Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Störta samhället!

Albert Jensen
Brand nr 3 1908 (Lördagen 18 januari)

Den kapitalistiska finans- och industrikrisen har kommit och så gott som över hela världen skapat en gigantisk arbetslöshet. Nöd och elände följer krisen på samma sätt som död och förintelse följer kriget. Så förskräckligt är detta fasansfulla spöke ”krisen” till sina värkningar på underklassens livsförhållande, att färger saknas att måla eländet och orden bli så små så små vid sidan av värkligheten.

Hur skall arbetarna kunna skydda sig mot detta spöke? Slut er till organisationerna, slut er till fackföreningarna, ropar man. De skola tillvarataga edra inträssen.

Ack, vilket självbedrägeri!

Naturligtvis skola arbetarna ansluta sig till sina fackföreningar, icke därför att de skola få skydd mot krisens värkningar, ty ett sådant skydd förmår icke fackföreningen lämna, men därför att fackföreningarna äro arbetarnas bästa vapen i den sociala klasskampen.

Och hur skulle fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot en kapitalistisk kris, när icke kapitalisterna själva kunna skydda sig mot densamma, utan falla som dess offer.

Skulle människorna kunna skydda sig mot en kris, så skulle de göra sig till produktionens herrar, ty krisens orsak ligger just däri, att människorna under detta kapitalistiska produktionssystem äro produktionens slavar. De ha förlorat kontrollen över produktionen, som driver kapitalistiskt planlöst, och bli därför regerade av produktionen istället för att regera denna.

Hur skall fackföreningarna kunna skydda arbetarna mot krisen? Krisen skapar arbetslöshet. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Krisen skapar dyr tid. Hur förhindra denna? Omöjligt!

Fackföreningarna kunna väl förhindra lönerna att sjunka absolut, men icke förhindra deras relativa sänkning. Krisen fördyrar kapitalet, industriens rörelsekapital, genom räntehöjningar. Fördyrat rörelsekapital betyder fördyrad produktion och fördyrade varupriser. Också på flere andra sätt värkar krisen till varuprisens stegring. Arbetaren erhåller icke längre samma mängd varor för sin avlöning. Denna ha visserligen icke sjunkit absolut, men relativt i förhållande till varuprisen och hans livsstandard har prässats ner. Och häremot stå arbetarnas organisationer fullkomligt maktlösa.

Skall man kunna behärska eller förhindra kriserna, så måste man vända upp och ned på förhållandena, man måste göra sig till herre över produktionen. Och detta kan icke ske på annat sätt än att störta kapitalismen och införa socialismen, ty endast i ett socialistiskt samhälle, där det industriella frikonkurrens-systemet är slopat, kan man åter komma i besittning av kontrollen över varuproduktionen.

Därför måste arbetarna sammansluta sig i sina fackföreningar och göra sig förtrogna med att genom ett direkt revolutionärt ingripande av arbetarnas massa, störta kapitalismen, genom att sätta sig i besittning av produktionsmedlen och själva taga hand om produktionen för hela samhällets räkning.

Medlet härtill är:

generalsträjk.

A. J-n.

En patriotisk skrymtare

Av Didrik Stigman (Albert Jensen)
Brand nr 1 1914, lördagen den 3 januari

”Jag svär vid klangen av de åldriga klockor … att jag är och vill vara Eder vän och bundsförvant – att jag beundrar och högaktar Edert arbete och Edert tysta tålamod – och att jag hyser ett orubbligt förtroende till Edert upphöjda tänkesätt och Eder ärliga och ädla patriotism. – Vore jag likgiltig för Edert öde skulle jag också med likgiltighet kunna bevittna Eder lugna gång mot förintelsen” – – –

Så talar till arbetarna den tibetanske profeten, som vill frälsa dem från den förskräcklige ryssen.

Hycklare och narr!

Om du inte är likgiltig för arbetarnas gång mot förintelsen, varför åser du då i stum tystnad arbetarnas dödsmarsch till kapitalismens gnisslande svältmusik?

Om du vill rädda arbetarna, varför ställer du dig icke i spetsen för deras befrielsekamp? Inte för att de behöva dig, men du skulle åtminstone visa att det fanns lite mening i dina storvulna fraser!

Du är inte likgiltig för deras öde, och likväl ser du med lugn på hur de plundras inpå skinnet av sina arbetsköpare. Du vill dem väl och du ser stumt till statens förtryck när slavarna vilja resa sig! Din tunga talar medkänsla, men din hand och ditt hjärta är med på ”andra sidan barrikaden”, hos arbetarnas svurna fiender.

Är du blind? Ser du inte de hundratusende som våndas och malas i Grottes kvarn, som släpar sina tunga bojor från vaggan till graven för att dina klassbröder skall kunna leva flott. Ser du inte de svältande proletärbarnen och mödrarna med de sinade brösten plundrade av dina klasskamrater. Ser du inte arbetsslaveriet, det tomma och glädjefattiga trälaslitet för andras välmåga? Ser du inte hur de stupa, arbetets soldater, stupa för arbetslöshetens kanoner, för fabrikernas köttätande maskineri, för armodets dödsspyende kulsprutor, för kapitaliststatens mördande tyranni?

Ser du det, eller ser du det icke? Är du en gemen hycklare eller en enfaldig narr?

Om du ser det, varför vänder du dig inte med dina straffpredikningar till dina klassbröder, mammonsträlarna, som plundra och mörda arbetsslavarna genom sitt samhällssystem. Du ser och likväl tiger du! Stackare! Gå ut till dina öknar och trampa dem kors och tvärs med den krönte krigsgalningens blodmärkta stövlar och dölj ditt ansikte i skam, i skam över ditt misslyckade försök att bedraga arbetarna. De låta inte bedraga sig längre.

De förstå att du inte är med dem och då du inte är med dem så är du mot dem, ty de ha aldrig sett dig kämpande i deras leder; och några feta fraser räkna de inte för solidaritet. De vilja ha handling. Endast den väger något.

Du beundrar arbetarnas ”tysta tålamod”. O, tack för de orden! Tack för denna piskande blodsskymf som skall träffa de såvande som rapp och jaga skammens rodnad i deras ansikten!

Deras ”tysta tålamod” är det, som gjort dina klassbröders plundring av deras arbetskraft till en lugn och risklös guldgruva, deras tysta tålamod är det som gjort det så lätt för plundrare och tjuvar att röva deras livslycka.

O, tack än en gång för de skymfande ord, som skola hjälpa slavarna att resa sig och göra ett slut på detta föraktliga, tysta och undergivna tålamod, som du så mycket beundrar.

Och din beundran skall komma till sitt slut.

Du säger att du vill frälsa arbetarna från utländskt slavok? Men hur?

Vi ha engelska och tyska och franska kapitalister som stjäla rikedomen ur våra skogar, våra gruvor, våra torvmossar. Vill du hjälpa arbetarna att bekämpa dem?

Och sedan dessa äro jagade ur landet, vill du hjälpa arbetarna att också befria sig från de inhemska plundrarna?

Nej, du vill det inte, ty du lever själv deras liv, är kött av deras kött och blod av deras blod.

Därför – du är likgiltig för arbetarnas plundring.

Och du vill befordra den, ty du vill arbetarnas underkastelse under kapitalistiskt och statligt tyranni.

Tig då storskrävlare och hycklare! När du inte vill arbetarnas befrielse ur det nuvarande slaveriet, så är du deras öppna fiende, icke deras vän.

Och du är så mycket föraktligare fiende, som du kommer till dem under en hycklad vänskapsmask för att bedraga dem, i stället för att bekämpa dem som ärlig fiende!

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.

