Carlo Cafiero: Anarchy and Communism

The Raven #6, Oct. 1988

(English translation probably by Nicolas Walter, who writes: Anarchie et communisme was delivered on 9 October 1880, reported in Le Révolté on 17 October 1880, and later published in in two instalments (Le Révolté, 13 and 27 November 1880). It was first published as a pamphlet with the same title by Emile Darnaud in Foix (in southern France) in 1890. It has frequently been reprinted in French and translated into other languages – especially Italian, but seldom English. When Henry Seymour’s British Paper The Anarchist adopted anarchist communism for a few months in summer 1886, an English Translation was serialised from May to July but never completed.)

At the Congress held in Paris by the General Region, a speaker who was distinguished by his bitterness against anarchists said: ‘Communism and anarchy howl to find themselves together!’

Another speaker who also spoke against anarchists, but with less violence, cried when speaking of economic liberty: ‘How can liberty be violated when there is equality?’

Well, I think that these two speakers were wrong.

It is perfectly possible to have economic equality without having the least liberty. Certain religious communities are living proof of this, since the most complete equality exists there at the same time as despotism. Complete equality, for the rulers wear the same cloth and eats at the same table as the others; he is distinguished from them only by the righty which he possesses of giving orders. And the partisans of the ‘Popular State’? If they encounter no obstacles of any kind, I am sure that they will end by achieving perfect equality, but at the same time the most perfect despotism, too; for, let us not forget, the despotism of their State would be equal to the despotism of the present state, increased by the economic despotism of all the capital which would pass into the hands of the State, and the whole would be multiplied by all the centralisation necessary for this new State. And it is for this reason that we, the Anarchists, friends of liberty, we intend to fight them to the end.

Thus, contrary to what has been said, it is perfectly right to fear for liberty even when there is equality; whereas there can be no fear for equality when there is real liberty – that is to say, anarchy.

So anarchy and communism, far from howling at finding themselves together, would howl at not finging themselves together, for these two terms (synonymous with liberty and equality) are the two necessary and indivisible terms of the Revolution.

* * *

Our revolutionary ideal is very simple, as may be seen: it consists, like that of all our forerunners, of these two terms, LIBERTY and EQUALITY. Only there is one little difference. Learning from the tricks which the reactionaries of all times have played with liberty and equality, we have decided to put next to these two terms the expression of their precise value. These two precious coins have been forged so often that we now want to know all about them and to measure their precise value.

We therefore place next to these two terms, liberty and equality, two equivalents whose clear meaning cannot allow of any ambiguity, and we say: ‘We want LIBERTY, that is to say ANARCHY, and EQUALITY, that is to say COMMUNISM.’

Anarchy, today, is attack; it is war against every authority, every power, every State. – In the future society, Anarchy will be defence, the prevention of the re-establishment of any authority, any power, any State: Full and complete liberty of the individual who, freely and driven only by his needs, by his tastes and his sympathies, unites with other individuals in a group or association, which is federated with others in the commune or the district; free development of the communes which are federated in the region; – and so on: the regions in the nation; the nations in humanity.

Communism, the question which particularly concerns us today, is the second term of our revolutionary ideal.

Communism, at present, is still attack; it is not the destruction of authority, but is the taking of possession, in the name of all humanity, of all the wealth existing in the world. – In the future society, Communism will be the enjoyment of all existing wealth by all men and according to the principle: FROM EACH ACCORDING TO HIS FACULTIES, TO EACH ACCORDING TO HIS NEEDS, that is to say: FROM EACH AND TO EACH ACCORDING TO HIS WILL.

It is, however, necessary to point out, – and this above all in reply to our opponents, the authoritarian communists or Statists – that the taking of possession and the enjoyment of all the existing wealth must be, according to us, the deed of the people itself. Because the people, humanity, is not the same as the individuals who managed to seize the wealth and hold it in their hands, some have tried to conclude from this, it is true, that we should for this reason establish a whole class of rulers – of representatives and trustees of the common wealth. But we do not share this opinion. No intermediaries; no representatives who always end by representing only themselves; no mediators of equality, any more than mediators of liberty; no new government, no new State, whether it is called Popular or Democratic, evolutionary or Provisional!

Since the common wealth is spread over the whole earth, and since all of it belongs by right to the whole of humanity, those who find this wealth within their reach and are in a position to use it will use it in common. The people of some country will use the land, the machines, the workshops, the houses, etc., of the country, and they will make use of it in common. Since they are part of humanity, they will exercise here, by deed and directly, their right to a share of the human wealth. But if an inhabitant of Peking came into this country, he would have the same rights as the others: he would enjoy, in common with the others, all the wealth of the country, in the same way that he had done in Peking.

So that speaker was quite wrong who denounced anarchists for wanting to establish corporate property. A fine business we would make if we destroyed the State and replaced it with a mass of little States! killing a monster with one hand and keeping a monster with a thousand heads!

No! We have said and we shall not stop repeating it: no intermediaries, no agents and obedient servants who always end by becomong the real masters! We want all the existing wealth to be taken directly by the people itself, to be kept in the people’s powerful hands, and the people itself to decide the best way of enjoying it, whether for production or for consumption.

* * *

But we are asked: Is Communism practicable? Shall we have enough products to allow each person the right to take from them at will, without demanding from individuals more work than they would like to give?

We reply: Yes, it will certainly be possible to apply this principle, from each and to each according to his will, because in the future society production will be so abundant that there will be no need to limit consumption or to demand from men more work than they will be able or willing to give.

This immense increase in production, of which we cannot give a true impression even today, may be predicted by examining the causes which will stimulate it. These causes may be reduced to three main ones:

1. The harmony of co-operation in various branches of human activity, replacing the present struggle which arises from competition;

2. The introduction on an immense scale of machines of all kinds;

3. The considerable economy in the power of labour, the instruments of labour and raw materials, arising from the suppression of dangerous or useless production.

Competition, struggle, is one of the basic principles of capitalist production, having for its motto: MORS TUA VITA MEA, your death is my life. The ruin of one makes the fortune of another. And this bitter struggle spreads from nation to nation, from region to region, from individual to individual, between workers as well as between capitalists. It is war to the knife, a fight at all levels – hand to hand, in squads, in platoons, in regiments, in divisions. One worker finds work where another loses it; one industry or several industries may prosper when another industry or industries may fail.

Well, imagine when, in the future society, this individualist principle of capitalist production, each for himself and against all, and all against each, will be replaced by the true principle of human sociability: EACH FOR ALL AND ALL FOR EACH, – what an enormous change will be obtained in the results of production! Imagine what the increase of production will be when each man, far from having to struggle against all the others, will be helped by them; when he will have them not as enemies but as co-operators. If the collective labour of ten men achieves results absolutely impossible to an isolated man, how great will be the results obtained by the grand co-operation of all the men who today are working in opposition against one another!

And machines? The impact of these powerful auxiliaries of labour, however great it seems to us today, is only very minimal in comparison with what will be in the society to come.

The machine today is opposed often by the ignorance of the capitalist, but even more often by his interest. How many machines remain unused solely because they do not return an immediate profit to the capitalist! Is a coal-mining company, for example, going to put itself to the expense of safeguarding the interests of the workers and building costly apparatus to carry the miners into the pits? Is the municipality going to introduce a machine to break stones, when this terrible work provides it with the means of giving cheap relief to the hungry? How many discoveries, how many applications of science remain a dead letter solely because they don’t bring the capitalist enough!

The worker himself is opposed to machines today, and with reason, since they are for him the monster which comes to drive him from the factory, to starve him, degrade him, torture him, crush him. Yet what a great interest he will have, on the contrary, in increasing their number when he will no longer be at service of the machines and when, on the contrary, the machines will themselves be at his service, helping him and working for his benefit!

So we must take account of the immense economy which will be made by the three elements of labour – strength, instruments and materials – which are horribly wasted today, since they are used for the production of things which are absolutely useless, when they are not actually harmful to humanity.

How many workers, how many materials and how many instruments of labour are used today for the armies of land and sea, to build ships, fortresses, cannons and all the arsenals of offensive and defensive weapons! How much strength is used to produce articles of luxury which serve only to satisfy the needs of vanity and corruption!

And when all this strength, all these materials, all these instruments of labour are used in industry for the production of articles which will themselves be used for production, what a prodigious increase of production we shall see emerge!

* * *

Yes, Communism is practicable: We shall indeed be able to let each take at will what he needs, since there will be enough for all; we shan’t need to ask for more work than each wants to give, because there will be enough products for the morrow.

