Albert Jensen: Lag och rätt

Lag och rätt
Albert Jensen. Brand nr 10, 1907

Egentligen borde väl lagen vara ett uttryck för den allmänna rättsuppfattningen för att kunna, åtminstone i någon mån, bevara skenet av att vara ett moraliskt rättesnöre. Men så är det ju icke. Ty tid efter annan fälla lagens handhavare domar, mot vilka folkets rättslidelse reagerar på ett ofta demonstrativt sätt.

Lagen är icke något uttryck för massans moraliska rättsuppfattning. Och den kan aldrig bli det i ett kapitalistiskt samhälle, ty klasskillnaden tudelar rättsuppfattningen, liksom den tudelar allting annat.

När arbetarnes rättsmedvetande reser sig upp emot en dom, såsom exempelvis mot Sandödomen, så gör det detta i känslan av, att den dömde blev ett offer i proletariatets frihetskamp, vilken kamp är arbetarnes högsta moral.

Överklassen däremot finner det vara fullt riktigt – icke allenast juridiskt utan också moraliskt – att personerna dömdes för sina brott, då deras handlingar ytterst syftade mit ett neddrivande av det bestående, som för dem är en handling av högsta omoral.

Uppfattningarna delas efter klasståndpunkten. Helt naturligt.

Nittio procent av lagarne avse att skydda den bestående samhällsordningen och äro sålunda uttryck för den maktägande klassens rättsuppfattning. Icke för arbetareklassens.

Följaktligen: Lagen är helt enkelt ett maktmedel i de besittande klassernas hand, ett maktmedel som de också flitigt använda i klasskampen till att förtrycka och underkuva underklassen.

Det är på tid att arbetarna få upp ögonen för detta enkla faktum. Hela den helighets gloria, som omgiver det borgerliga rättsväsendet, kommer då att fördunsta, som morgondiset för den uppgående solen.

Lagen är icke ett moraliskt rättesnöre, den är helt enkelt ett socialt maktmedel i de ekonomiskt härskande klassernas hand, och har alltid så varit. Och detta kommer den alltid att bli, så länge klassamhället består.

Mårten Luther, som hade sina ljusa stunder, sade: Överhetens tyranni upphäver undersåtarnas plikter.

Ja, gent emot kapitaliststatens tyranniserande lagar har den socialistiska rörelsen inga förpliktelser.

Den juridiska rätten är ofta en moralisk orätt, en moralisk lögn. Och brottet – sanning.

Annonser

Preussiskt polisvälde och anarkisterna

Preussiskt polisvälde och anarkisterna
Didrik Stigman (A. Jensen)
BRAND Nr 1, 1908, Lördagen den 4 januari

Ingenstädes är reaktionen så jättemäktig som i ”det stora fäderneslandet”, med den starka socialdemokratien i Tyskland och i synnerhet i Preussen.

Polisen är zarism i smått.

I synnerhet äro anarkisterna deras skötebarn, omhuldas på allehanda upptänkliga sätt. En särskild detektivkår följer dem i hälarna som deras egen skugga och registrerar deras steg, deras ord, blickar och åthävor. Se här hur en sådan beskuggans anteckningsbok ser ut. Utdragen äro gjorda ur en notisbok, som borttappats av en detektiv.

-18.9.07. Möte Atte Jakobst 75. Om bekanta anarkister varit där?

-Chan arbetar nu hos pantlånare Nathan, Schutzenstrasse 15 kl 8-8.

-9 8 07. Vid ”Der Freie Arbeiter”, K. Krause, Oester, Emil Neuman, Ville Ernst (Petersen) till posten.

-Emil Neuman S. O. kl. 9-10 Ostrowski.

-Hos Lange 10 9.07. Aliseh, Groth, Eluenberg, Lax Jensen.

-Möte hos Patt 16 9 07, Chan, Schiefer, Möller, Chan deltog i disk.

-Dresdenerstr 88/89. Kl. 3. Grossmann 1,66 mörkt hår, mörka ögon, glasög, mörk kavajkostym med sportskjorta, ljus överrock.

-20.4. Förm. Hermansdörfer, 6,05 från bostaden till arbetsstället Friedman, Kaiserallee 98.

-29.6.07. V. Oestrich, kl. 7 till arbetet.

-24.7.07. V. Calin, kl. 8 till arbetet.

12.8.07. N. Eluenberg gick kl. 8.30 till Lange.

Och i denna stil är denna notisbok fullklottrad, och icke allenast denna utan tusende andra, som visa att så snart en människa misstänkes vara anarkist, registreras han, antecknas varje steg, varje handling, också den oviktigaste.