Jensen: SAC 15 år

Albert Jensen
Sverges arbetares centralorganisation fyller år.
Brand 27 1925

S. A. C. firar i år sin femtonåriga tillvaro. Självtillfredsställelse är i allmänhet en avskyvärd egenskap, men det är ju lite skillnad när det gäller individer eller rörelser, och icke utan visst berättigande kan S. A. C. se med tillfredsställelse tillbaka på de tillryggalagda åren. Från intet har den växt till en respektingivande organisation på 40,000 medlemmar.

Från intet? Ja, som organisation. Eljes var det dock redan något innan S. A. C. kom till, och detta något var de revolutionära idéer och den revolutionära anda, som var den ideologiska förutsättningen för organisationens tillblivelse. Och denna anda hade i sin ordning danats av den ungsocialistiska rörelsen. Utan förhävelse kan den ungsocialistiska rörelsen taga till sig en del av förtjänsten för såväl den syndikalistiska ideologiens som organisationens existens i Sverge.

Hur heter det i den gamla skapelsehistorien? ”I begynnelsen var tomhet och Guds ande svävade över vattnet?” eller något dylikt. Nu var det visserligen varken tomhet, som var före S. A. C., ej heller var det någon gudomlig ande, som svävade över det som var. Det var tvärtom en mycket mänsklig, mycket embryonisk och följaktligen mycket bristfällig ande. Eller rättare: den ungsocialistiska andan.

Betydelsen för S. A. C:s uppkomst av tillstädesvaron av denna anda kan icke förnekas av någon, som redan den gången var med. Påståendet att S. A. C. är en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena håller icke streck. Redan uppställandet av följande fråga visar dess ohållbarhet: Om S. A. C. var en ren skapelse av de ekonomiska förhållandena, hur kom det sig då att det i så utpräglad grad var ungsocialister som blevo pionierer för S. A. C. och i så utpräglad grad kämpade för dess utbredande? Redan vid konstituerande kongressen framträder detta förhållande. Så vitt undertecknad minns rätt, fanns det icke mer än en eller två av dess medlemmar, som icke tillhörde den ungsocialistiska rörelsen. Om de ekonomiska förhållandena varit den enda drivkraften till S. A. C:s bildande, så borde hela den svenska arbetareklassen, som gemensamt var underkastad inflytandet av dessa ekonomiska förhållanden, reagerat ungefärligen likartat utan hänsyn till ideologisk inställning. Så var emellertid icke förhållandet. Det var till en överväldigande grad ungsocialistiska element som bröto bresch för S. A. C. Redan detta visar att S. A. C:s tillblivelse i mycket hög grad har att göra med den ideologiska inställning, som var utmärkande för ungsocialisterna.

De bärande ideologiska element, som ännu äro karaktäristiska för syndikalismens andliga innehåll, återfinner man redan i de propagandabroschyrer, såväl som i den muntliga propagandaverksamhet, som spreds av den ungsocialistiska rörelsen under de närmaste åren före S. A. C.

I en artikel i S. A. C:s propagandatidning för året, ”Syndikalisten”, skriver A. Holmberg bland annat: ”Den starkaste bland de av syndikalisterna framförda idéerna, nämligen att de nuvarande ekonomiska kamporganisationerna måste vara de organ, som skola övertaga produktionen efter kapitalisterna, har utan tvivel slagit igenom.” För denna tanke gjorde sig den ungsocialistiska rörelsen till tolk redan före S. A. C:s bildande. I en av de ungsocialistiska broschyrerna heter det exempelvis: ”Vad den produktiva verksamheten beträffar så har arbetarna i sina fackorganisationer redan nu organ som duga att övertaga denna verksamhet.” Och i en annan: ”Medan socialdemokratien hänvisar till staten vill ungsocialismen lära arbetarna att endast lita på sig själva, sin egen kraft och intelligens. De skola själva i fackföreningarna framskapa de organ, som övertaga samhällets produktiva verksamhet.”

Det har sagts att det syndikalistiska slagordet ”direkt aktion” innehåller hela kärnan i syndikalismens ideologi och filosofi. Agitationen för den direkta aktionen i motsättning till den indirekta, den parlamentariska bedrevs under många år av den ungsocialistiska rörelsen redan före S. A. C. I en broschyr heter det exempelvis: ”Vilja arbetarna, producenterna, verkligen överföra produktionsmedlen och de hopade samhälleliga rikedomarna från privat besittning till samhällelig egendom, så ha de därtill icke mer än en utväg: det direkta besittningstagandet; icke mer än ett maktmedel: den direkta aktionen.”

Man kan utan överdrift påstå, att allt det väsentliga av den syndikalistiska rörelsens idéinnehåll redan var framfört av ungsocialismen. Det var den ungsocialistiska propagandan, som genom sin mångåriga verksamhet skapade den andliga förutsättningen bland de svenska arbetarna för S. A. C:s bildande och utbredning, utan vilken förarbete S. A. C. säkerligen blivit åtskilligt mera senfödd.

Detta är endast ett enkelt konstaterande och ingenting annat.

Ungsocialismen, som sålunda är ideologiskt befryndad med syndikalismen, är blott en propagandarörelse, som även driver verksamhet på områden, som för syndikalismen äro neutrala. S. A. C. är en praktisk organisation och en begynnande nyskapelse av det framtida samhället. Ungsocialismen har alltid betraktat syndikalismen som den praktiska och ekonomiska rörelsen för förverkligandet av de strävanden, som äro karaktäristiska för den revolutionära arbetarerörelsen och varigenom således även de idéer, som äro gemensamma för ungsocialismen och syndikalismen, skola taga gestalt i det levande livet, träda ut från teoriens mera luftiga värld till handlingens mera konkreta.

Av detta andliga släktskapsförhållande följer naturligtvis, att den ungsocialistiska rörelsen med det allra största intresse följer den syndikalistiska kamprörelsens materiella och andliga utveckling och fullkomning, och att ungsocialismen fortfarande som i förgångna tider även fortsätter att vara en agitator för de syndikalistiska idéer som även äro ungsocialismens ideologiska innehåll. Den bedriver denna verksamhet under ett fortsatt bevarande av sin egen oavhängighet och självständighet, på samma sätt som den hävdar nödvändigheten av den syndikalistiska rörelsens fullkomliga suveränitet.

Efterhand som ungsocialismen återvinner mark bland ungdomen kan vår rörelse fylla en nödvändig uppgift – så länge syndikalismen icke själv har någon ungdomsrörelse – att skola och fostra ungdomen till förkämpar för syndikalismen.

När S. A. C. passerat ännu en femtonårsperiod, hoppas vi, att den, som under de första åren växt från det materiella intet till 40,000 medlemmar, skall ytterligare ha mångdubblat sitt medlemsantal och därtill vunnit det andliga ledarskap över landets fackliga organisationer som – enligt vår mening – med historisk rätt tillkommer densamma.

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin

Poliskanaljeriets blodiga söndag i Berlin.
Tyska socialdemokratin i kamp!
(Brev från Berlin)
Didrik Stigman (A. Jensen)
Brand 4, 1908

Det är fredagen den 10 jan. 08. Utanför det preussiska lantdagshuset i Berlin har samlat sig väldiga folkmassor, som man uppskattar till minst 10,000, män och kvinnor.

Därinne sitter det preussiska junkerdömets representanter, den preussiska feodalismens utkorade, väl skyddade genom ett skändligt treklassvalsystem och för tillfället också av tjocka murar, en rymlig samvetslöshet och starka polispatruller.

Vadan allt detta?

Jo, den Bülowska regeringskamarillan skall i dag därinnifrån säga folket om det kan få sin rösträtt utvidgad, om tredjeklass-orätten kan borttagas.

Och folket står tåligt i väntan och bidan. För omväxlingens skull höjer man ett leve för rösträtten eller sjunger en rösträttssång. Och så pratar man om rösträtten denna modärna S:t Petri-nyckel till paradiset.

