Kropotkin: Communist-Anarchism

Peter Kropotkin 1888

A Speech Delivered by P. Kropotkin at the Freedom Group Meeting, 15 March 1888

The teachings of Proudhon are taken as a basis for individualistic Anarchism by a numer of English-speaking Anarchists. Proudhon is undoubtedly one of the greatest writers who have ever dealt with economical questions; and for one who does not attach importance to his dialectical methods, and looks more at the ideas than at the methods of expressing them, he is one of the most suggestive – may be the most suggestive – amongst those writers who lead men to think for themselves. He has covered in his works nearly the whole field of human enterprise: economics, politics, art, war; and everywhere he has dealt with the subject in the most suggestive way.

As a critic he is great, as a constructor weak. And when, in 1848, he was forced from the sphere of thought to that of action, compelled by his friends (as he writes) ‘to write the programme of a revolution by law and decree paragraph after paragraph’, he obviously made a failure. Revolutions are not made by decrees; still less an Anarchist revolution.

As in the case of so many born thinkers – Lasalle, Louis Blanc, Auguste Comte – there is a wide difference between Proudhon the philosopher an Proudhon the practical politician. His scheme of Mutual Banking was an evident compromise between the middle-class and working-class interests. It even seems probable that he did not believe in it himself, and only hoped that it might steer the workers to act on their own behalf.

Down to 1869 a large number of French members of the International Working Men’s Association were Proudhonians. The now bourgeois Senator Tolain, and Fribourg, whe represented the French Socialists in the early years of the International, were Proudhonian Mutualists. But since the Commune, Mutualism has virtually disappeared amongst French workmen.

The modern Individualism initiated by Herbert Spencer is, like the critical theory of Proudhon, a powerful indictment against the dangers and wrongs of government, but its practical solution of the social problem is miserable – so miserable as to lead us to enquire if the talk of ‘No force’ be merely an excuse for supporting landlord and capitalist domination.

Turning now to Communism, we find that forty years ago, before and in 1848, the theory was put forward in such a shape as to fully account for Proudhon’s distrust as to its effect upon liberty. The old idea of Communism was the idea of monastic communities under the severe rule of elders or of men of science for the directing priests. The last vestiges of liberty and of individual energy would be destroyed, if humanity ever had to go through such a communism, especially under the rule of savants. * But this old idea has completely faded before the practical experience of the revolutionary movement.

The Commune showed the people how a seemingly powerful government can be blown away in twenty-four hours. And though the foe at the gates prevented the development of the social revolution in Paris, enough initiative in social reorganisation was shown by the Parisian workers to mark the immense progress of their ideas since 1848.

During the last seventeen years that progress has been enormously quickened. The idea of expropriation, of the producers taking possession of the means of production, has sunk deep into the hearts of the people all over Europe, and even, during the last six or seven years, into those of Englishmen. The conditions in which a new 1848 will find Europe are thus completely different from what they were when Proudhon wrote. And these new conditions of mind must be taken into account.

Forty years ago, when the Paris workmen overthrew the Government, they timidly asked for universal suffrage as a means for bringing into life social reforms. They timidly asked State help for productive associations, for experiments in Communism.

Seventeen years ago, when the Paris workmen proclaimed their Commune, they asked for autonomy of the Commune as a means for permitting social reforms in the autonomic city. But as to those reforms their minds were not settled at all. The word expropriation frightened them. Their respect for bourgeois property was great, especially among the Mutualists. And therefore we saw their elected leaders in the Council of the Commune discussing such matters as divorce between Church and State, communal autonomy, and reduced rents for apartments.

Quite different will be the condition of men’s minds in tomorrow the Commune is proclaimed in several cities of France. The respect for bourgeois property has gone amidst the workers, and even the lower middle class. The Bank of France would be considered as belonging to the nation; the houses as belonging to all inhabitants, and not to their legal owners; the stores of food, clothing, and so on, as the stock of the nation, not as the property of the few. And, so far as we can judge from indications already observable in the last Communal revolution, the workers will consider that nothing hasbeen done as long as each man, woman, and child in the city has not been provided with food, decent lodgings, and clothes.

Let us look at this question practically; absreactions which lead to no practical conclusion are hateful. They are good to show us the way, but they are worth nothing if they cannot be brought to a practical issue.

Our experience of the effect of wars and such minor distrurbances as have lately occurred in the trade of the world has shown how easily international trade is disorganised by the disorganisation of any branch of it. In last month’s Freedom we gave the instance of the increase of distress in Lancashire occasioned by the Franco-Tonkinese war, and its disastrous influence on the export of Indian cotton goods to China, and so on the Indian demand for English manufactured cottons.

The first effect then of any serious revolutionary disturbances in any part of Europe will be the decline of the export trade. Those workers especially who are employed in making luxuries for the rich – and we know how numerous they are now – will be thrown out of employment. The means of expenditure of the rich will be curtailed, and they themselves will flee from the disturbed districts; moreover, the raw material required in such costly manufacture will not be forthcoming.

But these raw materials are not the only imports that will fail. Do you think that Russian or Indian peasants, for instance, will send to England wheat which they need themselves, selling the food of their children to pay the taxes? Do you not think that they will rather prefer to pay no taxes, and keep their supplies of corn that they may not starve next spring? Do you think also that the railway servants of America will continue to transport corn for nothing from Illinois, merely to increase the rent value of the lands of the railway companies?

The supplies of food will be shortened, and the profits derived from the export trade will be curtailed. Will the workers patiently starve in such conditions? Or, will they try to begin the great social reorganisation of which they are thinking now all over Europe?

In 1848, the Paris workers gave three months to their bourgeois rulers for making a new start in economical life, and the rulers took advantage of the delay för massing troops, for arming the middle classes, and for disorganising the workers, so as to crush their first attempt at revolt at the end of the three months. Grape-shot and bullets were the middle-class answer to their claims, when they raised in June their black flag of ‘Bread or Labour’. So that, despairing of the Republic andtheir Radical leaders, they accepted the Second Empire, saying, ‘We know that Napoleon with his fine promises is a scoundrel, but all these Radicals and pseudo-Socialists are no better than he.’

Just so the coming revolution will be crushed in the despair of the workers if we are not prepared to meet the crisis. Prepared by the full acceptance of Communism.

In 1848, it was all right to devise schemes for the gradual extinction of house-rent by manual banking. But the workmen of our times – the French workers, at least – do not recognise at all the rights of property in houses claimed by their present owners. The will proceed by expropriation, and see in it no injustice.