I tankarna ser man polisen löpa gata upp och gata ner, ständigt bakom den harmlöse stackare, som är på väg till arbetet eller till en vän, och icke har en aning om vilken intressant pärson han i själva verket är.
Så kommer en del utgiftsposter annoterade.

10.3.07. ”Vorvärts” 1:10.

13.3.07. Valföreningsbidrag 0:25.

1 ex. ”Der Freie Arbeiter”. 1 ”Der Revolutionär”.

Porto 0:05 = 25 pfg

Och hjärtligt skrattande konstaterar man att den preussiska staten, trots all finansmisér, har råd att köpa anarkistiska tidningar och betala bidrag till de röda valföreningarnas fonder.

Mäst av allt intresserar oss dock slutligen en notis i boken:

Pühringer Johann, född 1883 i Robsback, liten till växten, rödaktigt hår, blå ögon, runt ansikte, egendomlig gång. Vill kasta bomber. Fasttages varhälst han anträffas.

Äntligen! Utropa vi, äntligen en, gud ske lov! Hundra och åter hundra ännu starkare måste dagligen bliva kontrollerade, förföljda, citerade och visiterade – men så upptäcker åtminstone polisens späjaröga en som ”vill kasta bomber”. Välsignad vare du Pühringer Johan! Du som skall häktas var du träffas, du låter dig ingenting bekomma. Du tar intet exempel av hundrade av dina vänner som öppet konspirera på gatan, utan du ”vill” kasta bomber och håller dig undan för polisen.

Det faller sig verkligen svårt att hålla sig för skratt när man läser igenom dessa snillrika polisanteckningar, men skrattet förstummas på läppen när man tänker på detta systems konsekvenser. Vi behöva endast påminna om fallet Rasmussen, genom dylik polisförföljelse drevs han i döden. Och ett par liknande exempel kan Tyskland uppvisa.

Det är mer än förklarligt att dessa människor, som ständigt ser sig bevakade, förföljda och registrerade som brottslingar, som icke kunna göra en rörelse utan att vara observerade, vars husfrid titt och tätt störes av husvisitationer och undersökningar, att de slutligen förlora tålamodet och hämnas på sina förföljare på ett fruktansvärt sätt.

Systemets frukter!

Härom dagen blev en fransman, som befann sig i Berlin i och för affärer, häktad på blotta misstanken att vara anarkist!

Ett anarkistiskt möte är också en stor ”begivenhet” för polisen. Jag kom härom dagen till ett sådant öppet möte. På långt håll kunde man se var det var, ty på var sida om porten stod en polikonstapel beväpnad med sabel och revolver. Inne på gården fann jag en polissergeant och fyra konstaplar posterade, och inne i salen två polislöjtnanter och väl ett tjog konstaplar. Det hela tog sig riktigt högtidligt, riksviktigt ut. Och så debatterade man de fackliga organisationernas former!

Icke så märkvärdigt att även jag under sådana förhållanden fann mig vid utkomsten från mötet observerad av en av det tiotal detektiver, som här voro posterade, en som jag förr en gång iakttagit utanför Langes – en af de i anteckningarna omnämnda – bostad.

Jag låtsades som det rägnade och steg upp i en spårvagn där jag emällertid snart fann mig ha sällskap med subjektet ifråga.

-Sind Sie ein Ausländer?

-Ich bin ein Däne, ljög jag. Men det var lite oförsiktigt, ty mannen började genast tala flytande danska. Och snart hade han lurat oss dit han ville till anarkism.

Då for den lede i kroppen på mig. Jag började orera vitt och brätt om anarkismen i Danmark och det roade mig synnerligen att kittla min åhörare med detaljer i det Rasmussenska dramat.

-Kende di Rasmussen?

-Om jeg kende Rasmussen! Ja, jed ska sie dem – jeg er Rasmussens broer… og – viskade jag, jeg bär også revolver i lommen.

-Oha, oha, de’ e’ skräkkelig at man ikke kan la menniskene vaere me’ ro!

-De syns jeg nu også, min herre. Men vorfor forlader de så ikke spårvognen lige i öjenblikket?

Tablå!

Mannen såg icke glad ut och antagligen icke jag heller.

Vid nästa hållplats steg jag av och – slapp sällskapet.

Didrik Stigman.

Anarkism i England (1953)

C. J. Björklund:
Anarkism i England
BRAND Nr 6 1953

I en dikt om London har jag fattat staden som en kluven värld. Är det inte fallet också med alla andra städer, hela världen. Den gemenskap och harmoni vi alla längtar efter finns inte. Man får bara hoppas på att kluvenheten inte är en livsprincip. Jag tror det inte. Men att tro är ju en sak, att veta en annan.