Och därinne talar junkerväldets representant. Vad? Jo, han slungar det tåligt bidande folket ett knytnävslag i ansiktet, som säger ungefär så mycket som så: ”Vi ge inte tiggare någonting om fredagarna. Gå hem och lägg er!”

Och så – -? Ja, så knuffar polisen massan åstad. Brutalt, rått; knektmannen behärskar gatan. Brutalt rått junkermanér därinne.
Så skallar det ur tusentals strupar:

Den fria rösträtt, åt alla lika
Skall ge oss seger. Nå välan!
Ej vill vi hat emot de rika,
Nej! lika rösträtt till varje man.

Polisen blir näsvis! Det är ju också rent av en revolution. Än brutalare gå de löst med knuffar och knektkommando. De ridande kosackerna sporra hästarna in i mängden. En häst som tyckes hysa mänskligare känslor än djuret i sadeln, vägrar bestämt att trampa in bland massan. Sporrarna pressas i köttet. Pladask! där ligger polisen i gatan, avkastad. Dålig disiplin på den hästen. Tydligen icke lämpad för ”ordnings”-tjänst.

Nå, massan knuffas och sparkas och kommenderas, och hjältemodigt draga de åstad med polisen i ryggen. Och så sjunga de:

Ej skräck för fienden
Ej skräck för faran all
Vi följa käckt den bana’
Oss visats av Lasalle.

Då orkade jag icke längre behålla allvaret, ty situationen blev värkligen komisk i sammanhang med dessa strofer.
*
Det är söndagen den 12 jan. 08. Massor av offentliga protestmöten avhållas runt om i Berlin. Det är på ett av dessa. Den väldiga hallen är fylld till sista plats långt innan tiden. Jag väntar mig en revolutionär stämning, revolutionära tal och revolutionära beslut. Jag väntar att få se en ansats till handling. Att det någon gång skulle bli annat än stora, stora ord.

Talaren börjar. Och snart slutar han också. En timme har han talat och ingenting har han sagt.

Jo, det är sannt. Ungefär detta: Vi ha fått ett slag i ansiktet. Vi ska vara laglydiga. Vi ska vänta. Vi ska inte tillgripa revolutionära medel. Vi ska politiskt organisera de lägsta massorna, som ligga djupt, djupt nere. Så ska vi fortsätta kampen.

Detta var allt!

Fortsätta att ”kämpa”. Är det icke det mäst barbariska sätt att behandla språket. Är detta kamp? Fraser, ord, feghet, undfallenhet, lagslaveri, ammandet av slöhet!

Vi äro dock icke i gamla testamentet. Icke fälla vi längre murar med att blåsa i basuner. Icke fälla vi kapitalismen med munväder.

Så troppar massan, denna väldisiplinerade, smått böjliga massa ut att börja ”kämpa”.
*
Men härute, på gatan ha arbetarna själva tagit saken om hand. Alla de tusental som icke fått plats i möteslokalerna ha samlat sig till demonstrationer i alla delar av Berlin samtidigt, liksom efter överenskommelse. I skaror på tre till sex à åtta tusen tåga de på olika vägar in åt det centrala Berlin.

Detta var mer än poliskanaljeriet kunde åse med lugn. På dussintals ställen drog polisen blankt och kastade sig in på demonstranterna för att skingra dem, men särskilt kom det till fem allvarsamma sammanstötningar mällan de pickelhuvade barbarerna och demonstranterna.

Särskilt hjältemodigt uppträdde ”ordningens” handhavare vid Tischerbrücke där den med blanka vapen föll demonstranterna i ryggen. Många blevo sårade genom hugg i ryggen och över nacken med skarpa klingor. Ängslan och förskräckelse drev folket ända upp till fjärde våningen i de kringliggande husen, där de anropade de inneboende om skydd. Ett skott avfyrades från ett av husen, dock utan att träffa.

Vid Alsenbrücke gjorde den ridande polisen schock mot en demonstrationsskara på 6,000 pärsoner. Likaledes vid Kotbuser-Tor mot en demonstration på 3,000.

Vid trakten kring Rosentahler och Schönhauser Tors möttes en 5,000 mans demonstration på samma sätt av polisschocher och poliser till fots med dragna sablar. Här blev en beriden polis dragen ner från hästen och så illa tilltygad att han genast måste föras till ett sjukhus.

På Unter den Linden kom det vid halv femtiden till en femte allvarlig sammandrabbning. En demonstrationskara på 6,000 man kom här, med Wilhelmsstrasse och Bülowska palatset som mål, då polispresidenten, som här själv var närvarande befallde attack. Ett 50-tal beridna poliser högg med blanka vapnen in på demonstrationen från båda sidor, understödd av polispatruller till fots. Men lyckades slutligen driva demonstranterna neråt Friedrichsstrasse och ut åt de sydostliga arbetarekvarteren.

Överallt vid dessa sammanstötningar, och vid många andra tillfällen, gjorde det uniformerade poliskanaljeriet bruk av skarpa vapen. Efter kravallerna betäcktes gatorna av hattar, käppar, paraplyer, galoscher. T. o. m. av fruntimmershattar, som på ett mycket präktigt sätt karaktäriserade den ”ordning” som poliskanaljeriet alltid med förkärlek upprätthåller.

De sårade anslås i runt tal till hundra, därav tre poliser och 28 allvarligt tilltygade.

Myndigheterna hade tydligen förberett sig på allvarsamma saker, ty dragonregementet i Blücherstrasse var konsignerat i kasernen hela dagen och hade blivit försatt med skarpa skott. Först 40, sedan en tillsatts av 20 extra pr man. Och för att de icke skulle ha allt för tråkigt tillåtos de att av hjärtans lust inmundiga så mycket bier de behagade, vilket åstadkom en synnerligen animerad stämning, ja, en så hög stämning att en del av det patriotiska manskapet med otålighet väntade order på utryckning.

Reflexioner tränga sig på oss men utrymmet tillåter inga.
*
Ett par smådrag till slut som visar att folkets egen ordning står skyhögt över polis-”ordningen”.

På en trång gata, där den elektriska spårvagnen gick igenom, kom en demonstration och hotade trafiken med stoppning. ”Rechts abtreten!” skrek man från flera håll och den väldiga demonstrationen packade sig samman på högra sidan och trafiken pågick obehindrat. Däremot stoppade polisen själv trafiken på flera gator.

På Grosse Hamburgerstrasse kom en väldig demonstration som fyllde hela gatan från vägg till vägg. Marschen gick under jublande sång, marseljäsen och Johann Mosts ”Arbetsmannen”, som mycket gouteras bland Tysklands arbetare. Plötsligt skär ett gällt utrop genom sången: ”Ein Krankenhaus!” Från den ene till den andre gick ropet och inom ett par minuter var det dödstyst, och under dödstystnad fortsatte marschen, till man var kommen ett gott stycke förbi detta sjukhus. Man hörde knappt trampet från den ringlande, tusenhövdade människoormen, vars steg dämpades av den mjuka, vita snön. Ett högtidligt ögonblick med en högtidlig stämning och ett vackert drag av de föraktade massornas rörande hänsynsfullhet.

Ett par kvarter längre fram arrangerade polisen ”ordning” medelst svordomar, knuffar, sparkar, sabelhugg och beridna attacker!

Didrik Stigman.

Debatt i Nya Folkviljan om postrånet i Staffanstorp 1907

Klart besked i postrånshistorien.
Carl Schröder

Nya Folkviljan nr 50, 13 april 1907.

Vi skulle icke alls befattat oss med att skrifva om postrånet vid Staffanstorp, och allra minst skynda den samhällsbevarande pressen till hjälp i dess beskärmelser, utom att beklaga det lidande som postiljon Almén förorsakades, ty vi äro fiender till den nuvarande samhällordningen och att stödja dess inträssen vore förräderi af oss, men då man nu från samhällsbevarande håll nödvändigt och gärna vill göra det till en politisk fråga, att utnyttjas i kampen mellan olika idériktningar, särskillt mot oss ungsocialister, så anse vi oss i viss mening uppfordrade att yttra oss och vi skola visst icke dra oss att lämna klart besked.