In our great cities, for instance, can the houses be fairly described as in any real sense belonging to the present landlords? The value of those houses is created, not by any isolated individuals, but by the presence of the whole community. What would be the value of the handsomest London mansion in the wilds of Siberia? It would not be worth the expense of warming! All the inhabitants of the city contribute to the value of each dwelling place, and all these houses belong therefore in whole justice to the whole community. This is how the workers reason now.

To maintain the private ownership of houses will become impossible; and therefore the first task of the Revolution will be to arrange things so as to share the accommodation of available houses according to the needs of the inhabitants of the city, to clear out the slums and fully occupy the villas and mansions. But sixty elected persons sitting round a table and calling themselves a Municipal Council, cannot arrange the matter on paper. It must be arranged by the people themselves, freely meeting to settle the question for each block of houses, each street, and proceeding by agreement from the single to the compound, from the parts to the whole; all having their voice in the arrangements, and putting in their claims with those of their fellow citizens; just as the Russian peasants settle the periodical repartition of the communal lands.

Equally pressing will be the great question of food. During previous revolutionary persiods social wealth has been doled out by the authorities in unequal portions. Even during the Commune, which proclaimed that none of its officials would get more than 12s 6d a day, whilst the combatants of the National Guards had only 1s 3d. But in the next Revolution even equal money wages will not do. The question of food will become as pressing as it is in a besieged city, and the workmen will demand that the food supply be placed at once at the public disposal for the common consumption. Most great cities have food for several months stored within reach. Paris was besieged for six months and not reduced to absolute starvation.

But the general food supply cannot be seized and administered by an elected municipal council; it must be distributed according to the needs of each family by volunteers, who will surely be found in each street and each quarter, to organise just distribution under the eyes of all people concerned; and a system of distribution of food, organised again by the people themselves, will necessarily spring out of the revolution.

Again, in the matter of clothing. When the workers are not labouring, and whilst nothing new can be made, the people must depend for their supply on the things already stored in the shops. Thus from the very beginning the idea of private property necessarily will be shattered, and practical Communism introduced into the daily life of the masses.

The like will occur in the reorganisation of production. The first, the most obvious necessity, will be to raise from the soil the food required by the community. The fields round London are left uncultivated now because of the heaviness of the clay, we are told. Rather because of the heaviness of the social conditions! The oxen have little interest in the crop, whilst the dogs lie on hay! But when the dogs are driven off, when the land is free of monopolists demanding an impossible rent, the fields will very quickly be cultivated with hearty goodwill by free associations of labourers, driven by necessities of the population to raise produce to supply the common needs. The need will plainly be common, and common labour the speediest way to supply it.

The same with industry. The manufacture of plush for West End ladies and silks for Russian courtiers will not be revived, but the needs of the people will force the artisans into cooperation to make warm woollen cloth for the workmen who are now sleeping between two newspapers in the neighbourhood of Trafalgar Square.

As soon as the respect for private property has been shaken, and the very necessities of maintaining life have driven the workers towards Communism, the production must become communal. The workers cannot be persuaded any longer that the millions of horse-power of our steam-engines are the just property of those who possess them now. They will consider them as a common legace from past generations, and use them for supplying the needs of the community.

Free workers, on free land, with free machinery, and freely using all the powers given to man by science, could with the greatest easiness grow the necessary food for the whole of the population of the country, even if it should soon be doubled, and supply all the necessities for a comfortable living for all members of the community.

The two great movements of our century – towards Liberty of the individual and social co-operation of the whole community – are summed up in Anarchist-Communism.

* Bakounin, in God and the State, has beautiful pages on that kind of government. It would be worse than the present.

Freedom 19, April 1888

Act for Yourselves, Articles from Freedom 1886-1907

Nyheter om Peter Krapotkin.

Syndikalisten N:r 70. 9:de årg. Onsdagen den 3 september 1919

Vad den berömda revolutionären tänker om situationen i Ryssland.

I La Bataille skriver märket Mongival följande som vi antaga kan intressera även våra läsare:

”Från absolut säker källa erhålla vi upplysningarom vår store vän Peter Krapotkins ställning f. n.

Har det icke från visst håll påståtts att han åter förenat sig med Sovjetregimen? Vi äro i dag i tillfälle att framlägga en kategorisk dementi av detta påstående, som väl aldrig tagits på allvar av dem som kände Krapotkins idéer, Krapotkin som kanske mest av alla har arbetat för en revolutionär och frihetlig anda i Ryssland.

Krapotkin har emellertid icke förklarat bolsjevismen krig. I det ryska folkets strävanden till frihet betraktar han bolsjevismen som en övergående kris, som det saknas anledning att taga tragiskt, och som i en nära framtid, skall lämna plats för en i verkligheten republikansk och demokratisk regim. Han är övertygad att de, som f. n. utöva diktaturen i proletariatets namn, skola föras till att förena sig med övriga socialistiska grupper, och alla avancerade element inom nationen. Detta skulle betyda upphävande av den terror som härskar, varje gång regeringen känner sig hotad samt upprättande av en frihetlig regim.

I stort sett är Krapotkins förtroende till revolutionens förmåga att utveckla sig i rätt riktning orubbad.

Inbjuden att tala på en kooperativ kongress – en mäktig organisation som sovjetregeringen undantagsvis respekterat – har vår vän givit uttryck åt den meningen, att Rysslands ekonomiska pånyttfödelse skall vara ett verk av producenter och konsumenter, grupperade i sina föreningar. Han uttalade sig likaledes emot all despotism, vem som än utövade den.

En av de frågor som livligast sysselsätter vår kamrat, liksom alla verkliga vänner av den ryska revolutionen, är den från Sibirien utrustade imperialismens tilltagande inträngande. Åtföljd av alla tänkbara excesser mot befolkningen, av alla klasser eller meningsriktningar skapar ”befriarna” från yttersta östern en allvarlig fara för ryska folket.

Slutligen äro vi lyckliga nog att kunna förklara, att trots kritiken – stundom livligt uttryckt både i tal och skrift – mot de ryska diktatorernas politik, så är Krapotkin icke föremål för några rigorösa åtgärder från sovjetmyndigheterna. Han är respekterad och har fått bibehålla sin fullständiga rörelsefrihet.

Kropotkin: The Coming Revolution

Peter Kropotkin 1886

We are living on the eve of great events. Before the end of this century has come we shall see great revolutionary movements breaking up our social conditions in Europe and probably also in the United States of America.

