CJ Björklund: Anarkisten John Henry Mackay

CJ Björklund:
Anarkisten John Henry Mackay.
En kulturens och frihetens förkämpe.
Brand 25 1933

En av anarkismens fängslande gestalter har gått ur tiden. John Henry Mackay dog i Berlin den 16 maj, han var skotte till börden, född i Greenock den 6 februari 1864. Vid sin död var han således 69 år. Hitlerväldets seger har säkerligen bidragit till att påskynda hans död, som möjligen var frivillig.

Mackay, som tidigare torde ha varit oberoende i ekonomiskt avseende, har under senaste tiden haft att dragas med ekonomiska bekymmer. Hans stora och i allra högsta grad värdefulla samlingar, som i all synnerhet har intresse för den internationella arbetarrörelsen, vet man nu inte hur det går med. Komma dessa skatter att rövas av fascisterna? Få nazisterna tag i dem, så komma de säkerligen att förstöra samlingarna, till stor och säkerligen delvis obotlig skada för kulturen.

John Henry Mackay kom i unga år till Tyskland, där han uppfostrades. Vid universitetet i Berlin, Kiel och Leipzig studerade han under flera terminer filosofi, konst och litteraturhistoria. 1885 utgav han en diktsamling om Skottland, sitt hemland, som han kallade: ”Höglandets barn”, därefter utgav han ett sorgespel, första bandet av ”Dikter”, en novellsamling ”Skuggor” samt den sociala dikten: ”Arma parato fero”. Socialistlagen, som då införts, förbjöd denna dikt. 1887 reste Mackay till London.

Sommaren 1887 avslutade han sina Berlinnoveller ”Modernt stoff”, kärleksdikten ”Helena”, samt första samlingen av hans dikter under titeln: ”Framgång”. Från engelskan översatte han ”På andra sidan vattnet”. År 1887 lärde han närmare känna den sociala rörelsen och på vintern detta år skrev han sina berömda dikter ”Storm”, som citerades och lästes överallt där tyska språket talas.

I Rom år 1900 fullbordade han sin roman ”Anarkisterna”, som utkommit på engelska, franska, holländska, tjeckiska och svenska språket. Det är det enda arbete av hans hand, som finnes översatt till vårt språk. Förutom hans berömda diktsamling ”Storm” har en diktsamling, som heter ”Det starka året” samt noveller: ”Äktenskapets människor”, ”Den sista plikten”, ”Albert Schnells undergång”, ”Simmaren”, historien om en lidelse (tillhör hans senare arbeten), samt naturligtvis hans arbeten om Stirner: ”Max Stirner, hans liv och verk”, ”Små skrifter och polemik”, med flera.

Mackay har således utvecklat en omfattande litterär produktion, och som kännare av Max Stirner torde Mackay vara oöverträffad.

Han var en lidelsefull anarkist, som i staten såg frihetens största, ja enda fiende, ty staten är det organiserade våldet. Liksom våldet är dess innersta väsen så är rovet dess privilegium, frånrövandet av den ena till förmån för den andre dess medel att existera. Se i dag på den tyska staten!

För den som i ungdomen haft tillfälle att växa upp med Mackays tyska skrifter som andlig näring, känns det dubbelt smärtsamt att säga farväl av frihetsförkunnaren John Henry Mackay. Men hans verk lever. Och även om de nazistiska tyrannerna bränna hans verk, döda hans tankar kunna de icke. De leva och skola segra!
C. J. B.

Ateism.
Av John Henry Mackay.

Det är ju möjligt, då mitt öga brister
och jag sänks ned i dödens mörka natt,
att mitt förstånd av plågorna jag mister
och läppen stammar fram en bön så matt.

Det är ju möjligt med en lögn jag skrider
ifrån ett vara där jag sanning lärt, –
men då helt visst jag svåra smärtor lider
och mitt förstånd är föga tilltro värt.

Men är min själ ej utav plågor bunden
och mitt förnuft som uti hälsans dag,
då skall jag viska i den sista stunden,
då flämta skall mitt hjärtas sista slag:

Jag går från livet utan all förbidan
att i ett annat saligheten få,
jag tror ej på ett liv ”på andra sidan”,
ej heller på en gud i himlen blå.

Anarkism i England (1953)

C. J. Björklund:
Anarkism i England
BRAND Nr 6 1953

I en dikt om London har jag fattat staden som en kluven värld. Är det inte fallet också med alla andra städer, hela världen. Den gemenskap och harmoni vi alla längtar efter finns inte. Man får bara hoppas på att kluvenheten inte är en livsprincip. Jag tror det inte. Men att tro är ju en sak, att veta en annan.

