Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin.
Tyska socialdemokratin i kamp!
(Brev från Berlin)
Didrik Stigman (A. Jensen)
Brand 4, 1908

Det är fredagen den 10 jan. 08. Utanför det preussiska lantdagshuset i Berlin har samlat sig väldiga folkmassor, som man uppskattar till minst 10,000, män och kvinnor.

Därinne sitter det preussiska junkerdömets representanter, den preussiska feodalismens utkorade, väl skyddade genom ett skändligt treklassvalsystem och för tillfället också av tjocka murar, en rymlig samvetslöshet och starka polispatruller.

Vadan allt detta?

Jo, den Bülowska regeringskamarillan skall i dag därinnifrån säga folket om det kan få sin rösträtt utvidgad, om tredjeklass-orätten kan borttagas.

Och folket står tåligt i väntan och bidan. För omväxlingens skull höjer man ett leve för rösträtten eller sjunger en rösträttssång. Och så pratar man om rösträtten denna modärna S:t Petri-nyckel till paradiset.

Och därinne talar junkerväldets representant. Vad? Jo, han slungar det tåligt bidande folket ett knytnävslag i ansiktet, som säger ungefär så mycket som så: ”Vi ge inte tiggare någonting om fredagarna. Gå hem och lägg er!”

Och så – -? Ja, så knuffar polisen massan åstad. Brutalt, rått; knektmannen behärskar gatan. Brutalt rått junkermanér därinne.
Så skallar det ur tusentals strupar:

Den fria rösträtt, åt alla lika
Skall ge oss seger. Nå välan!
Ej vill vi hat emot de rika,
Nej! lika rösträtt till varje man.

Polisen blir näsvis! Det är ju också rent av en revolution. Än brutalare gå de löst med knuffar och knektkommando. De ridande kosackerna sporra hästarna in i mängden. En häst som tyckes hysa mänskligare känslor än djuret i sadeln, vägrar bestämt att trampa in bland massan. Sporrarna pressas i köttet. Pladask! där ligger polisen i gatan, avkastad. Dålig disiplin på den hästen. Tydligen icke lämpad för ”ordnings”-tjänst.

Nå, massan knuffas och sparkas och kommenderas, och hjältemodigt draga de åstad med polisen i ryggen. Och så sjunga de:

Ej skräck för fienden
Ej skräck för faran all
Vi följa käckt den bana’
Oss visats av Lasalle.

Då orkade jag icke längre behålla allvaret, ty situationen blev värkligen komisk i sammanhang med dessa strofer.
*
Det är söndagen den 12 jan. 08. Massor av offentliga protestmöten avhållas runt om i Berlin. Det är på ett av dessa. Den väldiga hallen är fylld till sista plats långt innan tiden. Jag väntar mig en revolutionär stämning, revolutionära tal och revolutionära beslut. Jag väntar att få se en ansats till handling. Att det någon gång skulle bli annat än stora, stora ord.

Talaren börjar. Och snart slutar han också. En timme har han talat och ingenting har han sagt.

Jo, det är sannt. Ungefär detta: Vi ha fått ett slag i ansiktet. Vi ska vara laglydiga. Vi ska vänta. Vi ska inte tillgripa revolutionära medel. Vi ska politiskt organisera de lägsta massorna, som ligga djupt, djupt nere. Så ska vi fortsätta kampen.

Detta var allt!

Fortsätta att ”kämpa”. Är det icke det mäst barbariska sätt att behandla språket. Är detta kamp? Fraser, ord, feghet, undfallenhet, lagslaveri, ammandet av slöhet!

Vi äro dock icke i gamla testamentet. Icke fälla vi längre murar med att blåsa i basuner. Icke fälla vi kapitalismen med munväder.

Så troppar massan, denna väldisiplinerade, smått böjliga massa ut att börja ”kämpa”.
*
Men härute, på gatan ha arbetarna själva tagit saken om hand. Alla de tusental som icke fått plats i möteslokalerna ha samlat sig till demonstrationer i alla delar av Berlin samtidigt, liksom efter överenskommelse. I skaror på tre till sex à åtta tusen tåga de på olika vägar in åt det centrala Berlin.

Detta var mer än poliskanaljeriet kunde åse med lugn. På dussintals ställen drog polisen blankt och kastade sig in på demonstranterna för att skingra dem, men särskilt kom det till fem allvarsamma sammanstötningar mällan de pickelhuvade barbarerna och demonstranterna.

Särskilt hjältemodigt uppträdde ”ordningens” handhavare vid Tischerbrücke där den med blanka vapen föll demonstranterna i ryggen. Många blevo sårade genom hugg i ryggen och över nacken med skarpa klingor. Ängslan och förskräckelse drev folket ända upp till fjärde våningen i de kringliggande husen, där de anropade de inneboende om skydd. Ett skott avfyrades från ett av husen, dock utan att träffa.

Vid Alsenbrücke gjorde den ridande polisen schock mot en demonstrationsskara på 6,000 pärsoner. Likaledes vid Kotbuser-Tor mot en demonstration på 3,000.

Vid trakten kring Rosentahler och Schönhauser Tors möttes en 5,000 mans demonstration på samma sätt av polisschocher och poliser till fots med dragna sablar. Här blev en beriden polis dragen ner från hästen och så illa tilltygad att han genast måste föras till ett sjukhus.

På Unter den Linden kom det vid halv femtiden till en femte allvarlig sammandrabbning. En demonstrationskara på 6,000 man kom här, med Wilhelmsstrasse och Bülowska palatset som mål, då polispresidenten, som här själv var närvarande befallde attack. Ett 50-tal beridna poliser högg med blanka vapnen in på demonstrationen från båda sidor, understödd av polispatruller till fots. Men lyckades slutligen driva demonstranterna neråt Friedrichsstrasse och ut åt de sydostliga arbetarekvarteren.

Överallt vid dessa sammanstötningar, och vid många andra tillfällen, gjorde det uniformerade poliskanaljeriet bruk av skarpa vapen. Efter kravallerna betäcktes gatorna av hattar, käppar, paraplyer, galoscher. T. o. m. av fruntimmershattar, som på ett mycket präktigt sätt karaktäriserade den ”ordning” som poliskanaljeriet alltid med förkärlek upprätthåller.

De sårade anslås i runt tal till hundra, därav tre poliser och 28 allvarligt tilltygade.

Myndigheterna hade tydligen förberett sig på allvarsamma saker, ty dragonregementet i Blücherstrasse var konsignerat i kasernen hela dagen och hade blivit försatt med skarpa skott. Först 40, sedan en tillsatts av 20 extra pr man. Och för att de icke skulle ha allt för tråkigt tillåtos de att av hjärtans lust inmundiga så mycket bier de behagade, vilket åstadkom en synnerligen animerad stämning, ja, en så hög stämning att en del av det patriotiska manskapet med otålighet väntade order på utryckning.

Reflexioner tränga sig på oss men utrymmet tillåter inga.
*
Ett par smådrag till slut som visar att folkets egen ordning står skyhögt över polis-”ordningen”.

På en trång gata, där den elektriska spårvagnen gick igenom, kom en demonstration och hotade trafiken med stoppning. ”Rechts abtreten!” skrek man från flera håll och den väldiga demonstrationen packade sig samman på högra sidan och trafiken pågick obehindrat. Däremot stoppade polisen själv trafiken på flera gator.

På Grosse Hamburgerstrasse kom en väldig demonstration som fyllde hela gatan från vägg till vägg. Marschen gick under jublande sång, marseljäsen och Johann Mosts ”Arbetsmannen”, som mycket gouteras bland Tysklands arbetare. Plötsligt skär ett gällt utrop genom sången: ”Ein Krankenhaus!” Från den ene till den andre gick ropet och inom ett par minuter var det dödstyst, och under dödstystnad fortsatte marschen, till man var kommen ett gott stycke förbi detta sjukhus. Man hörde knappt trampet från den ringlande, tusenhövdade människoormen, vars steg dämpades av den mjuka, vita snön. Ett högtidligt ögonblick med en högtidlig stämning och ett vackert drag av de föraktade massornas rörande hänsynsfullhet.

Ett par kvarter längre fram arrangerade polisen ”ordning” medelst svordomar, knuffar, sparkar, sabelhugg och beridna attacker!

Didrik Stigman.

INSTITUT FÖR SOCIAL HISTORIA

Av Rudolf Berner
Arbetarekalendern 1941

Vid en av Amsterdams bekanta ”grachten” – kanalgator – ligger ett litet, till det yttre oansenligt hus. Det ser ut precis som vilken som helst av de andra pittoreska byggnaderna i grannskapet. Man skulle kanske inte ens lägga märke till det, om inte några kraftiga bokstäver på husväggen fångade intresset: Internationaal Institut voor Sociale Geschiedenis. Översatt från holländska blir det: Internationella Institutet för social historia.

Om huset till det yttre är oansenligt, så är det inre så mycket mera intresseväckande. Allra först förvånar man sig över att det bakom dessa yttermurar kan finnas så mycket lokaliteter och utrymmen, men den saken är de holländska arkitekternas sak och deras äran. För den som är intresserad av det som rör sig i tiden, fångas intresset snart nog av det som ryms i lokaliteterna. Själv har jag aldrig hyst någon beundran i stor skala för arkiv och samlingar. Jag har nöjt mig med att erkänna deras nödvändighet för den som är intresserad av historisk forskning och som på basis av historien söker forma en bild av nuet och det kommande. Emellertid, här i denna lilla byggnad vid Keizersgracht, huset nummer 264, fick denna min inställning en grundlig knäck. Allra först så blir man överväldigad av det storslagna och omfångsrika material som här samlats. Man känner en underlig lust att få gräva ner sig för några år i dessa salar och bibliotek och riktigt få njuta av dessa skatter. Ty skatter är det. Men det är inte ett antikvariat. Den sociala historien är ju ett med livet och livet saknas inte här i dessa samlingar. Man skulle kunna säga att samlingen är retrospektiv, men inte därför avslutad, för varje dag växer materialet. De sociala striderna, det sociala arbetet, den sociala utvecklingen sätter dagligen sina spår i de olika länderna. Händelserna kommenteras och utläggas, i bokform, i skriftform, i tidningar, bilder och affischer. Och så hamnar ett exemplar av detta i institutets arkiv, bokhyllor eller studiesalar.

Självklart är att det som i dag mest intresserar är institutets historiska materialbestånd. Och det är vid anblicken av detta som man känner hur det börjar klia i fingrarna av lust att bara få dyka ned i detta rika material. Här finns böcker och skrifter så sällsynta och värdefulla för den som är intresserad av social forskning. Naturligtvis dominerar själva arbetarrörelsen och de alster denna avsatt. Men den sociala rörelsens fält är vidsträckt och detsamma gäller om arten av det samlade materialet i institutet.

Vad som framför allt frapperar då man går igenom de social-revolutionära historiska verken är den frihetliga rörelsens framträdande plats. Man måste till sin oförställda glädje konstatera att i arbetarrörelsens barndom, i dess första vaga gryningstimma, voro de frihetliga idéerna de förhärskande. Betänk bara den massa ”utopister” som äro representerade här. Det är inte bara de mera kända och relativt sentida fransmännen med ”utopismen” och anarkismen som specialitet man här finner. Institutets forskare och medarbetare har lyckats att få fatt på hittills okända exemplar och skrifter av sådana författare, vilka knappast den mest durkdrivne arbetarrörelsens historiker hade en aning om. Bland dessa ”förhistoriska” utopister finner man institutets rariteter, verkliga pärlor och oerhört värdefulla för den som vill följa arbetarrörelsens utveckling och de olika ideologiska tendensernas uppkomst. Den ”teoretiska anarkismens födelse” har genom upptäckten av dessa unika böcker flyttats ännu längre tillbaka i tiden. Naturligtvis ha dessa utopier och utopiska verk inte en Proudhons klarhet, en Krapotkins genomarbetning eller en Goodwinsk analys. Men det som är oklart i detaljerna uppväges av den genomgående, genomströmmande frihetslängtan och påvisandet huru de ekonomiska missförhållandena endast ha sin bot i individernas frigörelse ur det ekonomiska slaveriet.

Vidare har institutet en försvarlig samling handskrivna manuskript av oersättligt värde. Bl. a. har man lyckats att rädda största delen av Gustav Landauers korrespondens och efterlämnade skriftutkast. En bragd så god som någon nordpolsfärd, då man vet att materialet måst letas fram i och smugglas ur ett annat land. Men det finns en massa människor som äro begeistrade av institutet och dess uppgift och dessa personer ha satt in mycket och spelat högt spel för att till institutet samla det värdefulla och nyttiga materialet.

Institutet är inte ensidigt inriktat på ett visst politiskt parti eller på en viss facklig uppfattning. Här finns representerad en fullödig samling av material från de mest skiftande tendenser inom arbetarrörelsen och den sociala historien. Alla länder äro representerade. Att verk på tyska och franska språken dominerar, det beror på att det skrivits så mycket på just de språken. Men här finns allt med. Även från Sverge, Norge och Danmark förefinnes en samling, en samling som just nu håller på att fullständigas genom institutets representanter i Skandinavien.

En gång då man önskar skapa sig en bild av de spanska händelserna och deras inflytande på arbetarrörelsen i andra länder, så kan man lämpligast göra det i detta institut. Här finns en fullständig samling – åtminstone till 95 proc. – av allt som skrivits om Spanien och revolutionen – både spanska saker och utländska. Broschyrer och böcker, tidningar, affischer och fotos – ett gigantiskt material. Och därtill kommer allt det som skrivits om de ekon de spanska händelserna gjort i andra länder. Man behöver alltså inte leta förgäves efter Albert Jensens, på Federativs förlag utgivna broschyr ”Rättvisa åt Spanien”, lika litet som man behöver sakna Faludis skrifter i Spanienfrågan. Detta som ett exempel på materialets rikhaltighet. Naturligtvis finner man där även skrifter från svenskt kommunisthåll, från socialisterna, från socialdemokraterna och från andra riktningar – kort sagt, allt som har att göra med Spanien, på alla språk.

Här kan det kanske vara lämpligt att med några ord beröra institutets uppbyggnad och verksamhet. Företaget är en stiftelse, vars mål är att stödja och befrämja kännedom om och forskningen i den internationella socialhistorien i ordets vidsträckta betydelse, som statuternas första sats lyder. För att nå detta mål söker institutet att med alla medel få så fullständiga samlingar som möjligt av böcker, skrifter, fotos och bildverk av historisk betydelse. I statuterna ges också rum för möjligheten att institutet åtager sig härbärgerandet av samlingar och böcker – ett erbjudande som i en del fall har tillfört den studieintresserade besökaren en del verkligt fina och värdefulla verk. Även som lån kan institutet förvärva material. Främst inriktar man sig dock på att samla och förvärva och den delen har skötts med en verklig intensitet. Institutet har knutit förbindelser i olika länder med personer inom arbetarrörelsen och andra folkrörelser och genom dessa kanaler tillföres institutet många värdefulla saker, och främst säkras så tillförseln av det material som utkommer dagligdags runt jordens alla kanter.

Institutets samlingar äro tillgängliga för allmänheten, med den inskränkningen att de verk som lämnats till förvaring hos institutet endast äro tillgängliga för forskare, efter tillåtelse hos ägaren. Institutet stöder också forskningar på det socialhistoriska området. Vidare utger institutet en publikation ”Buletin”. Denna publikation är ett enastående tryckalster. Främst innehåller den digra luntan – utkommer minst 4 gånger om året – en ”bibliography” – en anmälan av alla de verk som institutet fått mottaga av aktuell art. Dessa recensioner äro skrivna på engelska och ger i kortfattad form en bild av det recenserade verkets karaktär, utgivningsort etc. Publikationen utfylles sedan med artiklar om nyförvärvade historiska verk, artiklar om sällsynta saker som institutet besitter och oftast måste man beteckna dessa artiklar som både högvetenskapliga, sensationella och allmänintressanta. Så förekommer bl. a. i en av de första bulletinerna en verkligt intressant artikel om den första ekonomiska kamptidningen, l’Echo de la Fabrique – Fabriksekot. Den var utgiven av arbetarna på en fabrik i Lyon och daterar sig från 1830-talet [*]. Man spårar i de ur tidningen citerade avsnitten början till den så sedermera bekanta franska syndikalismen. Vidare har i artiklar de hittills okända utopisterna och deras verk utförligt behandlats.

Institutet handhaves av en förvaltning bestående av minst 7 högst 11 personer, allt eftersom förvaltningen anser att den behöver för att arbeta perfekt. I denna förvaltning har en representant för Vetenskapsakademien i Holland också plats. Vidare en medlem från Amsterdamuniversitetets filosofiska fakultet.

Institutets direktör är tillika medlem och sekreterare i förvaltningen. Dessutom finnes ett slags arbetsutskott bestående av ordförande, sekreterare och skattmästare.

Utom denna förvaltning har institutet i sin tjänst bibliotekarie och vetenskapliga medarbetare, dessa senare ha att ordna och bearbeta det inkommande materialet och samtidigt till institutets egen och till andra publikationer skrivna artiklar om verken i institutets bestånd samt att på alla sätt deltaga i den vetenskapliga forskningen på socialhistoriens gebit.

Bland dessa vetenskapliga medarbetare märkes också den i Sverge bekante A. Müller-Lehning, föreståndare för Sammlung Max Nettlau i institutet. Självklart är att detta institut drar avsevärda kostnader, men det meddelades mig, vid ett samtal med direktören, universitetsprofesssor Posthumus, att man rönt stor förståelse överallt i världen för institutets arbete och att förlagen och tidningarna gratis tillställer institutet de saker som utkomma. Men de värdefulla historiska samlingarna har man måst köpa. Bakom det hela står bl. a. också Amsterdams Universitet, om inte officiellt, så dock indirekt. Sista punkten i statuterna lyder också: Skulle institutets verksamhet nedläggas tillfaller dess material Amsterdams universitet.

