At Last!

By Johann Most

Alex II

Freihet Nr 12, III. Jahrg.
London, Sonnabend, 19 Maerz 1881.
The Raven, Vol. 1 No. 4, March 1988

Seize this one, seize that one;
Someone ne’ertheless will reach thee.

C. Beck

Triumph! Triumph! The word of the poet has accomplished itself. One of the most abominable tyrants of Europe to whom downfall had long since been sworn, and who therefore in wild revenge breathings caused innumerable heroes and heroines of the Russian people to be destroyed or imprisoned – the Emperor of Russia, is no more.

On Sunday last at noon just as the monster was returning from one of those diversions which are wont to consist of eye-feastings on well-drilled herds of stupid blood-and-iron slaves, and which one calls military reviews, the executioner of the people who long since pronounced his death-sentence, overtook, and with vigorous hand, settled the brute.

Five times did this rascal have luck to brush with the coatsleeve the boundary stone between the on this side and the beyond, and already was he at this time once more on the point of drivelling about the ‘God’s finger’ which had newly saved his accursed life, when the first of the people stopped his mouth for ever.

One of those daring young men whom the social revolutionary movement of Russia brought forth, Roussakoff – with reverence we pronounce his name – had thrown under the despot’s carriage a dynamite bomb, which indeed effected a great devastation on the conveyance and the immediate neighbourhood, yet left the crowned murderer for prey uninjured.

Michaelewitch, a princely general, and others, at once fall upon the noble executor of the people’s will. The latter, however, with one hand draws a dagger against the autocrat’s face, and with the other hand guides the barrel of a revolver against the breast of the same. In an instant he is disarmed, and the belaced, betufted, and by corruption eaten through and through retinue of the Emperor, breathe again on account of the supposed averted danger. Then flies a new bomb near, this time it falls down at the despot’s feet, shatters for him the legs, hips, opens for him the belly, and causes amongst the surrounding military and civil Cossacks, numerous, wounds and annihilations.

The personages of the scene are as if paralyzed, only the energetic bomb thrower, does not lose his presence of mind, and is able safely to fly.

The Emperor, however, is dragged to his palace where yet for an hour and a half, he is able, amidst horrible sufferings, to meditate on his life full of crimes. At last he died!

This in reference to the simple state of facts.

Instantly the telegraph wires played up to the remotest corners of the earth to make the occurance known to the whole world. The effect of this publication was as various as it was drastic.

Like a thunderclap it penetrated into princely palaces where dwell those crime-belated abortions, of every profligacy who long since have earned a similar fate a thousand-fold.

For three years past has many a shot whistled by the ears of these monsters. Without that, but for Nobiling’s shot with small shot, even one hair had been bent for them. Always and always again could they indemnify themselves in princely fashion for the fright endured by executions and regulations of the masses of all kinds; nay, just in the most recent period they whispered with gratification in each others’ ears, that all danger was over because the most energetic of all tyrant-haters – the Russian Nihilists, had been successfuly exterminated to the last member.

Then comes such a hit.

William, erstwhile canister-shot Prince of Prussia, the now Protestant Pope and soldier-Emperor of Germany, got convulsions in due form from excitement; like things happened at other Courts.

Howling and gnashing of teeth prevailed in every residence-nest.

But the other rabble too, which in the various countries, pulls the wires of the Government-machanism of the ruling classes, experienced a powerful ‘moral’ headache, and melted in tears of condolence.

The whimpering was no less in France, Switzerland and America, than in Montenegro or Greece.

A Gambetta carried through the adjournment of the Chambers and thereby put an insult on France from which even Austria was saved by the then president of the Reichstrat.

Public opinion is startled, and seeks in vain for the reasons of such a miserable attitude. One thinks of diplomatic motives and the like, but one misses the mark.

Much may indeed have contributed here and there which resembles mere political hypocrisy; in the main the grounds lie deeper.

The supporters of the ruling classes see just in the destruction of an autocrat which has taken place, more than the nere act of homicide in itself. They are face to face with a successful attack upon authority as such. At the same time they all know that every success has the wonderful power not only of instilling respect, but also of inciting to imitation. There they simply tremble then from Constantinople to Washington for their long since forfeited heads.

This fright is a high enjoyment for us, just as we have heard with the most joyful feelings of the heroic deed of those social revolutionaries of St Petersburg who slaughtered a tyrant on Sunday last.

In this time of the most general humiliation and woe, at a period when in many countries old women only and little children yet limp about the political stage with tears in their eyes, with the most loathsome fear in their bosoms of the castigating rod of the State night-watchman; now when real heroes have become so scarce, such a Brutus-deed has the same effect on better natures as a refreshing storm.

Let some say behind our backs we are carrying on a ‘game with Nihilists,’ let others blame us as cynical or brutal, yet we know that in expressing our joy at the successful deed, we were disclosing not only our own feelings but were also giving utterance to what millions of men, down-trodden and tyrannised over, thought with us when they read of the execution of Alexander.

To be sure it will happen once again that here and there even Socialists start up who, without that any one asks them, assert that they for their part abominate regicide, because such an one after all does no good, and because they are combatting not persons but institutions.

This sophistry is so gross that it may be confuted in a single sentence. It is clear, namely, even to a mere political tyro, that State and social institutions cannot be got rid of until one has overcome the persons who wish to maintain the same. With mere philosophy you cannot so much as drive a sparrow from a cherry tree, any more than bees are rid of their drones by simply humming.

On the other hand it is altogether false that the destruction of a prince is entirely without value, because a substitute, appointed beforehand, forthwith takes his place.

What one might in any case complain of, that is only the rarity of so-called tyrannicide. If only a single crowned wretch, were disposed of every month, in a short time it should afford no one gratification henceforward still to play the monarch.

Moreover, it is certainly a satisfaction for every right-thinking man, when such a capital criminal is done away with, i.e., is punished according to his evil deeds. It does not occur to the jurists of civil society to hang no murderer or lock up no thief, because it is proved that these punishments do not remove murder and theft (both institutions of this society) out of the world.