And it is thanks to this abundance that work will lose the ignoble character of enslavement and will have only the attraction of a moral and physical need, like that of study, of living with nature.

* * *

This is not just to affirm that Communism is possible, we may affirm that it is necessary. Not only that one can be communist; but that one must, on pain of missing the goal of the revolution.

In fact, after putting the instruments of labour and the raw materials in common, we retaines the individual distribution of the products of labour, we would be forced to retain money, sharing out a greater or less accumulation of wealth according to the greater or lesser merit – or rather, skill – of individuals. Equality will thus have disappeared, since he who manages to acquire more wealth will already be raised by that very thing above the level of others. It will be only one step further for the counter-revolutionaries to re-establish the right of inheritance. In fact I have heard a well-known socialist, a so-called revolutionary, who supported individual distribution of products, end by declaring that he couldn’t see any objection to society allowing the transfer of these products by inheritance; the matter, for him, was of little consequence. For us, who know at close hands the position which society has reached from this accumulation of wealth and its tranfer by inheritance, there can be no doubt about the subject.

The individual distribution of products would re-establish not only inequality between men, but also inequality between different kinds of work. We would see the immediate reappearance of clean and dirty work, of high and low work; the former would be for the rich, the second would be the lot of the poorer. Then it would be not vocation and personal taste which would decide a man to devote himself to one form of activity rather than another; it would be interest, the hope of winning more in some profession. Thus would be reborn idleness and industry, merit and demerit, good and evil, vice and virtue; and, in consequence, reward on one side and punishment on the other: law, judge, policeman, and jail.

* * *

There are socialists who persist in supporting this idea of individual distribution of the products of labour while making much of the sense of justice.

What a strange illusion! With collective labour imposed on us by the necessity of mass production and the application of machinery on a large scale, with this ever-increasing tendency of modern labour to make use of the labour of previous generations, how could we determine what is the share of the product of one and the share of the product of another? It is absolutely impossible, and our opponents recognise this so well themselves that they end by saying: ‘Well, we shall take as a basis for distribution the hours of labour.’ But at the same time they themselves admit that this would be unjust, since three hours of labour by Peter may be worth five hours of labour by Paul.

* * *

Once we used to call ourselves collectivists to distinguish ourselves from the individualists and the authoritarian communists; but in reality we were quite plainly anti-authoritarian communists and, when we called ourselves collectivists, we were trying to express by this term our idea that EVERYTHING should be put in common, without making any distinction between instruments and materials of labour and the products of collective labour.

But one fine day we saw the rise again of a new shade of socialists who, reviving the errors of the past, began to philosphies, to distinguish, to differentiate on this question, and who will end by making themselves the apostles of the following thesis:

‘There exist’, they say, ‘values of use and values of production. Use values are those which we use to satisfy our own personal needs: that is, the house we live in, the food we consume, clothes, books, etc.; whereas production values are those we use for production: that is, the factory, the stores, the stable, shops, machines and instruments of labour of every kind, the soil, materials of labour, etc. The former values, which are used to satisfy the needs of the individual, should be distributed individually; whereas the latter, those which are used by everyone for production, should be distributed collectively.’

Such was the new economic theory, discovered – or rather, revived – for the sake of argument.

But I ask you, you who give the charming title of production values to the coal which is used to fuel the machine, the oil used to lubricate it, the oil which lights its operation, – why deny it to the bread and meat which feed me, the oil which I dress my salad with, the gas which lights my labour, to everything which keeps alive and operating the most perfect of all machines, man, the father of all machines?

You class among production values the meadow and the stable which are used to keep cattle and horses, and you want to exclude from them houses and gardens which are used for the most noble of animal: man.

So where is your logic?

Besides, even you who make yourselves the apostles of this theory, you know perfectly well that this demarcation doesn’t exist in reality and that, if it is difficult to trace today, it will completely disappear on the day when we shall all be producers at the same time as consumers.

So this theory – as may be seen – couldn’t give new strength to the partisans of individual distribution of the products of labour. This theory has achieved only result: that of unmasking the game of those socialists who wish to narrow the goal of the revolutionary idea; it has opened our eyes and shown us the necessity of quite clearly declaring ourselves to be communists.

* * *

But finally let us grapple with the one and only serious objection which our opponents have advanced against communism.

All are agreed that we are necessarily moving towards communism, but is is pointed out to us that at the start, since the products will not be abundant enough, we shall have to establish rationing, sharing, and that the best method of sharing the products of labour would be that based on the amount of labour which each will have done.

To this we reply that, in the future society, even when we may be obliged to have rationing, we should remain communist; that is to say, the rationing should be carried out not according to merit but according to need.

Let us take the family, that small-scale model of communism, – a communism which is authoritarian rather than anarchist, to be sure, but this doesn’t alter anything in our example.

In the family the father brings, let us suppose, a hundred sous a day, the eldest son three francs, a younger boy forty sous, and the child only twenty sous a day. All bring their pay to the mother who keeps the cash and gives them food to eat. The all bring unequally; but, at mealtime, each is served in his own way and according to his own appetite. There is no rationing. But let hard times come, and let poverty prevent the mother from continuing to allow for the appetite or taste of each in the distribution of the meal. There must be rationing; and, whether by the initiative of the mother or by the unspoken custom of all, the helpings are reduced. But look, this sharing is not done according to merit, for the younger boy and the child above all receive the largest share; and, as for the coice portion, it is kept from the old woman who brings in nothing at all. So even during famine, within the family this principle is applied of rationing according to need. Would it be otherwise in the great humanitarian family of the future?

It is obvious that I would have to say more on this subject if I were not discussing in front of anarchists.

* * *

One cannot be anarchist without being communist. In fact, the least idea of limitation already contains within itself the seeds of authoritarianism. It couldn’t appear without immediately leading to law, judge, police.

We must be communists, for it is in communism that we shall achieve true equality.

We must be communists, because the people, who cannot understand collectivist sophisms, understand communism perfectly, as our friends Reclus and Kropotkin have already pointed out.

We must be communists because we are anarchists, because Anarchy and Communism are the two necessary terms of the Revolution.

Carlo Cafiero: Action

The Raven #6, October 1988
(English translation by Nicolas Walter, who writes: L’Action was published in Le Révolté on 25 December 1880. It has occasionally been reprinted in French and translated into other languages, but has generally been wrongly attributed to Kropotkin.)

There’s no reason for scholars to shrug their shoulders so much, as if they had to bear the weight of the whole world: it wasn’t they who invented the revolutionary idea. It was the oppressed people, who by their often unconscious attempts to shake off the yoke of their oppressors drew the attention of scholars to social morality; and it was only later that a few rare thinkers managed to find this insufficient, and later still that others agreed to find it completely false.

Yes, it is the blood spilt by the people which ends by forming ideas in scholars’ heads. ‘Ideals spring from deeds, and not the other way round,’ said Carlo Pisacane in his political testament, and he was right. It is the people who make progress as well as revolution: the constructive and destructive aspects of the same process. It is the people who are sacrificed every day to maintain universal production, and it is the people again who feed with their blood the torch which lights up human destiny.

When a thinker who has carefully studied the book of the sufferings of mankind defines the formula of popular aspiration, – conservatives and reactionaries of all kinds all over the world begin shouting at the top of their voices: ‘It’s a scandal!’

Yes, it is a scandal: and we need scandals; for it is by the force of scandal that the revolutionary idea makes its way. What a scandal was stirred up by Proudhon when he cried: ‘Property is theft!’ But today there is no man of sense or feeling who does not think that the capitalist is the worst scoundrel among thieves; more than that, – the only true thief. Armed with the most terrible instrument of torture, hunger, he torments his victim, not for a moment but for a lifetime: he torments not only his victim, but also the wife and children of the man he holds in his power. The thief risks liberty and often life, but the capitalist, the real thief, risks nothing, and when he steals he takes not just a part but the whole of the wealth of the worker.

* * *

But it is not enough to find a theoretical formula. Just as the deed gave rise to the revolutionary idea, so it is the deed again which must put it into practice.

At the first Congress of the International, there were only a few workers in the French proletariat who accepted the idea of collective property. It needed the light which was thrown on the whole world by the incendiaries of the Commune to bring to life and to spread the revolutionary idea, and to bring us to the Hague Congress, which by the votes of 48 representatives of the French workers recognised free communism as the goal. And nevertheless we still remember that certain authoritarian domatists, full of seriousness and wisdom, repeated only a few years ago that the Commune had checked the socialist movement by giving rise to the most disastrous of reactions. Facts have shown the soundness of the opinions of these ‘scientific socialists’ (most of them knowing no science) who tried to spread among socialists the well-known ‘politics of results’.