Vi proletärer veta ju allt för väl hurusom det är vi som dagligen bestjälas af öfverklassen, hurusom vi genom våra arbetsgifvare tvingas att arbeta likt slafvar utan att erhålla frukterna af vårt arbete, endast så mycket kastas åt oss att vi icke tvärt svälta ihjäl, allt under det att öfverklassen lefver i lyx och öfverflöd på vår bekostnad. Vi beteckna därför detta samhälle som ett tjufsamhälle och öfverklassens ägendom som tjufgods. Detta är nu vår uppfattning och den rubbas inte det minsta om man än så mycket framhölle för oss, att lagen icke anser det brottsligt att öfverklassen utplundrar arbetarne utan att den tvärtom genom straffbestämmelser vill skydda tjufgodset, ty vi veta ju också, att det är tjufvarna själfva som bestämt att dylik lag skall gälla. Detta har öfverklassen ännu makt till, men däremot kunna vi aldrig hvarken i tanke eller handling tvingas att hysa respekt för deras lagar, då vi så väl inse, att de äro till för att skydda öfverklassens inträssen mot arbetarne.

Den mängt olagliga stölder som begås utgöra sammantaget en obetydlighet mot de lagliga sådana, som öfverklassen gör sig skyldig till mot arbetarne; det är oss därför omöjligt att instämma i det förfärliga skrän som den samhällsbevarande pressen uppstämt med anledning af postrånet vid Staffanstorp, utan med tanke på hvad vi ofvan framhållit känna vi oss bra mycket mer benägna att svara: vet hut stortjufvar att skälla på småtjufvar!

Härmed ha vi icke afsett att uttala ett försvar för ifrågavarande postrån, utan endast velat framhålla huru illa det låter i våra öron när öfverklassens tidningar förhäfva sig öfver denna lilla stöld, men med god min tolerera att hela arbetarklassen systematiskt utplundras af arbetsgifvarna. Sådant hyckleri bör afslöjas och brännmärkas.

Att upphäfva den privata äganderätten, därpå går ju hela vår kamp ut eller som det kortare heter ”expropriera expropriatörerna”. Men att göra detta är enligt gällande lag stöld. m nu den privata äganderätten på ett ställe och under viss tid upphäfts, så kan det naturligtvis aldrig bli tal om att uttala något principiellt ogillande, men väl ett beklagande af att vi ännu icke lyckats att för alltid upphäfva densamma.

För att afskaffa privatkapitalismen fordras det att de bestulne uppträda enigt och samfällt, men äfven om vi nu tro att så är enda rätta sättet, så finns väl ingen rimlig anledning för att sätta oss till doms öfver de våra kamrater, som mena, att det enskilda initiativet bör lämnas plats vid sidan af det kollektiva, och under intet förhållande bör det ske blott för att tillfredsställa de borgerliga partiernas kraf på hvad de kalla heder, ty vår ärliga mening som proletärer är ju den, att hvad öfverklassen stulit af oss skola vi ha tillbaka.

Alltså gäller det vid sådana här och liknande tillfällen för oss proletärer att icke låta oss skrämmas öfver till de borgerliga för att med dem bekämpa yttringar i klasskampen, som vi själfva måste i princip godkänna, om vi värkligen äro öfvertygelsetrogna socialister.

Det ligger i sakens natur, att vi arbetare icke ha att vänta hedersomnämnande af öfverklassen om vi uppträda fullt konsekvent i klasskampen, utan tvärtom, att hela vår rörelse blir föremål för misstänkliggörande bland alla dem, som icke känna den, såsom något dåligt. Hvarje tillfälle begagnas i detta syfte, så ock med postrånet i Staffanstorp.

Men i stället för att gå så långt i undfallenhet att våra grundidéer rent af förnekas anse vi det bättre, att tydligt markera dem, men att också blotta halten af våra motståndares skrifverier, att reducera dem till deras rätta värde.

Såsom något särskillt fult framhålles, att en del af de röfvade medlen skulle användas till inköp af vapen och ammunition af den socialistiska ungdomsklubben i Malmö. Vi för våt del ha alls icke samma syn på saken, ty vi förstå sannerligen icke hvarför inte vi arbetare också skulle skaffa oss vapen. Öfverklassen beväpnar sig hvarje år med nya kanoner, kulsprutor m. m. till skydd mot den inre fienden, arbetarne, hvadan vi icke inse hvaruti det fula skulle bestå om hvarenda arbetare, icke allena de som stå med i den socialistiska ungdomsrörelsen, beväpnade sig till skydd mot sina fiender, öfverklassarna. Men en beväpnad arbetareklass fruktar öfverklassen och därför gäller det för dess press att i god tid få ut den meningen, att det är något dåligt af arbetarna att beväpna sig.

”En ungsocialistisk bragd” och dylika rubriker ha varit synliga öfver den här postrånshistorien, men tänker då ingen på hur löjligt sådant är? Hvarför heter det icke t. ex. statskyrkomedlems bragd? Skall en förbrytare nödvändigt vara af samhällsbevarande uppfattning, kanske proportionalist för att erkännas vara en riktig bof? M han är ungsocialist, då är han ingen vanlig förbrytare, utan en politisk sådan. Saken är allt för genomskinlig, man vill söka insinuera att den socialistiska ungdomsrörelsens taktik är att gå till väga som här skett. Det är väl nog att endast på det bestämdaste bestrida att något beslut i den riktningen aldrig fattats inom vår rörelse. Icke häller behöfva vi anse det så komprometterande för oss att vår agitationsfond var påtänkt att få en välbehöflig förstärkning, ty det vittnar ju enbart om att de voro sympatiskt stämda mot vår rörelse och ansåg att den borde uppmuntras. Det är väl ingen skam för oss. Vi förmoda att det icke sagts något särskillt, om han ämnat skänka samma belopp till inre missionen, K. F. U. M. eller dylikt.

Vi tro emellertid icke att detta den borgerliga pressens tendensskrifveri mot oss skall åstadkomma den effekt som åsyftats, att arbetarne upphöra att förbanna detta samhälle och i stället bli samhällsbevarande allesamman.

Ha öfverklasstidningarna med sitt tjut trott sig kunna skrämma oss till att baxna, därför att postrånarna påstått sig hylla de ungsocialistiska tankesätten, så ha de totalt misstagit sig, ty vår uppfattning om att vi värkligen lefva i ett tjufsamhälle är för starkt rotad och vårt hat mot detsamma för lidelsefullt för att vi skulle det minsta reflektera på att, äfven om vi icke alls för egen del äro roade af att deltaga i postrån och dylikt, spela upp oss till försvarare af detta samhälles inträssen gentemot någon eller några af dem, som på grund af meningslikhet förklara sig vara kamrat med oss.

C. S-r.

Det rätta kampsinnet.
Carl Schröder

Nya Folkviljan 51, 20 april 1907

I klasskampens bränningar hota faror af mångahanda slag, icke minst den att ryckas med af den allmänna meningsströmmen och gå i kvaf med sin åskådning i de kapitalistiska hvirflarna därute långt från land.

Det gäller därför för alla dem, som vilja stå med i striden och som tänka socialistiskt, att aldrig förlora känningen med den fasta grund på hvilken de ställt sig, aldrig se sig tillbaka i striden, aldrig glömma att det är hatet till den bestående samhällsordningen som en gång dref dem ut, att inte får förmå dem att uppge kampen eller det minsta falla undan, utan alltid hänsynslöst måtta slag på slag mot det förbannade samhälle, i hvilket vi lefva.

