Nettlau recenserar Stekloff

Den Första Internationalens historia
Max Nettlau. Brands Jul 1929.

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti år 1914, d.v.s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till år 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån år 1914 framtill våra dagar. Ubder sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendenserna i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl.a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m.m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev rörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m.fl., m.fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utg. i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyfsad, men tillika lömsk och kullpratande, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk om Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt vad som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

Annonser

MAX NETTLAU: Frihetens gränser och möjligheter

BRAND Nr 1 1941

SAMHÄLLELIGA FRAMSTEG BETYDA utbredandet av nyttiga inrättningar, insikter o. s. v., som redan upptäckts, utformats och efter möjlighet prövats av enskilda eller smärre grupper, vilkas verksamhet fått utveckla sig under särskilt gynnsamma omständigheter. Allt efter motståndets grad och art kan genomförandet ske på revolutionär väg, men det behöver det inte.

De oerhörda tekniska framstegen sedan 1800-talets andra hälft, som i stället för den nedärvda konservativa stelheten satte den oavvisliga längtan att tränga in i varje utvecklings väsen, allt detta utbredde sig säkert inte utan ständiga, intima, privata och offentliga strider mot kränkta gamla intressen och förstenad mentalitet, men inte genom massaktioner, revolutioner. De senare rikta sig mot bestämda hinder, som befunnits vara outhärdliga och erhålla sin avgörande kraft genom en allmän känsla av otillfredsställelse, otålighet och harm och av en vilja att göra slut på det. Medan uppror och resningar stå i början av en sådan utveckling och därför ofta bli isolerade och komma till korta, äro revolutioner den oundvikliga lösningen vid slutet av en sådan period, genombrottet av de samlade krafterna, som till sist riva ned allt motstånd.

Om också alla revolutioner ha gemensamt den rättslösa och utplundrade massans längtan att tillkämpa sig verklig social människorätt, är dock deras innehåll och deras väsen i varje enskilt fall alldeles icke bestämda av detta och de kunna endast preciseras av de impulser och strömningar, som framkommit under den långa förberedelseperioden och som inom sig sluta ett otal beståndsdelar, betingade av den tid och den plats som frambragt dem. Detta visar den utslagsgivande betydelsen av förberedelsetiden ty under den sås den sådd, som för en revolution till en befrämjande utveckling och största omfattningsmöjligheter; är sådden tunn och dålig kan inte ens de gynnsammaste omständigheterna åstadkomma rik skörd. Liksom en pendel, som svängt för långt till vänster, också svänger får långt till höger, så sättas fortsatta framsteg under livlig debatt och göras käcka försök att gå vidare, men möjligheter undertryckas eller skjutas likgiltigt åt sidan – oundvikliga förarbeten för en kommande revolution men svåra nederlag för en pågående.
*
Så var den engelska revolutionen under 1600-talet huvudsakligen småbrukarens och den uppstigande borgarklassens kamp mot det kungadöme, aristokratien och den allenahärskande kyrkan, för makten inom parlamentet, för medborgarrätt och för ostört utövande av religiös kult, och detta uppnåddes efter 50 år genom revolutionen av 1688 som bildade avslutningen. Men alla politiskt radikala, republikanska, alla socialt religiösa strävanden funno otillräcklig förståelse, uppnådde inga varaktiga resultat och blevo till största delen blodigt undertryckta. Likaså ledde den franska revolutionen från 1789 till 1830 (julirevolutionen) till sist efter juli 1830 till genomförandet av dess väl förberedda syfte, störtandet av den gamla regimen, borgarståndets makt (personliga rättigheter och obehindrad materiell utveckling) och bondeståndets befriande genom feodalismens störtande; men alla smärre riktningar, republikaner, arbetare, socialister o. s. v. uppnådde, hur intensiva och glänsande deras mångahanda bemödanden än varit, nästan ingenting väsentligt genom den 40 år långa revolutionsperioden. Åren 1848-1851 omstörtades mycket, som blivit outhärdligt och som femtiotalets reaktionstid inte kunde bygga upp på nytt, men de vidare revolutionära syftena, som voro otillräckligt förberedda, uppnåddes ännu icke. Så är det också sedan 1917 i Ryssland, där den allmänt kända önskan, tsarismens störtande och böndernas landhunger, tillfredsställdes, men där inga andliga och materiella krafter synes vara för handen, som kunde uppställa något lämpligare och värdefullare mot den primitivaste statskapitalism och ett nytt tjänstemannavälde, så att inte heller denna revolution överskred sin trånga ram.
*
Varje revolution genomdriver alltså vissa huvudsyften, vill i och för sig betyda ett framsteg, men är också lika obarmhärtig som reaktionen själv mot alla planer, som syfta längre och vidare. Den engelska revolutionen förintade Winstanslay, den franska Baboeuf, den av 1848 de proletariska junikämparna, den ryska alla strävanden av icke-diktatoriskt sinnade socialister.
*
Det är därför en villfarelse att föreställa en revolutionsperiod som något i och för sig framstegsvänligt.

Under en sådan tid framkastas problem, vinnas anhängare och göras försök snabbare än annars, men varje rörelse inom minoritetspartier bekämpas och undertryckas starkare och grymmare. Att under pågående revolution avhjälpa dylikt tyckes inte vara möjligt, ty – som en säkerhet mot en motrevolution bildas alltid kompakta minoriteter, vilka hindra och med våld undertrycka också radikalare rörelser. Vilka tilldragelser under de fyra här nämnda revolutionsperioderna kunna anföras som motbevis?