So it is action which is needed, action and action again. In taking action, we are working at the same time for theory and for practice, for it is action which gives rise to ideas, and which is also responsible for spreading them across the world.

* * *

But what kind of action shall we take?

Should we go or send others on our behalf to Parliament, or even to municipal councils?

No, a thousand times No! We have nothing to do with the intrigues of the bourgeoisie. We have no need to get involved with the games of our oppressors, unless we wish to take part in their oppression. ‘To go to Parliament is to parley; and to parley is to make peace,’ said a German ex-revolutionary, who did plenty of parleying after that.

Our action must be permanent rebellion, by word, by writing, by dagger, by gun, by dynamite, sometimes even by ballot when it is a case of voting for an eligible candidate like Blanqui or Trinquet. We are consistent, and we shall use every weapon which can be used for rebellion. Everything is right for us which is not legal.

* * *

‘But when should we begin to take our action, and open our attack?’ friends sometimes ask us. ‘Shouldn’t we wait until our strength is organised? To attack before you are ready is to expose yourself and risk failure.’

Friends, if we go on waiting until we are strong enough before attacking, – we shall never attack, and we shall be like the good man who vowed he wouldn’t go into the sea until he had learnt to swim. It is precisely revolutionary action which develops our strength, just as exercise develops the strength of our muscles. True, at first our blows will not be deadly ones; perhaps we shall even make the serious and wise socialists laugh, but we can always reply: ‘You are laughing at us because you are as stupid as those who laugh at a child falling down when it learns to walk. Does it amuse you to call us children? All right then, we are children, for the development of our strength is still in its infancy. But by trying to walk, we show that we are trying to become men, that is to say, complete organisms, healthy and strong, able to make a revolution, and not scribbling editors, old before their time, constantly chewing over a science which they can never digest, and always preparing in infinite space and time a revolution which has disappeared into the clouds.’

* * *

How shall we begin our action?

Just look at an opportunity, and it will soon appear. Everywhere that rebellion can be sensed and the sound of battle can be heard, that is where we must be. Don’t wait to take part in a movement which appears with the label of official socialism on it. Every popular movement already carries with it the seeds of the revolutionary socialism: we must take part in it to ensure its growth. A clear and precise ideal of revolution is formulated only by an infinitesmal minoroty, and if we wait to take part in a struggle which appears exactly as we have imagined it in our minds, – we shall wait for ever. Don’t imitate the dogmatists who ask for the foormula before anything else: the people carry the living revolution in their hearts, and we must fight and die with them.

And when the supporters of legal or parliamentary action come and criticise us for not having anything to do with the people when they vote, we shall reply to them: ‘certainly, we refuse to have anything to do with the people when they are down on their knees in front of their god, their king, or their master; but we shall always be with them when they are standing upright against their powerful enemies. For us, abstention from politics is not abstention from revolution; our refusal to take part in any parliamentary, legal or reactionary action is the measure of our devotion to a violent and anarchist revolution, to the revolution of the rabble and the poor.’

Cafiero: The Organisation of Armed Struggle

“Il Grido del Popolo”

On the eve of the London Congress it is urgent that every opinion be expressed concerning immediate revolutionary action, action that is aimed at bringing the outbreak of revolution nearer.

At this congress the legalists and parliamentarians will be conspicuous by their absence, and all those present will be in perfect agreement concerning the need for violent means. Therefore, the whole order of the day will be reduced to the following question: How shall we organise the violence?

Two solutions will be proposed: one from the classical school, the other from the modern one. The first will propose the disciplined order of the army division and well-defined battle lines. The second, on the contrary, will support the scattered order of the maniple; the first will require a great concentration of strength, the second, an immense dissemination of strength.

The anarchists in France are organising with the same system: their strength is growing and is already imposing itself on the government.

All the other types of oppression which constitute the remaining States of Europe can be situated between the Russian autocracy and the French republic.

The problem, therefore, is practically resolved. The phalanx and cohort authoritarian military type of organisation has seen its day and is now absolutely impotent, even if it is strong enough to withstand the first clash with the State.

The centralised revolutionary organisation has been broken like a pane of glass in Germany by Bismarck, without a single drop of blood being shed, while the Romanovs, with their gallows and tortures, cannot overcome the scattered organisation of small groups in Russia.

It is true that in Germany the defect was not only in the form, but also in the content of the action. But after all, this compact strength had been so greatly exalted in the electoral field, and so much hope attached to it once the legal field had been barred, that with good reason we can attribute its defeat not only to its legalistic aims, but also too its authoritarian form. Today it has been demonstrated that the doctrine of similitudes will be relegated to the museum along with the armour of bygone times; the strength of the revolutionaries is its antithesis – the doctrine of opposites. To the centralising State, disciplined and disciplinary, authoritarian and despotic, we must oppose a decentralised force, free and anti-authoritarian. Need we enumerate the advantages of the new system? Apart from the greater strength of attack and resistance, action proceeds far more easily and quickly, everyone sacrifices more willingly possessions and life for the work of his own initiative, betrayal becomes difficult and of limited damage, defeats partial. All attitudes and all initiatives, finding their full development, give prodigious results, like the cabiliek bomb and masterly construction of mines. Therefore, no more offices of correspondence or statistics, no more general plans worked out in advance. That each comrade seek to form in his own locality a group around himself, a handful which will act infallibly. Ten men, six men (and women), can carry out actions which will find echoes all over the world.

Hardly will the actions of one group have begun, when the whole country will be covered in groups, and action become generalised. Every group will be its own centre of action, with a plan all of its own, and a multiplicity of varied and harmonic initiatives. The concept of the whole war will be one only: the destruction of all oppressors and exploiters.

Salute e rivoluzione anarchica

Carlo Cafiero

(from Il Grido del Popolo, Naples, 4 July, 1881)
Trans. by J.W. from Anarchismo
Cienfuegos Press Anarchist Review, Volume One No. 3, Autumn 1977.

50-årsdagen av den antiauktoritära kongressen i S:t Imier, september 1872

av Max Nettlau, Röda Fanor, okt. 1922

Den 15-16 september firade våra vänner i Schweiz, bland vilka befinna sig Bertoni, femtioårsdagen av den internationella kongressen i S:t Imier år 1872. Bakunin och hans närmaste vänner bland italienarna och spanjorerna samt Jurafederationen kommo i åtanke vid högtiden.

Jurafederationen var länge den antiauktoritära arbetarrörelsens förnämsta stöd. I dess sköte sprang syndikalismen fram. Federationen var det förnämsta intellektuella och moraliska centrum för motståndet mot att arbetarrörelsen skulle bli behärskad av den auktoritära andan. Syndikalismen står i stor tacksamhetsskuld till Jurafederationen och en av Jurabergens söner, James Guillaume, som ända in i sina sista levnadsår, han dog i Paris, arbetade träget för att befordra den antiauktoritära socialismen.

Minnet av kongressen är levande och firas ej av blott pietet, ty de orsaker som ledde till denna betydelsefulla kongress äro också i dag förhanden, den lösning av frågorna som denna kongress försökte är aktuell just nu, blir först nu levande, i synnerhet i ljuset av de sista årens stora misär evad det gäller ”internationalen”. Därför lönar det mödan att försätta sig tillbaka till denna tid, lära känna de dåvarande frihetligt sinnade personernas uppfattningar och försök till lösningar av frågorna. Möjligen ger detta fingervisningar för nutiden.

Efter kongressen i Basel i september 1869 försiggick ett fredligt arbete på skilda linjer och samtidigt en världskamp mellan de olika socialistiska huvudriktningarna: Statssocialister, antiauktoritära, kollektivister och proudhonister.

Generalrådet i London bestod av marxister, reformpolitiker och trade-unionister. I Basel hade revolutionärerna, Bakunin och hans vänner, ingenting att invända mot att generalrådet skulle erhålla större formella rättigheter, då de icke trodde de skulle komma att missbrukas.

Marx, som icke ens var belåten med kongressen i Brüssel år 1868, blev högeligen missbelåten och uppretad över att hans spekulation att genom kongresserna och generalrådet kunna påtrycka hela internationalen sina idéer grundligt misslyckades på kongressen i Basel. Där visade det sig att anarkismen var levande och vann ganska stor framgång. Den auktoritära socialismen trängdes tillbaka till defensiv. Valpolitikerna i speciellt Genf visade också stort missnöje; de ville skörda frukter av valsegrarna. Avhållandet från att deltaga i väljandet, förtroendet till syndikalistisk aktion och social revolution, vilket fanns i Jura i Schweiz, betraktades av valpolitikerna med ovilja.

