläda sig lumpen och dömdes till 3 månaders straffarbete, vilket straff knappt var slut förr än han på nytt blev hämtad av polis och för fortsatt vägran dömd till 6 månaders straffarbete.

– Så vitt jag kunnat finna har jag nu omnämnt alla de ungsocialister, vilka blivit dömda för värnpliktsvägran. Skulle jag ha gått förbi någon, är jag tacksam för att få meddelande därom.

Sammanlagt har tjugosju ungsocialistiska värnpliktsvägrare blivit dömda till åttiotvå månaders och tjugoen dagars straffarbete samt till fyrtio månaders och tjugotre dagars fängelse. Härtill kommer ett par tre hundra dagars arrest. (Straffen för mobiliseringsvägran är som synes ej här medräknade.)

Även om ej resultatet av dessa kamraters vägran blivit så stort som kanske en del av dem hoppats, kan de dock alla med stolthet vara förvissade om att det nu skulle ha sett annorlunda ut i Europa, om alla unga socialister i vår världsdel uppträtt så modigt mot militarismen som dessa trotsiga värnpliktsvägrare.

Axel Holmström.

Holmö: Data ur svensk försyndikalism 1

DATA UR SVENSK FÖRSYNDIKALISM
1. HUR EN IDÉ KOM TILL
Rudolf Holmö
Våra Idéer, 2-78 (första gången 1955)

När vi i vår ungdom efter att i ett par års tid nyfiket lyssnat till de äldres intensiva men på den tiden ytterst lågmälda debatter om de socialistiska idéerna, omkring 1905 och åren därefter med hjälp av Folkbladet och Brand, som då var de ungas organ, började söka oss fram till en egen mening, framträdde – ur det dunkel som omgav särskilt oss som verkade på ”landsbygden” – här och där några ljusbåkar, som främst tilldrog sig vår uppmärksamhet.

I Stockholm sprakade gnistorna omkring Hinke Bergegren och dem som närmast fylkade sig kring honom. En annan stjärna började kasta allt klarare sken från Västsverige i anslutning till den intensiva väckelse som då pågick bland de bohuslänska stenhuggarna och ur vilken Gottfrid Ljungdal framträdde och väckte en känsla av omutlig vilja, oegennytta och tillförsikt. En tredje ljuspunkt bröt fram genom diset nere i Skåne, där ”många långhåriga pågar larmade”. Bland dem blev Gustav Sjöström i tilltagande grad den glöd, som från det hållet gav näring åt det som var i vardande.

Med tiden blev det alltmer tydligt, att Sjöström var ett mellanting av Hink och Ljungdal, i vissa fall mera hinkean och i andra fall mera ljungdalare. Ljungdal var en tillbakadragen, kallblodigt genomskådande teoretiker, studenten som genom sin realistiska syn redan i unga år förstod vilken utomordentligt stor uppgift den fackliga rörelsen var kallad att till slut fylla i arbetet på samhällets socialistiska omdaning och som därför sökte sig till och fick förankring i den franska syndikalismen. Hos honom framträdde därför en grundsyn, som väl rönte förståelse men i övrigt hade ringa resonansbotten hos Hinke, men som Sjöström däremot visade sig ständigt mera dragen till och som även de bland oss unga, som vid denna tid oftast i hemlighet, och under förföljelse, bildade fackföreningarna ute i bygderna, tilldrog sig det mest förtroendegivande intresset.

Ljungdal och Sjöström var jämnåriga. Ljungdal den metodiskt tänkande systematikern. Sjöström den oppositionsbildande, ständigt kampsugne med den revolutionära andan i blodet och med ett okuvligt behov att få tjäna en stor och värdefull sak i närkamp. Hur skulle ett sådant sammanträffande kunna få något annat påtagligt resultat än den tankegång, som till slut utlöste sig i syndikalismen?