Nettlau: Den Första Internationalens historia

Av Max Nettlau
Brands julnummer 1929

Om någonsin en bred klyfta uppstått värd beklagande ur alla synpunkter med undantag av historieforskarens, så uppstod den klyftan den 1:sta augusti 1914, d. v. s. i och med det stora världskrigets utbrott. Och alldeles så som efter juli månad år 1830 den antirevolutionära regimen fram till stormningen av Bastiljen år 1789, blev lika fri för historieforskning som gamla Grekland och Rom, just så blev genom en mängd bidragande orsaker socialismens historia fram till 1914 samt efter, åtkomlig för forskarna, därigenom att mängden av samlade historiska dokument berörande socialismens utveckling med ens blevo tillgängliga samt i många fall räddade undan förstörelse. Detta må nu ej gälla allt materialet, men i samma mån som diplomatiska, militära och finansiella såväl som andra historiska hemliga papper och dokument (nya hemliga papper ha sedan dess kommit till för all del, men det blir en annan historia i sinom tid), så är socialismens historia tills före världskriget just nu föremål för så mycket intresse och ivrigt forskande som väl ingen människa före 1914 skulle ens ha vågat drömma om. Och samtidigt med att vi genom denna fria forskning i nyssnämnda historiska handlingar få en nyttig överblick över socialismen genom tiden fram till 1914, samtidigt med detta få vi klarare bilder av de mera framträdande socialisterna och deras göranden samt låtanden alltifrån 1914 framtill våra dagar. Under sådana gynnsamma förhållanden borde ju socialistisk historieforskning kunna icke blott blomstra, tycks det, utan även giva riklig frukt.
*
Tills nu har man också kunnat glädja sig åt en hel del goda frukter, men på intet vis åt någon rikligare skörd. Vi måste ha i minnet att socialisterna för närvarande äro klassindelta. Samtliga av dem ha blivit både stora och mäktiga, och de bry sig litet eller intet om att uppfriska sig med minnet från ett allt ofta mindre rikt förflutet… Andra åter ha förblivit fattiga arbetare, för vilka varje krig betyder förnyat och starkare tryck nedåt. Och för dem skiljer sig det närvarande så litet från det förgångna, att de ha en mycket ringa känsla till övers för finesserna i historisk forskning rörande en utveckling som, ehuru framåtgående, dock rör sig så ohyggligt sakta.

Det finns emellertid ett stort undantag från denna långsamma utveckling, och det är Ryssland, ty i det landet är sedan mer än ett tiotal år allt kapital i händerna på en allt bestämmande socialistisk regim. Oavsett tendensen i det hela – som går ut på glorifierande av Marx i teorien och av Lenin samt hans efterföljare i praktiken – oavsett detta har det dock även lett hän till bl. a. fri- och offentliggöranden av dokument, brev samt annat historiskt forskningsmaterial i så ofantligt stor omfattning, att det helt enkelt aldrig skådats maken.
*
Jag råkade få en liten blick in i detta sannskyldiga eldorado för forskare, genom böcker och publikationer rörande socialismens historia som jag fick mig tillsända av såväl vänner som som artiga motståndare i Ryssland, vid det jag var sysselsatt med mina Bakunin- och Krapotkinstudier samt med ”Internationalen” och ”Den tidiga Marxismen”, m. m. Och jag vet även efter läsning av det första numret av ”Bulletin”, Marx-Engels-Institutets i Moskwa publikation (1926), att vid den tiden allaredan 50,411 fotografier av viktiga historiska manuskript och brev berörande Marx och Engels faktiskt funnos. Vidare 2,842 sådana rörande J. Ph. Beckers och Hermann Jung samt än vidare 194 brev av F. Lessner samt 624 av F. A. Sorge m. fl., m. fl.

Man skulle ju kunna tycka att med en massa dylikt material till förfogande, goda vederhäftiga resultat vid historieskrivning skulle bli följden. Men tyvärr ej alltid. Då nu ”Den Första Internationalens historia” av G. M. Stekloff kommit ut i engelsk översättning (Förl. Martin Lawrence, Limited, London), nödgas jag emellertid konstatera att denna bok ingalunda kan anses ens tillnärmelsevis fylla måttet för en god historiebok. Och i själva verket bör den ju ej heller ha kunnat tänkas göra så då den blev till, alldenstund enligt uppgift på titelsidan första upplagan utkom i januari 1918, och sålunda torde få anses tillhöra den massproduktion som på den tiden i största hast åstadkoms förmedels en mängd sammanrafsat historiematerial tillsatt och övergjutet med lämpliga doser Marxist-olja och Lenin-ättika, i och för erhållande av den rätta smaken, ity att anrättningen var avsedd att proppas i det arma, då nyss bolsjevikunderkuvade ryska folket. Den huvudsakliga avsikten med boken var nämligen att så effektivt som möjligt slå ned på anarkisterna åt vänster och på socialdemokraterna åt höger, samt att låta allt och alla i historien, få släpa i stoftet efter det bolsjevikiska diktatorskapets triumfvagn. Jag vet icke i vad mån den fjärde upplagan av boken i fråga blivit genomsedd och rättad, men helt säkert borde författaren på de åtta år som förflöto mellan första och fjärde upplagan ha haft god tid på sig att göra nödiga ändringar och rättelser. Flera exempel på uppenbar oriktighet förefinnas och kvarstå emellertid ännu, bland annat då exempelvis angående vissa omständigheter i samband med Marx’ processartade procedur mot Bakunin vid kongressen i Haag år 1872.
*
Att dylika grova fel kunna förekomma i en bok som denna bör måhända finna sin förklaring i den omständigheten att den tillkom i alltför stor brådska. Men att bokens engelska översättare kunna berömma densamma för dess korrekthet är dock ägnat att förvåna envar som överhuvudtaget ännu kan förvånas över något.

Samtidigt med att många såväl i Tyskland som annorstädes på kontinenten under åren 1895-1905 utkomna böcker och tidskrifter sökte skapa mera förståelse för Bakunin; och samtidigt med att doktor Brupbachers bok ”Marx och Bakunin” (år 1913) hade introducerat Bakunin bland tyska läsare av socialistisk litteratur; ävensom samtidigt med att intelligenta socialdemokrater som E. Bernstein och F. Mehring begynte offentligt medge att Bakunin blivit skamligen förolämpad av Marx och Engels – samtidigt därmed publicerade författaren till ”Den Första Internationalens Historia”, G. M. Stekloff, en biografi på tyska över Mikael Bakunin (utgiven i Stuttgart 1913), vilken biografi jag själv då hälsade välkommen såsom varande den första socialdemokratiska publikation angående Bakunin som utgivits utan att vara förolämpande för föremålet. Redan i april nästföljande år publicerade emellertid samme Stekloff en ny broschyr, ”Bakunin och Internationalen efter Haagkongressen 1872” (på tyska), i vilken han på det mest frikostiga sätt gottgör försummelsen i fråga om grova förolämpningar mot Bakunin uti sin förra broschyr.