Så skulle det vara, men tyvärr visar det sig, när den samhällsbevarande indignationsstormen med sitt tidningstjut rör upp människohafvet till en enda rytande massa, att många af våra kamrater blekna och genom sin räddhåga bringa förvirring bland dem, som vid sådana tillfällen hade ännu mer anledning än vanligt att hålla samman för att med än större skärpa gissla orättfärdigheten och sia om en bättre tid.

Dylikt är en kraftförlust i klasskampen, hvilken förlust vi alla må beklaga men också söka förekomma, som sker bäst genom att skapa fram det rätta kampsinnet. En mer djupgående insikt om det berättigade i arbetarnes kraf på att komma ut ur det nuvarande samhällseländet skall säkert värksamt bidraga till ernåendet däraf.

Det rätta kampsinnet, som höfvas hvarje proletär och som bör vara hans stolthet, är att med glatt mod, då alla hälvetets makter synas sammansvärja sig, likvisst våga att mot sina förtryckare, de kanaljerna, slunga ut en vild förbannelse, som likt en blixt korsar rymden och lyser upp, om så än endast för en sekund, men som betyder hopp åt mångtusenden om att efter kulen dag kommer sol.

Sådana kamrater vika aldrig undan, icke ens en millimeter.

C. S-r.

”Klart besked!”
Albert Jensen

Nya Folkviljan 51, 20 april 1907

Den socialistiska ungdomsrörelsen har skaffat sig ett veckoorgan för att kunna tillbakaslå de ohemula angrepp, som ständigt riktas mot rörelsen, synnerligast från socialdemokratin. Om ”Folkviljan” någonsin haft en uppgift i detta afseende, så föreligger denna just nu, med anledning av postrånet och partipressens lumpna uppträdande. Det borde vara tidningens uppgift att ”visa hem” alla beskyllningar som vill liera ungdomsrörelsen med denna kriminella förbrytelse. När jag därför i sista tidningen såg rubriken ”Klart besked i postrånshistorien” så väntade jag naturligtvis att i artikeln finna en liten smula förnuftigt resonemang och ett tillbakaslående af de idiotiska beskyllningarna. I det stället bjöds halfannan spalt dumheter.

Minst af allt gör artikeln skäl för rubriken ”Klart besked” , ty – med förlof sagt – virrigare sammelsurium har jag icke på mången god dag läst.

Hr C. S-r. säger först att artikeln icke afser ett försvar för rånet och dock är hela artikeln ett direkt försvar för detsamma.

I artikeln talas om att postrånarna upphäft den privata äganderätten och med den argumenteringen söker förf. advocera fram ett principiellt gillande af dådet. Värre idioti har jag aldrig hört. Privatäganderätten har icke ett ögonblick blifvit upphäft. Rånarna flyttade endast en viss pänningsumma öfver i sin privata ägo.

Det är mer än oförskämt att, som artikelförf. Gjort, söka inblanda detta som en fas i den målmedvetna klasskampen, och hvad som är än värre och vittnar om en bottenlös okunnighet om socialismen och den socialistiska ungdomsrörelsen är, att sammanblanda detta då med ”våra grundidéer”, med socialismens grundidéer.

Jag vill antaga att det endast är begreppsförvirring som dikterat denna artikel. Jag vill icke och kan icke tro annat. Och dock kan jag icke frigöra mig från den uppfattningen att denna artikel skrifvits på ett sådant sätt och i sådan anda, att den skadar vår rörelse långt mer än själfva dådet, hvilket vore lätt att visa från sig.

Den socialistiska ungdomsrörelsen får icke indragas i denna affär. Hvarken principiellt eller taktiskt kan den protegera ett dåd af rent kriminell art, som absolut icke har det ringaste med socialismen att skaffa, hvarken teoretiskt eller praktiskt och ”Folkviljan” borde värkligen vara till något annat än afstjälpningsplats för virriga dumheter. Det är ett brottsligt förräderi mot våra idéer och mot vår rörelse, att låta så mycket som skuggan af misstanken om vår solidaritet med dådet falla öfver densamma.

Jag vill icke yttra mig om dådet, som sådant. Det är en produkt af samhällsförhållandena och kan allra minst kastas på ungdomsrörelsen, men hvad jag på det bestämdaste vill protestera emot, såsom en skändlighet är att C. S-r med en själftagen förmyndarrätt i ungsocialismens namn gör denna till sympatisör med denna gärning. Det är nedrigt!

Inskränkande mig till denna protest för i dag å egna och många kamraters vägnar, ber jag att få återkomma.

Stockholm d. 15. 4. 07.
Albert Jensen.

Trots den starka indignation som präglar ofvanstående artikel ha vi icke bragts det minsta ur fattningen, och detta väl närmast beroende på att vi funnit den för litet sakligt vägande.

Vi ha ärligen kollationerat igenom tankegången i vår artikel, men sannerligen att vi på någon enda punkt finna oss föranlåtna att taga tillbaka och vi tro icke häller att de, som äro öfvertygelsetrogna socialister och ej låtit sig för starkt påvärkas af öfverklassens och en del socialdemokratiska tidningars tjut, skola annat än finna tankegången i vår artikel fullt befogad.

Vi ha sagt ifrån att postrån, rånmord eller dylikt icke är den taktik vi anse bör användas för att vinna en socialistisk samhällsordning, men däraf följer väl ingalunda att vi, som hylla friheten äfven åt andra, skulle racka ner dem som vilja gå fram på ett sådant sätt, detta så mycket mindre som det gällde det af oss så hatade klassamhället, hvars kapitalistinträssen icke det minsta inträsserar oss att främja.

Det är oförskämt att göra detta dåd till en fas i klasskampen, skrifver hr Jensen, men vi fråga, med hvad rätt gör hr Jensen utan vidare detta dåd till en enbart kriminell förbrytelse? Det synes som om föröfvarne själfva ville att deras handling skulle förstås som ett uttryck för deras åskådning. Om så är fallet, då är det ju ärligt af oss utomstående att helt fräckt förklara att så icke är förhållandet. Deras ord gäller i sådant fall, men icke vårt.

Då därtill kommer att den borgerliga pressen angriper oss just med deras förklaring som utgångspunkt, måtte det väl vara bra mycket mer förnuftigt att bemöta saken som om dådet värkligen vore ett uttryck i klasskampen hällre än att förneka detta med så liten eller rättare ingen utsikt till framgång som hr Jensen tyckes mena att vi skulle gjort. Att sålunda gifva värkligt svar på tal, icke slingra oss undan utan gå rakt på saken, det kallar hr Jensen oförskämt af oss.

Det där talet om att vi skulle med vår artikel skadat ungdomsrörelsen har likhet med de ledandes inom socialdemokratiska partiet sätt att jämt och ständigt, så fort det är något som icke passar dem, dra till med att det skadar arbetarerörelsen. Sådant tal ha vi skrattat åt, därför borde icke vi ungsocialister hemfalla åt samma manér, utan komma ihåg, att vår rörelse icke bör byggas på tillfälliga stämningar, som kunna både till och frånföra rörelsen medlemmar, utan på en djupgående insikt om våra idéer, som icke ger sig därför att det blir ett litet skall.

Vi bry oss icke om att taga illa upp alla hr Jensens mindre smickrande omdömen och glåpord, i det vi taga dem som uttryck för nervositet och därför öfverse med desamma, men vi anse oss böra tillbakavisa hans tal om att det skulle vara en ”skändlighet”, ”nedrigt”, af C. S-r att ”med själftagen förmyndarrätt i ungdomsrörelsens namn göra denna rörelse till sympatisör med postrånet”, ty detta har icke skett, utan existerar blott i hr Jensens och kanske i en del andras inbillning, och hvad den artikeln vidkommer, som hr Jensen så klandrar, kan upplysas, att om densamma var denna tidnings styrelse enhällig innan den publicerades och står styrelsen solidarisk med densamma äfven nu, fastän den icke passar hr Jensen, hvadan alltså talet om själftagen förmyndarrätt bör åtskilligt reduceras.