Jag har ofta frågat mig om Sjöström och Ljungdal från början var medvetna om den andemening som höll på att utbilda sig genom den livliga korrespondensen mellan distrikten i Bohuslän och Skåne. De papper som speglar idékampen från denna tid lämnar emellertid åtskilliga intressanta uppgifter om, att det här var något i vardande, och att Sjöström och Ljungdal var särskilt engagerade i detta. Hölls en konferens i Bohuslän, så nog anlände lyckönskningstelegram till den från Skåne. Att det var Sjöström som stod bakom framgår av den eggande texten i de fall, inte hans namn skymtade i sammanhanget. Konferenserna i Skåne fick lika ofelbart lyckönskningstelegram från Bohuslän, och där skymtade Ljungdal i bakgrunden.

Där Sjöström och Ljungdal sammanstrålade spelade de också duett på sina olika men synbarligen samstämda instrument. Sjöström var, som vi ska se i ett annat sammanhang, stor beundrare av Ljungdals logiska skärpa och soliditet, och Ljungdal stimulerades av Sjöströms okuvliga och kampglada stridslynne.

Redan vid partikongressen i Örebro 1906, finner vi Sjöström och Ljungdal i arbete med att stämma sina instrument, Sjöström som ordförande och Ljungdal vid protokollet. Många tecken tyder också på att de två trots sin olikhet i kynne alltid höll varandra i handen för att ha säkert stöd när påfrestningarna hopade sig. Ljungdal, idégivaren, Sjöström, som måste ha utlösning för att inte förtäras av elden i sin själ.

I den tankegemenskap som efterhand utbildades mellan Sjöström och Ljungdal och som via Lundakommittén ledde till SAC:s uppkomst, får vi redan från början ofta göra bekantskap med ett annat namn: Axel Henriksson. Man frestas tro, att den gode Henriksson fyllde uppgiften som sekreterare och referent vid konferenserna från barnvagnen. Det synes ha varit regel, att där inte Ljungdal var sekreterare och referent på konferenserna i Västsverige, där var Henriksson det.

Till slut blev förbindelsen mellan Skåne och Bohuslän så grundligt genomförd, att de två distrikten höll sig med en egen kurir. Den uppgiften hade anförtrotts åt C V Cederholm. Ibland fick man t o m intrycket av referaten från möten och konferenser, att han talade både i Skåne och Bohuslän samtidigt. De som sökte honom i ena distriktet kunde vara rätt säkra på att finna honom i det andra, och alltid är det Sjöström och Ljungdal som under denna tid ryckte i trådarna.

Bilden blir dock snart åtskilligt förändrad. Sjöström och Ljungdal faller visserligen inte ur sikte, men upp på scenen tågar allt flera kraftiga, beslutsamma pågar i Skåne och stenhuggare i Bohuslän. Det är resultatet av flera års ihärdigt och samspelt samarbete, det är syndikalismen som är i antågande. Detta är naturligtvis inte enbart Ljungdals och Sjöströms förtjänst, men så mycket är fullt säkert, att hade inte Ljungdal och Sjöström existerat eller varit sådana de var, så hade SAC icke kallats till livet 1910 och kanske aldrig. Det var idégivaren Ljungdal och eldbäraren Sjöström som förenade vad de hade att ge och som på olika sätt men med gemensamma krafter gav impulserna till SAC:s uppkomst.

Av de tunga, skolade, kunskapshungriga garde, som de genom sitt eget och andras arbete kallade upp på scenen, erinra vi oss bland många andra: Stålblad i Lysekil, Alfr. Lind i Hällevadsholm, Aug. och Adolf Larsson i Hamburgsund, Stenman i Heestrand, O. Karlsson i Malmön, Björling i Hovenäset, Engelbrekt Andersson i Göteborg och många andra beslutsamma och hårdföra karlar i Västsverige: Flodin, Carl Nilsson, Karl, Otto och Bror Andersson i Hälsingborg, Lindstrand, Malmö, Johan Nilsson, Lomma och en rad andra i Skåne.