Att institutet skulle nedläggas behöver man inte befara, det finns starka krafter i verksamhet för institutets ekonomiska stödjande och intresserade medarbetare behöver det inte sakna. Det enda som hotar är att de politiska vindarna kan bli av den art att institutet sopas bort. Men de trägna tjänarna i den sociala forskningens vingård arbeta oförtrutet vidare – deras uppgift är både värdefull och nyttig – just i kampen mot de svarta, bruna eller regnbågsfärgade diktaturmolnen. Det är ett arkiv där man kan läsa och följa mänsklighetens eviga, segslitna kamp för frihet och rättvisa.
– – –
Sedan den tyska ockupationen av Holland 1940 saknas varje underrättelse om institutet. Man får hoppas att dess värdefulla samlingar kunna räddas undan förstörelsen.

Ett demonstrationsminne från Skåne.

Av C. V. C. [Carl V. Cederholm]
Brands Månadshäfte nr 6 (juni) 1913

En av de mäst entusiastiska perioder i den skånska ungsocialismens historia, är säkert 1906-1907. När man låter tankarna glida tillbaka till denna tid, tycker man sig vara mitt uppe i den och dock ha flera år gått. Det var då det oegennyttiga arbetet, den glödande hänförelsen och den aldrig sviktande lusten att göra något som drev fram arbetet. Motståndet från högfärdsgalna polismästare och bonddryga länsmän eggade även till att skärpa tanken för hänsynslösare kamp mot våldssamhället.

Det är just från denna tid som jag vill berätta en händelse som då väckte stort uppseende i vida kretsar.

Det var den 29 september 1906. Beväringskontingenten skulle hemforslas från sina påtvungna mordövningar. Socialistiska klubbarna i Hälsingborg ville som vanligt möta dem vid stationen med fanor och musik. De fanor, som vi då brukade bära såsom lösenord mot det legaliserade slakteriet, buro inskriptioner: Du skall icke dräpa! Bort med militarismen! o. s. v. Dessa voro förbjudna av stadens kolossalt viktiga polismästare. Men det oaktat togos de ut och skulle bäras i täten för demonstrationen. Man samlade sig ganska allmänt och vid tågets ankomst var en stor människoskara tillmötes.

Polismästaren förde själv befälet över ett tjugotal av sina lydiga redskap.

Tåget rusar in på stationen och snart strömma en mängd ynglingar ut. De mottagas med kraftiga hurrarop från mängden. ”Ned med militarismen! Leve freden!” ljuda klingande från flera håll och besvaras med ihållande hurrarop från tusentals strupar. Musiken spelar upp Internationalens livfulla toner. De vita och röda dukarna vecklas ut och svaja för vinden. Tåget sätter sig i rörelse, för att marschera mot Folkets park. Men, o ve! Som blodtörstiga tigrar störta ett tiotal poliser mot tåget, mot fanbärarna.

Flera personer kastas till marken av polisdrängarna, som nu tränga sig fram till fanbärarna, rycka till sig de vita dukarna med fredsropen. Läsarpolisöverdrullen tål ej se dem.

Det nyss så stolta demonstrationståget liknar ett virrvarr. Folket rusar om varandra. Svär och förbannar våldsmännens hänsynslösa beteende. Våldsmännen slita och dra i fanorna för att få dem, men det går ej så lätt. Den drar sina långa köttknivar och hugger runt omkring sig. Flera träffas ganska allvarligt. Folkmassan mister tålamodet och hotfulla ord och gälla visslingar skära genom luften. Några småstenar och tombuteljer få tjänstgöra som projektiler mot polisen. Folket intager en alltmer hotfull hållning och snart ser den ”mäktige” polismästaren sig nödsakad att draga sig tillbaka med den ena av de vita dukarna som byte. Polisens drummelaktiga uppträdande kunde säkerligen ha kostat flera människoliv, om ej folket varit så pass lugna. Men tack vare klubbisternas raska ingripande lyckades ej polisens provokation i detta fall.

Man ordnade sig snart åter i led och med musiken i spetsen tågades ner mot rådhuset, i stället för såsom ämnat var till parken. Ja, man var nog djärv att marschera över den terassliknande rådhustrappan och mitt på densamma gjordes halt och ett leve för friheten utbringades. Så fortsattes färden till Nytorget där denna spontana, men kanske mäst storslagna demonstration upplöstes.

På kvällen hölls föredrag i parken mot polisens hänsynslösa framfart.

Därmed var saken emällertid ej utagerad. Polisens smutsiga labbar var inte belåtna med en fana, de lurade även på dem som burit den.
Andra dagens morgon var polisen tidigt i arbete. Den ena klubbisten efter den andra, hämtades till rådhuset. Förhör hölls hela dagen med ett femtontal av klubbens medlemmar. Här skall statueras exempel! Och så häktades 7 à 8 av våra kamrater. Ledarna för demonstrationen blev av polisen utsedda och de som fingo äran blev: Filip Ström, Oscar Malmborg och Nils Hansson. Dessutom häktades Elis Höglund, S. Lundberg, A. Svensson och E. Svensson.

Nu blev det en lång rättegångsprocedur med polis och käringvittnen i flera omgångar. Man lyckades till slut få ihop en tillräckligt grovnaglad historia för att få dem dömda till uppror. Tänk, en liten demonstration med fredsfanor genom staden utan de höga myndigheternas tillstånd, dömmes som uppror.

Den stora domedagen kom. Mycket folk hade samlats för att höra vad slutet skulle bli. De anklagade uppfördes från sina osunda cellhålor. Den gamle darrige borgmästarn uppläste med skälvande stämma domen. Ström och Malmborg ansågos som ledare av upproret och dömdes den förra till tre och den andre, Malmborg, som ännu ej fyllt 18 år, till 1 år och 1 mån., Nils Hansson som ledare och deltagare till 2 år och sex mån. straffarbete, Lundberg och Höglund fingo vardera 2 år på sin lott, A. Svensson 2 år och 1 mån., O. Svenssson frikändes. De två senare var ej medlemmar av klubben.

Den skånska reaktionen firade nu en liten orgie. Den hade lyckats att klämma till en del av dem som de länge sökt komma åt. Men vad gjorde det? Trodde man sig kväva en idé som framsprungit ur ett varmt kännande proletärhjärta, misstog man sig grundligt. Ty just nu fingo de skånska revolutionärerna vind i seglen. Visserligen frånrycktes rörelsen några av dess bästa medlemmar, men många andra funnos kvar. Det blev fart i agitationen, hänsynslösare än den förut varit, ingen sparade sig. Alla ville göra vad de kunde för att visa att agitationen för fredens stora sak ej skrinlägges av hämdgiriga lagväktare.

Visserligen var den högre ”rättvisan” ej så dum som rådhusrätten, utan korrigerade domarna rätt betydligt, men faktum stod dock kvar: Man hade berövat unga entusiastiska kamrater friheten för att de kraftigt vänt sig mot krigseländet. Det heligt kristna fäet och överpolisbusen hade fått sitt hämdbegär mättat. Han hade länge utmanat, men aldrig lyckats få någon fast. Nu triumferade han. Hans svarta själ svalkade sig i hämdens örtagård, och förtjust föll han på sina tjocka knän och tackade söta Jesus för sin stolta gärning.

”Skaune ärr ett härrligt lan” säger skåningen. Men härligare minne än just dessa kraftiga insatser i den antimilitaristiska agitationen, har jag ej. Den gång ungsocialismens historia skall skrivas, kommer säkerligen Skåne att lysa som en vägledande stjärna på vägen till krigsgalenskaperns bekämpande.

Mina vänner anarkisterna

Alvar Alsterdal
Arbetarekalendern 1975, s. 70-76.

Några känner jag bara genom böckerna och fortsätter också att umgås den vägen. Det är främst Rudolf Rocker och Max Nettlau. Av den senare läste jag senast boken om Errico Malatesta, som kommit ut i billig facsimilupplaga (Die revolutionären Aktionen des italienischen Proletariats und die Rolle Errico Malatestas, Karin Kramer Verlag, Berlin). Den är fylld av samma minutiösa lärdom som alla Nettlaus böcker.

Rudolf Rocker träffade jag heller aldrig, men under många besök i Londons East End har jag försökt rekonstruera den immigrantmiljö där han verkade, den icke-judiske utgivaren av jiddisch-tidningen Arbeiterfraint och kulturtidskriften Germinal, som jag tyvärr aldrig lyckats spåra något exemplar av. Intresset väcktes först av Rockers egen berättelse i The London Years, den enda del av självbiografin som finns på något annat språk än spanska.

Bland de livslevande frihetliga socialister jag mött var förstås Helmut Rüdiger. Han var väl en smula reserverad mot en socialdemokrat men delade alltid med sig av sitt stora vetande. Det retar mig fortfarande, att jag misslyckades i en valhänt ansträngning att ordna ett stipendium, som skulle ha gjort det möjligt för honom att äntligen skriva sin bok om Proudhon.

I det tidiga femtiotalets Klara skymtade Rudolf Berner, alltid hetsigt på väg någon annanstans. Senare möttes vi i Bryssel när han var chef för Fria Fackföreningsinternationalens filmavdelning. Detta ledde snart till att vi blev arbetskamrater på Arbetet i Malmö. Jag har nog inte träffat en mera självständigt självbildad person. Av honom hörde jag första gången många namn som sedan blev djupt förtroliga: Erich Mühsam, Franz Pfemfert, Kurt Tucholsky, Egon Erwin Kisch eller Franziska zu Rewentlow, som vid sidan av Mühsam torde ha varit den mest äventyrliga produkten av det prudentliga Lübeck.

Toni Bakels i Amsterdam

Resten av den här historien utspelas i Amsterdam. Där lärde jag framför allt känna Toni Bakels. Om honom sade Helmut Rüdiger, som var betydligt mera välordnad: ”Han har läst allting, han känner alla människor, han talar alla språk – och han gör absolut ingenting!”

Nej, i hans efterlämnade bibliotek fanns knappast en bok av honom själv. Han skrev en utmärkt artikel ibland, t ex en minnesartikel vid Rockers död i Arbetaren (det var Bakels som smugglade ut manuskriptet till ”Nationalism och kultur” ur Nazityskland). Men han kunde inte sitta stilla tillräckligt länge för att åstadkomma en bok. Inte heller memoarerna blev skrivna. Han hade tänkt kalla dem Jag hade en vän i Pernambuco, ty det hade han; där också.

Jag minns honom som företrädare för en art, som väl alltid varit fåtalig, som var mer än europé, en kosmopolit, som samtidigt var holländsk patriot, en ganska framgångsrik affärsman, som var anarkist och revolutionär; en glad broder, som med sin konversation förvandlade en hamnkrog till ett Greco, ett Procope, ett Josty eller något annat litterärt café.

Var skulle jag ha mött honom om inte i ett antikvariat. Det var K. van Boeschotens i Huidenstraat, specialiserat på äldre politisk och socialistisk litteratur. Jag hade lagt undan Ricarda Huchs bok om Bakunin och stod och bläddrade i H. P. G. Quacks De Socialisten. De sex delarna verkade mycket vederhäftiga, men min holländska var embryonal och kassan begränsad. Jag skulle just ställa in sista delen igen men hejdades. ”Köp den, det finns inget bättre på något språk”, kom det på bruten svenska ur en sammansjunken fåtölj. Det var Toni Bakels.

Jag lydde som väl var. Ett nästan lika stort verk som G. D. H. Coles A History of Socialist Thought är slarvigt hopkommet i jämförelse med Quacks. Denne fromme professor och storbankschef ville framför allt komma åt de socialistiska idéerna i deras ännu outvecklade form. Därför började han sitt arbete med att gå på kajerna i Paris och leta upp glömda broschyrer. Om detta har han skrivit några lyckliga sidor i sina memoarer, som Bakels skickade mig många år senare.

Quacks bibliotek finns nu i Amsterdams universitetsbibliotek. Katalogen är på 148 sidor. Jag noterar att den fourieristiska tidningen La Démocratie Pacifique saknas. Quack har berättat, hur han en gång spårade upp en komplett svit hos en fattig bonde i trakten av Bourdeaux. Han har ägnat över hundra sidor åt Fourier i ”De Socialisten” och var naturligtvis mycket angelägen om att förvärva dyrgripen. Han bjöd den lilla förmögenheten av tusen franc. Men bonden sade nej. De bundna årgångarna hade blivit hans bibel, ”som han drömmande läste i varje kväll efter dagens arbete”.

Bakels frågade efter Victor Vinde, Eyvind Johnson och Tage Aurell. Han hade känt dem i tjugutalets Paris, bott i samma kvarter uppe vid Pére Lachaise och mött dåvarande Victor Andersson på anarkisttidningen La Libertaire.

En historisk strejk

Vi hade nu lämnat antikvariatet och gick längs de gamla husen vid det förnäma Heerengracht. Om alla hade han något att berätta.

”Allt det här gick jag en gång och förtalde för Max Nettlau. Så upptäckte jag att jag måste rusa till stationen för att hinna med nattåget till Berlin. Nettlau blev alldeles bestört. Hur kan ni ger iväg till Berlin, sade han: vem skall då berätta för mig om de andra gamla husen längs kanalerna?”

Vi gick förbi Rembrandts hus i Jodenbreestraat och jag fick en föreläsning om Rembrandt och det judiska. Så stod vi på Jonas Daniel Meijerplein i det gamla ghettot och såg upp mot monumentet över den strejkande hamnarbetaren. Han står där och vänder en kraftfull profil mot portugisiska synagogan. De stora händerna levandegör standardfrasen i nyhetstelegrammen: nedlägga arbetet. Han nedlägger verkligen arbetet, ”Stänga de judiska skolorna, tycks han säga: vet ni ingen levande hut, då kan ni lossa och lasta själva, era svin!”

Det var en spontan strejk, menade Bakels, även om dess snabba utveckling till generalstrejk organiserades av kommunister och anarkister var för sig. Denna historieskrivning bekräftas av B. A. Sijes arbete De Ferbauristaking (Haag 1954). Februaristrejken i Amsterdam den 25-26 februari 1941 var en av de få strejker i historien, då man strejkat för andra och inte för sig själv. Vad hade hamnarbetarna med de judiska skolorna att göra? Bakels svar var enkelt:

”Det fanns antisemitism här som överallt. Men till skillnad från Berlin och Wien hade Amsterdam massor av judiska arbetare. De holländska arbetarna kunde inte låta bli att känna sig solidariska. På väg till och från arbetet passerade många genom ghettot. De såg vad tyskarna hade för sig där? Och så sa de: Låt bli våra judar!”

Toni hade haft förlag i Berlin, Warszawa, Prag och Budapest. Han var en europé som blev holländare, och det var tyskarna som gjorde honom till det. När de ockuperade Holland, for han hem och blev kvar. Han blev mer och mer upptagen av holländsk historia. För dagens inrikespolitik och dess växlande koalitionsregeringar hade han bara ett skrällande skratt, men i maj 1964 fick jag ett upprört brev om prinsessan Irenes giftermål med Hugues de Bourbon Parma:

”Holland är rasande – protestanterna därför att han är katolik, katolikerna därför att han är carlist. Alla ser vi honom som en icke önskvärd utlänning. Traditionen spelar en stor roll. Huset Oranien är en symbol för frihet och tolerans och har i åttio år slagits mot Spanien. I hjärtat är holländarna republikaner, men de är alla anhängare av huset Oranien. Före 1817 var vi republik i flera hundra år. Genom den förbannade tyrannen Napoleon blev vi monarki och genom den förbannade tyrannen Hitler blev vi monarkister.”

För att uppleva Toni Bakels både som holländare och som kosmopolit var det nödvändigt att se honom i hans burgna omgivning i den bokfyllda villan vid Parnassiakaade i Haarlem likaväl som att dra runt med honom på Amsterdams caféer. Amsterdam blir aldrig detsamma utan Toni Bakels. Vem skall nu berätta om de andra gamla husen längs kanalerna?

I Arthur Lehnings forskarlya

I Amsterdam fanns också Arthur Lehning, utgivare av avantgardistiska tidskrifter, anarkistisk sekreterare i Spanien, senare professor i Djakarta och nu sedan många år upptagen av att ge ut Mikael Bakunins samlade verk. Den senare uppgiften var en länge oförverkligad ungdomsdröm. En stimulans kom väl från Gustav Mayer, Friedrich Engels’ levnadstecknare, som i Arthur Lehnings Berlin hade en av världens första lärostolar i arbetarrörelsens historia.

Men en anarkist kunde ju också av sig själv komma på idén att återupprätta den som var rörelsens största teoretiker och strateg och inte bara dess mest romantiska gestalt. Av t ex E. H. Carrs i och för sig lysande biografi kan man lätt få uppfattningen, att Bakunin bara for omkring och lyfte förskott men just ingenting skrev. I själva verket skrev han så mycket att det blivit den ena kvartovolymen efter den andra, när Lehning med hjälp av ett västtyskt ochett holländskt forskningsanslag fått möjlighet att samla den kringströdda produktionen.

Vi satt i Lehnings forskarlya vid Amstel och påminde oss, att Kungliga Biblioteket har äran av att ha Bakunins första utkast till sin hemliga allians, ett projekt som Carr tycker var rena storhetsvansinnet men som i alla fall visade sinne för apparatens och yrkesrevolutionärens avgörande roll; en tanke som skulle fullbordas av Lenin.

Från och med trettiotalet har Arthur Lehning mest ägnat sig åt politik och historia. Annars hade han börjat som estet. Han var nära vän till den expressionistiske poeten H. Marsman. Hur de tillsammans upptäckte livet och konsten, har Lehning skildrat i en bok, som nära ett halvsekel efteråt lyckats förmedla ungdomens bävande entusiasm.