When we had entirely to do with such a subject as Alexander Romanow was, then one must accept his destruction with double satisfaction.

If one could believe newspaper writers, then one must, according to their chatter, take it that the exterminated Czar was a real pattern of benevolence. The facts prove that he belonged to the worst doers of abominations that have ever disgraced humanity.

Some 100,000 men were banished to Siberia during his reign; dozens were hanged after they had suffered the cruellest tortures. All these victims the Russian crown Moloch claimed, only because those concerned were striving against him for the improvement of society – wishing for the general welfare – perhaps had only passed on a single forbidden book, or written one letter in which a censure on the Government was expressed.

Out of the war abominations which this tyrant conjured up, we take but one scene from the last Turkish War.

Alexander was celebrating his name-day, and wished a warlike spectacle. He ordered a storming of Plevna; the generals ventured to call to his mind that such an one would not only fail, but would cost an enormous number of men. In vain! The order stood good, and in order to witness the slaughter with more gratification, the tyrant caused a special stand, with a kind of imperial box, to be erected for himself, whence he might watch the storming without himself falling into danger. The result corresponded with the predictions of the Generals. The storming was repulsed, and 8,000 dead and wounded covered the ground outside the walls of Plevna. But the ‘little father,’ as the despot by preference caused himself to be called, had amused himself cannibalistically.

All petitions, all wiishes for the introduction of ever so slight reforms, which were almost daily laid at his feet, he only answered be fresh meannesses of an Asiatic government – barbarism. Genuine ‘dragonades’ followed every warning of threat attempted, but unsuccessful attacks on his person increased his baseness to the monstrous.

Who is scoundrel enough really to bewail the death of such a beast?

But it is said: ‘Will the successor of the smashed one do any better than he did?’ We know it not. But this we do know, that the same can hardly be permitted to reign long, if he only steps in his father’s footsteps.

Yes, we could actually wish that it should so happen, for we hate the hypocritical, mock-liberal, monarchs, no less than the despots ‘sans phrase’ (which words are words in the French language, and being interpreted, mean ‘pure and simple,’) because the former, perhaps, have still greater power of retarding the development of civilisation than the latter.

In addition, the persistence of the new Czar in the old principle of government, must forthwith double and treble its enemies, because in Russia there are a number of people of that sort, which has believed in the Crown Prince legend, usual in all countries and at all times, according to which the successor spoken of only awaits the moment when he may be able to pour over the people a whole horn of plenty, full of blessing.

All these enthusiasts are forthwith converted, when they see that the new ukases smell as much of Russian leather as the old.

Meanwhile, be this as it may: the throw was good, and we hope that it was not the last.

May the bold deed, which, we repeat it, has our full sympathy, inspire revolutionists far and wide with fresh courage. Let each think of Herwegh’s words:

And where tyrants still exist,
There let us boldly seize them;
We have loved long enough,
And we wish at last to hate!

När är folket ”redo” för frihet?

Av Johann Most, Freiheit, 15 november 1884.

”Inte än, inte på långa vägar!” är vad världens svartgardister har svarat sedan urminnes tider. Idag är det inte så mycket bättre ställt i det här avseendet, eftersom vi har folk som instämmer med denna uppfattning som annars uppför sig som om de arbetade för största möjliga mänskliga lycka.

Det är lätt att förstå att en eller annan kronprins deklarerar att folket inte är ”redo” för frihet; trots allt, om han skulle säga motsatsen skulle han visa precis hur överflödig han är och signera sin egen dödsattest.

På samma sätt, om han inte skulle förneka sitt eget existensberättigande, kan ingen aristokrat, byråkrat, advokat eller någon av regeringens eller ”lagens” mandariner medge att folket kan vara ”redo”. Visst, vi vet från ordspråket att världen styrs med ofattbart lite klokhet; men hur korkade dessa statens lättingar än är, har de fortfarande förstånd nog att begripa att ett folk lämpat för frihet snart kommer att sluta finna sig i sitt slaveri.

Alla de kyrkliga och litterära predikarna som finns är verkligen helt beroende av att vara folkets vakter, och därför gör de sitt yttersta för att försöka förvirra den mänskliga hjärnan med sitt dillande om Bibeln och Talmud, med deras tidningars bluffmakeri och teatraliska avskräde, med deras ordklyveri och skräpromaner, med deras historieförfalskning och filosofiska smörja – kort sagt, med hundratals olika sorters skulor – kommer de alltid att haspla ur sig någonting om folkets ”omogenhet”.

De uppblåsta och rundkindade kälkborgare som, trots att man kan läsa dumheten i deras ansikten, i sina positioner som exploaterande parasiter och statsbeskyddade rånare, känner sig lika lyckliga över ofriheten som grisar i en dyngpöl, gnuggar naturligtvis muntert sina händer och nickar medkännande sitt godkännande när deras organ utbasunerar från sina predikstolar, korpulpeter, katedrar och podier, för att söka bevisa för folket att det inte är redo för frihet och att det därför måste utplundras och skövlas inpå bara skinnet.

Den vanlige mannen på gatan har något av en apa eller papegoja över sig. Detta förklarar varför det är så att hundratusentals knallar runt och skär av sina egna halsar genom att kvacka för andra vad dessa sluga hjärntvättare har proklamerat. Vi är för korkade för frihet – se så korkade, korkade, korkade vi är!

Detta är helt begripligt. Vad som dock inte är begripligt är att folk som utger sig för att vara förkämpar för proletariatet också utkolporterar denna uråldriga gamla legend om att folket inte är redo och det därav för tillfället omöjliga i att låta det ta sin frihet i besittning.

Är detta bara okunnighet eller medvetet brott?

Låt dessa människor tala för sig själva; de visar klart och tydligt nog i både sina tal och skrifter att:

1. Konsekvenserna av det moderna samhället kommer att leda till dess förintande.

2. En av de mest fruktansvärda konsekvenserna av systemet vi har idag är den gradvis ökande försämringen för stora delar av befolkningen, deras fysiska förslappning och andliga demoralisering.