Här skulle man också kunna säga: Hade dessa män och deras kamrater inte slutit upp omkring de på angivet sätt framsprungna idéerna, skulle SAC inte kunnat uppstå. Ja, hade dessa personer inte trätt i täten på det sätt de gjorde, och tilldragit sig beundran och förståelse från vakna arbetare på andra håll, skulle SAC ej kunnat uppstå.

Naturligtvis bidrog även andra omständigheter och krafter, vilket vi ska återkomma till, men idén, som ledde till och bar upp verket, började ta form på sätt som vi här sökt ge en bild av.

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.

Jensen: SAC 15 år

Albert Jensen
Sverges arbetares centralorganisation fyller år.
Brand 27 1925

S. A. C. firar i år sin femtonåriga tillvaro. Självtillfredsställelse är i allmänhet en avskyvärd egenskap, men det är ju lite skillnad när det gäller individer eller rörelser, och icke utan visst berättigande kan S. A. C. se med tillfredsställelse tillbaka på de tillryggalagda åren. Från intet har den växt till en respektingivande organisation på 40,000 medlemmar.

Från intet? Ja, som organisation. Eljes var det dock redan något innan S. A. C. kom till, och detta något var de revolutionära idéer och den revolutionära anda, som var den ideologiska förutsättningen för organisationens tillblivelse. Och denna anda hade i sin ordning danats av den ungsocialistiska rörelsen. Utan förhävelse kan den ungsocialistiska rörelsen taga till sig en del av förtjänsten för såväl den syndikalistiska ideologiens som organisationens existens i Sverge.

Hur heter det i den gamla skapelsehistorien? ”I begynnelsen var tomhet och Guds ande svävade över vattnet?” eller något dylikt. Nu var det visserligen varken tomhet, som var före S. A. C., ej heller var det någon gudomlig ande, som svävade över det som var. Det var tvärtom en mycket mänsklig, mycket embryonisk och följaktligen mycket bristfällig ande. Eller rättare: den ungsocialistiska andan.

Betydelsen för S. A. C:s uppkomst av tillstädesvaron av denna anda kan icke förnekas av någon, som redan den gången var med. Påståendet att S. A. C. är en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena håller icke streck. Redan uppställandet av följande fråga visar dess ohållbarhet: Om S. A. C. var en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena, hur kom det sig då att det i så utpräglad grad var ungsocialister som blevo pionierer för S. A. C. och i så utpräglad grad kämpade för dess utbredande? Redan vid konstituerande kongressen framträder detta förhållande. Så vitt undertecknad minns rätt, fanns det icke mer än en eller två av dess medlemmar, som icke tillhörde den ungsocialistiska rörelsen. Om de ekonomiska förhållandena varit den enda drivkraften till S. A. C:s bildande, så borde hela den svenska arbetareklassen, som gemensamt var underkastad inflytandet av dessa ekonomiska förhållanden, reagerat ungefärligen likartat utan hänsyn till ideologisk inställning. Så var emellertid icke förhållandet. Det var till en överväldigande grad ungsocialistiska element som bröto bresch för S. A. C. Redan detta visar att S. A. C:s tillblivelse i mycket hög grad har att göra med den ideologiska inställning, som var utmärkande för ungsocialisterna.

De bärande ideologiska element, som ännu äro karaktäristiska för syndikalismens andliga innehåll, återfinner man redan i de propagandabroschyrer, såväl som i den muntliga propagandaverksamhet, som spreds av den ungsocialistiska rörelsen under de närmaste åren före S. A. C.