I ”Ariadnes tråd” (De draad van Ariadne) har Lehning samlat essäer från 1927 till 1965, som inte sällan belyser oväntade sidor av det intagande Holland. Att landet blev illa hanterat av tyska ockupanterna, kan inte dölja att det här fanns både samarbetsvilja och kryptofascism. Hermann Rauschnings bok om Hitler fick inte komma ut i Holland. Innan det fanns judiska onderduiker som Anne Frank, hade ordet en mindre hedrande betydelse: tyska antinazistiska flyktingar, som måste gömma sig för att inte av de holländska myndigheterna bli utlämnade till Gestapo.

När Lehning och jag senast träffades, talade vi om årets historikerkongress i Groningen, som hade ägnats anarkismen. Märkligt, sade Lehning: när rörelsen har förlorat nästan all praktisk betydelse, tas den plötsligt på allvar av vetenskapen.

Han såg ändå inte särskilt glad ut.

SAC och ryska revolutionen

Av Lennart Persson
Federativs kalender 1972, s. 61-82

Den ryska revolutionen består egentligen av två revolutioner. Den första, som enligt ny rysk tideräkning genomfördes i mars 1917, innebar, att tsaren avsattes, och att socialrevolutionären Kerenskij efter en tid kom till makten. Tsarismens feodalsystem med tvång och ofrihet som framträdande drag sopades undan. Till sin karaktär är denna fas att betrakta såsom borgerligt-demokratisk. Den andra och den för framtiden avgörande revolutionen inleddes 8 nov. 1917 genom att bolsjevikerna, som stod under ledning av Lenin och Trotskij, störtade Kerenskij och grep makten. Deras paroll var fred-jord-bröd. De följde detta program genom att föra Ryssland ut ur världskriget och sluta fred. De socialiserade de stora jordgodsen och industrin och proklamerade proletariatets diktatur ledd av ett folkkommissariernas råd. I realiteten kom detta att innebära partidiktatur, vilket började bliva tydligt, när bolsjevikerna i januari 1918 upplöste den före novemberrevolutionen i demokratisk ordning valda konstituerande församlingen, i vilken de själva bara erhållit omkring en fjärdedel av mandaten.

Bolsjevikernas maktövertagande ledde snart till inbördeskrig. Mellan 1918 och 1922 fick den nya regimen kämpa med ett omfattande motstånd, vilket till en del erhöll stöd från västmakterna, bl. a. i form av handelsblockad mot Sovjet-Ryssland. Under denna tid eller från 1918 genomförde bolsjevikerna den s. k. krigskommunismen. Den innebar, att socialiseringen påskyndades genom en långtgående centralisering av det ekonomiska livet i bolsjevikpartiets händer. En följd härav blev omfattande bonderesningar under sommaren 1920 och den s. k. Kronstadtrevolten i början av 1921. Krigskommunismen fick ur produktionssynpunkt ett mycket negativt resultat. Tillsammans med blockaden och de inre oroligheterna med bl. a. obstruktion från böndernas sida som ett viktigt inslag försatte den Ryssland i ett ekonomiskt nödläge. Bolsjevikerna slog därför in på en ny linje. År 1921 infördes Den nya ekonomiska politiken, NEP. Härigenom tilläts en viss kapitalism. Bönderna, vilka utgjorde det stora problemet för bolsjevikerna, befriades från tidigare statliga tvångsrekvisitioner. I stället pålades de en naturaskatt. Den övriga produktionsdelen tilläts de att fritt försälja på den öppna marknaden. För industrins del betydde NEP, att småindustrin uppmuntrades och erhöll en viss rätt till fri handel.

Den allmänpolitiska frihet, som bolsjevikerna från början proklamerade, begränsades successivt. Andra politisk-ekonomiska organisationer än bolsjevikpartiet blev efterhand förbjudna. Även inom partiet begränsades de oppositionella möjligheterna och reglerades från 1921 av den s. k. disciplinstadgan.

Den ryska fackföreningsrörelsen spelar, totalt sett, en ganska undanskymd roll. Dels förklaras detta av, att bolsjevikerna prioriterade de s. k. sovjeterna, arbetare- och soldatråden, dels var de s. k. arbetarkommittéerna under revolutionens inledande skede av större betydelse än fackföreningarna. Under krigskommunismen tvangs de fackliga organisationerna till ett intimt samarbete med staten, bl. a. på grund av att arbete gjordes till tvångstjänst. När denna avlöstes av NEP, och fackorganisationerna erhöll friare förhållanden, hade bolsjevikerna redan tillvunnit sig en dominerande ställning inom desamma.

Opinionsbildningen inom SAC

Den revolutionsstämning, som den ryska revolutionen födde på åtskilliga håll i världen, särskilt i Västeuropa, drabbade endast i mycket begränsad utsträckning SAC. Däremot blev den ryska omvälvningen ett livligt diskuterat ämne bland syndikalisterna. Denna diskussion omfattade dels ingående kommentarer till de nya ryska förhållandena, dels och som en följd härav en prövning av den egna organisationens ideologi och taktik.

Syftet med följande framställning är att undersöka opinionsbildningar inom SAC vad gäller den ryska revolutionen. Eftersom bedömningen av densamma kom att påverka SAC till en markering och en revision av sin ideologi och taktik, har mitt syfte också varit att undersöka denna påverkan.

Underlaget för uppsatsen utgörs i första hand av SAC:s tidning Syndikalisten och dennas efterföljare Arbetaren. Syndikalisten utkom från 1917 två gånger i veckan, medan Arbetaren, som startade 1922, var daglig. Som redaktör för Syndikalisten fungerade från 1917 Frans Severin och Gustaf Sjöström. Den senare avlöstes vid mitten av året av Knut Lindström, vilken i sin tur ersattes av Edvin Lindstam under slutet av 1919. Severin och Lindstam fortsatte som parhästar så länge Syndikalisten utgavs. I Arbetaren blev Severin ensam huvudredaktör, medan Albert Jensen erhöll posten som utrikesredaktör. Uppsatsens underlag utgörs vidare av olika böcker och broschyrer, som under dessa år utkom på Federativs eller Brands förlag. Vilka dessa skrifter och deras författare är anges i den löpande texten. Dessutom har jag undersökt CK:s och AU:s protokoll, olika verksamhetsberättelser och materialet från kongresserna 1919 och 1922.

Det viktigaste materialet utgör tidningen. Före 1922 är nästan alla artiklar signerade, därefter endast ett mindre tal. Totalantalet artiklar, som behandlar Ryssland, uppgår till cirka 170. Huvudparten är skrivna dels under perioden nov. 1917-okt. 1919, dels under 1922. Skälet till den mellanliggande luckan, under vilken tid reseberättelser från Ryssland är den vanligaste artikeltypen, är i första hand, att ententens handelsblockad också innebar, att informationen från Ryssland reducerades. Härtill kommer att syndikalisternas intresse i någon mån kom att överföras på de av de ryska kommunisterna startade internationella organisationerna, d. v. s. III:e Internationalen och Röda Fackföreningsinternationalen (RFI). I viss utsträckning kom kritiken av bolsjevikerna under denna period också att överföras på deras svenska motsvarighet.

Flitigast av skribenterna i Syndikalisten/Arbetaren är som sig bör redaktören Frans Severin. Han är den ende, som varje år skriver någon artikel om interna ryska förhållanden. Närmast Severin kommer Albert Jensen och närmast honom Knut Lindström. Endast dessa tre skriver under den period, som här behandlas, fler än tio artiklar i ämnet. Övriga skribenter är dels många, dels gör de vanligen sina inlägg under de första åren. Störst roll spelar härvidlag Axel Andersson, Ragnar Casparsson, Eugene Alban, John Andersson, Axel Jansson (Pass) och Augustin Souchy.

Sin kunskap om händelserna i Ryssland erhöll de syndikalistiska skribenterna i första hand genom att läsa tidningar. Viktigast är här den vänstersocialistiska/kommunistiska Folkets Dagblad Politiken, FDP. Förutom denna och andra svenska organ studerade syndikalisterna också en del av den utländska pressen, företrädesvis den tysk- och franskspråkiga. Ur tidningarna hämtade syndikalisterna officiella och inofficiella nyheter om Ryssland, citat och referat från tal av ledande ryska politiker eller uttalanden från skilda organ. Ofta var dessa uppgifter förmedlade av den ryska nyhetsbyrån Rosta. Härtill kommer att tidningarna ganska regelbundet innehöll reseberättelser från personer vilka besökt revolutionslandet i öster.

En annan typ av källor, som syndikalisterna nyttjade, var skrifter författade av ryssar. Givetvis står Lenin här i främsta rummet. Men även Trotskij, Losovskij, Kollontay och andra har lästs och begrundats.

Marsrevolutionen

Före 1917 hade Syndikalisten bara innehållit två artiklar om Ryssland. Den revolutionära omvälvningen ändrade på ett markant sätt detta förhållande. Ryssland bildar under de följande åren det mest frekventa av alla artikelobjekt.

Marsrevolutionen – den borgerligt-demokratiska – ägnas dock ingen större uppmärksamhet. Själva konstaterandet att tsaren är störtad, och en ny regim införd, gjordes mer än en vecka efter det att dagstidningarna kunnat utbasunera nyheten. Därefter gick det över en månad, innan någon ny kommentar fälldes.

Någon ekonomisk revolution med en socialistisk målsättning var det inte Ryssland hade upplevt, hette det i Syndikalisten. Vad man fått bevittna utgjorde snarare en politisk kupp, och initiativet hade tagits uppifrån. Likväl gav det inträffade arbetarna en ökad frihet, och kanske var det upptakten till en mera globalt inriktad omvälvning. Den organisationsform, arbetare- och soldatråd, som etablerats i Ryssland var värd att kopieras. Att den ryska revolutionen hade klara syndikalistiska tendenser, visades av sättet att organisera och funktionen hos de fabrikskommittéer, som de ryska arbetarna skapat på många platser, och med hjälp av vilka de utövade en fullständig kontroll över arbetsplaserna.

Novemberrevolutionen

Var den syndikalistiska reaktionen något fördröjd vid marsrevolutionen, gällde samma förhållande vid novemberrevolutionen. Nyheten var över två veckor gammal, när Syndikalisten tillkännagav den. Men sedan de inledande kommentaren väl gjorts, kommer artiklarna i jämn följd.

Frans Severin är den, som först tar upp det nya läget i Ryssland till påseende. Det var ovisst, menade han i en artikel den 21 nov., om bolsjevikerna skulle lägga grunden till en rättvisare egendomsfördelning. Men folkets stöd hade de både i sin fredspolitik och genom sin paroll: jorden åt bönderna. Severin var optimistisk inför den fortsatta utvecklingen, och han avslutade sin artikel med dessa patetiska ord: ”Antingen bolsjeviki segrar eller förlorar just nu, blir den inte utrotad, den kommer igen, måste komma igen, tills dess slutliga seger är vunnen.”

Fyra veckor senare var Severin lika positiv. Informationen från Ryssland var visserligen knapp, medgav han. Likväl kunde man konstatera, att innebörden i omvälvningen inte bestod i meningslösa förändringar i den politiska apparatens topp. Vad som pågick var en social revolution, en kamp om äganderätten till landets tillgångar.

Olika stämmor i Syndikalisten

Axel Andersson var betydligt mera återhållsam. Visserligen, skrev han, betydde bolsjevikernas paroller, att syftet var en social revolution. Men för att en sådan skulle kunna genomföras krävdes både att de ekonomiska förhållandena var av en viss beskaffenhet, och att folket var i besittning av nödig kunskap och upplysning för den nya samhällsordningen. Ingetdera av dessa krav förelåg i Rysslands fall. Folket var ännu inte moget, varför bolsjevikernas revolution endast kunde leda till fiasko.

Knut Lindström delade Axel Anderssons uppfattning, att det för olika samhälls- och produktionssystem krävdes motsvarande ekonomiska förhållanden samt kunskap och upplysning. Att den i Ryssland pågående omvandlingen endast kunde utmynna i ett fiasko, ville han ej gå med på. Den åsikten innebar ju, att allt, som inte ledde till syndikalismens samhälle, underkändes. De i Ryssland härskande förhållandena medgav på sin höjd, att revolutionen utmynnade i ett statssocialistiskt samhälle. Icke heller i Sverige kunde en revolution leda längre, då syndikalismens utbredning även var alltför ringa. Syndikalisterna borde emellertid deltaga i kampen för att förverkliga ett sådant samhälle, eftersom utsugningens primärkälla, privatkapitalet, där var avskaffad. Men därefter måste syndikalisterna fortsätta sin kamp inom det nyvunna samfundet för jämlikhet, frihet och ett federativt samhällssystem.

Frans Severin var inte lika övertygad som Lindström om den rådande tendensen i Ryssland. Somliga av bolsjevikernas handlingar talade för att de arbetade i decentralistisk riktning. Att stämpla dem såsom statssocialister var felaktigt. Om man ställde den hittillsvarande utvecklingen i relation till ett av Bucharin nyligen hållet tal, kunde man enligt Severin ”förutspå den syndikalistiska idéns genombrott i Ryssland”.

Severins artikel var egentligen skriven med anledning av, att bolsjevikerna upplöst den konstituerande församlingen, vilket han fann ”föga överraskande”. Inte heller Lindström ogillade denna åtgärd. Den visade, att bolsjevikerna i socialistiskt hänseende stod högre än alla andra länder. De hade inte låtit sig bedragas ”av den demokratiska hägringen”. Ville arbetarna vinna friheten, måste de erövra samhällets ekonomiska resurser, vilket inte kunde ske utan att de våldförde sig på etablerade institutioner.

Lindströms åsikter anknyter delvis till en något tidigare debatt om proletariatets revolutionära diktatur, den styrelseform som bolsjevikerna proklamerade efter sitt maktövertagande.

Redan i december 1917 framförde Albert Jensen uppfattningen att den proletärdiktatur, som rests i Ryssland, var helt i händerna på ”en maktklick”. Detta föranledde en diskussion mellan honom och John Andersson. Denne menade, att proletariatets diktatur var nödvändig för att krossa kapitalismen och mota reaktionens angrepp. Det var kraften, inte makten, som koncentrerats. Den energiska minoritet, som märktes utåt, bars i sin strävan för en ekonomisk revolution upp av folkets breda massa. Jensen däremot vidhöll sin uppfattning, att Ryssland leddes av en regeringsdiktatur. Att genomföra socialismen genom dekret var emellertid en omöjlighet, hävdade han. Skulle revolutionen lyckas måste den bäras ut och i praktiken iscensättas av den breda massan själv.

När debatten Jensen-Andersson var över, levererade Lindström sitt inlägg. Under en revolution, framhöll han, kunde inte mer eller mindre avancerade frihetsprinciper tillämpas. Hade SAC det svenska samhället till femtio procent syndikalistiskt genomsyrat, skulle en syndikalistisk revolution kunna genomföras. Men denna måste i så fall äga rum under en proletariatets syndikalistiska revolutionära diktatur, ”ty något syndikalistiskt inväxande i samhället tror jag inte på”, deklarerade Lindström.

Rysslands-inställningen grundläggs

Den inledande debatten om ryska revolutionen äger rum mellan nov. 1917 och jan. 1918. Referatet visar, hur olika de syndikalistiska skribenterna uppfattade det som hände i Ryssland. Revolutionen förde också fram till diskussion och begärde svar på olika taktiska spörsmål såsom syndikalisternas ställning till kampen för ett statssocialistiskt samhälle och till proletariatets diktatur. Även här föll åsikterna isär.

Vissa av de tankar, som uttrycktes i den inledande debatten, var definitivt en tillfällig produkt och återkom inte vidare. Andra däremot utvecklades och befästes under den fortsatta granskningen.

Sedan de inledande kommentarerna avgivits, tog de syndikalistiska opinionsbildarna en paus. Syndikalistens artikelmaterial beträffande Ryssland innehåller under våren 1918 få kommenterande inslag. Först i slutet av maj börjar på nytt granskningen av revolutionen i full omfattning och fortgår kontinuerligt fram till kongressen följande år. Den företagna andhämtningen hade emellertid haft den effekten, att en mera enhetlig uppfattning vunnits. De olika stämmor, som nu gör sig hörda i Syndikalisten klingar nästan helt i harmoni med varandra. Det enda skäl härtill, som jag kunnat finna, är, att en ökad kunskap nu vunnits om tillståndet och förändringarna i revolutionslandet. Möjligen spelar det förhållandet en roll, att syndikalisterna under våren 1918 haft att ta ställning till ytterligare en revolution, den finska, vilken misslyckades.

I Ryssland, konstaterade de syndikalistiska skribenterna samfällt, rådde inte proletariatets eller folkets diktatur. I stället måste tillståndet karakteriseras som grupp- eller partidiktatur. Bolsjevikerna påstod sig representera folket, medan de i verkligheten bara representerade sig själva. De utgjorde t. o. m. en liten minoritet. Med militära våldsmedel hade de lyckats behålla makten, samtidigt som folket underkuvades.

Utvecklingen i Ryssland gick inte mot decentralisering utan mot ökad centralisering och förtryck. Åsikts-, yttrande-, församlings- och tryckfriheten hade eliminerats. Den som inte svor på bolsjevismen betecknades såsom kontrarevolutionär. Den enskilde individen var minst lika bevakad nu som under tsartiden.

Politiskt representerade bolsjevikerna en dogmatisk högersocialism. De syftade till statssocialism. Vad Ryssland på sin höjd kunde nå var just ett socialdemokratiskt statsförtryck, löd ett ofta återkommande syndikalistiskt konstaterande.

Den ryska revolutionen saknade de särdrag, vilka kännetecknade en verklig proletär revolution. Den hade en avgjort politisk karaktär, medan de ekonomiska problemen i realiteten skjutits åt sidan. Bolsjevikerna hade erövrat den politiska makten, och från denna position hade de försökt att genom dekret förverkliga socialdemokratins ekonomiska teorier. Tvång och diktat hade fått tjäna som medel. Att ge sig i kast med att lösa samhällslivets viktigaste fråga, den ekonomiska, på detta sätt var helt utopiskt. Resultatet hade också blivit ett fruktansvärt misslyckande. Många av de fabriker, som arbetarna övertagit, hade måst stängas, eftersom det saknades organ att ersätta de avskaffade kapitalistiska. Ett större inkompetensbevis kunde en modern revolution inte uppvisa. Arbetarna var inte allmänt inrättade för självstyre, och därför skulle fortsatt ofrihet och fortsatt styre genom andra bli deras lott.