När man vandrar i London får man på olika sätt en erinrar om att England gett asyl åt många frihetskämpar. I närheten av Orsett Terasse i Paddingtondistriktet, där jag bodde en tid tillsammans med tecknare och målaren John Olday, finns ett hus, som jag varje dag studerade. Där bodde nämligen på sin tid de landsflyktiga ryssarna, Mikael Bakunin, Alexander Herzen och deras kamrater. De förfogade över hela huset, vilket nu skulle passa utmärkt till ett studiehem för frihetliga socialister, en frihetens oas i en bråkig storstad.

I Red Lion Street i Holborn erinras man om Krapotkin. Där är nämligen sätet för den tidning, vilken Krapotkin (jämte fru C. M. Wilson) var med om att grunda under sin vistelse i London, tidningen Freedom. I den gatan finns också en anarkistisk bokhandel fylld med intressant litteratur. Om Krapotkins Londonvistelse har jag samlat en del material, som säkert kan komma till användning senare, kompletterat med mina intryck av honom vid mötet i hans hem i Dmitrov i Ryssland revolutionsåret 1918.

Till England flydde också Mazzini efter dödsdomen i Italien. Garibaldi kom senare. I nr 10 Laystall Street grundade Mazzini en skola för italienska barn. Där finns nu en restaurant Garibaldi på nedre botten, lokalerna ovanför, före detta skollokalerna, hyrs ut till föreningar. I augusti, tisdagen den 4, 1953, talade jag där om den svenska frihetliga rörelsen vid ett möte, som arrangerades av Syndicalist Workers Federation, IAA:s sektion i England.
*
Det anarkistiska tänkesättet och sinnelaget möter man i många engelska grupper, bland de intellektuella, vetenskapsmän och tekniker, författare av skilda slag, konstnärer, de religiösa, frikyrkorna och den anglikanska kyrkan, vilken betraktas som statskyrka, ehuru det i England inte finns någon statskyrka i svensk mening. Staten betalar inga präster.

Typiskt för England är det fria forum som finns i Hyde Park, Towern Hill i London och andra platser i den staden och i många andra städer. Där framträder talare, mer eller mindre skickliga, för alla möjliga riktningar. Och där kan man konstatera att det anarkistiska tänkesättet bryter fram överallt.

Men vad menas då med anarkistiskt tänkesätt?

Jo, att det existerar en mer eller mindre stark känsla för värdet av frihet och ett behov och längtan efter en gemenskap som bygger på frivillighet. Därav följer allt det övriga: frontställningen och revoltkänslorna mot orättvisor, tyranni, våld av olika slag, sinne för justice, rättvisa, fair play, hygglighet, som Krilon uttrycker det, nödvändigheten av ett samhälle som är annorlunda än det som kapitalismen, statssocialismen och diktaturen, bjuder oss.
*
Självfallet existerar också bland den engelska fackföreningsrörelsen, i kooperationen och även i den partipolitiska organisationen tendenser och sympatier för anarkismen. Exempel är avskyn för diktatur och centralism, strävan efter självstyre. I England finns ju också en rätt stark fredsrörelse, där man i många fall när det gäller krig och militarism argumenterar på ett sätt som är anarkistiskt, utan att de som gör det kallar sig anarkister och inte heller är det i strängt dogmatisk mening. Men vilka är det egentligen, och vi behöver ju inte alls vara fientligt stämda, sorgsna eller förbannade över att det finns så många människor, som tänker och känner på ett sätt som faktiskt är anarkistiskt: de kräver frihet från våld och diktatur och propagerar för en gemenskap i full solidaritet. Det skulle vara intressant att spinna vidare på denna tråd, men jag skall övergå till att skriva något om de speciellt anarkistiska grupper som i dag finns i England.
*
Den äldsta anarkistiska gruppen kanske inte är Freedom, men den daterar sig från 1886, då månadstidningen med samma namn grundades. I dag utkommer Freedom som veckotidning. Vid tillfälle skall jag berätta om Freedom Press. Den publicistiska verksamheten har varit omfattande, vilket framgår av att enbart sedan år 1941 har tryckts 500,000 exemplar böcker och broschyrer. En halv miljon trycksaker, förutom tidningen, är imponerande. Att denna litteratur haft inflytande på tänkesättet bland många grupper i England är uppenbart.