3. Dagens tillstånd av slaveri måste ersättas av ett tillstånd av frihet.

Med andra ord är det de säger detta: i det första fallet är det samhälle vi har nu oundvikligen på väg mot kollaps; i det andra fallet blir folket mer och mer eländiga (dvs mindre och mindre ”redo” för frihet) ju längre den nuvarande situationen existerar.

När därför sådana filosofer, trots sådana uttalanden, med sådana rörande toner hävdar att folket ännu inte är ”moget” för frihet, kan de inte annat än medge, i överensstämmelse med deras egen doktrin, att detta att vara ”redo” kommer att vara ännu mindre längre fram.

Är det så att dessa människor är oförmögna att följa sin egen tankebana från fastställt faktum till den resulterande slutsatsen? Om så vore fallet skulle de verkligen vara träskallar och, minst sagt, inte tillräckligt ”mogna” att framställa sig som folkets lärare. Eller är deras haltande logik helt klar för dem, och valsar de medvetet runt för att prostituera folket? Om detta vore fallet så skulle de vara kriminella svartgardister.

Vänta! – ropar någon till dessa människors försvar – vi har hittat ett sätt att motverka kapitalismens degenererande effekter och göra folket redo för frihet trots allt. Vi upplyser. Allt gott och väl! Men vem har sagt åt er att den hastighet som saker och ting utvecklas med kommer att ge er nog tid att genomföra er så kallade upplysning på ett systematiskt sätt? Ni själva tror inte på den sortens magi.

Men vad vill ni?

Vi provocerar; vi eldar på den revolutionära glöden och uppviglar folket till revolt på alla sätt vi kan. Folket har alltid varit ”redo” för frihet; de har bara saknat modet att kräva den.

Vi är övertygade om att nöden är och förblir den allt överskuggande faktorn i kampen för frihet och att därför hundratusentals män och kvinnor med tiden kommer att framträda på scenen som frihetskämpar utan att ha hört vår uppmaning till vapen; och har avsikten att bygga – genom att träna de vi kan nå nu – slussar som mycket väl kan visa sig lämpliga att leda den sociala revolutionens naturliga lavaflöden in i praktiska kanaler.

Liksom vid varje tidigare stor omstörtning kommer folkets ”redo” att visa sig i all sin storslagenhet i konfliktens stund – inte före, inte efter.

Och då, som alltid, kommer det att bli tydligt att det inte är teoretikerna eller de ”upplysta” ängsligt trevande som kommer att förse det raserade samhället med en ny fast grund, utan de mirakulösa krafterna när de behövs. Praktiska barn av naturen som fram till dess har levt stilla och blygsamma liv kommer plötsligt att sträcka sig ut och ta steg som ingen filosof i hela världen nånsin kunde ha drömt om på hundra år. Hur redo vi är för frihet kommer sedan som vanligt att dokumenteras på det mest förbluffande sätt.

Det är därför ett stycke monstruös idioti från varje socialist att hävda att folket inte är ”redo” för frihet.

Varenda en som inte hör hemma bland exploatörerna klagar över att andra är mer privilegierade än de själva är. Det är överallt tydligt att folket är missnöjt med sin lott. Och om det ännu inte vet vad det ska ersätta det nuvarande systemet med, kommer de att upptäcka det i den stund något praktiskt kan göras åt detta; vilket är – omedelbart.

Översatt från Anarchy Archives.

Johann Most – Personligt och privat

Johann Most – Personligt och Privat
av Frederic Trautmann

(Översatt från ”The Voice of Terror: A Biography of Johann Most”, Greenwood Press 1980.)

Johann Mosts mor, en guvernant, lämnade sitt arbete när barnen pekade på hennes mage och fnissade. Johann Mosts far, en kontorist, spenderade mer än han tjänade. Stadshuset nekade dem äktenskapslicens eftersom sökande måste bevisa betalningsförmåga. Senare, då folk sa, ”Det du vill är emot lagen, Jack”, sa Johann Most, ”Jag blev född emot lagen.” [1]

Kolera dödade hans mor. Hans styvmor tvingade honom att putsa skor, bära vatten, tvätta kläder, elda, rengöra lampor och springa ärenden – före frukost. Hon gav honom tillräckligt med föda för att reta aptiten men inte tillräckligt för att döva hungern. Svältande tiggde han och stal. Hon slog honom. Skrämd rymde han hemifrån men återvände, gråtande. Hon slog honom. Ju intensivare han grät, ju intensivare slog hon. Då han var vresig slog hon honom. Då han inte gjort något hon kunde anmärka på, slog hon honom av princip. [2]

En natt mitt i vintern då han var sjuk skickade hon honom till sängs i ett ouppvärmt rum. Hans kind förfrös. Under fem år, på vänstra sidan av hans ansikte, varades bulnader, ruttnade kött och frättes ben. Kvacksalvare föreskrev patentmedel. Han bar heta och kalla grötomslag, svalde oljor, drack téer, läppjade buljonger och stjälpte i sig spad. Han påminde om ett sjukrum och stank som ett bårhus. Läkare gav piller, pudrade och smetade hans kinder, drog ut hans tänder och gav upp. Professorer i medicin läste fler böcker, skakade sina huvuden och kom fram till: ”Cancer. Obotlig. Obotlig.” Till sist öppnade en kirurg kinden från tinning till mun, skrapade, mejslade och stötte och sydde igen såret som om det vore ett hål i förra årets arbetskläder och tilldelade under tiden fem doser kloroform. Operationen varade i en och en halv timme; effekterna, en livstid.