Stekloff är grov och ohyvsad, men tillika lömsk och kullpratande. Han är en medelmåtta, rå vid bemötandet av opponenter samt totalt blindfödd inför historiska fakta. Han publicerade på sin tid ett större av flera volymer bestående verk av Bakunins liv i Ryssland, varav jag endast läst ett enda kapitel. Jag hade nämligen ingen lust att läsa mera därav, alldenstund allt var som passerar genom eller utgår av Stekloffs hand, kommer i en rå och grov form, samt är av den art att det ovillkorligen måste arbetas om totalt samt rättas till för att överhuvudtaget bli njutbart.

Denna hans bok visar sålunda att ehuru nu tillfälle finns i riklig mån för den goda frukten att gro, ha vi dock ännu ej på långt när hunnit till tiden för de rika skördarna.

July – November 1936 in Spain

By Max Nettlau
Spain and the World, 12th December 1936

”Spain 1936-1936: Social Revolution and Counter-Revolution. Selections from the anarchist fortnightly Spain & the World”, Freedom Press, London 1990.

As things are now – four months after the treacherous rising of the Spanish generals (July 17th) – not a few unbiased persons in the Western neutral countries may begin to see to what extent they underrated, and misunderstood, the situation in the early months of July and August, when with a little good will, helpfulness and fearlessness their countries might have contributed to a fair solution of a problem which now assumes ugly aspects and uncontrollable proportions.

The situation in July was simply this: a radical government, the result of a popular electoral victory in February last, was suddenly confronted by the outburst of a most carefully prepared conspirracy by almost all the officers of the army and a portion of the Navy, both closely allied to fascist organisations, the militant elements, many monarchists, both Alfonsists and Carlists, and influential people in industry and finance. The conspiracy had included in the first place relations with powerful fascists abroad, whether officially or otherwise, and had prepared plans for the imposition of military dictatorship, the crushing of constitutional life and personal liberties to the greatest extent. The real fighting force of the conspirators was the African army, which was, and is, entirely alien to the Spanish people. This army consists of enlisted Moroccan native moros and of nondescript Spanish and foreign elements, and the hired Spanish foreign legion (Tercio). From this began the meeting of uly the 17th and the 18th, practically unknown to the population of Spain, who were confronted on July 19th, by an attack on the part of the local garrisons against all the governmental, municipal and working class districts, entering into a most intense battle with all who offered resistance, end enforcing their militaristic will upon all towns, especially by surprise attacks and cruelty, and seizing the latter on July 19th and on following days.

Only in about half the Spanish Territories was this terrific onslaught checked by immense popular effort. Malaga, Cartagena, Valencia, Barcelona, Madrid and Bilbao, and other great centres still hold out. Others like Saragossa, Cordoba, Granada and Oviedo, were, or are besieged by the government forces. Only Irun, San Sebastian, Toledo were lost to the enemy, whhilst Pamplona, the Carlist centre, Burgos, Valladolid, Seville and the Western towns from the neighbourhood of Gibraltar to the north of Galicia remained in the hands of the enemy who crushed the initial Andalusian and Galician resistance, ruthlessly destroyed Bajadoz and also hold the Balearic and Canary Islands. It is remarkable that one hears very little of the old Spanish army, whilst all the fighting seems to be done by the African troops – Moros and Tercio. These could only be brought over to Europe, when by means of bombing aircraft sent from the foreign fascist countries, the Spanish warships guarding the Straits had been scattered. Then they were used against Malaga, Estremadura (Badajoz), Irun and San Sebastian, Toledo and Madrid. Thus it is clear that the rrebels have acted all along as if they were foreign invaders, being armed with fforeign supplies, fighting with an army, of Moors and hirelings and imposing their will wherever they can, by military terror.

Consequently they have been looked upon from the first hourr as traitors and not a few officers who had been arrested sttood on trial as traitors and were shot as traitors. They had really nothing to say to justify their conduct during these elaborate trials held in public court, from the trials of Goded and Fanjul in Barcelona and Madrid in August to that of the son of Primo de Rivera held in Alicante in November. They had wished to impose their will on the people of Spain, but the latter refused to give up their freedom and bravely defended themselves.

The question stands thus, and in all this there is not a jot of communism, Russia and so on. It was and is a fascist raid, which met with no popular response, but took most dangerous proportions owing to the irresponsible foreign elements engaged in it, with incalculable foreign forces behind them, and to the most cruel and desperate attitude of the conspirators, who saw before them on one side the spoils of a whole country and unlimited vengeance, and on the other side shame and a traitor’s death. This is not a ‘civil war’, which presupposes honourable differences of opinion. It is not even a fascist ascent of seizure of power, as even such regrettable usurpations are based upon the action of large bodies and individuals brought together, organised and fanatized by persistent agitation. This stage was never reached by the Spanish fascists, who thrived but in hole and corner associations of gilded youth, and could not show their faces without police protection. There was much malignity shown by many, but they were not a political factor of real consequence. No, all the strength of the enemy rested in the generals and their officers, who expected, owing to their quasi unanimity, to have a walk-over, the easiest of victories, and then a long enjoyment of power on the ruins of all the liberal and social aspirations of the Spanish people. Theirs was a bid for power like that of the burglar who risks life and limb for a big haul. Maybe some oof them had guarantees for safety and were only tools of a greater conspiracy; most of them blundered into the ugly affair from sheer military cussedness, others from clerical fanaticism and bourgeois and aristocratic pride. hey are a poor lot in any case, and it would be folly to take them as representing any political wisdom or ideas: they brought about the most horrible mess and made things infinitely worse from the very beginning by indulging in dastard cruelty.

The great western countries have made a big mistake by not taking these traitors at their real value. They represented nothing but themselves and their pride and covetousness, and everyone in Spain who was not an adept of extremely reactionary opinions, or personally interested in the brutal reprression and enslavement of a whole nation, was up against them in spirit, and wherever possible in arms. But it was palpably known to the casual observer, and so much more to governments disposing of instant information from many sources, that the mutiny of nearly the whole army and part of the navy left the government and the people in the tragic plight of being almost unarmed and unable to procure new weapons on a large scale of home fabrication, when every hour is precious and the mechanised army of the enemy, disposing of ample sorts of everything, advance rapidly and before all, entrench tthemselves in many important places, crushing all local resistance. It was possible for the heroic masses to check the advance, but they could not, with riifles and bare fists, dislodge the enemy from walled towns, fortresses and citadels. Such operations, which had the entire support of the then existing government and many of their regular armed forces, obviously required a quuick supply of war material from the recognised producers in other countries in the uusual way of goods quuickly supplied for cash to authorised customers, which friendly governments always are – and Spain has not been involved in any of the European wars since the time of Napoleon. Spain has been invaded at the order of the Holy Alliance (Russia, Prussia and Austria) in the eighteen-twenties by a French army which crushed the then Liberal Government and re-established absolutism, laying the foundations of so much of the coming trouble. Surely this black spot on nineteenth century history need not be a precedent for the renewed crushing of progressive hopes in the unhappy country by foreign powers. Why then was the Spanish Government hindered in rearming when confronted by one treacherous military mutiny? Without this interference the mutiny would have been put down within a few weeks, and general progressive work in a peaceful country would now be well under way.