När man vandrar i London får man på olika sätt en erinrar om att England gett asyl åt många frihetskämpar. I närheten av Orsett Terasse i Paddingtondistriktet, där jag bodde en tid tillsammans med tecknare och målaren John Olday, finns ett hus, som jag varje dag studerade. Där bodde nämligen på sin tid de landsflyktiga ryssarna, Mikael Bakunin, Alexander Herzen och deras kamrater. De förfogade över hela huset, vilket nu skulle passa utmärkt till ett studiehem för frihetliga socialister, en frihetens oas i en bråkig storstad.

I Red Lion Street i Holborn erinras man om Krapotkin. Där är nämligen sätet för den tidning, vilken Krapotkin (jämte fru C. M. Wilson) var med om att grunda under sin vistelse i London, tidningen Freedom. I den gatan finns också en anarkistisk bokhandel fylld med intressant litteratur. Om Krapotkins Londonvistelse har jag samlat en del material, som säkert kan komma till användning senare, kompletterat med mina intryck av honom vid mötet i hans hem i Dmitrov i Ryssland revolutionsåret 1918.

Till England flydde också Mazzini efter dödsdomen i Italien. Garibaldi kom senare. I nr 10 Laystall Street grundade Mazzini en skola för italienska barn. Där finns nu en restaurant Garibaldi på nedre botten, lokalerna ovanför, före detta skollokalerna, hyrs ut till föreningar. I augusti, tisdagen den 4, 1953, talade jag där om den svenska frihetliga rörelsen vid ett möte, som arrangerades av Syndicalist Workers Federation, IAA:s sektion i England.
*
Det anarkistiska tänkesättet och sinnelaget möter man i många engelska grupper, bland de intellektuella, vetenskapsmän och tekniker, författare av skilda slag, konstnärer, de religiösa, frikyrkorna och den anglikanska kyrkan, vilken betraktas som statskyrka, ehuru det i England inte finns någon statskyrka i svensk mening. Staten betalar inga präster.

Typiskt för England är det fria forum som finns i Hyde Park, Towern Hill i London och andra platser i den staden och i många andra städer. Där framträder talare, mer eller mindre skickliga, för alla möjliga riktningar. Och där kan man konstatera att det anarkistiska tänkesättet bryter fram överallt.

Men vad menas då med anarkistiskt tänkesätt?

Jo, att det existerar en mer eller mindre stark känsla för värdet av frihet och ett behov och längtan efter en gemenskap som bygger på frivillighet. Därav följer allt det övriga: frontställningen och revoltkänslorna mot orättvisor, tyranni, våld av olika slag, sinne för justice, rättvisa, fair play, hygglighet, som Krilon uttrycker det, nödvändigheten av ett samhälle som är annorlunda än det som kapitalismen, statssocialismen och diktaturen, bjuder oss.
*
Självfallet existerar också bland den engelska fackföreningsrörelsen, i kooperationen och även i den partipolitiska organisationen tendenser och sympatier för anarkismen. Exempel är avskyn för diktatur och centralism, strävan efter självstyre. I England finns ju också en rätt stark fredsrörelse, där man i många fall när det gäller krig och militarism argumenterar på ett sätt som är anarkistiskt, utan att de som gör det kallar sig anarkister och inte heller är det i strängt dogmatisk mening. Men vilka är det egentligen, och vi behöver ju inte alls vara fientligt stämda, sorgsna eller förbannade över att det finns så många människor, som tänker och känner på ett sätt som faktiskt är anarkistiskt: de kräver frihet från våld och diktatur och propagerar för en gemenskap i full solidaritet. Det skulle vara intressant att spinna vidare på denna tråd, men jag skall övergå till att skriva något om de speciellt anarkistiska grupper som i dag finns i England.
*
Den äldsta anarkistiska gruppen kanske inte är Freedom, men den daterar sig från 1886, då månadstidningen med samma namn grundades. I dag utkommer Freedom som veckotidning. Vid tillfälle skall jag berätta om Freedom Press. Den publicistiska verksamheten har varit omfattande, vilket framgår av att enbart sedan år 1941 har tryckts 500,000 exemplar böcker och broschyrer. En halv miljon trycksaker, förutom tidningen, är imponerande. Att denna litteratur haft inflytande på tänkesättet bland många grupper i England är uppenbart.

Studerar man Freedom Press’ boklista finner man en hel del intressanta saker. Till exempel Vero Richards: Spanska revolutionens lektion, Marie Louise Berneri: Arbetare i Stalins Ryssland, Varken öst eller väst, Resa genom landet Utopia. Dessa två författare har uträttat mycket i Freedom Press. Marie Louis B. är tyvärr död, hon dog i mycket unga år, men Vero Richards fortsätter oavbrutet sitt arbete.

