En patriotisk skrymtare

Av Didrik Stigman (Albert Jensen)
Brand nr 1 1914, lördagen den 3 januari

”Jag svär vid klangen av de åldriga klockor … att jag är och vill vara Eder vän och bundsförvant – att jag beundrar och högaktar Edert arbete och Edert tysta tålamod – och att jag hyser ett orubbligt förtroende till Edert upphöjda tänkesätt och Eder ärliga och ädla patriotism. – Vore jag likgiltig för Edert öde skulle jag också med likgiltighet kunna bevittna Eder lugna gång mot förintelsen” – – –

Så talar till arbetarna den tibetanske profeten, som vill frälsa dem från den förskräcklige ryssen.

Hycklare och narr!

Om du inte är likgiltig för arbetarnas gång mot förintelsen, varför åser du då i stum tystnad arbetarnas dödsmarsch till kapitalismens gnisslande svältmusik?

Om du vill rädda arbetarna, varför ställer du dig icke i spetsen för deras befrielsekamp? Inte för att de behöva dig, men du skulle åtminstone visa att det fanns lite mening i dina storvulna fraser!

Du är inte likgiltig för deras öde, och likväl ser du med lugn på hur de plundras inpå skinnet av sina arbetsköpare. Du vill dem väl och du ser stumt till statens förtryck när slavarna vilja resa sig! Din tunga talar medkänsla, men din hand och ditt hjärta är med på ”andra sidan barrikaden”, hos arbetarnas svurna fiender.

Är du blind? Ser du inte de hundratusende som våndas och malas i Grottes kvarn, som släpar sina tunga bojor från vaggan till graven för att dina klassbröder skall kunna leva flott. Ser du inte de svältande proletärbarnen och mödrarna med de sinade brösten plundrade av dina klasskamrater. Ser du inte arbetsslaveriet, det tomma och glädjefattiga trälaslitet för andras välmåga? Ser du inte hur de stupa, arbetets soldater, stupa för arbetslöshetens kanoner, för fabrikernas köttätande maskineri, för armodets dödsspyende kulsprutor, för kapitaliststatens mördande tyranni?

Ser du det, eller ser du det icke? Är du en gemen hycklare eller en enfaldig narr?

Om du ser det, varför vänder du dig inte med dina straffpredikningar till dina klassbröder, mammonsträlarna, som plundra och mörda arbetsslavarna genom sitt samhällssystem. Du ser och likväl tiger du! Stackare! Gå ut till dina öknar och trampa dem kors och tvärs med den krönte krigsgalningens blodmärkta stövlar och dölj ditt ansikte i skam, i skam över ditt misslyckade försök att bedraga arbetarna. De låta inte bedraga sig längre.

De förstå att du inte är med dem och då du inte är med dem så är du mot dem, ty de ha aldrig sett dig kämpande i deras leder; och några feta fraser räkna de inte för solidaritet. De vilja ha handling. Endast den väger något.

Du beundrar arbetarnas ”tysta tålamod”. O, tack för de orden! Tack för denna piskande blodsskymf som skall träffa de såvande som rapp och jaga skammens rodnad i deras ansikten!

Deras ”tysta tålamod” är det, som gjort dina klassbröders plundring av deras arbetskraft till en lugn och risklös guldgruva, deras tysta tålamod är det som gjort det så lätt för plundrare och tjuvar att röva deras livslycka.

O, tack än en gång för de skymfande ord, som skola hjälpa slavarna att resa sig och göra ett slut på detta föraktliga, tysta och undergivna tålamod, som du så mycket beundrar.

Och din beundran skall komma till sitt slut.

Du säger att du vill frälsa arbetarna från utländskt slavok? Men hur?

Vi ha engelska och tyska och franska kapitalister som stjäla rikedomen ur våra skogar, våra gruvor, våra torvmossar. Vill du hjälpa arbetarna att bekämpa dem?

Och sedan dessa äro jagade ur landet, vill du hjälpa arbetarna att också befria sig från de inhemska plundrarna?

Nej, du vill det inte, ty du lever själv deras liv, är kött av deras kött och blod av deras blod.

Därför – du är likgiltig för arbetarnas plundring.

Och du vill befordra den, ty du vill arbetarnas underkastelse under kapitalistiskt och statligt tyranni.

Tig då storskrävlare och hycklare! När du inte vill arbetarnas befrielse ur det nuvarande slaveriet, så är du deras öppna fiende, icke deras vän.

Och du är så mycket föraktligare fiende, som du kommer till dem under en hycklad vänskapsmask för att bedraga dem, i stället för att bekämpa dem som ärlig fiende!

Oscar Malmborg av Emil Manus

Brands Julnummer 1921

Det var ju inte i går, men det är sannt ändå…

Jag var en 10-12 år, hoppas jag, och bodde i en liten småstad mitt emot en skola, och i den skolan gick det många barn.

En dag berättade ryktet att det hade kommit två pojkar från Malmö, två kusiner, och de voro enormt duktiga att gå på händerna, de kunde gå hela skolplanen runt utan att vila eller falla ned på benen igen. Jag var då mycket intresserad av sådana experiment, mer än nu, och måste in och se på dessa två hjältar. Det var första gången jag träffade Oscar Malmborg, ty han var den ene av dessa två.

Några år försvinna med lek och som en lek. Och så börjar allvaret att strö aska över våra huvuden. Först och tätast över Oscar Malmborgs. Vi hade åter mötts tillfälligt i ungsocialistiska klubben, i Landskrona. Men så reste han, 16-årig, till Hälsingborg som sättare på Nya Folkviljans tryckeri, och här mötte han första gång Justitia. Hon var då liksom nu en gammal blind käring, och jag tror inte Malmborg blev förälskad i henne, trots att han ofta sedan varit bjuden till henne på besök. Men hon blev förälskad i honom, allvarligt, och hon behöll honom i förvar i ett och ett halvt år. Det var efter en av de första antimilitaristiska demonstrationerna i Hälsingborg. Malmborg hade burit ett av standaren, och när polisen ville taga det från honom, gjorde både han och folkmassan motstånd. Och så dömdes han som upprorsledare, men man tog hänsyn till hans ålder, han var ju blott 17 år och dömdes därför ”milt”.