Med anledning därav började strax efter kongressen i Basel offensiven från de auktoritäras sida. Det uppstod en rad stridsfrågor, vilka den auktoritära riktningen på grund av att den hade alla instanser i sina händer, antingen sökte hålla öppna så länge som möjligt, eller också avgöra, beroende på arten. Den antiauktoritära riktningen ville framförallt att nästa kongress genom en offentlig diskussion skulle göra ställningen och läget klart.

Kriget mellan Frankrike och Tyskland förhindrade kongressen år 1870, förföljelserna efter Pariskommunens fall gav den auktoritära riktningen en förevändning att år 1871 ersätta kongressen med en privat sammankomst i London, hösten 1871. Denna konferens avgjorde, utan grundlig och objektiv undersökning, stridsfrågorna på ett mycket partiskt sätt. Konferensen sökte också påtvinga internationalen den Marx’ska doktrinen om ”politisk aktion”, som leder till valpolitik och reformsocialism.

Denna sammankomst i London ledde till den första internationella antiauktoritära protesten: Det av Jurakongressen i Sonvillier den 12 november 1871 beslutade utmärkt redigerade cirkuläret till alla internationalens federationer. I detta dokument, som fordrade omedelbart inkallande av en allmän kongress och som bland andra undertecknats av den i sommar avlidne Jules Guesde, heter det bland annat:

”Vi fordra att principen om sektionernas självständighet, som hitintills legat till grund för vår sammanslutning, skall kvarstå inom Internationalen; vi fordra att Generalrådet, vars åliggande blivit förfalskade av Baselkongressens administrativa beslut (vilka tilläto Generalrådet att intill följande kongress avgöra stridsfrågor och tilldelade den rätten att upplösa sektionerna) skall återfå sin vanliga roll, vilken är att tjänstgöra som byrå för korrespondens och statistik; – den enhet som man vill införa medelst diktatur och centralisation, vilja vi förverkliga genom de självständiga gruppernas fria federation.”

”Det kommande samhället bör inte vara något annat än fortplantandet i hela världen av den organisation som Internationalen skapat. Därför böra vi skapa denna organisation så mycket som möjligt i överensstämmelse med vårt ideal. Hur skulle ett fritt och egalitärt samhälle kunna utgå från en auktoritär organisation? Omöjligt. Internationalen, framtidssamhällets embryon, bör redan nu vara den trogna bilden av våra frihets- och federationsprinciper och bör den bortstöta varje princip som bär inom sig auktoritets- eller diktaturtendenser.”

Det torde vara bekant att Bakunin och hans vänner med största energi, i synnerhet i Italien och Spanien, arbetade på att sprida denna protest och sina idéer. Marx sökte, så som han i tidigare år vid personliga tvistigheter plägade, göra stämning i sitt sinne genom att utge en av personliga angrepp fylld stridsskrift, som han lät underteckna av det honom lydande generalrådet. I maj 1872 spriddes detta privatcirkulär om den så kallade splittringen i internationalen. Strax därefter inkallades kongressen, som icke kunde uppskjutas längre. Men kongressen inkallades icke till Schweiz, utan till det London närmast liggande Holland (Haag, sept. 1872), som, med undantag för Belgien, ligger långt avlägset från de romerska länderna.

I Jurafederationens Bulletin, den 15 juni, avtrycktes Bakunins med fleras svar på Marx’ privatcirkulär. Italienarna utgav svaren som broschyr. De antiauktoritära federationerna dryftade läget med anledning av generalrådets häftiga angrepp. Den 13 till den 16 juli vistades Bakunin hos James Guillaume i Neuchatel, dit han anlände från Zürich. han skrev där en rad brev till Italien och Spanien.

Vi känna endast ett av dessa brev, nämligen brevet av den 16 juli till C. Gambuzzi i Neapel, som då stod något vid sidan om rörelsen. I korta drag skildrar Bakunin läget. Av brevet framgår: Generalrådet vill uppenbart översvämma kongressen i Haag med fogliga delegerade och skapa en tysk, marxistisk majoritet (vilken även skedde). Bakunin skriver vidare att det vore dumt att deltaga i kongressen. Jurafederationen hade sänt en protest till London, fordrande att kongressen avhålles i Schweiz, vilket London i brev den 28 juli avslagit. Efter avslag på denna begäran skulle man hemställa till italienarna och spanjorerna att icke besöka kongressen i Haag utan i stället sända delegerade till de ”fria och oavhängiga sektionernas konferens” i Schweiz ”för att stadfästa och upprätthålla oavhängigheten och för att organisera en intim federation – en federation av sektioner och federationer för oavhängighet inom Internationalen.

Bakunin var sålunda verksam i denna riktning.

Kongressen i Rimini den 6 aug., organiserad av den italienska federationen, sköt generalrådet och Haagkongressen åt sidan, i en resolution förklarade kongressen, ”att från och med detta ögonblick bryter den Italienska federationen all solidaritet med Londons generalråd, men understryker samtidigt dess ekonomiska solidaritet med alla arbetare och föreslår alla sektioner, som inte dela Generalrådets auktoritära principer att den 2 sept. 1872 sända sända sina delegerade, inte till Haag, men till Neuchatel i Schweiz för att där öppna den Allmänna anti-auktoritära kongressen.”

Detta betydde Internationalens klyvning, eftersom den Italienska federationen inte mer intresserade sig för själva Generalrådet eller de sektioner som godkände densammas åsikter. detta var ingalunda James Guillaumes önskan, vilken, liksom de flesta jurassier, satte ett mycket stort värde på en sammanslutning av alla arbetare från olika riktningar i Internationalen. Därför uttalade sig Bulletinen mot det italienska beslutet och i det till den juradelegerade i Haag av Jura-kongressen den 18 aug. tilldelade mandatet heter det att han skall verka för ”Generalrådets avskaffande och för upphävande av all auktoritet inom nternationalen”, handla solidariskt med de spanska, franska, italienska och alla andra anti-auktoritära delegerade och i händelse av avslag på organisationsförslaget i överensstämmelse med de övriga anti-auktoritära delegerade draga sig tillbaka från kongressen.

Bakunin syntes då anse att ett samarbete mellan de olika riktningarna inom internationalen icke längre var möjligt; han använde sin egen kraft till utbredandet av anarkistiska idéer och organiserandet av revolutionära aktioner i de länder som därför syntes speciellt lämpliga, i synnerhet Italien och Spanien.

Bland den ryska och sydslaviska ungdomen i Zürich verkade han ivrigt. Han besökte den sista jurakongressen. Cafiero anlände till Jura i Schweiz för första gången efter denna kongress. Som gäst reste Cafiero till kongressen i Haag (den 30 augusti) medtagande Bakunins sista brev (vars innehåll är oss obekant) till representanterna från Jura och Spanien. Samma dag började Bakunin rekonstruera statuterna till Alliance socialiste revolutionnaire. Till den 5 september arbetade Bakunin på dessa statuter.

Samma vecka som marx i Haag (2-7 sept.) sökte med en för Marx karaktäristisk blandning av plumphet blåsa ut livsljuset i ”Alliancen”, arbetade sålunda Bakunin i all stillhet på Alliancens statuter. Marx måste någonstädes ha fått den föreställningen att han förföljelser mot ”Alliancen” skulle göra något intryck på dess medlemmar. Det är verkligen skada att Marx aldrig erhöll någon inblick i Bakunins och hans kamraters verkliga arbete, utan endast hade att stödja sig på överlöpares och tvivelaktiga subjekts prat och dokument, vars sanna karaktär han icke förstod (gamla utkast, som fick gälla som giltiga statuter).

Det är att hoppas att hans ekonomiska studier stödde sig på bättre material.

Bakunin måste vetat att de italienska delegerade till kongressen i Schweiz och de spanska delegerade till kongressen i Haag skulle besöka honom i Zürich. Den 5 sept. kom G. Fanelli, L. Nabruzzi (Romagna), den 7 kom Malatesta (Neapel), den 11 kom från Haag Cafiero och de spanska delegerade Morago, R. Farga, Pelliger, Marselau och Alerini, den 12 kom Andrea Costa, sekreterare i den italienska federationen.

Tillsammans med dessa vänner dryftades nu statuterna för Alliancen och den 13 sept. konsoliderades och avslöts på nytt den hemliga förbindelsen, ”accepté-baiser fraternel et serrement de main solennel”, skriver Bakunin i sin dagbok, ur vilken alla dessa intima data äro hämtade.