Vi ha i bästa mening efter måttet af vårt förstånd sökt intaga en ärlig ståndpunkt i postrånshistorien och hr Jensen antagligen likaså. Båda meningarna ha nu kommit fram, men det har varit hr Jensen ensam förbehållet att nog intolerant stämpla den motsatta uppfattningen som ett brottsligt förräderi mot våra idéer, en taktik som vi för vår del bestämt afböja att begagna oss af i diskussion om den socialistiska ungdomsrörelsens angelägenheter.

Redaktionen och Styrelsen för Tryckeriföreningen Södra Sverige u.p.a.

Carl Schröder:
Att störta detta samhälle

därom har hittills såväl högern som yttersta vänstern inom arbetarerörelsen varit full enig, men hädanefter tyckas vi få börja räkna med en utbrytning åt höger, som helt synes ställa sig utanför detta, som varit ett gemensamt mål för alla inom densamma.

I Nya samhället för den 11 d:s har dess redaktör, hr I. A. Davidsson, skrifvit en polemisk artikel med anledning af uttalanden om postrånshistorien, som gjorts af den konservativa Sundsvallsposten, och i hvilken han yttrar sig så här:

”Orsaken till detta brott ligger i bristfällig samhällshygien. Det svenska samhället, liksom förrästen alla samhällen, som äro lyckliggjorda med ett kapitalistiskt produktionssystem och däraf följande andligt och ekonomiskt proletariat, är sjukt. ”Det är något ruttet i den danska staten”, säger i Hamlet den ene dödgräfvaren, och samma ord kunna äfven tillämpas på den svenska staten i vår tid. Det har det hemska dådet i Skåne alltför tydligt visat. Det gäller därför för våra maktägande att i tid se till, att samhället ej måtte taga någon skada. ”Caveant consules, ne caplat detrimenti res publica”, sade redan den gamle romaren.”

Vi ha gjort kursiveringen. ”Att samhället ej må taga någon skada”, kan man uttala sig på mer samhällsbevarande sätt? Och dylikt ges ut för att vara socialdemokrati! Vi ha alltid haft för oss att arbetarnes kamp skulle gå ut på, alls icke att skydda och bevara detta samhälle, utan tvärtom att rasera det till grunden, att slå det i grus och spillror, att störta tjufsamhället.

Det är icke riktigt vackert af hr Davidsson att så där indirekt uttala klander emot så många hedersmän i första och andra kammaren, hvilka genom Åkarps- och Staafflagar hittills gjort hvad de kunnat i den åsyftade riktningen och hvilka nu som bäst hålla på med nya lagar mot fackföreningsrörelsen. Det skulle emellertid vara trefligt höra hvilka åtgärder socialdemokraten Davidsson anser att de maktägande böra vidtaga för att samhället ej må taga någon skada.

Vi begripa sannerligen inte hvad hr Davidsson menar med sitt samhällsbevarande skrifveri, men kanske det finnes förborgat i det om bildningsskryt vittnande tilltaget att rabbla latin i en arbetaretidning, utan att ens meddela en öfversättning däraf.

Nog veta vi, att Hr Davidsson tillhör dem bland arbetarerörelsen som har den mjukaste rygg mot öfverklassen, vi erinra oss hans inlaga till k. m:t med anledning af en befordringshistoria, hvari han var starkt inträsserad, och i hvilken han upprepade gånger använde uttrycket ”underdånigst”, men att gå så långt att rent af uppmana de maktägande att i tid se till, att samhället ej må taga någon skada, det hade vi icke ens väntat af honom.

C. S-r.

Våra Ungsocialistätare
Erhard Griph

Postrånaren Fors och hans hjälpbröder ha gifvit den uppösta Soc.-Dem. anledning att återigen racka ner på oss ungsocialister och vår rörelse, hvilket ej är något ovanligt från det hållet.

Jag ämnar ej på minsta sätt taga försvar för Fors och hans gelikar, oafsett han är ungsocialist eller ej – jag uttalar mitt djupaste förakt samt önskar honom sitt välförtjänta straff – men kan ej tiga då man läser följande i vår ”pigförnäma” Soc. –Dem.:

”Det blir icke den socialdemokratiska pressen, som får några bekymmer, men väl torde de båda fiendeorganen till vår åskådning och vår taktik, ”Brand” och ”Nya Folkviljan”, komma i förlägenhet huruvida de skola söka ursäkta eller söka skaka ifrån sig en Fors och hans kamrater, sedan han ertappats med att ha gjort allvar af anspelningarna om hur man rätteligen bör behandla ”tjufsamhället”.”

Det är beklagligt, att inte Soc.-Dem. tog och racka ner på Fors och hans kolleger för en så barbarisk förbrytelse som att öfverfalla en fattig lönslaf, som arbetar för sitt eget lifs uppehälle. Denna förbrytelse är en struntsak, tycker visst soc.-dem. Nej, nu kunna vi komma åt de där ungsocialisterna och deras rörelse, det skall bli en njutning att få komma i tillfälle att kasta glåpord på element, som ej gillar våra fuffens, som vi påfvar begagna oss af bakom ryggen på den dumma arbetareklassen, som vi åtminstone hittills har lyckats hålla bakom ljuset.

Hvad det nu angår ”Brand” och ”Nya Folkviljan”, så tror jag, att jag kan taga mig friheten och tala om, att dessa organ ej ha något att skaffa med denne Fors och hans medbrottslingar, och ej häller vi ungsocialister och vår rörelse.

Om det nu skulle vara så, att Fors vore medlem i någon af våra klubbar, så föreskrifver ej våra stadgar att den, som skall ingå i våra klubbar, behöfver några borgensmän, som ansvara för att ej denne kommer att begå någon förbrytelse, och inte tror jag att vår högvälborne hr Branting och hans soc.-demokratiska parti har åtagit sig ansvaret för sina lättrogna socialdemokrater.

Jag tror det vore bättre att hr Branting sågo till sig och sitt parti i stället för att lägga sig till allt för mycket i andras affärer, som klarar sig sådana där herrar förutan.

Om nu hr Branting och hans Soc.-Dem. ville sluta att äta på ungsocialisterna och i stället följde sitt eget program, åtminstone där det heter att man skall värka för nykterhetsrörelsen, men den punkten bryter Soc.-Dem. mot dagligen genom sina brännvinsannonser och hr B. själf, senast i Malmö då han var där och skulle hålla föredrag, men hade väl antagligen fått för mycket af ”Göteborgssystemet”, så han på tribunen gaf lektion att himla med ögonen och spela biljard med vattenglaset, så att det gick i krasch.

Goda exempel!

Erhard Griph.

Vici:
Postrånet och anti-socialisterna.

Man har nu upptäckt och häktat föröfvarne af postrånet på Simrishamnsbanan, och det har man grundligt fått reda på af högerfärgade tidningar. Man har fått reda på att den ene heter Axel Fors, född 1880 i Gudmuntorp, den andre att han heter Friberg likaledes född 1880. Reflektioner af allehanda slag ha haglat ner öfver en, och hälst då sådana, som rört dessa mäns förhållande till socialisterna. Med stora, feta bokstäfver har det stått, att Fors erhållit så och så många röster till än det ena än det andra inom socialisternas krets. Revolvrar och dynamit skulle unghinkarna få för 800 kr., och därmed skulle banker och andra inrättningar plundras. Fors och Friberg äro martyrer i socialisternas tjänst, och skulden tillskrifves agitatorerna, det är deras lömska spel och eldröda tal, som varit driffjädern.