The reasons are twofold: one is the generally alleged great care for peace – a peace which is bought by permitting anti-social dark forces to lay hands on Germany in 1933, on Austria in July, 1934, and Ethiopia since the autumn of 1935, on Spain in July, 1936, not to speak of what happens in the Far East, where bit after bit of territory is fleeced from China, and what is fomenting day by day in France herself, in Belgium and other countries. When such open plunder at last meets with fiery resistance, the remaining not-enslaved countries do not welcome this, but do all to strangle this resistance, to hhelp to deliever up a practically unarmed people to an African invasion of Moors and nondescript hirelings. What is prompting this counsel? – iis it what one may politely call timidity, modesty, bashfulness, the wish to shirk painful diplomatic discussions, to evade hurting the feelings or some irascible tyrants, who thus get everything they wish to have? Or is it the other fatal reason, namely, that all these ‘neutral’ powers are glad and anxious to see freedom crushed in Spain? Were these the main reasons or were men really, placed in responsible positions, so uninformed as to be swept away by the infamous press campaigns of organised journalistic slander, such as just now made a victim much nearer to home, Roger Sallengro, in the very centre of French politics?

War is not averted by politics of timidity; on the contrary it is being provoked by them. To speak quite plainly, if a country wishes to wage war, she also wishes to make it at her own hour and under constellations favourable and, if possible, pre-arranged. ‘Incidents’ are used as pretexts, when everything else is ready – otherwise they only serve as bluff. All important matters, tearing to pieces parts of the treaty of Versailles, are taken in hand since last spring, and no war arises from it, nor from anything which Japan may do in the Far East, nor from Ethiopian, Egyptian, Palestine, Irak and other oriental affairs. Why then should just some war materials legitimately sold to Spain be given as a vital matter for world peace? This was and is simply preposterouus. The international situation was quite harmless in August, and the foreign fascist help was given to the generals at first in such a disguised way as to show the bad conscience of the fascist powers. Then the papers puffed it up and by this, eventually, the ‘prestige’ of these powers was at stake, and then the masks were lifted. Then only, and not before, Russia began to help and now the Spanish problem, which was so very simple in July and August, is being tied up, carelessly and recklessly, with the whole Russian problem. This also, in our opinion, by no means implies war, but it gives to the ‘neutrals’ a further pretext to be severe to the Spanish government, whom they connsider the weaker side, and bow before the generals. More victims, greater ruin and destruction are the rresult, but never mind – some appearance of working day and night for peace is kept up, and that alone seems tto count with statesmen nowadays.

Peace is impossible id tthe generals win, as it would imply that Spain and Portugal, the Baleares, Spanish Morocco, Tangier, the Canaries and Azores – all under the control of Germany and Italy; that means France open to aerial invasion from the Aragon plain and the Mediterranean, and the Cape routes blocked for England.

Peace is unlikely if Russia wins, as the Spanish people are adverse to her unfree social system and would always be in a state of revolt, and as Russian military power in the Peninsula would stimulate the Islamic and whole Oriental coming revolts, and would be considered intolerable by several great powers.

The only peaceful solution is the one which this very mutiny of July 17th, and the circumstances under which it partially succeeded, have made a matter of actuality to all progressive elements in Spain – namely Federalism, political and social, fairly and fully realised in Spain, and eventually in Portugal, a country which for ten years is unable to speak up, smarting under a dictatorship.

The Catalan, the Aragon, the Basque, the Valencian, the Madrid autonomies exist or are shaping during the hard struggles, when the best men learn to know each other and how to co-operate, developing the local resources. Under the heel of the generals none the less work is going on which will unfold as the Andalusian, Extremenos, Galician, Astturian, and other autonomies – territories self-governing and federating like the Swiss cantons and the North American States. Local conditions – territorial structure, land tenure, industries, traditional and newly acquired social mentality – differentiate tthese territories, and to this will correspond new social arrangements, generous and broad-minded. This ensemble will form a new Progressive Spain, another happy, peaceful Switzerland. There are dark corners in Switzerland, where reactionists reside unheeded, and so those of Spain might gather undisturbed in the valleys of old Navare, the Carlist region of Pamplona. Anarchists, socialists, communists, republicans, all would live in friendly emulation, increasing their ranks according to their efficiency.

To help bring this about, and to help its present protagonists, the valiant men, women and children of Spain, to protect them against the treacherous invasion – what else can be the task of self-respecting progressive men at this hour?

For some time yet the States of this planet will be divided thus: normal nineteenth century countries – victims of Fascism – States where well-meant, but unfree social methods prevail (Russia, Mexico – the only countries which openly help Spain) – and Spain, where, in parts at least, the freest methods are now in an experimental stage. The world’s future is being fought for here, as the old world ended for this country in treason and bloodshed unheard of. Let everyone help the best of all good causes.

Barcelona, 1st December 1936

MAX NETTLAU’S 70th BIRTHDAY

By Fritz Brupbacher (Translated by Jules Scarceriaux)

April 30th, Max Nettlau, the historian of anarchism, was seventy years old. He lives in Vienna in a tiny little room hardly big enough for himself, a stove and a few needed books. There, he toils day and night to complete his works without asking himself if they will ever be printed. Times are hard for men who have only their thoughts and knowledge to sell. We live in an epoch where love is no longer loved, when each one looks for either a master or a slave. But Dr. Max Nettlau studies the libertarian movement and writes its history. The knowledge of such a movement is not wished for by masters nor by slaves; to them, such history is enervating.