Internationella Arbetar-Associationens sektion i England är Syndicalist Workers Federation. Organisationen är endast några år gammal, men har skaffat sig en tidning, Direkt Aktion, och har grupper i Liverpool, Nelson, Glasgow och Manchester. Federationen har också en egen tryckpress och en expeditionslokal. Där möter man energiska kamrater som Ken och Malcie Hawkes, Peter Green och Don Pedalty, vilken senare är utgivare av en hektograferad tidning Prometheus, med ett så imponerande antal sidor som 32 i stort format.

I Londons east end, judarnas speciella distrikt, finns en gammal judisk anarkistisk grupp. Nordöst i staden har också en grupp och därtill kommer Londons anarkistiska klubb, som nu är i färd med att samla pengar till en fond. Närmare tusenlappen har redan tecknats; pengarna skall användas till verksamheten.
*
Ovanstående är endast några spridda drag om anarkismen i England. Återkommer till temat, som just nu är föremål för studier av en författare, som jag träffade i London, Ivan Avakumowic. Han har skrivit en bok om Krapotkin, prinsen som blev anarkist lyder underrubriken. Han blev ytterst förvånad, då han fick veta att jag under revolutionsåret 1918 hade bott hos Krapotkin i Dmtrov; han anser sig nämligen veta allt om svenskarna och Krapotkin, ja, allt om den ryske anarkisten. Just nu arbetar han på en bok om anarkismen i England, sedan äldsta tid fram till våra dagar.

Luigi Fabbri död

Luigi Fabbri död.
För Brand av Augustin Souchy
BRAND nr 28, lördagen den 13 juli 1935

Den 24 juni sände Luce Fabbri från Montevideo ett telegram till kamrat Luigi Bertoni, utgivaren för den anarkistiska tidningen ”Le Reveil anarchiste”. Telegrammet hade ett kort, men bedrövligt innehåll: ”Pappa dog i dag klockan ett. Meddela detta till kamraterna”.

Sorgligt är meddelandet. Han var en av Italiens mest kända antifascistiska kämpar och han dog i landsförvisningen, utan att ha haft glädjen att se befrielsens fana fladdra i sitt älskade och vackra hemland. Och sorgligt och bedrövligt är det för hela den internationella frihetliga arbetarrörelsen: Luigi Fabbri var en av anarkismens mest kända teoretiker.

Jag såg Luigi Fabbri sista gången år 1929. Han hade just kommit till Uruguay, som var hans sista tillflyktsland. Han utvisades från så gott som alla europeiska länder, där han försökte att få asylrätt. Han ville fortsätta med sitt teoretiska arbete, som tjänade till att undergräva den grund, på vilken Mussolini uppbyggde sin diktatur. Offer för diktaturen var Fabbri, liksom sin vapenbroder Malatesta, vilken dog för tre år sedan i Mussolinis helvete. Nu följde han honom, lämnade som denne ett liv, fyllt med lidanden, nöd och försakelser, men samtidigt med kampglädjen för friheten, med segervilja och rik på idealism. I årtionden kämpade han sida vid sida med Italiens störste frihetskämpe, Errico Malatesta, som alla mörka makter, som gestaltat sig i staten, i kyrkan, militarismen och kapitalismen. Han var en av frihetens förkämpar och hans namn kommer att stå vid sidan av de bästa och ädlaste, som levat och strävat för mänsklighetens frigörelse.

Född i Fabriano, Italien, den 22 december 1877, blev Fabbri folkskollärare. Deltog redan som mycket ung man i den anarkistiska rörelsen och valdes 1907 som delegerad till den internationella anarkistiska kongressen, som hölls i Amsterdam samma år. Då han var på återresan genom Schweiz, utvisades han från denna ”fria” republik såsom icke önskvärd revolutionär.

Sedan Mussolini lyckats komma till makten i Italien, var det icke längre möjligt för Fabbri att fortsätta med sin lärarverksamhet. Att vara revolutionär anarkist och att samtidigt undervisa barn och hos dem ingjuta en frihetlig anda, det var två ting som icke kunde harmonera med diktaturen. Paris blev hans tillflyktsort, och det lyckades snart därefter även för hans hustru och dotter att följa fadern dit. Dock, Mussolinis armar voro långa, och den franska kapitalistiska republikens polis kastade ut honom till Belgien. Där fann han heller ingen ro. Även den belgiska staten ville ej tolerera en Mussolinis fiende och en anarkist. En belgisk skeppskapten, som älskade frihetens förkämpar, hade tillräckligt hjärta och mod att ta Fabbri och hans familj med på sin båt. Resan gick över den stora oceanen och Uruguay blev Fabbris sista kampplats.