Från det ansiktet – kinden förvriden och munnen sliten i en skrynklad, missbildad, kuslig knut – vände sig folk bort i avsmak och ryggade tillbaka i äckel. I det ansiktet smällde dörrar till jobb, hjärtan och drömmar igen. Han måste visa det för en intolerant värld tills hans skägg täckte över det. Till och med då var hans vänstra sida hans mörka sida; han vände den bort från alla ögon, särskilt från kamerans öga. Senare rakade amerikanska fångvaktare honom och uppvisade sin ”fula, lilla, galna anarkist”, som Barnums senaste freak. [3]

Lika grym som styvmodern och lika ondskefull som fångvaktarna var läraren som älskade att göra elever smarta. Denne klassrummets potentat hade käppar, striglar, spön, piskor, kvistar och påkar bakom skrivbordet och valde ut en som skulle åsamka den smärta som passade försyndelsen. För ett fel i räknekonst, fyra slag med piska; och elever som inte kunde addera eller subtrahera lärde sig multiplicera. För varje slag intonerade han: ”Ondskan lurar djupt i barnets bröst, men piskan jagar ut det.” Han blev snart intagen på mentalsjukhus.

Även om Most vann priser i skolan för lärdom hade den riktiga utbildningen börjat i hemmet, där hans riktiga mor hade börjat lära honom att läsa och skriva och älska att lära. Han lärde sig själv därefter. Föraktfull mot lättsinnigt tidsfördriv tillbringade han kvällarna läsande historia, vetenskap och litteraturens klassiker. Att leva var att studera och han studerade tills han dog. Böcker täckte hans rum från golv till tak, rad efter rad. Av tidningar kunde han inte få nog. Skarpsinnig och lärd i socialismens, anarkismens och arbetarrörelsens historia följde han ivrigt och flitigt deras framsteg. Hur han skulle få tiden att gå var aldrig något problem, inte ens i fängelse; han tillbringade den med att läsa, studera och skriva. För det räckte tiden aldrig till. Ständigt beordrade han sig själv att ”ordna mer tid för studier!” Ständigt bad han fångvaktare om ”ett större bord, tack; mer plats att studera, tack!” Erbjuden extra betalning för att arbeta längre med att binda böcker sa han att han inte ville binda böcker utan läsa dem. Kallad för lat för att han inte tjänade mer pengar sa han att han inte ville bli rik, utan bli en människa. [4]

Religion undervisades i skolan och han lärde sig att hata det. Han krånglade sig undan bikten och övertalade andra att göra samma sak och lärare och präster agade honom. Livet ut en militant ateist med en religiös fanatikers nit kunde han mer bibellära än de flesta präster kunde – för att bättre kunna driva gäck med dem genom motsägande textstycken. För honom var religion ”Guds-pesten”. Hans essä med den titeln har ständigt funnits i tryck på flera språk sedan den utgavs 1887. [Till exempel på svenska: ”Den Religiösa Pesten”, Bokförlaget Brand 1931]

Hans angrepp på religionen slutade inte vid det teoretiska. Han övertalade vänner i Hermannsburg, ett gudfruktigt samhälle, att glömma kyrkan och tillbringa söndagarna på världshus. Historier om hur de rumlade spreds tills värdshusvärdarna vägrade servera dem. Han gav igen. På kvällen för missionsgudstjänsten, en stor afton då bönderna kom från mil omkring, drogade han nattvakten och satte igång brandlarmet. Hans vänner på sammankomsten skrek: ”Elden är lös!” Sammankomsten skingrades. Morgonen efter sov fortfarande nattvakten, under ett träd, med larmhornet fäst på pannan, pekande som hornet på en noshörning. [5]

I högstadiet var han den bäste i ämnen han gillade och grälade med lärarna i de han ogillade. Han fick stryk och låstes in. Som hämnd spred han snus. Lärarna hostade och nös. Han fick stryk och låstes in. Då, som Roderick Random, startade han kabaler. Han organiserade en strejk när läraren i franska gav en kabal straffarbete, och blev relegerad.

I två veckor låtsades han fortsätta, gick ut på morgnarna med böcker under armen, orolig. Hans styvmor fick reda på sanningen av en klasskamrat. Med käpp i handen konfronterade hon honom. Hans far gick emellan. Efter ett gräl påbjöd hon att den oduglige skulle lämna hemmet. Hans far, blek och skakande, kallade in honom i sängkammaren och sa: ”Jag släpper dig åt ditt eget öde. Välj ett yrke och sätt igång och lär dig det. Och må din upproriskhet piskas ur dig.”

”Vad sägs om bokbindning? Det får duga tills jag blir skådespelare.”

Hans far fnyste och pekade på spegeln. ”Titta på dig. Det ansiktet på scenen. Få mig inte att skratta.”

Bitterhet färgade de få ord de utbytte hädanefter. Johann lämnade snart hemmet och lärde sig bokbindning, och återvände aldrig. Som vandringsgesäll passerade han genom sin hemstad men undvek sin far. Åratal senare, då Johann ställde upp i val till parlamentet, höll hans far tal för motståndaren.

Johann blev bokbindare men ville bli skådespelare. Han läste om skådespeleri, studerade pjäser, memorerade roller, reciterade dikter och deklamerade offentligt. När folk lyssnade repade han mod. Inför sitt inre öga såg han sig själv på världens scener och föreställde sig folkmassor resa sig upp och ge honom stående ovationer. Så drömde han i åratal och om och om igen sa han sig: ”En dag, då mitt ansikte blir bra…” [6]

Men fakta trängde sig på. För ett ansikte på en affischtavla var han alltför ful och hans ansikte skulle aldrig bli bra. En skådespelare? Du? Folk hånade: ”Ifall en gravid kvinna såg dig skulle barnet bli ett monster”, och ”Du hör hemma på en institution”. Han sa till Emma Goldman: ”Grymheten i det, den bittra grymheten! Att tänka sig att jag kunde ha varit i Possarts [den tyske skådespelaren] ställe, kanske till och med större än han, ifall det inte hade varit för mitt skrämmande ansikte.” Hon, som mindes hans lysande tolkning av Baumert i Hauptmans Vävare, sa: ”Så annorlunda hans liv kunde ha blivit om han hade kunnat förverkliga den längtan! Erkännande och ära istället för hat, förföljelse och fängelse.” [7]

Som lärling hos en bokbindare vid namn Weber fick han binda från kl. 5 på morgonen till solnedgången på somrarna och klockan 10 på kvällen på vintrarna. ”Slaveri”, kallade han det. Han och Weber grälade gång på gång, för han vägrade gå i kyrkan och smet iväg för att titta på pjäser istället. Då Weber, pyrande över gudlöshet och dagdriveri, hittade en bristfälligt rengjord pensel i en limburk, kastade Weber burken på honom, kallade honom för ”kriminell” och släppte lös honom sex veckor för tidigt. Weber blev Mosts urtyp för en kapitalist, en rå sälle som förtjänade all vrede arbetare kunde för utlopp på.