Varför hade då det ryska regeringssystemet blivit sådant det var, och varför hade socialiseringen ej kunnat förverkligas? I svaret på dessa frågor var de syndikalistiska skribenterna mycket enstämmiga. Det ryska folket var inte moget. Det stod alltför lågt i upplysningshänseende, saknade målmedvetenhet och andlig fostran och träning till självstyrelse genom mångårigt förarbete. Alla dessa faktorer var nödvändiga för att en social revolution skulle kunna genomföras. Förutom dessa rent folkliga förutsättningar måste också ett visst ekonomiskt tillstånd råda för att socialiseringen skulle var möjlig.

Det ryska exemplet visade, att en revolution, vilken framkallats av nöd och bitterhet, endast kunde bli destruktiv. I Ryssland fanns vilja men ej förmåga till en fortsatt konstruktiv verksamhet. Samma situation skulle inträda vid en revolution i varje annat land, om arbetarna inte tog lärdom av de ryska händelserna. Folket måste, innan det sökte tilltvinga sig den ekonomiska makten, öva sig till självstyre och träna sig till oberoende av statens och det representativa systemets auktoritära inflytande. Att fostra klasskämpar, som inte bara ville målet utan också kände medlen dit, måste redan nu bli en primär uppgift, om det ryska dilemmat skulle undvikas. Denna åsikt stod också helt i samklang med den moderna syndikalismens uppfattning. Syndikalisterna trodde inte på möjligheten att med ett enda språng gå från en kapitalistisk till en socialistisk produktionsordning. Att först tillkämpa sig kontrollen över den kapitalistiska industrin och från denna ställning gradvis arbeta sig fram till det fullständiga uteslutandet av alla kapitalistiska element var den taktik syndikalisterna förordade. För att genomföra denna krävdes en föregående skolning av teknisk och moralisk karaktär. Den kunde endast vinnas genom årtiondens kamp mot kapitalismen.

De ryska arbetarnas fackliga och industriella organisationer rönte en relativt ringa uppmärksamhet i Syndikalisten. Under 1918 förekommer dock et tiotal artiklar. Albert Jensen uttalade stor sympati för den organisationsform, som fabrikskommittéerna representerade. Dessa och flera andra företeelser utvisade syndikalistiska tendenser i den ryska revolutionen. Augustin Souchy underströk i en artikelserie om de ryska fackorganisationerna denna uppfattning. Ola Vinberg, vilken själv arbetat i Ryssland, var däremot mycket negativ mot såväl fabrikskommittéerna, fackorganisationerna som de ryska arbetarnas solidaritetskänsla och revolutionära disciplin.

Lång kongressdebatt 1919

Den ryska revolutionen fick såsom framgått två effekter för den svenska syndikalismen – eller rättare dennes skrivande representanter. Dels blev revolutionen i sig själv föremål för omfattande analys och kommentar. Dels tvang den syndikalisterna att på en rad punkter markera en bestämd hållning, punkter där syndikalisterna tidigare svävat på målet. Båda dessa teman blev föremål för en ingående behandling vid SAC:s kongress i mitten av april 1919.

SAC:s konstruktiva sida hade aktualiserats genom en motion av H. R. Månsson, registerförare i Vilhelmina LS. Han önskade en utredning och ett förtydligande av det syndikalistiska framtidsmålet. I sin motivering till önskemålet utgjorde han nästan ett eko av den förda pressdiskussionen. Skulle arbetarna få behålla något av det som en eventuell revolutionär kamp gav i utbyte, måste de vara i stånd att taga hand om och i framtiden förvalta detsamma. Fanns inte denna kunskap kunde revolutionen få karaktär av en upprorsscen, på vilken en stark och framgångsrik reaktion följde.

Även CK:s uttalande, vilket formats av en kommitté, vari ingick Severin, Bjurström, Nordh, Falk och Lindström, visar stark påverkan av de lärdomar den ryska revolutionen givit. Kommittén föreslog att kongressen såsom svar på Månssons motion skulle antaga 1916 års principuttalande och stadgarnas § 1. Men, hette det vidare, kongressen borde också betona, att det framtida målet endast kunde uppnås ”genom praktiskt arbete i nuet”, varför organisationsarbetet inte bara fick gå ut på ”tillfälliga ekonomiska förbättringar, utan fast mera till att skaffa oss kontrollerande inflytande på produktionen redan nu”. Kampen måste riktas så, att arbetarna erhöll en ökad inblick i skötseln och ledningen av produktionen, så att de själva blev kompetenta att övertaga densamma.

Kongressdebatten blev mycket lång, och enligt protokollet gjordes över trettio inlägg. Delvis föll dessa utanför själva huvudfrågan. Det centrala debattemat blev spörsmålet vad SAC stod för och framför allt, hur denna ståndpunkt i så fall förhöll sig till den pågående revolutionsrörelsen i världen, främst den ryska bolsjevismen.

Kongressen hade redan, när frågan om SAC:s mål kom upp till debatt, fört en omfattande diskussion om syndikalismens förhållande till den världsrevolutionära rörelsen. Detta spörsmål hade avhandlats, när Syndikalistens redigering ventilerades. Den första frågan gällde här, huruvida tidningens ställningstagande till de olika revolutionshändelserna kunde anses ha varit syndikalistiska. Den övervägande delen av kongressen ansåg det. Den andra frågan, som delvis var en följd av den första, berörde problemet om de internationella revolutionsföreteelserna skulle bedömas från strikt teoretisk-syndikalistisk ståndpunkt. Det var denna senare fråga, som på nytt togs upp i debatten om SAC:s mål. Åsikterna divergerade här mycket kraftigt. På den ena sidan stod t. ex. Frans Severin, som framhöll, att bolsjevismen var anhängare av statssystemet, parlamentarismen och det representativa systemet. Därför måste den fördömas från syndikalistisk ståndpunkt. För den motsatta åsikten talade bl. a. Edvin Lindstam, som betonade, att revolutionsrörelser skrev sina egna lagar, och att revolutionen var ett faktum, oavsett hur den tillkommit. ”Vi sitta här och skolmästaraktigt undersöka om revolutionskampen följer regelrätt den syndikalistiska linjalen. Men ute i världen handlar man. Vad göra vi? Ingenting!”

Kongressen enade sig slutligen om ett förslag av Birger Svahn. I detta yrkades avslag på både motionen och CK:s uttalande med den motiveringen, att stadgarna innehöll ”den nödiga klarheten om SAC:s mål”, och att medlen för att nå målet fanns angivna och sammanfattade i det av föregående kongress antagna taktikuttalandet.

Reseberättarna i Syndikalisten

Sedan kongressen givit klartecken till Syndikalistens hållning visavi den ryska revolutionen, kunde man förvänta sig, att revolutionsgranskningen skulle fortsätta med ökad intensitet. Så blev emellertid inte fallet. Skälet härtill är, att blockaden mot Sovjet-Ryssland, redan från sommaren 1919 blev mycket effektiv. Härav följde, att informationsflödet från Ryssland nästan upphörde, något som i sin tur innebar, att artiklarna om Ryssland sinade.

Vad gäller Syndikalistens/SAC:s inställning till blockaden och det inbördeskrig, som syftade till att störta bolsjevikerna, är partstagandet mycket klart. Alla artiklar, som skrevs i frågan, och alla LS-uttalanden, som gjordes, vände sig med kraftfulla ord mot blockaden. Beträffande inbördeskriget kritiserades den bolsjevikfientliga ”vita” sidan. Men kritiken vände sig mera mot västmakternas ränksmiderier och intentioner samt deras stöd till de kontrarevolutionära än mot de delar av den ryska befolkningen, som stödde de vita. Bolsjevikerna borde själva få ordna upp sina problem utan inblandning av någon utomstående, löd den vanligaste syndikalistrepliken.

Blockaden fick till följd, att en ny typ av Rysslandsartiklar under 1920 och 1921 börjar publiceras i Syndikalisten. Dessa utgörs av reseberättelser från personer, vilka själva besökt revolutionslandet. Givetvis är dessa berättare valda av redaktionen, och det är knappast någon tillfällighet, att samtliga är starkt kritiska mot den ryska samhällsgestaltningen.

En av dessa resenärer var Axel Jansson, signaturen Pass. Han hade, enligt vad han uppger, rest till Ryssland och tagit arbete där på grund av den svenska vänstersocialistiska pressens skönmålning av den ryska kommunismen. I åtta artiklar berättade Pass om egna och kamraters intryck. Han var mycket besviken och vände sig kritiskt mot den allomfattande ryska byråkratin, undertryckandet av oliktänkande och den långtgående centralismen. Den ryska kommunismen, skrev Pass, förtjänade alltmera att bli benämnd ”tukthussocialism”. Hans uppfattning erhöll stöd av två av hans arbetskamrater, när dessa under 1921 återvände till Sverige och uttalade sig i Syndikalisten. Ett par svenska metallarbetare, som 1920 deltagit i en internationell kongress i Moskva, hävdade liknande åsikter.

Professor Bertrand Russell var en annan Rysslandsresenär, som kom till tals i Syndikalisten. Han hade redogjort för sina intryck i en engelsk tidning, från vilken SAC-organet saxade tre avsnitt. Även Russell var mycket kritisk. Diktaturen i Ryssland, hävdade han, var inte folkets utan bolsjevikpartiets, och detta representerade endast 600 000 personer av en befolkning på 120 miljoner. Tal- och pressfrihet existerade ej och rådssystemet var utdött. Lyckades bolsjevikerna behålla makten, måste konsekvensen bliva, att deras teorier gick under.

Augustin Souchy besökte också Ryssland 1920. Hans erfarenheter resulterade i en bok, ”Den ryska arbetare- och bonderevolutionen”, vilken 1921 utkom i Sverige. Redan 1920 summerade han emellertid sina intryck i fyra artiklar i Syndikalisten. Även Souchy var kritisk. Kommunismens kriterium att envar producerade efter sin förmåga och konsumerade efter sitt behov hade ingen verklighetsgrund i Ryssland. Bolsjevikerna hade trott sig kunna skapa ekonomisk jämlikhet genom att upphäva den privata äganderätten. Detta hade misslyckats. De hade vidare fört en mycket oklok politik mot bönderna, vilken resulterat i ekonomiskt kaos. Konsekvenserna härav var, att kommunismen nu måste träda tillbaka inför den viktigaste frågan om lösningen av folkförsörjningen.

Samtliga reseberättare intygade, att försörjningsfrågans läge i Ryssland var mycket prekärt. De var också tämligen ense om, att huvudproblemen i denna fråga utgjordes av den ryske bonden. Det skulle bli sovjetsystemets katastrof, skrev Karl Peter, att bönderna inte medvetandegjorts. Felet, menade han, låg i att bolsjevikerna med sin patentmetod, sträng centralism, trott sig kunna göra nya män av de slöa bönderna.

Sommaren 1920 ägde allomfattande bonderesningar rum i Ryssland. Dessa i kombination med ententeblockaden och omfattande missväxt i stora delar av landet både 1920 och 1921 ledde till en utbredd hungersnöd. Insamlingar för att hjälpa de ryska arbetarna igångsattes bl. a. i Sverige. SAC:s talesmän gav dessa aktioner sitt fulla stöd, och varje medlem manades att på alla sätt söka hjälpa Rysslands svältande befolkning.

Syndikalistiska inställningen befästs

Böndernas resning 1920 var förorsakad av missnöje med bolsjevikernas ekonomiska politik. Denna kritiserades också av de personer, som deltog i Kronstadtrevolten följande år – en händelse vilken helt förbigick Syndikalisten. Mitt under det att enheter ur Röda Armén var i färd med att krossa Kronstadtupproret avhölls den tionde partikongressen. Vid denna antogs NEP.

När Syndikalistens skribenter – nu rör det sig nästan uteslutande och Severin och Jensen – från 1921 på nytt börjar publicera artiklar om Ryssland, utgör NEP och dess innebörd en viktig faktor för bedömningen. Någon förändring i grunduppfattningen förekommer ej. Snarare är det så, att den inställning till och de lärdomar av den ryska revolutionen, vilka syndikalisterna kungjort under året för kongressen 1919, nu kom att ytterligare förstärkas och utvecklas.

Eugene Alban tog i två artiklar fasta på, vad Lenin sagt om jordbruket i samband med NEP:s genomförande. Han hade då framhållit, att de små och medelstora jordbrukarna måste tillfredsställas ekonomiskt och varuutbytet tillåtas, så att proletariatet kunde behålla den politiska makten. Vad visade detta? frågade Alban. Jo, dels stod det klart att bolsjevikerna varit på galna vägar i sin jordbrukspolitik, dels blottade uttalandet, att bara de fick behålla den politiska makten, kunde bönderna, vilka representerade 90 procent av befolkningen, ta hand om den ekonomiska.

Frans Severin citerade Lenins uttalande beträffande industrin. Det var, hade han yttrat, nödvändigt att understödja småindustrins utveckling och att denna såväl som kapitalismen måste återinföras. Detta visade, menade Severin, att den kommunistiska revolutionstaktikens kärna vilade på en missuppfattning. Innehavet av den politiska makten hade varit otillräckligt för att införa en socialistisk produktionsordning. Vad fattades? Ryssland saknade organ för ett dylikt samhälle. Dessa organ var arbetarnas fackliga sammanslutningar. Den ryska revolutionen hade verifierat syndikalismens åsikt, att arbetarorganisationernas medverkan var en oumbärlig faktor vid produktionens övertagande.

När Lenin i ett kommande tal hävdat, att varje betydande gren av folkhushållningen måste byggas på det personliga medintresset, fortsatte Severin sin tidigare utläggning. Här erkändes och bevisades, skrev han, den politiska maktens oförmåga. Syndikalisterna hade tidigare framhållit detta, samtidigt som de påpekat nödvändigheten av, att beslutsfattandet decentraliserades, och att arbetarna var tränade till självstyrelse, självverksamhet och självansvar. Vi betonade också, fortsatte Severin, att arbetarnas personliga, socialistiska medvetenhet och socialistiska moral var av stor betydelse. Detta utgjorde ”det personliga medintresset”. De nya riktlinjerna i Ryssland var i själva verket en lysande seger för syndikalismen, trots att många av dess representanter befann sig i de bolsjevikiska fängelserna.

De åsikter Severin torgfört i Syndikalisten 1921, fortsatte han att framföra, sedan SAC 1922 fått sin dagliga tidning Arbetaren. Det var odisputabelt, menade han, att bolsjevikerna misslyckats i sin socialiseringspolitik och därför anträtt återtåget till kapitalismen. Men konstaterandet av detta faktum var inte liktydigt med kravet, att bolsjevikerna måste störtas. De hade ju själva insett sitt misstag och ändrat kurs. Vad man kunde debattera var i stället, vilka faktorer som föranlett det ekonomiska sammanbrottet i Ryssland. Enligt Severin stod skälet att finna i befolkningsförhållandena. Ryssland bestod ”till 80 procent av okunniga och till socialismen medvetet – eller omedvetet – fientligt inställda bönder”. Sovjetregeringens och kommunismens stora misstag var dess tro, att man med endast regeringsmaktens hjälp kunde omskapa samhällen och människor, i detta fall den stora ryska bondemassan, till socialistisk medvetenhet.

Genom att SAC 1922 fick en daglig tidning, ökade möjligheten till opinionsbildning. Detta sammanfaller med, att trycket mot Ryssland lättade, och att uppgifterna om revolutionens utveckling därför blev flera och rikare. Bland osignerade artlar under 1922 märks åtskilliga som behandlar nöden i Ryssland, Ryssland och den internationella politiken, ofriheten och olika rättegångar som anknyter till denna, särskilt de mot socialrevolutionärerna.

Albert Jensen var ansvarig för den utrikespolitiska redigeringen. Rent allmänt kan sägas att Arbetaren under sitt första år redigerades med en till Ryssland starkt negativ inställning. Jensen själv skrev inte många artiklar om just själva Ryssland. Detta förklaras sannolikt av, att han i slutet av 1921 utkom med en bok, ”Bolsjevism – Syndikalism”, i vilken han fick tillfälle att deklarera sin mycket negativa hållning till den ryska revolutionens förlopp och resultat.

Inomryska strömningar och personer med en mot bolsjevikerna oppositionell inställning bereddes ett relativt stort utrymme i Arbetaren. Särskilt gäller detta den s. k. Arbetaroppositionen, vilken enligt Jensen hade ett syndikalistiskt släkttycke. En stort uppslagen intervju över två nummer med Alexander Berkman, Emma Goldman och Alexander Schapiro tillhör samma artikelkategori. Berkman utkom f. ö. med en broschyr på svenska om revolutionen under detta år.

I den mån Jensen uttalade sig i Arbetaren var han således kritisk mot vad han kallade ”det ryska äventyret”. Särskilt riktade han sig mot Lenins och bolsjevikernas maktbegär. Jensen fördömde kraftigt den starka centralismen och hävdade, att hela det statssocialistiska systemet var ett enda stort misstag, som bolsjevikerna satt på sin spets. Det viktigaste vid en revolution var inte ombyte av det politiska maktinnehavet utan det ekonomiska systemet. Detta ombyte måste förberedas och organiseras och därtill var endast syndikalisternas metod verkningsfull.

Bolsjevismens fundamentala princip, skrev Jensen, sedan III:e Internationalens ultimatum till Norge blivit offentliggjort, var diktatur. Kadaverdisciplin var A och O för dem, medan solidaritetsbegreppet var obekant. ”Bolsjevismen är en sammansvärjning i jättestort format mot den socialistiska friheten, en konspiration för den fria arbetarrörelsens beläggande med den militära knektdisciplinens bojor.” Såsom rörelse var den emellertid ofarlig, eftersom den med sitt innehåll var helt dödsdömd. Däremot var bolsjevikernas militärväsende en fara. Detta skulle komma att stimulera den internationella rustningen i framtiden och i sin tur gynna reaktionen i varje land gentemot arbetarklassens frihetssträvanden.