For more than thirty years Nettlau’s Bakunin, a monumental biography, waits for an editor, in any language. Still it is in existence, about fifty copies polygraphed by himself, have been spread all over the world. Every one of us who writes about the libertarian movement and upon Bakunin has taken something from Nettlau. Without him we should practically have ignored everything from the history of anarchism.

Now, a 40,000 Volume library collected by his own means is packed up in boxes somewhere. Nettlau is not “rich” enough to install his own library and make use of his own books. Day and night he is at work as the poorest worker and he is as poor as the last of them; for his work is poison to the wealthy of the world. Should Nettlau manufacture ammunitions, he would then live in abundance.

Yes, Dr. Nettlau was born in Vienna. His father was chief gardener for prince Schwarzenberg; he was a republican of the German 48; fatherhood was well understood by him, for he left his son to grow like his flowers. Nettlau had a happy childhood growing up in a wonderful garden in Robinson Crusoe and Grimm’s stories atmosphere, dreaming of some South-Sea Islands, idealistic and free. Later, this dream of a free island passed into his social conceptions. The political dream of the year 1848 remained a part of his life. Already as a youth, he wanted to organise a society of conspirators to fight the tyrants.

When a young collegian he read “Die Zukunft” (The Future), an Australian socialist publication. Very early in life he participated at socialist gatherings and meetings. Once, at the Gymnasium, he was already reprimanded for his conceptions; in a composition he had condemned Louis XIV for having made too many wars. He was then told that a prince can never be blamed.

First, Nettlau studied philology. He obtained his doctorate summacum lande for his Cimbrian Celtic grammar. From 1891 on, he published his first work upon Bakunin, and thus the latter was known in our midst.

Later he gave up philology and applied himself entirely to the study of the libertarian movement. He wrote numerous well-documented articles for newspapers and reviews. He wrote not only a biography of Bakunin, but also one of Reclus and another on Malatesta.

Furthermore, besides the above mentioned works, he published in German three volumes upon the history of anarchism; four more manuscripts on the subject are ready. But these books cannot see the daylight. Here, one could ask if the editors are under the impression that there is no more a public of revolutionary readers for such books. Or we should be inclined to enquire if the revolutionary element has lost the taste for everything dealing with freedom.

However, we believe that there must still be one editor for the history of anarchism in a single volume, a book that would consign the essential of the work to which Nettlau has concentrated his entire life. This summing up which we have asked him for, Nettlau is now writing without bothering about its publication. Deep into his heart he has confidence. He works at what he believes to be his task as must work all those who love and advocate freedom.

Again, we, the old ones, cannot conceive our intellectual workshop without Nettlau’s work. And I think that it will be the same with the young element, for those who think that freedom is as much needed as our daily bread.

Thus, all of us, friends of freedom, of truth, will say today to Dr. Nettlau, on his 70th birthday, that our hearts are thankful for him who has kept the treasures of the anarchist literature through his researches and publications. Nettlau has not worked and suffered in vain. And if he is dear and so great to us, it is as much for the reason that he is not only a scholar, but also a man who has lived only for his ideas locked up in the midst of his books that speak of them. We shake hands with him with gratitude and wish him in his work many, many more years. No doubt that finally, there will be an editor in some country in the world who will understand the importance of Nettlau’s marvellous work.

Man! Vol. 3 No 6
June 1935

(From “Man! An Anthology of Anarchist Ideas, Essays, Poetry and Commentaries”, ed. By Marcus Graham. Cienfuegos Press, London 1974.)

50-årsdagen av den antiauktoritära kongressen i S:t Imier, september 1872

av Max Nettlau, Röda Fanor, okt. 1922

Den 15-16 september firade våra vänner i Schweiz, bland vilka befinna sig Bertoni, femtioårsdagen av den internationella kongressen i S:t Imier år 1872. Bakunin och hans närmaste vänner bland italienarna och spanjorerna samt Jurafederationen kommo i åtanke vid högtiden.

Jurafederationen var länge den antiauktoritära arbetarrörelsens förnämsta stöd. I dess sköte sprang syndikalismen fram. Federationen var det förnämsta intellektuella och moraliska centrum för motståndet mot att arbetarrörelsen skulle bli behärskad av den auktoritära andan. Syndikalismen står i stor tacksamhetsskuld till Jurafederationen och en av Jurabergens söner, James Guillaume, som ända in i sina sista levnadsår, han dog i Paris, arbetade träget för att befordra den antiauktoritära socialismen.

Minnet av kongressen är levande och firas ej av blott pietet, ty de orsaker som ledde till denna betydelsefulla kongress äro också i dag förhanden, den lösning av frågorna som denna kongress försökte är aktuell just nu, blir först nu levande, i synnerhet i ljuset av de sista årens stora misär evad det gäller ”internationalen”. Därför lönar det mödan att försätta sig tillbaka till denna tid, lära känna de dåvarande frihetligt sinnade personernas uppfattningar och försök till lösningar av frågorna. Möjligen ger detta fingervisningar för nutiden.

Efter kongressen i Basel i september 1869 försiggick ett fredligt arbete på skilda linjer och samtidigt en världskamp mellan de olika socialistiska huvudriktningarna: Statssocialister, antiauktoritära, kollektivister och proudhonister.

Generalrådet i London bestod av marxister, reformpolitiker och trade-unionister. I Basel hade revolutionärerna, Bakunin och hans vänner, ingenting att invända mot att generalrådet skulle erhålla större formella rättigheter, då de icke trodde de skulle komma att missbrukas.

Marx, som icke ens var belåten med kongressen i Brüssel år 1868, blev högeligen missbelåten och uppretad över att hans spekulation att genom kongresserna och generalrådet kunna påtrycka hela internationalen sina idéer grundligt misslyckades på kongressen i Basel. Där visade det sig att anarkismen var levande och vann ganska stor framgång. Den auktoritära socialismen trängdes tillbaka till defensiv. Valpolitikerna i speciellt Genf visade också stort missnöje; de ville skörda frukter av valsegrarna. Avhållandet från att deltaga i väljandet, förtroendet till syndikalistisk aktion och social revolution, vilket fanns i Jura i Schweiz, betraktades av valpolitikerna med ovilja.