Most lämnade Augsburg, en vandringsgesäll i ett yrke som lockade ett släkte kringresande revolutionärer. Sjutton år gammal, vägande trettiofem kilo, men stolt över att vara en vandringsgesäll och glad åt att vara borta från sin ungdoms tyranner, kände han sig uråldrig och stor. Tanken på frihet fick honom att skrika och sjunga och himlen tycktes le mot honom – tills han fick ett jobb.

Arbetsdagen var fjorton timmar lång. Inhyst på en vind delade han bädden med en annan vandringsgesäll och många vägglös. Den stora händelsen var sjätte vecka var byte av lakanen. En knackning på dörren väckte honom kl. 5:30. Frukost var en sjundedels brödlimpa och en kopp svart kaffe. Mitt på dagen: tunn soppa, magra grönsaker och ett stycke sönderkokt kött. Sönderkokt för att döda maskarna, sa han. Till middag: tre skivor korv och några potatisar. En ledig kväll? Otänkbart. I bästa fall kunde en veckas sparsamhet låta honom slå på stort tre eller fyra timmar på söndagen på ett kafé, smutta på kaffe som han ville svepa i sig, knapra på franskan som han ville sluka och läsa varenda tidning från första till sista sidan. [8]

Missnöjd, flyttade han till Preussen. Men Preussen gick i krig mot Österrike och han anslöt sig till tusentals som blev av med arbetet. Med avsky såg han Preussen hissa flaggor, slå på trummor, rulla ut kanoner och blåsa i signalhorn. Äcklad, såg han preussare, till och med de som gjorts sysslolösa av kriget, marschera med och sjunga nationalsången. Rasande, kallade han kungen för en kanonfödetorsk till prins och Bismarck för en gangster. En grupp preussare hörde honom, jagade honom över berg och dal, som jakthundar efter en räv och skulle ha dödat honom ifall han inte lyckats villa bort dem. Några dagar senare kom han nätt och jämnt undan arrestering för majestätsbrott.

Han gick från jobb till jobb, i femtio städer i sex länder. I livet bland den internationella underklassen närdes och mognade en idé som tjänandet under Weber hade planterat, idén att nöden var lotten (orättvist) och meningslöst liven (i onödan) för arbetarklassen, hans klass. Krig måste få ett slut, och han ville göra slut på det. Fattigdom måste få ett slut, och han bestämde sig för att hjälpa till att göra slut på det.

I Wien, sparkad och svartlistad för att ha startat en strejk, var han oanställbar. En vän lånade honom verktyg till att tillverka hattaskar och tändsticksaskar, anteckningsböcker och cigarrlådor, som han nasade på kvällar och på söndagar tills polisen stoppade honom för att han inte hade någon licens. Han vägrade skaffa en och de beordrade honom bort från gatan. [9]

Så slutade han sina år som hantverkare på samma sätt som han hade börjat sina år som lärling: i revolt. Sedan barndomen hade han lärt sig att hata auktoritet i alla former och att förakta rådande sociala förhållanden och han hatade och föraktade dem till döden.

Han hatade och föraktade kvinnor också. Han ville ha relationer med dem, men de tittade på honom och ryggade undan. När han svarade på viskningar om att han hade en affär jämförde han sig med maken till damen ifråga: ”Han är en stor och stark figur; jag är en vekling. Han är stilig; jag är ful. Hur kan en dödsfixerad vara Don Juan?” [10]

Han tog tillflykt i kvinnohat, mindes sin styvmor som bigott, girig, grym – en subba. I Wien talade han ovänligt om en socialistisk kamrat, Marie Podany. Han sa att hon var en okunnig pratmakare, en marketentare [en lösaktig kvinna som följer med en armé], som stack sitt smutsiga finger i varenda soppa, provocerade svartsjuka, orsakade bråk och spred stank. Problemet var att hon var kvinna. Hans utfyllnadsord för folk som irriterade honom, oavsett deras ålder eller kön, var ”tandlösa gamla kvinnor!” Kvinnorna i den amerikanska anarkiströrelsen kallade han för ”sexuella opportunister”, som ville fånga män. Problemet var att de var i första hand kvinnor och i sista hand anarkister. För honom var vin poetiskt; kärlek prosaiskt. Kärlek efterlämnade en dålig smak. ”För kvinnor är mitt hjärta igenbommat”. [11]

Hans skägg förvandlade honom. Kvinnor tog plats i första raden vid hans tal. Efter ett tal trängde sig en lång ung kvinna med purpurblommor i hatten sig närmast honom. ”Hela tiden under hans utgjutelser hade hon sett på honom med en andaktsfull blick. Hon tog honom uppenbarligen för en profet.” [12]

Han lade kvinnohatet åt sidan och gifte sig med Klara Hänsch, den vackra dottern till en gendarm i Chemnitz. Det var en olycklig allians som gjorde honom bitter igen i åratal framåt på kvinnor. Under hans fängelsevistelser hade hon affärer med andra ledare för den sachsiska arbetarrörelsen. Gräl utbröt över ”Vem ska ligga med Klara inatt?” Kretsen skvallrade och han ömkades som bedragen äkta man. Mosts barn dog unga, följda av Klara själv, efter att ha varit separerad från honom i sju år. [13]

Ytterligare några äktenskap och några förbindelser var försök till kärlek som blev hat. Hans förbindelse med Emma Goldman var platonisk, sedan sexuell, sedan platonisk igen. ”Kärlek, kärlek – alltihop är sentimentalt nonsens”, hörde Emma honom säga; ”det finns bara sex!” [14] Hon försköt honom, de återupptog relationen, han bröt med henne, och hon piskade honom med ett ridspö.