Men det är en sak som fridens apostlar glömt att taga med i räkningen. Fors och Friberg ha tjänat kronan båda, den ene vid Kungl. Vendes artilleriregemente, den andre vid Kungl. Sveas artilleriregemente i fyra långa år. Kan man inte draga några slutsatser af detta faktum. Det är ju i Kronans kläder man lär sig så många goda saker – alla goda egenskaper uppammas, såsom lydnad mot konung och fosterland, själfförsakelse, gudsfruktan och sedlighet. Eller är det kanske icke så?

Herrarne, som fordra 52 millioner kronor om året i skatt till lantförsvarets underhåll, ställer väl om, att de som skula utbildas till landets modiga försvarare, om än af låg grad, få en god skola, som ger dem tillfälle efter taget afsked blifva rättskaffens och hederliga medborgare. Härav svarar man naturligtvis utan en blinkning ett högtidligt ja. Där finnes ju så många tillfällen inom en kasern att utbilda sitt eget goda jag. Sålunda finnes bibliotek, där man kan få lära alla sorters uppbyggliga saker om fosterlandskärlek och tapperhet, man kan i ett kasärnbibliotek vidare få penna, bläck, papper och kuvert för att kunna skrifva hem till kära anhöriga o. s. v. Regementspastorn talar hvarje söndag lag och evangelium till soldaterna, hvarje afton och morgon hålles korum, då bön och salmsång förekommer. Vid särskilda tillfällen kunna de till och med få höra ett föredrag, som vanligtvis skildrar något tappert och modigt utfört i fosterlandets tjänst. Så nog har man sörjt för deras andliga utbildning. Och likväl har något sådant oerhört inträffat, som att två karlar, hvilka ”tjänat” i fyra hela år, ha kunnat råna. Huru förklara detta?

Är det deras omkring tvååriga vistelse bland arbetare, unghinkar eller deras fyra à femåriga tillvaro bland krigsmän, fosterlandsförsvarare, som invärkat på deras anliga tillstånd? Det har sagts, att sinnet är mest mottagligt för intryck vid unga år, och att tiden spelar en stor roll förnekar ingen. Jag frågar ingen: Hvems är skulden? Det är ju en själfklar sak, att den individuella läggningen hos en person också kan spela in härvidlag.

Hinke Bergegren och hr Schröder i Helsingborg hafva fått sin beskärda del af moralpredikan, som serverats af en viss liberal tidning, fast hvad hr Bergegren beträffar, har han fått nog af förut och sitter för närvarande på Ystads kronohäkte, hvilket ju icke är att afundas honom.

Alltnog, högertidningar, när ni göra era långa och djupgående reflektioner om postrånet och socialistlärarna, glömmen då icke att med stora och feta bokstäfver sätta att missdådarna tagit värfning vid 20 års ålder vid Kungl. Regementen och där tjänat i fyra kalenderår, likaväl som I skrifven om de många tusen röster en af dem fick när han skulle representera en del arbetare.

Vici.

”Klart besked!”
Albert Jensen
Nya Folkviljan 52, 27 april 1907

Mitt förra inlägg var för ”litet sakligt vägande”, säger hr S-r. Det är sannt. Men det afsåg också endast att vara en protest. Här följer det sakliga.

Men först ett par anmärkningar.

Låt mig först säga ifrån, att jag alldeles icke ämnar upphäfva mig till moralisk domare öfver dådet som sådant. Det kunna de göra som därtill ha lust.

Hr S-r söker insinuera att jag påvärkats ”af öfverklassens och en del socialdemokratiska tidningars tjut” och för den skull fegt fallit undan. Jag har stått i rörelsen så pass mycket längre och offrat så pass mycket mera för ungsocialismens idéer än hr Schröder, utan hänsyn till alla angrepp och allt tjut, att den gemenheten torde falla på sin egen dumhet.

Så till saken!

Jag vidhåller allt hvad jag i förra inlägget yttrade. Ej ett ord tar jag tillbaka.

Hr. S-r förnekar att han sökt göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrånet. Sannt är, att det är synnerligen svårt att få ut en helgjuten mening ur det virriga sammelsurium som serverades i första artikeln. Den liknar bibeln i så måtto att den är full af själfmotsägelser. Men alla de jag talat med, som läst ifrågavarande kompott, har ständigt haft den uppfattningen, att denna var ett direkt försvar för dådet. Och då Folkviljan alltid talar i ungsocialismens namn, så kan jag icke finna annat än, att hela artikeln är ett försök till att göra ungdomsrörelsen till sympatisör. Ty hvad är eljest meningen med exempelvis följande passus i artikeln:

”Alltså gäller det vid sådana här och liknande tillfällen (postrån o. d. A. J-n.) för oss proletärer att icke låta oss skrämmas öfver till de borgerliga för att bekämpa yttringar i klasskampen som vi själfva i princip måste godkänna om vi värkligen äro öfvertygelsetrogna socialister” (!!).

Är månne icke detta ett direkt försök till att göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrån o. d. Hur skall det då skrifvas för att göras tydligare?

Ni ljuger hr S-r när Ni söker göra detta dåd till en fas i klasskampen och än mer när Ni påstår att en ”öfvertygelsetrogen socialist” måste i ”princip godkänna” en sådan handling. Ni ljuger antingen af okunnighet om socialismen, hvilket jag har grundad anledning antaga, eller också ljuger Ni af andra motiv.

Detta dåd kan icke stämplas som annat än en kriminell förbrytelse, aldrig som en handling med socialrevolutionära motiv. Ty en öfvertygelsetrogen och målmedveten ungsocialist skulle aldrig, för en lumpen pännings skull, trampa en intet ont anande proletärs personliga rätt under fötterna, rätten att lefva. Och äfven om man förutsätter det omöjliga att personen ifråga värkligen begått dådet med idéella syften, som bakgrund, så skulle den dock icke, om han varit ungsocialist, kunna begå en sådan gemen nedrighet, att han satte en hel rörelse i sticket, att han sökte skydd bak den revolutionära socialismens skylt, utan en sådan person hade tagit saken på sig som person, utan att söka kompromettera en enda annan människa, långt mindre en hel rörelse.

Vidare visar väl Fors föregående, som det sätt hvarpå pänningmedlen användes, tillräckligt tydligt, att det var rent personliga motiv till dådet. Och detta gjorde dådet till en uteslutande kriminell förbrytelse. Dådet är således ingen fas i klasskampen och kan aldrig bli det.

Följden af att protegera detta dåd skall bli, att så snart något subjekt begår någonting liknande kommer det alltid att heta: ”ungsocialisterna åter framme!” Och vidare blir följden att såväl den borgerliga som partipressens anfall få ett visst sken af berättigande. Men det är att hoppas att klubbarna litet öfverallt säga ifrån sin mening i denna sak och därigenom kasta ifrån sig den Schröderska blamagen.

Jag vidhåller att det oförskämt att inblanda de socialistiska idéerna med detta dåd. Ingalunda har detta med socialismens idéer att skaffa hvarken direkt eller indirekt, hvarken medvetet eller omedvetet, hvarken teoretiskt eller praktiskt.

Hr Schröder! I alla rimlighetens namn: framför skäl och bevis för dådets sammanhang med socialismen, så som ni påstår!

Talet om privatäganderättens upphäfvande genom detta dåd blottar allt för öppet begreppsförvirringens bottenlösa djup. Privatäganderätten upphäfvdes aldrig ett ögonblick och kan icke upphäfvas privat-partiellt, utan endast samhälleligt.

Och hvad har dylika handlingar att göra med våra grundidéer? Svara härpå, om ni vill anses som förnuftig varelse. Socialist är ni i hvarje fall icke. Därför är tankeoredan för stor.

”Vi få icke racka ner dem, som vilja gå fram på ett sådant sätt”, säger hr S-r och fortsätter: ”detta så mycket mera som det gällde det af oss så hatade klassamhället”.

Jag vill icke döma i dådet. Jag har endast vänt mig mot ”Folkviljans” uppträdande i denna sak. Men på hvad sätt har dådet skadat klassamhället eller undergräft dess bestånd?

