Holmö: Data ur svensk försyndikalism 1

DATA UR SVENSK FÖRSYNDIKALISM
1. HUR EN IDÉ KOM TILL
Rudolf Holmö
Våra Idéer, 2-78 (första gången 1955)

När vi i vår ungdom efter att i ett par års tid nyfiket lyssnat till de äldres intensiva men på den tiden ytterst lågmälda debatter om de socialistiska idéerna, omkring 1905 och åren därefter med hjälp av Folkbladet och Brand, som då var de ungas organ, började söka oss fram till en egen mening, framträdde – ur det dunkel som omgav särskilt oss som verkade på ”landsbygden” – här och där några ljusbåkar, som främst tilldrog sig vår uppmärksamhet.

I Stockholm sprakade gnistorna omkring Hinke Bergegren och dem som närmast fylkade sig kring honom. En annan stjärna började kasta allt klarare sken från Västsverige i anslutning till den intensiva väckelse som då pågick bland de bohuslänska stenhuggarna och ur vilken Gottfrid Ljungdal framträdde och väckte en känsla av omutlig vilja, oegennytta och tillförsikt. En tredje ljuspunkt bröt fram genom diset nere i Skåne, där ”många långhåriga pågar larmade”. Bland dem blev Gustav Sjöström i tilltagande grad den glöd, som från det hållet gav näring åt det som var i vardande.

Med tiden blev det alltmer tydligt, att Sjöström var ett mellanting av Hink och Ljungdal, i vissa fall mera hinkean och i andra fall mera ljungdalare. Ljungdal var en tillbakadragen, kallblodigt genomskådande teoretiker, studenten som genom sin realistiska syn redan i unga år förstod vilken utomordentligt stor uppgift den fackliga rörelsen var kallad att till slut fylla i arbetet på samhällets socialistiska omdaning och som därför sökte sig till och fick förankring i den franska syndikalismen. Hos honom framträdde därför en grundsyn, som väl rönte förståelse men i övrigt hade ringa resonansbotten hos Hinke, men som Sjöström däremot visade sig ständigt mera dragen till och som även de bland oss unga, som vid denna tid oftast i hemlighet, och under förföljelse, bildade fackföreningarna ute i bygderna, tilldrog sig det mest förtroendegivande intresset.

Ljungdal och Sjöström var jämnåriga. Ljungdal den metodiskt tänkande systematikern. Sjöström den oppositionsbildande, ständigt kampsugne med den revolutionära andan i blodet och med ett okuvligt behov att få tjäna en stor och värdefull sak i närkamp. Hur skulle ett sådant sammanträffande kunna få något annat påtagligt resultat än den tankegång, som till slut utlöste sig i syndikalismen?

Jag har ofta frågat mig om Sjöström och Ljungdal från början var medvetna om den andemening som höll på att utbilda sig genom den livliga korrespondensen mellan distrikten i Bohuslän och Skåne. De papper som speglar idékampen från denna tid lämnar emellertid åtskilliga intressanta uppgifter om, att det här var något i vardande, och att Sjöström och Ljungdal var särskilt engagerade i detta. Hölls en konferens i Bohuslän, så nog anlände lyckönskningstelegram till den från Skåne. Att det var Sjöström som stod bakom framgår av den eggande texten i de fall, inte hans namn skymtade i sammanhanget. Konferenserna i Skåne fick lika ofelbart lyckönskningstelegram från Bohuslän, och där skymtade Ljungdal i bakgrunden.

Där Sjöström och Ljungdal sammanstrålade spelade de också duett på sina olika men synbarligen samstämda instrument. Sjöström var, som vi ska se i ett annat sammanhang, stor beundrare av Ljungdals logiska skärpa och soliditet, och Ljungdal stimulerades av Sjöströms okuvliga och kampglada stridslynne.

Redan vid partikongressen i Örebro 1906, finner vi Sjöström och Ljungdal i arbete med att stämma sina instrument, Sjöström som ordförande och Ljungdal vid protokollet. Många tecken tyder också på att de två trots sin olikhet i kynne alltid höll varandra i handen för att ha säkert stöd när påfrestningarna hopade sig. Ljungdal, idégivaren, Sjöström, som måste ha utlösning för att inte förtäras av elden i sin själ.

I den tankegemenskap som efterhand utbildades mellan Sjöström och Ljungdal och som via Lundakommittén ledde till SAC:s uppkomst, får vi redan från början ofta göra bekantskap med ett annat namn: Axel Henriksson. Man frestas tro, att den gode Henriksson fyllde uppgiften som sekreterare och referent vid konferenserna från barnvagnen. Det synes ha varit regel, att där inte Ljungdal var sekreterare och referent på konferenserna i Västsverige, där var Henriksson det.

Till slut blev förbindelsen mellan Skåne och Bohuslän så grundligt genomförd, att de två distrikten höll sig med en egen kurir. Den uppgiften hade anförtrotts åt C V Cederholm. Ibland fick man t o m intrycket av referaten från möten och konferenser, att han talade både i Skåne och Bohuslän samtidigt. De som sökte honom i ena distriktet kunde vara rätt säkra på att finna honom i det andra, och alltid är det Sjöström och Ljungdal som under denna tid ryckte i trådarna.