Med anledning därav började strax efter kongressen i Basel offensiven från de auktoritäras sida. Det uppstod en rad stridsfrågor, vilka den auktoritära riktningen på grund av att den hade alla instanser i sina händer, antingen sökte hålla öppna så länge som möjligt, eller också avgöra, beroende på arten. Den antiauktoritära riktningen ville framförallt att nästa kongress genom en offentlig diskussion skulle göra ställningen och läget klart.

Kriget mellan Frankrike och Tyskland förhindrade kongressen år 1870, förföljelserna efter Pariskommunens fall gav den auktoritära riktningen en förevändning att år 1871 ersätta kongressen med en privat sammankomst i London, hösten 1871. Denna konferens avgjorde, utan grundlig och objektiv undersökning, stridsfrågorna på ett mycket partiskt sätt. Konferensen sökte också påtvinga internationalen den Marx’ska doktrinen om ”politisk aktion”, som leder till valpolitik och reformsocialism.

Denna sammankomst i London ledde till den första internationella antiauktoritära protesten: Det av Jurakongressen i Sonvillier den 12 november 1871 beslutade utmärkt redigerade cirkuläret till alla internationalens federationer. I detta dokument, som fordrade omedelbart inkallande av en allmän kongress och som bland andra undertecknats av den i sommar avlidne Jules Guesde, heter det bland annat:

”Vi fordra att principen om sektionernas självständighet, som hitintills legat till grund för vår sammanslutning, skall kvarstå inom Internationalen; vi fordra att Generalrådet, vars åliggande blivit förfalskade av Baselkongressens administrativa beslut (vilka tilläto Generalrådet att intill följande kongress avgöra stridsfrågor och tilldelade den rätten att upplösa sektionerna) skall återfå sin vanliga roll, vilken är att tjänstgöra som byrå för korrespondens och statistik; – den enhet som man vill införa medelst diktatur och centralisation, vilja vi förverkliga genom de självständiga gruppernas fria federation.”

”Det kommande samhället bör inte vara något annat än fortplantandet i hela världen av den organisation som Internationalen skapat. Därför böra vi skapa denna organisation så mycket som möjligt i överensstämmelse med vårt ideal. Hur skulle ett fritt och egalitärt samhälle kunna utgå från en auktoritär organisation? Omöjligt. Internationalen, framtidssamhällets embryon, bör redan nu vara den trogna bilden av våra frihets- och federationsprinciper och bör den bortstöta varje princip som bär inom sig auktoritets- eller diktaturtendenser.”

Det torde vara bekant att Bakunin och hans vänner med största energi, i synnerhet i Italien och Spanien, arbetade på att sprida denna protest och sina idéer. Marx sökte, så som han i tidigare år vid personliga tvistigheter plägade, göra stämning i sitt sinne genom att utge en av personliga angrepp fylld stridsskrift, som han lät underteckna av det honom lydande generalrådet. I maj 1872 spriddes detta privatcirkulär om den så kallade splittringen i internationalen. Strax därefter inkallades kongressen, som icke kunde uppskjutas längre. Men kongressen inkallades icke till Schweiz, utan till det London närmast liggande Holland (Haag, sept. 1872), som, med undantag för Belgien, ligger långt avlägset från de romerska länderna.

I Jurafederationens Bulletin, den 15 juni, avtrycktes Bakunins med fleras svar på Marx’ privatcirkulär. Italienarna utgav svaren som broschyr. De antiauktoritära federationerna dryftade läget med anledning av generalrådets häftiga angrepp. Den 13 till den 16 juli vistades Bakunin hos James Guillaume i Neuchatel, dit han anlände från Zürich. han skrev där en rad brev till Italien och Spanien.

Vi känna endast ett av dessa brev, nämligen brevet av den 16 juli till C. Gambuzzi i Neapel, som då stod något vid sidan om rörelsen. I korta drag skildrar Bakunin läget. Av brevet framgår: Generalrådet vill uppenbart översvämma kongressen i Haag med fogliga delegerade och skapa en tysk, marxistisk majoritet (vilken även skedde). Bakunin skriver vidare att det vore dumt att deltaga i kongressen. Jurafederationen hade sänt en protest till London, fordrande att kongressen avhålles i Schweiz, vilket London i brev den 28 juli avslagit. Efter avslag på denna begäran skulle man hemställa till italienarna och spanjorerna att icke besöka kongressen i Haag utan i stället sända delegerade till de ”fria och oavhängiga sektionernas konferens” i Schweiz ”för att stadfästa och upprätthålla oavhängigheten och för att organisera en intim federation – en federation av sektioner och federationer för oavhängighet inom Internationalen.

Bakunin var sålunda verksam i denna riktning.

Kongressen i Rimini den 6 aug., organiserad av den italienska federationen, sköt generalrådet och Haagkongressen åt sidan, i en resolution förklarade kongressen, ”att från och med detta ögonblick bryter den Italienska federationen all solidaritet med Londons generalråd, men understryker samtidigt dess ekonomiska solidaritet med alla arbetare och föreslår alla sektioner, som inte dela Generalrådets auktoritära principer att den 2 sept. 1872 sända sända sina delegerade, inte till Haag, men till Neuchatel i Schweiz för att där öppna den Allmänna anti-auktoritära kongressen.”

Detta betydde Internationalens klyvning, eftersom den Italienska federationen inte mer intresserade sig för själva Generalrådet eller de sektioner som godkände densammas åsikter. detta var ingalunda James Guillaumes önskan, vilken, liksom de flesta jurassier, satte ett mycket stort värde på en sammanslutning av alla arbetare från olika riktningar i Internationalen. Därför uttalade sig Bulletinen mot det italienska beslutet och i det till den juradelegerade i Haag av Jura-kongressen den 18 aug. tilldelade mandatet heter det att han skall verka för ”Generalrådets avskaffande och för upphävande av all auktoritet inom nternationalen”, handla solidariskt med de spanska, franska, italienska och alla andra anti-auktoritära delegerade och i händelse av avslag på organisationsförslaget i överensstämmelse med de övriga anti-auktoritära delegerade draga sig tillbaka från kongressen.

*
Bakunin syntes då anse att ett samarbete mellan de olika riktningarna inom internationalen icke längre var möjligt; han använde sin egen kraft till utbredandet av anarkistiska idéer och organiserandet av revolutionära aktioner i de länder som därför syntes speciellt lämpliga, i synnerhet Italien och Spanien.