Därefter dryftas kongressen i S:t Imier, som skulle äga rum den 15 och 16 sept., och i vilken alla skulle deltaga.

James Guillaume, en av de delegerade från Jura, hade deltagit i kongressen i Haag. Icke ens spanjorerna godkände hans taktik på denna kongress. cafiero var rasande över hans moderatism. Guillaume själv förstod icke till början hur stark motvilja Marx’ och Engels tillvägagångssätt hade väckt till och med hos deras förutvarande närmaste kamrater i generalrådet, Eccarius, Jung, Hales, m. fl. På kongressen i Haag tillämpade Guillauume den taktiken att icke bryta förbindelserna med generalrådet; han lyckades formera en minoritet, som avfattade och till mångas förvåning föredrog den så kallade ”Deklaration de minorite”, som var undertecknad av bland andra Viktor Dave, Malatesta, A. Ross (Sajin), Z. Ralli, vilka höra till de få överlevande från denna tid.

I S:t Imier den 15 och 16 sept. möttes två uppfattningar. Italienarna och Bakunin (till vilken även G. Lefrancais, medlem av kommunen anslöt sig) voro av den uppfattningen att alla förbindelser med generalrådet absolut skulle avbrytas och alla antiauktoritära federationer förenas. Guillaume och jurassierna förfäktade den ståndpunkten att förbindelserna skulle upprätthållas; principen om organisationernas autonomi skulle man sträva efter att söka få genomförd inom internationalen. Spanjorerna kunde icke ta ställning utan att fråga sin organisation. Den av Guillaume och jurassierna förfäktade ståndpunkten segrade på kongressen. Kongressens viktigaste beslut föreligger i ”Pacte d’amitié, de solidarite et de défense mutuelle antre les Federations libres”. (Överenskommelsen om vänskap, solidaritet och försvar mellan de fria federationerna.)

I upprepade långa samtal med Bakunin, i synnerhet på kvällen den 16, förklarade Guillaume sin ståndpunkt och taktik i Haag. Bakunin förklarade sig slutligen överens med Guillaume och påverkade de honom närstående italienarna o. spanjorerna, medan Guillaume upprätthöll de av honom inledda eller förnyade förbindelserna med bland andra belgierna, fransmännen, engelsmännen.

Den hemliga organisationen, som reorganiserades den 13 sept., avhöll i Zürich, den 18-21 sept., en ny sammankomst. Den 22 reste spanjorerna, den 23 italienarna (Pezza, Fanelli, Cafiero, Nabruzzi och Malatesta). Costa stannade ännu några veckor i Jura. Ett nummer av en tidskrift: La Rivoluzione sociale, utkom utan tryckort (Neuchatel?). Jag har hittills icke lyckats komma över något exemplar av denna skrift.

Under de kommande månaderna förenklade det nya marxistiska generalrådet i New York utvecklingen genom ett sinnlöst rasande mot de antiauktoritära federationerna, vilka rådet utan vidare uteslöt ur internationalen. En följd därav var att det enda som blev kvar av den marxistiska internationalen var generalrådet självt och några sektioner här och där, tills den totala upplösningen följde år 1876.

En följd av detta var att federationerna av sig självt bragtes i närmare kontakt med varandra, även italienarna insågo nu att det var värdefullt att arbetarna i alla länder förenade sig på grundval av ekonomisk solidaritet mot kapitalismen och full autonomi ifråga om idéer och taktiskt tillvägagångssätt.

Bakunin korresponderade livligt med italienarna, spanjorerna, jurassierna och sina slaviska vänner, vilket hans tyvärr endast till slutet av 1872 bibehållna dagbok visar. Genom stora kollektiva brev (breven äro tyvärr icke i behåll) sökte han framskapa en enhetlig uppfattning i fråga om mål och medel. Om någon skulle falla på den idén att däri se en ledning, så må erinras om att Bakunin skrev ett särskilt brev till varje land och dessutom lät dessa brev följas av brev till enskilda intimare kamrater. Genom detta arbete, som var mödosamt och tröttande, åstadkom Bakunin att det av sig självt så att säga framskapades decentralisation, individualisering och diffirensering.

Tydligast se vi resultatet av denna verksamhet i de resolutioner, som antogs på den italienska federationens kongress i mars år 1873 i Bologna. resolutionerna 6-9 äro speciellt att hänföra till Bakunins förslag. Resolutionen n:r 6 fastställer som villkor för att italienarna skola deltaga i nästa internationella kongress att följande reformer genomföres:

1) Återställandet av den gamla rättsgrunden inom internationalen (1864);

2) Solidaritet i den ekonomiska kampen blir förklarat som enda obligatoriska band mellan medlemmarna i internationalen. varje federation, sektion eller grupp har full frihet att antaga och fullfölja det politiska program, som de anse bäst, och organisera sig offentligt eller hemligt för att genomföra det, dock alltid under förutsättning att det icke strider mot vår sammanslutnings mål: Fullständig och direkt emancipation av proletariatet genom proletariatet självt;

3) Avskaffande av varje auktoritet och varje centralvåld inom internationalen och följaktligen organisationsfrihet och full autonomi för alla sektioner och federationer.

Det skulle föra för långt, och det må bli den kommande tiden förbehållet att visa, att den därpå följande allmänna kongressen i Gent år 1873 avhölls i detta sinne och reorganiserade internationalen. På grundvalen av autonomi ifråga om taktik och idéer förenades på denna kongress anarkister, politiska socialister, den sig i Belgien bildande reformsocialistiska riktningen o. s. v.. Kongresserna i Brüssel 1874, Bern 1876, Verviers 1877 besöktes av lasalleanare och andra grupper för anarkismen främmande riktningar, men de voro ense ifråga om det den ekonomiska solidariteten och det ömsesidiga respekterandet av varandras meningar. På kongresserna funno dessa riktningar ett vänligt mottagande. Marx och hans omgivning var i dessa dagar fullständigt moraliskt isolerad.

Genom samarbetet mellan de olika riktningarna höll sig emellertid den internationella stämningen, vilket också tog sig uttryck i bland annat den på belgiskt förslag avhållna världskongressen i Gent 1877.

I London fanns en svag rörelse i vilka de av Marx bortintrigerade gamla ledarna av gamla Internationalen, Hales, Eccarius, Jung Weston m. fl. återfunnos. Det enda dokument som är mig bekant i fråga om denna rörelse (The nternational Labour Union 1877-78) är ett protokoll, som en svensk i Amerika, Axel Staal, år 1910 sände till Peter Krapotkin.

I ”Archiv für die Geschichte des Sozialismus”, Band IX, har jag närmare behandlat detta dokument.

Genom den av Guillaume i Haag och sedan i S:t Imier företrädda uppfattningen, att alla olika riktningar måste sammanslutas på grundval av ekonomisk solidaritet och autonomi ifråga om idéer och taktik befodrades kraftigt de internationella strävandena. Med undantag för marxister och blanquister erkände också alla socialistiska riktningar detta faktum.

Marxism, Blanquism och internationalitet utesluta varandra.

Blanquismen förvandlar sig städse vid minsta anledning till ultrapatriotism.

Om vi tänka på Blanquis ”Fosterlandet i fara” år 1870, boulangisterna sedan år 1887 eller Herveismens i Frankrike utveckling till patriotism – alltid har så varit fallet. Den marxistiska diktaturen är absolut osocial och strävar endast efter att förinta varje annan socialistisk riktning, vilket bevisas av Ryssland, där den finnes i renkultur och kan verka fritt.

Sedan år 1872 hade Internationalen för Marx inget värde mera, enär han icke kunde behärska den längre, vilket han sedan Haagkongressen hade insett var omöjligt. Då år 1889 internationella kongressen ägde rum i Paris (att det blev två kongresser var en frukt av marxistiska intriger) så var det som en följd av anarkisternas här omtalade ansträngningar ganska naturligt att olika socialistiska riktningar deltogo. Aktningen för ömsesidig frihet hade bevarats. Sedan försök gjorts i Brüssel (1891), Zürich (1893) lyckades det slutligen i London år 1896, med hjälp av de många små länderna, liksom i Haag med hjälp av de många små sektionerna, att uttränga alla icke marxistiska riktningar, likgiltigt och det var anarkistiska eller syndikalistiska riktningar. Sedan denna tid har världen haft att glädja sig åt det som vi kalla den ”andra internationalen”.

Det synes mig att vi idag ha ha något att lära av det som skett, nämligen att en enig och kraftig international måste ha följande grundlag:

1) Ekonomisk solidaritet mellan de utsugna i kampen mot kapitalismen;

2) Mänsklig solidaritet för att utestänga varje krig och förhindra varje undertryckande av den aggressiva nationalismen;

3) Autonomi i fråga om idéer och taktik, vilket utesluter en rörelses påtvingande på andra och följaktligen också varje form av diktatur.