Studerar man Freedom Press’ boklista finner man en hel del intressanta saker. Till exempel Vero Richards: Spanska revolutionens lektion, Marie Louise Berneri: Arbetare i Stalins Ryssland, Varken öst eller väst, Resa genom landet Utopia. Dessa två författare har uträttat mycket i Freedom Press. Marie Louis B. är tyvärr död, hon dog i mycket unga år, men Vero Richards fortsätter oavbrutet sitt arbete.

Internationella Arbetar-Associationens sektion i England är Syndicalist Workers Federation. Organisationen är endast några år gammal, men har skaffat sig en tidning, Direkt Aktion, och har grupper i Liverpool, Nelson, Glasgow och Manchester. Federationen har också en egen tryckpress och en expeditionslokal. Där möter man energiska kamrater som Ken och Malcie Hawkes, Peter Green och Don Pedalty, vilken senare är utgivare av en hektograferad tidning Prometheus, med ett så imponerande antal sidor som 32 i stort format.

I Londons east end, judarnas speciella distrikt, finns en gammal judisk anarkistisk grupp. Nordöst i staden har också en grupp och därtill kommer Londons anarkistiska klubb, som nu är i färd med att samla pengar till en fond. Närmare tusenlappen har redan tecknats; pengarna skall användas till verksamheten.
*
Ovanstående är endast några spridda drag om anarkismen i England. Återkommer till temat, som just nu är föremål för studier av en författare, som jag träffade i London, Ivan Avakumowic. Han har skrivit en bok om Krapotkin, prinsen som blev anarkist lyder underrubriken. Han blev ytterst förvånad, då han fick veta att jag under revolutionsåret 1918 hade bott hos Krapotkin i Dmtrov; han anser sig nämligen veta allt om svenskarna och Krapotkin, ja, allt om den ryske anarkisten. Just nu arbetar han på en bok om anarkismen i England, sedan äldsta tid fram till våra dagar.

Vad är FAI?

Vad är FAI?
Souchy berättar om FAI
Av C. J. Björklund
BRAND nr 8 1936

Berätta, uppmana vi kamrat Souchy, när han sitter mitt emot oss, nyss anländ från Barcelona.

-Det finns så mycket att tala om, svarade han. Vad vill du att jag skall berätta om?

-Berätta om FAI.

-FAI, svarade Souchy, bildades år 1927 i Zaragoza, på ett hemligt möte. Det var under Primo de Riveras tid. Under diktaturens tid. FAI har alltid varit illegal.

Uppgiften för FAI var stor och farlig. FAI skulle vara en anarkosyndikalistisk ideologisk propagandaorganisation, den skulle vara kärnan i den förbjudna CNT och framförallt föra propaganda för anarkismen.

Lägg märke till, att FAI alltid varit illegal, alltid förbjuden. Även under republikens tid var FAI förbjuden. Det var förbjudet att betala kontingenter till FAI, att inneha medlemskort i FAI. Det var straffbart att tillhöra FAI.

-Har FAI fyllt sin uppgift?

-FAI är faktiskt enastående i hela världen. Effektiviteten hos FAI är oerhörd. FAI har haft och har försänkningar överallt, hos de liberala, hos köpmännen, armén, flottan, kort sagt överallt. Där FAI fanns, fanns effektivitet, makt, mod, slagkraft, kampglädje. FAI var mystik, man hatade FAI, fruktade FAI. FAI baktalades och förföljdes, men FAI levde.

Ingen vet så noga vem eller vilka, som tillhör FAI, men en sak vet alla fattiga och förföljda och förorättade, att där FAI kämpar, där finns det rätta, där är platsen för de utstötta, för dem som önskar friheten.

-Hur är i dag förhållandet mellan FAI och CNT?

-I dag äro de ett. Pestana ansåg 1931 att FAI dikterade inom CNT och följden blev de trettios manifest, splittring och bildandet av en ny syndikalistisk organisation. Inom denna nya syndikalistiska organisation blev emellertid också splittring. Pestana bildade ett syndikalistiskt parti. Men på kongressen i Zaragoza, den 2-10 maj 1936, förenades trentisterna, utgivarna av de trettios manifest, med CNT. Sammanslagningen blev verklighet.

-Har FAI dikterat inom CNT?

-Nej, det är fel. FAI har aldrig dikterat inom CNT. Det är så, att mellan FAI och CNT fanns inga motsättningar. FAI accepterade fackföreningarna, som organ för övertagande av produktionen. FAI vill inte, som partierna, tilldela CNT eller fackföreningsrörelsen en underordnad uppgift.