Bland den ryska och sydslaviska ungdomen i Zürich verkade han ivrigt. Han besökte den sista jurakongressen. Cafiero anlände till Jura i Schweiz för första gången efter denna kongress. Som gäst reste Cafiero till kongressen i Haag (den 30 augusti) medtagande Bakunins sista brev (vars innehåll är oss obekant) till representanterna från Jura och Spanien. Samma dag började Bakunin rekonstruera statuterna till Alliance socialiste revolutionnaire. Till den 5 september arbetade Bakunin på dessa statuter.

Samma vecka som marx i Haag (2-7 sept.) sökte med en för Marx karaktäristisk blandning av plumphet blåsa ut livsljuset i ”Alliancen”, arbetade sålunda Bakunin i all stillhet på Alliancens statuter. Marx måste någonstädes ha fått den föreställningen att han förföljelser mot ”Alliancen” skulle göra något intryck på dess medlemmar. Det är verkligen skada att Marx aldrig erhöll någon inblick i Bakunins och hans kamraters verkliga arbete, utan endast hade att stödja sig på överlöpares och tvivelaktiga subjekts prat och dokument, vars sanna karaktär han icke förstod (gamla utkast, som fick gälla som giltiga statuter).

Det är att hoppas att hans ekonomiska studier stödde sig på bättre material.

Bakunin måste vetat att de italienska delegerade till kongressen i Schweiz och de spanska delegerade till kongressen i Haag skulle besöka honom i Zürich. Den 5 sept. kom G. Fanelli, L. Nabruzzi (Romagna), den 7 kom Malatesta (Neapel), den 11 kom från Haag Cafiero och de spanska delegerade Morago, R. Farga, Pelliger, Marselau och Alerini, den 12 kom Andrea Costa, sekreterare i den italienska federationen.

Tillsammans med dessa vänner dryftades nu statuterna för Alliancen och den 13 sept. konsoliderades och avslöts på nytt den hemliga förbindelsen, ”accepté-baiser fraternel et serrement de main solennel”, skriver Bakunin i sin dagbok, ur vilken alla dessa intima data äro hämtade.

Därefter dryftas kongressen i S:t Imier, som skulle äga rum den 15 och 16 sept., och i vilken alla skulle deltaga.

James Guillaume, en av de delegerade från Jura, hade deltagit i kongressen i Haag. Icke ens spanjorerna godkände hans taktik på denna kongress. cafiero var rasande över hans moderatism. Guillaume själv förstod icke till början hur stark motvilja Marx’ och Engels tillvägagångssätt hade väckt till och med hos deras förutvarande närmaste kamrater i generalrådet, Eccarius, Jung, Hales, m. fl. På kongressen i Haag tillämpade Guillauume den taktiken att icke bryta förbindelserna med generalrådet; han lyckades formera en minoritet, som avfattade och till mångas förvåning föredrog den så kallade ”Deklaration de minorite”, som var undertecknad av bland andra Viktor Dave, Malatesta, A. Ross (Sajin), Z. Ralli, vilka höra till de få överlevande från denna tid.

I S:t Imier den 15 och 16 sept. möttes två uppfattningar. Italienarna och Bakunin (till vilken även G. Lefrancais, medlem av kommunen anslöt sig) voro av den uppfattningen att alla förbindelser med generalrådet absolut skulle avbrytas och alla antiauktoritära federationer förenas. Guillaume och jurassierna förfäktade den ståndpunkten att förbindelserna skulle upprätthållas; principen om organisationernas autonomi skulle man sträva efter att söka få genomförd inom internationalen. Spanjorerna kunde icke ta ställning utan att fråga sin organisation. Den av Guillaume och jurassierna förfäktade ståndpunkten segrade på kongressen. Kongressens viktigaste beslut föreligger i ”Pacte d’amitié, de solidarite et de défense mutuelle antre les Federations libres”. (Överenskommelsen om vänskap, solidaritet och försvar mellan de fria federationerna.)

I upprepade långa samtal med Bakunin, i synnerhet på kvällen den 16, förklarade Guillaume sin ståndpunkt och taktik i Haag. Bakunin förklarade sig slutligen överens med Guillaume och påverkade de honom närstående italienarna o. spanjorerna, medan Guillaume upprätthöll de av honom inledda eller förnyade förbindelserna med bland andra belgierna, fransmännen, engelsmännen.

Den hemliga organisationen, som reorganiserades den 13 sept., avhöll i Zürich, den 18-21 sept., en ny sammankomst. Den 22 reste spanjorerna, den 23 italienarna (Pezza, Fanelli, Cafiero, Nabruzzi och Malatesta). Costa stannade ännu några veckor i Jura. Ett nummer av en tidskrift: La Rivoluzione sociale, utkom utan tryckort (Neuchatel?). Jag har hittills icke lyckats komma över något exemplar av denna skrift.

Under de kommande månaderna förenklade det nya marxistiska generalrådet i New York utvecklingen genom ett sinnlöst rasande mot de antiauktoritära federationerna, vilka rådet utan vidare uteslöt ur internationalen. En följd därav var att det enda som blev kvar av den marxistiska internationalen var generalrådet självt och några sektioner här och där, tills den totala upplösningen följde år 1876.

En följd av detta var att federationerna av sig självt bragtes i närmare kontakt med varandra, även italienarna insågo nu att det var värdefullt att arbetarna i alla länder förenade sig på grundval av ekonomisk solidaritet mot kapitalismen och full autonomi ifråga om idéer och taktiskt tillvägagångssätt.

Bakunin korresponderade livligt med italienarna, spanjorerna, jurassierna och sina slaviska vänner, vilket hans tyvärr endast till slutet av 1872 bibehållna dagbok visar. Genom stora kollektiva brev (breven äro tyvärr icke i behåll) sökte han framskapa en enhetlig uppfattning i fråga om mål och medel. Om någon skulle falla på den idén att däri se en ledning, så må erinras om att Bakunin skrev ett särskilt brev till varje land och dessutom lät dessa brev följas av brev till enskilda intimare kamrater. Genom detta arbete, som var mödosamt och tröttande, åstadkom Bakunin att det av sig självt så att säga framskapades decentralisation, individualisering och diffirensering.