Men han kom ju ut igen, och in i igen. Varför minns jag inte, men jag minns att han år 1908 satt i fängelse igen. En vacker söndagskväll, när dansen var slut i Folkets Park, gick vi en stor skara kamrater från parken ut till fängelset för att uppmuntra honom med sång. Jag minns det så väl därför att jag just då var verliebt i en liten vacker flicka, och just den kvällen hade vi två dansat slutvalsen samman och hon gjorde sällskap med dit ut. Man förstår alltså att jag minnes det mycket väl, och jag minnes också att jag samman med de andra sjöng ”Frihetssången” med glödande själ, och armen om min flickas liv. Det var ungdomsårens ljusa glada tid, ljus mitt i nattens mörker, ljus för fångarna därinne en liten stund medan sången bröt nattens tystnad.
*
Året efter, storsträjksåret, kamperade vi samman i Upsala, Malmborg var ännu en armstark ung man, men nu drog han nytta av armstyrkan när han stod framför kasten. Han var en av de snabbaste sättare jag har sett arbeta, ihärdig och uthållig, en ren sättmaskin. Malmborg var, och är för resten ännu, en hög blond nordisk typ, med lockigt hår – som moden var för de riktiga ungsocialisterna på den tiden.

Det var hans liv att deklamera, och han kunde ta en församling. Under storsträjken rörde sig allt i Upsala omkring oss, icke blott Malmborg och mig naturligtvis, men omkring ungsocialisterna. Alla initiativ kom från den ungsocialistiska gruppen, och lönen blev ju också att när storsträjken avblåstes offrades de flesta ungsocialisterna, Malmborg blev så hedrad att boktryckarna satte ett pris på hans huvud. Den boktryckare som vågade ta honom i arbete, skulle betala 5500 kr. böter.

Nu återstod det blott att erövra världsberömmelsen, och året efter, 1910, träffades vi igen, denna gången för att erövra världen. Det höll på att lyckas. Jag minns jag var i Prag, när jag fick brev från en vän att Malmborg var häktad i Wien. Det föreföll mig lite underligt, ty jag hade just haft brev från honom från Berlin, och han skrev att nu var det på tiden att vi träffades igen, ty nu kunde han inte härda ut längre för den lön han fick. Det var också en annan Malmborg, en student, som häktats i Wien, han hade försett sig med andras pengar utan att vara lovlig stortjuv. Men vi drog stilla och obemärkt vidare, en promenadtur runt mellaneuropa på 8 månader.

Nu frågar måhända någon om alla dessa ansträngningar var nödvändiga för att bli tryckeriföreståndare för ungsocialistiska partiets tryckeri. Jag svarar nej.

Han blev föreståndare för partiets tryckeri emedan man inte hade någon annan som var dum nog till att ta den platsen. Och så var han blott 23 år. Det är i varje fall en av förklaringarna.

Tryckeriet låg i Tunnelgatan den gången. Det var värderat till 12,000 kr. och partiet hade 758 kr. kontant när det köptes. Kort tid efter var tryckeriet uppsagt från de lokaler i vilka det var inhyst – man hade förmodligen glömt att betala hyra – och till allt det andra hade man alltså också den uppgiften att skaffa nya lokaler. Förstår man så att jag har rätt när jag säger att det inte fanns någon annan som var dum nog. Och han fick sitt straff. Om fredagarna, när andra folk gick hem till sin familj med 30 kr., fick han två kronor, om lördagen kunde han få 3 kr., och så om måndagen när pengarna började komma in för Brand kunde han få ända till 5 kr. Naturligtvis är det ingen konst att vara tryckeriföreståndare, bara till att fråga tryckaren hur mycket papper han behöver och vad slags, och så telefonera efter det. Vidare skriva ut avlöningslistor och betala pengar. Det är hela konsten. Så skall man naturligtvis kunna gå genom ”gatorna” utan att välta formar, d. v. s. man skall inte vara för tjock, kan man detta, kan man också vara tryckeriföreståndare. Bara inte för ett sådant företag som ungsocialistiska partiets tryckeri under åren 1912-15. Man vill förstå och tro mig utan många ord när jag säger att jag har sett lockarna rakna på Malmborg vid tanken på växeln som förföll dagen efter, men de kröktes igen när han tänkte på att man dock klarade den som förföll två dagar innan.

Jag kan gott förstå att V. U. skriver: ”Med största energi, omsorg och noggrannhet har Du städse kämpat för rörelsens bästa.” Jag måste tillägga: utan att ta hänsyn till vänskap och andra känslor som vi andra mer eller mindre låta oss ledas av. Jag var vän med Malmborg. Det hände ofta på fredagseftermiddagen att vi först drack kaffe samman, som blott vänner gör, och så återgick vi till vårt arbete. Jag arbetade på ackord då, och Malmborg skulle kontrollera mina räkningar. En halv timma efter kaffesällskapet kommer han in med måttet och korrektur och allt, fanstyget och säger: Du har räknat två rader för mycket här! Två rader! Det var fyra öre den gången. Men sådan är han. Jag spekulerade ofta på att bjuda honom på kaffe om fredagseftermiddagen för att slippa hans näsvisheter, men man kunde blott riskera att han blev värre.

Ådan som han var mot smålänningen. Det var en kassör i partiets tjänst, alltså samtidigt för tryckeriet. Han var ytterst glad för Malmborg, anförtrodde honom allt, och så en dag omtalade han att han ville tjäna pengar. Det fanns så mycket dumt folk i Småland, och kungafamiljen hade just blivit populär genom bondetågshistorien. Nu frågade han Malmborg vad han trodde om den geniala idé han hade fått. Han ville låta gruppera hela kungafamiljen fint och låta trycka det samman med en vers som gick i bönderna, och så sälja det hela och tjäna pengar på det. Malmborg svarade att det var en fin idé, men lite osmaklig, vad han annars tänkte sade han emellertid inte. Och smålänningen började realisera sin idé. Malmborg visste att smålänningen inte själv hade några pengar, det var alltså partiets fattiga medel han jobbade med, och han tänkte väl också på skandalen, fast smålänningen hade gömt sig så väl, att det nästan var omöjligt att skaffa bevis mot honom för dem som var inne i historien. Ty naturligtvis gick Malmborg ögonblickligen till C. K. när han såg att smålänningen gjorde allvar av sin plan. Så belönar han vänskapen.