-Vad är nu FAI:s närmaste uppgift?

-FAI:s uppgift är nu 1) att slå ned fascismen 2) att omdana samhället i enlighet med frihetens och den sociala rättfärdighetens principer. FAI har också bildat en ”investigacionskommitté” mot fascismen, en slags ”tjeka” mot fascismen. FAI organiserade kampen mot kyrkan och klostren och överförde miljoner av pesetas från detta håll till den antifascistiska kommittén.

-Och FAI fortsätter sin skriftliga propaganda?

-Ja, FAI get ut ett stort antal tidningar. FAI har utgivit mängder av synnerligen god och värdefull litteratur. I detta syfte har FAI sedan länge haft ett Bokgille, som sörjt för spridningen av böckerna i stora upplagor.

-”Juventud Libertaria” är det anarkistiskt?

-Ja, det är en anarkistisk ungdomsrörelse, med ett stort inflytande. Den ger även ut tidningar och böcker. Denna organisation har tagit initiativ till att upprätta ett folkuniversitet i Madrid.

Det var också denna organisation, som kallade mig till ett möte i en tjurfäktningsarena i Madrid, som rymmer cirka 40,000 människor. Så kom revolutionen.

-Vad tror du om utsikterna att segra?

-Jag är optimistisk. San Sebastians fall är inte alls avgörande. Kampen blir hård och lång, men jag tror på seger.

-Anser du att Frankrike och England borde uppge sin neutralitet?

-Frankrike och England skulle redan från början intagit en annan hållning. De skulle ha hjälpt republikanerna. Det hade varit deras plikt.

-Men Blums’ förslag om neutralitet, och vägran att exportera vapen, är säkerligen dikterad av fruktan för krig?

-Om Frankrike och England hjälpte Spanien skulle säkerligen intet krig ha blivit följden. Nu är det svårare, men de franska och engelska arbetare, som kräva att regeringarna hjälper Spaniens arbetare, att försvara sig mot fascisterna, ha fullkomligt rätt.

Vi ta farväl av kamrat Souchy. Han återvänder till Spanien.

Salud!

C. J. B.

Knut Lindström död.

av C. J. Björklund
Brand nr 43 1933, lördag 28 oktober

Enligt meddelande från Amerika har Knut Lindström slutat sina dagar i Amerika. Han omkom vid en eldsvåda.

Kamrat Lindström var ett av offren för storstrejken. Han var tidningen Arbetets platsmeddelare i Bjuv. År 1910 blev han medlem i Lundakommittén, vilken utarbetade ett förslag till omorganisering av den fackliga rörelsen.

På kongressen i Stockholm år 1910, där det beslöts att bilda S. A. C., valdes Knut Lindström som medlem i det arbetsutskott som utsågs. Efter storstrejken jäste det i den fackliga rörelsen. Det var ungsocialisterna som drev agitationen för de syndikalistiska idéerna.

Knut Lindström var först kassör i S. A. C., sedan redaktör för tidningen Syndikalisten, slutligen föreståndare för tryckeriet. Så reste han till Amerika. Uppslukades där fullständigt. Han skrev ingenting, han var som död för den rörelse han så många år deltagit uti och för de kamrater han samarbetat med. Nu kommer meddelandet om hans tragiska död vid en eldsvåda.

Vi minnas honom som en under sin Sverge-tid ständigt verksam kämpe för arbetarklassens sak. hans minne och gärning leva!

C. J. B.

25 år sedan Emil Manus dog

Minnesteckning från stormiga år i frihetens tjänst

Av C. J. Björklund
Brand Nr 3 1960

År 1909 mötte jag Emil Manus i min hemstad, Uppsala. Han arbetade då som typograf på Akademiska tryckeriet. En annan skånsk typograf konditionerade på samma tryckeri, Oscar Malmborg. Malmborg tjänstgjorde sedan i många år som Brands driftige faktor. Nu är han redaktör och ägare av tidningen ”Smålänningen”.

I Uppsala döptes Emil Manus. Han föddes i Landskrona och hans rätta namn är Emil Bernhard Svensson. Sina bidrag i Brand signerade han då alltid Emil B. Svensson. Det var hans kolleger på tryckeriet i Uppsala som gav honom smeknamnet Manus. Orsaken var att han alltid tjatade efter flera manus att sätta.