Exilen i Amerikas Athén, som Montevideo kallas på hela den sydamerikanska kontinenten, blev för Fabbri ingen olymp. Närmast en Sokratesnatur, alltid sökande efter sanning, rättfärdighet och frihet, fortsatte han sin kamp som förut. Han utgav i Uruguay en tidskrift på italienska. Den behandlade de sociala teorierna med särskilt beaktande av anarkismen. Han var verksam inom den uruguayanska arbetarrörelsen, vilken han befruktade med sin ideologi. Palatsrevolutionen i Uruguay i början av detta år kastade Fabbri i fängelset. Där bröt den sjukdom ut, som nu gjort slut på hans liv. Fabbri dog vid 58 års ålder.
*
Luigi Fabbri var en ypperlig journalist. Hans stil utmärkes genom den enkla klarheten i tankarna, som vi uppskatta hos den latinska rasen. Fabbri älskade ej svulstighet, använde ej högtravande ord. Liksom hos Malatesta är det hos Fabbri själva tankarna, som man känner bakom orden. Tankarnas kraft lyser fram och tränger orden i bakgrunden. Därför läses och förstås hans teoretiska skrifter så väl av arbetarna.

Fabbri skrev många böcker om socialismens teori och historia. I sin ”Diktatur och revolution”, utkommen 1919-1920, framlägger han för den socialistiska arbetarrörelsen problemen om demokratin och revolutionen, om kampen för friheten och mot diktaturen. Hans kritik går mot den bolsjevikiska liksom mot den nya mussoliniska diktaturen. Han varnar arbetarrörelsen att låta sig dragas med i de borgerliga diktaturernas kölvatten.

De sista åren arbetade Fabbri på en biografi om Malatesta, för vilken han samlade manuskript och dokument. Han ville giva en framställning om anarkismens och den revolutionära rörelsens möjligheter före Krapotkin och Bakunin. Denna bok har han dock icke kunnat fullfölja, döden hindrade detta.

Fabbri stod syndikalismen mycket nära. Han understödde den Syndikalistiska Unionen i Italien, han betraktade alltid anarkisterna som medlemmar av samma familj. Många av hans artiklar i den italienska syndikalistiska pressen vittna om hans insats och varma sympati för den revolutionära arbetarrörelsen. I en diskussion vi hade i Federacion Obrera Uruguays lokaler i Montevideo, erkände Fabbri syndikalisternas kamp för erövringen av den ekonomiska makten och arbetarnas övertagande av produktionen genom sina ekonomiska organisationer. Han ville dock att den individuella friheten icke skulle ställas åt sidan. Denna frihet undertryckes både av den borgerliga staten, av fascismen och bolsjevismen. Att hävda den och försvara den, att bringa friheten till seger inom den socialistiska rörelsen, det var Luigi Fabbris strävande och ideal. För detta har han lidit och stridit.

Vad är FAI?

Vad är FAI?
Souchy berättar om FAI
Av C. J. Björklund
BRAND nr 8 1936

Berätta, uppmana vi kamrat Souchy, när han sitter mitt emot oss, nyss anländ från Barcelona.

-Det finns så mycket att tala om, svarade han. Vad vill du att jag skall berätta om?

-Berätta om FAI.

-FAI, svarade Souchy, bildades år 1927 i Zaragoza, på ett hemligt möte. Det var under Primo de Riveras tid. Under diktaturens tid. FAI har alltid varit illegal.

Uppgiften för FAI var stor och farlig. FAI skulle vara en anarkosyndikalistisk ideologisk propagandaorganisation, den skulle vara kärnan i den förbjudna CNT och framförallt föra propaganda för anarkismen.

Lägg märke till, att FAI alltid varit illegal, alltid förbjuden. Även under republikens tid var FAI förbjuden. Det var förbjudet att betala kontingenter till FAI, att inneha medlemskort i FAI. Det var straffbart att tillhöra FAI.

-Har FAI fyllt sin uppgift?

-FAI är faktiskt enastående i hela världen. Effektiviteten hos FAI är oerhörd. FAI har haft och har försänkningar överallt, hos de liberala, hos köpmännen, armén, flottan, kort sagt överallt. Där FAI fanns, fanns effektivitet, makt, mod, slagkraft, kampglädje. FAI var mystik, man hatade FAI, fruktade FAI. FAI baktalades och förföljdes, men FAI levde.