För Brands tryckare, Kalén, är Malmborg en gud, han brukade nämligen alltid säga, när Malmborg försökte inbilla honom något: ”Nej, du Satan!” Detta meddelar jag blott som ett bevis på att det alltid rått himmelska förhållanden under Malmborgs ledning. De två kom efter hand att passa gott till varandra. Malmborg var icke blott en snabb sättare, men han hade också en intuitiv säker smak för vad som gör sig, och att samarbetet mellan dessa två varit fruktbart, visar de bokomslag och jultidningar som partiet utsänt. De står på höjden av det bästa. Därför har jag alltid avundats Malmborg; allt besväret med ledningen av tryckeriet kunde han gärna ha för sig själv, men hans säkra smak och sinne för de dekorativa, rena och stora linjerna i typografien kunde göra mig grön av avundsjuka.
– – –
Jag träffade för en tid sedan i Köpenhamn en dansk typograf som hade en annan uppfattning av Malmborg än jag tillåter mig att ha och som jag ser att också S. U. P:s V. U. har. Han hade luffat samman med honom i Tyskland och han sade att han var en rå kamrat. ”Han hade ikke Respekt för noget. Det var grusomt att höre ham tale om Madonnebillederne og Jesusbillederne der stod ved Landevejen. Det var en fael, raa Materialis.” Det var också något om ett rågbröd, tror jag det var, men det får de klara sinsemellan om de någonsin träffas mer.

Vi ha alla en önskan: att få det bästa möjliga ut av våra strävanden och det som vi tagit hand om, och ju större allmän betydelse dessa strävanden ha, dess större är förtjänsten att ha fullfört dem. Om någon tidigt har lyckats att fullkomna en uppgift, så är det Oscar Malmborg.

När han nu har packat sina kappsäckar står ett monument efter honom, ett monument, skapat genom idogt dagligt arbete och nätters vaka och sömnlöshet. Ett monument, skapat genom handlingens och arbetets stora befruktande verksamhet.

Emil Manus.

”Framtidens opartiska dom”

Av Fredrik Slätt
Nya Folkviljan, 4 maj 1907

Med anledning af att arbetarne ofta låta sig nöja med frasen om ”framtidens opartiska dom”, för hvarje gång de lida nederlag eller blifva vräkta från sina bostäder med flera trakasserier, som de ständigt få vara utsatta för, beder undertecknad att få säga några ord om ”framtidens opartiska dom”.

Hvad gagnar ”framtidens opartiska dom” oss, den nu lefvande generationen? Och hvad invärkar ”framtidens opartiska dom” på våra nuvarande förtryckare? De ge fan i ”framtidens opartiska dom”.

Hvad gagnar vår tids opartiska dom deras sak som under alla de flydda årtusenden blifvit förtryckta och hvad invärkar vår dom på dessa förtryckare, hvars ben för längesedan förmultnat i sina grafvar? Vår opartiska dom har inte i något kunnat hindra den gångna tidens förtryckare, att förtrycka folk. Så länge de förtryckta trösta sig med, att ”framtidens opartiska dom” skall gifva dem rättvisa, så länge kan alla tider vara en tid af förtryckare och förtryckta.

Våra nuvarande förtryckare ge fan i ”framtidens opartiska dom”, den tager dem inte ur deras maktställning. Det tillhör hvarje generation och hvarje tid för sig, att hålla dom med sina förtryckare och inte uppskjuta det till framtiden.

Vi kunna ej gottgöra de oförrätter, som de flydda generationernas människor tillfogats med vår fällande dom öfver deras förtryckare, lika litet som de kommande generationerna kunna gottgöra oss för det förtryck, som vi lida nu.

Det tillhör hvarje tid för sig att hålla räfst med sina förtryckare och utplundrare.

Fred. Slätt.

Jag vet inte så mycket om Fredrik Slätt. Han var ungsocialist, verdandist, kakelugnsmakare, fackföreningsman. Gav på sitt förlag Hällsén och Slätt ut Stirners ”Den ende och hans egendom” i Nybro 1910. Han skrev återkommande i tidningen Brand och av brev han skickade dit framkommer att han var i USA 1913. Två år senare ställer han sig till förfogande för föredrag i Småland och på Öland. Han dog 1929 och begravdes på Skruvs kyrkogård. I Brand nr 37 1929 finns bild och dödsruna av bl. a. CJ Björklund, en annan kakelugnsmakare. /MHj

Axel Holmström om repression mot ungsocialister

Vi och ”rättvisan” Brand 4 1916
I.

Den 18 januari är en bemärkelsedag i den ungsocialistiska rörelsens historia. Den dagen började Albert Jensen avtjäna ett års fängelse på kronohäktet i Ystad, och sedan den dagen har det alltid suttit ungsocialister i de svenska fängelserna.

Ur minnet och ur tillgängliga årgångar av Brand vill jag för dess läsare redogöra för vår kamp med ”rättvisans” hantlangare.

Det första åtalet mot vår rörelse *) är antimilitaristrättegången i Landskrona 1902.

Socialistiska ungdomsförbundets C. K. – som bekant kallades den ungsocialistiska huvudorganisationen så till hösten 1908, då namnet ändrades till ungsocialistiska partiet – utgav i april 1902 ett antimilitaristiskt upprop med titel

”Du unge militär!”

I början av uppropet läser vi:

”Du unge militär, som ståtar där i ’kronans granna rock’ har du någon gång tänkt över din ställning?

Har du någon gång reflekterat över, att du endast är en lekboll i andras hand, att du endast är ett skydd för andras rättigheter?

Man har tutat dig i öronen vackra fraser, fraser om att du skall försvara ditt fosterland, att du skall värna vår urgamla frihet och skydda den för främmande förtryck.

Idel fraser!

Vad har du att försvara? Ditt fädernesland är inte ditt, det är de stora godsägarnas, de stora industriägarnas, tjuvarnas och skälmarnas fosterland. Du är bara ett illa behandlat styvbarn, en askunge i ditt fosterland, en ’rock bland rockarna’, en maskin del i den stora maskin som arbetar oavbrutet för att skaffa guld och lycka åt de rika.

Har du tänkt någon gång över samhällets orättvisor? Har du sett dessa överklassare, som varken syr eller spinner och dock lever som kung Salomo? Har du sett dessa fattiga, du själv är kanske en av dem, som får hungra och frysa, som ofta inte kan finna en köpare av sin arbetskraft?

Om du tänkt efter någon gång så skall du finna, att de rikas välde ytterst vilar på dig och dina likar i uniformen. Det är inte mot de yttre fienderna man klätt dig i lysande skal och givit dig mordredskap i händerna, det är mot de inre, det är mot underklassen, mot denna klass som väller fram ur kyffen och hålor för att kräva sin rätt, rätten till arbete, till delaktighet i livets ljus och lycka!

Tycker du inte att överklassen inrättat det på ett infernaliskt sätt? Först suger den ut folket och förhåller detsamma sin rätt och sedermera får detta samma folks söner hålla vakt kring rövargodset, som tillhör dem och deras bröder. Man måste medgiva att det är fiffigt uttänkt och djävulskt satt i scen.”