Från Uppsalatiden minns jag bland annat att vi brukade diskutera nätterna igenom. I dessa debatter deltog Karl Elving, Oscar Malmborg, Emil B. Svensson-Manus, Oskar Larsson med flera ungsocialister och studenter tillhörande olika läger. På morgnarna tågade vi till ett bageri där ungsocialisten Gustav Borg arbetade. Han blev sedermera bageridirektör i Kooperativa Förbundet. Vi kokade kaffe och Borg bjöd på stora mängder färska wienerbröd.

Efter storstrejken, som började den 4 augusti och pågick ett par månader, fick både Malmborg och Manus sparken från Akademiska tryckeriet i Uppsala. Arbetsgivarna svartlistade anställda i stor utsträckning. År 1910 lämnade de två jämte typografen Emil Malmborg det kära fosterlandet och genomkorsade till fots Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien och Schweiz. Av Internationella typografförbundet erhöll varje vandrande typgesäll 5 öre per kilometer. Eftersom de tre vandrade sammanlagt 7.000 kilometer blev det en bra slant, som i varje fall räckte till kosthåll och logi. Bland de vandrande ”naver”, skandinaver, var typograferna faktiskt en privilegierad grupp – tack vare sin starka internationella organisation.

Vid hemkomsten samma år, 1910, började Oscar Malmborg som faktor på Brands tryckeri. Han anställde också Manus i tryckeriet som sättare ”på beräkning”, ackord således. Manus hade nämligen svårt för att vakna på morgnarna och i rätt tid infinna sig till arbetet.

*

Efter Uppsalatiden stod jag i brevlig förbindelse med Manus. Jag befann mig nämligen denna tid i Norge, efter en period som flygande agitator i detta de starka lidernas land. När kriget bröt ut befann jag mig i Wien, dit jag efter en häktning och utvisning från Tyskland begivit mig. I Tyskland var det mycket farligt att bedriva propaganda. Mot krigshotet 1914 propagerade vi med en viss framgång, men med påföljd att vi häktades. Efter en tids fängelsevistelse under brutala former – kriget hade brutit ut – fördes jag fängslad, ofta i bojor, från fängelse till fängelse genom hela Österrike och Tyskland. Vid ankomsten till Stockholm återknöt jag förbindelsen med Manus. En kort tid bodde jag hos honom och Eva i deras lägenhet på Blekingegatan.

*

Mycket tidigt en morgon vaknade vi vid ett väldigt oväsen på dörren. Det var polisen som bankade på dörren och ljudeligen skrek att vi skulle öppna. Som vanligt var det naturligtvis frågan om en stämning och åtal för ett föredrag, en tidning eller ett flygblad. Jag skrev den tiden också pamfletter på tyska som smugglades in i Tyskland. Sverige var då mycket tyskvänligt, men det var inte jag.

Denna tid var alltid detektiverna klädda i käpp. En av dem stack in sin käpp i brevlådans öppning och drog den fram och åter. Jag smög mig barfota ut i tamburen, högg tag i käppen och bröt av den. I full desperation stack den andra detektiven också in sin käpp. Den gick samma väg. Attentatet mot deras käppar besvarades av detektiverna med våldsamma eder och en kraftig attack mot dörren, som dock höll. Alla våra goda grannar följde naturligtvis striden med stort intresse.

Vi drog oss tillbaka tyst och stilla. Från vår lägenhet fanns till all lycka två utgångar. Från köket kunde man via en takstege komma in på vinden. Därifrån var det lätt att söka sig ner långt ifrån den vanliga utgången. Det visste ju inte detektiverna. De väntade troget som goda belägringsmän när vi för länge sedan befann oss i trygghet långt borta från valplatsen.

År 1918 flyttade familjen Manus från Stockholm till Köpenhamn. Där deltog Emil och Eva i den danska ungsocialistiska rörelsen. Rörelsens högkvarter var en ”Lesestue” på Wesselsgade. En tidning utgavs också. Den hette ”Det röde krig”.

Hösten 1922 deltog Manus i den konferens i Berlin där den syndikalistiska internationalen bildades, IAA, Internationella Arbetare-Associationen. Även den sammankomsten sökte polisen förhindra. I januari 1923 reste Manus med familj till Paris. Där träffade jag honom hösten samma år. En internationell anarkistisk kongress hade nämligen sammankallats i Paris. Jag hade utsetts att representera Sveriges Ungsocialistiska Förbund.