Social storms cannot be forecast with the same accuracy as those which cross the Atlantic on their way to our shores. But still, there are tokens permitting us to predict the approach of those great disturbances which periodically visit mankind to redress wrongs accumulated by past centuries, to freshen the atmosphere, to blow away monopolies and prejudicies.

There is a certain periodicity in these great uprisings of the oppressed. The end of each of the last five centuries has been marked by great movements which have helped Freedom to gain ground in France, in England, in the Netherlands, in Switzerland and in Bohemia. The great Germanhistorian of our century, Gervinus, saw un this periodicity a law; while the Italian patriot and philosopher Ferrari, devoting special attention to the phenomena of evolution and revolution, tried to explain its causes. Explained, or not, it has been a fact for five centuries past.

No doubt our century will be no exception to the rule. It is sufficient to look around us, to observe. All those facts which foreshadowed the approach of revolutions in times past, cannot but strike the unprejudiced observer.

The commercial crisis grows worse and worse. Millions of workmen, driven away from the country to the ever-growing cities, are wandering about without work. We boast of our gigantic cities, and unheard-of misery grows up in those centres where all the wealth of the world is spent in an unhealthy luxury, amidst the rags and destitution of the poor.

Nowhere, in our quarter, any prospect of improvement. The crisis must grow worse. Having its cause in the circumstance that those who produce wealth cannot purchase it; that customers must be sought elsewhere than amidst the producers; that for all such customers in India, in Africa, and everywhere else there are two or three competitors – the crisis cannot be only a temporary one. Some great modification of our system of our production must be made, and it must be made at once: the sufferers will wait no longer; they cannot.

The political institutions in which so much faith was put half a century ago, have proved a failure. The huge machinery of the State satisfies nobody and faith in Parliamentary rule, in suffrage, be it limited or universal, is disappearing. Even the democratic institutions of the United States have proved a worse failure than all those of Europe.

‘A new departure must be made,’ – such is the general outcry.

Meantime a new social force has grown up in our midst – the workman, the producer of wealth. A mereincrease of wages, a mere reduction of hours, is no longer the sole demand of the workmen of Europe. The go farther. They percieve how small their share of the immense wealth they have produced of late; how unprotected they are – even the happiest of them – in the ups and downs of our industry; how dependent theyareof forces beyond their control, that is, on the needs of customers far away. Andthey want to produce for themselves the wealth they can produce with the perfected machinery of our times.

Every day increases their longing for equality. The wealth they produce. the higher enjoyments of science and art which now they guarantee to a few – they wish to enjoy these for themselves. They wish no longer to send their children of fifteenor thirteen to the mines, nor see them becoming servants to machines – machines themselves.

And in proportion as the longong for Equality and Freedom grows; in proportion as the workman, becoming more closely acquianted with the rich, perceives that they are made of the same bones, muscles, nerves, and brains as himself; in proportion as the daily press makes him acquianted with the mean passions, the narrow views, and the vices of his rulers, respect for the Great Unknown – the Government – dies away; the last force which kept our decaying institutions standing, veneration, disappears. The grey wig of the lawyer becomes as little impressive asthe coronet of the peer and the speech of the Prime Minister.

The spirit of revolt spreads in the masses. The most insignificant circumstance becomes the cause of an outbreak. This has always been the case on the eve of revolutions. A childish game becomes a disturbance, leading to bloodshed; an interference of the police, an armed conflict; meetings become riots, and strikes lead to civil war.

Take all these factors together, analyse their mutual action, and if you know what nations have been on the eve of revolutions, you will doubt no longer the close approach of the Revolution of the nineteenth century.

But few years will elapse before Governments will be overthrown on the Continent. Already in 1848 the insurrection in Italy spread all over the Continent, barricades in Paris were immediately repeated in the barricades at Vienna and Berlin. Now that Europeans are so closely by steam and electricity; now that the same ideas inspire the Norwegian workman and the Italian peasant, the rapid spread of the revolution is yet more inevitable. Governments will be overthrown. Republics and Communes will be proclaimed. And upon these Republics and Communes the masses will impose the modification of the present system of production and political organisation on new principles.

Spanish and Russian, German and French, Belgian and Italian peasants will seize the soil of which they have been despoiled. Workmen in towns will seize factories and mills. Acts of expropriation will take place. New forms of life will be submitted to a trial; new departures will be made in the industrial and political life of societies.

Successful, or partially unsuccessful – all revolutions have succeeded in a measure. The Bourbons returned to France, but the feudal institutions did not return with them nor the absolute rule of the King. Partially defeated or not, the coming revolution will give, as it has always given, the watchword to the evolution of the next century.

Will England remain untouched by this movement? The middle classes of England have the reputation of being far-sighted enough to make the necessary concessions in time: will they be able to do this again?

Forty years ago they could say to the workmen in revolt: Be our political equals, and in the industrial field let us go hand in hand to the conquest of the world-market. The situation is no longer the same, nor the points at issue. The promise of continually enriching the country by manufacturing for other people than the workers themselves has not been kept. Were it again repeated, it would be out of date. So also with representative government.

The points of centest also are not the same. As long as Germany and France revolted to gain what was already realised in England, French and German revolutions could have no hold on English minds. But the German and French workmen go farther now. They ask economic equality, they ask for new forms of economic life; their insurrection will be for Socialism, not for political representation; and the ideas of the Continental workmen will find a living echo in England.

Are the English middle classes prepared to take the lead in the new movement, as they did in that for Parliamentary reform? Are their leaders aware of the new tendencies? Do they recognise their justice? No. And the waves of the European revolution will no longer break against the cliffs of England: they will sweep some of them away.

It is no use to sneer, and cry, ‘Why these revolutions?’ No use for the sailor to scorn the cycklone and cry, ‘Why should it approach my ship?’ The gale has originated in times past, in remote regions. Cold mist and hot air have been struggling long before the great rupture of equilibrium – the gale – was born.

So it is with social gales also. Centuries of injustice, ages of oppression and misery, ages of disdain of the subject and poor, have prepared the storm.

We, a handful of men who see the gale coming, and warn the careless, and are pelted with stones for that warning, – we are as unable to prevent the storm as to accelerate its arrival. Its first coming will depend on causes greater than those we take hold of. But we may, and must, show its real causes. We must endeavor to discover and to enunciate in plain words the hopes, the faint, indistinct ideal which sets the masses in motion. The better understood, the more warmly taken to heart, the better will be the results achieved, and the less numerous the useless victims.