I en artikel i S. A. C:s propagandatidning för året, ”Syndikalisten”, skriver A. Holmberg bland annat: ”Den starkaste bland de av syndikalisterna framförda idéerna, nämligen att de nuvarande ekonomiska kamporganisationerna måste vara de organ, som skola övertaga produktionen efter kapitalisterna, har utan tvivel slagit igenom.” För denna tanke gjorde sig den ungsocialistiska rörelsen till tolk redan före S. A. C:s bildande. I en av de ungsocialistiska broschyrerna heter det exempelvis: ”Vad den produktiva verksamheten beträffar så har arbetarna i sina fackorganisationer redan nu organ som duga att övertaga denna verksamhet.” Och i en annan: ”Medan socialdemokratien hänvisar till staten vill ungsocialismen lära arbetarna att endast lita på sig själva, sin egen kraft och intelligens. De skola själva i fackföreningarna framskapa de organ, som övertaga samhällets produktiva verksamhet.”

Det har sagts att det syndikalistiska slagordet ”direkt aktion” innehåller hela kärnan i syndikalismens ideologi och filosofi. Agitationen för den direkta aktionen i motsättning till den indirekta, den parlamentariska bedrevs under många år av den ungsocialistiska rörelsen redan före S. A. C. I en broschyr heter det exempelvis: ”Vilja arbetarna, producenterna, verkligen överföra produktionsmedlen och de hopade samhälleliga rikedomarna från privat besittning till samhällelig egendom, så ha de därtill icke mer än en utväg: det direkta besittningstagandet; icke mer än ett maktmedel: den direkta aktionen.”

Man kan utan överdrift påstå, att allt det väsentliga av den syndikalistiska rörelsens idéinnehåll redan var framfört av ungsocialismen. Det var den ungsocialistiska propagandan, som genom sin mångåriga verksamhet skapade den andliga förutsättningen bland de svenska arbetarna för S. A. C:s bildande och utbredning, utan vilken förarbete S. A. C. säkerligen blivit åtskilligt mera senfödd.

Detta är endast ett enkelt konstaterande och ingenting annat.

Ungsocialismen, som sålunda är ideologiskt befryndad med syndikalismen, är blott en propagandarörelse, som även driver verksamhet på områden, som för syndikalismen äro neutrala. S. A. C. är en praktisk organisation och en begynnande nyskapelse av det framtida samhället. Ungsocialismen har alltid betraktat syndikalismen som den praktiska och ekonomiska rörelsen för förverkligandet av de strävanden, som äro karaktäristiska för den revolutionära arbetarerörelsen och varigenom således även de idéer, som äro gemensamma för ungsocialismen och syndikalismen, skola taga gestalt i det levande livet, träda ut från teoriens mera luftiga värld till handlingens mera konkreta.

Av detta andliga släktskapsförhållande följer naturligtvis, att den ungsocialistiska rörelsen med det allra största intresse följer den syndikalistiska kamprörelsens materiella och andliga utveckling och fullkomning, och att ungsocialismen fortfarande som i förgångna tider även fortsätter att vara en agitator för de syndikalistiska idéer som även äro ungsocialismens ideologiska innehåll. Den bedriver denna verksamhet under ett fortsatt bevarande av sin egen oavhängighet och självständighet, på samma sätt som den hävdar nödvändigheten av den syndikalistiska rörelsens fullkomliga suveränitet.

Efterhand som ungsocialismen återvinner mark bland ungdomen kan vår rörelse fylla en nödvändig uppgift – så länge syndikalismen icke själv har någon ungdomsrörelse – att skola och fostra ungdomen till förkämpar för syndikalismen.

När S. A. C. passerat ännu en femtonårsperiod, hoppas vi, att den, som under de första åren växt från det materiella intet till 40,000 medlemmar, skall ytterligare ha mångdubblat sitt medlemsantal och därtill vunnit det andliga ledarskap över landets fackliga organisationer som – enligt vår mening – med historisk rätt tillkommer densamma.

CJ Björklund: Anarkisten John Henry Mackay

CJ Björklund:
Anarkisten John Henry Mackay.
En kulturens och frihetens förkämpe.
Brand 25 1933

En av anarkismens fängslande gestalter har gått ur tiden. John Henry Mackay dog i Berlin den 16 maj, han var skotte till börden, född i Greenock den 6 februari 1864. Vid sin död var han således 69 år. Hitlerväldets seger har säkerligen bidragit till att påskynda hans död, som möjligen var frivillig.