Bilden blir dock snart åtskilligt förändrad. Sjöström och Ljungdal faller visserligen inte ur sikte, men upp på scenen tågar allt flera kraftiga, beslutsamma pågar i Skåne och stenhuggare i Bohuslän. Det är resultatet av flera års ihärdigt och samspelt samarbete, det är syndikalismen som är i antågande. Detta är naturligtvis inte enbart Ljungdals och Sjöströms förtjänst, men så mycket är fullt säkert, att hade inte Ljungdal och Sjöström existerat eller varit sådana de var, så hade SAC icke kallats till livet 1910 och kanske aldrig. Det var idégivaren Ljungdal och eldbäraren Sjöström som förenade vad de hade att ge och som på olika sätt men med gemensamma krafter gav impulserna till SAC:s uppkomst.

Av de tunga, skolade, kunskapshungriga garde, som de genom sitt eget och andras arbete kallade upp på scenen, erinra vi oss bland många andra: Stålblad i Lysekil, Alfr. Lind i Hällevadsholm, Aug. och Adolf Larsson i Hamburgsund, Stenman i Heestrand, O. Karlsson i Malmön, Björling i Hovenäset, Engelbrekt Andersson i Göteborg och många andra beslutsamma och hårdföra karlar i Västsverige: Flodin, Carl Nilsson, Karl, Otto och Bror Andersson i Hälsingborg, Lindstrand, Malmö, Johan Nilsson, Lomma och en rad andra i Skåne.

Här skulle man också kunna säga: Hade dessa män och deras kamrater inte slutit upp omkring de på angivet sätt framsprungna idéerna, skulle SAC inte kunnat uppstå. Ja, hade dessa personer inte trätt i täten på det sätt de gjorde, och tilldragit sig beundran och förståelse från vakna arbetare på andra håll, skulle SAC ej kunnat uppstå.

Naturligtvis bidrog även andra omständigheter och krafter, vilket vi ska återkomma till, men idén, som ledde till och bar upp verket, började ta form på sätt som vi här sökt ge en bild av.

Rudolf Holmö: Öppet brev till Albert Jensen!

Rudolf Holmö:
Öppet brev till Albert Jensen!
Våra Idéer 1 1954

”Finns det en frihetens väg?” frågar du i en förtvivlan som om du äntligen kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av din nyorientering. Ingen som av angiven anledning kommit i samma situation som du nu befinner dig i och som äger förmåga att tänka tanken till slut, skulle undgå att råka i samma hopplösa förtvivlan. Det undgår endast den som saknar förmåga att inse de oundvikliga följderna av den tolkning av frihetskravet som är betecknande för dem som nu vill nyorientera den syndikalistiska rörelsen. För att ytterligare belysa detta tar jag mig friheten att återge några rader av det sätt varpå du tolkar din egen situation. Du säger:

”Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi icke råkat in i en circulus vitiosus som leder oss mot undergången hur vi vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? Eller kanske är vi dömda att följa med i förintelsen av all kultur och civilisation? Kanske är detta århundrade den demokratiska frihetens grav och den totalitära statens absoluta herravälde? Skall all vår strävan efter mänsklig frihet begravas i det moderna statsslaveriets ruiner? Svara den som kan.”

Detta är en nödställds förtvivlade rop från en avgrund, ur vilken han inte ser någon möjlighet till räddning. Det är nu flera år sedan jag började ana att du förr eller senare skulle hamna i denna situation. Jag skrev då tre artiklar om Friheten till Arbetaren för att om möjligt stämma till besinning, men fann då ingen resonansbotten för en sådan tanke.

Man kan inte driva kravet på frihet längre än en rationellt genomförd självstyrelse inom näringslivet medger, utan att frihetskravet ofrånkomligt utmynnar i kaos. Den som driver frihetskravet längre än syndikalismen tillåter utan att fråga efter konsekvenserna, undgår inte, broder, att hamna i den förtvivlade situation, som du så övertygande tolkar. Man leker inte blindbock med friheten ostraffat!

”Svara den som kan”, utropar du, hjälplös. Hade du mod att återorientera dig till syndikalismen och ge dig i kast med ett konsekvent hävdande av den, skulle du säkerligen finna den fasta punkt du behöver för att rädda dig ur den avgrund i vilken nyorienteringen fört dig. Tro inte att du kan undgå att sjunka ständigt djupare utan att söka dig till en säker grund att stå på.

Om du kan lyssna till en obstinat broders välmenta råd, så tag först itu med uppgiften att ge ett så uttömmande svar som möjligt på frågan: Hur långt kan frihetskravet drivas i en syndikalistisk ordning utan att friheten försätter den ordning syndikalismen vill ge form åt i upplösning? Det resultat du då kommer till kanske kan bli en grund för dig att stå på i en reflekterad kamp för friheten. Driv sedan frihetskravet så långt detta kan drivas utan att det tar herraväldet över förståndet!

Rudolf Holmö.