Ingen vet så noga vem eller vilka, som tillhör FAI, men en sak vet alla fattiga och förföljda och förorättade, att där FAI kämpar, där finns det rätta, där är platsen för de utstötta, för dem som önskar friheten.

-Hur är i dag förhållandet mellan FAI och CNT?

-I dag äro de ett. Pestana ansåg 1931 att FAI dikterade inom CNT och följden blev de trettios manifest, splittring och bildandet av en ny syndikalistisk organisation. Inom denna nya syndikalistiska organisation blev emellertid också splittring. Pestana bildade ett syndikalistiskt parti. Men på kongressen i Zaragoza, den 2-10 maj 1936, förenades trentisterna, utgivarna av de trettios manifest, med CNT. Sammanslagningen blev verklighet.

-Har FAI dikterat inom CNT?

-Nej, det är fel. FAI har aldrig dikterat inom CNT. Det är så, att mellan FAI och CNT fanns inga motsättningar. FAI accepterade fackföreningarna, som organ för övertagande av produktionen. FAI vill inte, som partierna, tilldela CNT eller fackföreningsrörelsen en underordnad uppgift.

-Vad är nu FAI:s närmaste uppgift?

-FAI:s uppgift är nu 1) att slå ned fascismen 2) att omdana samhället i enlighet med frihetens och den sociala rättfärdighetens principer. FAI har också bildat en ”investigacionskommitté” mot fascismen, en slags ”tjeka” mot fascismen. FAI organiserade kampen mot kyrkan och klostren och överförde miljoner av pesetas från detta håll till den antifascistiska kommittén.

-Och FAI fortsätter sin skriftliga propaganda?

-Ja, FAI get ut ett stort antal tidningar. FAI har utgivit mängder av synnerligen god och värdefull litteratur. I detta syfte har FAI sedan länge haft ett Bokgille, som sörjt för spridningen av böckerna i stora upplagor.

-”Juventud Libertaria” är det anarkistiskt?

-Ja, det är en anarkistisk ungdomsrörelse, med ett stort inflytande. Den ger även ut tidningar och böcker. Denna organisation har tagit initiativ till att upprätta ett folkuniversitet i Madrid.

Det var också denna organisation, som kallade mig till ett möte i en tjurfäktningsarena i Madrid, som rymmer cirka 40,000 människor. Så kom revolutionen.

-Vad tror du om utsikterna att segra?

-Jag är optimistisk. San Sebastians fall är inte alls avgörande. Kampen blir hård och lång, men jag tror på seger.

-Anser du att Frankrike och England borde uppge sin neutralitet?

-Frankrike och England skulle redan från början intagit en annan hållning. De skulle ha hjälpt republikanerna. Det hade varit deras plikt.

-Men Blums’ förslag om neutralitet, och vägran att exportera vapen, är säkerligen dikterad av fruktan för krig?

-Om Frankrike och England hjälpte Spanien skulle säkerligen intet krig ha blivit följden. Nu är det svårare, men de franska och engelska arbetare, som kräva att regeringarna hjälper Spaniens arbetare, att försvara sig mot fascisterna, ha fullkomligt rätt.

Vi ta farväl av kamrat Souchy. Han återvänder till Spanien.

Salud!

C. J. B.

Reseintryck från Spanien

Reseintryck från Spanien
Av Folke
BRAND 42, lördagen den 20 okt. 1934

För ett par veckor sedan kom undertecknad hem efter en kortare vistelse i Spanien.

Resan som företogs å cykel varade under 4 månader.

Det skulle tag för mycket av Brands utrymme att skildra densamma, varför jag endast skall delge mina intryck från Spanien.

Redan vid gränsen fick jag erfara hur nitiska de spanska gendarmerna äro. De sökte igenom mitt bagage in i minsta vrå för att finna revolvrar eller andra vapen.

Efter slutförd visitation trodde jag att det var klart att fortsätta resan. Tullsnokarna hindrade tyvärr dessa beräkningar, ty alla mina turistkort till trots fordrade de 220 pesetas som deposition för cykeln.

Som min plånbok ej var alltför späckad måste cykeln lämnas på franska sidan.

Det var inget annat att göra än att traska den 26 km. långa vägen till närmaste stad.

Såsom varande optimist gjorde jag tecken åt de förbifarande bilarna men de tycktes se på långt håll att jag är en farlig anarkist och gasade på för fullt.

Efter en mödosam vandring i hettan uppnåddes staden Figueras som har järnvägsförbindelse med Barcelona.

Tåget å denna linje har ungefär samma hastighet som tågen på Öland och det var därför sent på kvällen när jag kom till Barcelona.