Det vore frestande att citera mera, men då kom jag in på de ”farliga” ställena och då lade kanske ”rättvisan” beslag på detta n:r av Brand.

Hela uppropet finns intaget i Brands 1-majnummer 1902, och tidningen blev ej åtalad, men på de 14 år som gått sedan dess har vi ju gått ”framåt” här i landet, så nu är risken säkerligen större än så.

Men i juninumret kunde Brand meddela att uppropet konfiskerats.

Artikeln börjar med följande motto:

”De största slynglar som Sverge fött
har angivarepressen fostrat och gött.”

Det var just på grund av angivarepressens tjut som justitieministern då, som så många gånger sedan, anbefallde åtal mot antimilitaristisk propaganda.

Uppropet utdelades vid de flesta mordövningsplatser.

I Landskrona överlämnade en överklassbeväring ett exemplar av uppropet till översten. Denna samhällsräddande yngling blev sedan ”avtackad inför truppen i fosterlandets och hela arméns namn.”

Den 4 juni omtalade Stockholmstidningarna att justitieminister Hammarskjöld godkänt kvarstaden och anbefallt åtal, som rådman G. Thestrup i Landskrona begärt.

Brand skrev bl. a. om åtalet: ”Det socialistiska ungdomsförbundet skall tydligen nu ha sitt åtalsdop för att växa upp till ett kraftigt och vitt utbrett förbund, i stånd att ännu mera verka för sin stora sak.

Ty fastän våra pekuniära resurser är ytterst ringa, så har vi dock vad som är ännu bättre: vi har den ungdomliga entusiasmen för och den bergfasta tron på vår rättvisa sak och att den slutligen skall segra. Trots allt!”

Den 20 juli började den första ungsocialistiska rättegången.

På grund av ett formfel med namnsedeln försökte åklagaren få tryckeriföreståndaren J. Malmborg, fader till Oskar Malmborg, fast som ansvarig, men det misslyckades. Det blev därför också flera inställningar innan den egentliga rättegången började.

Vid de två sista behandlingarna av målet, 8 och 15 augusti biträddes den ansvarige Wilhelm Jensen (en broder till Albert Jensen) av Hinke Bergegren.

Den 8 augusti inlämnades en skrivelse som började med följande träffande satser:

”Historien giver oss bland andra dyrbara lärdomar den, att det lyckas aldrig att (annat än för en kortare tid) krossa nya idéer. I alla land, i alla tider har de maktägande brukat våld, större eller mindre, emot de nya tankarnas bärare eller målsmän, – och de maktägande har därmed lagt i dagen att deras högsta strävan ständigt varit att värna om deras egen makt. De har haft våldets redskap: krigsmakten, domstolar och polis till sitt förfogande, och därför, så länge som folken inte förstått bättre än att dessa hart när onödiga institutioner ägt rätt att tysta ned framtidens jublande röst, har de styrande ogenerat kunnat fortsätta sina förföljelser och straff – ända intill våra dagar, då det väl borde vara slut därmed.

Tyvärr bli vi emellertid vittne till ett och annat recidiv; men allas vår önskan är väl dock, att även de ska försvinna, att friheten, då det gäller yttranderätten, måtte bli så oinskränkt att endast personlig smädelse brännmärkes såsom något lågt och otillbörligt.

Jag vet, att det från mörkmännens sida invändes: ’men samhället måste väl försvara sig mot farliga och upplösande tendenser, där sådana yppar sig!’ Och det kan vara alldeles riktigt resonerat, såvida man ej menar att försvaret skall ske medelst våld. Att på det fria meningsutbytets väg söka övertyga, söka bekämpa s. k. farliga åsikter och läror, det är ju såsom det skall vara. Men att ropa på polis, det är, förutom en så nedsättande feghet, ett intellektuellt fattigdomsbevis, sådant som ett tjugonde seklets upplysta samhälle väl inte borde vilja prestera.”

I den långa utförligt motiverade försvarsskrivelsen bestrides åtalet.

Då åklagaren bland sina jurymän nämnde ett par officerare, protesterade Bergegren och framhöll att de var jäviga. Men det tog ”rätten” ingen hänsyn till. En överstelöjtnant och en kapten kom med i juryn. Så nog var den juryn – opartisk.

Juryn sammanträdde 26 september och efter en timmas överläggning var den färdig med att förklara uppropet ”brottsligt”. Den 3 oktober dömde Landskrona rådsturätt Wilhelm Jensen till sex månaders fängelse.

Jensen hade emellertid redan innan han åtalades beslutat sig för att resa till Amerika, och den 22 oktober reste han från ”frihetens stamort på jorden” till det stora landet i väster. Och där vistas han fortfarande, så den gången fick fångplågarna ingen ungsocialist att pina. Men de har fått så många flera sedan.

Detta första åtal mot ungsocialismen har jag velat skildra någotsånär utförligt. I fortsättningen skall jag söka fatta mig kortare.

Axel Holmström.

*) Hinke Bergegren hade visserligen mer än tio år förut haft friplats på Långholmen ett par gånger.

II.
Värnpliktsvägrare. Brand 5 1916

Nästa åtal mot den ungsocialistiska rörelsen träffade Carl August Schönqvist, Sverges första ungsocialistiska värnpliktsvägrare.

Schönqvist, som är född den 7 april 1882, hade fått order att inställa sig vid Göta garde i slutet av april 1903. Men då han beslutat sig för att vägra, förstörde han beväringsboken och fortsatte arbeta i det bageri där han var anställd. Den 23 maj häktades han och insattes i Göta gardes arrest. Den 25 stod han inför krigsrätten och där förklarade han att han sedan flera år beslutat sig för att ej deltaga i krigsövningar eller i något som tillhör militarismen.

Advokat Sigurd Dahlbäck, som biträdde Schönqvist, erinrade att § 16 i regeringsformen säger ”att konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta,” och yrkade därför att Schönqvist skulle frikännas.

Men frikänna en sådan farlig upprorsman som trotsade hela krigsmakten kunde krigsrätten ej. Schönqvist dömdes för vägran till en månads fängelse och för rymning till åtta dagars fängelse.

Straffet är det lägsta som någon ungsocialistisk värnpliktsvägrare blivit ådömd.

Schönqvist avtjänade sitt straff på Långholmen.

1904 infann Schönqvist sig ej heller vid Göta garde och polisen lät honom var i fred. Men 1905 häktades han åter och den 24 maj dömdes han till två månaders fängelse.

Detta år var det även en annan av Stockholms norra socialistiska ungdomsklubbs medlemmar som vägrade, nämligen Fritiof Larsson.