These hopes are hopes of getting rid of capitalist oppression, of abolishing the rule of man by man, of Equality, of Freedom, of Anarchy. And those who fight for these tendencies – deeply rooted in, and cherished by, Humanity – will win in the struggle! Without these principles no society is possible.

Freedom 1, October 1886

Act for Yourselves, articles from Freedom 1886-1907, 1988

Kropotkin: Are We Good Enough?

Peter Kropotkin 1888

One of the commonest objections to Communism is, that men are not good enough to live under a Communist state of things. They would not submit to a compulsory Communism, but they are not yet ripe for free, anarchistic Communism. Centuries of individualistic education have rendered them too egoistic. Slavery, submission to the strong, and work under the whip of necessity, have rendered them unfit for a society where everybody would be free and know no compulsion except what results from a freely taken engagement towards the others, and their disapproval if he would not fulfill the engagement. Therefore, we are told, some intermediate transition state of society is necessary as a step towards Communism.

Old words in a new shape; words said and repeated since the first attempt at any reform, political or social, in any human society. Words which we heard before the abolition of slavery; words said twenty and forty centuries ago by those who like too much their own quietness for liking rapid changes, whom boldness of thought frightens, and who themselves have not suffered enough from the iniquities of the present society to feel the deep necessity of new issues!

Men are not good enough for Communism, but they are good enough for Capitalism? If all men were good-hearted, kind, and just, they would never exploit one another, although possessing the means to do so. With such men the private ownership of capital would be no danger. The capitalist would hasten to share his profits with the workers, and the best-remunerated workers with those suffering from occasional causes. If men were provident they would not produce velvet and articles of luxury while food is wanted in the cottages: they would not build palaces as long as there are slums.

If men had a deeply developed feeling of equity they would not oppress other men. Politicians would cheat their electors; Parliament would not be a chattering and cheating box, and Charles Warren’s policemen would refuse to bludgeon the Trafalgar Square talkers and listeners. And if men were gallant, self-respecting, and less egoistic, even a bad capitalist would not be a danger; the workers would soon have reduced him to the role of a simple comrade-manager. Even a King would not be dangerous, because the people would merely consider him as a fellow unable to do better work, and therefore entrusted with signing some stupid papers sent out to the other cranks calling themselves Kings.

But men are not those free-minded, independent, provident, loving, and compassionate fellows which we should like to see them. And precisely, therefore, they must not continue living under the present system which permits them to oppress and exploit one another. Take, for instance, those misery-stricken tailors who paraded last Sunday in the streets, and suppose that one of them has inherited a houndred pounds from an American uncle. With these hundred pounds he surely will not start a productive association for a dozen of like misery-stricken tailors, and try to improve their condition. He will become a sweater. And, therefore, we say that in a society where men are so bas as this American heir, it is very hard for him to have misery-stricken tailors around him. As soon as he can he will sweat them; while if these same tailors had a secured living from the Communist stores, none of them would sweat to enrich their ex-comrade, and the young sweater would himself not become the very bad beast he surely will become if he continues to be a sweater.

We are told we are too slavish, to snobbish, to be placed under free institutions; but we say that because we are indeed so slavish we ought not to remain any longer under the present institutions, which favour the development of slavishness. We see that Britons, French, and Americans display the most disgusting slavishness towards Gladstone, Boulanger, or Gould. And we concluda that in a humanity already endowed with such slavish instincts it is very bad to have the masses forcibly deprived of higher education, and compelled to live under the present inequality of wealth, education, and knowledge. Higher instruction and equality of conditions would be the only neans for destroying the inherited slavish instincts, and we cannot understand how slavish instincts can be made an argument for maintaining, even for one day longer, inequality of conditions; for refusing equality of instruction to all members ofthe community.

Our spaceis limited, but submit to the same analysis any of the aspects of our social life, and you will see that the present capitalist, authoritarian system is absolutely inappropriate to a society of men so improvident, so rapacious, so egoistic, and so slavish as they are now. Therefore, when we hear men saying that the Anarchists imagine men much better than they really are, we merely wonder how intelligent people can repeat that nonsense. Do we not say continually that the only means to rendering men less rapacious and egoistic, less ambitious and less slavish at the same time, is to eliminate those conditions which favour the growth of egotism and rapacity, of slavishness and ambition? The only difference between us and those who make the above objection is this: We do not, like them, exaggerate the inferior instincts of the masses, and do not complacently shut our eyes to the same bad instincts in the upper classes. We maintain that both rulers and ruled are spoiled by authority; both exploiters and exploited are spoiled by exploitation; while our opponents seem to admit that there is a kind of salt of the earth – the rulers, the employers, the leaders – who, happily enough, prevent those bad men – the ruled, the exploited, the led – from becoming still worse than they are.

There is the difference, and a very important one. We admit the imperfections of human nature, but we make no exception for the rulers. They make it, although sometimes unconciously, and because we make no such exception, they say that we are dreamers, ‘unpractical men’.

And old quarrel, that quarrel between the ‘practical men’ and the ‘unpractical’, the so-called Utopists: a quarrel renewed at each proposed change, and always terminating by the total defeat of those who name themselves practical people.

Many of us must remember the quarrel when it raged in America before the abolition of slavery. When the full emancipation of the Negroes was advocated, the practical people used to say that if the Negroes were no more compelled to labour by the whips of their owners, they would not work at all, and soon would become a charge upon the community. Thick whips could be prohibited, they said, and the thickness of the whips might be progressively reduced by law to half-an-inch first and then to a mere trifle of a few tenths of an inch; but some kind of whip must be maintained. And when the abolitionists said – just as we say now – that the enjoyment of the produce of one’s labour would be a much more powerful inducement to work than the thickest whip. ‘Nonsense, my friend,’ they were told – just as we are told now. ‘You don’t know human nature! Years of slavery have rendered them improvident, lazy and slavish, and human nature cannot be changed in one day. You are imbued, of course, with the best intentions, but you are quite ”unpractical”.’

Well, for sometime the practical men had their own way in elaborating schemes for the gradual emancipation of Negroes. But, alas!, the schemes proved quite unpractical, and the civil war – the bloodiest on record – broke out. But the war resulted in the abolition of slavery, without any transition period; – and see, none of the terrible consequences foreseen by the practical people followed. The Negroes work, they are industrious and laborious, they are provident – nay, too provident, indeed – and the only regret that can be expressed is, that the scheme advocated by the left wing of the unpractical camp – full equality and land allotments – was not realised: it would have saved much trouble now.