Staden är modern och ser tilltalande ut. Detta kan man ej säga om gendarmerna som det formligen vimlar utav. Överallt ser man dem; i postkontoren, bankerna, de större affärerna och de offentliga institutionerna.

I våras strejkade buss- och spårvagnspersonalen, men av vissa orsaker förlorade arbetarna.

Många av de strejkande fingo ej tillbaka sina platser och än i dag arbeta strejkbrytare på bussar och spårvagnar.

Så gott som varje vecka under sommaren ha 2 bussar eller spårvagnar ramponerats av brandbomber.

Därför sitta 2 gendarmer i varje buss för att med sina skarpladdade karbiner skydda spårvagnsbolaget.

Detta till trots förekomma otaliga sabotagehandlingar.

Tack vare esperanto kom jag i kontakt med en spansk kamrat som visade mig en hel del sevärdheter och dessutom berättade om de spanska arbetarnas ädelmodiga kamp.

Katalonien har som bekant en egen regering. Denna är synnerligen reaktionär.

I hela Spanien hade anarkister och syndikalister rätt att ordna möten men i det ”fria” Katalonien voro FAI och CNT förbjudna.

Solidaridad Obrera, syndikalisternas dagliga tidning utkom trots att tidningen ofta måste böta stora belopp för sin kritik av regeringen.

Trots all terror är CNT den starkaste rörelsen i Katalonien. Jag hade nöjet närvara vid ett illegalt möte ordnat av FAI. Tyvärr förstod jag ej vad som sades men det var fröjd att se med vilken entusiasm man tog del i diskussionerna.

Med min spanska vän besökte jag en italiensk kamrat som satt i ett av Barcelonas fängelser för sitt stora brott att ignorera en utvisningsorder.

Enbart i detta fängelse sutto över 200 anarkosyndikalistiska fångar.

De fria kamraterna göra allt för att hjälpa de fångna.

Överallt på plank och husväggar står med stora bokstäver: Amnesti! Till och med på fängelsemurarna stod: Leve FAI.

Katalonerna äro mycket patriotiska. Det är typiskt att till och med bolsjevikerna ha ett speciellt katalanskt parti.

De enda som ej snärjts in i den patriotiska härvan äro FAI och CNT.

Förutom de många gendarmerna frapperas man också av de många feta katolska prästerna.

Men esperantistiske vän påtalade att det finns fler kyrkor än skolor.

För att motverka analfabetismen ha våra kamrater egna skolor där tusentals barn lära sig skriva och läsa.

Den vecka jag stannade i Barcelona vart jag i tillfälle att på nära håll studera den anarkosyndikalistiska rörelsen.

Valencia lockade och om resan dit skall jag skriva i nästa nummer.

Folke.

Valencia
Av Folke
BRAND Nr 46, lördagen den 17 november 1934

II.

I strålande sol ankom jag till Valencia efter en uppfriskande medelhavsresa från Barcelona.

Vid hamnen lågo några större hus, men för övrigt var det mest skjul samt en och annan fabrik.

Jag måste traska 3 km. i hettan innan själva staden uppnåddes. Centrum är synnerligen modernt med sina breda avenyer och skyskrapeliknande byggnader.

Man behöver endast gå några steg från den pampiga Avenida de Blasco Ibanez så är man inne i det gamla Valencia med sina krokiga och smutsiga gränder.

Vi en av dessa gränder ha Arbetarnas Esperantoklubb sina lokaler. Där blev jag synnerligen väl mottagen av SAT-kongresskommittén (SAT = De nationslösas världsförbund.)

Redan den första kvällen måste jag tala på esperantoklubben om förhållandena i Sverge. Vad som särskilt förvånade åhörarna var, att en ”fritänkare” är överstepräst, en ”antimilitarist” krigsminister och att landet ”styres” av en soc.-dem. regering.

Jag såg på de tvivlande minerna att de tyckte det lät fantastiskt. Tvivlarna uppmanade jag intervjua de svenska soc.-dem. som senare skulle komma till kongressen.

Hundratals frågor haglade över mig: ”Är reaktionen stark?” ”Finns det många anarkister?” ”Existerar proletär enhetsfront?” I fyra timmar varade korsförhöret.

När jag talade om hur rika LO och fackföreningarna äro inflikade en kamrat: ”Om vi haft så mycket pengar skulle vi ha genomfört revolutionen för länge sedan.”
*
Efter mötet vart jag inbjuden av en anarkistisk kamrat att bo i hans hem under den tid jag stannade i Valencia. Detta var beläget i översta våningen i ett typiskt arbetarkvarter.