Då han ej inställde sig till beväringsmönstringen hämtades han av polisen och tvångsmönstrades. Och då han ej inställde sig vid inryckningen på mordövningsplatsen häktades han och insattes i Svea gardes arrest. Efter majorsförhör dömdes han till 5 dygns mörk arrest. Då han suttit av dessa 5 mörka befalldes han att från förrådet uttaga nödiga persedlar. Larsson vägrade att göra detta. ”Det är under min värdighet att bära vapen,” förklarade han.

Så blev det nytt majorsförhör. Då han tillfrågades om det var av religiösa skäl han vägrade, svarade han: ”Jag är ej behäftad med någon vidskepelse.”

Den 25 maj dömdes han av krigsrätten till två månaders fängelse och skulle han sättas på fri fot d. v. s. han nedföras i logementet, där han befalldes vara med om uppställningen. Larsson erbjöds ”annat arbete” men vidhöll likväl ståndaktigt sin vägran.

Då ställdes han inför halvtroppen och tillfrågades om han ej ville ta sitt förnuft till fånga. Larsson svarade att det var både sitt förstånd och sin känsla såsom bildad människa han följde, då han vägrade att ta någon som helst befattning med vad till krigaryrket hörde, varför han häktades och fördes till arresten.

Dagen därpå fördes Larsson åter inför krigsrätten. Hinke Bergegren, som då biträdde Larsson, vädjade till krigsrätten att målet ej måtte upptagas till behandling, då ju Larsson redan var dömd för sitt s. k. brott.

”Då någon vägrar att avlägga vittneseden,” yttrade Bergegren bl. a., ”plägar domstolarna ålägga honom böter, och om han ändock vägrar, högre böter samt till sist fängelse. Men därmed är det också slut. Det är orimligt att en domstol, det må så vara krigsrätt, kan innan fängelsestraffet är uttjänat öka på detta fängelsestraff liksom domstolarna tagit sig friheten göra beträffande böterna i nämnda mål.”

Krigsrätten tog emellertid ej hänsyn till Bergegrens yrkande. Larsson dömdes till ytterligare två månaders straffarbete.

Larsson klagade hos krigshåvrätten, naturligtvis till ingen nytta.

De två månadernas fängelse förvandlades till en månads straffarbete; det blev alltså tre månaders straffarbete Larsson hade och dem avtjänade han i Uppsala fängelse.

I juli 1906 dömdes Viktor Forsell från Hanebo socken i Gävleborgs län till 3 månaders fängelse för värnpliktsvägran.

Den 29 april 1907 dömdes G. Abdon Johansson, medlem av Kalmar socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten på Ränneslätt till två månader och fem dagars fängelse.

I början av maj 1907 dömdes Josef Andersson, medlem av Hälsingborgs socialistiska ungdomsklubb, av krigsrätten vid Ljungbyhed till sex och en halv månads fängelse för vägran. De skånska officerarna har rykte om sig att vara de råaste och mest brutala militärer i Sverge och den stränga domen över Andersson styrkte denna uppfattning.

Albin Thunell hade liksom flera andra värnpliktsvägrare meddelat rullföreningsområdesbefälhavaren att han inte ämnade taga någon som helst befattning med människoslaktareyrket. Då han ej infann sig vid mönstringen hämtades han av polis. Då han tillsades att avkläda sig i och för läkarbesiktning vägrade han göra detta. Något försök att med våld avkläda honom, såsom de t. ex. gjorde med Josef Andersson, försöktes ej i Västerås. Utan den ringaste läkarundersökning tilldelades han infanteriet.

I mitten av maj 1907 dömdes Thunell för sin vägran av krigsrätten vid Västmanlands regemente till tre månader och fem dagars straffarbete.

Två baptister Set Alfred Fredriksson och Karl David Björkman dömdes vid samma regemente till vardera två månaders fängelse. Thunell var ungsocialist och därför skulle han ha mycket strängare straff än de religiösa vägrarna. Likhet inför lagen tillämpas ju alltid i detta upp- och nervända samhälle! Läsaren erinras om, att tre månaders straffarbete juridiskt sett är lika mycket som sex månaders fängelse. Då fängelse förvandlas till straffarbete förvandlas allttid två månaders fängelse till en månads straffarbete. Med den erfarenhet jag har av fängelse och straffarbete, vill jag hellre ha 2 månaders fängelse än 1 månads straffarbete. Straffarbetsfången är berövad nästan alla mänskliga rättigheter. Han måste vara klädd i fångkläder, det enda han tillåtes medföra i cellen är en tandborste, han måste leva uteslutande på den svältkost som fängelset består, han får ej skriva brev mer än en gång i månaden, han får endast läsa fängelsets litteratur. Fängelsefången däremot får ha egna kläder, har han över tre månader får han ha egen litteratur, han får skriva brev ungefär så ofta han vill, han får ta emot mat utifrån ….

I början av april 1908 dömdes Olof Magnusson i Karlskrona till åtta månaders straffarbete. Och i juni samma år fick Thunell krypa in på fyra och en halv månads straffarbete för fortsatt vägran.

Karl Wästman häktades i Arvika den 21 december 1908 och sändes till Stockholm där krigsrätten vid Svea ingenjörskår dömde honom till sju och en halv månads straffarbete för vägran att ikläda sig den militära tvångströjan.

Wästman hade förut varit värvad och tjänstgjort i 270 dygn, men rymde, och blev efter utståndet straff fri. Under sin tjänstetid insöp han så stort hat till militarismen att han fick mod att vägra.

Axel Holmström.

III.
Värnpliktsvägrare.
Nr 7 1916

Den 11 mars 1909 häktades Karl Jansson i Arvika och fördes av polisen till Stockholm, där han insattes i positionsartilleriets arrest. Den 16 mars dömdes han av krigsrätten till två månaders straffarbete.

Elis Höglund, även han medlem av Arvika ungsocialistiska klubb, dömdes 13 april 1909 av krigsrätten på Trossnäs till tre månaders straffarbete.

Samma månad dömdes E. H. Söderlund från Borlänge till två månaders straffarbete och Isedor Wallander från Tidaholm dömdes av krigsrätten vid Skaraborgs regemente till tre månaders straffarbete.

Av krigsrätten vid Västmanlands regemente dömdes Gottfrid Norrman från Kopparberg och Efraim Jansson från Hallstahammar till vardera tre månaders straffarbete; och i Uppsala dömdes Arvid Andersson från Avesta till tre månaders straffarbete.