När han passerade fyrtio och börjat vilja ha en maka att beundra honom, föda barn, sköta huset och dyrka honom, gifte han sig med Helen Minkin, en invandrad arbetarflicka som han levt med i flera år. Hon gav honom två söner. Stark, varm, och förälskad i honom, förändrade hon hans idéer om äktenskap och familj. Han älskade henne och sina söner. Hon blev hans högra hand, hjälpte till att sköta Freiheit och skrev artiklar lika svidande som de han riktade mot de värsta av fiender. På sin dödsbädd kallade han på henne. När han dog var hennes sorg avgrundsdjup. Hon fortsatte utge Freiheit till hans minne i tre år.

Ändå var för honom hem och familj sekundärt efter Saken. Liksom Fred Hoff i The 42nd Parallel ansåg han att revolutionären ”borde inte ha någon familj, inte förrän efter revolutionen”. Han brydde sig inte ett dugg om sina bröder och systrar. Han värderade vänskap lägre än Saken; allt som stod i motsättning till Saken fördömde han även om det var hos en vän. Han sa till vänner: ”Ifall du inte är för Det, är du emot mig.” [15]

Genom att bli förälskad i Saken var han typisk för sin tids radikaler. Många hade varit intelligenta, känsliga barn som umbäranden, försummelse, förakt eller brutalitet hade genomdränkt med hat som drev dem till abnormiteter. Ofta blev de försummade, föraktade eller brutaliserade för att de var vanställda. Denna vanställdhet, eller någonting annat bortom deras kontroll, hade ofta krossat en dröm. Krossade drömmar, förlorade hopp och outnyttjade möjligheter gjorde anarkister av en del av de mest begåvade män Terence Powderly någonsin kände. [16]

Av de som influerade Mosts ideologiska tänkande berättade Victor Dave (enligt ryktet köttslig son till chefen för belgiska skatteverket) inte mycket om barndomen, vilket gav intrycket att den var smärtsam. August Reinsdorff var den akademiskt begåvade pojken som blev en trumpen sättare och arg anarkist. Wilhelm Hasselmanns far övergav Hasselmann och efter att hans mor dött växte han upp hos familjen till en rik onkel som behandlade honom som en fattig släkting. [17]

Groende radikaler, regelbundet utblottade, blev ännu harmsnare när, efter att de sett och känt skillnaden mellan rik och fattig, propaganda sade dem att fattigdom var onödigt och fel. Eftersom de förkastade religion eller aldrig hade känt den, och trevade efter mening och sökte tro någon annanstans, följde de ledare som tycktes ha svar; de såg Gud i Karl Marx. Men inte ens Marx hade svar för de patologiskt förbittrade: ofta tog de livet av sig. [18]

Most övervägde att ta livet av sig. Hade han inte antagit principer han kunde leva för kunde han ha begravts namnlös på en fattigkyrkogård, död för egen hand.

Den sista stationen på en karriär mot vänsterradikalism var en troskris som nådde förtvivlans rand. Ifall förtvivlan inte besegrades följde självmord. De som besegrade förtvivlan gjorde det med hjälp av en lämplig och aktuell propaganda som förklarade vad som orsakat krisen och berättade hur förtvivlan vänds till hopp.

Most, i kris, ältade hopplöshet och orättvisa. Arbetarklassen, hans klass, var exploaterad. Varför? Någonting måste göras. Vad? Orätter bör rättas till. Hur? Någon bär skulden. Vem? Det måste finnas lösningar. Var? Saker kan förbättras. När? Han kände problemen men kunde inte formulera dem, kände övergrepp men förstod dem inte, och ställde frågor men kunde inte besvara dem. Vart skulle han vända sig?

Vid förtvivlans rand trevade han efter mening, bad om vägledning och sökte tro. Det han sökte fanns inte långt borta och skulle inte heller ta lång tid att finna, för han var i Schweiz’ Juraregion. Känt lika mycket för sina radikaler som för sina klockor producerade Jura fler socialister och anarkister per capita än någon annan plats i världen. Passini i Farväl till Vapnen talar om urmakarna i Jura och säger: ”Vi tänker. Vi läser. Vi är inga bondtölpar.” Mitt i ett blomstrande, sorlande överflöd av radikala idéer hängde snart Most med näsan över Lasalle och grubblade över Marx. Han deltog på en arbetarfestival i La Chaux-de-Fonds, hem för en lokalavdelning av Internationalen; dess talares predikande om det Kommunistiska Manifestets evangelium var rimligt för honom. De såg vad som var fel och visste vad som behövde göras och övertygade honom om deras position. Hans kris var över.

Han gick med. Han var den nyaste av lokalavdelningens sjutton medlemmar och också den hårdast arbetande. Han rekryterade fler medlemmar själv än vad resten av lokalavdelningen rekryterade tillsammans. Han valdes till sekreterare.

”För första gången, och från och med då, var jag människa”, sa han. ”Det privata Jaget skrumpnade ihop och filistern [kälkborgaren] i mig sinade. Mänsklighetens sak var min sak. Mänsklighetens varje steg fyllde mig med stor glädje. Varje bakslag, orsakat av reaktion, väckte mitt hat mot reaktionärer och deras institutioner… Jag agerade, tänkte, talade och skrev utifrån mina känslor, jag fann tillfredsställelse och var lycklig över att vara vid liv.” [19]

Så djupt hade Saken gripit honom, så långt tog vänsterideal honom, att fyrtio år som kämpe i arbetarrörelsen och en förkämpe för vänstern fick honom att tvivla på sig själv bara en gång. Driven av skymfningar och repression till Storbritanniens främmande kuster, som tycktes honom lika problematiska som de tycktes Julius Caesar, grubblade han på sitt livs väg och mål. Han var en främling i ett främmande land, utan pengar, vänner eller anställning; han talade inte ens språket. Inte bara hade han inget hem, han hade inget hemland. Tyskland hade låst honom ute för alltid.