Kl. 11 på kvällen satt vi på taket och åt ”middag” bestående av kokt ris med musslor, sniglar och andra spanska läckerheter.

Den första morgonen i mitt nya hem vaknade jag av ett förfärligt oväsen. Framkommen ttill fönstret fick jag se orsaken till mitt tidiga uppvaknande. Nästan varenda familj hade en hönsgård i miniatyr i en gammal låda fastspikad i fönsterkarmen.

Vanan gör mycket och i fortsättningen sov jag utmärkt trots allt kukelikuande.

De följande dagarna besågs stadens sevärdheter. På kvällarna var det stora festligheter med offentliga uppträdanden och fyrverkeri. Det tycks mig som myndigheterna försöka dämpa missnöjet bland massorna medelst lysande fester.

I samband med festligheterna ordnades tjurfäktningar varje dag. Dessa barbariska tillställningar besökte jag ej, ty det vore ett brott att gynna dem med sin inträdesavgift.

Tiden gick med snälltågsfart och dagen för kongressens öppnande stundade.

Det är något imponerande över en internationell esperantokongress där alla delttagare förstå varandra utan att anlita tolk.

I SAT-kongressen deltogo 376 kamrater från 13 länder.

En som deltagit i internationella sammankomster vet hur svårt det är med språkfrågan.

När man ser hur lekande lätt förhandlingarna föres medelst esperanto kan man ej annat än önska att den internationella arbetarrörelsen med större förståelse måtte omfatta esperanto.
*
Under internationalens toner lämnade båten till Barcelona det soliga och smutsiga Valencia. Så småningom kom jag åter till franska gränsen där min cykel fortfarande stod i ett garage.

Genom Toulouse, Bordeaux, Paris, Reims gick färden till Saarområdet där ett kortare uppehåll gjordes. Överallt såg jag hakkorsflaggor och det verkade som Saar redan vore en hitlerprovins.

Resan fortsatte så utan äventyr genom Luxemburg, Belgien och Holland. I Tyskland hade jag en del svårigheter vid gränsen på grund av min röda slips och cykelvimpel.

Den 20 sept. kom en nöjd och belåten resenär till Stockholm med Kalmarbåten. Jag slutar min lilla reseskildring med en uppmaning till de kamrater som önska komma i kontakt med andra länders arbetare: Lär esperanto!

Folke.

Erövringen av makten!

Av Einar Håkansson.
BRAND nr 44 1908, lördagen den 31 oktober

”Erövringen av makten” är socialdemokratiens fältrop, och enligt detta tävlar den med de övriga politiska partierna om herraväldet inom samhället, för att, när den nått sitt mål, skapa ett ”proletariatets diktatur” och inreda samhället uteslutande efter sin smak. Och därför att ett annat politiskt parti för närvarande innehar makten inom samhället, kallar sig socialdemokratien för ett – frihetsparti.

Men erfarenheten har lärt oss, att varje ”frihetsparti”, som strävat efter makten, har i sin tur blivit förtryckare, när det en gång har nått sitt mål. Och detta icke endast inom det politiska området, utan också inom exempelvis det kyrkliga. Och då har det ånyo uppstått ett nytt s. k. frihetsparti, som i sin tur gått ”till strids mot tyranniet”, sär att sedan själv, när tiden är mogen, svinga sig upp på den avsparkade tyrannens tron.

På det viset har det alltjämt fortgått, och vi leva för den skull fortfarande mitt uppe i tyranniet. Och så skall det också fortgå, så länge man icke insett, att orsaken till den beklämmande ofrihet, vi nu leva uti, icke ligger i ett visst partis eller regeringssystems maktutövning, utan i all maktutövning utan undantag; den som skulle utövas av socialdemokratiens regering såväl som den som utövas av en autokratisk, och att vår strävan därför bör vara, icke att erövra makten, utan att tillintetgöra den.

Detta är också anarkismens och den revolutionära socialismens mål. Vi deltaga icke i stridigheterna om regimen inom landet, vi slåss icke om bänkarna i riksdagen eller inträsserar oss för ministerportföljerna; vi framlämna icke petitioner till ministern, där det tigges om gynnsamma propositioner till riksdagen, eller affatta resolutioner till riksdagsmännen, där de uppmanas värka för någon önskad reform inom lagstiftningen, eller deltaga i det socialdemokratiska glädjetjutet över radikala motionärer. Ty vi veta, att allt detta: regering, riksdag och lagar, blott och bart äro medel för tyranni, men icke för frihet och utväckling.

Vårt fältrop är: ned med all maktutövning! Och med det fältropet gå vi till strids mot det bestående.