I det första fallet tog den vanligtvis mycket intuitive Jensen miste, medan han i det senare var synnerligen förutseende.

SAC:s nya uppfattning

I de tidningsartiklar och skrifter, som syndikalisternas talesmän skrev om den ryska revolutionen, framstår två frågor såsom de dominerande. Den ena gällde med vilket instrument och den andra på vilket sätt socialismen skulle genomföras. De svar syndikalisterna ansåg sig ha fått var dessa:

Den politiska makten var av intet värde såsom verktyg för att skapa en socialistisk produktionsordning. En sådan kunde endast åstadkommas genom arbetarnas fackliga organisationer. Socialismen kunde inte förverkligas, genom att en centraliserad makt påbjöd den i olika dekret och försökte effektuera dessa medelst tvång och hot. Att genomföra socialiseringen uppifrån var överhuvudtaget en omöjlighet. Den måste i stället både påbörjas och fullföljas underifrån av och genom arbetarna själva. Men en socialisering var likväl inte möjlig, om arbetarna i ett enda slag sökte avkasta sig kapitalismen och införa en socialistisk produktionsordning. Redan under det kapitalistiska samhället måste de träna sig till självstyre, mogna till socialistisk medvetenhet genom studier och praktiskt handlande och öva sig till en teknisk och ekonomisk kunnighet. Förvärvade arbetarna dessa egenskaper och denna insikt, samtidigt som deras organisationer växte i omfattning och styrka, kunde de frigöra sig från beroende av kapitalisterna och undantränga och ersätta dessa.

Att den politiska makten representerade oförmåga vid en socialisering var ingen nyupptäckt för SAC. Denna uppfattning utgjorde i själva verket den viktigaste förutsättningen för organisationens tillkomst 1910. Den betonas också med styrka både i den principförklaring, som utarbetades vid konstituerandet, och den, som antogs 1916. Den nya lärdom, som den ryska revolutionen gav de svenska syndikalisterna, gällde sättet att genomföra socialismen. Före bolsjevikrevolutionen var denna aspekt föga beaktad inom SAC. Den sociala generalstrejken angavs allmänt som syndikalismens huvudmetod. Men generalstrejken innebar just nu en sådan plötslig och våldsam omvälvning, som syndikalisterna kritiserat i Rysslands fall. De svenska syndikalisterna tog konsekvenserna av sin lärdom och övergav generalstrejken såsom huvudverktyg för kapitalismens störtande och socialismens förverkligande. I stället slog de in på en evolutionär linje.

Samtidigt som syndikalisterna övergav den – enligt traditionellt språkbruk – revolutionära linjen, symboliserad av ”den revolutionära, sociala generalstrejken”, och slog in på en – fortfarande enligt traditionellt språkbruk – evolutionär linje, företogs en förtydligande tolkning av revolutionsbegreppet. Tydligast framgår detta av Rud. Holmes ”Den sociala revolutionen” från 1920. Man måste, hävdades det från syndikalistiskt håll, göra en klar åtskillnad mellan revolution = revolt och social revolution. Vad som inträffat i Ryssland var en revolt. Nya herrar hade kommit till makten, men det gamla systemet bestod. En person- och inte en samhällsförändring var resultatet. En social revolution däremot innebar en förändring av hela samhället. SAC syftade till ett decentraliserat, federativt och statslöst samfund under arbetarstyre och arbetarförvaltning, där social och ekonomisk fri- och jämlikhet rådde. Att ha uppnått ett sådant samhällstillstånd var att ha genomfört den sociala revolutionen. SAC:s nya uppfattning om sättet att förverkliga socialismen förekommer första gången sammanfattat i CK:s uttalande rörande SAC:s mål vid kongressen 1919. Ytterligare utvecklad framlades den såsom SAC:s alternativ till samhällsomdaning vid en skandinavisk arbetarekongress, som hölls i Stockholm i december samma år.

På förslag av Rud. Holme beslöt CK under 1920 att tillsätta en kommitté för att utarbeta en uttolkning av den principförklaring, som gällde sedan 1916. I denna kommitté ingick Albert Jensen, Frans Severin och John Andersson. Förslaget, i vilket de nya revolutionserfarenheterna fanns inarbetade, framfördes inför CK-mötet i mars 1921. Detta beslöt att förslaget skulle tryckas och ingå i en gratisbroschyr, vilken distribuerades bland medlemmarna under senare delen av året.

Rud. Holme gillade innehållet men inte dispositionen och formuleringarna i kommittéförslaget. Han presenterade därför ett eget, i vissa punkter likalydande, inför SAC:s kongress 1920. Det av kongressen slutligt antagna uttalandet ät till övervägande delen liktydigt med Holmes förslag.

I SAC:s principförklaring av 1922 finns både gamla och nya tankar. Klasskampens nödvändighet inskärpes, likaså att denna måste vara ekonomisk till sin art. Men generalstrejken såsom medel att störta kapitalismen och genomföra socialismen finns inte omnämnd. Den har fått ge vika för den nya, evolutionära synen. I punkt 5 heter det bl. a. att de arbetande massorna i första hand måste ”inrikta sina strävanden och sin kamp på uppbyggandet redan nu av en ny produktions- och fördelningsorganism genom vilken de kunna övertaga produktion och distribution, en organism som kan undantränga, övervinna och ersätta [kursiverat av mig. L. P.] kapitalismens organ och organisera arbetet i alla samhällsmedlemmars gemensamma intresse”. I punkt 10 har revolutionens lärdomar också vunnit inträde. Där framhålls att ”samtidigt som arbetarna under sin kamp göra sina organisationer mäktiga att störta (vilket alltså betyder undantränga, övervinna och ersätta) kapitalismen, måste de själva skaffa sig förmågan att tekniskt och moraliskt bära upp den nya ordningen”.

Vill man gå utanför principförklaringen men fortfarande hålla sig till kongressen 1922, finns ytterligare belägg för SAC:s nyorientering. Viktigast är härvid organisationsfrågan. Hela grundförutsättningen för den nya industriella organisationsformen, som antogs 1922 och ännu är SAC:s, är just de tankar, vilka ryms i principförklaringens punkt 5 och 10.

SAC svängde 1922 från en övervägande destruktiv till en övervägande konstruktiv profil. I stället för att bara störta det gamla samhället ville man bygga det nya under tiden som det gamla störtades. Därför ville man ”undantränga, övervinna och ersätta”.

Karl Bergkvist och Evert Arvidsson har i SAC:s 50-årshistorik hävdat, att SAC:s nya principförklaring av 1952 innebar, att organisationen övergick till en evolutionär samhällssyn. Skall man hålla sig till den traditionella innebörden av ordet evolutionär, vill jag hävda, att denna uppfattning är felaktig. Redan 1922 ställde sig SAC på evolutionär grund.

Evert Arvidsson har vidare i samma skrift uttalat sin förvåning över, att ”de revolutionära grupperna” – varmed även avses SAC – inte tog lärdom av de politiska händelserna under de år denna undersökning omfattar och övergav tanken på en engångsrevolution. Han finner förklaringen i deras tro på marxismens katastrofteori.

Som jag visat i min undersökning, där jag i denna fråga förutom en mängd tidningsartiklar stöder mig på Rud. Holmes ”Den sociala revolutionen” 1920, Albert Jensens ”Socialiseringen” 1921 och Frans Severins ”Arbetarnas övertagande av produktionen” 1922, är Arvidssons uppfattning ej korrekt. SAC tog intryck av revolutionshändelserna i framför allt Ryssland. Tanken på en våldsam omstörtning med återföljande socialisering, ”en engångsrevolution”, övergavs. Den sociala revolutionen, vilken ledde till syndikalismens samhälle, måste genomföras såsom en evolutionsprocess.

Politisk eller facklig reform eller revolution?

Några drag i den svenska arbetarrörelsens ideologiska och praktiska utveckling 1880-1910
Av Lennart Persson

Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 3 1974, s. 23-29.

I denna artikel analyseras bakgrunden till SAC:s bildande och innebörden i de motsättningar ifråga om taktik, organisation och kampformer som utbrytningen ur SAP och LO grundade sig på. (FST)

Problemet huruvida arbetarrörelsen i sin strävan att ersätta kapitalismen med ett socialistiskt samhällssystem skall agera genom sina politiska eller fackliga organisationer och om de skall söka uppnå sitt mål genom våldsam omvälvning eller successiv reformpolitik har alltid intagit en central plats i den socialistiska debatten. I Sverige blev denna fråga aktuell genom socialismens introduktion i början av 1880-talet. En första fas av det meningsutbyte som uppstod och den utveckling som följde härav kan med visst fog sägas pågå till omkring år 1910. Under denna tid renodlades socialdemokratins politiska och fackliga åskådning, framväxte syndikalismen och lades grunden till anarkismens självständiga förkunnelse. Samtidigt blev både det socialdemokratiska partiet och Landsorganisationen föremål för delningar.

Givetvis är det ogörligt att med någon grad av fullständighet behandla rubrikens pretentiösa ämne inom ramen för följande, korta framställning. Min ambition är därför endast att antyda vissa linjer samt peka på några av de mest betydelsefulla skärningspunkterna och händelserna. För enkelhetens skull behandlar jag varje huvudriktning separat.

Socialdemokratin

Genom August Palms propaganda började den marxistiska socialismen från slutet av 1881 vinna insteg bland de svenska arbetarna. Under de första årens relativt tröga före rekryterades medlemmar och sympatisörer huvudsakligen inom fackföreningarna. Detta ledde på 1880-talets senare del till att socialismens inflytande över fackföreningsrörelsen kom att överflygla liberalismens tidigare starka position.

1889 grundades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP. Den socialistiska debatten åren omkring SAPs bildande kan betecknas som doktrinärt marxistiskt. SAP förklarade sig revolutionärt och fortsatte att göra så även om en klar betydelseförskjutning i revolutionsbegreppet efterhand ägde rum. Vid bildandet 1889 uttalade partiet krav på allmän rösträtt. Denna karaktäriserades dock som ett medel, inte ett mål, för partiets syften. Våld fördömdes inte uttryckligt men sades ej heller vara ett eftersträvansvärt medel. 1891 behandlades denna fråga på nytt i samband med uppgörelsen med den anarkistiska grenen. Även om kongressen fördömde den form av våld anarkisterna ansågs företräda, uttalades ingen principiell förkastelsedom över våldsmedel. Den parlamentariska taktiken förordades och krav på allmän rösträtt restes ånyo. 1894 återkom denna begäran. Partiet förklarade sig nu berett att deltaga i val. Ett begränsat samarbete med närstående partier ansågs möjligt. Det var tänkbart, sades det, att den allmänna rösträtten skulle kunna utgöra en direkt inkörsport till vägen mot socialismen. Idén att en allmän strejk skulle kunna användas som påtryckning för att få rösträttsfrågan löst upptogs nu. Denna tanke underströks kraftigt på 1897 års kongress. Då uppmanades partiorganisationerna att bereda opinionen för en dylik åtgärd.

Från sekelskiftet kom frågan om storstrejk för rösträtt att absorbera en stor del av SAPs intresse. Regeringens beteende att 1901 anta en ny härordning utan att samtidigt företa en författningsrevision gav ökad stimulans åt diskussionen. Den omröstning SAP genomförde detta år bland sina medlemmar för att utröna attityden till storstrejk i berörda syfte visade att en stor majoritet var positiv. När riksdagen 1902 hade att på nytt ta ställning till rösträttsmotioner iscensatte på SAPs initiativ ca 100.000 arbetare en tre dagar lång demonstrationsstrejk. Den blev verkningslös. Både 1904 och 1907 företog SAP nya storstrejkomröstningar. Entusiasmen var nu mindre inom de breda lagren än fallet varit 1901. En analys av siffrorna ger vid handen att stridsbenägenheten var störst bland oskolade och lågavlönade arbetare, större bland de politiska än de fackliga ledarna. Genom de rösträttsreformer den Lindmanska högerministären vidtog åren 1907-09 nåddes en väsentlig framgång. I stort infördes härigenom allmän, manlig rösträtt. Storstrejk för rösträtt upphörde att vara en dagsfråga.

Strategiförändring

SAP:s inställning till problemet om medlen att omvälva samhället genomgick således under här behandlade tidsperiod en avgörande omsvängning. Vid tiden för partiets tillkomst var majoriteten av dess talesmän övertygade revoltanter. Arbetarna skulle endast kunna erhålla sin rättmätiga makt i samhället genom att omkullkasta, störta detsamma medelst en våldsaktion med efterföljande expropriering. Redan omkring 1900 förmärks den omsvängning som kan anses fullbordad runt 1910. Partiet var nu ett etablerat riksdagsparti. Det accepterade helt och agerade inom ramen för de parlamentariska spelreglerna. Socialismen skulle realiseras via den politiska demokratin och den var endast uppnåelig genom denna. Den revisionistiska åskådningen var m.a.o. grundmurad.

Det kan betecknas som märkligt att denna förändring inte finns stadfäst i något kongressuttalande eller någon ny programpunkt, inte ens i någon kongressdebatt. Utvecklingen var successiv, möjligen inte helt medveten för aktörerna själva. ”Medlet” rösträtt kom alltmer att inta rollen mål, korttidsperspektivet kom att skymma slutmålet. Förklaringen till SAP:s ideologiska omorientering torde i första hand kunna återföras på själva arbetet för erövringen av rösträtten. Det skulle var fruktlöst att agitera för allmän rösträtt och samtidigt framställa denna som betydelselös för SAP:s syften. Det skulle likaledes vara fruktlöst att kräva demokrati av de makthavande och samtidigt deklarera att en demokratisk plattform skulle utnyttjas för omstörtande propaganda. Detta innebär likväl inte att rösträttspropagandan enbart eller ens till del utgjorde en taktisk yttre mask. De ledande socialdemokratiska opinionsbildarna med Hjalmar Branting i spetsen och efterhand också bredare medlemslager blev övertygade demokrater, förvissade om att den lagliga, parlamentariska taktiken var den enda som kunde leda till målet. En nödvändig förutsättning för framgång medelst denna taktik var allmän rösträtt, vilket snart nog förväntades resultera i en socialdemokratisk riksdagsmajoritet. Då förelåg betingelserna för socialismens genomförande och innan dessa nåtts fanns tydligen – att döma av debatten – inga skäl att närmare diskutera det socialistiska samhällets utformning. Genom valen 1897 erövrade Branting som förste socialdemokrat ett riksdagsmandat. 1909 uppgick antalet socialdemokratiska riksdagsledamöter till 33. Partiets medlemsantal hade passerat 100.000. Denna metamorfos spelade också roll för SAP:s revisionistiska utveckling. Att stillatigande avvakta tiden för en socialdemokratisk majoritet befanns olämpligt ur allmän och väljartaktisk synpunkt. Partiet kom att involveras i dagspolitikens frågor. Härigenom konkretiserades också spörsmålet huruvida samarbete skulle upptas med närstående partier. Riksdagsgruppen förordade ett dylikt. Bestående kontakter etablerades med liberalerna. Klasskampens direkta konfrontationsställning övergavs.

Fackföreningsrörelsen

1880-talet utgör den svenska fackföreningsrörelsens genombrottstid. Mängder av fackföreningar och flera förbund skapades då. Denna process pågick parallellt med socialdemokratins ökade inflytande över rörelsen. Den fackliga expansionen fortsatte på 1890-talet. Nu skapades inte mindre än 25 förbund. I realiteten kom SAP:s partisekretariat från sin tillkomst att fungera som ett slags fackföreningarnas landssekretariat.

Under 1890-talets gång uppstod gradvis behovet av en ökad samordning mellan förbundsaktiviteterna. Effekten härav blev bildandet av Landsorganisationen, LO, år 1898. Vissa stridigheter rådde vid konstituerandet rörande den grad av självständighet LO skulle ha i förhållande till SAP. Partimännen vann stor framgång. Det beslöts att varje LO tillhörig fackförening inom 3 år från sin anslutning till LO hade skyldighet att också ingå i SAP. Vidare tilldelades SAP två av de fem platserna i LO:s sekretariat. Dessutom valdes en partiman, Fredrik Sterky, till LO:s ordförande. SAP tillskansade sig följaktligen ett mycket fast grepp över LO vid dess start. Främsta motivet härför var sannolikt rädslan att mista medlemmar, väljare och rudimentet till en valorganisation om LO gavs en helt fristående ställning. Ur formell synpunkt upphävdes SAP:s dominans över LO redan år 1900. Då dog Sterky. Att överta hans plats utsågs en facklig representant, Herman Lindqvist. Vid LO:s kongress detta år avskaffades SAP:s rätt att utse två representanter i LO:s sekretariat. ”Tvångsklausulen”, fackföreningarnas skyldighet att ansluta sig till SAP, ersattes med en passus i vilken en av LO:s uppgifter förklarades vara ”att verka för varje fackförenings anslutning till sin orts arbetarkommun och genom denna till SAP”. Realiter medförde detta att fackföreningar anslöt sina medlemmar kollektivt till de lokala partiorganisationerna. Härigenom uppkom den s.k. särskillnadsfrågan, kravet att anslutningen till SAP skulle vara frivillig och ske individuellt. 1908 infördes reservationsrätten, enskild fackföreningsmedlems rätt att genom reservation undgå anslutning. I övrigt kvarstår ännu mönstret. Det faktum att LO-ledningen från år 1900 kom att frigöras från socialdemokratiska partimän blev i verkligheten en chimär. Snart invaldes flera av de nya LO-ledarna i SAP:s partistyrelse. Nästa steg var att de invaldes i riksdagen. Samma utveckling kom att gälla för flera av de större fackförbundens ledare. Fackföreningsrörelsen kan därför med fog betecknas som socialdemokratisk.