About the same time a like quarrel raged in Russia, and its cause was this. There were in Russia 20 million serfs. For generations past they had been under the rule, or rather the birch-rod, of their owners. They were flogged for tilling their soil badly, flogged for want of cleanliness in their households, flogged for imperfect weaving of their cloth, flogged for not sooner marrying their boys and girls – flogged for everything. Slavishness, improvidence, were their reputed characteristics.

Now came the Utopists and asked nothing short of the following: Complete liberation of the serfs; immediate abolition of any obligation of the serf towards the lord. More than that: immediate abolition of the lord’s jurisdiction and his abandonment of all the affairs upon which he formerly judged, to peasants’ tribunals elected by the peasants and judging, not in accordance with law which they do not know, but with their unwritten customs. Such was the unpractical scheme of the unpractical camp. It was treated as a mere folly by practical people.

But happily enough there was by that time in Russia a good deal of unpracticalness of the peasants, who revolted with sticks against guns, and refused to submit, notwithstanding the massacres, and thus enforced the unpractical state of mind to such a degree as to permit the unpractical camp to force the Tsar to sign their scheme – still mutilated to some extent. The most practical people hastened to flee away from Russia, that they might not have their throats cut a few days after the promulgation of that unpractical scheme.

But everything went on quite smoothly, notwithstanding the many blunders still committed by practical people. These slaves who were reputed improvident, selfish brutes, and so on, displayed such good sense, such an organising capacity as to surpass the expectations of even the most unpractical Utopists; and in three years after the Emancipation the general physiognomy of the villages had completely changed. The slaves were becoming Men!

The Utopists won the battle. They proved that they were the really practical people, and that those who pretended to be practical were imbeciles. And the only regret expressed now by all who know the Russian peasantry is, that too many concessions were made to those practical imbeciles and narrow-minded egotists: that the advice of the left wing of the unpractical camp was not followed in full.

We cannot give more examples. But we earnestly invite those who like to reason for themselves to study the history of any of the great social changes which have occured in humanity from the rise of the Communes to the Reform and to our modern times. They will see that history is nothing but a struggle between the rulers and the ruled, the oppressors and the oppressed, in which struggle the practical camp always sides with the rulers and the oppressors, while the unpractical camp sides with the oppressed; and they will see that the struggle always ends in a final defeat of the practical camp after much bloodshed and suffering, due to what they call their ‘practical good sense’.

If by saying that we are unpractical our opponents mean that we foresee the march of events much better than the practical short-sighted cowards, then they are right. But if they mean that they, the practical people, have a better foresight of events, then we send them to history and ask them to put themselves in accordance with its teachings before making that presumptuous assertion.

Freedom 21, June 1888

Act for Yourselves, articles from Freedom 1886-1907

Malatesta: Peter Krapotkin – Minnen och kritik

Peter Krapotkin – Minnen och kritik av en gammal vän
av Errico Malatesta

Peter Krapotkin är utan tvivel en av dem som har bidragit mest – kanske rentav mer än Bakunin och Elisée Reclus – till utarbetandet och propagerandet av anarkistiska idéer. Och han har därför väl förtjänat det erkännande och den beundran som alla anarkister känner för honom.

Men av respekt för sanningen och för sakens större intresse måste man erkänna att hans verksamhet inte alltid har varit helt fördelaktig. Det var inte hans fel; istället var det själva nivån på hans kvaliteter som gav upphov till de skador jag föresätter mig att diskutera.

Naturligtvis kunde inte Krapotkin, en dödlig bland dödliga, alltid undvika misstag och sitta inne med hela sanningen. Man skulle därför ha dragit nytta av hans ovärderliga bidrag och fortsatt sökandet som skulle ha lett till ytterligare framsteg. Men hans litterära talanger, betydelsen och volymen av hans verk, hans outtröttliga aktivitet, den prestige han fick genom sitt rykte som en stor vetenskapsman, det faktum att han hade övergett en högst privilegierad position för att, till priset av lidande och fara, försvara folkets sak, och vidare fascinationen för hans personlighet som grep alla som hade den stora turen att träffa honom, allt skaffade honom ett kändisskap och ett inflytande som gjorde att han framstod, och i stor utsträckning var han det också, som den erkände mästaren för många anarkister.

Som resultat av detta avskräcktes kritik och den anarkistiska idéns utveckling avstannade. I många år gjorde anarkisterna, trots deras bildstormande och progressiva anda, de flesta av dem så länge det gällde teori och propaganda, ingenting annat än att citera Krapotkin. Att uttrycka sig annorlunda än han ansågs av många kamrater vara nästan kätteri.

Det skulle därför vara lämpligt att underkasta Krapotkins läror noggrann och kritisk analys för att skilja ut det som är beständigt riktigt och levande från det som senare tids tänkande och erfarenhet har visat vara misstag. En fråga som skulle röra inte bara Krapotkin, för de fel som man kan skylla honom för att ha begått bekände sig anarkister till före Krapotkin skaffade sig sin framträdande plats i rörelsen: han bekräftade dem och gjorde dem beständiga genom att lägga till tyngden i hans talang och hans prestige; men alla vi gamla militanter, eller nästan alla av oss, har vår del av ansvaret.

* * *

Med att nu skriva om Krapotkin avser jag inte att undersöka hans läror. Jag vill bara nedteckna några intryck och minnen, vilka jag hoppas kan göra hans moraliska och intellektuella format mer känt liksom förståelsen av hans kvaliteter och fel mera tydlig.

Men först av allt vill jag säga några ord som kommer från hjärtat för jag kan inte tänka på Krapotkin utan att bli rörd vid minnet av hans ofantliga godhet. Jag kommer ihåg vad han gjorde i Geneve vintern 1879 för att hjälpa en grupp italienska flyktingar, däribland jag själv, i hemsk knipa; Jag kommer ihåg de små omsorger, jag skulle kalla dem moderliga, som han ägnade mig då jag en natt i London blivit offer för en olyckshändelse och for och knackade på hans dörr; jag minns de otaliga vänliga handlingarna mot alla sorters människor; jag kommer ihåg den hjärtliga atmosfär han omgavs av. För han var en verkligt god människa, av den godhet som är nästan omedveten och behöver lindra allt lidande och alltid omges av leenden och glädje. Man skulle i själva verket ha sagt att han var god utan att veta det; i vilket fall så tyckte han inte om att man sa det, och han blev förolämpad då jag skrev i en artikel vid tillfället för hans 70-årsdag att hans godhet var den främsta av hans kvaliteter. Han skulle hellre stoltsera med sin energi och sitt kurage – kanske för att dessa senare var något som hade utvecklats in i honom – och för kampen, medan godhet var det spontana uttrycket för hans inre natur.