Mackay, som tidigare torde ha varit oberoende i ekonomiskt avseende, har under senaste tiden haft att dragas med ekonomiska bekymmer. Hans stora och i allra högsta grad värdefulla samlingar, som i all synnerhet har intresse för den internationella arbetarrörelsen, vet man nu inte hur det går med. Komma dessa skatter att rövas av fascisterna? Få nazisterna tag i dem, så komma de säkerligen att förstöra samlingarna, till stor och säkerligen delvis obotlig skada för kulturen.

John Henry Mackay kom i unga år till Tyskland, där han uppfostrades. Vid universitetet i Berlin, Kiel och Leipzig studerade han under flera terminer filosofi, konst och litteraturhistoria. 1885 utgav han en diktsamling om Skottland, sitt hemland, som han kallade: ”Höglandets barn”, därefter utgav han ett sorgespel, första bandet av ”Dikter”, en novellsamling ”Skuggor” samt den sociala dikten: ”Arma parato fero”. Socialistlagen, som då införts, förbjöd denna dikt. 1887 reste Mackay till London.

Sommaren 1887 avslutade han sina Berlinnoveller ”Modernt stoff”, kärleksdikten ”Helena”, samt första samlingen av hans dikter under titeln: ”Framgång”. Från engelskan översatte han ”På andra sidan vattnet”. År 1887 lärde han närmare känna den sociala rörelsen och på vintern detta år skrev han sina berömda dikter ”Storm”, som citerades och lästes överallt där tyska språket talas.

I Rom år 1900 fullbordade han sin roman ”Anarkisterna”, som utkommit på engelska, franska, holländska, tjeckiska och svenska språket. Det är det enda arbete av hans hand, som finnes översatt till vårt språk. Förutom hans berömda diktsamling ”Storm” har en diktsamling, som heter ”Det starka året” samt noveller: ”Äktenskapets människor”, ”Den sista plikten”, ”Albert Schnells undergång”, ”Simmaren”, historien om en lidelse (tillhör hans senare arbeten), samt naturligtvis hans arbeten om Stirner: ”Max Stirner, hans liv och verk”, ”Små skrifter och polemik”, med flera.

Mackay har således utvecklat en omfattande litterär produktion, och som kännare av Max Stirner torde Mackay vara oöverträffad.

Han var en lidelsefull anarkist, som i staten såg frihetens största, ja enda fiende, ty staten är det organiserade våldet. Liksom våldet är dess innersta väsen så är rovet dess privilegium, frånrövandet av den ena till förmån för den andre dess medel att existera. Se i dag på den tyska staten!

För den som i ungdomen haft tillfälle att växa upp med Mackays tyska skrifter som andlig näring, känns det dubbelt smärtsamt att säga farväl av frihetsförkunnaren John Henry Mackay. Men hans verk lever. Och även om de nazistiska tyrannerna bränna hans verk, döda hans tankar kunna de icke. De leva och skola segra!
C. J. B.

Ateism.
Av John Henry Mackay.

Det är ju möjligt, då mitt öga brister
och jag sänks ned i dödens mörka natt,
att mitt förstånd av plågorna jag mister
och läppen stammar fram en bön så matt.

Det är ju möjligt med en lögn jag skrider
ifrån ett vara där jag sanning lärt, –
men då helt visst jag svåra smärtor lider
och mitt förstånd är föga tilltro värt.

Men är min själ ej utav plågor bunden
och mitt förnuft som uti hälsans dag,
då skall jag viska i den sista stunden,
då flämta skall mitt hjärtas sista slag:

Jag går från livet utan all förbidan
att i ett annat saligheten få,
jag tror ej på ett liv ”på andra sidan”,
ej heller på en gud i himlen blå.