Oscar Pettersson, medlem av Tranås ungsocialistiska klubb, dömdes vid Skillingaryd till åtta dygns mörk arrest, därför att han ej inställt sig å mordövningsplatsen, och sedan han suttit av dessa åtta gröna, dömde krigsrätten honom den 1 maj till sex månaders straffarbete för vägran att lära mördaryrket.

Rickard Almskoug tillhörande den då livaktiga Kalmarklubben dömdes först till åtta mörka och sedan till tre månaders straffarbete. Det blev döden för honom. Söndagen den 30 maj avled nämligen Almskoug.

Han låg svårt sjuk i Västerviks fängelse i den dystra ensamma cellen i tio dygn. Symtomen tydde på blindtarmsinflammation. Men fängelsemyndigheterna lät honom likväl ligga kvar i cellen. Han blev allt sämre och sämre. Den 30 på morgonen kl. 5 var en konstapel inne hos honom i cellen. Då han såg att döden var nära, anmälde han det. Det dröjde likväl tre timmar innan läkaren kom till Almskoug. Klockan ½ 10 fördes han till lasarettet, för att opereras, men han var då mera död än levande. Han var för svag för att opereras. Klockan 6.15 dog vår kamrat.

Hade Almskoug förts till sjukhuset ett par dagar efter han insjuknade, är det möjligt att han ännu varit bland oss. Därför kan man säga att ett mord begicks.

Den 28 maj 1909 dömdes Arnold Persson från Höganäs av krigsrätten vid Hallands regemente till två månaders och sex dagars fängelse. Samtidigt dömdes Oscar Pålsson medlem av Kävlinge socialistiska ungdomsklubb till fyra månaders och sju dagars straffarbete, och K. Karlsson dömdes vid Göta garde till två månaders och tio dagars fängelse.

Vid samma tid häktades Albin Thunell för att föras till någon illaluktande arrest och sedan till ett av statens pensionat. Men Thunell lyckades smita från polisen i Storvik, där de hade tagit in på ett hotell över natten.

Den 30 juli häktades Axel Holmström och insattes i Göta gardes arrest. Ett par dagar efter dömdes han till tio dagars arrest emedan han ej inställt sig. Därefter blev det krigsrätt med tre månaders fängelse och sattes H. på fri fot. Befalldes så tjänstgöra som handräckning vid regementets sjukhus. Härtill svarade H.: ”Jag fasthåller vid min vägran, och lyder således inga befallningar här.” Ett par dagar senare blev det ånyo krigsrätt och där dömdes Holmström till sex månaders straffarbete. De tre månadernas fängelsestraff förvandlades till en och en halv månads straffarbete. Det blev alltså sammanlagt sju och en halv månads straffarbete.

Hösten 1909 dömdes Georg Schröder för militärvägran till fyra månaders fängelse.

John Svensson medlem av Långshyttans ungsocialistiska klubb dömdes i Uppsala till två månaders och tjugofyra dagars fängelse för vägran att deltaga i mordövningarna.

Karl Västman övertygades ej av sitt första straff om nyttan med mordövningarna, därför vägrade han även 1910 då lagens hantlangare grep honom. Han dömdes denna gång till nio månaders fängelse.

Gustav Magnusson från Wåhlberg dömdes den 3 maj 1910 för vägran till tre månaders och fyra dagars straffarbete.

Vid krigsrätten i Boden dömdes John Reinhold Brunström från Malmberget i maj 1910 till två månaders och tjugofyra dagars fängelse.

Den 28 juni 1910 dömdes Gabriel Johansson från Västerås vid Västmanlands regemente till tre månaders straffarbete.

Karl August Schönqvist dömdes i maj 1911 till sex månaders fängelse och i maj 1912 till åtta månaders straffarbete.

Schönqvist har alltså sammanlagt varit dömd till nio månaders och åtta dagars fängelse samt till åtta månaders straffarbete. Över sjutton månaders internering på Långholmen för att han följde sina mänskliga känslor och vägrade låta sig mörda, stjäla och plundra.

De verkliga fredskämparna belönas ej med Nobelpris eller anslag från amerikanska miljonärer; nej, de har alltid och kommer säkerligen ännu en tid framåt att belönas med fängelsestraff.

Tage Hansson från Tomelilla dömdes i slutet av april 1913 till två månaders straffarbete.

I detta sammanhang må ock nämnas tvänne mobiliseringsvägrare, våra kamrater A. V. Nordberg i Vänersborg som för vägran att ha med mordyrket att göra erhöll 3 månaders straffarbete, avtjänade i Mariestads pinoinrättning, samt Thure Lindsäth, som, konsekvent fredsvän, absolut vägrade – trots han skulle vara sjukvårdssoldat – att ikläda sig lumpen och dömdes till 3 månaders straffarbete, vilket straff knappt var slut förr än han på nytt blev hämtad av polis och för fortsatt vägran dömd till 6 månaders straffarbete.

– Så vitt jag kunnat finna har jag nu omnämnt alla de ungsocialister, vilka blivit dömda för värnpliktsvägran. Skulle jag ha gått förbi någon, är jag tacksam för att få meddelande därom.

Sammanlagt har tjugosju ungsocialistiska värnpliktsvägrare blivit dömda till åttiotvå månaders och tjugoen dagars straffarbete samt till fyrtio månaders och tjugotre dagars fängelse. Härtill kommer ett par tre hundra dagars arrest. (Straffen för mobiliseringsvägran är som synes ej här medräknade.)

Även om ej resultatet av dessa kamraters vägran blivit så stort som kanske en del av dem hoppats, kan de dock alla med stolthet vara förvissade om att det nu skulle ha sett annorlunda ut i Europa, om alla unga socialister i vår världsdel uppträtt så modigt mot militarismen som dessa trotsiga värnpliktsvägrare.

Axel Holmström.

Holmö: Data ur svensk försyndikalism 1

DATA UR SVENSK FÖRSYNDIKALISM
1. HUR EN IDÉ KOM TILL
Rudolf Holmö
Våra Idéer, 2-78 (första gången 1955)

När vi i vår ungdom efter att i ett par års tid nyfiket lyssnat till de äldres intensiva men på den tiden ytterst lågmälda debatter om de socialistiska idéerna, omkring 1905 och åren därefter med hjälp av Folkbladet och Brand, som då var de ungas organ, började söka oss fram till en egen mening, framträdde – ur det dunkel som omgav särskilt oss som verkade på ”landsbygden” – här och där några ljusbåkar, som främst tilldrog sig vår uppmärksamhet.