”Djävulens pessimism grep mig [sa han] och Djävulen försökte med spetsiga horn visa mig vägen att ta när man vill framåt, framåt till en bekväm lägereld, framåt till glädje, framåt till ett liv utan fara, kamp, fejder och ”vänners” förräderi.

Gå framåt, gå framåt – detta skulle ha varit en rimlig önskan, ifall jag hade varit villig att nära den. Tre gånger – i Chemnitz, Mainz och Berlin – efter att jag rest ett tält, bröt hagelstormar av politiska strider ut över mig och krossade tältet. Och sedan drev mitt offentliga livs orkaner mig från plats till plats, ett fattighjon. Man kan få nog av en sådan tillvaro, tusentals har det.

Fångenskap i Wien och Sauben, i Chemnitz och Zwickay, i Berlin och Plötzensee – för att inte nämna besök i andra fängelsehålor – kort sagt sex år bakom galler, äta vid snåla bord, kunde slita ut en starkare karl än jag. (Min vikt: 48 kilo.) Och sedan exil!

Helt klart tillräckligt för att ompröva min karriärriktning. Men jag stod fast. Jag ville varken uppnå ”det goda livet” eller tjäna ett levebröd på det vanliga sättet. Jag var tvungen att göra vad jag gjorde för att i min hjärna malde en besatthet: Revolutionen måste ske!” [20]

Konverterad till nya ideal som hade gett honom en anledning att leva och glädje över att finnas till ville han av tacksamhet ägna det liv han så återfått och hänge det liv som så berikats till att främja de idealen. Han ville agitera för Revolutionen. Då händelser i Österrike sa honom att Österrike var den lämpligaste platsen, for han till Österrike.

[1] Freihet, 20 juni 1896. Se också Johann Most, Memoiren 1:9-10.
[2] Most, Memoiren 1:16-17. Most, Acht Jahre hinter Schloss und Riegel, s. 8.
[3] Most, Memoiren 1:13-15. “Ful, liten, galen anarchist” är en ordkomposition som amerikanska fångvaktare använde för att beskriva Most.
[4] Ibid. 1:39-40. Emma Goldman, Living my Life, s. 29 och 66.
[5] Most, Memoiren 1:43-46.
[6] Ibid. 1:18-20. Acht Jahre, s 8-9.
[7] Goldman, Living, s. 380. Se också Goldman, “Johann Most”, s. 159.
[8] Most, Memoiren 1:21-31.
[9] Ibid. 1:38-63.
[10] Ibid. 1:56.
[11] Ibid. 2:63. Se också Goldman, Living, s. 33-34.
[12] New York Times, 18 april 1887, s. 1. Se också Pittsburgh Post, 19 november 1894.
[13] Most, Memoiren, 3:27-28. Mist, Die Bastille am Plötzensee, s. 5. Ernst Heilmann, Geschischte der Arbeiterbewegung in Chemnitz und dem Erzgebirge, s. 84.
[14] Goldman, Living, s. 72.
[15] Freiheit, 20 augusti 1896.
[16] Terence Powderly, The Path I Trod, s. 200-201.
[17] Karl Schneidt, “Vom jungen Anarchismus”, s. 622, 672, 718.
[18] Ulrich, Linze, Organilierter Anarchismus im deutschen Kaiserreich von 1871, s. 22-24.
[19] Most, Memoiren 1:52-53, 55.
[20] Freiheit, 20 juni 1896. Se också 20 juli 1896 och 7 januari 1899.

Johann Most: Aktion som propaganda

Aktion som propaganda
av Johann Most

Freiheit, 25 juli 1885

Vi har sagt hundra gånger att när moderna revolutionärer utför aktioner är det viktiga inte endast dessa aktioner i sig utan också den propagandistiska effekt de kan uppnå. Följaktligen predikar vi inte bara aktion i sin egen rätt, utan också aktion som propaganda.

Det är en fenomenalt enkel fråga, ändå träffar vi hela tiden på folk, till och med folk nära vår rörelses mitt, som antingen inte förstår eller inte vill förstå. Vi har nyligen haft ett nog så tydligt exempel på detta med Lieskeaffären…

Så vår fråga är denna: vad är syftet med anarkisternas hot – öga för öga, tand för tand – om de inte följs upp av aktion?

Eller ska kanske “lag och ordning”-slöddret, allihopa utomordentliga svartgardister, göras av med i en mörk gränd så att ingen vet varför och bakgrunden till det som hänt?

Det skulle självfallet vara en form av aktion, men inte aktion som propaganda.

Det stora poängen med anarkistisk vedergällning är att den högt och tydligt så att alla hör proklamerar att: den eller den mannen måste dö av det här eller det här skälet; och att vid första möjlighet som dyker upp att förverkliga ett sådant hot är skurken i fråga i sanning expedierad till den andra världen.

Och detta är vad som hände med Alexander Romanov, med Messenzoff, med Sudeikin, med Bloch och Hlubeck, med Rumpff och andra. När väl en sådan aktion har genomförts är det viktiga att världen får vetskap om den av revolutionärer, så att alla vet hur läget är.

Det överväldigande intryck detta ger synd i hur reaktionärerna upprepade gånger försökt tysta ner revolutionära aktioner som ägt rum, eller framställa dem i ett annat sken. Detta har ofta varit möjligt i Ryssland, i synnerhet, på grund av villkoren som styr pressen där.

För att nå den önskade framgången i största mått, måste affischer, omedelbart efter att aktionen utförts, särskilt i den stad där den ägde rum, sättas upp som lägger fram skälen till aktionen på ett sådant sätt att det gör största möjliga nytta.