* * *

Jag hade äran och den stora glädjen att under många år vara knuten till Krapotkin genom den varmaste vänskap.

Vi höll av varandra eftersom vi var inspirerade av samma lidelse, av samma hopp… och även av samma illusioner.

Vi var båda optimistiska till temperamentet (jag tror icke desto mindre att Krapotkins optimism överskred min med hästlängder och möjligen kom från en annan källa) och vi såg saker genom rosenfärgade linser – tyvärr! Allt var för rosenfärgat – vi hoppades då, och det var för mer än femtio år sedan, att en revolution skulle göras i den nära förestående framtiden som skulle införa vårt idealsamhälle. Under dessa långa år fanns det vissa perioder av tvivel och modlöshet. Jag kommer ihåg att Krapotkin en gång sa till mig: ”Min käre Errico, jag fruktar att vi är ensamma, du och jag, i att tro att en revolution är nära förestående.” Men det var övergående stämningar; mycket snart återvände självförtroendet; vi förklarade bort de rådande svårigheterna och kamraternas skepticism och fortsatte arbeta och hoppas.

Det får dock inte inbillas att vi i alla frågor delade samma syn. Istället var vi i många fundamentala frågor långt ifrån att vara överens, och nästan varje gång vi träffades hade vi högljudda och hetsiga diskussioner, men då Krapotkin alltid kände sig säker på att rätten var på hans sida och inte lugnt kunde utstå en motsägelse, och jag, å andra sidan, hade stor respekt för hans lärdom och djup oro över hans osäkra hälsa, slutade dessa diskussioner alltid med att ämnet byttes för att undvika otillbörlig upphetsning.

Men detta skadade inte på något sätt intimiteten i vår relation, eftersom vi höll av varandra och eftersom vi samarbetade av sentimentala snarare än intellektuella skäl. Oavsett vilka våra meningsskiljaktigheter än må ha varit i tolkningen av fakta, eller argumenten med vilka vi rättfärdigade våra handlingar, si ville vi i praktiken samma saker och motiverades av samma intensiva känsla för frihet, rättvisa och hela mänsklighetens välbefinnande. Vi kunde därför komma överens med varandra.

Och i själva verket var det aldrig allvarliga meningsskiljaktigheter mellan oss förrän den dagen 1914 då vi ställdes inför en fråga om praktiskt uppträdande av högsta betydelse för oss båda: den om den inställning som skulle intas av anarkister mot Kriget. Vid det tillfället återuppväcktes och förvärrades Krapotkins gamla företräde för allt som var ryskt och franskt och han förklarade sig som entusiastisk supporter till Ententen. Han verkade glömma att han var internationalist, socialist och anarkist; han glömde vad han själv hade skrivit bara en kort tid innan om kriget som kapitalisterna förberedde, och började uttrycka beundran för de värsta Allierade statsmän och generaler, och samtidigt som fegisar anarkisterna som vägrade ansluta sig till Union Sacré, och beklagade att hans ålder hindrade honom från att ta upp ett gevär och marschera mot tyskarna. Det var därför omöjligt att se saken på samma sätt: för mig var han ett verkligt patologiskt fall. Samtidigt var det ett av de sorgligaste, smärtsammaste stunderna i mitt liv (och, vågar jag påstå, för honom också) då vi, efter en mer än frän diskussion, skiljdes åt som motståndare, nästan som fiender.

Min sorg var stor över förlusten av en vän och över den skada som gjorts saken som resultat av den förvirring som skulle uppstå bland kamraterna genom hans avhopp. Men trots allting var den kärlek och högaktning som man kände till mannen orubbad, precis som hoppet om att när väl ögonblicket av eufori passerat och de förutsebara konsekvenserna av kriget sågs i sitt rätta perspektiv, skulle han medge sitt misstag och återvända till rörelsen, den gamle Krapotkin från förr.

* * *

Krapotkin var på samma gång en vetenskapsman och en social reformatör. Han inspirerades av två lidelser: törsten efter kunskap och törsten att agera för mänsklighetens fromma, två ädla lidelser som kan vara lika nyttiga och som man skulle vilja se hos alla människor, utan att det, trots allt, är samma sak. Men Krapotkin var en i högsta grad systematisk personlighet och han ville förklara allting med en princip och få allting att stämma överens och gjorde det, enligt min mening, på logikens bekostnad.

Sålunda använde han vetenskap till att stödja sina sociala strävanden, för enligt min uppfattning var de helt enkelt noggranna vetenskapliga slutsatser.

Jag har ingen särskild kompetens att bedöma Krapotkin som vetenskapsman. Jag vet att han i sin ungdom hade gjort geografin och geologin stora tjänster, och jag uppskattar den stora betydelsen av hans bok Inbördes Hjälp, och jag är övertygad om att han med sin vidsträckta kultur och nobla intelligens kunde ha gjort en större insats för vetenskapens framåtskridande ifall hans tankar och verksamhet inte hade absorberats i den sociala kampen. Icke desto mindre tycks det mig som om han saknade just det som krävs för att göra en sann vetenskapsman: förmågan att glömma sina strävanden och förutfattade meningar och observera fakta med kylig objektivitet. Han tycktes mig vara vad jag glatt skulle kalla en vetenskapens poet. Genom en originell intuition kunde han ha lyckats förutse nya sanningar, men dessa sanningar skulle ha behövt verifieras av andra, med mindre, eller ingen, fantasi, men som var bättre utrustade med vad som kallas den vetenskapliga andan. Krapotkin var alltför passionerad för att vara en noggrann observatör.

Hans normala förfarande var att börja med en hypotes och sedan leta efter de fakta som skulle bekräfta den – vilket kan vara en bra metod för att upptäcka nya saker; men vad som hände var, helt oavsiktligt, att han inte såg dem som kullkastade hans hypotes.

Han kunde inte förmå sig att medge ett faktum, och ofta inte ens att överväga det, ifall han först inte hade lyckats förklara det, det vill säga få det att passa in i hans system.

Som exempel ska jag återge en episod i vilken jag själv spelade en roll.