I Stockholm sprakade gnistorna omkring Hinke Bergegren och dem som närmast fylkade sig kring honom. En annan stjärna började kasta allt klarare sken från Västsverige i anslutning till den intensiva väckelse som då pågick bland de bohuslänska stenhuggarna och ur vilken Gottfrid Ljungdal framträdde och väckte en känsla av omutlig vilja, oegennytta och tillförsikt. En tredje ljuspunkt bröt fram genom diset nere i Skåne, där ”många långhåriga pågar larmade”. Bland dem blev Gustav Sjöström i tilltagande grad den glöd, som från det hållet gav näring åt det som var i vardande.

Med tiden blev det alltmer tydligt, att Sjöström var ett mellanting av Hink och Ljungdal, i vissa fall mera hinkean och i andra fall mera ljungdalare. Ljungdal var en tillbakadragen, kallblodigt genomskådande teoretiker, studenten som genom sin realistiska syn redan i unga år förstod vilken utomordentligt stor uppgift den fackliga rörelsen var kallad att till slut fylla i arbetet på samhällets socialistiska omdaning och som därför sökte sig till och fick förankring i den franska syndikalismen. Hos honom framträdde därför en grundsyn, som väl rönte förståelse men i övrigt hade ringa resonansbotten hos Hinke, men som Sjöström däremot visade sig ständigt mera dragen till och som även de bland oss unga, som vid denna tid oftast i hemlighet, och under förföljelse, bildade fackföreningarna ute i bygderna, tilldrog sig det mest förtroendegivande intresset.

Ljungdal och Sjöström var jämnåriga. Ljungdal den metodiskt tänkande systematikern. Sjöström den oppositionsbildande, ständigt kampsugne med den revolutionära andan i blodet och med ett okuvligt behov att få tjäna en stor och värdefull sak i närkamp. Hur skulle ett sådant sammanträffande kunna få något annat påtagligt resultat än den tankegång, som till slut utlöste sig i syndikalismen?

Jag har ofta frågat mig om Sjöström och Ljungdal från början var medvetna om den andemening som höll på att utbilda sig genom den livliga korrespondensen mellan distrikten i Bohuslän och Skåne. De papper som speglar idékampen från denna tid lämnar emellertid åtskilliga intressanta uppgifter om, att det här var något i vardande, och att Sjöström och Ljungdal var särskilt engagerade i detta. Hölls en konferens i Bohuslän, så nog anlände lyckönskningstelegram till den från Skåne. Att det var Sjöström som stod bakom framgår av den eggande texten i de fall, inte hans namn skymtade i sammanhanget. Konferenserna i Skåne fick lika ofelbart lyckönskningstelegram från Bohuslän, och där skymtade Ljungdal i bakgrunden.

Där Sjöström och Ljungdal sammanstrålade spelade de också duett på sina olika men synbarligen samstämda instrument. Sjöström var, som vi ska se i ett annat sammanhang, stor beundrare av Ljungdals logiska skärpa och soliditet, och Ljungdal stimulerades av Sjöströms okuvliga och kampglada stridslynne.

Redan vid partikongressen i Örebro 1906, finner vi Sjöström och Ljungdal i arbete med att stämma sina instrument, Sjöström som ordförande och Ljungdal vid protokollet. Många tecken tyder också på att de två trots sin olikhet i kynne alltid höll varandra i handen för att ha säkert stöd när påfrestningarna hopade sig. Ljungdal, idégivaren, Sjöström, som måste ha utlösning för att inte förtäras av elden i sin själ.

I den tankegemenskap som efterhand utbildades mellan Sjöström och Ljungdal och som via Lundakommittén ledde till SAC:s uppkomst, får vi redan från början ofta göra bekantskap med ett annat namn: Axel Henriksson. Man frestas tro, att den gode Henriksson fyllde uppgiften som sekreterare och referent vid konferenserna från barnvagnen. Det synes ha varit regel, att där inte Ljungdal var sekreterare och referent på konferenserna i Västsverige, där var Henriksson det.

Till slut blev förbindelsen mellan Skåne och Bohuslän så grundligt genomförd, att de två distrikten höll sig med en egen kurir. Den uppgiften hade anförtrotts åt C V Cederholm. Ibland fick man t o m intrycket av referaten från möten och konferenser, att han talade både i Skåne och Bohuslän samtidigt. De som sökte honom i ena distriktet kunde vara rätt säkra på att finna honom i det andra, och alltid är det Sjöström och Ljungdal som under denna tid ryckte i trådarna.

Bilden blir dock snart åtskilligt förändrad. Sjöström och Ljungdal faller visserligen inte ur sikte, men upp på scenen tågar allt flera kraftiga, beslutsamma pågar i Skåne och stenhuggare i Bohuslän. Det är resultatet av flera års ihärdigt och samspelt samarbete, det är syndikalismen som är i antågande. Detta är naturligtvis inte enbart Ljungdals och Sjöströms förtjänst, men så mycket är fullt säkert, att hade inte Ljungdal och Sjöström existerat eller varit sådana de var, så hade SAC icke kallats till livet 1910 och kanske aldrig. Det var idégivaren Ljungdal och eldbäraren Sjöström som förenade vad de hade att ge och som på olika sätt men med gemensamma krafter gav impulserna till SAC:s uppkomst.

Av de tunga, skolade, kunskapshungriga garde, som de genom sitt eget och andras arbete kallade upp på scenen, erinra vi oss bland många andra: Stålblad i Lysekil, Alfr. Lind i Hällevadsholm, Aug. och Adolf Larsson i Hamburgsund, Stenman i Heestrand, O. Karlsson i Malmön, Björling i Hovenäset, Engelbrekt Andersson i Göteborg och många andra beslutsamma och hårdföra karlar i Västsverige: Flodin, Carl Nilsson, Karl, Otto och Bror Andersson i Hälsingborg, Lindstrand, Malmö, Johan Nilsson, Lomma och en rad andra i Skåne.

Här skulle man också kunna säga: Hade dessa män och deras kamrater inte slutit upp omkring de på angivet sätt framsprungna idéerna, skulle SAC inte kunnat uppstå. Ja, hade dessa personer inte trätt i täten på det sätt de gjorde, och tilldragit sig beundran och förståelse från vakna arbetare på andra håll, skulle SAC ej kunnat uppstå.

Naturligtvis bidrog även andra omständigheter och krafter, vilket vi ska återkomma till, men idén, som ledde till och bar upp verket, började ta form på sätt som vi här sökt ge en bild av.

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.

Jensen: SAC 15 år

Albert Jensen
Sverges arbetares centralorganisation fyller år.
Brand 27 1925

S. A. C. firar i år sin femtonåriga tillvaro. Självtillfredsställelse är i allmänhet en avskyvärd egenskap, men det är ju lite skillnad när det gäller individer eller rörelser, och icke utan visst berättigande kan S. A. C. se med tillfredsställelse tillbaka på de tillryggalagda åren. Från intet har den växt till en respektingivande organisation på 40,000 medlemmar.