LO:s uppgift

Socialdemokratins inflytande över fackföreningsrörelsen medförde egentligen inte att dennas tidigare målsättning genomgick någon avgörande förändring. Dess primära syfte var och förblev lönepolitiskt. Marx’ och Lasalles negativa syn på fackföreningarnas möjligheter att föra en framgångsrik lönepolitik förekommer även i de svenska socialdemokraternas tidiga debatt, bl.a. hos Axel Danielsson, men nedtonades och försvann efterhand. När LO bildades gavs den inte någon självständig socialistisk arbetsinriktning. Organisatoriskt kom tyngdpunkten i den fackliga aktiviteten att läggas i förbunden, vilket innebar en betydande grad av bibehållen decentralisering. LO:s uppgift blev defensiv. Den skulle insamla och bearbeta statistiskt fackföreningsmaterial och förmedla understöd åt fackföreningarna då de förde s.k. försvarsstrider. Motionsvägen krävdes vid flera kongresser att organisationen skulle omläggas till att också omfatta anfall. Dessa önskemål tillbakavisades framför allt med argumentet att tiden ej var mogen.

Av den officiella statistiken framgår att fackföreningsrörelsen under åren före och omkring sekelskiftet var relativt framgångsrik i kampen mot arbetsgivarna. Detta förhållande ändrades under följande år. Orsaken härtill var vid sidan av konjunkturutvecklingen den organisatoriska nydaningen på arbetsgivarsidan. 1902 tillkom både Sveriges Verkstadsförening, SV, och Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. Med förebilder i Danmark utnyttjade SV 1903 och 1905 lockouten som vapen i kampen mot arbetarna för att framtvinga en central förhandlingsordning. En kompromiss nåddes. I första hand utgjorde den en stor seger för kollektivavtalsidén inom storindustrin. Från 1906 inledde SAF på allvar sin konfrontation med LO. Ett av de tidigaste principiella tvisteämnena rörde § 23 (numera 32) om arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda arbetskraft. 1908 fick sammanstötningen mellan SAF och LO mycket stor omfattning. Mot hot om och iscensatta lockouter lyckades arbetsgivarna hemföra segern. Ett antal femårsavtal slöts. I flera av dessa inskrevs § 23. När sammanstötningen 1909 återkom i ännu större skala och SAF ställde krav på förhandlingsordning och huvudavtal ledde den till att LO besvarade SAF:s lockouter med storstrejk.

Mot storstrejker

Utvecklingen på arbetsmarknaden under 1900-talets första årtionde innebar således dels en intensivare dels en mycket mera utsträckt kamp än tidigare. Arbetsgivarna byggde starka organisationer. LO:s medlemsantal ökade och var 1907 nästan 190.000. Lockoutvapnets praktiska tillämpning sprängde ramarna för den traditionella fackliga kampen. En beslutscentralisering framtvingades inom LO. Utan att någon stadfästelse härpå ägde rum kom LO:s sekretariat och representantskap att utrustas med långtgående befogenheter. Dessa utnyttjade ledningen till att söka parera de offensiva arbetsgivarnas attacker. LO:s kampattityd förändrades ej. Både reellt och i enlighet med sin konstitution var LO genomgående på defensiven. Övertygade om att en stor drabbning skulle skada arbetarrörelsen allvarligt sökte ledarna såsom fallet var 1908 förmå arbetarna att acceptera eftergifter utan strid i st.f. att strida och kanske lida katastrofalt nederlag. 1909 vägrade flertalet att foga sig. Mot sin vilja och förvissade om att segerutsikten var minimal besvarade LO-ledningen SAF:s lockouter och hot om utvidgning med storstrejk den 4 aug. 1909.

Storstrejk hade såsom ovan visats stått på den svenska arbetarrörelsens debattdagordning i många år. Fram till 1907 var den dock i all huvudsak kopplad till rösträttsfrågan. Från 1908 blev dess fokus det ekonomiska området. Sådan den fackliga storstrejken diskuterats i Sverige var den i motsats till generalsstrejken inom exempelvis fransk arbetarrörelse en ekonomisk strid av reformistisk karaktär. Denna inriktning hade också storstrejken 1909. Dess bestämda mål var att tillbakaslå arbetsgivarnas krav. Att en rubbning av samhällets grundvalar inte utgjorde syftet markerade strejkledningen dels i proklamationer dels i praktiska åtgärder. De som samhällsviktiga betraktade arbetargrupperna inom gas, vatten, el, sjukvård, renhållning och djurskötsel undantogs från strejken. Vidare påfordrades inte medverkan av de arbetare för vilka strejk innebar avtalsbrott. Till dessa hörde typografer och järnvägsmän, de senare en nyckelgrupp enligt all dittillsvarande masstrejksteori. Ledningens icke uttalade men avsedda effekt med striden är också betecknande för dess defensiva, icke-revolutionära karaktär. Genom att chocka samhället skulle arbetarna tvinga regeringen att ingripa som medlare och härigenom erhålla ett hedersamt resultat. Ingetdera uppnåddes.

LO:s icke-socialistiska målsättning och dess anslutning till socialdemokratins principiella åskådning framstår som uppenbar. Samhällsomvälvningen var en uppgift för arbetarrörelsens politiska, icke dess fackliga, gren.

Den politiska och fackliga oppositionen: Ungsocialismen

Oppositionen inom såväl den politiska som den fackliga rörelsen representerades av ungsocialismen. Detta var namnet på den åskådning som hade sina företrädare samlade inom Socialistiska Ungdomsförbundet, SUF, tillkommet 1897. SUF var i första hand en rent agitatorisk sammanslutning, vars medlemsantal inte översteg 5.000. Ideologiskt stod SUF för en äldre socialistisk grundsyn än SAP. Debattkontroverserna berörde särskilt vad som då alltid rubricerades som taktikfrågan. Ungsocialisterna kritiserade med stor frenesi och ifrågasatte vad de uppfattade som SAP:s ensidiga inriktning på parlamentariskt arbete. Deras talan fördes främst av Hinke Bergegren. Det var tveksamt eller otänkbart, menade de, att socialismen skulle kunna vinnas genom arbetarnas politiska aktion. Parlamentarismen var en borgerlig funktion, skapad för det kapitalistiska samhället. Även om arbetarna uppnådde riksdagsmajoritet skulle en våldskonfrontation ändå följa. Kapitalisterna skulle inte respektera ett riksdagsbeslut och frivilligt avstå från produktionsmedlen. Vartill tjänade då det parlamentariska spegelfäkteriet? Det parlamentariska arbetet utövade en korrumperande och förborgerligande effekt på arbetarnas representanter. Det skapade ett påvevälde inom rörelsen och reducerade arbetarnas hela kampinsats till att en gång vart tredje år avge en socialdemokratisk röst. SUF:s kritik av SAP:s taktik innebar likväl inte att ungsocialisterna intog en deciderad antiparlamentarisk hållning. I skilda kongressresolutioner (1905, 1907) uttalades beklaganden av att parlamentarismen blivit betraktad såsom arbetarnas enda vapen till befrielse. SUF ansåg för sin del att generalstrejken utgjorde ett mycket mera effektivt och slagkraftigt medel.

Det tidvis mycket häftiga meningsutbytet mellan ungsocialister och socialdemokrater ledde år 1906 till att redaktörerna för de båda ungsocialistiska tidningarna Brand och Nya Folkviljan, Hinke Bergegren och Carl Schröder, suspenderades från medlemskap ur SAP. 1908 uteslöts de av kongressen. Detta skärpte givetvis de ideologiska motsättningarna och resulterade i bildandet av det fristående Ungsocialistiska Partiet.

Ekonomisk kamp

Ungsocialisternas opposition inom fackföreningsrörelsen var dels oorganiserad dels senare än den de bedrev inom SAP. I själva verket sammanhängde den med en ideologisk utveckling och omorientering som ägde rum inom SUF. Även om sporadiska inslag förekommit redan tidigare var det först från 1906 som syndikalistiska tankegångar mera regelbundet började figurera i den ungsocialistiska debatten. Den som framförde dessa idéer var Albert Jensen. Genom tidningsartiklar och broschyrer propagerade han för en modifierad form av den syndikalism, som hade sin företrädare i Daniel de Leon och kommit till uttryck i IWW:s konstitution av 1905. Det väsentligt nya i syndikalismen, vilket inte framställdes som något nytt utan tvärtom som den ursprungliga socialismen, var att den ställde den fackliga rörelsen och dess aktivitet i centrum. Sin utgångspunkt tog syndikalisterna i Marx’ materialistiska historieuppfattning. Ekonomin var samhällets bas, politiken dess överbyggnad. Ville arbetarna i grund förändra samhället måste de i motsats till politiska partier rikta sina aktioner mot basen/ekonomin. De enda organisationer som kunde utföra denna uppgift var de fackliga. Fackföreningarna skulle emellertid inte bara föra kampen mot kapitalismen, menade syndikalisterna och framställde därefter den andra av sina nya huvudprinciper. De fackliga organisationerna skulle också utgöra fundamentet i det nya samhället, vara de grundenheter kring vilka tillvaron skulle pulsera. Idéer av denna art blev allt frekventare i den ungsocialistiska diskussionen. När SUF 1908 antog en ny principförklaring kom den att bli ett uttryck för en syndikalistisk åskådning.

Fram till 1908 framförde ungsocialismen företrädesvis syndikalismen som ett alternativ till socialdemokratins uppfattning av socialismen. Givetvis fortsatte denna debattfokusering. Samtidigt tillkom emellertid ett nytt moment. Med all kraft upptog ungsocialisterna nu propagandan för syndikalistisk taktik och målsättning inom fackföreningsrörelsen enligt mönster från franska CGT. Denna propaganda blev en del av den stora debatt som uppkom inom den fackliga rörelsen till följd av de motgångar arbetarna upplevde 1907 och 1908. Ungsocialisterna krävde att fackföreningsrörelsen skulle anta en socialistisk målsättning och verka i denna riktning. För att kunna detta måste den göra sig kvitt bindningen till partipolitiken och därmed det socialdemokratiska partiet, vars ambitioner karakteriserades som borgerliga. De politiska ledarna måste också bort. Andan inom rörelsen måste bli revolutionär, taktiken sammalunda och all hänsyn till ”samhällets berättigade intressen” överges. Anfall måste praktiseras då möjlighet bjöds. Organisationsformerna måste omläggas så att skråtänkandet försvann och grunden skapades för kampdugliga organisationer, i vilka den proletära solidariteten gavs en framstående position och målet att störta kapitalismen inte undanskymdes av ovidkommande faktorer. Arbetarna måste bibringas insikt om den stora betydelse fackföreningarna innehade inte bara i nuets kamp utan också i det framtida samhällets struktur och funktion. Beslutsprocessen måste decentraliseras.

Ungsocialisterna och deras sympatisörer hoppades att genom propaganda i muntlig och skriftlig form kunna övertyga arbetarna om det berättigade i deras krav. De önskade att storstrejken skulle ges ett samhällsomstörtande syfte men uppträdde solidariskt när målsättningen blev en annan. De uppfattade strejkens nederlag som ett beriktigande av sina idéer. De förväntade sig att arbetarna efter nederlaget skulle vidtaga en uppgörelse med ledarna vid LO-kongressen i nov.-dec. 1909 och genomdriva reformer som möjliggjorde en nyordning av kampen. Med uppriktig besvikelse kunde de konstatera att deras krav lämnades obeaktade. Inget omedelbart beslut som tog sikte på fackföreningsrörelsens socialistiska målsättning eller en revolutionärt inriktad kamp fattades. Utredning blev svaret i formfrågan.

Nu brast tålamodet hos somliga ungsocialister. Dessa valde alternativet propaganda i handling. Genom två på varandra följande kupper vid fackliga distriktskonferenser i Skåne lyckades en energisk grupp ungsocialister med Gustav Sjöström i spetsen få uppdraget att bilda en ny organisation. Med lokala samorganisationer som form och syndikalistisk taktik såsom främsta programpunkter gick den s.k. Lundakommittén till verket. Följden blev uppkomsten av den syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, år 1910.

Litteratur:

Tingsten, H.: Den svenska socialdemokratins idéutveckling I och II. Stockholm 1941.

Westerståhl, J.: Svensk fackföreningsrörelse. Organisationsproblem. Verksamhetsformer. Förhållande till staten. Stockholm 1945.

Schiller, B.: Storstrejken 1909. Förhistoria och orsaker. Göteborg 1967.

Persson, L.: Syndikalismen i Sverige 1903-1922. (Utkommer under 1975).

När jag skrev Död mans hand

Folke Fridell
Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 5 1973

DÖD MANS hand kom ut första gången 1946. Min debutroman – och väl samtidigt mitt första försök till en fortsättning på arbetardikten – kom året före, men skrevs egentligen nära tio år tidigare. Delar av romanen publicerades då i tidningen Arbetaren under titeln Fattig barndom. Annars låg manuskriptet – efter diverse turer och returer – i min skrivbordslåda tills Federativs förlag gav ut den 1945 under titeln Tack för mig, grottekvarn.

Avsikten med den boken var, och det gäller förresten de flesta av mina böcker, att försöka berätta om en arbetares dåtida situation mot en bakgrund – inte av forna tiders fattigdom och armod – utan granskad i ljuset av pionjärernas utopier och vår socialistiska målsättning.

Än i dag tycker jag att detta är det rätta och riktiga utgångsläget. Vi upplever nu, precis som under fyrtiotalet, en svår identitetskris mellan lära och leverne, mellan målsättning och en bister verklighet. Jag tror att denna kris är till stort förfång både för socialismen och framtiden.

Det var bl a denna identitetskris jag försökte beskriva i mitten av fyrtiotalet.

DET BLEV ett halvt misslyckande med Tack för mig, grottekvarn och kritiken var, med några få undantag som gladde mig mycket, besk och oförstående.

Nu kan jag bättre förstå kritikerna. Boken var för svartvit på något sätt, om man räknar bort enstaka kapitel som jag än i dag tycker kan duga. Jag var också själv för mycket osäker på Tack för mig, grottekvarn.

Efteråt bestämde jag mig för att sluta med alla skönlitterära försök. Jag medarbetade sedan många år i tidningen Arbetaren, mest på ledaravdelningen, och jag fick vid ungefär samma tid en debattbok utgiven på KF:s förlag om Kooperationen och den industriella demokratin.

Jag gav mig själv ett löfte att aldrig mer skriva skönlitterärt. Så hittade jag plötsligt titeln ”Död mans hand” och det blev ett snabbt löftesbrott. Jag tror det är viktigt för en författare att ha en titel klar redan före skrivarstarten. Åtminstone om den täcker innehåll och komposition, och det tyckte jag att ”Död mans hand” gjorde – på många sätt.

Jag skrev natt och dag. Hemma om dagarna och på arbetet om nätterna. Jag hade ständigt nattskift på den tiden. Dygnets timmar flöt ihop och jag upplevde en febril och nästan overklig tid de dryga tre månader det tog att skriva Död mans hand.

UNDER arbetet med min första bok hade jag väl då och då haft vissa diffusa och dåraktigt optimistiska förhoppningar inför framtiden, men kritiken lyckades grundligt ta död på dylika drömmerier. När jag skrev ”Död mans hand” hade jag inga fantasier åt det hållet. Jag var en namnlös som berättade om mig själv och om andra för lika namnlösa medmänniskor.

Jag var redan halvgammal med trettio år inom textilindustrin bakom mig och hade gått igenom alla de stadier som dessa år måste föra med sig. Jag satt fast och ville berätta om hur detta kunde kännas om man samtidigt var socialist och drömde om en ny människovärdering.

Plötsligt var det mig nästan likgiltigt hur kritikerna skulle bedöma den boken. Under själva skrivperioden var jag tvärtom övertygad om att den skulle dömas ut. Hårdare och obevekligare än min första.

Men det förhållandet gjorde mig inte mycket. Jag arbetade under ett hårt tryck – allt det jag och andra hade upplevat under de trettio åren krävde sitt utrymme – och bakom det hela fanns en förvissning om att jag höll på med en viktig bok – hur den än sen kom att bedömas.

Det var sanningen om de namnlösas situation jag ville beskriva, och än i dag tycker jag att ”Död mans hand” ligger den sanningen ganska nära.

NÄR DET gällde kritiker hade jag både rätt och fel. Visst blev Död mans hand både dömd och fördömd. De flesta tidningar föredrog att tiga och det kan också betraktas som ett slags omdöme. Dåliga alster är inte värda att skriva om.

Men det kom också många överraskande fina recensioner: Viveka Heyman, Karl Vennberg, Stig Carlson, Lennart Göthberg m fl. De kom alla på ett tidigt stadium efter bokens utgivning. Långt om länge hittade också Ivar Harrie fram till Död mans hand:

”Folke Fridells bok är en märklig gärning, ty den har lyckats på nytt klä i kött och blod, gestalta i människor som lever och angår oss, kampsångens ärofulla slitna paroll: Människovärdet vi fordrar tillbaka.”

Den sena recensionen gladde mig mycket. Var det någonting Död mans hand ville ge uttryck åt så var det just kravet på människovärde.

Det här gällde åren strax efter utgivningen, sen kom naturligtvis några tysta år. De flesta böcker har ju bara några korta veckors aktualitet kring utgivningstid och julrusch för att sen försvinna i glömskan. Det har hänt de flesta av mina böcker också, även om jag själv tycker att några av dem har ungefär samma angelägenhetsgrad som Död mans hand.

RIKTIGT TYST om Rivar-Bohm har det dock aldrig varit under de drygt tjugofem år som gått sen Död mans hand kom ut första gången. Diskussionen flyttade över från dagstidningarnas recensionsavdelningar till fackföreningspress och veckoslutskurser. I de sammanhangen fanns romanen med på ett hörn under hela 50-talet, även om den befann sig lite i skymundan.