När jag var i Argentinska Pampas (åren 1885-1889), råkade jag läsa någonting om hypnosexperiment i Nancyskolan, vilket var nytt för mig. Jag blev mycket intresserad av ämnet men jag hade ingen möjlighet vid den tiden att ta reda på mer. När jag var tillbaka igen i Europa träffade jag Krapotkin i London och frågade honom om han kunde lämna några upplysningar om hypnos. Krapotkin förnekade på stående fot att det fanns någon sanning i det; att allt var antingen bluff eller en fråga om hallucinationer. Någon tid senare träffade jag honom igen och samtalet kom åter in på ämnet. Till min stora överraskning upptäckte jag att hans uppfattning hade totalt förändrats: hypnotiska fenomen hade blivit ett intressant ämne som förtjänade att studeras. Vad hade då hänt? Hade han upptäckt nya fakta eller hade han fått övertygande bevis på de han tidigare förnekat? Inte alls. Han hade helt enkelt i en bok, jag vet inte av vilken tysk fysiolog, läst om teorin om förhållandet mellan de båda hjärnhalvorna vilket kunde förklara, bra eller dåligt, fenomenet hypnos.

Med tanke på denna mentala predisposition som tillät honom att stuva om saker så att de passade honom själv i fråga om ren vetenskap, i vilken det inte finns någon anledning för passion att fördunkla intellektet, kunde man förutse vad som skulle ske i de frågor som direkt rörde hans djupaste önskningar och mest omhuldade hopp.

* * *

Krapotkin bekände sig till den materialistiska filosofi som dominerade bland vetenskapsmän under den andra halvan av 1800-talet, Maleschotts, Buchners, Vogts och andras filosofi; och följaktligen var hans uppfattning om universum rigoröst mekaniskt.

Enligt hans system existerade inte Viljan (en skapande kraft vars källa och natur vi inte kan uppfatta precis som vi likaledes inte kan förstå naturen och källan till ”orsak” eller någon annan av de ”första principerna”) – Viljan, sa jag, som bidrar mycket eller lite i bestämmandet av individers beteende – och samhälle, existerade inte och är en ren illusion. Allt det som varit, som är och kommer att bli, från stjärnornas bana till en civilisations födelse och fall, från doften av en ros till leendet på en moders läppar; från en jordbävning till Newtons tankar, från en tyranns grymhet till ett helgons godhet, allting var tvunget att, måste och kommer att, inträffa som resultat av en oundviklig följd av orsak och verkan av mekaniskt ursprung, vilket inte lämnar någon möjlighet till avvikelse. Illusionen om Viljan är i sig ett mekaniskt faktum.

Ifall Viljan inte har någon makt, ifall allting är nödvändigt och inte kan vara annorlunda, då skulle naturligtvis idéer som frihet, rättvisa och ansvar vara utan mening och inte ha någonting med verkligheten att göra.

Så logiskt är allt vi kan göra att begrunda vad som sker i världen, med likgiltighet, nöje eller smärta, beroende på ens personliga känslor, utan hopp och utan möjlighet att förändra någonting.

* * *

Så Krapotkin, som var kritisk till fatalismen hos marxisterna, var själv offer för en mekanisk fatalism som är långt mera hämmande.

Men filosofi kunde inte döda den mäktiga Vilja som fanns hos Krapotkin. Han var alltför starkt övertygad om sanningen i sitt system för att överge det eller stå passivt åt sidan medan andra tvivlade på det; han var alltför passionerad, och alltför trånande efter frihet och rättvisa för att stoppas av problemet med en logisk motsägelse och ge upp kampen. Han kom runt dilemmat genom att införa anarkism i sitt system och göra den till en vetenskaplig sanning.

Han sökte bekräftelse för sin åsikt genom att hävda att alla nya upptäckter i alla vetenskaperna, från astrologi hela vägen till biologi och sociologi sammanföll för att demonstrera mera tydligt att anarki är den form av social organisation som påtvingas av naturliga lagar.

Man kunde ha påpekat att vilka slutsatser som än kan dras från samtida vetenskaper så var det ett faktum att ifall nya upptäckter skulle rasera den rådande vetenskaplig tron, så skulle han i alla fall ha förblivit anarkist, precis som han var en anarkist trots logiken. Men Krapotkin skulle inte ha kunnat medgett möjligheten av en konflikt mellan vetenskap och hans sociala strävanden och skulle alltid ha tänkt ut ett sätt, oavsett om det var logiskt eller inte, att förlika hans mekaniska filosofi med hans anarkism.

Så efter att ha sagt att ”anarki är ett koncept om Universum baserat på en mekanisk tolkning av fenomen som omfattar hela naturen inklusive samhällsliven” (jag erkänner att jag aldrig har lyckats begripa vad detta kan betyda), glömde Krapotkin sitt mekaniska koncept som en fråga utan betydelse och kastade sig in i kampen med glöd, entusiasm och självförtroendet hos en som tror på verkan av hans Vilja, och som hoppas att genom sin verksamhet uppnå eller bidra till förverkligandet av de saker han vill.

* * *

I själva verket var Krapotkins anarkism och kommunism mycket mera en produkt av hans sensibilitet än av hans förnuft. Hos honom talade hjärtat först och sedan följde förnuft för att rättfärdiga och förstärka hjärtats impulser.

Det som utgjorde den verkliga essensen av hans karaktär var hans kärlek till mänskligheten, den sympati han kände för de fattiga och de förtryckta. Han led verkligen för andra, och fann orättvisa oacceptabel även ifall den fungerade till hans favör.

På den tiden jag regelbundet besökte honom i London försörjde han sig genom att medarbeta i vetenskapliga tidskrifter och andra publikationer och levde under relativt bekväma omständigheter; men han kände någon sorts samvetskval över att ha det bättre än de flesta kroppsarbetare och tycktes alltid vilja ursäkta sig för de små bekvämligheter han hade råd med. Han sa ofta då han talade om sig själv och de i liknande omständigheter: ”Ifall vi har tillgång till intellektuell tillfredsställelse och lever under inte alltför svåra omständigheter, är det för att vi genom en olyckshändelse vid födseln har dragit nytta av den exploatering arbetarna är underkastade; och därför är arbetarnas frigörelse en skyldighet, en skuld vi måste betala tillbaka.”

Det var för hans rättvisekärlek, och som ett sätt att sona de privilegier som han hade åtnjutit, som han hade gett upp sin ställning, försummat de studier som han så njöt av, för att ägna sig åt utbildning av arbetarna i St Petersburg och kampen mot tsarernas despotism. Sporrad vidare av just dessa känslor hade han senare anslutit sig till Internationalen och accepterat anarkistiska idéer. Till sist, bland de olika tolkningarna av anarkismen, valde han och gjorde till sitt eget det kommunistiskt anarkistiska programmet som, baserat på solidaritet och kärlek, går längre än till rättvisa i sig.