Från intet? Ja, som organisation. Eljes var det dock redan något innan S. A. C. kom till, och detta något var de revolutionära idéer och den revolutionära anda, som var den ideologiska förutsättningen för organisationens tillblivelse. Och denna anda hade i sin ordning danats av den ungsocialistiska rörelsen. Utan förhävelse kan den ungsocialistiska rörelsen taga till sig en del av förtjänsten för såväl den syndikalistiska ideologiens som organisationens existens i Sverge.

Hur heter det i den gamla skapelsehistorien? ”I begynnelsen var tomhet och Guds ande svävade över vattnet?” eller något dylikt. Nu var det visserligen varken tomhet, som var före S. A. C., ej heller var det någon gudomlig ande, som svävade över det som var. Det var tvärtom en mycket mänsklig, mycket embryonisk och följaktligen mycket bristfällig ande. Eller rättare: den ungsocialistiska andan.

Betydelsen för S. A. C:s uppkomst av tillstädesvaron av denna anda kan icke förnekas av någon, som redan den gången var med. Påståendet att S. A. C. är en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena håller icke streck. Redan uppställandet av följande fråga visar dess ohållbarhet: Om S. A. C. var en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena, hur kom det sig då att det i så utpräglad grad var ungsocialister som blevo pionierer för S. A. C. och i så utpräglad grad kämpade för dess utbredande? Redan vid konstituerande kongressen framträder detta förhållande. Så vitt undertecknad minns rätt, fanns det icke mer än en eller två av dess medlemmar, som icke tillhörde den ungsocialistiska rörelsen. Om de ekonomiska förhållandena varit den enda drivkraften till S. A. C:s bildande, så borde hela den svenska arbetareklassen, som gemensamt var underkastad inflytandet av dessa ekonomiska förhållanden, reagerat ungefärligen likartat utan hänsyn till ideologisk inställning. Så var emellertid icke förhållandet. Det var till en överväldigande grad ungsocialistiska element som bröto bresch för S. A. C. Redan detta visar att S. A. C:s tillblivelse i mycket hög grad har att göra med den ideologiska inställning, som var utmärkande för ungsocialisterna.

De bärande ideologiska element, som ännu äro karaktäristiska för syndikalismens andliga innehåll, återfinner man redan i de propagandabroschyrer, såväl som i den muntliga propagandaverksamhet, som spreds av den ungsocialistiska rörelsen under de närmaste åren före S. A. C.

I en artikel i S. A. C:s propagandatidning för året, ”Syndikalisten”, skriver A. Holmberg bland annat: ”Den starkaste bland de av syndikalisterna framförda idéerna, nämligen att de nuvarande ekonomiska kamporganisationerna måste vara de organ, som skola övertaga produktionen efter kapitalisterna, har utan tvivel slagit igenom.” För denna tanke gjorde sig den ungsocialistiska rörelsen till tolk redan före S. A. C:s bildande. I en av de ungsocialistiska broschyrerna heter det exempelvis: ”Vad den produktiva verksamheten beträffar så har arbetarna i sina fackorganisationer redan nu organ som duga att övertaga denna verksamhet.” Och i en annan: ”Medan socialdemokratien hänvisar till staten vill ungsocialismen lära arbetarna att endast lita på sig själva, sin egen kraft och intelligens. De skola själva i fackföreningarna framskapa de organ, som övertaga samhällets produktiva verksamhet.”

Det har sagts att det syndikalistiska slagordet ”direkt aktion” innehåller hela kärnan i syndikalismens ideologi och filosofi. Agitationen för den direkta aktionen i motsättning till den indirekta, den parlamentariska bedrevs under många år av den ungsocialistiska rörelsen redan före S. A. C. I en broschyr heter det exempelvis: ”Vilja arbetarna, producenterna, verkligen överföra produktionsmedlen och de hopade samhälleliga rikedomarna från privat besittning till samhällelig egendom, så ha de därtill icke mer än en utväg: det direkta besittningstagandet; icke mer än ett maktmedel: den direkta aktionen.”

Man kan utan överdrift påstå, att allt det väsentliga av den syndikalistiska rörelsens idéinnehåll redan var framfört av ungsocialismen. Det var den ungsocialistiska propagandan, som genom sin mångåriga verksamhet skapade den andliga förutsättningen bland de svenska arbetarna för S. A. C:s bildande och utbredning, utan vilken förarbete S. A. C. säkerligen blivit åtskilligt mera senfödd.

Detta är endast ett enkelt konstaterande och ingenting annat.

Ungsocialismen, som sålunda är ideologiskt befryndad med syndikalismen, är blott en propagandarörelse, som även driver verksamhet på områden, som för syndikalismen äro neutrala. S. A. C. är en praktisk organisation och en begynnande nyskapelse av det framtida samhället. Ungsocialismen har alltid betraktat syndikalismen som den praktiska och ekonomiska rörelsen för förverkligandet av de strävanden, som äro karaktäristiska för den revolutionära arbetarerörelsen och varigenom således även de idéer, som äro gemensamma för ungsocialismen och syndikalismen, skola taga gestalt i det levande livet, träda ut från teoriens mera luftiga värld till handlingens mera konkreta.

Av detta andliga släktskapsförhållande följer naturligtvis, att den ungsocialistiska rörelsen med det allra största intresse följer den syndikalistiska kamprörelsens materiella och andliga utveckling och fullkomning, och att ungsocialismen fortfarande som i förgångna tider även fortsätter att vara en agitator för de syndikalistiska idéer som även äro ungsocialismens ideologiska innehåll. Den bedriver denna verksamhet under ett fortsatt bevarande av sin egen oavhängighet och självständighet, på samma sätt som den hävdar nödvändigheten av den syndikalistiska rörelsens fullkomliga suveränitet.

Efterhand som ungsocialismen återvinner mark bland ungdomen kan vår rörelse fylla en nödvändig uppgift – så länge syndikalismen icke själv har någon ungdomsrörelse – att skola och fostra ungdomen till förkämpar för syndikalismen.

När S. A. C. passerat ännu en femtonårsperiod, hoppas vi, att den, som under de första åren växt från det materiella intet till 40,000 medlemmar, skall ytterligare ha mångdubblat sitt medlemsantal och därtill vunnit det andliga ledarskap över landets fackliga organisationer som – enligt vår mening – med historisk rätt tillkommer densamma.