Vi få icke lof att drifva satsen om den personliga friheten in absurdum. En människas rätt att handla fritt upphör där hennes handling kränker andras lika så stora rätt och frihet. Konsekvensen af det Schröderska resonemanget skulle bli, att om några virriga hjärnor skulle falla på den idéen, att hr Schröder vore ett hinder för socialismens utbredande och för den skull Norberg ihjälknackade hr S-r, så skulle vi icke ”racka ner” på dessa individer, enär de gjorde sin gärning för att – enligt deras tro – komma åt klassamhället. Konsekvenserna leda ut till det ohållbara.

Hr S-r skrattar åt möjligheten att ”Folkviljans” hållning skulle kunna skada ungdomsrörelsen. Ja, jag tviflar icke alls! Ni skulle nog skratta i alla väder.

Om de borgerliga taga ytterliga afstånd från oss, det rör oss icke. De äro i alla fall våra klassfiender. Men helt annat ställer sig saken, när arbetarna själfva vända sig ifrån vår rörelse, ty utan arbetarnas förtroende vinna vi aldrig mark för våra idéer.

Här ha vi en stor klass af proletärer, nämligen postbetjäntskåren, hvilka vi också skulle söka vinna för socialismens idéer och på hvilkas bistånd en framtida klasskamp också kan vara ganska beroende. Så går en individ under socialrevolutionär mask och söker skjuta ihjäl en af dessa klasskamrater och sedan kommer en arbetarnes tidning – fortfarande under socialrevolutionär mask – och försvarar detta dåd principiellt.

Kan det då gifvas ett mera direkt sätt att få en hel arbetarehär på halsen och därmed hela arbetareklassen som naturligtvis måste ställa sig solidarisk med denna kår, både ur samhörighetssynpunkt och ur den synpunkten att ingen arbetare vet när det nästa gång behagar ett subjekt att under skyddande socialrevolutionär mask skicka honom till evigheten under förklaring af att det var klassamhället det gällde. Alltid fanns det ju hr Schröder, som för konsekvensens skull kunde försvara dådet.

Men allt detta skrattar naturligtvis Schröder åt!

Är det då mera försvarligt när man skjuter ner en människa för att komma åt pängar till privat bruk, än när någon stjäl som arbetsgifvare?

Jo, enligt Schröderförnuft. Eljest icke.

Det värkar för enormt löjligt när hr Schröder söker skydd för sin orimliga advokatyr hos de socialistiska idéerna och blottar okunnigheten om dessa. Som socialist protesterar jag mot att socialismens namn användes till att draga försoningstablåer kring ett vanligt mordförsök. Det är att draga idéerna i smutsen och om hr S-r hade haft något litet inträsse af att hålla idéernas fana högt, så skulle han aldrig dragit den i blodstinkande dypölar.

Hr S-r kan icke frånträda tankegången i den första artikeln. Jag betviflar icke! Ty det finns ingen genomgående tankegång, det finns endast genomgående begreppsförvirring.

Tidaholm den 21-4-07.
Albert Jensen.

Tryckeristyrelsen:
Det tyckes ha gått hr Jensen spårlöst förbi, att det är styrelsen för denna tidning som står enhälligt bakom den ifrågavarande artikeln, ty på annat sätt är det svårt att förstå den ilsket personliga ton, som hr Jensen använder, för så vitt icke syftet med hans inlägg kanske mindre gäller saken än hr Schröder personligen. Huru som hälst härmed, tillåta vi oss påpeka det oriktiga i att hr Jensen, trots att det i förra numret meddelades att styrelsen var enhällig om artikeln innan den publicerades och fortfarande stod solidarisk med densamma, ställer enbart en person inom styrelsen till ansvar för artikeln, ett tillvägagångssätt som icke tilltalat styrelsens öfriga medlemmar, hvilka icke känt det minsta behof af att placeras bakom hr Schröders rygg, utan ämnar stå för hvad de sagt. Hvad hr Jensen skrifver mot hr Schröder anser styrelsen lika mycket gälla den, hvadan följande svar lämnas i styrelsens namn.

Hr Jensen påstår, att vi i artikeln sökt göra ungdomsrörelsen till sympatisör med postrån och dylikt, men kan icke angifva något direkt uttalande som ger stöd härför, utan säger han att det framgår indirekt af sammanhanget. Mot denna hans uppfattning citera vi som bevis för raka motsatsen följande ut artikeln:

”En ungsocialistisk bragd” och dylika rubriker ha varit synliga öfver den här postrånshistorien, men tänker då ingen på hur löjligt sådant är?
– – – –
Saken är allt för genomskinlig, man vill söka insinuera att den socialistiska ungdomsrörelsens taktik är att gå tillväga som här skett. Det är väl nog att endast på det bestämdaste bestrida att något beslut i den riktningen aldrig har fattats inom vår rörelse.

Kunna dessa direkta och tydliga uttalanden uppfattas som uttryck för att vilja göra den socialistiska ungdomsrörelsen till sympatisör till postrånet? Således står emot hr Jensens mening, att det indirekt framgår af sammanhanget, ofvanstående direkta uttalanden, som bestämt tillbakavisa hvarje tanke på att göra ungdomsrörelsen ansvarig för postrånet. Hvar och en som vill döma rättvist måtte väl inse att i bevisvärde äga de direkta uttalandena ett mångdubbelt större betydelse än omtvistliga indirekta. Vi anse oss sålunda ha ådagalagt att hr Jensen har orätt i sitt påstående, att vi gjort ungdomsrörelsen till sympatisör med postrånet

Det synes oss ha varit bättre om hr Jensen sökt i Sveriges press ge tillkänna, att det endast och allenast är Brand, som är det socialistiska ungdomsförbundets erkända organ och att vår tidning endast tagit sig friheten att sympatisera med den socialistiska ungdomsrörelsen, men som saknar all betydelse när det gäller ge uttryck för hvad som är riktig ungsocialism, utan därav lämnar enbart Brand besked. Och så till sist uppmana alla att läsa Brands nästa n:r, så få de fullt och riktigt och värkligt klart besked på hvad ståndpunkt den socialistiska ungdomsrörelsen intager till postrånshistorien. Det hade varit enkelt, praktiskt och riktigt, men då hade förstås den ljungande protesten blifvit öfverflödig.

Men utöfver detta, att hr Jensen vill söka göra troligt, att vi gjort den socialistiska ungdomsrörelsen till sympatisör med själfva stölden, går han än längre, han påstår att vi uttalat ett principiellt gillande af icke allenast våldet mot postiljon Almén utan mord i allmänhet d. v. s. då sådant begås under ”socialrevolutionär mask”, och menar att äfven med dessa tankar ha vi gjort ungdomsrörelsen till sympatisör med.

Vi bestrida detta hr Jensens påstående med följande citat ur artikeln:

– – – utom att beklaga det lidande, som postiljon Almén förorsakades – – –

Hur kan detta betyda att vi gilla våld mot person? Brukar man då beklaga offrets lidande? Citatet visar ju tydligt att hr Jensen, medvetet eller omedvetet, förvrider, utläser annan mening ur artikeln än hvad den själf ger anledning till, ja detta ända därhän att hans påstående om hvad artikeln innehåller råkar i öppen konflikt med däri tydligt uttalade meningar.

Hr Jensen beskyller oss för att vara begreppsförvirrade, att hvad vi skrivit är sammelsurium, att vår okunnighet om socialism är bottenlös, att vi icke äro några socialister, att vi dragit idéernas fana i smutsen, i blodstinkande dypölar, att vi ljuga, att vi äro gemena m. m., men vi svara därpå helt blygsamt och undrande, att en sådan herre, som tar munnen så full, läser så dåligt innantill.

Men kanske den goda viljan saknas!

Styrelsen
för Tryckeriföreningen Södra Sverige
u. p. a.