Tydligast se vi resultatet av denna verksamhet i de resolutioner, som antogs på den italienska federationens kongress i mars år 1873 i Bologna. resolutionerna 6-9 äro speciellt att hänföra till Bakunins förslag. Resolutionen n:r 6 fastställer som villkor för att italienarna skola deltaga i nästa internationella kongress att följande reformer genomföres:

1) Återställandet av den gamla rättsgrunden inom internationalen (1864);

2) Solidaritet i den ekonomiska kampen blir förklarat som enda obligatoriska band mellan medlemmarna i internationalen. varje federation, sektion eller grupp har full frihet att antaga och fullfölja det politiska program, som de anse bäst, och organisera sig offentligt eller hemligt för att genomföra det, dock alltid under förutsättning att det icke strider mot vår sammanslutnings mål: Fullständig och direkt emancipation av proletariatet genom proletariatet självt;

3) Avskaffande av varje auktoritet och varje centralvåld inom internationalen och följaktligen organisationsfrihet och full autonomi för alla sektioner och federationer.

Det skulle föra för långt, och det må bli den kommande tiden förbehållet att visa, att den därpå följande allmänna kongressen i Gent år 1873 avhölls i detta sinne och reorganiserade internationalen. På grundvalen av autonomi ifråga om taktik och idéer förenades på denna kongress anarkister, politiska socialister, den sig i Belgien bildande reformsocialistiska riktningen o. s. v.. Kongresserna i Brüssel 1874, Bern 1876, Verviers 1877 besöktes av lasalleanare och andra grupper för anarkismen främmande riktningar, men de voro ense ifråga om det den ekonomiska solidariteten och det ömsesidiga respekterandet av varandras meningar. På kongresserna funno dessa riktningar ett vänligt mottagande. Marx och hans omgivning var i dessa dagar fullständigt moraliskt isolerad.

Genom samarbetet mellan de olika riktningarna höll sig emellertid den internationella stämningen, vilket också tog sig uttryck i bland annat den på belgiskt förslag avhållna världskongressen i Gent 1877.

I London fanns en svag rörelse i vilka de av Marx bortintrigerade gamla ledarna av gamla Internationalen, Hales, Eccarius, Jung Weston m. fl. återfunnos. Det enda dokument som är mig bekant i fråga om denna rörelse (The nternational Labour Union 1877-78) är ett protokoll, som en svensk i Amerika, Axel Staal, år 1910 sände till Peter Krapotkin.

I ”Archiv für die Geschichte des Sozialismus”, Band IX, har jag närmare behandlat detta dokument.

Genom den av Guillaume i Haag och sedan i S:t Imier företrädda uppfattningen, att alla olika riktningar måste sammanslutas på grundval av ekonomisk solidaritet och autonomi ifråga om idéer och taktik befodrades kraftigt de internationella strävandena. Med undantag för marxister och blanquister erkände också alla socialistiska riktningar detta faktum.

Marxism, Blanquism och internationalitet utesluta varandra.

Blanquismen förvandlar sig städse vid minsta anledning till ultrapatriotism.

Om vi tänka på Blanquis ”Fosterlandet i fara” år 1870, boulangisterna sedan år 1887 eller Herveismens i Frankrike utveckling till patriotism – alltid har så varit fallet. Den marxistiska diktaturen är absolut osocial och strävar endast efter att förinta varje annan socialistisk riktning, vilket bevisas av Ryssland, där den finnes i renkultur och kan verka fritt.

Sedan år 1872 hade Internationalen för Marx inget värde mera, enär han icke kunde behärska den längre, vilket han sedan Haagkongressen hade insett var omöjligt. Då år 1889 internationella kongressen ägde rum i Paris (att det blev två kongresser var en frukt av marxistiska intriger) så var det som en följd av anarkisternas här omtalade ansträngningar ganska naturligt att olika socialistiska riktningar deltogo. Aktningen för ömsesidig frihet hade bevarats. Sedan försök gjorts i Brüssel (1891), Zürich (1893) lyckades det slutligen i London år 1896, med hjälp av de många små länderna, liksom i Haag med hjälp av de många små sektionerna, att uttränga alla icke marxistiska riktningar, likgiltigt och det var anarkistiska eller syndikalistiska riktningar. Sedan denna tid har världen haft att glädja sig åt det som vi kalla den ”andra internationalen”.

Det synes mig att vi idag ha ha något att lära av det som skett, nämligen att en enig och kraftig international måste ha följande grundlag:

1) Ekonomisk solidaritet mellan de utsugna i kampen mot kapitalismen;

2) Mänsklig solidaritet för att utestänga varje krig och förhindra varje undertryckande av den aggressiva nationalismen;

3) Autonomi i fråga om idéer och taktik, vilket utesluter en rörelses påtvingande på andra och följaktligen också varje form av diktatur.

Jämte denna international skall naturligtvis bestå internationaler av de olika praktiska och teoretiska riktningarna, anarkism, syndikalism, kooperation o. s. v.

Dessa internationella sammanslutningar vinna genom arbete kraften och genom det fria experimentet vinna vi nya erfarenheter, betydligt värdefullare än den nuvarande marxismen med sitt vedervärdiga spel med internationalerna n:r 2, 2½, 3.

För oss, om än vi äro unga eller gamla, är den gamla internationalen, den första och enda internationalen, aldrig död. Möjligen visar denna tillbakablick på händelserna år 1872 att de dåvarande representanterna för den internationella tanken visste att reda sig mera praktiskt och på ett kraftigare sätt än nu oftast är fallet.

Må vi tänka på männen från 1872. De få som ännu leva bland oss varder hälsade!

APPENDIX
Deltagarförteckning, delegater på kongressen i S:t Imier, hämtad härifrån:

6 delegater från de italienska sektionerna:

Michail Bakunin (1814-1876)

Carlo Cafiero (1846-1892)

Andrea Costa (1851-1910)

Errico Malatesta (1853-1932)

Giuseppe Fanelli (1827-1877)

Ludovico Nabruzzi (1846-1920)

4 delegater från de spanska sektionerna:

Charles (Carlos) Alerini (1842-1877)

Rafael Farga-Pellicer (1844 ??-1890)

Nicolas Alonso Marselau

Tomàs Gonzáles Morago (??-1885)

2 delegater från de franska sektionerna:

Camille Camet (1850-??)

Jean-Louis Pindy (1840-1917)

2 delegater från Jurafederationen:

James Guillaume (1844-1916)

Adhémar Schwitzguébel (1844-1895)

1 delegat från Amerika:

Gustave Lefrançais (1826-1901)