Under senare hälften av 60-talet fick Död mans hand plötsligt en alldeles ny aktualitet. Anledningen vet jag inte riktigt, men att det sammanföll med en våldsamt växande social medvetenhet hos ungdomen är mycket troligt.

De ungas respektlösa frågeställningar överensstämde i mycket med de problem som redovisades i Död mans hand tjugofem år tidigare. Under de senaste åren har jag fått brev från många unga människor som uttrycker sin uppskattning av ”Död mans hand” och tycker att den utgör ett utmärkt komplement till de s k faktaböcker som ungdomen i dag så gärna läser.

NÄR JAG ögnar igenom det jag hittills skrivit i denna artikel så får jag en skamsen känsla av att alltihop mynnar ut i en absurt självbelåten konklusion: hurra, vad Död mans hand är bra!

Men jag försäkrar att så inte är meningen. Jag har blivit ombedd att skriva en redogörelse om hur Död mans hand kom till och hur den togs emot, och jag har försökt berätta om både motgångar och glädjande händelser i sammanhanget. Skulle jag ha redovisat bara de negativa bedömningarna och de dystra erfarenheterna så hade den här artikeln blivit lögnaktig.

Första gången jag träffade Jan Fridegård sa han att Död mans hand kommer att bli en klassiker inom arbetardiktningen. Jag trodde då att det var fråga om en artighetsfras, men den kontakt vi sedan hade ända fram till Jans bortgång bekräftade att han menade allvar den gången för längesen.

På sätt och vis fick han ju rätt om man med klassiker menar en bok som lever genom åren och engagerar nya generationer av läsare.

MAN BÖR kanske också uppmärksamma att när Död mans hand kom ut i mitten av 40-talet så hade arbetardikten i det närmaste upphört att existera eller åtminstone förnyas. Tjugo- och trettio-talens arbetarförfattare hade skrivit av sig sina ungdomserfarenheter och sökt sig nya litterära områden.

Det var en ganska allmän uppfattning att arbetardikten hade haft sin tid och att någon förnyelse eller fortsättning inte var trolig eller ens önskvärd. Den tiden var det inte särskilt populärt att ge ut arbetarskildringar. Möjligen kunde en bok i ämnet förlåtas av den tongivande kritiken, men den som fortsatte stämplades gärna som en ensidig författare i avsaknad av utvecklingsmöjligheter.

Dessutom fanns den uppfattningen att skönlitteraturen inte kan påverka det sociala skeendet. Nu finns det ju på sina håll också andra värderingar och det är väl bl a detta som skapat nytt intresse för sådana böcker som Död mans hand.

Indianerna i byn Pebvil väljer ny hövding

Av B. Traven
UPA. Tryck Stockholms LS 1975
Texten hämtad från ”Diktatur” – utg på svenska 1935. Övers. Arne Holmström.

Till Pebvil hörde ungefär femton tusen oavhängiga indianer, som var fördelade över en stor yta och som hade sin samlingsplats i Pebvil. Här var cabildon och kyrkan. I cabildon bodde sekreteraren. Pueblon, stammens federativa organ, leddes av en indiansk jefe.

Alla spanjorernas försök att upplösa pueblon och dela upp den i fincas och domäner hade under trehundra år slagits tillbaka. Pueblon var för stark. När enskilda grupper och släkter inte kunde stå emot trycket, vek de undan; när soldaterna väl var borta och en finquero slagit sig ner på en finca, blev han mördad eller bortdriven. Spanjorerna gav till sist upp försöken att undertrycka pueblon. De spanska guvernörerna, som fått motta goda råd av köpmän och hantverkare av spansk härstamning, kom till sist till övertygelsen att det för affärerna och för ett fredligt och framgångsrikt samarbete med indianerna var tjänligast att erkänna pueblons oavhängighet och leva i endräkt med dess folk, köpa upp deras produkter och i stället till dem sälja varor, som de behövde. Båda, såväl den indianska pueblon som den stora mexikanska plats, som låg närmast pueblon, och därför utgjorde dennas viktigaste marknad, tjänade förträffligt på detta ömsesidiga respekterande av varandras självständighet. Hälften av all handel i den mexikanska staden gällde pueblon.

Pebvil var det gemensamma namnet på fyra stammar, som alla talade samma språk, alla ägde samma seder och traditioner, som klädde sig på samma sätt och var så vänligt sinnade mot varandra att pojkar från den ena stammen kunde gifta sig i vilken som helst av de tre andra stammarna, om bara en flicka sa ja, och bröllopsgåvan till fadern motsvarade dennes pretentioner.

Platsen, där kyrkan och cabildon befann sig och där det bodde ett trettiotal familjer, erhöll det federativa namnet Pebvil, efter vilket namn hela landet uppkallades. Platsen var nationens politiska medelpunkt. Hit kom släkterna till årsfesten, och hit sände de enskilda stammarna och släkterna sina utvalda råd.

Från detta politiska centrum grupperade sig olika stammar eller barrios i fyra riktningar. Det bodde oftast endast fyra till tio familjer i samma by. Avståndet mellan byarna var, allt eftersom trakten och jordmånen tillät det, tre hundra till mer än tusen steg.

Alla dessa byar på tre eller fyra familjer bildade allt efter som de låg inom det norra, södra, östra eller västra området, var sin barrio i norr, söder, öster och väster. Varje barrio hade sitt urgamla indianska namn. Men genom inflytande från den katolska religionen och för att djävulen inte skulle ställa till så mycket ofog och förtretligheter, hade man framför de indianska namnen satt ett heligt namn. Därför hette den ena barrion San Andres, den andra San Marco, den tredje San Pedro och den fjärde San Miguel. Var och en av dessa barrios hade en feria, en stor fest, då dess skyddspatron, alltså San Marco eller San Pedro, hade sin dag i kalendern.

Varje barrio, eller varje stam, hade sen urgamla tider sitt eget speciella hantverk, som respekterades av alla de andra stammarna. Det gjordes aldrig något försök från någon av stammarna att arbete sig in i en annan stams hantverk. Den ena stammen förfärdigade krukor och andra lervaror, den andra gjorde hattar, den tredje korgar och mattor och den fjärde filtar. Ingen enskild medlem av området tillverkade sin egen hatt. Det var sed och bruk att köpa hattar av den stam, som hade det uråldriga privilegiet att tillverka hattar. På samma sätt använde inte heller någon kvinna inom landsdelen en kruka, som inte tillverkats av den stam, som ägde rätt att framställa krukor och fat för sina landsmäns räkning. Och detta gjordes, fastän varje indian var i stånd att själv göra sin hatt, själv fläta sin petate, själv forma och bränna sina lerkärl.

Det finns bland de indianer, som lever oavhängiga, nästan lika många regeringsformer som det finns områden och språk. Det finns casiquer eller jefes, som väljs på livstid, med den inskränkningen att de kan avsättas, om de visar sig odugliga till sitt ämbete; det finns casiquer, som inte väljs utan långsamt flyttas upp från ett lägre ämbete; det finns styrelser, som inte består av en hövding utan av fyra olika män med samma rättigheter och plikter; det finns casiquer, vilkas ämbetstid räcker över fyra år, och det finns sådana som inte regerar mer än ett år; det finns grupper där en man, som en gång varit casique, aldrig mer i sitt liv kan förvalta detta ämbete, hur duktig han än må vara; i andra delar däremot kan en man väljas på nytt efter det att två, tre, fyra eller flera andra casiquer innehaft ämbetet, sen han sist var casique. I några fall kan aldrig en man, vars far en gång varit casique, bli vald. Hur olika dessa former än må vara, är de likaväl alla utan undantag byggda på republikansk och demokratisk grund.

I Pebvil gällde ännu ett annat system. Det skulle säkert, om man företagit en noggrann undersökning, kunnat ledas tillbaka till den dag, folket under sitt sökande efter ny jord för första gången kom hit, slog sig ned och de fyra släkterna från början besatte de fyra områden, som bestod ännu i dag. Av nyttighetsskäl och för att bättre kunna försvara sig mot andra indianfolk i trakten bildade de fyra stammarna en federation, inom vilken varje stam behöll sin självständighet.

För att var och en av de fyra stammarnas rättigheter och egenheter skulle tillvaratas samtidigt med att federationens kraft och enighet stärktes, beslöt männen i rådet följande: landets hövding omväljs varje år. Den, som en gång varit casique, kan inte bli det ännu en gång. Ämbetstiden är ett år. Varje år skall en ny barrio välja casique. Endast medlemmar av den barrio, som det året har att utse casique, får delta i valet. Den tjänstgörande casiquen ska under sin ämbetstid bo i federationens huvudort, där det tilldelas honom god och riklig jord, som han kan bruka tillsammans med sin familj. Någon annan gottgörelse erhåller han inte. För fel i skötseln är han ansvarig inför representanter för alla fyra stammar.

Ceremonin med installerandet av den nya hövdingen i hans ämbete försiggick under egendomliga former.

På den sjätte dagen efter det att solen på nytt börjat stiga i sitt lopp, efter vår almanacka omkring den tjugosjunde eller tjugoåttonde december, firades den stora festen.

Ceremonin har nu fullständigt anpassat sig efter vår almanacka, så att den alltid äger rum den första januari.

Klockan sex på morgonen kommer hela den stam, som skall utse den nya hövdingen, uppmarscherande på platsen framför cabildon och för med sig den utvalde jefen. Det står medlemmarna i de övriga tre barrios fritt att också infinna sig till festen.

Några män springer till kyrkan för att ringa i klockorna. Någon präst finns det inte på platsen. Han företar den mycket besvärliga resan till denna avsides liggande plats på det höga klippiga bergslandet endast en gång om året för att rabbla upp en mässa, döpa barn, välsigna äktenskap, som är ett halvt århundrade gamla i tid och syndig njutning, med vigvatten, bestänka gravar, vars exakta läge det inte längre går att fastställa, för att nedkalla den apostoliska och allena saliggörande välsignelsen över alla fåren, de mänskliga såväl som de ullförsedda, och för att inkassera pengarna för dopen, mässorna, välsignelserna, vigvattenbestänkandet och för förlåtandet av tillfredsställda lustar i oinvigda och icke välsignade äktabäddar. Till festen för insättandet av den nye hövdingen i hans ämbete infinner sig inte señor curan, emedan just den dagen, nyårsdagen, arbetet på den högstes vinberg gestaltar sig mera framgångsrikt i en kyrka på någon större plats i staten.

Medan nu klockorna ringer, fyras det av ett fyrverkeri. Det musiceras och dansas under skämt och glam.

Den nyvalde hövdingen presenteras framför cabildons port av sin stams utvalda män och för den avgående hövdingen och dennes råd. Med denna presentation är prövningen av valdokumenten fullbordad.

Den avgående hövdingen håller på indianska ett tal, som har poetisk form och förmedlingen är mycket gammalt.

Den nye hövdingen svarar därpå anspråkslöst och hövligt. Även hans tal är på indianska och även han använder sig av gamla rim, som för länge sedan, sannolikt för tusentals år sen, diktats enkom för denna handling.

Efter det att ämbetsstaven till sist efter många ceremonier blivit överlämnad, hämtar man en stol.

Denna stol ät låg. Den är tillverkad av en sorts bastliknande trä och verkar flätad. Sitsen är urholkad.

Under skratt och glam och grovkornigt skämt från männen, som bevistar ceremonin, drar den nye hövdingen av sig sina vita bomullsbyxor och sätter sig med den nakna baken i hålet i stolen.

På högra armen bär han ämbetsstaven, en ebenholtsstav med silverknopp, och sitter så vördnadsbjudande på stolen med ansiktet vänt mot alla männen, som står framför honom.

Han sitter där full av allvar och upphöjt majestät, som ville han skrida till sin första allvarliga ämbetsmannahandling.

Skämtet och skrattet från de omkringstående männen förstummas nu för ett ögonblick. Det verkar som om all gjorde sig beredda att med andakt lyssna till den nye hövdingens första betydelsefulla ord.

Men nu kommer det fram tre män, som skickats till festen av den stam, som följande år har att välja hövding.

Dessa män bär på en lerkruka, i vilken det är borrat talrika draghål. Krukan är fylld med glödande träkol, som tack vare draghålen hålls vid god glöd.

Med ett versifierat tal på indianska språket förklarar en av männen vad som är syftet med den handling, som de nu står i begrepp att utföra.

När han slutat sitt tal, ställer han krukan med de glödande kolen under den nye hövdingens nakna ändalykt.

I sitt tal har mannen sagt att denna eld under baken på hövdingen, som vördnadsbjudande sitter på sin ämbetsstol, ska tjäna honom som erinran om att han inte sitter där för att ta igen sig utan för att arbeta för folket; vidare ska han inte glömma vem som lagt elden under hans bak. Den har placerats där av den stam, som nästa år ska bestå ny hövding, och det har skett för att redan nu erinra honom om att han inte fått någon livstidspost, att han måste överlämna ämbetet så snart hans tid utgått för att förhindra uppkomsten av livslångt herravälde och diktatur, vilket är skadligt för ett folks trevnad och fortväxt. Skulle han likaväl försöka sig på att sitta kvar, skulle man göra upp en eld under hans bak, tillräckligt stor och tillräckligt långvarig för att det varken skulle bli något kvar av honom själv eller av stolen.

Så snart krukan med de glödande kolen ställts under stolen, läses det upp versifierade tal av representanter från den stam vars utvalde nu träder tillbaka, från den stam, som följande år skall välja jefe, och från den nye casiquens stam.

Så länge dessa tal inte är avslutade, får den nye hövdingen inte resa sig upp från sin plats.

Det beror nu på hans popularitet eller impopularitet som medborgare, huruvida männen, som håller talen, läser upp rimmen långsamt och omständligt eller drar igenom dem så kvickt de vågar för att inte allt för tydligt förråda sin avsikt. Om den man, som står sist i tur med sitt tal, anser att de båda föregående talarna haft alltför bråttom, kan han i stället läsa upp sina verser så mycket långsammare.

Vad han än må känna, förråder likväl hövdingen vare sig med en min eller en gest, hur nära elden är honom.

Tvärtom. När talen väl är slut, rusar han inte strax upp, glad över att upphettningen är överstånden, utan han blir lugnt sittande ännu en god stund för att visa att han inte tänker springa från de obehag, som hans ämbete kan komma att lägga i hans väg. Ofta skämtar han nu även själv. Och detta stegrar männens förtjusning, vilka noggrant iakttar honom och girigt väntar på att han ska visa ett tecken till smärta för att kunna skratta ut honom. Men ju roligare hans skämt är och ju längre han förblir sittande, desto lättare vinner han männens aktning och förtroende.

Hans skämt försöker länka löjet över på andra män. Han säger till en av dem:

– Du har ju inte några lungor, din stackare, kan du inte blåsa på elden, så att man för en gångs skull kan få känna lite värme under ändan? He, Elizio, kom hit och skrapa bort isskorpan under rumpan på mig.

Kolen börjar nu slockna.

Långsamt reser sig hövdingen. Men isen, som han talade om, är inte alldeles obehövlig. Huden är full av stora blåsor, på flera ställen finns det brännskorpor, vilket man också på långt håll kan känna på lukten.

En vän till honom kommer fram, gnider in hans bak med olja och lägger sen om ett förband av söndermosade blad, medan en annan häller upp ett stort glas tequila åt honom.

Det dröjer veckor, innan hövdingen kan glömma, vad han haft under baken. Detta hjälper honom under de första månaderna av hans ämbetstid i hög grad att förvalta ämbetet så som hans folk hade väntat sig, då de valde honom.

Nästan alltid blir det på den avsides liggande kroppsdelen kvar tillräckligt med ärr för att han inte blott ända in i sin höga ålderdom på ett ovedersägligt sätt ska kunna bevisa att han en gång vederfarits äran att vara hövding utan även för att han aldrig skall gripas av lust att emot sitt folks seder ännu en gång låta välja sig till hövding.

Det skulle nog inte skada att råda proletärerna att använda denna välbeprövade indianska valmetod särskilt när det gäller att välja funktionärer i deras fackliga och politiska organisationer. Inte bara i Ryssland, där det är mest av nöden, utan även i alla andra europeiska länder, där Marx och Lenin förklaras för pelarhelgon, skulle de kämpande proletärerna långt säkrare kunna uppnå för dem gynnsamma resultat, om de årligen satte en varm eld under baken på sina ledare. Ingen ledare är oersättlig. Och ju oftare nya ledare sätts på en glödande stol, desto mer levande förblir rörelsen. Var inte blyg, proletär. Och framför allt inte sentimental.

MAX NETTLAU: Frihetens gränser och möjligheter

BRAND Nr 1 1941

SAMHÄLLELIGA FRAMSTEG BETYDA utbredandet av nyttiga inrättningar, insikter o. s. v., som redan upptäckts, utformats och efter möjlighet prövats av enskilda eller smärre grupper, vilkas verksamhet fått utveckla sig under särskilt gynnsamma omständigheter. Allt efter motståndets grad och art kan genomförandet ske på revolutionär väg, men det behöver det inte.

De oerhörda tekniska framstegen sedan 1800-talets andra hälft, som i stället för den nedärvda konservativa stelheten satte den oavvisliga längtan att tränga in i varje utvecklings väsen, allt detta utbredde sig säkert inte utan ständiga, intima, privata och offentliga strider mot kränkta gamla intressen och förstenad mentalitet, men inte genom massaktioner, revolutioner. De senare rikta sig mot bestämda hinder, som befunnits vara outhärdliga och erhålla sin avgörande kraft genom en allmän känsla av otillfredsställelse, otålighet och harm och av en vilja att göra slut på det. Medan uppror och resningar stå i början av en sådan utveckling och därför ofta bli isolerade och komma till korta, äro revolutioner den oundvikliga lösningen vid slutet av en sådan period, genombrottet av de samlade krafterna, som till sist riva ned allt motstånd.