*

Enligt vad tidningen ”Le Peuple” och flera andra franska tidningar senare meddelade hade regeringen givit polisen order att strängt övervaka kongressen, sabotera den eller spränga hela kongressen. Kongressen skulle börja den 7 oktober 1923. Många av delegaterna hade infunnit sig i god tid. Den femte oktober arresterades den kände publicisten Luigi Bertoni från Schweiz, en italiensk delegat, vars namn just nu tyvärr fallit ur minnet, Emil Manus och undertecknad.

Vi fördes alla till gråstensfästningen mitt emot Notre Dame. Fängelset heter La Cité, en beryktad byggnad där en gång franska kejsarinnan Marie Antoniette satt fängslad. Manus och jag placerades i var sin underjordiska cell och behandlades meningslöst brutalt.

Häktningarna väckte stor uppmärksamhet, både i Frankrike och Sverige. Ture Nerman skrev en rolig dikt om händelsen: ”Carl Johan Björklund i Brand”. Och Manus skrev också en dikt: ”Natt i fängelset La Cité”. En lång dikt, som jag publicerade i Brand:

Som ett gott litet barn han vilar
den store revoltörn i sitt hörn.
– – –
Så sitter jag bakom galler
och väntar befrielsens stund.

Efter Paris-äventyret samarbetade Manus och jag i Brand i ungefär tio år. Manus som expeditör och kassör. Jag som redaktör, ett arbete som jag skötte i närmare trettio år. Men det gällde också att resa som agitator, ett slitsamt jobb, samt sköta en hel del andra åligganden.

Den skriftliga propagandan måste också bedrivas i form av bokutgivning. Ett väldigt tillskott under denna tid blev den broschyr jag skrev under titeln ”Rädda Sacco och Vanzetti”. Brands pressar gick både dag och natt, men kunde ändå inte fylla behovet. Jag tror upplagan steg med närmare hundra tusen exemplar. Vi tryckte också Georg Brantings bok om Sacco och Vanzetti, Ebbe Lindes bok ”Brott och straff”, en broschyr av Silverstolpe och mina båda böcker ”Det fria samhället” och ”Under röda fanor”.

Det var egentligen ganska egendomligt att vi under de oerhört svåra och pressande förhållanden som rådde orkade med att utföra allt det arbete som krävdes.

*

Självfallet finns oändligt mycket mera att berätta om den tid det här gäller. Men denna korta skiss är redan för lång. Jag är emellertid angelägen att betona, att vid de otaliga angrepp som riktades mot oss denna tid försvarade vi enigt och solidariskt rörelsen och varandra. Manus var i sådana situationer alltid en pålitlig och god kamrat.

Emil Manus bröts ner i förtid. Innan han gick bort uträttade han åtskilligt. Hans arbetsområde var det administrativa-organisatoriska, men han både skrev och uppträdde som talare. Han skrev följande propagandabroschyrer: ”Frihetens väg”, ”Arbetarklassens bödel – militarismen”, ”Manifest till Sveriges största parti”, ”Vad varje ung man och kvinna måste veta”, ”Riksdan som lurar oss” och ”Ned med kungadömet”. Som talare hade han säkerligen en hel del goda saker att säga sina medmänniskor. Men tyvärr övervann han aldrig svårigheterna med sitt talorgan, diktationen var oklar, han stötte och nästan stammade när han blev ivrig och ivrig var han nästan alltid.

Vi deltog båda som delegater i SAC:s 25-årsjubileumskongress midsommar 1935. Under en utflykt den 27 juni till Krankholmen i Mälaren insjuknade han plötsligt och dog i båten på hemväg till Stockholm. Hans sista ord var: ”Jag känner att jag dör pojkar! Vräk kadavret i sjön.” Han kunde vara drastisk utan att mena mycket med det.

Tio år senare, 1945, avtäcktes på Nya kyrkogården i Enskede en minnesvård över Emil Manus. I mitt tal vid det tillfället tackade jag Manus för hans insats i frihetskampen.

Han slapp uppleva de fruktansvärda järnåren, som började med andra världskrigets utbrott. Tjugofem år har förflutit sedan Manus dog. Femton år har gått sedan andra världskriget slutade.

Nog är det bra ynkligt att vi nu hotas av ett nytt världskrig. Bevisar inte det att vi alla är stora stackare, som ännu inte lyckats göra oss fria från hotet av det vansinnigaste av allt vansinnigt: krig!

Men låt oss inte släppa det goda hoppet på att förnuftet växer över allt i världen. Då växer tron och förvissningen och de praktiska möjligheterna att trygga fredens och frihetens seger i all land!