Jämte denna international skall naturligtvis bestå internationaler av de olika praktiska och teoretiska riktningarna, anarkism, syndikalism, kooperation o. s. v.

Dessa internationella sammanslutningar vinna genom arbete kraften och genom det fria experimentet vinna vi nya erfarenheter, betydligt värdefullare än den nuvarande marxismen med sitt vedervärdiga spel med internationalerna n:r 2, 2½, 3.

För oss, om än vi äro unga eller gamla, är den gamla internationalen, den första och enda internationalen, aldrig död. Möjligen visar denna tillbakablick på händelserna år 1872 att de dåvarande representanterna för den internationella tanken visste att reda sig mera praktiskt och på ett kraftigare sätt än nu oftast är fallet.

Må vi tänka på männen från 1872. De få som ännu leva bland oss varder hälsade!

Deltagarförteckning, delegater på kongressen i S:t Imier, hämtad härifrån:

6 delegater från de italienska sektionerna:

Michail Bakunin (1814-1876)

Carlo Cafiero (1846-1892)

Andrea Costa (1851-1910)

Errico Malatesta (1853-1932)

Giuseppe Fanelli (1827-1877)

Ludovico Nabruzzi (1846-1920)

4 delegater från de spanska sektionerna:

Charles (Carlos) Alerini (1842-1877)

Rafael Farga-Pellicer (1844 ??-1890)

Nicolas Alonso Marselau

Tomàs Gonzáles Morago (??-1885)

2 delegater från de franska sektionerna:

Camille Camet (1850-??)

Jean-Louis Pindy (1840-1917)

2 delegater från Jurafederationen:

James Guillaume (1844-1916)

Adhémar Schwitzguébel (1844-1895)

1 delegat från Amerika:

Gustave Lefrançais (1826-1901)

Cafiero: Aktion

av Carlo Cafiero

(”L’Action”, Le Révolté, 25 dec. 1880. Brukar felaktigt tillskrivas Peter Krapotkin. Översatt från Raven nr. 6, okt. 1986.)

Det finns ingen anledning för intellektuella att rycka på axlarna så mycket, som om de var tvungna att bära hela världens börda: det var inte de som uppfann revolutionsidén. Det var det förtryckta folket som genom sina ofta omedvetna försök att skaka av sig sina förtryckares ok drog intellektuellas uppmärksamhet till samhällsmoral, – och det var först senare som några sällsynta tänkare lyckades finna denna itillräcklig och ännu senare som andra var överens om att finna den fullständigt falsk.

Ja, det är blodet spillt av folket som till slut formar idéer i intellektuellas huvud. ’Ideal kommer ur handlingar och inte tvärtom’, sa Carlo Pisacane i sitt politiska testamente, och han hade rätt. Det är folket som gör framsteg likväl som revolution: de konstruktiva och destruktiva aspekterna av samma process. Det är folket som offras varenda dag för att upprätthålla världsproduktionen och det är samma folk igen som med sitt blod föder facklan som lyser upp mänsklighetens öde.

När en tänkare som noggrant studerat boken om människosläktets lidanden definierar formeln hos en folklig strävan – början konservativa och reaktionära av alla slag världen över skrika allt de kan: ’Det är skandal!’

Ja, det är en skandal; och vi behöver skandaler; för det är genom skandalens kraft som den revolutionära idén banar väg. Vilken skandal det blev när Proudhon utropade: ’Egendom är stöld!’ Men idag finns det ingen människa med förstånd eller känsla som inte anser att kapitalisten är den värsta uslingen av tjuvar; mer än så – den enda verkliga tjuven. Beväpnad med det mest fruktansvärda tortyrredskap, hungern, plågar han sitt offer, inte en stund utan i en livstid: han plågar inte bara sitt offer, utan också mannens hustru och barn har han i sin makt. Tjuven riskerar sin frihet och ofta sitt liv, men kapitalisten, den verklige tjuven, riskerar ingenting och när han stjäl tar han inte bara en del utan hela arbetarens välstånd.

* * *
Men det är inte nog att finna en teoretisk formel. Precis som handlingen gav upphov till den revolutionära idén, så är det handlingen åter som måste sätta den i praktiken.

På Internationalens första kongress var det bara några få arbetare i det franska proletariatet som accepterade idén om kollektiv egendom. De behövde det ljus som Kommunens gnista kastade över hela världen för att få liv och sprida den revolutionära idén, och föra oss till Haagkongressen som genom rösterna från 48 representanter för de franska arbetarna igenkände fri kommunism som målet. Och ändå minns vi ännu att vissa auktoritära dogmatiker, fulla av allvar och klokhet, upprepade för bara några år sedan att Kommunen hade hindrat den socialistiska rörelsen genom att leda till de mest katastrofala reaktioner. Fakta har visat sundheten i åsikterna hos dessa ’vetenskapliga socialister’ (de flesta av dem vet ingenting om vetenskap) som bland socialisterna försökt sprida den välkända ’resultatens politik’.

Så det är aktion som behövs, aktion och åter aktion. När vi går till aktion arbetar vi på samma gång för teori och för praktik, för det är aktion som ger upphov till idéer, och som också är ansvarigt för att sprida dem över världen.

Men vilken sorts aktion ska vi ta till?

Ska vi gå in i eller sända andra för vår räkning till parlamentet, eller rentav till kommunfullmäktige?

Nej, tusen gånger Nej! Vi har ingenting att skaffa med bourgeoisiens intriger, ifall vi inte vill delta i deras förtryck. ’Att gå in i parlamentet är att underhandla; och att underhandla är att sluta fred’, sa en tysk f d revolutionär, som underhandlat åtskilligt efter det.

Vår aktion måste vara permanent revolt, i ord, i skrift, med dolk, med gevär, med dynamit, ibland rentav med röstsedel då det handlar om att rösta på en ovalbar kandidat som Blanqui eller Trinquet. Vi är konsekventa och vi ska använda varenda vapen som går att använda för revolt. Ingenting är fel för oss som inte är legalt.

’Men när ska vi gå till aktion och sätta igång vårt anfall?’ frågar vänner oss ibland. ’Borde vi inte vänta tills våra styrkor är organiserade? Att anfalla innan man är redo är att avslöja sig och riskera nederlag.’

Vänner, om vi ska fortsätta vänta tills vi är starka nog innan vi anfaller – kommer vi aldrig att anfalla och blir som den gode mannen som svor att han inte skulle gå ut i havet förrän han lärt sig simma. Det är just revolutionär aktion som utvecklar vår styrka, precis som träning utvecklar vår muskelstyrka. Det är sant att våra slag från början inte kommer att bli dödliga sådana; kanske kommer vi till och med att få de allvarliga och kloka socialisterna att skratta, men vi kan alltid svara: ’Ni skrattar åt oss för att ni är lika korkade som de som skrattar åt ett barn som ramlar när det lär sig att gå. Roar det er att kalla oss barn? Nåväl då, vi är barn, för utvecklandet av vår styrka är ännu i sin barndom. Men genom att träna på att gå visar vi att vi försöker bli män, dvs fulländade organismer, friska och starka, förmögna att göra en revolution, inte klottrande redaktörer, åldrade i förtid, ständigt tuggande en vetenskap som de aldrig kan smälta, och alltid förberedande i oändlig rymd och tid en revolution som försvunnit upp i det blå.’

Hur ska vi börja vår aktion?

Titta bara efter en möjlighet och den kommer snart att visa sig. Överallt där en revolt går att känna eller där en strid kan höras, det är där vi måste vara. Vänta inte på att delta i en rörelse som dyker upp med stämpeln officiell socialism på sig. Varje folklig rörelse bär redan med sig fröna till den revolutionära socialismen: vi måste delta i den för att garantera dess tillväxt. Ett klart och exakt revolutionsideal formuleras endast av en mycket liten minoritet, och ifall vi väntar på att delta i en rörelse som visar sig exakt som vi föreställt oss den i våra sinnen – kommer vi att få vänta förevigt. Imitera inte dogmatikerna som frågar efter formeln före allt annat: folket bär den levande revolutionen i sina hjärtan, och vi måste slåss och dö med dem.