Och i de fall där detta inte gjordes, var skälet helt enkelt att det visade sig oklokt att inblanda den mängd deltagare som skulle ha krävts; eller att det saknades pengar. Det var så mycket naturligare i dessa fall för anarkistpressen att glorifiera och förklara handlingarna vid varje tillfälle. Om den skulle ha antagit en likgiltig attityd till sådana aktioner, eller rentav ha förnekat dem, skulle detta ha varit ett totalt idiotiskt förräderi.

‘Freiheit’ har alltid följt denna policy. Det är inget annat än fadd, blek avund som får de demagoger som ständigt hånar oss med rop på “Fortsätt ni bara, fortsätt” att fördöma denna, bl a, aspekter i vårt uppträdande, närhelst de kan, som ett brott.

Detta eländiga släkte är fullt medvetna om att ingen aktion utförd av anarkister kan få sin rätta propagandistiska effekt om de organ vars ansvar det är varken ger passande uppmärksamhet åt sådana aktioner eller framställer dem i folkets smak.

Det är framförallt detta som gör reaktionärerna rasande.

Översatt från Anarchy Archives

Johann Most: Anfall är bästa försvar

Anfall är bästa försvar
av Johann Most

Freiheit, 13 september 1884

Då vi anser att handlingens propaganda är av nytta, måste vi vara beredda att godta vilka medföljande villkor det än involverar.

Nu vet alla av erfarenhet att ju högre placerad den skjutne eller sprängde i luften är, och ju perfektare utfört attentat, ju större propagandistisk effekt.

Grundförutsättningen för framgång är metodisk förberedelse, att bedra fienden i fråga och överkomma alla hinder som står mellan den som utför dådet och fienden.

Utgifterna som uppkommer vid sådana företag är, som regel, rätt betydande. Faktiskt kan man gå så långt som att säga att möjligheten att en sådan aktion lyckas vnaligen beror på om de ekonomiska medlen finns för att överkomma svårigheterna. Nuförtiden öppnar pengar ett antal dörrar man inte kunde bryta upp med kofot. Det övertalande klirrandet av mynt gör människor blinda och stumma. Makten hos ett bankkonto står över vilken ukas som helst.

En man som inte har några pengar kan inte ens sätta foten i “sociteten” utan att göra sig “misstänkt”, utan att ställas under bevakning och antingen summariskt arresteras eller åtminstone på något sätt hindras från att genomföra sin revolutionära avsikt. Genom att istället få sig att framstå som elegant och “distingerad”, kan samme man röra sig fritt och omärkligt och kommer sannolikt rentav att utdela det avgörande slaget, eller utlösa någon helvetesmaskin gömd i förväg på något bra gömställe.

Ifall då några kamrater inspirerade av idéer som dessa, ifall de beslutar att riskera sina liv för att genomföra en revolutionär aktion, och om — inseende att arbetarnas bidrag bara är en droppe i havet – de konfiskerar de medel med vilka dådet utförs, är enligt vår uppfattning deras aktioner fullständigt korrekta och på intet vis abnorma.

Vi är i själva verket fast övertygade om att det inte finns någon möjlighet för några märkbara operationer att genomföras över huvud taget om inte de nödvändiga medlen har blivit konfiskerade i förväg från fiendelägret.

Därför är den som bifaller en operation mot någon representant för den moderna “tjuvarnas ordning”, men samtidigt rynkar på näsan åt det sätt som medlen till det införskaffas, skyldig till den grövsta inkonsekvens. Ingen som anser dådet i sig vara rätt kan ta anstöt av det sätt varmed medlen till det skaffas, för han skulle vara som en man som glädjer sig åt sin existens men förbannar sin födelse. Så låt oss slippa höra något mer av detta idiotiska prat om “moralisk indignation” åt “rån” och “stöld”; från socialisternas munnar är den här sortens pladder är verkligen det dummaste nonsens tänkbart. År ut och år in bestjäls arbetande människor på allt utom livets blotta nödtorft, och han som önskar genomföra någon aktion i proletariatets intresse mot dess fiender tvingas beblanda sig med de privilegierade rånarna och tjuvarna för att konfiskera åtminstone så mycket han kan av det som har skapats av arbetare, och använda det i de rätta syftena. I sådana fall är det inte stöld och rån vi sysslar med, utan just det motsatta.

Därför är de som fördömer finansieringsoperationer av det slag vi har diskuterat också emot individuella revolutionära handlingar; de som förfasar sig över sådana handlingar är totalt oseriösa, de lurar sig själva när de kallar sig för revolutionärer, de förlamar proletariatets mest aktiva och hängivna pionjärer, de prostituerar arbetarrörelsen, och är, när de ses i ett klart ljus, inget annat än svekfulla svartgardister.

Dessutom, i varje “illegal” aktion – oavsett om det bara är en förberedande aktion till någon direkt revolutionär aktion eller inte – störtar lätt oförutsedda omständigheter fram som genom sin natur alltid blott dyker upp mitt i en kritisk situation.

Av vårt resonemang hittills följer att dessa sekundära omständigheter (oförutsedda omständigheter) inte kan separeras från själva aktionen och bedömas enligt särskilt kriterie.

Till exempel: om en revolutionär som står i begrepp att utföra en vedergällningsaktion eller liknande, eller ska konfiskera medlen för en sådan aktion (pengar, vapen, gift, sprängmedel, etc.), plötsligt finner att någon hindrar honom, och om detta sätter revolutionären i den allvarligaste fara, då har han inte bara rätten, utifrån den vanliga uppfattningen om självförsvar och självbevarelsedrift, att förinta vemhelst det är som förrått honom genom sitt ingripande – för den här personens uppdykande kan skicka honom i fängelse eller till schavotten – utan han har rentav en skyldighet inför den sak han kämpar för att sopa bort det oväntade hindret ur hans väg.

Översatt från Anarchy Archives