Om också alla revolutioner ha gemensamt den rättslösa och utplundrade massans längtan att tillkämpa sig verklig social människorätt, är dock deras innehåll och deras väsen i varje enskilt fall alldeles icke bestämda av detta och de kunna endast preciseras av de impulser och strömningar, som framkommit under den långa förberedelseperioden och som inom sig sluta ett otal beståndsdelar, betingade av den tid och den plats som frambragt dem. Detta visar den utslagsgivande betydelsen av förberedelsetiden ty under den sås den sådd, som för en revolution till en befrämjande utveckling och största omfattningsmöjligheter; är sådden tunn och dålig kan inte ens de gynnsammaste omständigheterna åstadkomma rik skörd. Liksom en pendel, som svängt för långt till vänster, också svänger får långt till höger, så sättas fortsatta framsteg under livlig debatt och göras käcka försök att gå vidare, men möjligheter undertryckas eller skjutas likgiltigt åt sidan – oundvikliga förarbeten för en kommande revolution men svåra nederlag för en pågående.
*
Så var den engelska revolutionen under 1600-talet huvudsakligen småbrukarens och den uppstigande borgarklassens kamp mot det kungadöme, aristokratien och den allenahärskande kyrkan, för makten inom parlamentet, för medborgarrätt och för ostört utövande av religiös kult, och detta uppnåddes efter 50 år genom revolutionen av 1688 som bildade avslutningen. Men alla politiskt radikala, republikanska, alla socialt religiösa strävanden funno otillräcklig förståelse, uppnådde inga varaktiga resultat och blevo till största delen blodigt undertryckta. Likaså ledde den franska revolutionen från 1789 till 1830 (julirevolutionen) till sist efter juli 1830 till genomförandet av dess väl förberedda syfte, störtandet av den gamla regimen, borgarståndets makt (personliga rättigheter och obehindrad materiell utveckling) och bondeståndets befriande genom feodalismens störtande; men alla smärre riktningar, republikaner, arbetare, socialister o. s. v. uppnådde, hur intensiva och glänsande deras mångahanda bemödanden än varit, nästan ingenting väsentligt genom den 40 år långa revolutionsperioden. Åren 1848-1851 omstörtades mycket, som blivit outhärdligt och som femtiotalets reaktionstid inte kunde bygga upp på nytt, men de vidare revolutionära syftena, som voro otillräckligt förberedda, uppnåddes ännu icke. Så är det också sedan 1917 i Ryssland, där den allmänt kända önskan, tsarismens störtande och böndernas landhunger, tillfredsställdes, men där inga andliga och materiella krafter synes vara för handen, som kunde uppställa något lämpligare och värdefullare mot den primitivaste statskapitalism och ett nytt tjänstemannavälde, så att inte heller denna revolution överskred sin trånga ram.
*
Varje revolution genomdriver alltså vissa huvudsyften, vill i och för sig betyda ett framsteg, men är också lika obarmhärtig som reaktionen själv mot alla planer, som syfta längre och vidare. Den engelska revolutionen förintade Winstanslay, den franska Baboeuf, den av 1848 de proletariska junikämparna, den ryska alla strävanden av icke-diktatoriskt sinnade socialister.
*
Det är därför en villfarelse att föreställa en revolutionsperiod som något i och för sig framstegsvänligt.

Under en sådan tid framkastas problem, vinnas anhängare och göras försök snabbare än annars, men varje rörelse inom minoritetspartier bekämpas och undertryckas starkare och grymmare. Att under pågående revolution avhjälpa dylikt tyckes inte vara möjligt, ty – som en säkerhet mot en motrevolution bildas alltid kompakta minoriteter, vilka hindra och med våld undertrycka också radikalare rörelser. Vilka tilldragelser under de fyra här nämnda revolutionsperioderna kunna anföras som motbevis?

Några intryck från nordöstra Spanien

För Brands majnummer av MANNE MALM
BRAND nr 15 1922

Genomsnittssvensken, som reser i Spanien lägger nog med viss känsla av förakt och troligen även sårad nationsfåfänga märke till spanjorernas okunnighet om det kalla landet i Norden. Men vad vet då svensken i gemen med sin så omskrutna stora allmänbildning om det romantikomspunna landet söder om Pyrenéerna? Att Madrid är huvudstad, att Granada, morernas sista fäste, ligger där, att Barcelona är ett oroligt anarkistnäste, vad annars? Men vad vet han om folket? Han tror sig veta något och medveten om sin egen nations mer eller mindre imaginära hederlighet och förträfflighet gör han en föraktfull gest och mumlar något om banditer. Därvid stöder han sig på rövarsägner och skepparhistorier eller kanske t. o. m. på den uppgiften, som inom parantes sagt lär vara riktig, att dråp eller mord framkallar ungefär vart tionde dödsfall. Men han glömmer att detta förhållande ej nödvändigt är beroende av att den spanska folkkaraktären skulle i särskilt hög grad vara mättad av förbrytarinstinkter och kriminell atavism utan att det helt enkelt låter förklara sig ur temperamentet. I viss mån var även undertecknad anstucken av denna populära villfarelse och ansåg det därför säkrast att utom andra persedlar även härbärgera en revolver i resväskan men har gjort den skenbart paradoxala erfarenheten, att jag ingen användning har för den annat än möjligen här hemma. Låt vara att man i de stora städerna, exempelvis Barcelona gör mycket sorgliga erfarenheter men i vilka stora städer gör man icke det. Allt [Att], såsom en av mina vänner gjort, döma en nations moraliska nivå efter en stor stads demoraliserade människohopar är ju alldeles oriktigt. De stora städerna äro ingalunda naturens frukter utan onaturens, giftbölder på folkkroppen. För att objektivt bedöma ett folk fordras det också ha stått i intim kontakt med landsbygdens stora massor. I Spanien finner man motsatserna representerade som i inget annat land med undantag av Ryssland före revolutionen. (Kanske det dock gäller Ryssland av idag också.) Lika demoraliserat, sjunket, utslitet som människomaterialet visar sig t. ex. i Barcelona, lika kärnsunt och präktigt om också okunnigt och efterblivet i svensk mening är det på landsbygden och i smärre städer, t. ex. på Mallorca, ”La isla dorada” eller ”Den gyllene ön”, där jag haft tillfälle att göra mina flesta iakttagelser.
*
Barcelona är Spaniens främsta stad och största industricentrum, därmed också dess eländes djupaste avgrund, en sjudande häxkittel, där den sociala katastrofbrygden just skall till att koka över, sedan kastande sina fräsande stänk omkring sig i form av attentat och repressalier från de härskandes sida. Intet under att Barcelona är den spanska anarkismens huvudort. Man behöver icke mer än passera Paseo de Colon och kommer in på Barcelonas främsta stråkväg och strög förrän man kan få en livlig föreställning om den oerhörda splittringen mellan de sociala skicktens [skiktens] motsatta poler. Var tionde steg möter man en eller två guardias civiles, beväpnade med laddade gevär. För den ytlige iakttagaren bilda de naturligtvis blott ett pittoreskt inslag i den promenerande mängden av proletärer, överklass, senores och senoritas under de lummiga platanerna, men den som tänker längre än näsan räcker får genast en livlig föreställning om sociala jäsningsprocessen, ty de gå där icke för syns skull utan för dessa ”malditos anarquistas y sindicalistes”, som aldrig lämna myndigheterna någon ro. I denna väldiga avey [aveny], Ramblau, mynna de smala slingrande gatorna från smutskvarteren, Barcelonas ghettostad och därinne… Ingen hederlig d. v. s. välklädd människa vågar sig därin nattetid. Rent konventionellt sett äro dessa guardias civiles synnerligen älskvärda människor, som med förekommande artighet lämna främlingen upplysningar och gärna avsluta sina informationer med ett för ett svenskt öra högtravande: ”Vaya Usté con Dias!” (Gå med Gud!)
*
Dagligdags läser man i de spanska borgartidningarna om anarkistiska och syndikalistiska attentat. Än är det i Barcelona, än Madrid, än Tarragona o. s. v. Troligen sakna en hel del av dessa tidningsnotiser bakgrund i verkligheten, tillkomna väl för att ge de hänsynslösa förföljelserna mot de spanska anarkisterna och syndikalisterna större sken av berättigande. Finge man icke genom de spanska anarkisttidningarna kännedom om dessa förföljelser, skulle den som vistas i Spanien sväva i okunnighet om dem, ty av borgarpressen får man icke veta mycket. Läser man i ”Nueva Senda” eller någon annan av de revolutionära tidningarna om deras ohyggliga blodsdomar över anarkisterna, råka ovillkorligen ens primitivaste proletära instinkter i jäsning och man önskar, att alla dessa trasproletära hordar, som skymma i ghettokvarterens stinkande gator eller som slumra på den fashionabla Ramblaus vilstolar, komme i rörelse, förintande, förstörande, nedbrytande blott för hämndens skull. Jag sade primitivaste proletära instinkter, ty det är mig omöjligt att tro, att någon bestående och positiv revolutionär gärning kan byggas på t. ex. Barcelonas eller över huvud taget storstadens fysiskt undergrävda människomaterial. Kanske dock hämndsynpunkten tillräckligt motiverar ett medvetet arbete på en katastrof, varigenom storstädernas sociala skickt [skikt] decimeras, inbördes förintande varandra eller flyende utåt landet. Företer icke Petrograd ett dylikt exempel?
*
Av Spaniens befolkningsgrupper äro katalonerna, nordvästra [nordöstra] Spaniens befolkning med Barcelona som centrum, den mest sympatiska. Man behöver icke umgås med kataloner längre tid för att observera sådana karaktärsdrag, som dolskhet, bakslughet, lögnaktighet och härsklystnad. De ridderliga kastiljanarna och de kanske alltför godtrogna och sorglösa andaluzierna skilja sig fördelaktigt i detta avseende från sina politiska landsmän i nordost. Däremot äro katalonerna de främsta i fråga om hänsynslös energi och stå även högst i folkbildningshänseende. Som nämnt är ju också Katalonien Spaniens industriella centrum. Katalonen, som f. ö. är en ytterligt fåfäng natur, är också livligt medveten om sin ekonomiska överlägsenhet över kastiljanaren och talar med en gest av obeskrivligt förakt om Madrids förlamande inflytande på den ekonomiska utvecklingen i Katalonien, betonar att Barcelona borde vara landets huvudstad. Allvarliga separatistiska strävanden göra sig också gällande.

Senor Maura, Spaniens främste politiker, som med blixtlik snabbhet stiger av och intar premiärministertaburetten, är katalan, närmare bestämt från Palma de Mallorca. Ytterligt komisk ter sig katalanen, då han teatraliskt gestikulerande och med ett tonfall, präglat av gränslös fåfänga, skroderar om ”el primer orador y el mejor estadista de toda Espana” (Spaniens främste talare och bäste statsman). Katalanskan är också ett språk för sig, en bastard mellan franska och spanska men står i fråga om klangskönhet och behag under båda dessa språk. Påminner ibland något om skånsk dialekt och då kan man förstå. Ett flertal tidningar utkomma på katalanska och en riklig litteratur finnes också.
*
Den som genom litteraturen skapat sig en viss föreställning om spansk egenart och spansk karaktär och i Barcelona hoppas finna en exponent härför, blir grundligt besviken. Barcelona är en storstad av internationell karaktär, som i kontinentalitet icke lämnar något övrigt att önska. Det enda, som bryter av mot den kontinentala prägeln är klockpinglet om morgnarna från de genom gatorna dragande hjordarna, som lägra sig i gathörnen som ett brunt kullfält för att mjölkas, en svag reflex av spansk idyll.

Längs den stora Ramblau ligga oskyldiga kaféer, men passerar man genom kommer man in i mindre oskyldiga spelhelveten och, efter att ha passerat även dessa, in i danslokaler, där Barcelonaynglingar steppa omkring med bleka demimonder med stora, mörka glänsande ögon, som underligt starkt bryta av mot det bleka ansiktet. Längs en gata i smutskvarteren neråt hamnen – jag minns ej vilken – ligger en ändlös serie tionde klassens varietéer, ett pöbelns Eldorado, där utan uppehåll den ena flickan efter den andra, dansande ”La rumba” eller andra rimligt eggande spanska danser med diverse magrullningar och bröstskakningar, demonstrerar sina mer eller mindre svällande behag för att sedan stiga ned bland publiken och på ett mera handgripligt sätt inverka på någon manlig individ, speciellt utländska sjömän, som alltid förekomma i omtöcknat tillstånd och därför äro mera mottagliga för det slagets kvinnlig tjuskraft på samma gång de ägna sin plånbok ytterligt ringa tillsyn. Speldjävulen är väl den potentat, som mest oinskränkt härskar över alla spanjorer. Spanien är lotteriernas, spelbankernas och kortspelens land par excellense och man kan få se små idyller, då en far med verkligt rörande omsorg och ihärdighet söker bibringa sina mycket späda telningar kortspelets första grunder.
*
Mycket fort blir man trött på Barcelonas hetsande storstadsjäkt och bullrande nöjen och längtar till något friskare och ursprungligare och blicken glider därvid lätt från playan ut över medelhavets grön- och ultramarinskimrande vågor med båtarnas latinsegel i riktning mot Mallorca, poetiskt och med skäl kallad ”Den gyllene ön”. Och så en natt befinner jag mig instuvad på ”Rey Jaime I:s” fördäck bland enkla, svartmuskiga, hederliga lantmän och lantarbetare i vida manchestertygskläder och stora filtschalar. Utan att oroa mig för plånboken slumrar jag varmt inklämd mellan två skäggstubbiga individer. Ja, för säkerhets skull ligger jag på den sidan, där jag har plånboken förvarad.
*
Mallorca är väl en av Spaniens mest efterblivna landsändar men i mångt och mycket förefaller mig efterblivenheten ganska sympatisk naturligtvis icke i fråga om de exempel jag nu nämner. Föga mer än tredjedelen av befolkningen är skriv- och läskunnig. Om jag samtidigt nämner, att den romersk-katolska kyrkan här har sitt säkraste fotfäste, är det lätt att förstå, att det förstnämnda förhållandet står i relation till det sista som följd till orsak. Jag sätter dock dessa obildade men intelligenta människor högt över folkhögskolebildade individer med ex. ”f. d. elev vid Brunnsviks folkhögskola”. Det är över dem något av medfödd takt och förfining, som även röjer sig i deras utseende. Ofta möter man i dessa enkla arbetare verkligt aristokratiska typer, ordet aristokratiska naturligtvis taget i bättre bemärkelse. Kanske är det ölivet som gjort, att de i hög grad sakna katalonernas förut uppräknade osympatiska drag. Som sagt, kyrkan har ett nästan oinskränkt inflytande, männen äro för det mesta likgiltiga emot den, men naturligtvis har den kvinnorna helt i sitt våld. Betecknande nog göra de ofta korstecknet, då de blott passera förbi katedralen. Männen gyckla och skämta med kyrkan men anser den för något nödvändigt ont, som alltid varit och därför alltid måste vara. Detta är vanlig spansk indolens och likgiltighet. Kyrkan kan icke vara säkrare för sin existens än under sådana förhållanden. Aldrig har jag heller sett prästerna så talrika och så feta och skinande som där ute på Mallorca. Lustigt nog eller kanske naturligt nog har jag heller aldrig sett sådana banditutseenden som hos prästerna med sin svarta skäggstubb och sina flottiga kaftaner.
*
Jag har haft tillfälle röra mig i de mest motsatta läger i den lilla Mallorcastaden Söller, där jag uppehöll mig under största delen av min vistelse på ön. På de små tavernorna umgicks jag flitigt med de proletära elementen och på klubbarna, speciellt Centro Maurista, de konservativa Mauraanhängarnas klubb, kom jag i kontakt med överklassen. Båda gruppernas till synes enda privata intresse är spel, spel och åter spel till längst inpå nätterna. Arbetarna satsade sin céntimos, de burgnare sina pesetas. Hos båda tar det koleriska temperamentet lika ohöjlt ut sin rätt, då tvist uppstår om vinsten. Annars äro de båda lika chevalereska, lika artigt förekommande. Borgmästaren hälsade t. ex. mitt inträde i klubben med orden: ”Sea Usté muy bienvenido. Todo mi casa es a su disposicion” (Må ni vara mycket välkommen. Hela mitt hus står till er disposition). Naturligtvis menade han inte det sista och naturligtvis visste han ej, att jag var anarquista. Den enklaste proletär kunde fråga: ”Vill ni äta middag med mig?” men avlägsnade sig skyndsamt, tydligen rädd för att artigheten skulle av en utlänning kunna tas som ett verkligt erbjudande och accepteras. Han hade kanske icke själv tillfälle att äta middag. Jag har t. o. m. hört en arbetare ta avsked av en annan med en så gammeldags och för svenska öron löjligt låtande fras som ”Pongame Usté a los pies de su senora!” (Ordagrant: Lägg mig för er frus fötter!)

I Söllen, som har 10,000 invånare, finns en socialistisk förening, av vad slag lyckades jag icke få reda på, med 40 medlemmar. De skulle en gång i tiden ha haft 100, men sedan hade intresset slappnat. Den saken förstår jag lätt, den spanska sorglösheten och likgiltigheten är enastående. Allting ordnar sig av sig självt, tycks vara en och vars outtalade valspråk. Nöden är mindre än i Barcelona, knappast någon behöver svälta på ”Den gyllene ön” och därmed saknas intresset för revolutionära dåd.

En idyllisk ro kännetecknar Mallorca, en sorglös flegma, som stundom genombrytes av temperamentsimpulser, som domna och försvinna utan att lämna spår efter sig. Brott d. v. s. mot borgerlig lag har jag aldrig hört talas om, ärligheten är sagolik. Det vore en svår förolämpning att begära kvitto på pengar av någon. ”har ni inte förtroende”, hör man alltid. På denna plats klingar allt tal om spansk banditkaraktär underligt främmande. Och dock, 20 mil därifrån begås de mest otroligt skändliga sociala förbrytelser. Spanien är i sanning motsatsernas land, ett andra Ryssland.