Men som var uppenbart förutsebart var hans filosofi inte utan inflytande på det sätt han föreställde sig framtiden och på den form kampen för dess förverkligande skulle ta.

Eftersom det som sker enligt hans filosofi av nödvändighet måste ske, så måste också den kommunistiska anarkism han åtrådde oundvikligen triumfera som om vore det en naturlag.

Och detta befriade honom från alla tvivel och avlägsnade alla hinder ur hans väg. Den borgerliga världen var bestämd att sönderfalla; den sprack redan sönder och revolutionär aktion tjänade bara till att skynda på processen.

Hans enorma inflytande som propagandist kom sig av hans stora talanger och det faktum att han visade saker vara så enkla, så lätta, så oundvikliga, att de som hörde honom tala eller läste hans artiklar omedelbart uppeldades av entusiasm.

Moraliska problem försvann eftersom han tillskrev ”folket”, de arbetande massorna, stora förmågor och alla dygder. Med skäl hyllade han arbetets moraliska inflytande, men han såg inte tillräckligt tydligt de deprimerande och korrumperande effekterna av elände och underkastelse. Och han trodde att det skulle räcka att avskaffa kapitalisternas privilegier och härskarnas makt för att alla människor omedelbart skulle börja älska varandra som bröder och tillgodose andras intressen liksom sina egna.

På samma sätt såg han inte de materiella svårigheterna, eller så avfärdade han dem lätt. Han hade accepterat den idén, vida omfattad av anarkister på den tiden, att de ackumulerade lagren av föda och producerade varor var så överflödiga att för en lång tid skulle det inte vara nödvändigt att bekymra sig om produktion; och han deklarerade alltid att det omedelbara problemet handlade om konsumtion, att för revolutionens triumf var det nödvändigt att tillgodose behoven hos alla omedelbart, och tillgodose dem i överflöd, och att produktionen skulle följa konsumtionsrytmen. Från den här idén kom den om att ”ta från lagren” (”prise au tas”), som han populariserade och som verkligen är det simplaste sättet att uppfatta kommunism och det mest sannolika att behaga massorna, men som också är det mest primitiva, liksom verkligt utopiska, sättet. Och när han ficks att observera att denna ackumulation av produkter omöjligen kunde existera, eftersom bossarna normalt bara låter producera vad de kan sälja med profit, och att sannolikt skulle det vid en revolutions början bli nödvändigt att organisera ett ransoneringssystem och pressa på för intensifiering av produktionen snarare än att uppmana till att ta för sig ur ett lager som i alla fall inte skulle existera, satte Krapotkin igång att studera problemet vid roten och drog slutsatsen att faktiskt existerade det inte ett sådant överflöd och att en del länder var ständigt hotade av underskott. Men han återhämtade [sin optimism] genom att tänka på de stora potentialerna hos jordbruk hjälpt av vetenskap. Han tog som exempel resultaten nådda av några odlare och begåvade agronomer på begränsade områden och drog de mest uppmuntrande slutsatser, utan att tänka på de svårigheter som skulle ställas i vägen genom böndernas okunnighet och fientlighet mot förändring, och i vilket fall den tid som skulle behövas för att uppnå allmänt accepterande av de nya formerna för odling och distribution.

* * *

I grund och botten såg Krapotkin Naturen som en sorts Försyn, tack vare vilken det måste finnas harmoni i alla saker, inklusive mänskliga samhällen.

Och detta har lett många anarkister till att acceptera att ”Anarki är Naturlig Ordning”, en fras med en utsökt krapotkinistisk doft.

Ifall det är sant att Naturens lag är harmoni, så menar jag att man skulle vara berättigad att fråga varför Naturen har väntat på att anarkister ska födas, och fortsätter vänta på att de ska triumfera, för att göra oss alla av med de fruktansvärt destruktiva konflikter som människan alltid har lidit under.

Skulle det inte liggare närmare sanningen om man sa att anarki är kampen, i det mänskliga samhället, mot Naturens disharmonier?

* * *

Jag har framhållit de två fel som Krapotkin, enligt min uppfattning, begick – hans teori om fatalism och hans överdrivna optimism, eftersom jag tror mig ha observerat de skadliga effekter de har haft i vår rörelse.

Det fanns kamrater som tog den fatalistiska teorin – som de eufemistiskt kallade determinism – på allvar och som resultat förlorade all revolutionär anda. Revolutionen, sa de, görs inte; den kommer att komma när tiden är mogen för den, och det är meningslöst, ovetenskapligt och till och med löjligt att försöka framprovocera den. Och beväpnade med sådana sunda resonemang drog de sig undan rörelsen och skötte sina egna angelägenheter. Men det skulle vara fel att tro att detta skulle vara en lämplig ursäkt för att dra sig undan kampen. Jag har känt många kamrater med stort kurage och värde, som utsatte sig för stora faror och som offrade sin frihet och till och med sina liv i anarkins namn medan de var övertygade om det meningslösa i sina handlingar. De har agerat av vämjelse för det rådande samhället, i en anda av hämnd, av desperation, eller av kärlek till den storslagna gesten, men utan att därmed tänka på att tjäna revolutionens sak, och följaktligen utan att bekymra sig om att koordinera sin aktion med andras.

Å andra sidan har de som utan att bekymra sig om filosofi men velat arbeta i riktning mot, och för, revolutionen, föreställt sig problemen som så mycket enklare än de i verkligheten är, och förutsåg inte svårigheterna, förberedde inte för dem… och på grund av detta har vi funnit oss handlingsförlamade till och med då det kanske fanns en chans till effektiv aktion.

Må misstagen från igår tjäna till att lära oss göra bättre i framtiden.

* * *

Jag har sagt vad jag hade att säga.

Jag tror inte att min kritik mot honom kan förminska Krapotkin, personen, som trots allt förblir ett av vår rörelses skinande ljus.

Ifall kritiken är rättvis kommer den att tjäna till att visa att ingen människa är fri från fel, inte ens när hon är begåvad med den stora intelligensen och det stora hjärtat hos en Krapotkin.

I vilket fall kommer anarkister alltid att i hans skrifter finna en skatt av fruktbara idéer och i hans liv ett exempel och en eggelse i kampen för allt som är gott.

Studii Sociali, 15 april 1931.
Översatt från Malatesta – Life & Ideas, compiled & edited by Vernon Richards, London 1965.