Och när anhängarna till legal eller parlamentarisk aktion kommer och kritiserar oss för att inte ha något att göra med folket när de röstar, ska vi svara dem: ’Givetvis, vi vägrar att ha något att föra med folket när de är nere på knä inför sin gud, sin kung, eller sin herre; men vi ska alltid vara med dem när de står upprätt mot sina mäktiga fiender. För oss är avhållande från röstning inte avhållande från revolution; vår vägran att delta i någon parlamentarisk, legal eller reaktionär aktion är måttet på vär hängivenhet för en våldsam och anarkistisk revolution, för slöddrets och de fattigas revolution.’


av R. Brosio

Historien om den italienska anarkismen under andra halvan av artonhundratalet, vilken var dess formativa period som en organiserad rörelse med människor och idéer, är också historien om en hel serie insurrektionsförsök (eller ”sammansvärjningar”, som de kallades). Dessa utnyttjades av regeringen för att bestyrka den vanliga bilden av anarkisten som en bandit och bov, men samtidigt bidrog de genom sin allmänna berömmelse till förståendet och spridandet av frihetliga idéer.

Dessa försök var misslyckanden och vi måste acceptera att detta ofta berodde på deras dilettantiska ansatser. Men det skulle vara orättvist att lägga skulden på de inblandade människorna; skulden berodde mer på perioden. Deras tro på insurrektion som ett medel till social nydaning och optimism om att en handfull modiga människor skulle vara nog för att ändra händelsernas kurs var typisk för artonhundratalstron på framstegsutveckling och särskilt för ”Risorgimentot” (namnet på den nationella befrielserörelsen från österrikiskt herravälde).

Anarkisterna var verkligen inte de enda människorna att sätta igång dessa sammansvärjningar. Före dem hade det varit ”Carponari” och ”Mazziniani” och andra från Ciro Menotti till Garibaldi, vilka officiella historiker känt sig förpliktade att behandla med långt större respekt än Cafiero, Bakunin eller Malatesta. Dock, i kontrast till deras mer ”berömda” samtida, hade anarkisterna aldrig någon avsikt att ta makten och påtvinga ett nytt status quo genom vapenmakt. Med större hederlighet avsåg de helt enkelt att utföra exemplariska aktioner för att väcka förståelsen hos de exploaterade massorna genom att för dem peka ut vägen att följa och fienderna att bekämpa. Detta var vad ”handlingens propaganda” betydde.

På Internationalens Bernkongress deklarerade Cafiero och Malatesta: ”den italienska federationen anser att INSURREKTIONSHANDLINGEN, gjord för att bekräfta socialismens principer genom AKTIONER, är det mest effektiva propagandamedlet och det enda som UTAN ATT BEDRA OCH KORRUMPERA MASSORNA, kan intränga i de djupaste lagren i samhället…”

I ett Italien fortfarande upptaget med att fira förenandet, vilket för arbetarklassen bara inneburit att de högsta herrarna bytts ut, uppmuntrade anarkisterna ensamma de förtryckta att själva bygga sin framtid. Ett av de viktigaste insurrektionsförsöken sett utifrån planering och resulterande propaganda var det som gjordes år 1877 i Mateseregionen av medlemmar i Internationalens italienska federation, hädanefter kända som ”Mateserbandet”. De inräknade många av de människor som bäst representerar den periodens italienska anarkism, särskilt Carlo Cafiero och Errico Malatesta. Regionen utvaldes inte av någon slump. Den var svår att genomtränga, glest befolkad och idealterräng för guerrillakrigföring. Det var lätt att ta sig in i de olika befolkningscentrumen och sedan dra sig tillbaka till säkerheten i gömställen på övergivna farmer. Det motsvarade också bra deras avsikt att ta kontakt med bönderna, särskilt de i södern, för de var den naturliga basen för att så den anarkistiska sociala revolutionens idéer hos, då de av härskarklassen betraktades blott som ”undersåtar” att härska över.

Den 3 april 1877 anlände Carlo Cafiero med några vänner till Matese. Genom att utnyttja sitt distingerade utseende (vittnena beskrev honom senare som ”en herreman”), lyckades han gälla för en engelsk gentleman med ett antal tjänare som sökte efter en lugn plats att vistas på. Under denna täckmantel hyrde han ett hus i det lilla samhället San Lupo, som var isolerat och låg en och en halv timme med droska från järnvägslinjen Neapel-Benevento-Foggia. Huset, som kallades ”Taverna Jacobelli”, var stort, avskilt och viktigast: hade en bakdörr som ledde direkt till skogen på baksidan. Här planerade de för de andra att samlas under de kommande dagarna med all utrustning – vapen, ammunition, packning, vattenflaskor, osv., som var nödvändig gör guerrillaoperationer.

Anarkisterna hade förberett saker och ting noggrant och följt sin vanliga diskretion. Dock, på grund av förräderi av en viss Salvatore Farina, kände inrikesministern, Nicotera, till allt om deras planer långt innan Cafieros ankomst till S. Lupo. Ändå gjorde han inget drag och höll dem under observation. Syftet var helt klart att fånga dem i en fälla vid rätta tillfället och slå politiskt mynt at hela affären; regeringar och institutioner förändras, men mentaliteten hos inrikesministrar förblir alltid densamma. Men denna taktik att vänta och se var inte framgångsrik, antingen på grund av anarkisternas skicklighet eller på grund av den rörelsefrihet de tillåts för att inte väcka misstankar. Som resultat var de förmögna att nästan fullborda sitt koncentrerande av män och förråd i Taverna Jacobelli innan den lokala polismyndigheten helt förstått vad som försiggick.

En stor grupp ”tjänare” anlände till ”engelsmannens” hus den 4 april med olika lådor med ”prydnadsföremål och hushållssaker”. Förberedelserna till insurrektionen fortsatte hela dagen ostört. Men mot kvällen blev befälhavaren för de lokala carabinieri misstänksam mot aktiviteten kring Taverna Jacobelli och beslöt att skicka en rekognosceringspatrull. Denna patrull höll sig till att börja med på avstånd, men sedan de sett vad som såg ut att vara ljussignaler med lykta i mörkret närmade de sig huset. Det var ett drag värdigt ordspråket om carabinieris intelligens, för de snubblade på gruppen internationalister i skogen på baksidan av huset, som öppnade eld. Skottlossningen var vild på grund av mörkret och anarkisterna visste inte hur stor styrkan var som de stod emot. Två av de fyra carabinieri sårades och, som vi ska se, en av dem dog några veckor senare som resultat av påföljande infektion, ett faktum som hade stor betydelse vid rättegången som följde på insurrektionen. Men han var det enda dödsoffret för hela affären. När de hörde skottlossningen rusade andra carabinieri i grannskapet till platsen i full styrka, men de var oförmögna att göra annat än att konstatera att insurgenterna hade gett sig av. Anarkisterna hade gjort hastiga förberedelser och tagit vägen upp i bergen. Fastän många kamrater inte anlänt än, vilket reducerade deras led. ”Operation Matese” hade, trots allt, satt igång, om än illa, eftersom flera kamrater som anlände senare arresterades vid Solopaca och Pontelandolfo i närheten, och de som hade flytt hade bara lyckats få med sig en liten del av sina förråd. De hade inga livsmedel och hade lämnat kvar sina laddstakar i Taverna Jacobelli, som var väsentliga för att rengöra och ladda den periodens gevär. Från det här sättet att se det orsakade patrullens oväntade attack stor skada för gruppens effektivitet. Men samtidigt hade de tvingat anarkisterna att agera innan fällan som planerats av minister Nicotera var färdiggillrad. Så Mateserbandet var åtminstone förmögna att utföra delar av de aktioner de planerat. Det var verkligen passande att säga som ordspråket, ”intet ont som inte för något gott med sig”.

Gryningen den femte april 1877 var anarkistgruppen på marsch norrut. De ville komma så långt bort som möjligt från polisstyrkorna som följde efter dem och ta sig till de mest isolerade samhällena dit det skulle ta ett tag innan larmet gick. Vädret var dock mycket ogynnsamt. Vid den tiden på året var Matesebergen snötäckta och ju högre man kom, ju värre blev vädret. Kylan och svårigheten att säkra regelbunden tillgång till föda var under stor del av expeditionen insurgenternas huvudfiende. Gruppen leddes av Cafiero, Malatesta och Pietro Cesare Ceccarelli och ledarskapet cirkulerade var tjugofjärde timme: ett första om än begränsat försök till rotation av ledningen. De marscherade hela dagen längre in i Matese och även hela nästföljande dag.

Den 7 april for anarkisterna mot regionen Cusano och efter att ha tillbringat natten på en farm rundade de Matesesjön, i riktning mot byn Letino. De gick in i byn klockan tio på morgonen den 8:e, en söndag, bärande på en jättelik svart-röd fana och hälsades av folket som var överraskade och förtjusta. Helt oförhappandes satt kommunfullmäktige i stadshuset och diskuterade just då vad som skulle göras med en del gamla vapen som konfiskerats från tjuvjägare. Internationalisterna kom i tid för att rekvirera dem och distribuera dem till folket tillsammans med gevär från nationalgardet.

De följde sedan detta med aktioner av ännu större vikt.

Insurgenterna förklarade offentligt att kung Vittorio Emanuele II var avsatt och slog hans porträtt i bitar. De fortsatte sedan med att bränna allt distriktets ”pappersarbete” i ett stort brandbål på torget: förteckningar på egendom, skatteregister, inteckningskvitton, osv., f ör att symbolisera avskaffandet av statens och privategendomens rättigheter. Slutligen förstörde de måtten som användes vid kvarnarna för att beräkna den hatade sädesskatten.

Ideologiska skäl låg bakom dessa aktioner. Cafiero steg upp på podiet till ett stort kors (som hade ersatts med den svarta och röda fanan) för att förklara på den lokala dialekten för folkmassan den sociala revolutionens principer, tillsammans med dess mål och medel.

Allt skedde med människorna i byns sympati och entusiasm, i sådan grad att till och med prästen, Don Raffaele Fortini, gick så långt som att säga att evangeliet och socialismen var samma sak och pekade på internationalisterna till allas applåder.

Gruppen lämnade Letino runt klockan ett på eftermiddagen och gav sig av mot grannbyn Gallo, som låg strax under fem kilometer bort. Men innan de nådde den möttes de av en annan präst, sockenprästen i Gallo. Kanske av nyfikenhet, kanske av rädsla, ville han veta gruppens avsikter och stannade till för att småprata en stund med anarkisterna. Han öppnade till och med sin rock och visade smutsen därunder för att visa att han var exploaterad precis som de andra.

I alla fall, när han förstod vad alltihopa handlade om (som han fattade det: ”byte av regering och bränna papper”) vände han tillbaka riktigt nöjd för att lugna sina bybor och, för säkerhets skull, låsa in sig i sitt hus.

Anarkisterna anlände till stadshuset i Gallo omkring klockan två på eftermiddagen. Malatesta sköt upp låsen och de steg in för att upprepa scenen i Letino. Den enda nymodigheten var distributionen bland folket av den lilla mängd pengar som hittades hos distriktets skatteindrivare. Allt skedde, liksom tidigare, med entusiasm och utan några som helst svårigheter.

Men regeringstrupperna, om än de hållit sig utom synhåll, hade inte stått stilla med armarna i kors. Under befäl av general De Sanget hade nästan tolvtusen man under tiden belägrat hela bergskedjan Matese: tre kompanier gevärsskyttar i söder, ett infanteriregemente i norr och andra styrkor från Campobasso, Isernia, Caserta, Benevento och Neapel. Sålunda fann sig internationalisterna när de lämnade Gallo i praktiken och oväntat omringade.

Männen tillbringade hela den nionde och tionde april försökande att finna ett gömställe och bryta sig ut ur omringningen, men de hade ingen framgång. De var trötta, hungriga och genomblöta av regnet, vilket inte såg ut att avta. Gevären var vid det här laget obrukbara, och avsaknaden av laddstakar, som de lämnat kvar i S. Lupo, innebar att de inte kunde rengöras eller laddas om. Under dessa villkor hade till och med en sista eldstrid blivit omöjlig.

Den elfte hittade gruppen till sist en viloplats ca tre mil bortom Letino, vid farmen Concetta och beslöt att stanna och vila där. Tanken var att vänta tills vädret blivit bättre och sedan, än en gång, försöka bryta sig ut ur regeringsstyrkornas nät. Men det förblev bara en plan eftersom en bonde i hopp om belöning hade lämnat information till soldaterna och den tolfte april stormade en avdelning gevärsmän in i huset och tog anarkisterna med överraskning. På grund av männens och deras vapens tillstånd blev det inget motstånd. Mateseinsurrektionen var över.

Fångarna skickades till olika fängelser i distriktet och, strax efteråt, var de alla samlade i fängelset i S. Maria Capua Vetere i väntan på rättegång. I början såg utsikterna allt annat än ljusa ut: Nicotera, inrikesministern, piskade förutsägbart upp den ”rättänkande” pressen i en våg av anti-anarkistisk hysteri och avsåg att döma hela gruppen vid en krigstribunal. I så fall skulle det sannolikt ha blivit bara ett resultat, exekutionsplutonen.

Att saker och ting inte blev på det här viset berodde, tydligen, på interveneringen av Carlo Pisacanes dotter, Silvia, som (livets sammanträffandet!) just innan hade adopterats av hans höghet ministern. Den senare (också ett sammanträffande!) hade också varit stridskamrat med Carlo Pisacane under Sapri-expeditionen. En ungdomssynd, bevisligen, men en som räddade Malatestas och hans vänners skinn.

Dock blev inte resultatet att deras problem var lösta. Även om möjligheten av ett summariskt domslut hade avlägsnats inräknade fortfarande anklagelserna en lista på brott som bådade illa. Förundersökningen avslutades den 27 december 1877 med följande instruktioner till domstolen:

a) Mot de arresterade, inklusive de från Pontelandolfo och Solopaca, brottet sammansvärjning i syfte att avlägsna och förstöra regeringsformen, uppmuntra folket att beväpna sig mot statens makt, provocera inbördeskrig, uppvigla dem att slåss mellan varandra och att föröda, massakrera och råna en hel klass;

b) Mot de tjugosex som genomförde aktionerna i S. Lupo, Gallo och Letino, även brotten aktioner i en väpnad grupp för att främja ovan nämnda syften, och gemensamt ansvar för brotten att medelst eldgivning avsiktligt såra Antonio Santamaria och Pasquale Asciano, carabinieri, under utförandet av deras plikt: skador som orsakade permanent försvagning i en av Ascianos lemmar och, efter fyrtio dagar, Santamarias död.

Tursamt nog för de anklagade dog kung Vittorio Emanuele den 9:e januari och hans efterträdare, Umberto I (som var, som alla vet, en ”god kung”) utfärdade en amnesti i landet som till och med omfattade många politiska brott. Och som resultat av detta blev den långa listan anklagelser mot Mateserbandet något förkortad.

Rättegången hölls inför Assizesdomstolen i Benevento och inleddes den 14 augusti 1878.

Den öppnade under stor sympati för de anklagade, samma sympati som de hade känt då de brände ”pappersarbetet” i Letino och Gallo. Anarkismen visade sig snart vara en hård nöt för den allmänne åklagaren att knäcka. Intelligent, väl förberett och säkra till sinnet svarade direkt till domarna, sa emot dem och missade ingen möjlighet att propagera för sina egna idéer om jämlikhet och frihet. På detta var de skickligt hjälpta av försvarsadvokaterna, bland dem den unge, men redan kapable, Saverio Merlino, som också var anarkist.

För att sätta emot deras försvarslinje, som var juridiskt oantastlig, tvingades huvudåklagaren Forni att koncentrera all sin mordiska energi på skjutandet den 4 april och den därav påföljande döden för den berömde carabinierin. Han hävdade att rebellerna hade skjutit och dödat avsiktligt, av ”blodtörst”. Cafiero och Malatesta svarade kraftfullt på denna groteskt överdrivna anklagelse och försvarsadvokaterna visade att, som vi redan har nämnt, döden orsakades inte av anarkistiska kulor utan av den ”påföljande infektionen” (med andra ord hade den sårade soldaten blivit illa omskött). Den svarta dramatiska bilden av den anarkistiske mördaren blev ännu mindre trovärdig, liksom åklagarens argument som var beroende just av att kunna projicera en sådan bild.

Domslutet tillkännagavs den 25 augusti efter en timme och en kvarts diskussioner. Juryn förklarade de anklagade som OSKYLDIGA till carabinierins död och tillämpade amnestin på de andra åtalspunkterna. Mateserbandet frikändes och frigavs. Det var den dom som folket hade väntat på. En folkmassa på tvåtusen personer välkomnade anarkisterna, applåderade dem på vägen ut ur fängelset, ett påtagligt tecken på den respons som ”handlingens propaganda” uppeggade hos den periodens exploaterade. En korrespondent på ”Corriere del Mattino” i Neapel avslutade dagen efter sin artikel så här: ”En rättegång som denna i varje provins och regeringen skulle dödas för egen hand.”

Rivista Anarchica, juni 1972. Översatt från Cienfuegos Press Anarchist Review nr 5.